Från mitt fönster

Från mitt fönster

Tal på nationaldagen 2018 i Fryele

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Wed, June 06, 2018 14:14:18

Tal på nationaldagen 2018 i Fryele

Sedan 1983 firar vi nationaldag. Vi har haft lite svårt att bestämma oss för vad det är vi firar eller hur vi skall fira. Jag kollade på nätet och såg att vi firar nationaldagen genom att grilla och ha picknic. Det är ju trevligt. Det stod också att en bidragande orsak till att vi ersatte svenska flaggans dag med nationaldag var att många invandrare tyckte det var underligt att vi inte satte mer fokus på nationen än vi gjorde. Det är lite gulligt tycker jag... orsaken till att vi firar nationaldagen är att de som flyttat hit från andra länder tycker att vi behöver det. De vill att vi skall vara stolta över vårt gemensamma land.

Jag googlade också på nationaldagstal ... och tal på nationaldagen... jag tänkte att jag kanske kunde kopiera något... men det kändes inte rätt att sno statsministerns eller kungens tal så jag mailade Lars-Olof Öberg som hade bett mig hålla det här talet. Vad är det som förväntas av mig, skrev jag.
Han svarade:

Ett tal på ca 15-20 min, underhållande för den här publiken: “gamla fryelebor”, ca 75-100 pers, vädret påverkar naturligtvis.
Du väljer själv form och ämne på ditt tal, det skall jag inte styra.

Tack för den hjälpen!

15-20 minuter är ett ganska långt tal, men som präst kan jag, om jag vill, orera ganska länge… så den biten kan jag nog klara.

Underhållande....oj oj...hur skall jag lösa det? Min värsta mardröm är att vakna upp en morgon och inse att jag är strand-up-comidian och skall ha föreställning på kvällen. Publiken är där för att jag skall vara rolig... men så skrattar de inte... Hur skall man veta vad människor tycker är underhållande? Det är lättare att vara präst för då förväntar ingen att det skall vara roligt. För många år sedan när jag jobbade i en annan församling var det fest i staden. Där var öltält och underhållning. Vi var ”kyrka på sta´n” och jag satte mig vid ett av borden för att vila tillsammans med min kollega. Vid bordet bredvid satt ett glatt följe. De skrattade och roade sig – svingade ölbägarna av plast och hade det bra. Jag kände igen några av dem från en begravning jag haft tidigare i veckan så jag hälsade. Med ens tystnade skratten, de tittade besvärat runt sig och försvann från tältet. Det var som om döden kom och hälsade på dem mitt i deras festande. Så det där att vara underhållande… tja, det är inte så lätt alltid...

Gamla Fryelebor... vad betyder det? ... ålderstigna Fryelebor… är det skillnad på ålderstigna Fryelebor och ålderstigna Värnamo bor? Innan jag för 9 år sedan flyttade till Värnamo bodd jag i en liten by som hette Kyrkhult i Blekinge. Det var något större än Fryele – men inte mycket. Där tyckte man att man var lite annorlunda än de som bodde i den stora orten Olofström. Dessförinnan bodde jag i Bromölla – där var man också lite annorlunda än de som bodde i Kristianstad. Dessförinnan bodde jag i Lund – där var man mycket annorlunda än de som bodde i Uppsala… och dessförinnan bodde jag i Malmö… där var sloganen: ”Har du sett Malmö har du sett världen!”… Överallt tycker man att man är lite annorlunda… och man är ofta stolt över sitt annorlundaskap. Tyvärr har vi det gemensamt att vi alla är annorlunda – så det är inget unikt i det. Så att tala till gamla Fryelebor är som att tala till vem som… ni är som alla andra: fantastiska, fruktansvärda och alldeles unika!


Så det är väl bara att sätta igång så får vi se vart vi hamnar.

Jag tror att en av orsakerna till att vi har lite svårt med nationaldagsfirandet är den s.k. jantelagen. Ju mer jag umgåtts med människor från andra länder och kulturer desto mer har jag förstått att den är en verklighet. Att framhäva sig själv eller sitt land eller något annat som står en nära räknas i Sverige inte som fint. Medan man i många andra länder är stolt över det man har, sin mat, sin natur, sin kultur så tillåter vi oss inte vara det. Det är väl därför som nationaldagen blivit påtvingad oss av människor från andra kulturer och inget som vuxit fram naturligt.

Jag hamnade i en diskussion om mat och vilket land som hade den bästa maten. Det var jag, en kille från Portugal och en kille från Iran. Jag har ätit mat lagad av både perser och portugiser, och det är gott, jag säger inget annat, men stekt fläsk med löksås och rårörda lingon är inte så dumt det heller, eller ärtsoppa, eller köttbullar, eller stek med brunsås… men i debatten märkte jag snart att jag var utesluten... inte för att det egentligen var fel på den s.k. svenska maten utan för att jag inte passionerat stod upp för den. Passionen saknas oss... den brinnande stoltheten. Vi är mer som det gamla strävsamma paret där frun efter många års äktenskap frågar: Älskar du mig? Varpå mannen svarar: Det sa jag ju när vi gifte oss. Om det ändrar sig säger jag till.

Trots det komiska i det hela är det något fint i det. Svensken tar stoltheten för given. Kanske skulle man kunna säga att vi är så trygga i vår hemhörighet i vårt land och vår kultur att vi inte anser oss behöva hävda den. Vi behöver inte prata om den.

Vi är faktiskt så trygga i vår ”svenskhet” att vi är ett av de länder i världen som bäst klarar av att husera människor från andra kulturer - och faktiskt också integrera dem i vårt samhälle bättre än de flesta andra länder. Jo, jag vet att man i vissa kretsar hävdar annat... men undersökningarna är tydliga. Vi är ett av världens bästa länder på integration. Och jag tror det beror på att vi trots allt är trygga i hur vi vill att vårt land skall fungera och vilken kultur som skall råda. Jag tror det är värt att vi övar oss att se på oss som land också utifrån de faktauppgifterna. Det är så många andra som vill splittra oss och bryta ner det goda vi har... ofta i den destruktiva nationalismens namn. Den typen av nationalism är inget som ryms i den svenska kultur vi är stolta över!

En annan sak som jag under de senaste åren upptäckt vara mycket svenskt är snällheten.

De senaste tre åren har jag haft förmånen att få arbete mycket med de som kom hit som flyktingar hösten 2015. Det har varit mycket upplyftande och mycket tungt. En underbar sak jag upptäckt i detta arbete är alla snälla människor som finns i vårt land. Med snäll menar jag inte dumsnällhet utan genuin snällhet, godhet. Ni kanske inte anar det engagemang som finns runt de människor som ofta tvingats lämna allt de har för att söka sig en ny framtid i ett för dem helt okänt land. Det engagemanget och den snällheten har gjort mig stolt som svensk.

Samtidigt som media rapporterar om tilltagande främlingsfientlighet, framträder den riktiga svenskheten fram i genuint medkännande, vänlighet och godhet. Dessa underbara svenskar finns överallt. De finns i församlingarna, i frivilligorganisationerna, på myndigheterna... också där man inte tror sig kunna finna dem.

Genom det ofta goda och trygga liv vi kunnat leva i vårt land finns det en ödmjukhet inför alla de livsberättelser om hur livet också kan vara om man råkar vara född någon annanstans där livsvillkoren är genuint annorlunda. De svenskar jag är stolt över lyssnar, försöker förstå – och visar kärlek, ödmjukhet för livet. Det ligger på något sätt i den svenska kulturen att vara snäll....lite blyg, ja... men där bakom blygheten finns ett gott hjärta. Det gör mig oerhört stolt att vara svensk när jag ser allt detta fantastiska engagemang och all denna underbara medmänsklighet.

Vi har ett fantastiskt land på många sätt. Vi lever i ett av de tryggaste länderna på jorden. Jo, det mördas folk här också, och inbrott och annat finns... men i jämförelse. Det är viktigt att vi förstår det. Ibland glömmer vi att vi lever i en värd där ondskan faktiskt har mycket makt. Ibland när man hör svenska gnälla är det som om vi skulle ha rätten att förvänta oss och kunna kräva att utgångspunkten i tillvaron är att vi lever i paradiset och allt som inte stämmer överens om vår bild av paradiset är ett misslyckande från samhällets sida. Vi behöver komma ihåg att världen är en svår plats att leva i – fred och rättvisa är inte ett naturlig tillstånd utan något vi arbetat fram eller haft turen att få uppleva ... vi fick broschyren ”Om katastrofen eller kriget kommer”... för några dagar sedan. Det är nyttigt för oss att se att allt det vi tar för självklart snabbt kan ryckas ifrån oss och att alla dagar av fred och mat på bordet är någon slags nåd som vi bör vara tacksamma över.

Ett tecken på att man lever bättre än huvuddelen av mänskligheten är att man kan gnälla om vädret eller andra saker vi inte kan göra så mycket åt. Jag tänker ibland när man hör gnäll om allt möjligt att det är ett tecken på att man har det riktigt, riktigt bra i jämförelse med det stora flertalet. Vi har liksom råd att ta saker för givna som alls inte är det.

Nu är det snart val. Jag är stolt över vårt politiska system och över alla de människor som vill ställa upp på det. Vi har i princip inga korrumperade politiker och även om vi, som inte är partipolitisk aktiva, anser oss ha rätt att gnälla på dem som lägger ner sitt engagemang i politiken, så bör vi vara stolta över dem. Jag delar verkligen inte alla partiernas värderingar men jag tror ändå att vi genom vårt system har en av världens bäst fungerande demokratier. Det måste vi fortsätta arbeta på så att inte några populistiska extremgrupper tar över ... det är alla goda människors ansvar att ställa upp för demokratin.

Vi lever i ett sekulärt land. I vetenskapliga undersökningar där man jämför världens länder räknas vi som världen mest extrema land då det gäller sekulärt tankesätt samt individuellt självförverkligande. Vi går i täten när det gällen den typen av kultur. Det betyder också att vi lever i ett land som går en väg i världshistorien som aldrig tidigare är beträdd. Problemet är bara att vi tror att vi är normala och alla andra länder är konstiga – men där är vi nog allt lite konstiga ändå. Som folk har vi valt bort tanken om Gud som något utanför individen och vi går bort från tanken att vi ens är ett folk utan bara en massa individer. Det är därför vi blir indignerade över att folk vill låta sin religiösa tillhörighet bli synlig i det offentliga – vilket är helt naturligt i de flesta andra länder. Det är visserligen fortfarande någorlunda ok att vara kristen, i alla fall i dessa bygder – med det gäller att utöva en modest form av kristendom som inte syns utåt.

Här har vi ett problem. Jag tror att om ett land inte förmår härbärgera ett av de mest grundläggande mänskliga behoven: att få gestalta sin Gudstro – så blir vi ett allt mer vilset land. Jag tror också att om vi odlar individualismen för hårt går vi vilse som individer. Vi är skapade som sökande människor, som människor som söker det vi kallar Gud. Vi är också skapade att höra samman – att tillsammans skapa en kultur vari vi kan känna igen oss och uppleva trygghet – en kultur som skapar ett VI. Som det extremland vi är behöver vi i vår självsäkerhet skydda de värden i tillvaron som hjälper oss att förstå oss som människor – som kulturella varelser – som sökande varelser. Jag tror att kyrkan i alla dess former har ett gigantiskt uppdrag att hjälpa människor i vårt land att hitta till de andliga rötter som ger livet mer värde är den tillfälliga egoistiska njutningen. Hjälpa människor att växa just som människor – och hjälpa vårt samhälle att se att sökandet efter Gud i alla dess former inte är något farligt utan något som gör oss mänskligare.

Så tack Gud för det land vi kallar vårt, tack för alla goda människor, för goda strukturer och samhällsordningar, tack för en fungerade demokrati, tack för fred, tack för alla människor som vi kan ge ett skydd i vårt land, tack för mat på bordet, tack för trygghet mitt i en otrygg värld, tack för livet som vi får leva här, tack för att vi får hjälpa varandra när det är svårt, tack för att vi får tro på det sätt vi vill…

Gud, välsigna Sverige… din värld och din mänsklighet. Amen.

Så blev det ett nationaldagstal ändå – trots allt. Låt mig nu få avsluta det med att vi utbringar ett fyrfaldigt leve för vårt land, ett fyrfaldigt leve för Sverige… det leve…

/ Pär-Magnus Möller



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post206

Annandag pingst 2018

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Fri, May 25, 2018 15:00:58

Predikan

Annandag pingst 2018, årg. 1

Psalmer: 161, 641:7, 160, 362, 368 Pär-Magnus Möller

På gamla testamentets tid utmärktes Guds Ande av att vissa personer bland Israels folk fick särskilda gåvor som gjorde att man förstod att Gud på ett särskilt sätt var med dem. Det handlade om profeterna, kungarna, vissa konstnärer, vissa ledare. Det som utmärkte dem var att det som de gjorde återspeglade Guds rike. Människor blev helade, de svaga blev starka, arméer som borde gått under i sin litenhet besegrade jätteriken.

Samtidigt levde man under löftet om att en dag skall det bli annorlunda, en dag skall Anden vila över hela Guds folk. Den dagen skall man inte behöva undervisa varandra om Guds väg för man skall veta Guds vilja i hjärtat. Den dagen skall alla som vill bli av med sina hårda stenhjärtan och istället få hjärtan av kött.

Stenhjärtat är intressant. Stenhjärtat uppenbaras i en människa då den dömer andra, då förlåtelsen och barmhärtigheten inte finns. Vi kan alla känna av det hjärtat i vårt inre emellanåt. Stenhjärtat behöver ingen förlåtelse, ingen tröst... stenhjärtat klarar sig själv. Därför är stenhjärtat dött.

Löftet var att en dag skulle detta hjärta bytas ut mot ett hjärta av kött... det betyder ett hjärta som lever, som är barmhärtighet, ett hjärta som förstår och inte dömer, ett hjärta som längtar efter gemenskap med Gud.

På den judiska pingsten, den högtidsdag dag då man firade att Gud gett Mose lagen, hände det. Andens utgöts över de troende och den nya skapelsen tog sin början. Ibland talar man om Pingsten som kyrkans födelsedag... så kan man säga... men då måste man förstå att kyrkan är den nya skapelsen...

Precis som Guds Ande svävade över vattnet den första skapelsedagen svävar Anden över den nya skapelsen... den nya skapelsen som inte kan gå under av något syndafall, den nya skapelsen där ormen inte längre har någon makt, den nya skapelsen där paradisets portar på nytt öppnas och vi kan dela måltid med Gud, där vi kan be till honom i faderlig förtrolighet, den nya skapelsen, då allt missmod utplånas och hopp och kärlek är de makter som driver skapelsen framåt. Den nya skapelsen där döden inte har någon makt.

Vi tillhör den skapelsen genom dopet. I dopet dog vi bort från den gamla skapelsen och föddes in i den nya. Är inte det ett underbart perspektiv på livet. Vi har dött bort från den döende skapelsen till den gryende skapelsen.

I den gamla skapelsen och i det gamla förbundet ingick bara israels folk. Man hade ett eget heligt språk, hebreiskan. Där fanns ord som var så heliga att man inte ens tordes uttala dem, ord som Guds namn. Än i dag vet vi inte hur det skall uttalas men det innehåller bokstäverna JHVH... judarna sa Adonaj, Herren, var gång de såg det ordet. Det var deras hemlighet. En gång om året gick översteprästen in i templet och viskade det högheliga gudsnamnet. Så dold var Gud, så hemlig, så förknippad bara med Israels folk att ingen annan fick veta något om honom, var han.

