Från mitt fönster

Från mitt fönster

Krönika i Värnamo nyheter

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Sun, July 08, 2018 09:11:39

Krönika till VN 2018-06-16

Jag fascineras över många människors kärlek till bitterheten. Det är som att när allting är bra behöver man ändå känna upplevelsen av att det skaver någonstans – och man liksom njuter av att för sin omgivning sätta ord på detta skav: ”Jag klagar, alltså finns jag”.

Jag vill bara utfärda en varning för att nyttja detta njutningsmedel allt för mycket. Det händer något inom dig var gång du verbaliserar ditt skav – någonting surnar. Det är som att var gång vi tillåter missnöjet definiera oss går något vackert itu inom oss.

Jag menar absolut inte att vi inte får sätta ord på saker som är svåra för oss – naturligtvis måste vi få ge uttryck för vår inre smärta. Men att njuta av sitt missnöje är något annat - tyvärr inte något ovanligt.

Det som händer i ens inre när bitterheten börjar infektera är att allt mer och mer bara handlar om mig. Man brister mer och mer i relationen till verkligheten. Plötsligt blir omgivningen till fiender – man jagar syndabockar. Stoppar man inte de destruktiva tankebanorna står man där till sist ensam, omgiven av farliga invandrare, hotande brottslingar och korrupta politiker. Hur många sådana bittergölar har man inte mött! Argument och fakta biter till sist inte – och hjälplöst sjunker de infekterade ner i den hopplösa mörka bitterheten.

Det är allvar. Du måste välja. Du kan välja. Du kan välja att tolka allt till det bästa i stället för till det värsta. Du kan välja att ta reda på fakta innan du slukas av ryktenas självuppfyllande profetior. Du kan välja att göra något gott istället för att passivt låta det onda ta mer plats. Du kan göra dig medveten om att du har ansvar för hur du tar emot den verklighet du är satt att leva i.

Nästa gång du möter någon som håller på att sänka sig bittergölen; lyssna, vänd på argumenten, hjälp människan se tillvaron från annat håll, ta tillsammans reda på fakta. Sätt saker och ting i perspektiv. Det är lättare att bara stå bredvid och passivt lyssna då gnället flödar, syndabockarna utses och bitterhetens gift sakta sprider sig i omgivningen. Men det är fegt.

Det krävs mod av dig att stå upp för sanning och godhet mot bitterhet och lögn. Men det är värt det – du kan rädda en människas liv – och du kan hjälpa till att hålla vårt samhälle friskt och sunt. Snart möter du någon som vill sänka dig – Stå emot!

Pär-Magnus Möller



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post208

Tal på nationaldagen 2018 i Fryele

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Wed, June 06, 2018 14:14:18

Tal på nationaldagen 2018 i Fryele

Sedan 1983 firar vi nationaldag. Vi har haft lite svårt att bestämma oss för vad det är vi firar eller hur vi skall fira. Jag kollade på nätet och såg att vi firar nationaldagen genom att grilla och ha picknic. Det är ju trevligt. Det stod också att en bidragande orsak till att vi ersatte svenska flaggans dag med nationaldag var att många invandrare tyckte det var underligt att vi inte satte mer fokus på nationen än vi gjorde. Det är lite gulligt tycker jag... orsaken till att vi firar nationaldagen är att de som flyttat hit från andra länder tycker att vi behöver det. De vill att vi skall vara stolta över vårt gemensamma land.

Jag googlade också på nationaldagstal ... och tal på nationaldagen... jag tänkte att jag kanske kunde kopiera något... men det kändes inte rätt att sno statsministerns eller kungens tal så jag mailade Lars-Olof Öberg som hade bett mig hålla det här talet. Vad är det som förväntas av mig, skrev jag.
Han svarade:

Ett tal på ca 15-20 min, underhållande för den här publiken: “gamla fryelebor”, ca 75-100 pers, vädret påverkar naturligtvis.
Du väljer själv form och ämne på ditt tal, det skall jag inte styra.

Tack för den hjälpen!

15-20 minuter är ett ganska långt tal, men som präst kan jag, om jag vill, orera ganska länge… så den biten kan jag nog klara.

Underhållande....oj oj...hur skall jag lösa det? Min värsta mardröm är att vakna upp en morgon och inse att jag är strand-up-comidian och skall ha föreställning på kvällen. Publiken är där för att jag skall vara rolig... men så skrattar de inte... Hur skall man veta vad människor tycker är underhållande? Det är lättare att vara präst för då förväntar ingen att det skall vara roligt. För många år sedan när jag jobbade i en annan församling var det fest i staden. Där var öltält och underhållning. Vi var ”kyrka på sta´n” och jag satte mig vid ett av borden för att vila tillsammans med min kollega. Vid bordet bredvid satt ett glatt följe. De skrattade och roade sig – svingade ölbägarna av plast och hade det bra. Jag kände igen några av dem från en begravning jag haft tidigare i veckan så jag hälsade. Med ens tystnade skratten, de tittade besvärat runt sig och försvann från tältet. Det var som om döden kom och hälsade på dem mitt i deras festande. Så det där att vara underhållande… tja, det är inte så lätt alltid...

Gamla Fryelebor... vad betyder det? ... ålderstigna Fryelebor… är det skillnad på ålderstigna Fryelebor och ålderstigna Värnamo bor? Innan jag för 9 år sedan flyttade till Värnamo bodd jag i en liten by som hette Kyrkhult i Blekinge. Det var något större än Fryele – men inte mycket. Där tyckte man att man var lite annorlunda än de som bodde i den stora orten Olofström. Dessförinnan bodde jag i Bromölla – där var man också lite annorlunda än de som bodde i Kristianstad. Dessförinnan bodde jag i Lund – där var man mycket annorlunda än de som bodde i Uppsala… och dessförinnan bodde jag i Malmö… där var sloganen: ”Har du sett Malmö har du sett världen!”… Överallt tycker man att man är lite annorlunda… och man är ofta stolt över sitt annorlundaskap. Tyvärr har vi det gemensamt att vi alla är annorlunda – så det är inget unikt i det. Så att tala till gamla Fryelebor är som att tala till vem som… ni är som alla andra: fantastiska, fruktansvärda och alldeles unika!


Så det är väl bara att sätta igång så får vi se vart vi hamnar.

Jag tror att en av orsakerna till att vi har lite svårt med nationaldagsfirandet är den s.k. jantelagen. Ju mer jag umgåtts med människor från andra länder och kulturer desto mer har jag förstått att den är en verklighet. Att framhäva sig själv eller sitt land eller något annat som står en nära räknas i Sverige inte som fint. Medan man i många andra länder är stolt över det man har, sin mat, sin natur, sin kultur så tillåter vi oss inte vara det. Det är väl därför som nationaldagen blivit påtvingad oss av människor från andra kulturer och inget som vuxit fram naturligt.

Jag hamnade i en diskussion om mat och vilket land som hade den bästa maten. Det var jag, en kille från Portugal och en kille från Iran. Jag har ätit mat lagad av både perser och portugiser, och det är gott, jag säger inget annat, men stekt fläsk med löksås och rårörda lingon är inte så dumt det heller, eller ärtsoppa, eller köttbullar, eller stek med brunsås… men i debatten märkte jag snart att jag var utesluten... inte för att det egentligen var fel på den s.k. svenska maten utan för att jag inte passionerat stod upp för den. Passionen saknas oss... den brinnande stoltheten. Vi är mer som det gamla strävsamma paret där frun efter många års äktenskap frågar: Älskar du mig? Varpå mannen svarar: Det sa jag ju när vi gifte oss. Om det ändrar sig säger jag till.

Trots det komiska i det hela är det något fint i det. Svensken tar stoltheten för given. Kanske skulle man kunna säga att vi är så trygga i vår hemhörighet i vårt land och vår kultur att vi inte anser oss behöva hävda den. Vi behöver inte prata om den.

Vi är faktiskt så trygga i vår ”svenskhet” att vi är ett av de länder i världen som bäst klarar av att husera människor från andra kulturer - och faktiskt också integrera dem i vårt samhälle bättre än de flesta andra länder. Jo, jag vet att man i vissa kretsar hävdar annat... men undersökningarna är tydliga. Vi är ett av världens bästa länder på integration. Och jag tror det beror på att vi trots allt är trygga i hur vi vill att vårt land skall fungera och vilken kultur som skall råda. Jag tror det är värt att vi övar oss att se på oss som land också utifrån de faktauppgifterna. Det är så många andra som vill splittra oss och bryta ner det goda vi har... ofta i den destruktiva nationalismens namn. Den typen av nationalism är inget som ryms i den svenska kultur vi är stolta över!

En annan sak som jag under de senaste åren upptäckt vara mycket svenskt är snällheten.

De senaste tre åren har jag haft förmånen att få arbete mycket med de som kom hit som flyktingar hösten 2015. Det har varit mycket upplyftande och mycket tungt. En underbar sak jag upptäckt i detta arbete är alla snälla människor som finns i vårt land. Med snäll menar jag inte dumsnällhet utan genuin snällhet, godhet. Ni kanske inte anar det engagemang som finns runt de människor som ofta tvingats lämna allt de har för att söka sig en ny framtid i ett för dem helt okänt land. Det engagemanget och den snällheten har gjort mig stolt som svensk.

