Från mitt fönster

Från mitt fönster

Den gränslösa kyrkan

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Sat, August 23, 2014 10:50:17

(Församlingstidningens ledare 2014 08 22)

Var går gränsen? Frågan verkar förunderligt viktig för oss! Var går gränsen mellan rätt och fel, mellan mitt och ditt, mellan sant och falsk? Var går gränsen mellan att vara svensk eller inte vara svensk? Var går gränsen mellan att vara troende och icke troende, kristen eller icke kristen?

När vi väl bestämt oss för var gränsen går tänker vi att vi avgränsat världen och gjort den tydlig. Men är det så enkelt? Var går t.ex. gränsen mellan dig och mig? Ett enkelt svar är kanske att kropparna skiljer oss åt – vilket på ett sätt inte är sant eftersom vi är gjorda av material från samma jord. Att bara definiera oss som kropp håller heller inte – vi är ju en del av allt det som sker omkring oss också – vi är bundna till varandra genom vår kommunikation, genom våra behov, genom vår kärlek – eller genom vårt hat.

Var går gränsen mellan Gud och människan? Går den att dra? ”Det är i honom vi lever, rör oss och är till”, heter det i Bibeln, hur drar man en sådan gräns?

Att dra gränser är vårt sätt att försöka äga saker och ting, att få makt över dem – behärska dem. Ofta blir gränssättandet ett utslag av vår girighet och själviskhet.

Ibland behöver vi ändå sätta gränser. I vår skadade värld är det ibland nödvändigt för att försvara det som är heligt – människovärdet tillexempel.

Om gränsen är god eller dålig beror helt enkelt på vad den värnar, om den låser in eller skyddar.

Kyrkan är gränslös i den bemärkelsen att Gud är gränslös – han ser inte till stadsgränser, kulturgränser, ålder eller kön. Att försöka kidnappa kyrkan i ett nationalromantiskt fängelse är lika lönlöst som att sätta luften i bur.

Kyrkans uppgift är i mycket att bryta falska gränser som låser människans frihet inne. Jesus gjorde det ständigt då han skiljde mellan människobud och Guds vilja. Samtidigt är kyrkans uppgift att ständigt stå i vägen för dem som vill bryta ner människans värdighet och storhet.

På ett sätt är det väldigt enkelt. Jesus sammanfattar det i två bud: "Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag: Du skall älska din nästa som dig själv.

Så enkelt … och i denna värld; så gränslöst svårt…



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post72

Kristen tolerans

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Sat, April 12, 2014 07:49:33

Publicerat i Värnamo nyheter 12 april 2014 - krönika

Religion kan som begrepp innefatta det allra skönaste människan kan gestalta – altruistiska handlingar, konst och poesi. Därför har nästan alltid de största tänkarna inom människosläktet gestaltat sina liv utifrån en religiös uppfattning av något slag. Människan är till sin djupaste natur religiös. Men liksom brödkniven kan skära brödbitar till hungrande människor kan den också användas till ett fruktansvärt mordvapen – allt beror på i vems hand den vilar.

Likaväl som religion kan skapa det skönaste kan religion också skapa det motsatta; trångsynthet, antiintellektuell konservatism, fanatism och fördömelse över dem som tänker annorlunda. Detta sker inom alla trosinriktningar, också inom kristendomen.

I ett försök att skydda Gud eller den kultur som man identifierar som trons frukt, kan kristna ibland göra de dummaste saker och säga de mest sårande ord. Man tror sig göra något gudligt och gott men blir bara omänsklig och dum.

Om du har mött en kristen som verkar komma från en annan planet eller som sårat dig med sina ord, så döm honom eller henne inte för snabbt. Ofta beror hårdheten på att personen ännu inte gjort tron till sin egen. Människan famlar och försöker få ihop sitt liv med trons dogmer och moral – det är en svår mognadsprocess. Omogen tro sårar lätt omgivningen eftersom den ännu inte är ett med den troende. En mogen tro sårar inte – den utmanar! Det är skillnad!

Man har nyligen kallat Värnamo ett trångsynt och intolerant samhälle. Trångsynthet och intolerans finns på alla orter, men kan se lite olika ut. Jag tror nog att vi kristna på orten till viss del kan vara orsak till upplevelsen av Värnamo som trångsynt och intolerant. Vi kristna på orten har länge varit en maktfaktor – och ännu i dag skulle jag nog våga påstå att Värnamo är en av de ”kristnaste” orterna i Sverige. Det innebär ett stort ansvar för oss kristna.

Det har länge varit lätt att bara hänvisa till kyrkans tro, Jesus eller Bibeln, så har man kommit undan med både det ena och andra. Grupptillhörigheten har varit stark och ofta skyddat från de svåraste samtalen och debatterna. Men det räcker inte längre. Samtiden kräver helgjutenhet och trovärdighet. Det är rimliga krav. Man frågar inte efter vad Bibeln säger – utan efter vad DU tror. Samtidens individualism accepterar inget hänvisande till auktoriteter utan frågar efter individens hjärta. Det är gott – men svårt för dem som vant sig vid att gömma sig bakom förenklade resonemang och påståenden, hur förankrade de än varit i bibel eller kyrkotradition. Vågar vi anta den utmaning påståendet om vår intolerans innebär? – Eller väljer vi att gömma oss för omvärldens längtan efter sanning, respekt och kärlek? Den kristna tron är lagd i vår hand – hur hanterar vi den när vi utmanas?

Pär-Magnus Möller



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post53

Kroppen

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Mon, March 10, 2014 21:32:11

Ledare till vår församlingstidning jan 2014

Hur bantar du? Är det GI som gäller eller 5:2 eller har du något eget knep? Det är ju viktigt att man håller efter kroppen. Den är ju som ett hem – ett hem säger ju vem man är – det är ju därför vi städar innan vi får gäster och inte efter, fastän det är kanske då det mest behövs. Tänk om gästerna går runt med sina vita bomullshandskar och smeker över dörrposterna och får smutsiga fingrar. Vilken skam!

Det gäller att hålla efter kroppen – att tukta den som om den vore ens fiende. Om slaget är för svårt att vinna är det tillåtet med kirurgi – eller i alla fall botox – det gäller att ”vårda sig”. Tänk om folk inte tycker om mig för den som jag ser ut att vara! Vilken skam!

Mina barn måste också vara vackra och friska. Därför är det naturligt att jag ser till så att de varje dag har någon fysisk aktivitet att utföra. Det är bra att de sporrar varandra att bli bäst. Konkurrens är ju en livsstil – och att komma sist är alltid att förlora. Vem vill ha ”losers” som barn? – Vilken skam!

Ursäkta ironin. Naturligtvis är det ingen som säger så här! Men visst tänker vi så här… Reklamen, livsstilsmagasinen, det allmänna samtalet rör sig ofta kring dessa frågor. Visst skämtar man bort frågeställningarna när de kommer nära – men hela tiden gör vi det med det kroppsideal som bara går att framställa genom Photoshop i baktanken; Tänk om jag kunde ”Photoshoppa” min kropp – då skulle jag älska mig själv – och kanske bli älskad för den som jag ser ut att vara – om inte annat!