När Anden föll över den första församlingen på pingstdagen hände det underliga att Guds ord inte bara förstods av judarna. Det var folk från hela den då kända världen som plötsligt förstod att israels Gud hade ett ärende till dem, sökte dem. Gud kallade på människor från alla länder och kulturer. Nu var etisk tillhörighet, religiös tillhörighet, kulturell tillhörighet inte längre något som behövde skilja människorna åt... för nu var det något nytt som trädde in i världen. Gud hade ett ärende till alla:

Glöm allt annat, glöm alla gamla gränser... omvänd er och tro evangelium... Gud söker dig för han älskar dig. Han söker dig vart du än befinner dig i livet, vilken social status du än har, vilken ålder du än har, han söker dig...

En av parallellberättelserna i gamla testamentet till den kristna pingstdagen är berättelsen om Babels torn. Där skedde det att människorna gaddade sig samman mot Gud och ville klättra upp och ta hans tron. Gud insåg att det inte hade slutat väl, därför spridde han folken över hela världen och gav dem olika språk så att de inte skulle kunna gadda sig samma mot honom.

När Anden nu föll var det annorlunda, Gud hade kommit ner i världen för att möta oss ansikte mot ansikte. Man kunde inte längre klättra upp till Gud för han hade kommit ner till oss. Man behövde inte vara rädd för hans namn eftersom han gett oss ett ansikte i Jesus, det fanns inte längre något heligt språk för alla språk var heliga och genom alla språk kunde Gud göra sig förstådd, det fanns inte längre ett heligt folkslag för Gud kallade alla folk, alla människor att tillhöra honom.

Lagen som innan bara var given åt det judiska folket och var skrivet på tavlor av sten var inte det viktigare, ingen kunde fullt leva upp till de buden. Nu placerade Gud den yttre lagen i varje troende människas hjärta. Vissheten var efter Andens utgivande inget som kom utifrån utan inifrån. Guds vilja kom inte utifrån utan från källan i det inre. Relationen med Gud styrdes nu inte längre från Templet i Jerusalem för nu var varje troende ett tempel åt den Helige Ande.

Det är därför Jesus säger på ett annat ställer: Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten... och han säger: Ni är levande stenar i Guds tempel.

Vi lever alltså i Andens tid, i den nya skapelsen. Vi är den nya skapelsen.

Samtidigt lever vi den gamla världen. Det gör att vi ganska ofta blir lite förvirrade. Även om den onde inte har makt över den nya skapelsen eller himmelriket, dit vi är på väg, är han ändå en slags maktfaktor i den här världen. Vi fylls genom hans närvaro av missmod, tvivel, otillräcklighet, hat och massa annat dumt ... fast vi kanske inte vill det. Det goda jag vill det gör jag inte, men det onda jag inte vill, det gör jag, skriver Paulus. Den erfarenheten har vi alla.

Det är därför Gud kallat oss samman som kyrka. Mitt i denna kaotiska värld vill han ge oss en gemenskap där vi kan stötta varandra och hjälpa varandra att hämta kraft på rätt sätt, hjälpa varandra se saker som Guds Ande vill att vi skall se dem så att vi kan trösta, älska och beskydda varandra.

Kyrkan är en gemenskap som skiljer sig från alla andra. Vi är här för vi vill öva oss att älska varandra även om vi inte kommer från samma land, samma familj, samma sociala status. Här är ingen kvinna eller man, slav eller fri... vi är alla ett i Kristus. Är man med i församlingen är det just detta man vill öva sig i. Därför övar vi oss i att förlåta varandra... denna svåra övning. Därför försöker vi alltid tolka allt till det bästa... därför förtalar vi inte varandra... därför vill vi varandra alltid det som är bäst… i alla fall är det just det vi vill öva oss i.

När vi misslyckas leder den helige Ande oss till den källa som renar oss från all synd, från allt ont... om våra synder så är blodröda blir de efter denna tvätt vitare än snö. Han bjuder oss till den himmelska måltid som påminner oss om vart vi hör hemma. Han bjuder oss till nattvardsbordet där vi får tröstas vid Jesu hjärta.

Det stora i vår gemenskap är att vi övar oss att leva fullkomligt liksom Gud är fullkomlig, och samtidigt ödmjuka i vetskap om att vi inte kan leva det fullkomliga liv vi är kallade till. Grunden är istället glädjen över att allt ständigt är försonat i Jesus. Vi låter Anden ständigt driva oss till Jesus, till hans kors, till hans kärleksgärning och försoning, till hans tomma grav, till mötet med den uppståndne där vi likt Petrus får möta Jesu förlåtelse och sändning i ett personligt möte med frälsaren.

Sådant är livet i den nya skapelsen så länge vi fortfarande lever i den gamla fallna världen.

Jesus förlåtelser oss alltid var gång vi kommer till honom ... och han sänder oss ut i vår vardag som vittnen om en gemenskap som inte liknar något annat, om en tillhörighet till den nya skapelsen som befriar oss till en aldrig tidigare skådad frimodighet, till en gudsrelation som är så trygg att vi kan be Abba, fader och inte ett uns behöver vara rädda för någon av den här världen makter. Den helige Ande sänder oss som evangelium ut en värld som längtar efter allt vad han har uppenbarat för oss.

Det är den helige Ande som kallar, befriar och sänder. Du är kallad att vittna om din befrielse. Världen behöver ditt vittnesbörd. Gå i frid och med Andens frimodighet, omsluten av församlingens förbön och kärlek.

Helige Ande, tack för att du är här med din kraft, frimodighet och kärlek. Hjälp oss som församling att leva som du vill... led oss, fyll oss, sänd oss. I Jesu namn. Amen.



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post205

Kristi himmelfärdsdag 2018

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Thu, May 10, 2018 10:07:35

Predikan

Kristi himmelfärdsdag 2018, årg. 1

Psalmer: 2, 641:7, 158, 303, 15. Pär-Magnus Möller

________________________________________________________________

Kristi himmelfärdsdag dag är en för många svår högtid att förstå sig på. Ibland gör man nästan något komiskt av den; Kristi flygares dag kallar vi den lite slarvigt – och hos dem som inte tror tycker man det är komiskt att tänka att vi kristna föreställer oss att Jesus likt en raket for upp i himmelen och lämnade ett litet hål i molnen på sin väg upp till någon slags mystisk himmelsk boning ovan där. Saken är faktiskt den att skulle det gått till på det sättet och Jesus lämnade jorden med ljusets hastighet hade han denna dag ännu inte kommit utanför vår galax – och vart var han på väg? – Finns den en hemlig ingång till himmelen någonstans där ute i den svarta rymden? Det tror vi väl ändå inte!

Denna berättelse är naturligtvis något man skall läsa på annat sätt – inte så att det inte har hänt – men vi måste förstå att lärjungarna beskriver något de erfar – inte nödvändigt något de med fysiska experiment kan verifiera. Vi måste se händelsen med trons ögon.

Berättelsen finns i lite olika former: Matteus väljer beskriva händelsen som att Jesus säger: åt mig har getts all makt i himmelen och på jorden. I Markus, som vi har vi läst i dag, blir Jesus upptagen till himmelen, i Lukas likaså. Johannes talar om att Jesus skall förhärligas, upphöjas, och han syftar både till korset, som Johannes säger är Jesus jordiska tron – och den himmelska tronen i himmelen. Apostlagärningarna har vi också lyssnat till, det är ju en fortsättning på Lukasevangeliet – det är där hittar vi molnet och männen i vita kläder.

Kristi himmelfärdsdag är alltså inte en dag som handlar om hur Jesus besegrar de fysiska lagarna och flyger till himmelen – det är en dag som handlar om vem Jesus är, nämligen den som har rätten till himmelens tron.

Den gammaltestamentliga parallellen (det finns sådana paralleller till nästan alla händelser i Jesu liv) är Elias himmelsfärd som vi läste om i 2 kungaboken. Vi tittar lite närmre på den och ser om vi kan lära oss något mer av den vad gäller Kristi himmelsfärd. Vi skall komma ihåg att berättelsen om Elia i högsta grad var levande för lärjungarna och ett slags glasögon som de såg händelserna kring Jesus genom.

Elia och hans lärjunge Elisha gick tillsammans. Elia frågar sin lärjunge om han vet att Elia i dag skall bli upplyft av Herren och tas ifrån honom. Elisha visste det. De gick från stad till stad och en stor skara profeter följde dem. Så kom de till floden Jordan och Elia tog sin mantel och slog med den på vattnet och floden delades sig, precis som det hade gjort när Josua gick över Jordan för att gå in i landet efter den långa ökenvandringen. Elia och Elisha gick över floden.

-Vad skall jag göra för dig innan jag lämnar dig? frågade Elia sin lärjunge Elisha.

-Ge mig dubbla arvslotten av din ande, svarade lärjungen.

Elia svarade:

- Om du ser mig när jag tas bort från dig skall du få vad du begär, annars inte.

Då kom plötsligt en vagn av eld med hästar av eld – och i en stormvind for Elia upp till himmelen.

När allt blev tyst tog Elisha Elias kvalämnade mantel, slog med den på vattnet och det delade sig återigen – och alla profeterna som stått och sett detta förstod att Elias Ande nu lagts i Elisha. I berättelsen om Elisha kan vi sedan läsa om hur han hjälpte Guds folk, botade sjuka och gjorde alla de tecken som bevisade att Guds Ande var med honom.

Lärjungarna kände denna berättelse väl. Den blev för dem en tolkningsnyckel för det som var med om. När Elia försvann övergick Andens kraft och uppdraget om att vittna om Gud till den som tog över manteln, den som såg honom lyftas i skyn.När lärjungarna nu såg att Jesus försvann ur deras åsyn, hur det nu än gick till, förstod de att tiden var kommen då de skulle vänta på att överta uppdraget – vänta på Jesu Ande, på Hjälparen, som Jesus lovat sända dem som trodde. Det var lärjungarnas uppgift att ta Jesu mantel och föra Guds rike vidare i världen.

Men det var lite mer med Jesus än Elia. Jesus behövde ingen vagn eller några hästar av eld – han återinträdde i himmelen varifrån han kommit. Och nu väntade inte bara en person på profetens ande – nu väntade hela Guds folk på Guds Andes utgjutande.

I dag firar vi att Jesus återtar den tron han lämnade i himmelen. Hans verk på jorden var fullbordat och han skulle nu överlämna sin makt och sitt uppdrag till kyrkan – kärlekens makt och tjänandets uppdrag. Nu visste världen vad den behövde veta. Nu var vi som är kyrka redo att bygga Guds rike i väntan på Jesu slutgiltiga återkomst.

Men är inte det uppdraget för stort – jo, det hade det varit om inte Gud ändrat förutsättningarna för oss – och det är just det Jesus gjort. Vi är inte kallade att bygga kyrka och Guds rike helt ensamma. Det kan vi inte – vi måste bygga i tro – och tro är att se saker och ting som de är. Det kyrkan nu i tro kan se är att på Gud Faders högra sida sitter vår bror. Han är kött och blod som vi. Han vet vad smärta och lidande är in i sin egen kropp. Han bär fortfarande såren på sina händer och i sin sida. När vi ber till Gud vet vi därför att han inte är en andlig koloss bortanför himlarymdernas evighet – han är någon som känner oss in på skinnet. Och han ber för oss. När vi går bort från honom och gör ont, ber han för oss – hans såriga händer vittnar om den kärlek han har för oss och det offer som han utförde för vår skull. Han har dött med allt som stod i vägen för relationen mellan oss och Gud.

Därför är förutsättningarna nya och vi kan möta den här världens alla utmaningar med frimodighet. Vi behöver inte vara rädda för Gud, för livet – vi kan leva fullt ut.

Vi vet att vi inte behöver bygga med bara våra egna krafter – för vi har tillgång till himmelrikets skattkista. Den är outtömlig som Guds kärlek till oss.

Vi som genom trons ögon sett att Jesus blivit upptagen till himmeln, vi som genom dopet tagit emot hans ande, vi som genom vårt ja till att tjäna honom tagit över hans mantel – vi är något nytt i denna värld – vi är salt och ljus för världen. Vi kan, när vi går med Andens ledning, gestalta Guds rike så att världen kan tro.

Liksom Elisha skall vi med ord och gärningar vittna om honom som har omsorg om oss och älskar oss – och vi vet mer än Elisha – vi vet att han som sitter där på härlighetens tron i himmelen älskar oss så mycket att han med glädje bär sårmärkena på sina händer. Den guden skall vi förkunna – den guden behöver världen höra om för att inte gå under. Det är min kallelse, det är din kallelse – det är vår kallelse!

Låt oss utföra den i frimodighet!



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post204

Bönsöndagen 2018

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Tue, May 08, 2018 08:50:03

Predikan

Bönsöndagen 2018, årg. 1

Psalmer: 238b, 641:7, 669, 210, 399, 211 Pär-Magnus Möller

_______________________________________________________________

Hur vår bön är påverkas av hur vi ser på Gud. Vem är Gud, hur tänker jag mig honom? Jesus verkade ana att den bild som lärjungarna hade av Jesu och vår himmelske Fader var lite förvrängd. För att skoja lite med dem och få dem att inse det absurda i sitt sätt att tänka om Gud berättar Jesus en berättelse om en hemsk och kallsint domare.

Domaren var så förtappad att han varken brydde sig om Gud eller människor. Nu tror vi ju knappt att en sådan människa finns – även den mest hårdhjärtade person bryr sig ju ändå om de närmsta – men hos den här domaren fanns inget humanitärt överhuvudtaget. En riktig buse. Också fanns det i samma stad en änka som visste sin rätt. Det står inte att hon gjorde något annat än att hävdade sin rätt, det hon behövde för sin försörjning och överlevnad kulle man kunna tro. Att vara änka var en social status som berättigade till omsorg från samhället – och nu behövde hon den. Domaren tänkte inte alls på kvinnans behov men blev snart tämligen irriterad på att hon inte slutade hävda sin rätt. Han upplevde henne som en riktig satmara – och han började tänka på sitt eget skin – snart slår hon nog ner mig, kan man översätta meningen om att hon pinar livet ur med. Så för att skydda sig själv ger han henne vad hon har rätt till.

Så långt i historien tror jag Jesus tittade kärleksfullt på sina lärjungar och sa ungefär: Tror ni verkligen att Gud är som den domaren?

Lärjungarna hade säkert svarat: Nej, det tror vi väl inte, vi tror ju att han är kärleksfull och rättfärdig – och vill oss gott och ger oss vår rätt.

Men sanningen är nog den att varken de eller vi fullt ut vågar lita på att Gud inte är som domaren. Det är nämligen så att sedan syndafallets dagar, det mellan oss och Gud, som bor i våra hjärtan, finns en tunn, men nästintill ogenomtränglig hinna som kallas rädslan. I berättelsen om Adam och Eva som åt av frukten i trädgården, gestaltas denna hinna av allt det som Adam och Eva försökte skyla sig med när de hörde att Gud plötslig brakade fram mellan buskarna; deras lögner som de försökte svepa in sitt svek i; omskrivningarna, och fegheten. Rädslan förlamar oss mer än vi tror – särskilt i relationen med Gud.

När vi ser på Gud genom rädslans filter gestaltas han ofta just som den hemska domaren i berättelsen. Vi vågar inte tro att han kan älska oss eller bry sig om oss egentligen, vi tror inte att han egentligen vill ge oss det vi behöver – men för att kuva Gud och göra honom lite mild och medförsam måste vi utföra vissa religiösa saker såsom att be, gå i kyrkan, vara god mot medmänniskorna eller läsa bibeln. Då kanske Gud blir glad – tänker vi…

Det Jesus säger till lärjungarna är att de behöver förnya sina tankar om Gud. Det räcker inte med att säga att Gud är kärlek – vi måste våga tro det också. Det är en livslång vandring dit. Rädslan har en större makt över oss än vi ofta föreställer oss.