Samtidigt som media rapporterar om tilltagande främlingsfientlighet, framträder den riktiga svenskheten fram i genuint medkännande, vänlighet och godhet. Dessa underbara svenskar finns överallt. De finns i församlingarna, i frivilligorganisationerna, på myndigheterna... också där man inte tror sig kunna finna dem.

Genom det ofta goda och trygga liv vi kunnat leva i vårt land finns det en ödmjukhet inför alla de livsberättelser om hur livet också kan vara om man råkar vara född någon annanstans där livsvillkoren är genuint annorlunda. De svenskar jag är stolt över lyssnar, försöker förstå – och visar kärlek, ödmjukhet för livet. Det ligger på något sätt i den svenska kulturen att vara snäll....lite blyg, ja... men där bakom blygheten finns ett gott hjärta. Det gör mig oerhört stolt att vara svensk när jag ser allt detta fantastiska engagemang och all denna underbara medmänsklighet.

Vi har ett fantastiskt land på många sätt. Vi lever i ett av de tryggaste länderna på jorden. Jo, det mördas folk här också, och inbrott och annat finns... men i jämförelse. Det är viktigt att vi förstår det. Ibland glömmer vi att vi lever i en värd där ondskan faktiskt har mycket makt. Ibland när man hör svenska gnälla är det som om vi skulle ha rätten att förvänta oss och kunna kräva att utgångspunkten i tillvaron är att vi lever i paradiset och allt som inte stämmer överens om vår bild av paradiset är ett misslyckande från samhällets sida. Vi behöver komma ihåg att världen är en svår plats att leva i – fred och rättvisa är inte ett naturlig tillstånd utan något vi arbetat fram eller haft turen att få uppleva ... vi fick broschyren ”Om katastrofen eller kriget kommer”... för några dagar sedan. Det är nyttigt för oss att se att allt det vi tar för självklart snabbt kan ryckas ifrån oss och att alla dagar av fred och mat på bordet är någon slags nåd som vi bör vara tacksamma över.

Ett tecken på att man lever bättre än huvuddelen av mänskligheten är att man kan gnälla om vädret eller andra saker vi inte kan göra så mycket åt. Jag tänker ibland när man hör gnäll om allt möjligt att det är ett tecken på att man har det riktigt, riktigt bra i jämförelse med det stora flertalet. Vi har liksom råd att ta saker för givna som alls inte är det.

Nu är det snart val. Jag är stolt över vårt politiska system och över alla de människor som vill ställa upp på det. Vi har i princip inga korrumperade politiker och även om vi, som inte är partipolitisk aktiva, anser oss ha rätt att gnälla på dem som lägger ner sitt engagemang i politiken, så bör vi vara stolta över dem. Jag delar verkligen inte alla partiernas värderingar men jag tror ändå att vi genom vårt system har en av världens bäst fungerande demokratier. Det måste vi fortsätta arbeta på så att inte några populistiska extremgrupper tar över ... det är alla goda människors ansvar att ställa upp för demokratin.

Vi lever i ett sekulärt land. I vetenskapliga undersökningar där man jämför världens länder räknas vi som världen mest extrema land då det gäller sekulärt tankesätt samt individuellt självförverkligande. Vi går i täten när det gällen den typen av kultur. Det betyder också att vi lever i ett land som går en väg i världshistorien som aldrig tidigare är beträdd. Problemet är bara att vi tror att vi är normala och alla andra länder är konstiga – men där är vi nog allt lite konstiga ändå. Som folk har vi valt bort tanken om Gud som något utanför individen och vi går bort från tanken att vi ens är ett folk utan bara en massa individer. Det är därför vi blir indignerade över att folk vill låta sin religiösa tillhörighet bli synlig i det offentliga – vilket är helt naturligt i de flesta andra länder. Det är visserligen fortfarande någorlunda ok att vara kristen, i alla fall i dessa bygder – med det gäller att utöva en modest form av kristendom som inte syns utåt.

Här har vi ett problem. Jag tror att om ett land inte förmår härbärgera ett av de mest grundläggande mänskliga behoven: att få gestalta sin Gudstro – så blir vi ett allt mer vilset land. Jag tror också att om vi odlar individualismen för hårt går vi vilse som individer. Vi är skapade som sökande människor, som människor som söker det vi kallar Gud. Vi är också skapade att höra samman – att tillsammans skapa en kultur vari vi kan känna igen oss och uppleva trygghet – en kultur som skapar ett VI. Som det extremland vi är behöver vi i vår självsäkerhet skydda de värden i tillvaron som hjälper oss att förstå oss som människor – som kulturella varelser – som sökande varelser. Jag tror att kyrkan i alla dess former har ett gigantiskt uppdrag att hjälpa människor i vårt land att hitta till de andliga rötter som ger livet mer värde är den tillfälliga egoistiska njutningen. Hjälpa människor att växa just som människor – och hjälpa vårt samhälle att se att sökandet efter Gud i alla dess former inte är något farligt utan något som gör oss mänskligare.

Så tack Gud för det land vi kallar vårt, tack för alla goda människor, för goda strukturer och samhällsordningar, tack för en fungerade demokrati, tack för fred, tack för alla människor som vi kan ge ett skydd i vårt land, tack för mat på bordet, tack för trygghet mitt i en otrygg värld, tack för livet som vi får leva här, tack för att vi får hjälpa varandra när det är svårt, tack för att vi får tro på det sätt vi vill…

Gud, välsigna Sverige… din värld och din mänsklighet. Amen.

Så blev det ett nationaldagstal ändå – trots allt. Låt mig nu få avsluta det med att vi utbringar ett fyrfaldigt leve för vårt land, ett fyrfaldigt leve för Sverige… det leve…

/ Pär-Magnus Möller



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post206

Att koka en groda

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Sun, April 22, 2018 18:45:52

Krönika i Värnamo nyheter 2018 04 21

Det sägs att om man lägger en groda i en kastrull med vatten och sakta värmer upp den så märker grodan inget förrän det plötsligt är försent och blodet koagulerar i dess ådror. Om det är sant vet jag inte – men att man kan komma till tider i historien då det är försent vet jag. I denna tid, då sakfrågorna i politiken mer och mer gömmer undan den ideologi som driver dem, blir vi lätt förvirrade. Alla partier säger ju samma sak. Visst argumenterar man något olika men slutsatsen blir densamma. Beror det på att man inte längre är intresserad av ideologi, idéer, långsiktig politik – utan bara röster? Just nu sveper rädslans vindar över världen vilket gör att man väljer fega ledare – sådana som bara vill backa, stärka gränser, öka försvar och lyfta fram ”det egna folket gentemot andra folk”. Det har hänt förr och var gång har det slutat med katastrof. Plötsligt är det försent.

Var är alla de modiga rösterna inom politiken? De finns överallt annars – jag ser alla goda medarbetare som drivs av passion och kärlek till sina medmänniskor och som offrar mycket för att andra skall ha de bra oavsett varifrån de kommer, vilken socioekonomisk status de har, vilka svårigheter de kämpar med. Där finns den sanna passionen och den djupa frustrationen över den väg vår värld och vårt samhälle har valt. Jag ser den också hos alla tjänstemän som trots lagens begränsningar och politikens snålare tolkningsramar ändå försöker se till individens bästa. Det finns så många goda krafter i vårt land – krafter som vill bygga en god värld. Men i politikens maktcentra ser jag bara likformighet, rädsla och röstfiske i grumliga vatten. Vi behöver fler politiska ledare som har mod att stå för annan vision än den som vi vet sluter med ett ”försent”…

Sakta höjs värmen i kastrullen… var finns då de framsynta politiker som vågar fånga upp alla de goda krafter som kommer att förvandla framtiden till hopp… de krafter vi vet i längden bygger upp samhället och världen? Värmen höjs oroväckande snabbt… kanske finns det ännu hopp… Kära politiker – våga tro på godheten. Den är starkare än ni tycks tro…

Pär-Magnus Möller



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post202

Krönika 2018 03 03

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Thu, March 15, 2018 16:02:16

Krönika Värnamo Nyheter 2018-03-03

Jag skulle tro att alla med tillgång till Internet någon gång sett dem - söta filmer med djur som visar empati; elefanten som väntar in någon som räddar dess unge, hunden som försöker trösta den som har det svårt. Nu senast fick vi höra om myror som tog hand om sina skadade och som slickade deras sår för att de skulle läka snabbare. Och vi berörs. Inte för att djuren är söta – myror tillhör sällan det vi människor tycker är gulligt – utan för att deras handling berör något vi bär djupt inom oss. Hos varje empatiskt frisk människa finns det ett guldhjärta som bara vill gott, som vill älska, som vill ge ut av sig själv. Det hjärtat är det vackraste som finns. Vi känner igen det hjärtat i vår djupaste längtan när vi ser kärlek och omsorg utlevd hos andra.