Varifrån kommer denna osäkerhet och rädsla? Varför måste vi leva våra liv som om vi ständigt levde inför en obarmhärtig jury som inget annat vill än att leta fel på oss?

Kanske beror det på att det faktiskt finns en jury och en domare – och du har själv valt dem!

I kristen tro brukar man tala om kroppen som Andens tempel. Kroppen är en plats där Gud bor – om du släpper in honom. När Gud fått sin plats i sitt tempel blir templet levande och helt. Då får det en inre kraft som genomlyser också det yttre. Då blir templet heligt.

Naturligtvis skall man sköta om sitt tempel – det är ju en viktig plats som kräver sin omsorg. Men templets värde sitter inte i murarna eller i betraktarens ögon – värdet sitter i det att Gud bor i templet och att tempelet fullgör sitt syfte – och därmed vet varför det finns till.

Jag tänker att vi lever i en kultur som inte riktigt vet vad man skall ha kroppen till. Man tänker att den är något som är till för att visas upp för bedömning, min egen eller andras. Men kroppen är något mycket mer än så – den är platsen för ditt liv – den är en gåva – en helig plats. kroppen behöver älskas – inte tuktas. Den behöver förstå sitt värde, inte utifrån hur den ser ut – utan utifrån det under som den faktiskt är. Kroppen är en plats för helighet. Gud vill att du skall älska din kropp – ta hand om den och vara rädd om den – med inte döma den eller låta den bli bedömd. Om han vill bo i den, om han vill låta den vara ett tempel åt sig – då måste den vara underbar!

Pär-Magnus



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post49

Det är du som bestämmer

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Sat, January 11, 2014 09:28:08

Publicerat i Värnamo Nyheter 2013 01 11

___


Jag minns när jag på nyåret 89-90 stod bakom Brandenburger Tor i det som förr hette Västberlin och knackade cement från muren. Äntligen tinade relationerna mellan öst och väst, äntligen kunde försoningsprocessen från andra världskriget gå mot sitt slut och förnuftet och medmänskligheten segra!

Men metastaserna låg där under huden och väntade på sin tid.

Små extrema grupper hyllade en ideologi som Europa fortfarande slickade sin sår efter. Man skrattade visserligen åt dem eftersom varje förnuftig människa av hela hjärtat tog avstånd från den människosyn de stod för – något annat vore ju orimligt. Men minnet är kort och det är ju 69 år sedan kriget tog slut och koncentrationslägrens portar öppnades. 69 år är en lång tid för dem som glömmer snabbt.

Flyktingbåten utanför Lampedusa sjunker. En fiskare berättade hur han fått se människor ge upp sin livskamp och med öppna ögon sakta sjukna i det klara vattnet. Han berättade om ångesten över att inte kunna hjälpa. Det gjorde ont att läsa. Men smärtan över kommentarerna var än värre: ”Fiskaren var en svikare som hjälpa flyktingarna – det hade varit billigare om han låtit dem sjunka!”

Jag känner igen tonen från insändarspalterna: ”Varför öppna gränserna för de Syriska flyktingarna, det hade varit bättre att hjälpa dem på plats!” Och jag hör lögnerna om de orimliga kostnaderna för att ta hand de som kommer hit, kostnader som enligt skribenten tas från våra ”egna” barn och äldre; och lögnerna om invandrarna som ockuperar alla arbeten; och lögnerna om brottsligheten; och lögnen om nationalstaten, den som odlar en alldeles unik särart som skall bevara sin renhet – sin kultur … och den som kan sin historia känner igen alltsammans.

På 30-talet tyckte man att det var en utmärkt ide att gasa ihjäl utvecklingsstörda, deras liv hade inget värde, sa man. Ryssland odlar på nytt sin särart och okommenterad får Putins nya Tv-kanal påstå att de homosexuella borde brännas levande i gasugnarna; Romerna räknas fortfarande som Europas ohyra; de främlingsfientliga hatbrotten ökar lavinartat och leder sällan till ingripande. Plötsligt verkar som om det är ett odiskutabelt faktum att det är fel på vår invandringspolitik - och denna lögn legitimerar ett sätt att tänka som vore anstötligt och förkastligt för en hederlig svensk för bara 10-20 år sedan.

Blandar jag korten? Inte alls! – Allt springer ur den människosyn vi trodde var död men vars metastaser på nytt börjat verka i den europeiska kroppen.

Andra världskrigets fasor startade inte med politiska beslut eller ideologiska revolutioner – den startade i enskilda människors sakta förändrade tankebanor. Det började i den enskilda människans obetänksamma felsteg – som en lavin: En liten driva rör på sig och drar med sig bergets snö. Snart ligger hela dalen begravd under lavinens kvävande tyngd.

Det är din tanke som styr framtiden…



  • Comments(1)//blogg.prastsidan.se/#post45

Bröd

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Sun, December 22, 2013 08:09:58

(Ledare till adventsnumret av vår församlingstidning)

Vi är skapade med behov. Vi behöver syre, vatten, näringsämningen – annars slutar vår kropp att fungera. Men det räcker inte med det. Vi behöver omsorg, människors blickar, beröring, närhet. Vi behöver också något i tillvaron som skapar mening åt våra liv; Skolan, arbetet, föreningen, familjen, vännerna – någonstans måste jag behövas för att mitt liv skall bli gott. Det betyder å andra sidan att jag inte bara har behov, jag får också vara en resurs in i olika sammanhang. Det behövs ett samband mellan att ta emot och ge ut. Om man bara får ta emot blir man överfull och om man bara tvingas ge blir man tom. Det kan låta som självklarheter – men ändå handlar mycket i livet om att just finna den här balansen då behovet att ta emot samstäms med behovet att ge.

Hela världen är inbegripen i detta sökande efter balans. 1 560 000 000 000 000 kronor, så mycket räknades mänsklighetens samlade hushållsförmögenhet till. Det betyder att om det hade varit jämlikt i världen skulle varje person gå i god för 335 000 kronor. Nu är inte fördelningen så god. 0,7 promille av världens befolkning äger 41% av dessa tillgångar.

I våra vänförsamlingar i Lettland beräknas genomsnittainkomstagaren tjäna en tiondel av en svensk inkomsttagare medan priserna på bensin och mat knappast skiljer något. Normalfamiljen är beroende av hjälpsändningar av kläder för att dryga ut hushållskassan. Även om världens befolkning i stort aldrig haft det materiellt eller Hälsomässigt bättre än i dag finns fortfarande svälten kvar – runt en miljard människor lider av undernäring.