Det är inte för intet som Jesus efter denna text tar ett barn och ställer det framför lärjungarna och säger: Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig dit in. Kristen bön handlar alltså i grunden om tillit. Att be utan den tilliten är bara en tom ritual – en bevekande handling inför ett omänskligt, opersonligt vidunder i himmelen.

Det står att Jesus gav lärjungarna dagens liknelse för att lära med att ALLTID be och inte ge upp.

Den bön vi ibland utför, i rädsla för att bli straffade av vidundret i himmelen, orkar man inte med särskilt länge. Rädslan tar kraft ifrån oss. Bara den bön som beds i kärlekens frihet förmår pågå ständigt.

Två fiender som talar med varandra behöver ideliga pauser för att parterna inte skall gå under – samtalet är ansträngt och fullt av missförstånd. Men två älskade kan ordlösa sitta vid varandras sida timme efter timme och utan ord kommunicera fritt och obehindrat. Efter hand litar man på varandra så till den grad att man vet att den andra ser till mina behov och tillfredsställer dem – tilliten växer.

Jag tror att det är just detta Jesus vill påminna lärjungarna om. Gud behöver inte bönen – men vi behöver den för det är vårt sätt att höra samman med Gud. När vi ber skall vi göra det i full tillit till att Gud redan vet allt och han vill oss allt gott.

Det Jesus är orolig för är att rädslan skall vinna mer och mer makt i världen. Jesus ser hur människor lider och hur orättfärdiga regimer försöker ta över världen och styra den med rädslans hjälp. Jesus ställer frågan om han skall finna någon tro i världen den dag han återvänder – eller kommer rädslan att vinna? Vågar människorna växa in i barnets tillit till Gud och be med hjärtat – eller kommer rädslans bild av Gud att segra?

Jesus ger inget svar i dagens text – det betyder att han vill att vi skall ha fokus och arbeta just på det; att växa i tro och tillit så att vi kan be och gestalta Guds rike.

Hur skall vi göra det? Vi har fått några hjälpmedel:

Församlingen – Gud har gett oss församlingen för att vi skall kunna tillsammans växa i tro och tillit. Vi är kallade att hjälpa varandra att växa i tro. Det är en kamp och verkligen inte alltid lätt. Men att leva i en församling är att gemensamt gå in i kampen om att i denna värld försöka gestalta Guds rike så långt vi kan. Metoden är att vi skall öva oss i att älska varandra, se det bästa i varandra, ge varandra hopp. När vi ber tillsammans till vår himmelske Fader sker ett under i denna värld. Var gång vi ber orden låt din vilja ske på jorden så som i himlen – ber och lovar vi att vi med Guds kraft skall leva i församlingen så som vi förväntar att det är i himmelen; Full tillit och bara kärlek. Det är vår övning. Må Jesus finna den tron här i världen då han kommer åter.

Sakramenten – när vi misslyckas, vilket vi gör – är han med oss med sin Ande och genom sina sakrament för att göra det helt som blivit brutet i våra liv och i våra gemenskaper. Vill vi växa i bönen behöver vi leva nära mässan, nära ordet, nära lovsången tillsammans med andra. Det är i nattvardens gåva som vi kan växa till i tilliten till Gud. Han skänker där sin förlåtelse gång på gång – och han ger aldrig upp om oss – aldrig. Det skapar ödmjukhet hos oss.

Kärleksgärningarna Detta är en viktig punkt när det gäller bönen. ”Finns det någon bland er som ger sin son en sten när han ber om bröd eller ger honom en orm när han ber om en fisk? Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte er fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom? ” så säger Jesus – och de orden belyser dagens liknelse. Vi vill alla göra gott – även om det blir fel ibland. Vi vill göra gott för det goda ger liv och glädje i den här världen – frimodighet och hopp. När vi förmår göra goda saker mot andra börjar vi mer och mer ana att om jag, som ändå gör så mycket dumt, ändå kan vara barmhärtig, hur mycket mer är då inte Gud barmhärtig. Om jag kan förlåta, om jag kan hjälpa, om jag kan ge hopp – hur mycket mer kan då inte vår himmelse Fader göra detsamma? Så anar vi, genom de goda gärningar, att vi faktiskt kan gestalta djupen av Guds väsens kärlek och omsorg. Och… ur den insikten växer den tro som besegrar världen – och ur den tron växer den bön som bär allt.



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post203

Att koka en groda

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Sun, April 22, 2018 18:45:52

Krönika i Värnamo nyheter 2018 04 21

Det sägs att om man lägger en groda i en kastrull med vatten och sakta värmer upp den så märker grodan inget förrän det plötsligt är försent och blodet koagulerar i dess ådror. Om det är sant vet jag inte – men att man kan komma till tider i historien då det är försent vet jag. I denna tid, då sakfrågorna i politiken mer och mer gömmer undan den ideologi som driver dem, blir vi lätt förvirrade. Alla partier säger ju samma sak. Visst argumenterar man något olika men slutsatsen blir densamma. Beror det på att man inte längre är intresserad av ideologi, idéer, långsiktig politik – utan bara röster? Just nu sveper rädslans vindar över världen vilket gör att man väljer fega ledare – sådana som bara vill backa, stärka gränser, öka försvar och lyfta fram ”det egna folket gentemot andra folk”. Det har hänt förr och var gång har det slutat med katastrof. Plötsligt är det försent.

Var är alla de modiga rösterna inom politiken? De finns överallt annars – jag ser alla goda medarbetare som drivs av passion och kärlek till sina medmänniskor och som offrar mycket för att andra skall ha de bra oavsett varifrån de kommer, vilken socioekonomisk status de har, vilka svårigheter de kämpar med. Där finns den sanna passionen och den djupa frustrationen över den väg vår värld och vårt samhälle har valt. Jag ser den också hos alla tjänstemän som trots lagens begränsningar och politikens snålare tolkningsramar ändå försöker se till individens bästa. Det finns så många goda krafter i vårt land – krafter som vill bygga en god värld. Men i politikens maktcentra ser jag bara likformighet, rädsla och röstfiske i grumliga vatten. Vi behöver fler politiska ledare som har mod att stå för annan vision än den som vi vet sluter med ett ”försent”…

Sakta höjs värmen i kastrullen… var finns då de framsynta politiker som vågar fånga upp alla de goda krafter som kommer att förvandla framtiden till hopp… de krafter vi vet i längden bygger upp samhället och världen? Värmen höjs oroväckande snabbt… kanske finns det ännu hopp… Kära politiker – våga tro på godheten. Den är starkare än ni tycks tro…

Pär-Magnus Möller



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post202

4 i påsktiden 2018

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Sun, April 22, 2018 18:34:53

Predikan

4 i påsk 2018

Psalmer: 198, 641:7, 266B, 313, 298 Pär-Magnus Möller

I ett oändligt universum, ett rum utan början eller slut, svävar oräkneliga galaxer, solar och planeter. Avståndet mellan dessa himlakroppar är så gigantiskt att vi mäter dem med ljusets hastighet – ljusårs hastighet.

I detta oändliga rum svävar en liten planet som liksom valt att placerar sig på ett alldeles lagom avstånd till sin sol – ett avstånd som gör att det inte är för kallt och inte för varmt för att det som vi kallar liv skall växa fram.

Denna lilla planet är fylld av liv, överallt finns det; under jorden och uppe i himmelen. Till och med där man inte tror att liv skulle kunna excitera finns det liv mot alla odds.

De flesta av denna planets varelser – ja, alla varelserna utom en enda art, tar livet som det kommer. Morgondagen är för de flesta varelserna en ickefråga. Allting handlar istället om detta nu. Just nu betar jag på ängen, just nu jagas jag av ett vilddjur, just nu dör jag – eller just nu klarade jag mig undan faran och kan fortsätta beta.

Bara en av planetens alla varelser tänker inte alls så. Människan. Hon har fått en annan sorts hjärna, ett förstånd, så djupt att hon ensam kan reflektera över tillvaron – och hon kan samtala om reflektionen och dela den reflektionen med andra tills det växer fram ett helt system av tankar och förståelser.

Denna reflektion slutar aldrig. Den är kopplad till att vara Guds avbild. Människan delar ansvaret för jorden med Skaparen själv och bär kunskapen, oron och möjligheterna tillsammans med honom. Hon är beroende av Skaparen för att kunna bära sitt ansvar och se saker på rätt sätt. I annat fall är hon helt utelämnad åt sig själv. För att vara en god medskapare behöver hon ständigt leva nära skaparen – annars är hon benägen till vad som.

En av de svåraste sakerna för oss skapade gudsavbilder är att förstå lidandet. Lidandet finns överallt i alla former. Det bryter ofta ner det goda. Lidandet drabbar alla på olika sätt; det kommer som sorg, som ensamhet, som sjukdom eller rädsla, som olycka, dumhet eller illvilja. Lidandet fyller oss med uppgivenhet och hat, ilska och djupaste smärta. Livet ser likadant ut för alla planetens skapade varelser – men det är bara vi människor som behöver förstå, reflektera, relatera. Det är vår uppgift. Det är konsekvensen av att äga kunskapen - på gott och på ont. Denna kunskapsbörda är på ett sätt alldeles för tung för oss att bära.

För att överleva denna börda behöver vi hopp. Vi behöver förstå att allt inte hänger på oss, att det finns någon som har omsorg om oss i all vår utsatthet. Den djupa ensamhet som stort ansvar eller för mycket kunskap bär med sig behöver en relation. Någon som delar vägen. Hela vägen.

Det är nämligen så, med den reflekterande hjärna vi fått, att vi förstår att vi en dag skall dö. En dag slutar våra biologiska kroppar att fungera och vi börjar genast brytas ner till att bli mull igen. Slutet är ostoppbart hur mycket vi än vet eller kan eller förmår. Samtidigt vet vi också något annat; att vi är evighetsvarelser. Jag tror inte att den tanken bara är en oförmåga i hjärnan att greppa att det finns en tid då vi inte existerar – jag tror snarare det är en kallelse att låta oss förstå våra liv på ett djupare sätt, förstå att livets mening inte bara handlar om de timmar våra jordiska kroppar fungerar – det handlar istället om en kallelse att se tillvaron i ett större perspektiv. Att vara skapad till Guds avbild handlar också om att se våra liv som eviga. Din kropp kommer att dö – men samtidigt kommer du att leva i all evighet. Hoppas du hänger med i resonemanget.

Det är mellan ytterligheterna smärtan och hoppet som evangelietexten i dag handlar. Texten är hämtad ur det som man brukar kalla Jesu avskedstal till lärjungarna. Strax efter detta tal fängslas han och förs bort till avrättning.

Jesus säger: En kort tid och ni ser mig inte längre – ännu en kort tid och ni skall se mig igen.

Det kommer en tid för lärjungarna då hoppet skall tas ifrån dem och de måste vandra genom ensamhet, smärta, rädsla och ångest. Men därefter kommer en annan tid då all denna smärta liksom vänds i glädje. Vi som vet vad som kommer att hända efter uppståndelse kan förstå – men den som själv står inför mörkret, eller i mörkret, förmår inte se att mörkret en dag kan fyllas av ljus. Det går inte att se, går inte att hoppas… om vi inte bärs av tron.

Tro innebär inte att vi lätt kan acceptera smärtan och mörkret, innebär inte att vi slipper gå igenom perioder av det mörkaste mörker – men tron innebär att vi på något sätt vet att vi inte är de första som behöver genomlida det svåra. Det finns en som gått före – en som väntar på oss också när det är som allra mörkast. Det är en erfarenhet eller tro som går bortom den allmänna reflektionen om tillvaron – den når in i det vi ibland kallar själen; det inre hemliga liv vi lever med Gud.

För att vara människa fullt ut måste vi inte bara söka reflektionen och nå den kunskap vi kan nå – utan också att förankras i detta inre hemliga, eviga liv som vi alla genom tron har tillgång till – förankras i själen. Utan detta inre hemliga rum som själen utgör blir vi ensamma. Svårigheterna blir då oövervinnerliga. Själviskheten frodas då eftersom allting bara handlar om mig. Tystnaden blir då en fiende som skämmer, lidandet blir då något som man skyr i alla lägen – även de lägen då lidandet faktiskt kan forma mig till en starkare människa. Rösten som ropar från ens inre, längtan som inte uppfylls av den här världens gåvor, blir mer och mer obegriplig och man börjar konsumera allt mer för att liksom tysta rösten och dränka längtan. Ge den någon slags svar. Men det går inte.

En människa som inte odlar och bejakar det inre hemliga livet med Gud riskeras att förytligas och bli allt mer vilsen.

Vi kristna är kallade att hjälpa världen finns detta inre hemliga rum, denna inre bärande relation, denna tro som får oss att bestå trots allt. Vi når detta rum, detta inre liv genom bönen, genom ordet om Jesus, genom sakramenten och genom gemenskapen med varandra.

I detta inre hemliga rum övar vi att se oss själva i Jesu blick – se oss som de älskade varelser vi är. Genom att öva detta inre liv växer vi sakta men säkert i trygghet, självbild och frimodighet.

Jesus ger oss i dagens evangelietext bilden av en födande kvinna. Kvinnan bär inom sig det nya livet, hoppet om framtiden. Det finns där. Hon vet genom hela havandeperioden att det innan födelsen kommer en dag av smärta – men hon vet också att på andra sidan smärtan finns hennes djupaste längtans svar. Om hon inte sett hoppet hade hon bara fruktat smärtan – och kanske gjort allt hon kunnat för att undvika den. Men eftersom hon vet vad som kommer efter smärtan låter hon graviditeten fortgå. Så kommer till sist dagen av smärta. Kanske gör det så ont att hoppet för en stund överger henne – kanske tycker hon i stunden att inget är värt denna smärta och att hon aldrig mer skall ha några barn. Just då har hon inget annat val än att vara där i mörkret – hon förmår inget och inga tröstande röster hjälper henne något alls.

Men hon kom hit och hade modet att möta smärtan – och när barnet väl var ute var allt som glömt. Smärtan fanns där men hade översköljts av något större – hoppets uppfyllelse – det nya livet – livets seger över det som gjorde så ont.

Den väg Jesus kallar oss att gå i tro är inte den smärtfria vägen. Inte den enkla vägen. Ibland hade det varit enklare utan honom, utan den manande röste in det inre, utan hoppet och kampen. Men det hade i slutändan inte varit riktigt liv. Det hade saknats något; – mognad – sanning – förankring.

Nu har ni det svårt, säger Jesus till lärjungarna när han ser tårarna och förvirringen i deras ögon. Nu har ni det svårt för ni måste gå igenom smärtan. Det kan till och med vara så säger Jesus att världen, d.v.s. de som inte tror, kommer att glädja sig över att ni har det svårt; – Vad var det vi sa, säger de kanske, det finns igen Gud. ”Om du är Guds son så klättra ner från korset”, sa folk till Jesus i hans svåraste stund. Men, uppmanar Jesus, vet i de stunderna att det som ser ut som nederlag eller seger varken är det ena eller det andra – smärtan ni genomgår är inte fruktlös – den kommer att bära frukt i form av nytt liv, nytt hopp.

Alla människor måste lida i denna värld. Men vårt lidande som kristna är inte fruktlöst. Det är inte lättare, det innebär inga genvägar genom lidandet – men det är inte fruktlöst.

Jesus säger tröstande i vår smärta: ”Nu har också ni det svårt. Men jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er!”

Jag är med er alla dagar till tidens slut!