Det underliga och lite sorgliga är att det hjärtat inte alltid får plats i den tillvaro vi byggt upp runt oss. Särskilt syns det i den politiska debatten. När allt är lugnt talar alla gärna om empati och delande – men när vinden blir lite kyligare börjar man genast tala om principer och lagar. Jag vet mycket väl att vi lever i en värld där principer behövs, men samtidigt är det så att varje gång en princip blir verkställd så lider någon. Att bruka en princip är ett slags humanitärt misslyckande. När man lever och jobbar nära människor som fastnar i principernas förbannelse förstår man. Principerna är alltid kalla, hänsynslösa och skapar en slags fiktiv ordning för byråkraten – men dödar ofta det som skulle kunna vara så enkelt och skapa så mycket liv.

Principen lyfter upp varje handling som vore den en lag för alla. ”Tänk om alla skulle gå före i kön vad skulle hända då?” Men det tänkandet är en konstruktion vi gärna gömmer oss bakom för att slippa se medmänniskan i ögat och dela hennes historia och liv. Vi får akta oss för det perspektivet på medmänniskan – hon är ingen princip – hon är ett liv, precis som du!

Om myran kan se det och handla efter den insikten borde vi också se och handla efter det hjärta av guld vi fått! Eller som Jesus sa: allt ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni göra för dem! Så enkelt…och svårt!



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post199

I väntan på sommarnatten

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Fri, February 09, 2018 21:25:15
Aftonsångsklockornas malm
vibrerade över den solnedgångsdränkta dalen.

Doft av torkad halm,
uppvärmd av dagens timmar,
fuktig av den begynnande aftonens dagg.

Insektstystnad.

Råmande kreatur på avlägsna ängar.
Oro och stillhet
blandad i svensk vemodsafton.

Hjärtskärande vackert i sin bastanta flyktighet.

Sommarnatten ruvar i de långa skuggorna,
slukar tuva efter tuva,
sten efter sten,
lägger skogsbrynets svärta över marken
tills allt är fyllt av blånattsdimma,
avlägset månsken
och gryningsglänsande sommarnattshimmel.

  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post196

Krönika i Värnamo nyheter 2018 01 13

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Sat, January 13, 2018 20:14:59

Krönika till VN 2018 01 13

Ett monster skapas i det ögonblick hjärnan frikopplas från hjärtat. Processen kan gå gradvis, nästan omärkligt – men plötsligt är den ändå ett faktum.

Det är lätt att skapa monster; du kan omskapa hela folkgrupper till monster på några år. Se bara på Nordkorea, de organiserade motdemonstrationerna i Iran, även IS som rörelse är ett exempel på detta. Människor glömmer snabbt och omvärderar snabbt för att passa in i det sammanhang de hamnat i. Det är enkelt att skapa monster; man bara hjälper människorna bit för bit att passiviseras, man matar dem med mantra som låter rimliga och gömmer undan allt som på något vis skulle kunna väcka anstöt: misshandel, avrättningar, koncentrationsläger…

Pojken som satt framför mig var 16 år. Ingen kunde i rimlighetens namn tvivla på detta. Advokaten hade sagt att han inte behövde ålderstestas eftersom alla kunde se att detta var onödigt och testen var erkänt undermåliga och ovetenskapliga.

Så kom beslutet och det sedvanliga avvisandet. Migrationsverket hade i beslutssammanhanget dessutom bestämt att pojken var 18 år och därmed kunde sändas till Kabul. Pojken har aldrig varit i Kabul, inte ens i Afghanistan. Han är en av många. Han var uppväxt i Iran, där han alltid levt som flyktig utan chans till medborgarskap – i en ständig rädsla för deportation. Hans familj sände honom för att ge honom en chans i livet. Han var fjorton år då. Ett barn. Han bestämde inte över sitt öde – hans familj gjorde det… men straffet för familjens öde får han nu bära. Som genom ett trollslag fick migrationsverket av oss, svenska medborgare, rätten att göra honom två år äldre bara för att vi skulle kunna bli av med honom på ett enkelt och på pappret lagligt sätt. Detta hade aldrig hänt för något år sedan. Då fanns det en koppling mellan hjärtat och hjärnan i vår migrationspolitik – en politisk vilja att tolka allt till det bästa.

När 2016 kom och politikerna fick panik eftersom många behövde en tillflyktsort i vårt land införde vi Europas strängaste migrationslagar. I det ögonblicket skars en av trådarna mellan hjärtat och hjärnan i vår nation bort.

De osnygga besluten tas bakom stängda dörrar. De underåriga offren deporteras i tysthet – och alla är överens i de politiska leden att det är rätt.

Ett monster är skapat i det ögonblick hjärnan frikopplas från hjärtat. Herre förbarma dig, Vad är det vi har gjort!

Pär-Magnus Möller

  • Comments(1)//blogg.prastsidan.se/#post194

Krönika i VN 2017 09 30

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Sat, September 30, 2017 10:54:18

Krönika i VN sept. 2017 09 30

Det är underligt med världen och mänskligheten. Samtidigt som vetenskapen stormar fram med sina upptäckter och mänsklighetens samlade kunskap om stort och smått beräknas fördubblas vart femte år så frodas dumheten, ignoransen och trångsyntheten som aldrig förr. I världens sandlåda sitter just nu två världsledare och kastar okvädningsord på varandra mot allt bättre vetande. Det är just det: mot allt bättre vetande.

Mänskligheten sitter på en gigantisk kunskapsbas men det verkar inte som om hon bryr sig om den. Istället för att bygga ett samhälle på kunskap och förnuft bygger man det hellre på åsikter och känslor.

Åsikten att man tycker att invandrare ställer till det i samhället blir då mer värd än bevisbara fakta. En kvacksalvares åsikt om hur man botar en sjukdom blir mer värd än forskarnas kunskap. Vi har säkert alla varit med i samtal där konkreta fakta plötsligt reduceras till samma nivå som motpartens tillfälliga tyckande;

- ”Forskningen visar att vi måste sänka utsläppen av koldioxid!

- ”Jaha, det är din åsikt, själv har jag bevis på att ingen människa satt sin fot på månen!”

Många av de nationalistiska partier som får grogrund i Europa, nu senast Tyskland, bygger hela sin framgång just på åsikter. Ofta handlar det om åsikten att beprövade och erfarna politiker inte vet vad de talar om. Hellre lyssnar man till den vältalige extremisten, den som menar sig tala för alla som är missnöjda med livet, än på den som genom erfarenhet vet politikens spelregler. Vi ser ju ett stålande exempel på det i USA just nu.

I dessa tider - då varje dag tycks vara ett bottenrekord i politiskt oro och dumhet - behöver vi bli modiga. Därför uppmanar jag alla ni vettiga men lite rädda människor: Våga säga emot. Låt er röst bli hörd. Ni är majoritet. Var inte rädda för att stå för det goda, det rättfärdiga, för de åsikter som bygger ett samhälle för framtiden; ett samhälle där kärlek, öppenhet och förnuft får råda. Vi lever i en värld med de allra bästa förutsättningarna för mångas lyckliga liv... Vi får inte låta bli att bygga ett samhället bara för att vi är lite rädda att säga emot den vältaliga dumheten!

/ Pär-Magnus Möller





  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post184

Krönika i Värnamo nyheter 2017 06 17

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Mon, June 19, 2017 10:37:52

Krönika i VN 2017 06 17


Vi skrattade när Kellyanne Conway myntade begreppet ”alternativa fakta”. Så dumt, hur kunde hon tänka så? Men jag tror tyvärr hon är en taleskvinna för de flesta av oss.

Vi lever i en värd som länge övat sig i just det tänkande som Kellyanne gav uttryck för: Sanningen är subjektiv. Ingen har rätt att säga att något är sant, inte ens forskare på högsta nivå. Allting är upplevelsebaserat – den enda korrelatet för sanningen är jag och mitt ego.

Det är därför de traditionella folkrörelserna dör ut eftersom de bygger på ett kollektivt ”vi” med ett kollektvit mål som nås genom alla individers anpassning till det målet. I en värld av hängivna individualister kan man inte nå gemensamma mål eftersom ingen vill göra den anpassning som behöver göras.

Detta får konsekvenser. Det ger oseriösa individer fritt spelrum på våra demokratiska spelplaner, vältalighet och populism styr massorna. Bröd och skådespel är det som lockar och inte de gemensamma målen eller den goda framtiden.

Samtidigt odlar den upplevelsebaserade individen en misstänksamhet mot allt och alla. Hon har ju inget tryggt kollektiv som skyddar henne, hon måste själv se över sitt hus. Så växer konspirationsteorierna fram och xenofobin:

”-Någon måste vara ute efter mig eftersom jag inte är så lycklig och trygg som jag själv tycker att jag borde vara, någon förstör mitt liv… det måste vara de andra, de där politikerna som skor sig på oss… eller invandrarna som ser så annorlunda ut … någons fel måste det ju vara!”

Så lyssnar vi till de röster som matar våra egon och våra rädslor.

Därför sitter, mot allt sunt förnuft, Trump i Vita huset, därför röner Erdoğan framgånger i Turkiet, därför växer extremistgrupperna fram och därför får främlingsfientliga röster plats i våra parlament. De matar medvetet våra egon och eldar på vår rädsla.