När vi ber Vår Fader ber vi om att vi skall få det bröd vi behöver. Luther menade att denna bön inte bara innefattade mat utan allt som vi behöver för att leva goda liv. Denna bön innefattar också kraft till kampen för en god värld, en rättvis värld. Det finns i det kristna livet ett bröd som sammanfattar allt och som är centrum i relationen med Gud: Nattvardens bröd och måltid. I denna måltid ger Jesus sig själv till oss, allt han har gjort. ”Jag är livets bröd”, säger han – lev med mig och se världen ur Guds perspektiv – det är det enda sättet att få perspektiv på dig själv och enda sättet att förmå älska denna förvirrade planet och dess invånare på rätt sätt. ”Kom till mig, alla ni som hungrar”, säger Jesus…





  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post41

Räkna sig själv...

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Mon, October 28, 2013 21:25:15

Ledare i Värnamo pastorats tidning

Det var mitt första teaterbesök. Lågstadieklassen hade åkt buss genom staden och kommit fram till den provisoriska teatern i en hotellfoajé. Förväntansfullt hade vi bänkat oss på de svartmålade trälådorna runt den lilla scenen. Ljuset släcktes och tändes på nytt - och en ny värld öppnade sig framför oss. Pjäsen handlade om hästar. Det var dramatiskt och känslomässigt. Spelet engagerade så starkt att jag inte såg de torftiga kulisserna eller det löjeväckande med vuxna människor i trikå som sprang omkring med symboliska hästsvansar av dammvippor. Jag hörde inte ens kamraternas suckar då de tyckte att pjäsen var konstig och alldeles för lång. Jag var verkligen närvarande i händelserna på scenen; Jag kände vad hästarna kände. Luktade vad de luktade och drömde vad de drömde. När en av hästarna tragiskt dog och låg där på marken med vidöppna tomma ögon (Detta var på den tiden då barnteater skulle lära barnen livets realitet och hårda verklighet), stod livet och döden på spel – och hela min varelse var uppfylld av indignation över att livet kunde vara så orättvist.

När vi efter pjäsen åter kom ut i dagsljuset beklagade min lärarinna sig över att pjäsen var så dålig och tillsammans med klassen uttryckte de ljudligt sitt missnöje över valet att offra en förmiddag till detta spektakel. Jag förstod ingenting. Hade jag missförstått – eller hade de inte sett … vem hade rätt?

När jag, i kören av missnöje, uttryckte att jag tyckte pjäsen var fin möttes jag av lärarinnans likgiltiga: Jaha…

Orsaken till att jag tror att jag minns denna händelse så tydligt är att det var första gången jag medvetet tog ett beslut om att inte ge upp min egen åsikt. Jag insåg förvisso att jag inte skulle vinna någon omrösting i klassen om huruvida pjäsen var objektivt bra eller dålig – men jag beslöt att räkna min åsikt som värdefull, att den var betydelsefull, något att räkna med. Min upplevelse var min, den kunde ingen ta ifrån mig. Även om andra räknade bort mig räknade jag inte bort mig själv. På något sätt var det första gången jag verkligen ville stå upp för den jag var.

Du skall älska din nästa som dig själv, lyder den gyllene regeln. Det svåra med den regeln är nog att älska sig själv, att räkna med sig själv som värdefull. Jag tänker att bara den kan älska sig själv som först blivit älskad. Bara den som är medräknad är att räkna med… Det är därför Gud räknar med dig…

Pär-Magnus Möller



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post37

Obehagliga vindar...

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Fri, October 11, 2013 13:46:00

Värnamo Nyheter 2013 10 12

De ugandiska skolbarnen satt i en halvcirkel inför journalisten och uttryckte på det mest självklara sätt att homosexuella personer naturligtvis bör avrättas.

– Vem har lärt er det? Frågade Journalisten.

– Föräldrar, skolor, kyrkor, var svaret.

Den amerikanska ”wright wing” predikanten förkunnade inför sin megakyrka den slutgiltiga lösning på gay-problemet:

- Lås in alla flator i ett reservat och alla bögar i ett annat så skall ni se att problemet försvinner, för de kan ju då inte föröka sig. (Som om homosexuella var en egen art som reproducerade sig med sig själv!)

Tsar Putin, försökte antyda att orsaken till befolkningsminskningen i Europa berodde på att man offentligt tillät homosexualitet och legitimerade på så sätt sina hundra år av förbjuden ”homosexuell propaganda”.

Det talas om nationernas undergång, mänsklighetens totala moraliska förfall, det finns inga gränser vilket hat och vilka känslor denna fråga kan väcka. För att inte tala om alla dessa fördomar, som ibland nog är mer ett avundsjukt promiskuöst önsketänkande hos den som husserar dem än en spegling av verkligheten, som om homosexualitet bara handlar om sex!

Är det samma rädsla för minoriteter som vi kan finna bakom registreringen av Romer?

Det finns en osund nationalism i världen – som dessvärre är på uppgång. Den bygger på en nationalstatsidé där huvudtanken är att landet odlar en unik nationell egenart. Denna egenart måste skyddas för att nationen inte skall gå under. Denna osunda nationalism utmärker sig genom att den ständigt behöver utpeka minoriteter som ett hot för egenarten. Nazitysklands judar är ett exempel, homosexuella ett annat, romer och invandrare ytterligare ett – listan kan göras lång.

Vi ser hur den osunda nationalismen tar mer och mer plats i våra parlament. Jag tror inte att de människor som ställer upp för dessa värderingar är onda – men det system de företräder är ett ont system som odlar en hatisk kultur. De ugandiska skolbarnen är inte onda – men de har vuxit upp i en kultur som fått dem att se hatiska handlingar som naturliga.

Det är så lätt att bygga en kultur som präglas av hat och påtvingat utanförskap – men så svårt att bygga en kultur som präglas av respekt för varje människas individuella storhet och okränkbara värde. Men låt oss trots alla nationalistiska vindar försöka – låt oss vända våra blickar till medmänniskan – låt oss våga låta bli att se henne som ett hot utan istället som den gåva hon faktiskt är!

/ Pär-Magnus Möller





  • Comments(2)//blogg.prastsidan.se/#post33

Högtidstal till Missionskyrkans 150 års jubileum 2013

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Sat, September 28, 2013 21:31:20

Det finns inget större än att vara människa. Gud skapade ju änglar för att beskydda oss, han skapade en jord, vackrare än någonting för att vi skulle ha någonstans att leva. Gud skapade solsystemet för att vi skulle få solljus om dagen och månljus om natten. Han skapade universums oändlighet för att vårt förstånd aldrig skulle fatta djupet och bredden och höjden i Guds gränslösa kärlek till oss.

Det finns inget större än att vara människa. Gud visade det då han själv klädde sig i samma skepnad som vi; för att bli oss lika; för att möta oss ansikte mot ansikte; för att han skulle se oss och vi honom. Vi hade nämligen glömt hur det var att vila i Guds blick, vi hade vänt vår blick bort från honom - och i vår skam vände vi bort blicken varje gång han kallade oss att se honom.