Och vi får stava på orden:

Om jag än vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag inget ont, ty du är med mig, din käpp och stav gör mig trygg…



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post201

Palmsöndag 2018

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Mon, March 26, 2018 10:05:08

Predikan

Palmsöndagen 2018, Lukasserien

Psalmer: 135,143, 738, 442, 443. Pär-Magnus Möller

________________________________________________________________

Vi närmar oss i kyrkoåret och i våra sinnen den heliga staden och allt det som snart skall hända där. Vi går tillsammans med lärjungarna – vi är en del av dem. Vi har varit med om en underlig resa – en resa som handlat om Gud, om mig själv och om Jesus. Och än är den inte slut. De sista pusselbitarna skall snart få falla på plats. Det handlar nu bara om några dagar. Om några dagar skall lärjungarna och vi med dem få vakna upp till en helt ny värld – en värld med nya förutsättningar och ett nytt mål. Det är gamla är förbi – något nytt har kommit.

När vi nu upplever händelserna så här i efterhand – genom texter som kyrkan penetrerat i två tusen år och genom författare som själv kämpade med att förstå, kan en del tyckas enkelt – men enkelt var det inte för lärjungarna. Innan de förstod det stora sammanhang som de varit en del av krävdes åtskilligt med tankeenergi och sökande i den judiska historien, i skrifterna och i traditionen. Bit för bit förstod de att de vardagliga händelser de varit med om, egentligen var insatta i ett större skeende – i Guds frälsningsplan för mänskligheten.

Gud skapade en mänsklighet, den gick ifrån honom, han försökte göra den om intet genom syndafloden, men hans kärlek stoppade honom. Som tecken på hans löfte om trofasthet satte han regnbågen i skyn. Folket fortsatte göra ont mot honom och varandra – då utvalde Gud en man – Abram, som senare fick heta Abraham. Genom honom skulle ett helt folk växa fram, ett folk vari alla andra folk på jorden skulle bli välsignade. Gud ledde detta folk genom generationerna och gav det en historia som kunde fungera som en bakgrund och en scen till det som skulle bli historiens nya centrum – korset och graven. En plats på jorden och en historisk tid i människosläktet varifrån Guds rike skulle spridas till alla folk, och alla folk skulle få bli välsignade i Abrahams folk – och löftet gå i fullbordan.

Man kan förstå att det tog tid för lärjungarna att förstå vad de varit med om.

”Den där åsnan, varför var det så mycket konstigt med den” – lärjungarna funderade – ”Vad ville Jesus ha sagt med det?” … ”Fredens djur” – ”mantlarna folket kastade på marken och palmkvistarna, vad var det med dem – gjorde inte folket likadant då Jehu blev kung, den kungen som fördrev alla Baalsprofeterna”… ”När vi gick in i staden kom vi från öster – skulle inte löftenas fullbordan komma från öster”… så funderade lärjungarna och lade ihop ett och ett; Jesu under, med Jesu lidande, död och uppståndelse – man adderade Kristi himmelsfärd med pingstundret och fick så se en historia växa fram, så fantastisk att den var värd alla de offer man kunde tänka sig bara för att berätta för världen vad som skett; Räddningen är här!

Men alla ville förstås inte tro. En del förargade sig, blev irriterade över att deras invanda synsätt utmanades, ville inte bli berörda – de försökte tysta ner det som de såg, tysta ner den jublande folkmassan. Det var då Jesus sade att om inte lärjungarna ropade i glädje över vad de såg skulle stenarna få göra det i deras ställe!

Vad menade Jesus med det? Han kan ha menat att om inte lärjungarnas lovsång över vad de fick vara med om ropades ut över hela världen skulle skapelsen ändå rymma den lovsång som Guds kärlek tvingade fram. Frälsningen är ju inte bara människornas utan hela skapelsens – också naturen, djuren och klimatet lider ju under syndafallets konsekvenser – lider av människans bortvändhet från Gud. När allting är som det skall behöver lejonen inte jaga sina byten och lammen behöver inte vara rädd för rovdjuren – sådant är ju löftet – det gäller hela skapelsen. Jesu död och uppståndelse sätter igång ett skeende i världshistorien som inget kan stoppa – inte ens människans otro. Lovsången över denna kärlek måste tränga fram genom lärjungarnas strupar – eller om det så måste, genom de döda tingen. Så kan Jesus mena.

Men han kan också syfta på den heliga staden och det mäktiga templet, det som år sjuttio, d.v.s. ca 40 år senare, jämnade med marken av romarna. Den som inte tar tillfället i akt och griper Guds rike när det finns möjlighet kommer att gå under – och ruinerna kommer att stå där som vittnen om Guds folks otrohet. Så kan också stenarna ropa. Båda tolkningarna kan vara sanna. Så är det ofta i Guds ord – det måste förstås från olika håll – måste förstås in i varje människas livssituation. Det visste lärjungarna också. Därför studerade de skrifterna, samtalade, tolkade, försökte förstå. Och ju mer de arbetade med det som de varit med om – desto tydligare blev ordet för dem. Det skeende de var en del av var Guds plan för mänskligheten – dess dom och dess upprättelse!

Nu påbörjar vi vår inre vandring tillsammans med lärjungarna. Stilla veckan ligger framför oss. Det är gott om vi kan låta denna vecka bli en helig vecka då vi låter bön och gudstjänst, undervisning och tillbedjan stå i centrum. Varje dag firar vi gudstjänst – ändå fram till annandag påsk. Varje år som vi gör denna vandring tillsamman och funderar över texterna, över våra liv, över Guds handlande i historien, desto djupare in i Guds rikes mysterium tränger vi. Det som vi är med om dessa dagar fram till påsknattens glädje och annandagens eftertänksamhet handlar främst inte om att förstå, för ingen kan förstå i den bemärkelsen att vi intellektuellt kan greppa vad det som sker betyder. Det som sker är något som behöver beröra oss bortom förståelsen – det måste beröra våra hjärtan. Det är ju där som trons vagga ligger – det är ju i hjärtats tysta rum som hoppet, kärleken och den allra djupaste visheten ryms – den vishet som ligger nära skönheten, fascinationen och undret.

Vandringens fokus är kärleken, den kärlek världen har så svårt att ta in eftersom vi inte längre tror att någon kärlek kan vara gratis. Allting har ett pris, har vi lärt oss – så är det sedan syndafallets dagar. Också den allra djupaste mänskliga kärleken har ett pris, en baktanke, en själviskhet gömd inom sig. Men den kärleksvandring som i dag tar sin början har ingen baktanke. Det är det som är så fascinerande. När Jesus går korsets väg upp mot Golgata gör han det inte för att han vinner något på det. Han gör det för att han vill ge oss hela sitt liv utan att få något tillbaka. Och vi lär oss av det att just sådan är den Gud som skapat allt – den Gud som ropar på oss och önskar att vi vill komma nära.

Ingen har älskat som han – ingen – det är det som är undret – det är det vi behöver greppa med våra hjärtan, det är det som är trons centrum. Och vi går bredvid Jesus med blicken fäst på honom – på honom vars kärlek är den kraft som skyddar Petrus från att sjunka i det stormande havet, med blicken fäst på honom vars kärlek är den kraft som får Sackaios att betala tillbaka allt han stulit i tullavgifter, med blicken fäst på honom vars kärlek är den kraft som får vatten att förvandlas till vin på bröllopet i Kaana, med blicken fäst på honom vars kärlek är den kraft som får Lasaros att stiga upp ur dödens sömn och möta livet, med blicken fäst på honom vars kärlek är den kraft som får dig och mig att tro att det som sker dessa dagar också handlar om oss – om våra liv – om vår längtan.

I dag ropar vi med lärjungarna och folket: Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden!

Och vi följer honom in staden, genom nattvardssalen, ut till Getsemane trädgård, in i Pilatus palats. Vi följer honom in i tortyrkamrarna, genom folkmassans trängsel, upp till Golgata, genom jordbävningar och mörker till gravens kalla sten – för att så på nytt möta honom i ett nytt ljus – ett som världen aldrig tidigare skådat. Uppståndelsens ljus. Och vi kan så på nytt tro och förstå i våra hjärtan Jesu egna ord: "Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus."

Låt oss be:

O du som vann på korsets stam,

vinn oss på nytt var dag,

till dess din kärlek, o Guds lamm,

blir vår och världens lag. (Sv ps 137:6)



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post200

Krönika 2018 03 03

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Thu, March 15, 2018 16:02:16

Krönika Värnamo Nyheter 2018-03-03

Jag skulle tro att alla med tillgång till Internet någon gång sett dem - söta filmer med djur som visar empati; elefanten som väntar in någon som räddar dess unge, hunden som försöker trösta den som har det svårt. Nu senast fick vi höra om myror som tog hand om sina skadade och som slickade deras sår för att de skulle läka snabbare. Och vi berörs. Inte för att djuren är söta – myror tillhör sällan det vi människor tycker är gulligt – utan för att deras handling berör något vi bär djupt inom oss. Hos varje empatiskt frisk människa finns det ett guldhjärta som bara vill gott, som vill älska, som vill ge ut av sig själv. Det hjärtat är det vackraste som finns. Vi känner igen det hjärtat i vår djupaste längtan när vi ser kärlek och omsorg utlevd hos andra.

Det underliga och lite sorgliga är att det hjärtat inte alltid får plats i den tillvaro vi byggt upp runt oss. Särskilt syns det i den politiska debatten. När allt är lugnt talar alla gärna om empati och delande – men när vinden blir lite kyligare börjar man genast tala om principer och lagar. Jag vet mycket väl att vi lever i en värld där principer behövs, men samtidigt är det så att varje gång en princip blir verkställd så lider någon. Att bruka en princip är ett slags humanitärt misslyckande. När man lever och jobbar nära människor som fastnar i principernas förbannelse förstår man. Principerna är alltid kalla, hänsynslösa och skapar en slags fiktiv ordning för byråkraten – men dödar ofta det som skulle kunna vara så enkelt och skapa så mycket liv.

Principen lyfter upp varje handling som vore den en lag för alla. ”Tänk om alla skulle gå före i kön vad skulle hända då?” Men det tänkandet är en konstruktion vi gärna gömmer oss bakom för att slippa se medmänniskan i ögat och dela hennes historia och liv. Vi får akta oss för det perspektivet på medmänniskan – hon är ingen princip – hon är ett liv, precis som du!

Om myran kan se det och handla efter den insikten borde vi också se och handla efter det hjärta av guld vi fått! Eller som Jesus sa: allt ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni göra för dem! Så enkelt…och svårt!



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post199

Midfastosöndagen 2018

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Mon, March 12, 2018 08:20:47

Predikan

Midfastosöndagen 2018, årg. 1

Psalmer: 71, 667, 143, 444, 700:1, 15, 298. Pär-Magnus Möller

________________________________________________________________

Mitt i ökenvandringens törst och hunger får Israels folk ca 1200 f.Kr. uppleva hur Gud, mot alla odds, ger dem mat. De kallar maten manna. Ur öknens klippa kommer det dessutom vatten och när de behöver kött flyger vaktlar in genom lägret som de lätt kan fånga. Där ingenting skall finnas och ingenting skall kunna mätta en stor folkskara – finns mot alla odds liv. Detta var Israels folks djupa erfarenhet efter vandringen genom öknen. Det var en erfarenhet som rotat sig djupt i det gemensamma minnet.

… ända till denna dag. För visst är det så att det vi hörts berättats - och även det vi djupt tror på - gäller ända tills det gäller nuet, det gäller mig, det gäller den situation jag befinner mig i. För då plötsligt gäller det ju mitt verkliga liv… och kan Gud verkligen bry sig om det så mycket att löftet gäller också mig?

… mitt i fastans öken stannar vi upp och reflekterar över just detta – mättar Gud oss i vår livsvandring?

Det finns ett litet nyckelord i dagens evangelietext. Det är Petrus bror Andreas som säger orden efter han konstaterat att det enda de hittade för att mata de tusentals samlade människorna var fem bröd och två fiskar som en liten pojke bar fram: Men vad förslår det till så många?

Man skall komma ihåg att lärjungarna enligt Johannesevangeliet befinner sig mitt i en fantastisk resa: de hade varit med vid vinundret i Kana, de hade fått se flera sjuka botas, de hade fått gedigen utbildning om Gud och de förstod på ett plan vem Jesus var, i alla fall anade de.

Nu testade Jesus lärjungarna: När folket strömmade till frågade han dem hur man skulle få dem mätta, hade de förstått något av det som de var med om? Nej. visade det sig – inte ett skvatt. Lärjungarna började istället genast räkna. Det skulle kosta ca 200 000 att mätta folkskaran och de pengarna hade de inte – och när de frågat runt hittade de bara pojken med några bröd och fiskar. Svaret lärjungarna ger Jesus är: Nej, det går inte – här finns ingen som kan hjälpa oss, inget vi kan göra – det är hopplöst.

Vad förslår det lilla vi har till så många!

Det dystra konstaterandet är på ett sätt alldeles riktigt; hur mättar man flera tusen människor med lite bröd och några fiskar? Det hade ju knappt räckt till en mindre familj.

När missmodet eller uppgivenheten över det till synes oövervinnerliga tar över handen kan vi ofta tänka och säga: vad förslår det jag har, den jag är, det jag förmår till allt det som behövs för att uppgiften skall lösas – och vi kanske inte räcker till, vi kanske inte har resurserna, kunskaperna eller vad det nu är! Men det lärjungarna ännu inte förstått och det vi har så svårt att förstå och som Jesus så intensivt vill att vi skall förstå är att där han är med är förutsättningarna annorlunda. Livet är annorlunda där Jesus är!

Den som har Jesus med sitt liv har tillgång till himmelrikets skattkammare, har tillgång till himmelrikets potential. Det är därför vi skall tänka annorlunda. Vi skall inte fastna till den här världens sätt att tänka – vi skall förstå att han som skapat himmel och jord är med oss. Han har inte lämnat oss med en omöjlig uppgift – han vet att vi inte kan mätta flera tusen med fem bröd och två fiskar. Det är omöjligt – men först då har vi inte räknat med Gud.

Två saker vill jag att vi skall bära med oss i det tänkande vi är inne i. Den första är att bröden och fiskarna – även om de i sig inte räcker till mycket – är nödvändiga för att något över huvud taget skall ske.

Det tolkar jag som att våra gåvor och förmågor behövs för att något skall ske överhuvudtaget i Guds rike. Vi behöver ge av det vi har, behöver prioritera den tid vi kan för Guds rike, vi behöver stötta varandra med det vi kan, vi behöver utgjuta oss för världen på det sätt vi kan… först då öppnas himmelrikets kammare och det vi inte förmår fylls upp av Guds nåd.

Det är som i berättelsen om den lilla fickan som var på piano café med sin mamma. I hörnet stod den väldiga flygeln - och i ett obemärkt ögonblick smet den lilla flickan fram och satte sig på pallen. Moderna upptäckte inte vad som hänt förrän hon hörde ett illa låtande klinkande på flygeln. Röd av skam försöker modern tränga sig fram genom folkmassan för att ta ner sin flicka från podiet – men innan hon hinner fram hör hon plötsligt hur musiken förändras – det som innan bara var klinkande fylldes nu i av de ljuvaste toner. Den store pianisten hade satt sig vid flickans sida och fyllde i det flickan inte förmådde – tillsammans skapade de underbar musik.

Så är det med våra gåvor också – de räcker kanske inte till i sig – men med Jesus vid vår sida sker det som inte kan ske – och Guds rike blir synligt.