Det finns bara ett sätt att bryta denna negativa spiral: Att våga gå ut ur sig själv och se medmänniskan, se att vi är många, se att vi kan skapa en framtid som är god. Vi måste våga se att rädslans alternativa fakta bara är en chimär, likt kläderna som den nakne kejsaren bar i kejsarens nya kläder. Det var ett barn som vågade bryta lögnen, ett barn som ännu trodde på sanningen.





  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post176

Låt oss tala om Gud

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Sat, January 14, 2017 10:59:44

Krönika till Värnamo nyheter 2017-01-14

Låt oss tala om gud. Jag vet att vi har lite svårt för det i vårt land, vi har fått för oss att det är som att tala om något intimt, något privat. Men gud kan aldrig vara privat. Den gud du tillhör påverkar hela ditt liv och allt du gör; dina tankar, dina relationer, din syn på medmänniskan – ja, också på dig själv. Gud är alltid offentlig.

Jag vet att det finns de som menar att gud inte finns – vad det nu betyder? Gud finns ju onekligen i människors liv och tankar och påverkar hela världspolitiken. Att tro att man kan ignorera detta grundläggande faktum, att människan är religiös och tror på gud, är lika dumt som att förneka att hon tillhör släktet däggdjur. Den viktiga frågan är inte om gud finns eller inte – utan frågan; vem säger du att gud är?

Vilken gud är det du bär in i världen, vilken gud gestaltar du i ditt liv? Det är här vi alla har ett ansvar och det är i detta ansvarstagande som skiljelinjen mellan vuxen tro och infantil tro går.

Det finns i alla religioner en tendens till antiintellektuell underkastelse och en tro på att det är just det gud vill; stänga av hjärnan och bara tro. Denna slags övertygelse bottnar i människans längtan efter ansvarslöshet och ständiga behov att skylla på någon annan. Ur detta förhållningssätt har mycket ondska fötts. Människor har kallblodigt dödat varandra med orden på läpparna; Gud sa så. Detta är en infantil tro som inget samhälle kan acceptera och en tro som alla sunt troende måste motarbeta. Denna typ av tro har många destruktiva nyanser.

Vi måste därför våga tala om gud. Om din gud så är ditt ego, dina pengar, ”något”, den kristna guden, den judiska guden, den muslimska guden, den buddistiska guden… så har du alltid ett ansvar för din gud och vad hen hittar på. Det är så fort du frånsäger dig det ansvaret som extremismen och den typ av destruktiv tro som bryter ner liv, växer fram.

Vi måste våga tala om gud utifrån hur vi bygger ett sunt samhälle tillsammans. Vi måste våga tala om gud utifrån att vi har ett ansvar för vad vi tror på. Religionsfrihet innebär inte att du får utöva din religion så att den bryter ner och skadar någon annan – religionsfrihet är ett ansvar för de troende likaväl som det är en rättighet för alla.

Vi måste börja tala om gud - för vår och för guds skull!



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post165

Krönika i Värnamo nyheter 2016 11 03

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Fri, November 04, 2016 09:42:32

Vi glider bort från realiteten. På något underligt vis kan vi se hur verkligheten liksom tas ifrån oss och förvandlas till relativa subjektiva sanningar. I en värld där vi har tillgång till mer verklig fakta än någonsin tidigare har man börjat tappa respekten för fakta och det är emellanåt fullständigt tillåtet att i den offentliga debatten framför sin subjektiva uppfattning om tillvaron som objektiv sanning.

Vi ser det lite överallt. I den amerikanska valdebatten har det varit extremt tydligt med Trumps onyanserade retorik. Vi ser det i debatten med extremgrupper i Sverige också – extremmedia exploaterar den ena låtsassanningen efter den andra och göder alla konspirationssagor de kan. Man har liksom bestämt hur det är oavsett vad undersökningar och statistik visar.

Det kusliga är att det inte längre går att korrigera faktafelen i mediebruset eftersom många slutat tro på verkligheten. Man tror på fiktionen. Vi har skapat en värld där var och en lever i sin egen saga.

Det är farligt. Mycket farligt. Det får nämligen inhumana konsekvenser:

Våra seriösa politiker drabbas av denna förvirrande rädslans retorik. Inte minst ser vi det i de beslut man fattar i migrationsfrågan. Fullständigt obegripligt obarmhärtigt fattar vårt land, som vill framstå som humanitetens förkämpe, en av världen strängaste anhöriginvandringsbeslut. Varför? Varje land som vill verka för fungerande integration vet att de anhörigas väl och ve är A och O för ett gott liv.

Tror man på extremmedias rapportering – eller är man rädd för alla de väljare som tror på den? Plötsligt börjar man lita på att Afghanistans ledning har kontroll på landet – så länge det inte är Svenska medborgare som vistas där… Det får konsekvenser när man tror sagans varg är verklig…

Hur har det blivit så underligt som det är – varför snurrar den moraliska kompassen som besatt? Vi har nu världens chans att bygga ett hållbart land med en växande harmonisk och trygg befolkning, som vi behöver, men rädslans och fiktionens mekanismer verkar få oss att gå i helt vilse i verkligheten… vi måste hjälpas åt att hålla sanning och fakta högt!

Sagans värld är full av häxor, spöken och tomtar… vi måste våga inse att de inte är verkliga!

Pär-Magnus Möller



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post155

Motkraft

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Thu, April 14, 2016 23:19:13

(Ledare i Värnamo pastorats tidning april 2016)

Jag såg en dokumentär om jordbävningssäkra skyskrapor på TV.

I dokumentären förklarades det att när marken skakar blir det en vågrörelse som förstärks genom huset. När vågrörelsen så möter nästa vågrörelse bryter den sönder husets bärande konstruktion och huset rasar. För att förhindra detta kan man bygga en slags pendel inne i husets mitt som tar emot vågrörelserna och stabiliserar konstruktionen – så att huset står kvar även om marken skakar våldsamt.

Det var en bra bild för hur man bygger ett stabilt, tryggt och gott liv när marken skakar. Jag upplever att det blir viktigare och viktigare med en sådan pendel i ens inre - för visst skakar marken …

Jag undrar om västvärlden klarar av den jordbävning som just nu verkar dra igenom henne.

Ta exemplet med den s.k. flyktingströmmen. Naturligtvis kan Europa och resten av västvärlden hantera de människor som kommer hit. Det är inte sakfrågan som är bekymret. Pengar finns, plats finns, engagemang finns. I ett normalt skeende skulle man räkna befolkningstillväxt som en väldigt god sak. Men det är inte egentligen flyktingarna saken gäller. Den västerländska kulturens väggar har under en tid ansatts av en ruttenhet i de bärande konstruktionerna, ett mögel, en rost, en svamp från forna tider. Det handlar om människosynen, det handlar om ett ”vi” och ett ”dom” som plötsligt blivit legitimt. När marken nu skakar börjar rostets verkan på järnbalkarna bli tydligt. Den humanitära grundkonstruktion som varit bärande för det västerländska demokratiska samhället ifrågasätts, konspirationsteorier sprids, media sätts ifråga, de mörka krafternas talesmän börjar hota med en grå ansiktslös massa som har åsikter som vore de hämtade från medeltiden… och etablissemanget börjar darra och tar beslut som går emot allt vad de tidigare stod för.

Plötsligt är en vågrörelse igång där språket ändrat valör, extremåsikter blir legitima och grundfundamenten i det goda samhället börjar krackelera. Putin, Erdoğan, Trump, Le Pen och Åkesson är bara skummet uppe på vågen. Deras utgångspunkt att förstå världen är en förvriden verklighetsuppfattning – och i sig är deras åsikter ofarliga. Faran är den våg av rädsla de sätter igång – rädslan för de andra, för det nya, för förändring. Deras rörelser älskar rädslan, lever av den. Därför är pendeln i ens inre viktig, så att man inte rycks med och bryts ner.

Jesus vill vara den pendeln i ditt liv som garanterar en sund människosyn befriad från lögn och rädsla. Kan vi som kyrka vara den pendeln i vårt samhälle? Det är min önskan och längtan.

Pär-Magnus Möller



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post140

WW3 - Föredrag på mansfrukost

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Fri, January 29, 2016 08:34:46

Mansfrukost 2016-01-29 – Värnamo missionskyrka.

Det är oroligt i världen… det har det varit länge, men allting tycks mer och mer komplicerat och svårlöst.

Samtidigt växer de enkla lösningarnas politik upp… ”det är bara att stoppa invandringen”, säger något parti, ”bygg murar mellan länderna”, ropar Trump från USA, ”inskränk liberal medias frihet”, ropar man från Ungern och Polen… och man letar syndabockar… och nästan alltid kommer de någon annanstans ifrån – Som någon skrev; ”det finns sju miljarder människor på jorden … och nästan alla är utlänningar. ”

Protektionismen ökar, den osunda nationalismen med den. Vi lever i en tid då var och en måste öva sig att stå upp för de värden man tror på – annars kommer den kortsiktiga egoismens fula tryne vara allt vi efterlämnar till den kommande generationen – och då har vi misslyckats.

Men vad är det som pågår i världen?

För att veta hur vi skall handla måste först definiera vad som sker – och när vi definierat vad som sker kan vi också förstå och hantera de konsekvenser som det innebär.