Denna smärta var större för Gud än korsets helvete. Därför blev han vår broder, därför klädde han sig i nederlag och blod och blev till en som vi kunde känna igen oss i. Det är så vi nu känner igen honom – en som hela tiden gör sig mindre än vi, för att möta vår nedslagna blick underifrån.

Det är så alla vi kristna blivit mötta – underifrån – sedda av honom som är större än allt men gjort sig till den minste för vår skull.

Och han samlade ett folk – en erbarmlig skara av svikare, lögnare, äktenskapsbrytare, fifflare och förbrytare. En slagen skara av utfrysta, misshandlade, missförstådda, sjuka, rädda och kränkta människor. När världen såg detta folk ryggade många tillbaka och förfasade sig – men Herren älskade sitt folk, för de var hans barn. De var hans barn – inte för sina sjukdomars skull, inte för sin styrkas skull - utan för att de sökte hans blick.

Och han sa om dem: Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, var inte rädda, kom till mig alla ni som är tyngda av bördor, mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.

Och människor, tyngda av världens pålagor och dömande individers attityder, smakade det friska vattnet som porlade upp ur Mästarens fotspår. Och de drack sig otörstiga. Och på något sätt var detta allt … på något sätt ÄR detta allt!

Ibland tycker vi inte att det räcker. Så är det alltid med Herrens verk, det är för enkelt. Vi tål inte enkelheten, vi tål inte den gränslösa kärleken, vi tål inte den blick som ser oss som vi är – för vi är aldrig nöjda förrän vår egen blick berömmer oss; vår egen spegelbild.

Så var det för Marta. Men Herren sade till henne: Marta, Marta, du bekymrar dig för så mycket fastän bara ett är nödvändigt. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.

Varför tror vi så ofta att det är något annat än det Maria fann vid Herrens fötter som människor söker – varför tror vi inte det hon fann räcker?... Varför tror vi inte att det vi har funnit räcker?

I en törstande värld känner vi källan, vi dricker ur den, svalkar oss i den. Den rymmer liv. Till denna källa kallar Jesus alla törstande människor då han ropar: Är någon törstig, så kom till mig och drick…

… och vi som så ofta fått dricka oss otörstiga, får leda alla uttorkade och trötta till honom som är all sannings källa, livets källa, ja livet självt; blicken i vilken vi blir till…

Det finns inget större än att vara människa…

Människans värdighet och upprättelse är vårt ärende…

Guds välsignelse över de år vi har kvar innan Herren kommer åter, önskar jag er alla.

  • Comments(1)//blogg.prastsidan.se/#post31

Ynkedomens ansikte

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Thu, June 06, 2013 11:44:16

Publicerat i Värnamo nyheter 2013-06-08 ”Bakom rubrikerna”

I de flesta dagstidningar finns det en rubrik som jag verkligen avskyr. Jag blir ledsen var gång jag ser den eftersom den uppenbara något lågt inom människan som jag bara tycker är tragiskt. Dagens ris. Om jag, av någon obegriplig anledning, hade blivit redaktör för en dagstidning hade det varit den avdelning i tidningen som först av allt hade tagits bort. Bakom anonymitetens mörka täckelse spyr man ut sin bitterhet och sitt hat. Någonstans hoppas skribenten att orden skall ha sin verkan, att mobben hämtar sina högafflar och facklor eller att den drabbade i alla fall sover dåligt och får en tung dag. Ynkedom som ingen tidning bör befatta sig med, tycker jag. Det finns andra forum för samma ynkedom. Ryktesspridning och förutfattade meningar som kommuniceras ”i förtroende”. Vi har alla varit med och både lyssnat, velat lyssna ännu mer – och spridit det vidare. Det handlar ytterst om makt. Makt över den andre. Bakom rubriken Dagens ris antar man den misskrediterades position och den makt som följer med den identiteten och menar sig äga rätt att slå uppåt – vilket underligt nog alltid verkar legitimt. Vid ryktesspridningen tar man makt över den förtalade genom att undergräva dess förtroende och värdighet. Ynkedom, ynkedom och åter ynkedom.

Förra veckan läste vi om en marknad de flesta förhoppningsvis inte visste så mycket om. En man hade beställt en våldtäkt genom internet. I det avlägsna landet hade man hämtat in en flicka och våldfört sig på henne genom att ta emot instruktioner från den betalande svensken. Han satt i sitt trygga hem och såg allt på en skärm. Även om vi alla vet vad som rör sig inom människan så reagerar nog de flesta med en viss förvåning. Hur kan man avskärma sina känslor så till den grad att man bara kan få för sig att göra något sådant? Men marknaden var redan öppen och han var inte den enda som beställt. Hur tänker man?

Vi har alla hört talas om slavhandlen för något hundra tal år sedan och med rätta förfastats. I dag är den handeln större än den någonsin tidigare varit. I världen i dag finns fler slavar än som fanns på 1600-talet och de säljs till ett betydligt lägre pris. På 16-1700 talet hade en slav ett högt marknadsvärde, nu säljs de för ingeting både till sexhandel och till fabriker. Men det är som om vi inte låssas om det. Vill vi inte se?

I Bangladesh dog flera hundra i en textilfabrik som rasade. Förfärligt. Hur kan man tillåta människor arbeta under sådana förhållanden? Moralpaniken blossade upp en veckas tid – men nu handlar vi fortfarande kläder till underpriser och fascineras över hur billigt det kan vara på Ullared eller IKEA eller var vi nu gör våra fynd.

Hur tänker vi?

Jag tror att allt handlar om blindhet – och rädsla över att komma verkligheten för nära. Vi har byggt upp en värld där vi lever i våra egna sagor, i våra egna små verkligheter där jaget står i centrum. På frågan om man under två år tvingades avstå från vänner eller mobiltelefon hade en fjärdedel av 16-29 åringarna svarat att de hellre avstod från vänner. Den äldre generationen stämmer nu in i ett samfällt ”Förfärligt”, men det är inte desto mindre den värld man skapat åt dem. Vi har alla blivit lärda att leva i vår egen bubbla. Inifrån den bubblan skriver jag mitt dagens ris utan att behöva möta den andre, jag sprider mitt sladder utan att se den det berör i ögonen och fråga hur det egentligen är, jag beställer en våldtäkt på internet utan att riktigt förstå att det är en människa som plågas och inte bara en figur på en skärm, jag shoppar loss lite billiga varor från underbetalda arbetare, eftersom varorna alls inte ser billiga eller fattiga ut – dessutom kompenserar jag ju genom att skänka pengar till lite bistånd. Jag förfasar mig över kravallerna i Husby. Är det inte bara bortskämda ungdomar som inte kan ta hänsyn till andras egendom? De har ju fått mobiltelefoner, internet, snabbmatskedjor, de kan köpa billiga kläder och elektronik i det oändliga!