Den andra saken jag vill att vi skall reflektera över är det faktum att ibland vill vi saker som Gud inte vill. Det glömmer vi gärna. Vi tror ibland att Gud alltid vill det vi vill och att han tänker precis som vi. Det gör han inte. Guds vägar är outgrundliga, heter det – och det är bra att komma ihåg. När våra krafter eller förmågor inte räcker till kan det faktiskt bero på att vi försöker göra saker som Gud vet inte är bra för oss. Då ger han inte kraft till att förgöra oss själva – Vi blir ofta besvikna på Gud i dessa sammanhang – men det är då det gäller att lyssna in vilka andra vägar han öppnar – för det gör han alltid på ett eller annat sätt. Om inte annat är himmelens dörr alltid öppen för alla dem som tillhör honom.

Wilfried Stinnisen, den kände andlige ledaren och munken sa om tiden ungefär så här: När tiden inte räcker till åt det vi vill göra beror det bara på att vi försöker göra saker som Gud inte vill ge tid till. Då får vi lyssna om och prioritera om. Det är bra att reflektera över det när det gäller all vår vilja – och vår besvikelse över att det inte alltid blir som vi vill.

Nu ville Gud mätta folket – han vill ingen hunger – och folket bar fram de som de förmådde till Jesus. Jesus välsignade det och delade ut det och det räckte till alla – och när alla ätit blev det tolv korgar bröd kvar.

Gud är rolig ibland – och Jesus låter denna händelse bli till ett tecken – något vi skall se djupare på än det praktiska att ha lite bröd över till dagen efter. När Israels folk var ute i öknen fick de bara mat för dagen – om de sparade något ruttnade det till dagen efter. De fick lära sig att varje dag lita på att Gud gav dem det som de behövde.

Nu var det nya tider. Nu hade gudsriket brutit fram i världen. När alla ätit sig mätta fanns det bröd över – en krog till varje stam i israels folk. Det brödet är till för alla den som ännu inte tillhörde trons folk – och det brödet var till för morgondagen. Som kristna lever vi i en annan tid än israels folk gjorde – vi lever i nådes tid – nåd är det som flödar över när bägaren är full – vi får mer än vi behöver – så att det skall räcka åt alla. Tolv korgar betyder att Guds rikets folk på nytt skall samlas, äta och bli mätta – och Guds folk är inte bara Israels folk utan också du och jag!

Vårt uppdrag är inte bara att ta oss från Egypten till Israels land – vår uppgift är att i vår ökenvandring dela med oss av överflödet från Guds godhet. Det är därför vi är ljus och salt och bröd och hopp åt folken. Vi har råd att slösa med vår kärlek och omsorg – vi har råd för vi känner källan till allt det goda – vi har råd att förlåta våra fiender, ge åt den som ber, utgjuta oss för världen – för vi vet varifrån vi kan hämta kraft – från honom som med glädje tar emot det lilla vi har, välsignar det och låter det bli till välsignelse åt värden. Så blir vi en del av löftet Abraham fick: Genom ditt folk skall alla folk på jorden bli välsignade.

Så skall du se på dig själv!

Genom mig blir andra välsignade – jag blir bröd för andra såsom Gud är bröd för mig!



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post198

Fastlagssöndagen 2018

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Mon, February 12, 2018 14:53:25

Predikan

Fastlagssöndagen 2018, årg. 1

Psalmer: 135, 137, 143, 248, 700:1, 398, 38B Pär-Magnus Möller

Vi går nu upp till Jerusalem, och allt som profeterna har skrivit om människosonen skall gå i uppfyllelse.

Det är ett enormt anspråk Jesus har på sig själv. Han säger att han är den som profeterna förebådat. Det är efter honom som Abraham längtade, det är efter honom Moses väntade, det är om honom profeterna fått syner och uppenbarelser, det är om honom hela Gamla Testamentet, Guds heliga ord, vittnat i så många år. Och nu, säger Jesus, är tiden inne för alla dessa löften och profetior att gå i uppfyllelse.

Idag får vi möta en man som fick erfara just detta. Vi möter honom i närheten av Jeriko där han sitter vid vägkanten och tigger. Han var blind och därför såg han inte vad som var i antågande, men han hörde rösterna. Det var en hel folkhop som var på väg. Det var ofta mycket folk i rörelse när Jesus förflyttade sig över landet, troligtvis var det flera hundra som följde honom. Det måste ha varit mycket roligt att få följa med i det där tåget kring Jesus – alla stimmade och stojade och jag skulle tro att de alla kände en himmelsk närhet kring Jesus som de aldrig tidigare varit med om. Allt var glädje och fröjd.

Så möter de den blinde mannen vid vägkanten. När han väl frågat vad som stod på och han fick klart för sig att det var Jesus som var i antågande – honom hade han ju hört talas om många gånger, ropade han: ”Jesus, David son, förbarma dig över mig!

Nu var allt fest och fröjd och det var roligt att leva - så sitter den där blinde gamle gubben där vid vägkanten och ropar ut sin smärta och förtvivlan. Förstör inte detta roliga, kan jag tänka att de första personerna i folkskaran tänkte. ”Tyst med dig gamle gubbe, stör inte Jesus och stör inte oss i vår glädje!

Men, naturligtvis började mannen ropa ännu högre: ”Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!” Vad skall man göra?

Jesus stannade, glädjesorlet tystnade.

Det sker något märkligt med Jesus när han hör någon ropa ut sin vånda. Det är som om han inte kan gå förbi. Vad han än pysslar med, hur mycket ljud och skrål det än är kring honom, hör han det ropande människohjärtat och stannar.

Sådan är vår Gud.

Vilken trygghet! Han hör mitt rop, han ser mitt lidande, han vill inget annat än att dela min smärta och rädsla och ångest. Hans kärlek är tålmodig och god, allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Den upphör aldrig! Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner – ni är mina vänner, förklarar han senare. Så gott är det att få ropa ut sin smärta till Jesus – han går aldrig förbi!

Jag tror att Jesus ber de där första människorna, dem som sade åt den blinde mannen att vara tyst, att de skulle leda fram mannen till honom. Jag tror att Jesus gjorde så för att de hyschande människorna skulle förstå vad riktig glädje och riktig kärlek var för något. Jag tror inte Jesus ville snäsa dem eller låta dem står där med skammen utan jag tror att Jesus ville lära dem något viktigt och underbart.

De gjorde som han sade och snart stod den blinde mannen och Jesus ansikte mot ansikte. Och de som hade lett fram honom stod bredvid. ”Vad vill du att jag skall göra för dig?” sade Jesus. Det är alltid så han säger när han närmar sig en människa, han frågar alltid vad just den människan vill. Det är aldrig så att Jesus tränger sig på och försöker pracka på dig en massa saker du inte vill ha – han frågar efter din längtan.

Många människor som inte känner att Jesus ger dem det som de vill ha har oftast aldrig egentligen besvarat frågan vad de vill att Jesus skall göra för dem. Många kristna har bara tagit det för givet att allting skall bli bra bara Jesus är med - och känns det inte bra så är han inte med. Men så enkelt är det inte! Jesus måste ha ditt svar på vad han skall hjälpa dig med och därför måste du först ta reda på vad du djupast sätt längtar efter.

Vad längtar du djupast efter?

Vi kanske tycker att Jesu fråga till den blinde mannen är lite dum: klart att han vill se igen. Men låt säga att han egentligen bar på en annan längtan – kanske kände han sig ensam, kanske led han brist på pengar, kanske bar han på något som var helt onämnbart och som han plågades av. Jesu fråga är inte dum – den visar på en djup, djup respekt för människan och hennes liv. Han låter henne bestämma – det är hon som måste säga ja till att ta emot hjälpen– han har redan sagt sitt ja till att hjälpa.

Mannen ville kunna se igen och genast kunde han se. Den förste han såg var Jesus.

Människorna som ledde mannen fram till Jesus fick nu se hur Guds rike fungerade. Den blinde mannen som de tidigare sett som en belastning, som ett bekymmer, som ett störande moment i deras trevliga liv – han blev nu något helt annat; en broder.

Den glädje de innan kände och som de trodde skulle bytas i dysterhet då den blinde mannen ropade ut sitt lidande, växte istället i styrka och allt folket som såg den blinde mannen, som nu kunde se, stämde upp i ett glädjevrål och de sjöng Guds lov – och folktåget började röra sig igen i riktning mot Jerusalem. Där skulle de få se något ännu större – Guds kärlek i dess allra mest konkrets form, honom som gav sitt liv för sina vänner på Golgata kors. Om den kärleken handlar den fasta vi nu går in i. Inför fastetiden bär vi med oss Jesu fråga:

- Vad vill du att jag skall göra för dig? Du vet ju att Människosonen inte har kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många." Matt 20:28 Så vad kan jag göra för dig?

De flesta av oss blir nog lite ställda – ja, vad vill jag egentligen att Jesus skall göra för mig. Vad är det jag behöver mer än allt annat?

Vi vet alla att det inte är en ny pryl vi behöver, vi behöver ofta inte ens be om det dagliga brödet. Men någonstans i vårt inre djup finns det en röst som ropar ut vår djupaste längtan – men vågar vi lyssna till den? Nog är det så att vi egentligen vet vad längtan är, men vi vågar inte verbalisera, sätta ord på den längtan – eller?

Jag föreställer mig att den blinde mannen kände djupt i sitt liv att det var något som inte stämde. Så här var livet inte tänkt att vara. När Jesus kom väcktes rösten i hans inre och han vågade ropa ut sin brist och längtan. När Jesus sedan lät honom se så var det inte längre seendet som egentligen var hans största glädjekälla utan det att han fick se honom som var svaret på hans längtan. Han fick se honom som i sitt liv bar på den kärlek, den fullkomliga kärlek som vi alla längtar efter: Jesus. Mannen fick nåden att bli frisk i sina ögon för att han skulle få se Jesus.

Vad ropar då rösten i vårt inre? Jo om samma befrielse – om att få se honom som älskar och älskar igen. Honom som ser mig med den där blicken som ingen människa som är skadad av synden vågar bli sedd med, den blick som min himmelske Fader såg på mig med i paradiset. Den hela klara blick som ser allt - men ändå älskar.

Låt oss be: Jesus mig då se dig så att jag kan förstå att jag är älskansvärd och värdefull, låt mig se dig så att jag förstår att du vill vara nära mig och dela mitt liv, låt mig se dig så att jag kan våga älska med den kärlek du ger mig! Låt mig se dig så att jag kan bli den du skapat mig att vara. Låt mig se dig, min Herre och min Gud.

Amen.



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post197

I väntan på sommarnatten

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Fri, February 09, 2018 21:25:15
Aftonsångsklockornas malm
vibrerade över den solnedgångsdränkta dalen.

Doft av torkad halm,
uppvärmd av dagens timmar,
fuktig av den begynnande aftonens dagg.

Insektstystnad.

Råmande kreatur på avlägsna ängar.
Oro och stillhet
blandad i svensk vemodsafton.

Hjärtskärande vackert i sin bastanta flyktighet.

Sommarnatten ruvar i de långa skuggorna,
slukar tuva efter tuva,
sten efter sten,
lägger skogsbrynets svärta över marken
tills allt är fyllt av blånattsdimma,
avlägset månsken
och gryningsglänsande sommarnattshimmel.

  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post196

Septuagesima

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Wed, January 31, 2018 11:38:52

Predikan

Septuagesima 2018, årg. 1

Psalmer: 728, 656, 641:7, 393, 96, 734:1,4 Pär-Magnus Möller

_______________________________________________________________

Med himmelriket är det… så börjar Jesus många av sina liknelser… med himmelriket är det…

… som deg som en kvinna knådar och den jäser över alla gränser, ja, som en upphittad pärla i en åker som en man säljer allt han äger för att köpa, eller som en kunglig fest dit alla som först var bjuda vägrade komma men med en kung som istället bjöd in alla som ville och som aldrig trott att de skulle få komma på en sådan konungslig fest.

Himmelriket är också som ett bröllop där vinet tar slut och vattnet plötsligt förvandlas till bättre vin än det som bjöds tidigare, ja, det är som en kvinna som alla ville döma till döden för att hon begått äktenskapsbrott men som blir friad till och med av Gud. Himmelriket är som rädda lärjungar i en båt där vågorna slår så höga att de tror att de skall gå under – men där det visade sig att de inte alls var glömda, Gud sover i båten och när han vaknar hutar han mot vinden och den tystnar.

Himmelriket är också som när fromma människor plötsligt blev så provocerade av Guds godhet mot dem som de fromma inte tyckte om – att de dödade honom på ett kors – men Gud uppstod från de döda och visade att det finns ett hopp bortom till och med det mörkaste hat, bortom de mörkaste planer, ja, ett hopp bortom det helvete många måste utstå i denna värld. Sådant är himmelriket – ett hopp bortom all oginhet, allt hat, allt mörker, all död – sådant är himmelriket Jesus förkunnar med ord och handling varje steg han tog här på jorden.

I dag påminns vi om att himmelriket är som en jordägare som betalade alla arbetare lika mycket oavsett deras insats.

Visst finns det något rättfärdigt i ilskan de som arbetat hela dagen visar mot de som bara jobbat en liten stund – vi kan förstå den. Och… det är just dit Jesus vill att vi skall komma; han vill få oss att förstå att himmelriket inte på något enda sätt handlar om rättvisa. Inte på något enda sätt!

Du kommer inte in i himmelriket för att du gjort dig förtjänt av det – rättvisa eller förtjänst är helt enkelt ingen intressant skala. Vi tänker helt åt skogen då vi tror att vi får tillhöra himmelriket och Gud bara för att vi presterar något eller är värda det. Vad skulle vi kunna göra i denna värld för att liksom förtjäna himmelriket!? Jag menar, skall vi jämföra vår arbetsinsats med Guds – Gud som skapat allt på jorden, från mista atom till universums oändlighet? Ser man på vår arbetsinsats i det perspektivet bör vi drabbas av en oändlig prestationsångest – och det vill inte Gud. Därför är rättviseskalan alltid totalt ointressant när vi talar om relationen med Gud. Med det inte sagt att vi inte skall arbeta och göra rätt för oss utifrån vår förmåga – men det ligger mer i vår egen värdighet än i relationen med Gud.

Arbetarna i liknelsen hade inte förstått vem deras arbetsgivare var. De förstod inte hur han tänkte och hur han prioriterade. Därför kunde de inte acceptera hans godhet.

Ibland tror jag det är så med vår relation med Gud också. Vi tänker att Gud är vår rättvisas garant. Men det är inte så han presenterar sig. Han är inte rättvis när han friar den äktenskapsdömde kvinnan, han är inte rättvis när han går i döden för alla som syndat, han är inte rättvis då han botar någon från sin sjukdom men inte andra, han är inte rättvis när 60 miljoner tvingas leva som flyktingar medan andra får leva i överflöd och irritera sig på att man hade inspelade julvärdar på tv på julafton. Det finns ingen rättvisa i den här världen och Gud garanterar den inte.

Skulle Gud garantera rättvisa skulle vi alla gå under och hela jorden utplånas. Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, står det ju!

Guds rike är alltså något annat. Något som vi har mycket svårt för. Gud rike handlar om nåd – om shalom – om liv.

Mitt i denna dödens värld finns ett annat rike – Guds rike. Guds rike visar sig varje gång nåd, shalom, liv tränger igenom mörkret. Varje gång du förlåter din fiende triumferar Guds rike. Varje gång du tröstar en sörjande tränger Guds rike fram, varje gång du efterskänker en skuld, varje gång du gör något som bryter ondskans spiral, hur den än ser ut, så tränger Guds rikes ljus ut i denna värld.

Varje gång du tolkar något till det bästa tränger Guds rike igenom, varje gång du älskar tränger Guds rike igenom, varje gång du trotsar beslut och lagar som bryter ner mänskligt liv och värdighet så blir du glädjebudbäraren som bringar hopp till folken.