I veckan talade jag med en av flyktingarna vi har i staden, han som syntes i reportaget som Jönköpingsnytt visade för någon dag sedan – han kommer från Damaskus i Syrien – en av världens äldsta städer som nu är sönderbombad.

Han sa: det som pågår nu är det tredje världskriget. – Hur då? undrade jag. Han visade en karta över mellanöstern med flaggor på alla de stridande nationer som deltog i kriget. Och hela världen, varje kontinent var inblandad på något sätt. Hela världen strider, men de strider på mitt lands mark, sa han.

Och jämför man med första världskriget framstår det i all sin fasansfullhet som ett ganska begränsat krig inom Europa med kolonier. Kallar man det för världskrig måste man kalla det som sker nu också för världskrig – det är bara det att kriget sker utanför Europas gränser… och striden har många bottnar:

Det är ett ekonomiskt krig – Det är pengar det i slutändan handlar om för de stridande parterna, makten över det svarta guldet…

Det är ett miljökrig – det handlar om rätten att exploatera och nyttja energitillgångarna kosta vad det kosta vill. Jag tror det är slutstriden om hur den framtida energiförbrukningen kommer att se ut i världen.

Det är ett etiskt krig – olika människosyner står mot varandra – demokrati mot diktatur, men också – ett krig som underblåses av västerlandets omoraliska nyttjande av andra kulturer och folkgrupper.

Det är ett kulturellt och religiöst krig – människor får fly för sin tro och övertygelses skull; kristna förföljs, muslimer förföljs, judar förföljs, ateister förföljs, sexuella minoriteter förföljs, intellektuella förföljs, … 60 miljoner människor är på flykt i världen…

Om det nu är ett världskrig som pågår, ändrar det bilden av den s.k. flyktingströmmen som vi så bekymrar oss över i Europa och Sverige?

Vad får oss i så fall att tro att vi inte måste dela världens smärta? Att vi till och med är moraliskt skyldiga att dela världens smärta!

Ibland tror en del svenskar att vi lever i en frejdad del av världen – vi lyckades hålla oss undan både första och andra världskriget – men kan vi verkligen tro att vi kan hålla oss borta också från det tredje?

I alla andra sammanhang är vi noga med att vi är en del av den globala världsekonomin, och har del i det globala ansvaret för en mänskligare värld, att all vår ekonomi, all vår handel, allt vårt kulturella utbyte sker tillsammans med resten av världen. Men nu när det handlar om ansvarstagande av konsekvensen av en global värld vacklar vi…

Om vi nu är inne i ett tredje världskrig… vad får oss att tro att vi lugnt kan sitta här i vårt hörn av världen och tro att allting bara kommer att bli bättre och bättre. Är det ens moraliskt försvarbart att tänka så?

Är det i ett tredje världskrig moraliskt försvarbart att tänka ”våra egna” och ”de andra”… Är det moraliskt försvarbart att tänka att det är deras konflikt, inte vår, deras krig, inte vårt, bara för att det inte sker på vår mark?

Det är fruktansvärt pinsamt att Europa inte kunnat hantera alla de människor som söker sitt skydd inom våra gränder. Men jag är stolt över Sverige som faktiskt tagit emot flest flyktingar per capita av alla Europas länder. Vi skall vara stolta över det. Det finns krafter som vill se dessa människors livskatastrofer som om det vore vårt lands katastrof – det är löjeväckande.

I denna tid finns det värde som är viktigare än Sveriges ekonomiska tillväxt, det finns högre värde att försvara än ökad levnadsstandard – det är nu vi har möjligheten att låta saker och ting få rätt proportioner och det är nu vi kan genom våra val bekräfta vår mänskliga värdighet.

Detta gäller i det stora och i det lilla – i världspolitiken och i hur vi handlar i vår lilla stad…

Vi skall därför vara stolta över vad vi tillsammans i kyrkor och organisationer i Värnamo fått göra för dem som kommit hit som flyktingar. På några dagar samlade vi över 200 frivilliga som ville göra en humanitär insats för dem som hamnade på evakueringsboendet i Värnamo. Det vittnar om att man i vår stad vill stå emot destruktiv nationalism och xenofobi. Det gör mig stolt!

Det står i Hebreerbrevet 13:1-3:

Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det. Tänk på dem som sitter i fängelse, som om ni var fångar med dem. Tänk på dem som blir misshandlade, som om det gällde er egen kropp.

Jag tänker att flyktingarna som kommit till vårt land är en gåva från Gud. Och vi måste ta emot dem just som en gåva. Och vi kan faktiskt se att det är just så:

Det är härligt att se alla de nya gemenskaper som vuxit fram i vårt gemensamma arbete – att se glädjen hos alla dem som får tjäna – glädjen i mötena mellan människor – det händer något i våra hjärtan. Vi blir mänskligare i mötet med andra.

Fransiscos som levde på 1200-talet och var grundare till Franciskanerna, fattigbröderna, levde i frivillig fattigdom för att de ville leva som Jesus levde.

En dag sa Fransiscos till en broder att de skulle gå upp och tigga i en stad – brodern ville inte eftersom han skämdes för att tigga. Fransiscos sa då; men du tänker nog fel om det hela – vi skall gå upp till staden och tigga för att så låta den får en möjlighet att visa barmhärtighet.

Det är saligare att ge än att få… eller hur tänker vi om det hela?

Naturligtvis leder de 160 000 människors som sökt skydd i vårt land till att vår välfärd på kort sikt får sig en liten törn, att det blir köer till sjukvården, att det blir arbete som behöver utföras. Men vad är egentligen bekymret? Det är ett tredje världskrig som pågår och SD-märkta insändarskribenter bekymrar sig över höjda skatter eller något längre köer till tandläkaren. Vad har vi för perspektiv på tillvaron egentligen? Vad är viktigt i tider av kris och krig? Vilka värden och värderingar är det som gör oss verkligt mänskliga? Det är oerhört viktigt att vi börjar ställa oss de frågorna på allvar. Vad har vi annars att vara stolta över när framtida generationer frågar vad vi gjorde och stod upp för när det verkligen gällde!

Tror vi att den här världen bara blir bättre och bättre, tror vi inte att delat lidande är vägen för en bättre framtid – vi är ju kallade att bära varandras bördor i solidaritet med varandra. Naturligtvis blir det svårigheter – men nu får vi i gengäld möjligheten att visa barmhärtighet. Våra fina ord får äntligen bli konkreta vittnesbörd om en barmhärtig Gud om en barmhärtig mänsklighet.

Det är en fruktansvärd tid vi lever i – men det är också en möjligheternas tid – nu får vi möjlighet att visa barmhärtighet. Vi kan det – vi har resurserna, det är löjeväckande att påstå annat. Den stora frågan är bara: Vill vi det?

/ Pär-Magnus Möller



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post135

Vi har råd att vara snälla

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Sat, January 09, 2016 09:08:53

Krönika i Värnamo nyheter 2016 01 09

-Varför är du så snäll? Frågade den unge mannen den äldre kvinnan efter det att han fått mer hjälp än han hade förväntat sig.

-För att jag kan, svarade hon.

Det ligger en stor hemlighet i hennes svar. Där finns lösningen på hur man skapar en god värld. Så enkelt är det!

Tänk om alla människor som kunde vara snälla också var det. Då hade den som hade mycket inte haft för mycket och den som hade lite inte haft för lite. Då hade det blivit rätt fördelat i världen. Varför vill vi inte leva i en god värld?

Problemet är att våra hjärtan så ofta är rädda eller igenproppade av ilska, hat, oro, missförstånd – till och med av illvilja.

Det kan vara så att livet gjort en bitter, fått en att mista hoppet om framtiden, om mänskligheten. Vi vet inte vilka stora bördor var och en tvingas bära. Det är därför vi inte får döma varandra; vi vet för lite om varandra. Ändå undrar jag om vi som invånare i Sverige inte förmår vara ännu snällare än vi är – att vi kan det…

Man talar just nu gärna om systemkolpaser, om hur landet skälver under tyngden av nyanlända människor. Att det blir lite administrativa problem och organisatoriska bekymmer begriper till och med jag, men var någonstans skakar det så illa att vi tror att landet faller sönder? Att vi står inför utmaningar är det ingen som ifrågasätter – men vem lider egentligen av dem som kommit hit?

Att svenska medborgare också kan ha det svårt beror inte på att resurserna slukas av de nyanlända utan på att vårt system har fördelat de resurser vi har på fel sätt – det är en hel annan sak. Många i Sverige har betydligt mer än vi behöver och andra mindre. Ett gott samhällssystem fördelar resurserna rätt. Tillgångar har vi. Vi har råd att vara snälla. Saken är dessutom den att i slutändan vinner snällheten över oginheten. I snällheten finns kraft och liv och glädje. I oginheten finns bara död.

Det finns inget vackrare än människor som av hjärtat gör gott mot andra. Ju längre jag levt desto vackrare tycker jag just kärlekshandlingarna i stort och smått är. De är diamanter i mänsklighetens krona.

Jag är säker på att kvinnan som gjorde gott mot den unge mannen fick mer tillbaka än hon gett. Det är kärlekens hemlighet. Landet Sverige vinner alltid på att ge det hon kan… och vi kan mycket! Låt inte oginheten inbilla oss något annat!