Vaddå arbete? Vaddå en plats i samhället? De kan väl åka till Bangladesh och sy kläder…

/Pär-Magnus Möller

  • Comments(1)//blogg.prastsidan.se/#post30

Att mista sitt hem…

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Fri, May 31, 2013 15:07:38
Publicerat i Värnamo pastorats församlingstidning 2013 05 31


Oron hade börjat sprida sig i samhället. Det var de arbetslösas fel, sade man. De drog inte sitt strå till stacken! Om bara de arbetslösa hade börjat arbeta så skulle allt bli bra – men de vill inte, sa ryktet. Det hade börjat med att några gymnasister kastat sten genom arbetsförmedlingens fönster – det var ju där de höll till, de ”arbetslösa”. Någon vecka senare brann arbetsförmedlingen ned tillsammans med systembolaget och trähusen runt torget. Det var de arbetslösas fel, sa man. Kravallerna tog vid. Man bröt upp sten från Storgatsbacken och vandaliserade affärerna, slog ner var och en man misstänkte drog sig undan arbetslivet. Snart förenade sig fler och fler, besmittade av den flödande bitterheten. Pensionärerna, de kostade bara pengar, kom man på – och snart tömdes äldreboendena. Käppar, hörapparater och rullatorer staplades på Åbron, dränktes i bensin och exploderade i ett gigantiskt eldklot.

De som kunde lämnade staden i panik. Hade man tur fick man med sig en minnessak, ett album, lite kläder. Upproret spred sig till Bor, Fryele, Kärda – det fanns ingenstans man kunde fly. Vägarna barrakiderades. Militärfordon placerades i linje över viadukten med hela innerstan som målområde. Första skottet träffade Värnamo kyrka. Med ett dån rasade de tre kyrkklockorna till marken och tystades för alltid.

Värnamoborna förenades med de fyrtiotvå miljoner människor som i dag lever som flyktingar – tjugotusen gör varken till eller från.

Fyrtiotvå miljoner. Siffran svindlar – det är mer än fyra gånger Sveriges befolkning. Man flyr svält, naturkatastrofer, krig, förföljelse. Man har mot sin vilja tvingats lämna sitt hem, sin trygghet, sina grannar, släktingar, trädet man alltid vilade under, vyn man älskade, ljuden från gatan utanför – allt det som var ens liv. Allt det man tog för självklart.

Att inte få vara där man hör hemma är att dö bort från en del av sig själv. Att sedan leva i ingenmansland i flyktingläger år efter år – eller att bli bortvisad från ytterligare en plats där man önskat slå sig ner är mer smärtsamt än de flesta av oss infödda svenskar kan förstå. Tolv tusen av fyrtiotvå miljoner fick i fjor uppehållstillstånd i Sverige – fick chansen till ett nytt hem – ett nytt liv. Är det så mycket att bråka om?

Också Jesus var flykting. Han flydde med sina föräldrar till Egypten. Sådana är villkoren i denna av ondska ockuperade värld – därför påminner Gud oss i Gamla testamentet: Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten. Jag är Herren, er Gud. (3 Mos 19:34)

/ Pär-Magnus Möller

  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post29

Konsten att utrota det onda…

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Sat, May 11, 2013 08:17:10
Publicerat i Värnamo nyheter 2013 05 11 under "Bakom rubrikerna"

____

”Religion är roten till allt ont!”, hur ofta har man inte hört det sägas – och på tidningarnas insändarspalter och på svarsbloggarna tar det inte många sekunder förrän den normal-sekulariserade svensken instämmer med skribenten. Det är ju så lätt att hitta roten till det onda - och så skönt, för det betyder att om man bara opererar bort det onda så finns ju bara det goda kvar! Att ta bort religionen borde lösa alla stora världsproblem, allt från korstågen till alla dagens konflikter – tjohej.

Nu när religionen är avskaffad uppstår ett tomrum i människors förståelse av vad som är mening och meningslöst – vad som är mål och riktning – vad som är samhällsskapande. Vad händer nu? Människan själv skall förstås stå i centrum; hennes prestation, samarbetsförmåga – idealmänniskan, skapad av henne själv, dyrkad av henne själv. ”Hälsan är det viktigaste”, säger man plötsligt. ”En sund själ i en sund kropp” kommer sedan – och snart har man ersatt religionens mörka mening och mål med den rena och evigt upphöjda atletiska kroppen och dyrkan av den; idrotten. Alla skall idrotta – eller i alla fall infalla i hejarropen. Kapitalet hänger snart på och gör profit av dyrkan: ”Köp bingolotter och stöd idrotten!” Det som började så stillsamt med klubblotterier blev plötsligt en pina för den atletiska familjen – alla skulle ut och röra på sig och sälja bingolotter. Den som inte sålde var tvungen att köpa. Ute i världen steg samtidigt värdet på alla de idrottsmän som det gick att spela på – beloppen blev mer och mer fantasifulla – och tidningssidorna fler och fler – och snart stod föräldrarna och tvingade sina barn till träning och desperat uppfyllelse av egna förlorade drömmar. I den evigt rena upphöja idrottens namn offrade man barnens glädje på föräldrarnas pensionsförsäkringsaltare. Och vad värre var: Det visade sig att det fanns människor som utnyttjade de små liven. Idrotten var inte längre en garant för den sunda själen i den sunda kroppen. Konstigt, sådant hände ju bara bland sexuellt frustrerade katolska präster – hur gick det här till? Nåväl… idrotten är ju i alla fall samhällets fundament – idrotten är ”med” sin tid – inte som den konservativa kyrkan som är så mörk och hemsk. Så steg plötsligt en fotbollsspelare fram – kändis till en kändis – och innan han tog några danssteg i TV berättade han att han inte var sexuellt intresserad av kvinnor. VÄRLDSNYHET! Och snart uppenbarades det att idrotten, i all sin politiska korrekthet, till mångas förvåning låg årtionde efter det övriga samhället i frågor som kyrkan för längesedan blivit utdömd för. Idrotten var tydligen en konservativ konserverande faktor som ingen vågat röra vid. En mörk grotta i det liberaliserade samhället. Ännu denna dag är det en sensation då någon stiger ur idrottsgarderoben. I kyrkan är det inte längre någon som höjer på ögonbrynen. Och nu har man fått kalla in stora mängder poliser vid större idrottsarrangemang. Idrottens rena själ smutsas ned av huliganism, hot och mygel. I veckan lade sig en av de högt betalda spelarna ner och gapskrattade åt en moståndare som blev utvisad – vad är det som händer? Skulle inte idrotten vara det som förenade den nya mänskligheten – det som skulle skapa fred och välgång överallt där religionen misslyckats? Skulle inte drotten vara garanten för den sunda människan och den nya framtiden? Är idrotten ytterligare en misslyckad religion som bör opereras bort?...