Vår kallelse som kristna är att ständigt, i alla sammanhang låta Guds rike bryta igenom. Vi kan bara lyssna på vad Jesus säger i:

Matt 5:38–48

Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom. Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig. Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga… Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.

Detta är vår kallelse – en fantastisk kallelse. Vi är verkligen världens ljus när vi lever ut den kallelsen.

Men hur skall jag förmå detta? Tja, du måste arbeta på det. Så är det med alla våra kallelser – vi måste arbeta på att bära fram Guds rike, hans nåd och shalom överallt där vi är. Det är jobbigt och kostar på. Så är det. Ibland har vi fått för oss att det är Gud som skall göra jobbet och vi vara passiva marionetter och att vår roll är bara att inte sträva emot. Tja, så enkelt är det ju inte. Arbeta skall vi, lida är vi kallade att göra, många av våra systrar och bröder ute i världen får lida döden för bekännelsens skull – så nog kostar det på att vara en himmelrikets budbärare. Men vad har vi för val, det är ju vår kallelse.

Men för att orka behöver vi själv leva i och av nåden. Andra behöver bära fram nåd till mig och låta mig smaka av Guds kärlek och förlåtelse. Annars brinner jag som en torr buske. Det är därför vi är kallade att vara församling. Vi skall bära varandra, trösta varandra, uppmuntra varandra. Vi vet att vissa får bära större bördor än andra – då skall vi vara där och stötta. Vi vet att vissa är mer utsatta för andras tyckande och tänkande, då skall vi vara där och tala väl, tolka till det bästa och tillrättavisa dem som vill bryta ner. När vi lever så med varandra är himmelriket här.

Vi behöver också leva i en nära relation med Gud. Vi behöver nattvarden och öva oss i att förstå att han ger sig själv till oss, till mig, för att han älskar mig. Jag är älskansvärd i Guds ögon. Oändligt värdefull. Mitt liv är inte en tillfällighet i universums oändlighet – han har skapat mig för att tillhöra honom – alltid. Mitt liv är vackert i hans ögon – även i de stunder då jag hatar mig själv.

Guds rike är något konkret, något verkligt, något jag kan känna och leva i – det konkretiseras genom de människor jag möter som är fyllda av godhet, det konkretiseras genom mig då jag sträcker mig utanför rättvisans domäner och öser ur nådens källa, då jag utgjuter mig själv för kärlekens skull – liksom Jesus gjorde.

I dag påminns vi om att Guds rike inte är rättvisa utan nåd. Guds rike är som en jordägare som gav alla lika oavsett hur mycket de arbetade. Han gav för att han ville.

Så… Hur är det att leva med en sådan jordägare… kan jag vara en sådan jordägare? De frågorna kan du bära med dig och meditera över i veckan som kommer: Hur är det att leva med en sådan jordägare… kan jag vara en sådan jordägare som inte behandlar andra utifrån rättvisan utan utifrån nådens aldrig sinande källa?




  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post195

Krönika i Värnamo nyheter 2018 01 13

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Sat, January 13, 2018 20:14:59

Krönika till VN 2018 01 13

Ett monster skapas i det ögonblick hjärnan frikopplas från hjärtat. Processen kan gå gradvis, nästan omärkligt – men plötsligt är den ändå ett faktum.

Det är lätt att skapa monster; du kan omskapa hela folkgrupper till monster på några år. Se bara på Nordkorea, de organiserade motdemonstrationerna i Iran, även IS som rörelse är ett exempel på detta. Människor glömmer snabbt och omvärderar snabbt för att passa in i det sammanhang de hamnat i. Det är enkelt att skapa monster; man bara hjälper människorna bit för bit att passiviseras, man matar dem med mantra som låter rimliga och gömmer undan allt som på något vis skulle kunna väcka anstöt: misshandel, avrättningar, koncentrationsläger…

Pojken som satt framför mig var 16 år. Ingen kunde i rimlighetens namn tvivla på detta. Advokaten hade sagt att han inte behövde ålderstestas eftersom alla kunde se att detta var onödigt och testen var erkänt undermåliga och ovetenskapliga.

Så kom beslutet och det sedvanliga avvisandet. Migrationsverket hade i beslutssammanhanget dessutom bestämt att pojken var 18 år och därmed kunde sändas till Kabul. Pojken har aldrig varit i Kabul, inte ens i Afghanistan. Han är en av många. Han var uppväxt i Iran, där han alltid levt som flyktig utan chans till medborgarskap – i en ständig rädsla för deportation. Hans familj sände honom för att ge honom en chans i livet. Han var fjorton år då. Ett barn. Han bestämde inte över sitt öde – hans familj gjorde det… men straffet för familjens öde får han nu bära. Som genom ett trollslag fick migrationsverket av oss, svenska medborgare, rätten att göra honom två år äldre bara för att vi skulle kunna bli av med honom på ett enkelt och på pappret lagligt sätt. Detta hade aldrig hänt för något år sedan. Då fanns det en koppling mellan hjärtat och hjärnan i vår migrationspolitik – en politisk vilja att tolka allt till det bästa.

När 2016 kom och politikerna fick panik eftersom många behövde en tillflyktsort i vårt land införde vi Europas strängaste migrationslagar. I det ögonblicket skars en av trådarna mellan hjärtat och hjärnan i vår nation bort.

De osnygga besluten tas bakom stängda dörrar. De underåriga offren deporteras i tysthet – och alla är överens i de politiska leden att det är rätt.

Ett monster är skapat i det ögonblick hjärnan frikopplas från hjärtat. Herre förbarma dig, Vad är det vi har gjort!

Pär-Magnus Möller

  • Comments(1)//blogg.prastsidan.se/#post194

Trettondedag jul 2018

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Mon, January 08, 2018 11:41:36

Predikan

Trettondedag jul 2018, årg. 1

Psalmer: 131:1-3, 641:7, 434, 130, 132 Pär-Magnus Möller

_______________________________________________________________

För att vi skall förstå texten om stjärntydarna måste vi förstå att texten är skriven av judar som förstått vem Jesus var till judar som ännu inte förstått vem han var.

Ur djupet av den judiska historien lyfter de som förstått Jesus fram honom som den messianska kung som folket alltsedan kung Davids tid längtade efter – en tid då Israel var ett odelat rike, den tid då Israels folk var ett.

Israel delades nämligen under 900-talet f.Kr. i två riken – då splittrades också Israels stammar och många av dem försvann efterhand eftersom man blandades med andra folk.

En dag, sa löftet, skulle en kung lik David komma och samla samman folken igen så att Guds löfte om att alla Abrahams ättlingar skulle bli ett stort folk, så talrikt som himmelens stjärnor, skulle uppfyllas - en dag skulle löftet gå i uppfyllelse om att alla folk på jorden, genom Abrahams barn, skulle bli välsignade.

De judar som inte trodde på Jesus såg inte att Jesus var denna Messias – men de där männen från fjärran land de såg – hedningarna såg. Troligtvis menar författaren att stjärntydarna, eller magerna som de heter i original, kom från Persien, nuvarande Iran – och de var en folkgrupp från det mäktiga perserriket. De tillbad också en Gud… och de kände igen denne Gud i Jesus. Till och med hedningarna, folk från Israels ärkefiende kände igen Gud i barnet Maria fött – men de som borde se, de som forskade i de heliga skrifterna, de såg inte. Profetias sa: De som inte ser skall se, de som ser skall bli blinda.

Ja, textförfattaren Matteus låter håna de laglärde i Israel då han låter Herodes frågar dem var Messias skulle födas och de läser tydligt i skriften att han skall födas i Betlehem i Judeen – precis där Jesus föddes – men de trodde inte fastän de läste, det sprang inte genast till Betlehem för att se om löftet var sant, om den nyfödde var Judarnas kung – de stannade istället kvar hos Herodes, den falske kungen av Israel. Så mycket bevänt var det med deras tro – de läste ordet – men förstod det inte, följde det inte, lät inte det vara stjärnan som ledde dem rätt – nej, de föredrog den värdsliga maktens boningar framför Guds enkla stall.

Men hedningarna, trots att de inte var lärda som israels lärde, följde det som Gud lovade i ordet, och de gick … och de fann vad de längtade efter… Gud… den Gud de själva anat i sin religion, men nu fick se ansikte mot ansikte som en människa – en av oss – en som fördebådade en ny tid, Guds rikes tid. Och genast var änglarna där och beskyddad dem, ledde dem hem igen på trygga vägar.

De laglärda och Herodes var rädda, berättat Matteus i sitt evangelium. De ruvade på hämnd, på att döda barnet som hotade deras perspektiv på livet, deras trygghet, deras jobb och makt.

De hade sin bild av Gud, sin bild av hur religionen skulle utövas, sin bild av hur man bäst levde efter Guds vilja. Den ändrade man inte på hur som helst. Det vet vi själv. Som präst i 22 år vet jag att man inte rubbar på människors invanda förhållningssätt till gudstjänst eller gudsbilder. De är liksom djupt personliga och man blir lätt kränkt när de ifrågasätts eller ändras. De var samma sak då som nu.

Problemet är bara att man slutar att växa i sin tro i samma stund som man bestämt sig för hur det är, när man tror att man vet allt om Gud, att man förstått vad han vill, när man tänker att jag gör rätt och de andra gör fel. Då som nu hindrar denna låsning människor från att möta Gud, både för en själv och för andra. Det är värt att fundera på; är jag som de vise männen, Magerna – eller är jag som de laglärde hos Herodes. Vilken kung trivs jag bäst hos – denna världen kung eller Guds rikes kung… som sagt, det är värt att fundera på!

Blanda inte bara ihop det hela med vad som är religiöst eller inte. De laglärda var mycket religiösa… tog Gud på stort allvar… men missade ändå Gud när han besökte dem. Det handlar om något annat – villigheten att byta perspektiv, villigheten att växa i sin tro – villigheten att gå när Gud kallar vidare.

Varför begav sig inte Herodes själv till Betlehem, brödhuset som det betyder i översättning? Om han nu var så orolig skulle det ju vara bra att se själv!

Ja, vi vet inte skälen – men det är lätt att gissa att det beror på att den som inte själv söker inte heller riskerar något. Jag vet otaliga människor som säger att de gärna skulle vilja gå mer i kyrkan, ta Gud på allvar… ja, ni vet allt man säger. Men varför går man inte? Det handlar inte om att man inte hinner eller så… för hinner det gör man om man vill… men jag tror att man vet någonstans att om jag går kan det vara så att jag berörs, blir förändrad, upptäcker något som är så nytt och stort att jag då måste förändra hela mitt liv… och det kanske jag inte tror jag orkar. Så tror jag det var för Herodes också. Vem skulle han vara om han erkänt den nyfödde som kung… ingen… han var tvungen att bygga ett helt nytt liv… och det kanske han inte orkade.

Det är lite som i berättelsen om den lame mannen som låg vid Betesdadammen i 38 år för att komma ner i vattnet eftersom sägnen sa att blev man frisk om man badade i det vattnet. Han hade misslyckats i 38 år – osannolikt, om man inte tänker tanken på att han kanske inte alls ville bli frisk. Jesus frågar honom just det: Vill du bli frisk, vill du bli förvandlad, vill du växa i din tro, vill du bli hel… och många av oss säger faktiskt Nej, det vill jag inte – jag vet vad jag har, men jag vet inte vad jag får.

Det Matteus berättar sin text om Jesu födelse är att världen delas. Den ena gruppen tillhör dem som redan bestämt sig för hur Gud är. De läser kanske sina heliga skrifter och går till sina heliga tempel – men Gud kan omöjligt förändra deras hjärtan.

Sedan finns de det som låter sig utmanas, de som vågar lämna de invanda, de som anat att Gud är något mer, vill något mer – har ett djupare ärende till mig. Dessa människor kan plötsligt få se något underbart – något de aldrig trott att de skulle få se:

Att Gud är här… att han har fötts som människa för att dela våra liv. Vi kan aldrig klättra upp till Gud – men han har kommit till oss som en broder, en tjänare… till och med som ett offerlamm för att besegra dödens makt över oss. Gåvorna som de vise männen gav vittnar om vad de upptäckt om barnet: Guldet fick han för att han var kung, rökelsen fick han för att han som Gud tar emot våra böner som ett rökelseoffer – och myrran fick han eftersom myrra var en av de kryddor som användes när man smorde den döda kroppen inför begravningen. Gåvorna säger att Jesus är kung, Gud och vårt eviga försoningsoffer.

Så kan också vi, när vi vågar lämna den invanda trögheten i våra religiösa eller profana liv, upptäcka Gud på ett helt nytt sätt. Det är inte smärtfritt – det kräver mod, mod till förändring. Det kan vara tryggare att stanna kvar hos Herodes och dö där, omgiven av den värdsliga maktens prakt och ståt. Men man kan också bege sig ut på resa – följa stjärnan, ordet… och så möta det nya livet. Valet är ditt!

Jag har citerat den förr… men måste få göra det igen… psalmen 717 där Ylva Eggehorn skriver om just detta förvandlande förunderliga möte med den nyfödde kungen:

INNAN GRYNINGEN

1. Så kom du då till sist, du var en främling,

en mytgestalt som jag hört tals om.

Så många hade målat dina bilder

men det var bortom bilderna du kom.

Vi trodde du var användbar, till salu,

vi skrev ditt namn på våra stridsbanér

vi byggde katedraler högt mot himlen

men du gick hela tiden längre ner.

2. Du är ett barn som ligger på ett jordgolv

du fryser om vi inte griper in.

Du rör vi kroppar, hatar orättvisor.

du bjuder älskade på moget vin.

Du stiger ut ur alla tomma gravar

du är en vind som säger: det blir vår.

Du kommer som en flyktig över bergen

du följer oss dit ingen annan når.

3. Du är den sång om livet som jag glömde

den sanning jag förrådde dag för dag.

Jag svek mig själv: den spegel som jag gömde

bär dina bråddjup, dina anletsdrag.

Kom närmare, bli kvar hos mig.

Det mörknar och kanske ljusnar det på nytt igen.

Ditt liv ska bära mig; jag hör en koltrast som sjunger

timmen innan gryningen.

Text: Ylva Eggehorn 1999




  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post193

Nyårsbönen 2017

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Thu, January 04, 2018 15:16:09

Predikan

Nyårsbönen 2017 Pär-Magnus Möller

________________________________________________________________

Så står vi till randen inför ett nytt år… igen… det går fort. Och det går långsamt. Det händer en del på 365 dagar och ibland är det svårt att hänga med. Trump har blivit president i USA, Sverige har fått 10 miljoner invånare, Brexit är beslutat, hungersnöd i Sydsudan och Somalia, Terrorattacken på Drottninggatan i Stockholm, IS har succesivt tappat makten och Irak har sagt att de är fritt från den terrororganisationen, kriget i Syrien har rullat vidare, Nordkorea hotar världsfreden påhejad av USAs president, världens största hackerattack har genomförts, vi har fått nya mynt och vi har hunnit med en IT-skandal, Anders Arborelius har blivit kardinal, #Metoo har skakat om västvärldens något, Finnland har firat 100 år av självständighet, Mariakyrkan har fyllt 40 år, Gummifabriken har inte blivit invigd men vi har fått elbussar, Storbränder i Portugal och USA, orkaner, jordbävningar… och en massa terroristattacker – bland annat i Kabul, dit vårt land inte har några bekymmer att skicka i väg åldersuppskrivna tonåringar – 90 döda och 463 skadade vid ett av de största attentaten i år – och ytterligare ett attentat för någon dag sedan, ett attentat som bevittnades av en av ungdomarna som för två månader sedan bodde är i Värnamo.