Pär-Magnus Möller



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post133

Lögnen om vårt hotade land

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Thu, October 29, 2015 08:16:23

Krönika i Värnamo Nyheter 2015 10 29

”Det börjar med en knappenål och slutar med en silverskål”, säger ordspråket. Det är så med lögnen också. Den börjar som en liten åsikt, en vilja att styra samtalet åt ett visst håll… sedan växer den sakta och snart sitter man där med hela lögnen i knäet. Antingen backar man och gör en pudel eller så lägger man all sin intellektuella hederlighet åt sidan och bejakar lögnen som sanning.

Hur länge skall vi som röstberättigade medborgare stillatigande acceptera att vissa politiska företrädare genom sina lögner bereder marken för mordbränder på invandrarförläggningar, förnedrande demonstrationer mot medmänniskor som har det svårt och ett samtalsklimat om andras ve och väl som för några år sedan bara hade skett i de mest suspekta mörkerrörelsernas källarlokaler?

”-Men vi kan ju inte ta emot alla världens flyktingar!” Nej, det är det heller ingen som hävdar! Men glöm inte att orsaken till att så många europeiska länder stängt sina gränser är att de också är ockuperade av dessa politiska rörelsers destruktiva tankar. Hade man delat flyktingbördan i världen hade den knappt märkts, men man är inte intresserad av solidaritet, humanitet och mänsklighetens väl. Det handlar istället om att försvara en lögn om nationalstatens betydelse, en lögn som mer och mer fått rotfäste i de politiska kamrarna och i vårt sätt att samtala om våra medmänniskor. Denna lögn gör det legitimt att häva rimligheten i att stå på Öresundsbron med kulspruta, att bränna flyktingförläggningar och att sprida åsikter om de som söker hjälp som om de vore paria.

Nu hävdas det till och med att det är oss svenskar det är synd om, att det är vi som hotas av alla de som lämnat sina bombade städer, sin framtid, sina splittrade familjer och mördade vänner. Det talas om behovet av att skydda vår kultur, våra gränser och till och med våra liv mot flyktingarna! En talesman för en politisk gruppering hävdade att flyktingarna som inte kommer in i Sverige inte riskerar något, men Sverige dör om flyktingarna kommer hit med hoppet om en ny framtid … Hur absurt får man tänka, hur hjärtlöst?

Det började med en åsikt, en liten egoistisk lögn i mörka källarlokaler… sedan växte det, och vem tar nu ansvar för hela den förvränga nationalism och främlingsfientliga tankestruktur som ockuperar stora delar av Europa och Sverige – och vars gift sipprar in också i de etablerades led.

Tack och lov är det många som nu vaknar upp – än finns det hopp – ge för allt i världen inte upp! /Pär-Magnus Möller



  • Comments(1)//blogg.prastsidan.se/#post126

Det där med Jesus är svårt!

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Fri, October 16, 2015 13:21:35

Ledare i församlingstidningen 2015 10 16


Det där med Jesus är inte alltid så enkelt att förstå! Ibland undrar jag vad människor som inte är aktiva kristna eller inte kristna alls tänker när man säger att Jesus är ”Vägen, sanningen och livet” – eller att man måste tro på honom för att bli frälst. Jag antar att det är rent fikonspråk.

Jag kan avslöja att fastän jag varit aktivt kristen i 30 år och läst teologi på universitet – och till på råga är kyrkoherde – så är det inte alltid så lätt att förstå vad vi kristna menar. Saken är den att vi nog menar lite olika ibland. Alla de där religiösa orden vi använder, såsom frälst, synd, förlossare, försonad, är lite som kodspråk för de initierade. Man har som kristen lärt sig det religiösa språket och tycker det är kul och funktionellt att använda sig av. Det är egentligen inte underligare än att man på golfbanan skriker ”Foooore!!!” när någon försöker träffa en med en golfboll i huvudet. Den som istället råkar skrika ”AKTA HUVUDET”, räknas snart som mindre insatt och inte riktigt så kunnig som en riktig golfspelare.

Men vad handlar då Jesus och allt det kyrkan pysslar med om?

Svaret är förvånansvärt enkelt: Liv. Det är livet det handlar om.

Många tänker att kristen tro är en religion av många andra religioner, d.v.s. ett slutet tankesystem som har svar på alla frågor som folk inte ställer. Men världen är full av religioner- och jag ställer mig gärna till den skara som skulle säga att världen nog vore bättre utan religion och -ismer. Religionen har ställt till det alldeles för mycket i världen och ofta skapat en mänsklighet som inte alltid mår så bra.

Jag skulle våga hävda att kristen tro, när den fungerar som den skall, inte är religion utan relation. En relation kan inte vara en massa dogmer uppställda på ett finurligt sätt för att besvara alla frågor – en relation är något levande – något som ger liv. Samtidigt är relation svårare än religion. En relation kan man aldrig vara likgiltig till ty då finns den inte längre. En religion kan du drämma andra i huvudet med och genom dess lära skicka folk både till himmelen eller helvetet. Så fungerar inte en relation.

Jesus kom inte för att starta en ny religion utan för att göra oss levande och fria, sanna och älskande. ”Jag har kommit för att ni skall ha liv, och liv i överflöd”, säger Jesus.

Bibeln, kyrkan och dogmerna kring tron är till för att hjälpa oss att förstå Gud. De är en gåva från våra förfäder till oss. De ger oss en utgångspunkt för att inte gå vilse. Men ärendet är inte lära utan Liv.

I vår tid är vi beroende av att finna livet. Döden möter vi överallt. Det destruktiva finns överallt. För att bevara oss vid våra sinnens fulla bruk i denna våldsamma mediatid där vi alla dagligen drabbas av all världen olycka på TV-skärmen och i mobilen, behöver vi en motvikt – vi behöver någon som bevarar oss vid hoppet. Det är i det sammanhanget Jesus säger: "Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus."

Kyrkan är tänkt som en hjärtstartare i en värld full av död!





  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post124

Goda männiksor

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Wed, August 12, 2015 13:12:40

Krönika i Värnamo nyheter den 8 augusti 2015

Ungefär 718 320 timmar får normalsvensken på sig att leva här på jorden. Du bör av dessa sova bort ca 239 440 timmar vilket betyder att du i vaken tid ungefär kan räkna med 478 880 timmar av aktivt liv. Det är inte mycket och man förstår att livet är en dyrbar gåva som vi skall vara rädda om.

Vilken vill du då att berättelsen om ditt livs timmar skall vara? Vad är din gåva till mänskligheten? Vilken doft vill du lämna efter dig i livet?

Jag tror de flesta människor vill lämna en väldoft efter sig, det ligger liksom för oss att vi vill göra det som är gott. Jag skulle, säkert mot mångas åsikt, säga att människan är god i botten - skadad förvisso – men disponerad till att vilja gott. Det finns en sak som mer än annat hindrar oss från det goda vi vill och som ideligen förvränger vår syn och det är rädslan. Rädslan är farlig. Rädslan förvandlar oss till ynkliga och beklagansvärda människor. Rädslan finns i många former; att inte våga säga till när vi ser att saker och ting är orättfärdiga; att inte våga stå upp för dem som är olika; att vika för sanningen; att blunda för den andre som behöver min hjälp.

Jag ser att vi lever i en rädd värld. Rädslan gör att vi låser in oss till skydd från en hotande omvärld: Den destruktive nationalisten låser landets gränser mot flyktingen, den rädde fundamentalisten låser sig inne i lögnaktiga religiösa eller ideologiska cirkelresonemang gentemot oliktänkande, den rädde förmögne låser sin dörr mot den fattige grannen, den som tror på samtidens reklambudskap om den perfekta kroppen låser sig inne i sig själv av rädsla för andras dömande blickar. Rädslan tar livet ifrån oss.

Svaret på rädslan är inte trygghet utan mod. Det tål att reflektera över!

I denna värld kan vi helt enkelt inte leva trygga liv, men vi kan leva modiga liv, modiga liv som vågar stå upp för godhet, medmänsklighet, rättvisa bortom rädslans förlamande makt. Modiga människor sprider en väldoft omkring sig. De skapar mod också hos sin omgivning.

De timmar jag fått på jorden vill jag försöka öva mod och frimodighet, jag vill öva sanning och rätt, barmhärtighet och kärlek. Det är det liv som bär en väldoft i sig. I detta har jag Jesus som förebild – han vågade vara modig i kärleken till andra. Rädsla finns inte i kärleken.

Vi behöver inte mer trygghet i livet, trygghet kräver bara den som är rädd – vi behöver istället mod de ynkligt få timmar vi har kvar att leva, mod att våga älska!



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post119

Tilltro dag - att Göra skillnad i världen

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Sun, April 26, 2015 18:49:45

1. Vi är i Kristus och gör skillnad i världen då vi lever av källan

Påven talade om kyrkan som ett fältsjukhus. I en värld som vi ser slits söder av allehanda makter och strukturer går människor också sönder.

Jag tänker på stunden då Jesus var uppe med några av lärjungarna på förklaringsberget och därefter gick ner igen. Nedanför berget mötte de världens elände; sjuka, socialt utanförsatta och sådana som kvävdes under sina egna bördor.