…eller är det så att roten till det onda egentligen varken är religionen eller idrotten – utan människan själv? Jag talade i veckan med en kvinna som överlevde bombningarna av Dresden under andra världskriget: ”Jag förstår inte varför människan startar krig”, sa hon. Nej, vem gör det! Kriget, destruktiviteten, hatet verkar vara en oåtskiljbar del av människans skadade själ.

Det kvinnan påminde om var att världen behöver någon som kan älska människans skadade själ hel. Jag vet en som kan…

I dag samlas Syriens återstående kristna vid det sönderbombade landets olika idrottsanläggningar för bön om fred. Låt oss alla ödmjuka oss inför livets komplexitet och göra detsamma. På gatorna runtomkring i det söndertrasade landet fortsätter de små barnen spela boll... Bönen och bollen – ingetdera är en lösning på världens mörker – ändå är de båda bärare av det hopp som får mänskligheten att överleva tills hon fått smaka den kärlek som till sist förmår göra henne hel.

Pär-Magnus Möller

  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post28

Levande gemenskap

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Sat, April 27, 2013 19:16:26

Föredrag hållet vid församlingsdag kring begreppet ”Levande gemenskap” i Värnamo pastorat 2013-04-21

Ordet gemenskap

Vi har inom till tro konceptet arbetat med temat Levande gemenskap det senaste året. Det är ett svårgreppbart tema eftersom alla tror sig veta vad det betyder men ingen egentligen kan formulera det. I intervjufilmen som vi gjorde för ett år sedan där många av er fick fundera över begreppet finns många försök att greppa innebörden. Biskop Jan-Olof fick också chansen och han svarade på frågan om vad en levande gemenskap är: ”En gemenskap som befriar, upprättar och ger lust och glädje åt livet”, svarade han. Så kan man säga – men vad betyder det egentligen – och hur ser en sådan gemenskap ut bortom de fina orden? … och var står den att finna?

I kyrkliga sammanhang stoltserar vi ofta med våra fina gemenskaper. Vi bjuder in till dem som om de vore något enkelt att finna i våra sammanhang. Det som vi då ofta menar med ”gemenskap” är det som uppstår när vi bjuder in en större mängd människor i ett rum, ger dem kaffe och fikabröd och därefter sjunger för dem, talar till dem eller låter dem vara med om ett föredrag med ljusbilder. Eller så bjuder vi in till ett pompöst rum likt en gigantisk buss, spelar orgel för dem, låter dem delta i en för dem obegriplig gudstjänst, varpå de på sin höjd få se en annan människas ansikte först om de dricker kaffe efter den religiösa bussturen. Visst raljerar jag, men jag vill bara visa på ett problem som vi ibland blir blinda för i våra goda föresatser. Om det är dessa typer av samlingar vi menar då vi funderar över den kristna gemenskapen så är det inte konstigt att inte finner den. Det är ju inte den sortens gemenskap de flesta av oss längtar till och söker. Detta inte sagt för att vi inte skall ha samlingar med ljusbilder eller samla folk i pompösa rum och fira gudstjänst – men det är något annat som först behövs innan vi kan kalla samlingarna ”gemenskaper” i sin rätta bemärkelse – men vilken är då den rätta bemärkelsen?

Gemenskap är ett pretentiöst ord – levande gemenskaper något ännu mer pretentiöst. För att greppa innebörden måste man ställa motfrågan: -Vad är en död gemenskap?

Är det på ett sätt inte just döda gemenskaper vi ofta tänker på när vi bjuder in till våra sammanhang? Något som skall likna gemenskap men egentligen bara är en samling människor i ett rum vilka blir invaggade i en slags opersonlig gemenskap som inte kostar på, inte tillåts växa, inte genererar nytt liv? Ungefär samma gemenskap som finns när man går på bio, tittar på teater eller åker buss.

Jag tänker att gemenskap, i sin rätta bemärkelse, står att finna först bortom de yttre omständigheterna. Vi blandar ofta ihop gemenskapens yttre omständigheter, gemenskapens skelett eller ram med gemenskapen i sig – gemenskapens liv – den levande gemenskapen. Vi bjuder således oftare in till gemenskapens form än till gemenskapens liv – eftersom vi blandar ihop de båda.

Hur kan man då tänka?

Jag tänker att en levande gemenskap är det som uppstår när människor delar liv, brottas med varandra, övar förtroende för varandra. En levande gemenskap innefattar därför så mycket: Identitet, trygghet, delande och delaktighet, hjärta, liv, syskonskap...

Vi har faktiskt mycket sådant i våra församlingar – mer än vi tror. Men problemet är ofta det att vi inte har den levande gemenskapen där vi tror att vi har den – och där vi har en levande gemenskap ser vi den ofta inte och stödjer den inte så som vi kanske borde. Det är ju den levande gemenskapen vi behöver lyfta fram så att det blir den som är grunden för församlingen liv.

Jag vet att allt detta för många kan låta provocerande och som en kritik för hur vi tidigare har gjort. Men jag har inte något egentligt intresse av att värderar olika gemenskaper – men tänker samtidigt att om vi vill utveckla församlingslivet och stärka möjligheterna till andlig växt behöver vi ta oss en rejäl funderare på vad Levande gemenskap egentligen är.

Gemenskapens olika uttryck

Vad är då gemenskap? Innan vi fördjupar oss i frågan behöver vi ytterligare definiera gemenskapens ramar och uttryck. En gemenskap kan ju se så olika ut; det kan vara en fantastik gemenskap vid en samling med tusentals människor och vid en träff med två. Ändå är nog alla överrens om att det är två olika saker man talar om – men de behöver samtidigt inte utesluta varandra – men de svarar mot olika behov hos oss. Jag tänker mig tre typer av sammanhang där gemenskapen får olika utryck och svarar på olika behov:

Den stora gemenskapen med många människor som inte kan känna varandra på ett personligt plan – men ändå är ett hjärta.

Den lilla gemenskapen där man kan dela livet, tron och vara stöd för varandra.

Den personliga vänskapens gemenskap – ett snitt ur den lilla gemenskapen - den nära vänskapen, livskamraten, den intima gemenskapen.

Ofta föreställer vi oss bara den stora gemenskapen som en del av församlingens liv – och det är den vi har fokus på när vi tänker församling – den drivande frågan är då ofta: - Hur skall alla kunna vara med, - Hur skall så många om möjligt… osv…

Problemet är bara det att ju större gemenskaper vi talar om desto mindre saker av vikt händer i dem. Fokus, när vi planerar vårt gemensamma liv i församlingen, måste därför mer ligga på hela det kristna livet, inte bara den stora gemenskapen – utan också på den lilla gemenskapen och på den personliga vänskapens gemenskap. Det är oftast i de mindre gemenskaperna som saker och ting verkligen händer; där sker vittnesbördet, delandet, förtroligheten, kärleken - det som förändrar människors liv. De stora samlingarna är ofta mer manifestationsbärande och de skapar en känsla att vi inte är ensamma – och det är visserligen gott – men det är i slutändan ändå inte mer än det.