Det har hänt något annat också – något som vi ofta inte ser om vi inte söker efter det, något som vi alla sveps med i utan att egentligen alltid kunna stå tillbaka; Våra tankar och vår världsbild förändras.

Det senaste året har det varit obehagligt tydligt. Mitt i en blomstrande högkonjunktur har vårt land svepts med i samma destruktiva tankesunami som sveper från USA, Turkiet, Polen, Ungern… med många fler länder… en tanke om att vi måste bygga murar kring våra länder, att globalismen är farlig. Man skapar ett tydligt vi och ett tydligt dom: Vi svenskar, dom invandrare. Vi högkultur, dom knappt skolgång. Vi logiskt sanna, dom religiöst indoktrinerade.

Våra rikspolitiker verkar för stunden tävla i att förespråka en så inhumanitär flyktingpolitik man bara kan, och man försöker vända kappan efter en vind man tror drar genom folkmassan. Orden har ändrat valör – och det är inte för inte som man kan dra paralleller till Orwells 1984 och språkministeriet.

Det är som om det drar en slags rädsla genom världen – och vi sveps med i den, sveps med i något vi tycker verka logik och sunt förnuft – men inte är något annat än kallnande hjärtan.

Herodes som vi hörde om i evangelieläsningen är en spännande och ständigt aktuell figur i den här världen. Han är nämligen en person som personifierar vad rädsla kan göra med oss som individer och som folk.

Herodes var kung, tillsatt av de ockuperande romarna. Herodes var aldrig riktigt erkänd av folket eftersom han tillhörde fel släktgren och dessutom allierat sig med fienden Rom. Han kände sig ensam och hotad och gjorde allt för att behålla sin makt.

Nu berättades det för honom att det kommit en annan kung i landet, judarnas kung. Inte undra på att han drog öronen till sig. Tänk om denna nya kung skulle ta över, hota hans position!

När en människa känner sig hotad, osäker, rädd – då händer något inom henne. Hon bygger försvarsmurar kring sig. Hon beväpnar sig. Hennes hjärta kallnar för alla som vill komma nära.

För Herodes blev detta tydligt. Det berättas om honom att han dödade både vänner och släktingar, han lät utföra raider genom landet där människor mördades av politiska skäl. I Matteusevangeliet utför Herodes mord på alla gossar i Betlehem – bara för att han var rädd. Samma rädsla dödar människor i dag. Se alla politiska strider som pågår i världen. Hungersnöden i Sydsudan och Somalia är också politiskt betingad – än dör många barn på grund av vår rädsla och vårt byggande av murar, av s.k. politisk logik, d.v.s. kalla, döende hjärtan.

Det är till denna rädda värld som Jesus föds – Gud kommer till oss som människa så att vi skall kunna se och greppa det ogreppbara. Ett av Jesu mest återkommande ord är: Var inte rädda. Han vet nämligen vad rädslan gör med oss – det är därför han varnar oss för den – och erbjuder en väg bort från den.

Som svar på vår rädsla visar Jesus på Guds rike. Det är i det riket han är kung, d.v.s. den som beskyddar och leder. Guds rike finns inte till på så sätt att vi kan ta på det – det finns istället inom oss, mitt ibland oss. Jesus säger att där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem – där är det. Detta Guds rike erbjuder ett sätt att leva där rädslan inte längre har makt över oss – ett rike där våra hjärtan inte behöver kallna av egocentricitet och där våra hjärnor inte behöver förlamas av pragmatismens kortsiktiga logik. Det är ett rike där rättfärdigheten skall vara ledstjärna och inte opinionens tillfälliga vindar, ett rike där det levande hjärtat står i centrum eftersom man i hjärtat vet vad det är som i slutändan betyder något. I Guds rike finns inga nationsgränder, inga murar mellan människor, ingen kultur som står över någon annan, ingen människa som är mindre viktig än någon annan. Det är ett rike där vi vet att den minste skall bli den störste och den siste den förste. Därför övar vi oss att i det riket se på varandra på ett annat sätt än resten av världen gör.

Jesu rike var inget rike som i det yttre hotade Herodes men ett rike som hade gett honom ett annat livsperspektiv så att han hade kunnat förvandlas från rädsla till människa. Tänk vad världen hade sett annorlunda ut om alla ”herodesar” hade förvandlats från rädsla till människor. Det går faktiskt - om vi låter oss förvandlas av Guds kärlek.

I Johannesbrevet står det: Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet. Vi älskar därför att han först älskade oss.

Jag tror historiens dom över oss och vår rädsla och flyktigpolitik 2017 kommer att vara hård. Just nu arbetar våra myndigheter för fullt med att få ut så många afganska flyktingpojkar så fort som möjligt. Med ovetenskapliga metoder skrivs de upp i ålder; ett år, ett halvår, några månader, allt för att de skall kunna skickas tillbaka till Kabul. Där i Kabul kan alla som är över 18 år överleva, säger man. En hel del av dem vi skickar tillbaka kan vi inte garantera att de är över 18 år. När de kommer tillbaka är de stigmatiserade av familjer eller samhälle och har mycket svårt att komma in i samhället. Många har inga relationer alls i Kabul eftersom de inte ens varit i Afghanistan. Det är något som inte stämmer i vår flyktingpolitik. Den styrs inte av sunt förnuft utan av rädsla. Jag är rädd att den rädslan kommer att döma oss hårt i framtiden, liksom den dömer Herodes och alla hans anhängare genom alla tider.

2018 är ett år då vi kan välja en annan väg. Vi kan – om vi vågar.

Ett gott slut 2017 – och välsignelse och mod över 2018…önskar jag oss alla!



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post192

Julnatten 2017

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Thu, December 28, 2017 10:04:37

Predikan

Julnatten 2017, årg. 1

Pär-Magnus Möller

Som avslutning på den här gudstjänsten kommer vi bära ut Jesusbarnet i procession och vi alla får följa med ut till krubban utanför kyrkan. Där ute lägger vi ner barnet, sjunger stilla natt och önskar varandra god jul… sedan får vi gå hem och lägga oss så att den heliga familjen också får vila lite i ro där ute vid torget.

Den där julkrubban får mig att tänka på berättelsen om stölden av Jesusbarnet i den engelska pojkskolan. Man hade haft visning av krubban, berättat om alla figurerna och vad de gjort, visat på stjärnan över stallet och änglarna som sjöng för herdarna i natten. När allt var över och pojkarna var borta upptäckte rektorn att något saknades i krubban. Jesubarnet var inte där. Han förstod att någon av pojkarna hade stulit den lilla dockan och han blev rosenrasande – vilket hädiskt handlande!

Genast kallade han samman hela skolan i aulan. Med stäng blick tittade han ut över pojkhuvudena:

– Någon, sa han med hög, indignerad och sträng röst, - någon har tagit med sig Jesus ut från kyrkan!

Plötsligt stannade han upp… det var liksom han hörde sina egna ord: någon har tagit med sig Jesus ut ur kyrkan…

Men… var inte det bra… någon hade tagit med sig Jesus hem, burit honom med sig…

Förstummad såg han ut över skaran av pojkar – på tredje raden reste sig en pojke skamset och sa: förlåt, det var jag, vi skoljade bara!

- Kom fram, sa rektorn och pojken travade fram.

- Det här är inget skoj, sa rektorn, det du gjort är alldeles riktigt. När man varit i kyrkan skall man alltid bära med sig Jesus hem, eller till sina vänner, eller sina grannar, eller sina ovänner. Det är därför vi går i kyrkan för att vi skall bära med oss Jesus hem. – men den lilla docka låter du vara… den skall ligga där i krubban som en påminnelse om vem Jesus är: Gud som blivit människa för att möta oss var och en – Gud som blivit så liten att vi kan bära honom i våra hjärtan vart vi än går.

Så… när vi går hem i kväll skall vi bära med oss Jesus – Guds kärlek – i våra hjärtan. Men Jesusdockan låter ni vara, den skall ligga där ute som en påminnelse för hela Värnamo att Jesus är här, mitt ibland oss, som den minste av oss, för att betjäna oss var och en med Guds aldrig sinande kärlek.



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post191

Julafton/4 advent 2017

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Thu, December 28, 2017 10:02:47

Predikan

Julbön (4 advent) 2017, årg. 1

Psalmer: 737, 645, 116. Pär-Magnus Möller

­­­­­­­­­­­­­Vi behöver Gud. Vi har länge levt i någon slags pubertal tid då vi tänkt att vi skall frigöra oss från Gud, vi skall stå på egna ben, religiöst hokus pokus skall inte hindra vår utveckling som självständiga individer och som människosläkte – hela upplysningstiden har varit som en sådan gudsrevolutionär tid. Och det har varit gott och kanske nödvändigt. Det finns mycket underligheter i människors religiösa föreställningar som måste mogna bort, frigöras ifrån, dö bort – för att vi skall leva nära själva källan, själva livet, själva Gud. Ad fontes, var ju ett av Luthers ledord i sin reformation, tillbaka till källorna, bort från feltolkningar och mänskliga tillkortakommande – tillbaka till det rena evangeliet, till Gud.

Vi behöver Gud i denna tid – vi behöver återupptäcka honom som folk. En massa nya erfarenheter av Gud pockar på från alla världens håll – och den svagt religiöst likgiltige svensken vaknar plötsligt upp till en kakafoni om olika syn på vem Gud är – och många blir väldigt förvirrade. Det talas om Muharran, Ramadan och Chanukka och många andra religiösa högtider och många svenskar får upp ögonen för att vi också har en massa religiösa högtider… som vi kanske vet namnet på men inte vet vad de innehåller… skärtorsdag, askonsdag, pingst… vad handlar de om? De flesta har glömt.

I djupet av alla religioner ligger en berättelse om livet – en berättelse om vad livets grund är för något. Många religiösa berättelser utgår från någon vis man (nästan alltid en man) som gör en upptäckt i sitt liv och förändrar det. Han har ofta fått någon slags befallning av Gud om hur han skall leda en folkgrupp – ofta genom en lag och en livsstil. Därpå finns det en massa berättelser om eller skrifter av denna man som man sedan tolkar och försöker skapa en religion av.

Det finns traditioner inom den kristna tron som förhåller sig just så till Jesus också – det är ett lätt sätt att förhålla sig till tron, men jag tror inte det är ett bra sätt att tänka om Jesus.

Jesus är på något sätt annorlunda än många av alla dessa heliga män som skapar religioner. Jesus bröt med hela det traditionella tänkandet kring vad religion var. Han kritiserade de laglärda som använde Guds ord för att binda människor i dåligt samvete, han kritiserade hela den väldiga tempelkulten för att den bara var tomma ord, han kritiserade alla som försökte göra profit av människors tro och han vände den gamla bilden av Gud upp och ner… totalt.

Det är det vi firar denna helg som kommer – en Gud som ställer allt upp och ner.

Den Gud vi lär känna genom Jesus möter oss långt bortom maktens boningar. Det berättas om några dagar om män från fjärran länder som skulle besöka den nyfödde kungen och gjorde som man brukar göra – gå till slottet för att leta efter kungligheter. Men han fanns inte där. Han fanns bland dem som vi säger inte får plats i våra välbonade salonger; flyktingarna, missbrukarna, alla utanförsatta minoritetsgrupper – bland alla de som inte får plats - där fanns han i ett stall bland djuren. De första som besökte honom var inte statsmän och celebriteter utan några namnlösa hedrar som fick änglabesök.

Samtidigt var han ingen revolutionär som i största allmänhet ville omkullstörta samhället och riva alla samhällsstrukturer. Det var inte hans fokus – för han visste att skall man göra riktigt revolution fungerar inte vapen och störtade maktapparater. Den revolution han var ute efter var betydligt, betydligt mer grundläggande. Den handlade om förvandlade hjärtan och öppnade ögon, om utsträckta händer och att öva sig att ha fokus utanför sig själv – på medmänniskan.

Det han kommer att förvandla är alltså inte alla andra utan dig. För det är med dig det börjar.

Det blir inte fred i världen om det inte börjar med dig. Vi kan inte stoppa kommande naturkatastrofer om det inte börjar med dig. Vi kan inte skapa en humanitär flyktingpolitik om det inte börjar med dig, vi kan inte bygga ett gott samhälle om det inte börjar med dig. Så enkelt är det. Vi må krumbukta oss inför den kunskapen, men i slutändan är det så enkelt – hur har du annars tänkt att det skulle gå till?

Jesus har kommit för att rusta dig inför ditt uppdrag i världen – han kommer som din tjänare. Gud föds som din tjänare. Han vet att du inte är perfekt, han vet att du sitter fast i ditt egocentiska skådande, han vet att du ibland hatar och ljuger, förtalar och stjäl – han vet allt detta – därför kommer han med förlåtelse: Jag offrar mitt liv för att du skall förstå hur viktig du är för mig, säger han. Tjäna du din mänsklighet på samma sätt – förlåt, upprätta, ge nya chanser, ge åt den som ber dig, ge mer än den begär – så som jag ger dig – då skall du se hur världen förvandlas. Hur revolutionen tar fart. Hur Guds rike börjar bli synligt i världen.

Vi behöver Gud för att denna förvandling skall ske – men vi behöver inte en Gud som håller oss tillbaka i allmän konservatism, morallära, i lagar och förordningar – ingen religion som diktateras av visa män med begränsade kunskaper om livet – vi behöver en Gud som delar våra liv, som lider med oss, som förlåter oss, som ger mod och kraft att låta oss utveckas till den potential han har lagt i oss – en Gud som älskar oss i all vår kamp att bli lika honom – en Gud som vet vad det är att vara människa.

Och vi har det. Men Sveriges invånare har glömt det. Bakom kyrkans vita murar, bortom alla fördomar mot kyrkliga institutioner, bortom alla elriktade traditioner, rädsla och dumhet – finns det liv du längtar efter – finns den Gud du i hjärtat söker. han är nära – bara i vårt land har vi tusen års erfarenhet av honom. Han är grunden för mycket av det vi kallar gott i vårt samhälle.

Vi har i vår kristna tradition något att komma med som gör världen rik. Men det är du och jag som måste upptäcka det och leva det – vi är genom dopet kallade att göra den resan, att leva så att vi upptäcker mer om med av den gud som kommer till oss som medmänniska – så att vi skall förvandlas till dem han skapat oss att vara: ljus i en värld av mörker, hopp i en värld av hopplöshet, kärlek i en värld som närs av hat, själviskhet och girighet.

Vi behöver Gud – han är här – inte långt borta från någon enda av oss. Ha knackar på och vill födas i ditt hjärta. Har du plats… eller förvisar du bort honom? Valet är ditt – ditt ansvar – ditt liv – han väntar tills du är redo till ditt livs äventyr.



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post190

3 advent 2017, årg 1

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Sun, December 17, 2017 16:36:50

Predikan

3 advent 2017, årg. 1

Psalmer: 107:4-5, 697:6, 103:3-6, 423, 111 Pär-Magnus Möller

***

Är du den som skall komma, frågade Johannes Jesus, eller skall vi vänta på någon annan?


Johannes var tydligen tveksam. Jesus hade kanske inte varit som Johannes hade förväntat sig ... Guds rike var inte som han trodde.