Jag kan tänka mig att lärjungarna ryggade tillbaka. Allt hade ju varit så speciellt där uppe på berget – de hade sett vem Jesus var, att han var den som hade all makt i himmelen och på jorden – han som uppfyllde alla profetiorna - han som var A och O. Det var moln och rök, ljus och fantasiska scener… Och nu detta – det vardagliga eländet och tristessen.

Ändå insåg nog lärjungarna efterhand att orsaken till att de fått se vem Jesus var uppe på berget inte vara var för deras egen skull – deras erfarenhet och insikt var också till för alla dem där nere – de som ännu inte sett. De som fortfarande vandrade i mörkret.

Jesus sa om lärjungarna: Ni är världens ljus. Ni är jordens salt.

Det är lätt att rygga tillbaka för det Jesus kallar oss till. I en mörk värld skall vi vara ljus. I en rutten värld skall vi vara de som står emot förruttnelsen.

Hur tror Jesus vi skall klara det?

Svaret är att Gud aldrig kräver något av oss som han inte först gett oss. Han vet att vi inte kan lysa av oss själva. Därför ger han oss olja till vår veke – och tänder oss med sin kärleks eld så att vi kan lysa för världen av hans kraft. Samma sak med saltet. Saltet kan inte själv göra sig salt – det är en egenskap som det fått.

Jag tror att vi kristna i Sverige måste arbeta mer och mer med att förstå vad vi är. Gud har utvalt oss till att vara gudsrikets representanter – eller ambassadörer. Han har gett oss trons gåva så att vi kan se det som världen inte kan se. När världen ser hopplöshet och skräck – ser vi att Gud aldrig är långt borta från någon enda. När världens stressar runt och försöker förstå vad livet går ut på – har Jesus gett oss en grund att stå på som gör att vi inte behöver vackla. Vi behöver inte vara rädda för verkligheten, vi behöver inte gömma oss för sanningen. Vi vet att livet kan vara tungt och mörkt och kännas alldeles hopplöst. Men i mörkret har vi mött honom som har all makt i himlen och på jorden – och det gör skillnad i världen.

Mitt i vilsenheten har Gud skapat ett folk och i det folket har han lagt gåvan att se det som världen ännu inte kan se – och på så sätt bära världen hopp, och vara dess ljus och salt.

Vi gör alltså skillnad i världen bara i det att vi lever i Kristus. Det är utgångspunkten för allt. När du ber, när du lever nära ordet, när du tar emot brödet och vinet som är Jesu kropp och blod, förvandlas du till ljus. När du lever i försoningens hemlighet försonar du också de sammanhang du verkar i. Så är du ambassadör för himmelen var du än verkar.

För att inte gå vilse har Gud gett oss varandra. Han har kallat oss att vara kyrka, församling, gemenskap. Vi är hans folk. Alla i ett folk känner inte varandra – men man delar samma villkor. Guds folk är människor som blivit befriade till kärlek, frihet, trygghet och framtid. Guds folk har befriats till att se vart vi hör hemma, befriade till att se himmelen. Befriade till att se att det är i Gud vi lever, rör oss och är till – och att han älskar oss.

Vi är kallade till att förkroppsliga Guds rike – upprättelsen och frihetens rike.

Det är ingen annan som kan göra det än Guds församling. På så sätt är vi evangelium för världen.

Han har gett oss det vi behöver – men kommer vi åt det vi behöver? Kommer vi åt oljan, bevaras vi i sältan – förmår vi dricka ur källan?

Den första och viktigaste frågan när det gäller att vi skall göra skillnad i världen är därför:

Hur lever vi nära källan och hur lever vi av den så att vi inte torkar ut? Vad behöver vi för att kunna leva i och av Kristus?


2. Vi är källor som vill ge vidare av det vi tagit emot – vi är evangelium

Hos alla goda människor finns en längtan efter att ge vidare det goda man fått ta emot. Det ger glädje att få vara till nytta.

Jesus säger: "Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger."

Det betyder att den som dricker ur källan själv blir till en källa som måste få ge vidare av det som hen tagit emot. Om man inte får ge vidare surnar källan och nytt vatten kan inte fyllas på.

I stressens tidsålder är det i detta sammanhang viktigt att skilja mellan att ge utifrån den förväntan omgivningen har och av den glädje som givandet i sig själv innebär. Om man ger av det man inte har blir man tom och fylld av tomhet. Men om man ger för att få plats med mer, ger givandet kraft i sig självt.

Jag tror att man i kristna sammanhang gett alldeles för mycket av det man inte har och alldeles för lite av det man har. Det är kanske värt att reflektera över…

Jesus sänder oss som individer i en gemenskap att förkunna hans rike:

”Därefter utsåg Herren ytterligare sjuttiotvå och sände dem före sig två och två till varje stad och plats dit han själv ämnade sig.” Luk 10:1

En del förkunnar Guds rike med ord – men de flesta vill ge genom de kärleksgärningar de själva fått ta emot. Syftet är att Guds rike skall bli synligt i denna värld.

Som kristna har vi fått ana något av Guds storhet och godhet. Vi vet också att i varje människa möter vi Kristus. Det vi gör för någon av de minsta de gör vi ju för honom. Det betyder också att i tjänsten för hans rike, i görandet, i tjänandet av Guds mänsklighet möter vi honom själv. Likaväl som vi möter honom i bönen i kammaren eller i sakramenten, eller i ordet, så möter vi honom i medmänniskan. Medmänniskan är på så sätt ett slags sakrament – en mötesplats med Gud där han ger sig till oss.

Vi lever i en värld där människans värdighet är hotad. Hon hotas av det ekonomiska framgångssamhället som värderar människan efter produktionsförmåga. Hon hotas av rasistiska och nationalistiska rörelser som värderar människor utifrån ursprung eller gener. Hon hotas av utanförskap i ett mer och mer normstyrt samhälle där normaliteten blir smalare och smalare.

Vad är det i våra kristenliv som vi som individer i en församling behöver ge vidare till vårt lokalsamhälle så att Guds rike blir tydligt för vår samtid. Vad är det vi fått ta emot för att ge vidare?


3. Hur ser evangelium ut i dag?

I centrum av den kristna bekännelsen står Jesu kors och hans tomma grav. Förutom det tomma korset och den tomma graven har vi inget att komma med.

”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.” Joh 3:16-17

Men vad detta betyder är kontextuellt – det har lite olika fokus i olika tider.

Kring tusentalet var evangelium i vårt land att Gud var kungen som tryggt skyddade sin skapelse.

Under pestens 1300-tal var evangelium att Gud var med i lidandet och inte lämnat sitt skräckslanga folk.

Under Luthers 1500-tal var den stora frågan hur man skulle hitta en nådig Gud bortom alla regler för det kristna livet och bortom kyrkans väldiga maktapparat.

Under upplysningstiden ställdes Gud mot vetenskapen. Det var förvirrat för många och antingen hittade man tröst i känslornas Gud och fann honom i det sköna, rätta och sanna – eller så blev han ordningens Gud som med sin höghet och sin moraliska undervisning stod över all vetenskap och allt mänskligt högmod.

Under början av 1900-talet ställdes frågan om livets mening. Kunde evangelium vara att Gud var livets mening?

Nu lever vi i en tid av individualism, oro, globalisering, utveckling och kommunikation. Vad är evangelium i dag i vårt samhälle? Handlar det om hoppet, om något som bevarar människans värdighet, om barmhärtighetens tecken?

Vår tro är ju att korset och graven är viktiga för alla människor – den heliga Ande vill leda alla människor till Kristi liv. Han vill förvandla oss, förädla oss. Han vill att tron skall märkas så att andra kan ta oss på allvar och tro. Han ger oss det vi behöver vid källan – han rustar oss och sänder oss med det största av alla budskap – ett budskap och ett sammanhang som gör skillnad i världen, säger vi.

Kvar står då den kanske mest centrala frågan:

Vad är evangelium för dagens samhälle och de människor som bebor det?



4. Vilket är vårt uppdrag i denna tid?

Vi lever i västerlandet, i en gammal folkyrka, i ett socialt tryggt land som inte varit i krig i mannaminne. Vi litar på våra samhällssystem och våra politiker. Vi lever i ett gott land. Naturligtvis finns här bekymmer – men om vi är ärliga så är de förhållandevis små i jämförelse med andra länder. En gång i tiden var kyrkan samhällsbärande. Vi byggde sjukvård, skola, kultur, statsskick – ja, det mesta.

Under förra seklet flyttades Svenska kyrkan bort från de samhällsbärande institutionerna till de mer symboliska uppgifterna och till fritidssektorn. Vi har förstått kyrkan och vår tro som ickepolitiska. Med det menar jag inte partipolitiska – men vi har inte räknat oss som någon som faktiskt har ett samhällsuppdrag. Kristen tro har förflyttats till den privata sfären och handlar om privatmoral. Denna process kallas oftast för sekulariseringen. Denna sekularisering har format också oss som lever våra liv i kyrkans gemenskap – den har format bilden av oss själva.

Under lång tid var vi förhindrade enligt lag att påverka samhället eller interagera med samhällsinstitutionerna. Sedan 2000 är det inte så längre. Vi har återfunnit vår frihet – men jag tänker att vi ännu inte nyttjat den fullt ut.