De olika typerna av gemenskaper har olika uppdrag för individen och för församlingen. Den stora gemenskapen arbetar med de gemensamma projekten som också behövs för att styrka den lilla gemenskapen – den stora gemenskapen beskyddar också den lilla, likaväl som den lilla gemenskapen legitimerar den stora. Den ena typen av gemenskap är inte bättre eller sämre än den andra. Det är därför kyrkan både är världsvid och närvarande där två eller tre möts i Jesu namn – eller i den personliga vänskapens gemenskap i t.ex. äktenskapet som till sitt väsen skall återspegla Kristi kärlek till sin kyrka.

Gemenskap i biblisk betydelse

Vi försöker tränga lite djupare in i begreppet gemenskap utifrån några bibliska bilder.

Bibeln flödar över av bilder som försöker greppa gemenskapen mellan Gud och människan. Bibeln beskriver genom sina bilder en djupt relationistisk ecclesiologi – d.v.s. ser kyrkans väsen som en relation – en gemenskap. Till och med Guds väsen beskrivs som en så intim gemenskap mellan Fader, Sonen och den Helige Ande att dessa tre är ett. Vi stannar vi några bilder:

Oikoumene – (Betyder ungefär ”hushåll”)

Alla människor i den här världen lever i världens Oikos – hushåll – världen är ett hushåll. De kristna är kallade ut ur det världsliga hushållet till Guds hushåll. Guds hushåll ligger i världens hushåll men sträcker sig samtidigt utanför det. I Apostlagärningarna beskrivs det så här:

”Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt.” Apost 4:32

De kristna levde i världen men hade samtidigt flyttat sina hjärtan från världens- till Guds hushåll. Genom delande av allt övade de kroppen att leva i samma hushåll som hjärtat – och så bli hela människor. ”De hade allt gemensamt”.

I Guds hushåll är vi – och skall öva oss att bli - ett hjärta och en själ. Detta är alltså något som vi är och skall bli. Vi behöver förstå vad vi är och öva oss leva det liv vi är kallade att leva. Detta är en profetisk kallelse som behöver se olika ut i olika människors liv – men målet – fokus, måste vara detsamma. Vi behöver förstå att när Kristus kallade oss till tro kallade han oss också in i ett sammanhang, en ny värld, en ny gemenskap som vi benämner kyrkan och församlingen.

En sak som är angelägen att nämna är att många kristna i dag lever med en make eller maka som inte vill dela hjärta med Guds hushåll. Det är en kamp för den enskilde kristne och han eller hon upplever ofta att man behöver välja mellan sin make/maka eller Guds hushåll. Det är på ett sätt sant. Sitt hjärta måste man ha i Guds hushåll – utan att för den skull älska sin maka/make mindre. Ett ord som man kan bära med sig är hämtat från 1 Kor 7:12–14:

”Om någon broder har en hustru som inte är troende men är villig att leva med honom, får han inte skilja sig från henne. Och om någon kvinna har en man som inte är troende men är villig att leva med henne, får hon inte skilja sig från honom. Ty mannen som inte tror har helgats genom sin hustru, och hustrun som inte tror har helgats genom sin troende man. Annars vore era barn orena, inte heliga som nu. ”

Detta leder oss in på nästa närliggande bibliska bild:

Familjen – syskonskapet

I det nya hushållet är Gud vår Fader, Jesus vår broder, kyrkan vår moder. Vi är syskon. Det är tanken om blodsbanden som är förhärskande i den här bilden – och vårt blodband är den Helige Ande som håller samman kyrkan till en enda världsvid familj som gestaltas lokalt i församlingen och församlingens olika gemenskaper. Det är en djup trygghet i denna bild. Ett blodsband kan inte brytas, blodet är ju en del av oss själva. Vi sitter således fast i den världsvida kyrkan genom Anden som vi tog emot i dopet. Denna bild förmedlar tryggheten i Guds gemenskap. Nästa bild lyfter fram ett ytterligare perspektiv:

Trädet och frukten

Den gemenskap vi är kallade att leva i har en uppgift i denna världen – att bära frukt, d.v.s. himmelrikets frukt. Liksom lärjungarna spred himmelriket där de gick fram genom under, tecken och upprättelse, så skall vår gemenskap göra på samma sätt.

En levande gemenskap bär därför alltid frukt. I detta sammanhang får vi reflektera över den allvarliga berättelsen där Jesus ser på fikonträdet som inte bar frukt:

Han fick se ett fikonträd vid vägen och gick fram till det men hittade ingenting annat på det än blad. Då sade han till det: "Aldrig någonsin skall du bära frukt." Och med en gång vissnade trädet.” Matt 21:19.

Man kan utifrån denna episod tänka att Jesus har ett syfte med församlingens gemenskap – den skall bära frukt. Om församlingen inte lever det liv som bär frukt är det ingen församling som är levande – och då är den meningslös. Om församlingarnas gemenskaper inte är levande är de döda… om de inte bär frukt så har de inget berättigande. ”Trädet och grenen och frukten hör samman”, sjunger vi i en psalm.

Levande engelska gemenskaper - living faith

I den engelska motsvarigheten till ”till tro”, Living faith (Levande tro) använder man begreppet ”Creating vibrant Communitys” när man talar om att ”skapa levande gemenskaper”. Man formulerar tanken så här:

“This is about shaping ‘communities of grace’ which exhibit the character of Jesus. Such attractive communities are genuinely hospitable, deeply engaged with their communities, and passionate about God.”

“Det handlar om att skapa gemenskaper som gestaltar Guds rike och vittnar om Jesu person. Sådana attraktiva gemenskaper är genuint gästfria, djupt engagerade i sitt samhälle, och brinner för Gud”

Målet är alltså att medvetandegöra och skapa gemenskaper där Guds rike gestaltas. Det handlar därmed inte om att samla människor som träffas och trivs i största allmänhet – utan om att konkret arbeta för att skapa en gemenskap där Kristus är tydlig, en gemenskap där vi umgås med honom och med varandra, där han är meningen och målet. Det betyder att vi skall skapa sammanhang där Jesus inte blir till dekoration eller allmän legitimering av att vi träffas utan där han står i centrum. Utgångspunkten är alltså inte att skapa sammanhang där man samtalar om Jesus utan att skapa sammanhang där vi kan leva ett liv som vittnar om honom – där vi lever av honom.

Det är viktigt att poängtera detta eftersom vi är så vana att ständigt liksom stå bredvid och visa på Jesus – lite som en vara vi visar upp. Men kunskapen om Jesus hjälper sällan människor till tro – det är vittnesbördet från människor som lever i Kristus och lever ut livet i honom, som få andra att vilja dela samma liv.

Det är värt att fundera mycket på det här!