Jo, Johannes trodde på Guds rike, att det skulle komma i härlighet och makt, att romarna skulle kastas ut ur landet och Israel återigen blir fritt från ockupationsmakten. Men saker och ting blev inte som Johannes hade tänkt. Guds rike manifesterades inte som han hade föreställt sig. Istället hamnade Johannes i fängelse för att han hade utfört Guds uppdrag. Och Jesus... än hade han inte samlat några rebelliska skaror mer än tolv unga smått förvirrade män... Jesus hade bara undervisat, talat om helande, förlåtelse, upprättelse på ett mer individuellt plan. Var Jesus verkligen Messias, den som var utlovad av Gud att befria folket… eller hade Johannes missförstått så att han skulle vänta på någon annan? Jo, han hade hört vad Jesus gjorde… men var det verkligen vad Gud hade tänkt?

Det var mer förvirring i görningen. Allt folket som hade följt Johannes ut i öknen, de var också förvirrade. Johannes var ju så stor i orden, talade så mäktigt om Gud, om omvändelse, om ett rättfärdigt liv. Han om någon borde ju vara beskyddad av Gud. Det var säkert därför ingen gjort Johannes något ont tidigare, för Johannes var vass och provocerande - och stryk ville nog många ge honom. Men nu visade det sig att den värdsliga makten, i form av Herodes, var mäktigare än Guds profet… om Johannes nu var en profet... eller vad han nu var för något ynkligt. Var Johannes också ”fake News”? Vad skulle folket tänka?

När Jesus tar till orda talar han både till Johannes och folket: Vad förväntade ni er egentligen av Guds rike. Vad tänkte ni om det? Ni tänkte väl inte att det var som ett strå som vajar för vinden, ni förväntade er mer!

Hade ni tänkt en kändisshow i största allmänhet så hade ni inte begett er ut i öknen, då ni kunde satt på TVn eller besökt en stor gala, men det var inte det ni letade efter... ni sökte en profet, ett Guds tilltal. Ni längtade efter någon som kunde visa Guds rike.

Och det var faktiskt det ni fick, fastän ni ännu inte förstått det. Problemet är att ni förväntade er fel saker av Guds rike ni hade fel bild av det, både Johannes och ni andra. Ni hade fel bild av vad Guds rike var, fel bild av vad det rike som gamla testamentet talar om skulle innebära – fel bild av Messias.

Ja, vad tänker vi om Guds rike, det som vi i våra liv skall bana väg för. Vad är vår bild av det? Det är en jätteviktig fråga eftersom det ofta fungerar som så att vi förhåller oss till saker som vi föreställer oss dem. Vi blir glada och besvikna på saker och ting utifrån vilken bild vi har av dem och vad vi kan förvänta av dem. Varken Johannes eller folket verkade förstå att det var Guds rike som var i görningen ... de hade en felaktig bild av det, en missriktad längtan – därför såg de inte.

Johannes satt i sitt fängelse och väntande på sitt dödsstraff... vad hade det med Guds rike att göra? Det fanns väl ingen härlighet i det! Ett antal besvikna Johanneslärjungar lär ha vandrat från fängelser efter avrättningen av deras mästare och undrat vad de egentligen lagt ner engagemang och glädje i. En looser!

Folket i stort visar också sin besvikelse några månader senare när Jesus ställs inför domstolen och alla de som tidigare ropat hosianna nu ropar korsfäst. Guds rike var inte vad de förväntade sig – en djup besvikelse ligger gömd bakom ropen.

Vad har då vi som är här för bild av Guds rike i denna värld? Egentligen är Jesus väldigt tydlig i sin undervisning - men vi ser det inte eftersom vi ibland hamnat under historiens månghundraåriga dammlager. Se bara vilka det är som Jesus lyfter fram i texten som Guds rikes mottagare: blinda, lama, spetälska, döva, döda och fattiga. Alla dem de som ingen räknade med. Just det; de som ingen räknade med!

Där Guds rike gick fram där förvandlades dessa sidosatta människors levnadsvillkor ... ja, till och med de som räknades bland de mest förtappade, de som lika gärna kunde vara döda, de fick nytt hopp och nytt liv. I dag kunde vi lägga till alla andra utanförgrupper vi har i samhället; invandrare, sexuella minoriteter, utmobbade kändisar, arbetslösa, psykiskt sjuka. Det Jesus säger är att där vi ser att dessa grupper upprättas och får nytt liv, där är källan till Guds rike. Där finns liv, nåd, hopp – där finns Guds rike – det ni längtar efter.

Skall vi leta efter Guds rike skall vi göra det just där bland de utanförsatta. Jesus ger ju andra tydliga exempel på det när han säger: jag var i fängelse och ni besökte mig, jag var hungrig och ni gav mig att äta...

När vi skall bereda väg för Jesus in i denna värld skall vi göra det genom upprättelsen av de utanförsatta. Det finns ingen annan väg.

Guds rike utgår alltså inte från religiösa riter, inte från extatiska upplevelser, inte från uppbyggande undervisning eller dogmatiska konstruktioner. Guds rike utgår från upprättandet av de utanförsatta. Det är därför Jakob skriver att den som inte älskar sin broder som han kan se, kan inte älska Gud som han inte kan se… och … Nu kanske någon frågar: "Har du tro?" – Ja, och jag har gärningar. Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro.

Kristen tro handlar alltså om gärningar – gärningar som utgår från tro, d.v.s. från det att vi känt igen Jesus i vår nästa… alltså i vår medmänniska. Gud är där, i vår medmänniska – om vi inte finner honom där finner vi honom ingenstans.

Mission är i första hand därför inte ord, inte gudstjänst, inte gemenskap, inte församlingsorganisation, inte undervisning, inte bön, inte nattvard, inte bibel… utan den hand som hjälper den fallne att resa sig, den blick som upprättar den förnedrade, den famn som välkomnar den utanförsatte. Sedan kommer allt det andra.

Jesus avslutar dagens evangelietext med att tala om att Johannes är den störste: ingen av kvinna född har trätt fram som är större än Johannes Döparen… Han fullbordade de gammaltestamentliga profeternas långa rad, han förkunnade Guds rike och gjorde allt han förmådde för att det skulle få plats i människors hjärtan- Ändå förstod han det inte när han väl hade det framför ögonen.

Men de som upprättats såg vad det handlade om: En blindfödd man vittnade för de laglärde som anklagade Jesus för att vara en syndare. Han svarade:… "Om han är en syndare vet jag inte. Men det vet jag, att jag som var blind nu kan se." De snäste de av honom och sade… Vi vet att Gud har talat till Mose, men varifrån den här mannen kommer, det vet vi inte." Han svarade: "Ja, det är det märkliga, att ni inte vet varifrån han kommer, och ändå har han öppnat mina ögon.

Guds församling består av sådana som blivit förvandlade på ett eller annat sätt genom Guds kärleksgärningar, det kan vara av honom direkt eller av oss som är hans lärjungar och själva blivit förvandlade. Vi är större än Johannes eftersom vi har sett Guds rike verksamt i dem som vi fått vara med och upprätta.

Vi kanske inte förstår vilka gärningar vår tro har lett oss till – och en dag skall vi fråga Jesus: när såg vi dig hungrig, i fängelse eller hemlös… och Jesus skall svara: det ni gjort mot någon av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig: ”Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. ”

Och där i evighetens boningar möter vi Johannes. Han som var så nära Gud – en riktig gudsman här på jorden - och han kommer att be oss berätta, gång på gång, om hur det är att se Guds rike i sin nästa. Han kommer att skratta år sin egen blindhet och hårdhet – och tillsammans få vi glädjas med hela Guds upprättade mänsklighet – i himmelen – i evighet.





  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post189

Domssöndagen 2017

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Mon, November 27, 2017 11:05:53
Predikan

Domsöndagen 2017, årg. 3

Psalmer: 318, 666, 315, 323, 321, 490. Pär-Magnus Möller

I dag påminner Jesus om att Guds nät kommer att dras genom världen. Hela den tillvaro som vi känner kommer att delas i två riken. Vad handlar det egentligen om? Det är en underlig bild Jesus ger oss idag – ett fiskenät som dras genom världen och drar upp både bra och dålig fisk – den bra fisken läggs i en hög och den andra kastas bort. Jag tänker: som om det skulle göra någon skillnad för fisken, de är ju redan döda – men så skall man nog inte tänka – det är farligt att dra bilderna för långt. Även om jag tror Jesus gav bilden med lite humor i grunden är det ett allvarligt tema han ger oss i dag.

Den dag kommer då denna världens ondska skall få sitt straff. Gud är inte likgiltig och overksam när det gäller ondskan, även om vi ibland kan tycka det när vi ser en värld som lider och plågas. Gud låter visserligen det onda hållas, men bara för en tid, bara till den dag då Jesus kommer åter. Den dagen skall det onda, det falska, själva lögnen och lögnens fader kastas i lögnens rike, helvetet, medan Guds barn skall få se sin broder Jesus ansikte mot ansikte och få vila i sin längtande Faders blick för evigt.

Vad är egentligen helvetet för något? Är det eld och svavel och röda djävlar som sticks med eldgafflar? Nja! Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att helvetet är den plats där den onde får styra och sätta upp reglerna. I helvetet finns ingen nåd, där får var och en leva med konsekvenserna av sitt handlande. I helvetet finns den absoluta rättvisan, sade någon – och det är bra uttryckt – för där får hatet leva med sina egna konsekvenser alldeles rättvist, lögnen med sina, otroheten med sina osv. Det är verkligen ett fruktansvärt ställe utan förskoning, förlåtelse och nåd – ett verkligt helvete. Helvetet är inte ett straff utan snarare en konsekvens av att man inte vill leva av nåd – inte vill leva i kärlekens rike.

Ibland kan vi smaka detta helvete i våra liv. Vi smakar det i bitterheten, i avundsjukan, i oförsonligheten, i kärlekslösheten. Därför vet vi vet vad det är och vi vill inte ha det.

C.S. Lewis gav en god bild av himmelen och helvetet. Helvetet, sade han, är ett stort rum med stora grötfat. Vid varje fat sitter ett antal människor. I sin hand har de en träslev, men den är så lång så att när de håller i skaftet räcker själva skeden långt förbi munnen. Så sitter de där nära maten men får den inte i sig.

Himmelen är ett likadant rum, samma matskålar, samma skedar. Det är bara det att i himmelen matar man varandra – och till det passar skedarna utmärkt.

Det är viktigt att komma ihåg att ingen som hamnar i helvetet kommer att vara särskilt förvånad över det.

Det var det om helvetet – men nu till det stora och underbara i att det finns en annan väg att gå än den som leder till lögnens rike – det finns en väg att gå till himmelens glädje, en väg som slutar med den stora lovsången.

Om vi börjar med att titta på vem som har möjlighet att komma in i himmelen så säger Jesus att det är de rättfärdiga som äger den möjligheten. Det står inte att det är de goda som skall komma in i himmelen utan de rättfärdiga. Det är en viktig och bra skillnad.

I dag när man talar med folk så är det många som tänker att man har liksom rätt till himmelen, man har rätt till Guds kärlek osv, bara man varit lite vardagligt hygglig. Men så är det i det teologiska tänkandet inte. Vi har inte rätt till något av Gud. All rätt är förverkad. Men, säger någon, är vi inte Guds barn? Jo, vi var det tills vi förverkade också den rätten. Vi har ju så många gånger i våra liv sagt nej till vår Far genom att ignorerar honom, gå andra vägar än de han kallat oss, ljugit, stulit, tänkt onda tankar – ja, ni vet vad vi alla är fulla av. Vi är som sonen i liknelsen om den förlorade sonen, som tagit ut vårt arv och förslösat det. Vi har inte längre rätt att med automatik kalla oss Guds barn.

Men vi har en älskande Gud till far, en som längtar efter oss av hela sitt hjärta – han vill inget hellre än att förlåta oss, han vill gång på gång upprätta vår relation och gemenskap. Det är den kärleken han visar på korset.

Gud tillåter oss att leva i en bruten relation med honom – men han lider av det – det lidandet ser vi också på korset. Trots kärleken och trots lidandet tränger han sig inte på – han erbjuder oss istället att börja om. Han erbjuder en väg genom dopet där vi med Jesus får dö och uppstå som nya människor. Han erbjuder en väg tillsammans med honom i bibelläsning och i bön och i nattvard.

När jag tvivlar på att jag får kalla Gud för min far är nattvarden det ljuvligaste stället på jorden. Därför firar jag gärna nattvard, denna måltid är liksom livet med Jesus i koncentrat:

*Var gång vi firar nattvard får jag ta emot det helande liv Jesus skänker mig genom sin kropp och sitt blod.

*Var gång jag firar nattvarden ropar Jesus in i min mörka ensamhet att han vill dela mitt liv och bli mitt ljus

*Varje gång jag firar nattvarden får jag erfara honom som en dag skall komma på himmelens skyar och jag får ta emot honom redan här och nu.

*Varje gång jag firar nattvarden får jag smaka den himmelska måltiden som fyller mig med det himmelshopp som får mig att uthärda också det största mörker här på jorden.

Det enda krav som ställs på oss som vill gå fram till nattvardsbordet är att vi vill låta Gud försona oss och hela oss. Den som är värdig och ren har inte vid nattvardsbordet att göra – men den som på något sätt är slagen av livet och längtar på det allra minsta sätt efter att få börja om från början igen får ta emot allt Jesus gjort i brödet och vinet som är hans kropp och blod.

Det finns alltså en väg att låta försona sig med Gud och så på nytt få kalla honom Abba, fader. Vägen hem till den älskande fadern är att följa Jesus i sitt liv – han leder oss hem till fadernshuset. Att vandra den vägen är att i kärlek tjäna den mänsklighet Gud älskar och att var gång jag misslyckas med detta uppsåt komma till korset och be om förlåtelse – och så börja om igen.

Den dag då Guds nät dras genom världen och han sorterar oss i två högar kommer de som velat leva nära Jesus hamna i den ena högen och de som inte velat ta emot Guds gåvor i den andra. I båda högarna finns onda människor och goda människor. Skillnaden är om de velat ha Gud som far eller inte.

Luther lär ha sagt att om han vaknade upp en dag i himmelen skulle han bli förvånad över vilka han träffade där – och framförallt hade han varit förvånad att han själv var där! Jag tror därför att vi som utgångspunkt skall tänka att det kommer att bli trångt i himmelen. Helvetet är en marginell företeelse. Men det är viktigt att komma ihåg att det finns.

Det är alltså en sorglig dag och en underbar dag. För Guds folk är det en jubeldag – den största genom hela skapelsen. Denna dag skall saker och ting äntligen bli som Gud avsett dem. Äntligen skall hans mänsklighet få frid och glädje. Äntligen skall krig och annat djävulskap för evigt vara borta. Äntligen skall hans mänsklighet få slippa leva bland lögner och gråa sanningar. Äntligen skall de slippa lidande, smärta, ensamhet, trötthet, livsleda och allt annat ont som plågar oss. Äntligen skall vi få vara dem som Gud en gång avsett oss att vara. Och som det så vackert står skrivet: Himmelens port skall öppnas och den nya staden Jerusalem skall få bli deras hem för evigt.

Låt oss be:

Jesus tack för att vi i våra hjärtan får bära hoppet om himmelen. Tack för att vi genom Jesus får kallas dina barn. Tack för att du är med oss och leder oss genom din Ande. Gör oss uthålliga. Hjälp oss att tjäna och älska varandra. Hjälp oss att stå emot rädslan när den sista tiden kommer. Hjälp oss som individer och som församling utföra ditt uppdrag: att leda människor till dig som är Vägen, Sanningen och Livet.

Gör oss redo och kom snart – Herre Jesus!

Amen.



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post188

Retreat inför advent: Nära - 2017

RetreatPosted by Pär-Magnus Möller Mon, November 27, 2017 11:02:38


Här kommer meditationerna till Retreaten "Nära", domssöndagshelgen 2017 - på Hjelmserydsstiftelsen...



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post187
Next »