Ett ord som vuxit i betydelse de senaste åren är begreppet Profetisk diakoni. Med det menas att vi utifrån vår människosyn agerat på det som vi upplever som Guds uppdrag. Det har handlat om flyktingar, människor som fastnat i svåra sociala system, politisk korruption osv. Många upplever att vi i och med detta tänkande får lov att agera evangelium på ett konkret och profetiskt sätt in i samhället. Naturligtvis finns det många krafter som menar att kyrkan bara skall pyssla med det religiösa och andliga – men jag skulle mena att bönen och arbetet är två sidor av samma mynt. Vi kan inte be och därefter inte handla. Vi kan inte be om ett rättfärdigt samhälle och sedan inte agera för ett rättfärdigare samhälle. Vi kan inte be om människors upprättelse om vi sedan inte är beredda att gå in i det arbete som upprättelsen innebär.

Tro och gärningar häger samman.

Vi är en rik församling. Vi har mycket kunskap och erfarenhet samlat hos våra medlemmar. Vi har ett brinnande engagemang och ett ganska stort mått av mod att prova nya vägar. Naturligtvis är vi rädda och oroliga också – men vi verkar ha en vilja med vår gemenskap.

Nu har vi talat om hur vi lever vid källan.

Vi har talat om vad vi tror att vi behöver ge vidare av Guds rike till vårt samhälle.

Vi har försök identifiera vad evangelium, befrielse och hopp är för det samhälle vi är kallade att verka i.

Nu vill jag att vi skall göra några konkreta planer för detta. Låt tankarna bli stora, övermodiga, och näst intill orimliga. Hur kan vi med alla de resurser av kunskap, engagemang, byggnader, pengar och förtroende som vi har göra skillnad i den del av världen som vi lever i… Hur konkretiserar vi något av vår kallelse att bygga Guds rike på denna ort?





  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post110

Krönika i VN 2015-02-14

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Sat, February 14, 2015 10:05:33


Jag kallades i en insändare för sverigefientlig samtidigt som skribenten stoppade in mig i lådan: ”vänsterflummande förespråkare för multikulturellt samhälle”. Konstigare saker har jag blivit kallad och i jämförelse med motsatsen; ”högerkonservativ segregerande nationalist”, så inte mig emot.

Ordet Sverigefientlig berörde mig däremot illa. Jag har alltid varit stolt över mitt land, alltid uppskattat det sociala patos som jag upplevt varit vår kulturs innersta väsen. Vi har haft en människosyn där vi värnat den svage och utanförsatte, ibland visserligen på bekostnad av den starkes frihet, men det valet har vi gjort medvetet.

Jag är uppfostrad med Bamse och han lärde att den starke också måste vara mycket snäll. Snällhet är något gott, tycker jag. Visst blir den snälle lurad ibland, med det är trots allt bättre än alternativet.

Jag har i scouterna lärt mig att alla människor är lika mycket värda och det spelar ingen roll varifrån man kommer, för om en god värld skall byggas måste alla människor lära sig att leva tillsammans. Det är visserligen svårt och komplicerat men alltid bättre än alternativet.

När jag konfirmerades greps jag av det patos för människans värde och den nedslagnes upprättelse jag fann hos Jesus. En Gud som såg människan med sådana ögon ville jag följa.

Allt detta har för mig varit kärnan i det jag tidigare kallat svenskt - men jag har tydligen tagit miste! Nu vet jag att när jag som tonåring sprang omkring med märket” Rör inte min kompis” utförde jag en sverigefientlig handling, något som förstörde mitt land. När jag behandlade mina vänner med utländsk bakgrund på samma sätt som alla andra så genomförde jag en fientlig handling gentemot mina svenskfödda vänner. Att som svensk medborgare skänka pengar till rumänska medborgare är numera en handling som bör vara jämförbar med landsförräderi och jag borde enligt lagen räknas som kriminell.

Skall jag be om förlåtelse för alla mina fientliga handlingar?

Nej, jag är ledsen, alla ni som förespråkar det ”nya kalla Sverige”, jag tror inte på det. Jag till och med avskyr det. Jag vill inte ha ett land där samma kyla odlas som hos IS eller i diktaturerna Saudiarabien eller Ryssland, där oliktänkande straffas, sexuella minoriteter kastas ned för höga torn och nationalistiska antihumanistiska ideologier har tolkningsföreträde för sund medmänsklighet.

Jag stannar hellre kvar i den låda som räknas som fientlig till ”det nya kalla Sverige” tillsammans med Bamse och Jesus. Jesus är från mellanöstern, Bamse är en brunbjörn och jag är en blek svensk – multikulturellt och vänsterflummigt så det förslår!

Pär-Magnus Möller





  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post99

Tiggarnas buss

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Sat, August 23, 2014 10:51:33

(Församlingstidningen 2014 08 22)

Med mångas hjälp har vi lyckats samla in medel till vandaliserade buss som tillhörde några av de tiggare som är verksamma i Värnamo. Det har rört mig under den senaste tiden hur många människor som vill hjälpa till och bidra på olika vis. Man erbjuder jobb, man vill skänka pengar, husgeråd, boplats, tid och engagemang. Det värmer hjärtat och ger hopp inte bara för tiggarna utan för oss alla. Visst hör man rösterna i affärskön som ifrågasätter tiggarnas ärlighet, berättelser om hur se skrattar och leker med I-pads på kvällarna. Och visst florerar fortfarande den absurda tanken på att tiggeriet är organiserat och drivs av giriga profitörer som tar mestadelen av pengarna – men sådant är mest en försvarsmekanism som vi tar till då vi inte vill ge av vårt eget. Hu mycket pengar tror egentligen den organisation, som så generöst lade två lappar i min brevlåda om att ”stoppa det organiserade tiggeriet”, att man som tiggare drar in? Deras eget tiggeri om sponsorpengar drar nog in betydligt mer, men till en mindre behjärtansvärd sak.

Naturligtvis är den lilla hjälp vi som organisationer och privatpersoner kan ge bara en droppe i havet. De stora besluten ligger på EU-nivå. Där måste mer hända – mer press måste sättas på de länder som tiggarna kommer ifrån så att de behandlar alla lika och rättvist. Men till dess – och de verkar alltid dröja – är det vår skyldighet som medmänniskor att göra vad vi kan för de individer vi möter, oavsett vad de nedbrytande ideologierna och krafterna säger.

I varje vigsel jag leder använder jag i en av bönerna en formulering som jag tycker är så god. Den handlar om makarnas hem: ”Må ni i världen vara vittnen om Guds kärlek, så att fattiga och behövande hos er finner hjälp och tröst och en gång kan ta emot er i Guds eviga boningar.” Låt det bli en bön för varje hem i vårt land.

Pär-Magnus



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post73

Den gränslösa kyrkan

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Sat, August 23, 2014 10:50:17

(Församlingstidningens ledare 2014 08 22)

Var går gränsen? Frågan verkar förunderligt viktig för oss! Var går gränsen mellan rätt och fel, mellan mitt och ditt, mellan sant och falsk? Var går gränsen mellan att vara svensk eller inte vara svensk? Var går gränsen mellan att vara troende och icke troende, kristen eller icke kristen?

När vi väl bestämt oss för var gränsen går tänker vi att vi avgränsat världen och gjort den tydlig. Men är det så enkelt? Var går t.ex. gränsen mellan dig och mig? Ett enkelt svar är kanske att kropparna skiljer oss åt – vilket på ett sätt inte är sant eftersom vi är gjorda av material från samma jord. Att bara definiera oss som kropp håller heller inte – vi är ju en del av allt det som sker omkring oss också – vi är bundna till varandra genom vår kommunikation, genom våra behov, genom vår kärlek – eller genom vårt hat.

Var går gränsen mellan Gud och människan? Går den att dra? ”Det är i honom vi lever, rör oss och är till”, heter det i Bibeln, hur drar man en sådan gräns?

Att dra gränser är vårt sätt att försöka äga saker och ting, att få makt över dem – behärska dem. Ofta blir gränssättandet ett utslag av vår girighet och själviskhet.

Ibland behöver vi ändå sätta gränser. I vår skadade värld är det ibland nödvändigt för att försvara det som är heligt – människovärdet tillexempel.

Om gränsen är god eller dålig beror helt enkelt på vad den värnar, om den låser in eller skyddar.

Kyrkan är gränslös i den bemärkelsen att Gud är gränslös – han ser inte till stadsgränser, kulturgränser, ålder eller kön. Att försöka kidnappa kyrkan i ett nationalromantiskt fängelse är lika lönlöst som att sätta luften i bur.

Kyrkans uppgift är i mycket att bryta falska gränser som låser människans frihet inne. Jesus gjorde det ständigt då han skiljde mellan människobud och Guds vilja. Samtidigt är kyrkans uppgift att ständigt stå i vägen för dem som vill bryta ner människans värdighet och storhet.

På ett sätt är det väldigt enkelt. Jesus sammanfattar det i två bud: "Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag: Du skall älska din nästa som dig själv.

Så enkelt … och i denna värld; så gränslöst svårt…



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post72
Next »