Det holistiska perspektivet

Holism (av grekiska holos, "hel", "odelad") är i allmän bemärkelse ett filosofiskt betraktelsesätt att helheten är större än summan av delarna och att ingenting kan beskrivas enskilt utan kontext/sammanhang. (Wikipedia)

Församlingsliv är inte en verksamhet – det är ett sätt att leva. Jesus kallar oss därför inte till verksamhet utan till liv. Det är alltså inte vad vi gör som är i fokus för vår existens – utan vad vi är.

Det kan låta självklart – men är det tyvärr inte eftersom vi alla blivit invanda i ett sätt att tänka där församlingens liv blivit en aktivitet bland andra – en förening bland alla andra. Det har sina historiska skäl som vi inte hinner gå in på här.

Många blir rädda när man säger att församlingen inte är aktivitet bland alla andra utan skall omfatta hela livet – och man tänker med all rätt att man inte hinner göra mer än det man redan gör. Men det är alltså inte görandet som är poängen. Målet är absolut inte att all tid skall läggas i församlingens verksamhet utan istället att man i djupet skall förstå att hela livet är ett liv i församlingen.

Församlingen är något annat än aktivitet – det är identitet.

Den levande gemenskapen inte är något man går till eller ifrån utan något tillhör hela tiden oavsett vad man gör. Luther var noga med detta när han talade om att den kristna kallelsen man är kristen där man lever – inte vid särskilda heliga platser eller stunder. Kyrkan är där den kristne är. Luther hade på det sättet en holistisk syn på det kristna livet.

Detta tänkande bör prägla den enskildes liv – men också det sätt vi gestaltar det gemensamma livet i församlingen. Vårt engagemang i samhället, vårt sätt att fira gudstjänst, vårt val av gemensamma aktiviteter. Allt det som de kristna gör det gör de i kyrkans namn – för kyrkan och den kristne är ett – hon är den del av helheten liksom helheten är en del av henne. Hon är en del av kyrkan liksom kyrkan är en del av henne.

Det är bara i gemenskaper där hela livet får rymmas som den kristna gemenskapen blir egentligt ”attraktiv”. Det är bara i den typen av gemenskaper som det kristna livet egentligen kan gestaltas och inte bara bli till styckeverk.

Minnesord: Vårt uppdrag är världens frälsning – inte församlingen som förening…

Gemenskapens attityder till varandra

Hur lever vi då så att gemenskapen blir levande?

Det är väldigt lätt att i kyrkliga sammanhang sprida fina ord om hur saker och ting borde vara. Det blir svårare när orden skall konkretiseras.

En bild ur den helige Fransiskus liv står ofta fram för mig: Fransiskus ville följa Herren – han ville tjäna Guds folk – men Fransiskus var rädd och kände avsky inför de spetälska. Den episod som ändrade hela hans liv var när han en dag ställdes inför en spetälsk som bad om hjälp. I hela sitt inre bad Fransiskus att han skulle slippa – men på något sätt tvingade Gud honom att lämna sin häst, stiga ner och hjälpa den spetälske – och till och med kyssa hans sår. Den stunden han gjorde det fylldes Fransiskus av en sådan kärlek till de spetälska att han förblev deras tjänare resten av livet.

Vi har så mycket att lära av denna berättelse. Om vi inte kysser varandras sår kan vi inte älska varandra. Allt hat och all oegentlighet i församlingarna kommer ur det att vi inte vill kyssa varandras sår – vi vill inte gå in i den konkreta förvandling av våra sinnen och liv som Jesus konkret kallar oss till.

Mycket i vår gemenskap grundar sig i hur vi väljer att se på varandra. Det handlar inte om att vi inte skall få ha olika åsikter, inte om att vi inte skall tillåtas bråka med varandra, inte om att vi inte får göra misstag som gör ont – utan det handlar om den kultur vi vill skall råda i vår gemenskap. Hur talar vi om varandra? – hur tar vi tag i relationer som knarrar? – hur tillåter vi våra olika personligheter att få plats i gemenskapen? Hur skapar vi en attityd mot varandra som också tillåter nya människor att få plats med sina erfarenheter och förväntningar?

Hur förhåller man sig till församlingens ledning – de som har särskilt ansvar i gemenskapen för de övergripande riktlinjerna? Är de fiender eller vänner när de ibland tvingas ta beslut om sådant jag själv inte tycker är jättebra?

Enormt viktiga frågor! Svaret är att vi måste hitta ett sätt att leva tillsammans där vi kysser varandras sår! Det leder oss in i tankar om den personliga insatsen i den levande gemenskapen – och nu börjar det kosta på:

Gemenskapens personliga insats

Det gör ont när vi lever tillsammans. Vi är djupt inköra i ett sätt att tänka församling där det gemensamma livet bara handlar om fritid – om att man skall få ut något för egen del. Vi tänker så lätt församlingsliv som fritidsverksamhet. Men församlingens gemenskap är ju inte fritid utan liv – som familjen.

Du kan ju inte bara umgås med familjen då den är trevlig och du är ledig – en familj präglas ju av att man stannar hos varandra också då det är svårt – det är ju det som håller ihop familjen. Jag tror att orsaken till att många församlingar är så sköra beror just på att man inte velat gå in i kampen tillsammans – man har bara velat flyta ovanpå. Man har bara sett församlingen som något som skall ge mig tillfredställelse på olika sätt. En sådan församling och gemenskap är på ett sätt död – den håller inte för livet. Att acceptera detta offer för gemenskapen är inget man kan lägga på en annan människa – men om man vill vara med och bygga en levande gemenskap måste man vara beredda på detta offer – är vi det? Bara du vet svaret!

Gemenskap är inte form utan liv

Kyrkan är inte organisation utan organism. Naturligtvis behöver hon en organisation för att hon skall kunna fungera i denna värld, liksom en kropp behöver ett skelett. Men skelettet utan resten av kroppen och själva livsanden är ju ingenting. Det är viktigt att skilja på vad som är vad. Kyrkan har genom årtusendena gjort konstiga saker – hon förknippas med konstiga saker – ändå har hon bestått – för i henne finns Livet med stort L. När vi nu tänker kring vad levande gemenskap i församlingen är för något är det viktigare att fokusera på livet än på formerna för livet. Formen skapar inte liv, men livet skapar alltid en form som det kan leva och växa i. Det är stor skillnad på vilket som kommer först. Detta gäller också vår församling och vårt liv tillsammans. Rätt fokus är A och O när det gäller församlingsväxt och växt i Kristus.

Till sist…

Att leva i församlingens gemenskap är att leva i Kristus. Den som vill var kristen kan alltså inte välja om han eller hon vill leva i en församling eller inte – församlingen är Kristi kropp. Däremot ser våra liv olika ut och vår efterföljelse måste också se olika ut beroende på våra omständigheter. En levande gemenskap måste alltså kunna innefatta många olika sorters liv och sätt att gestalta efterföljelsen. Eremiten måste få plats, liksom de som är fyllda av plikter som de inte kan komma undan. Familjen måste få plats, liksom den ensamstående, den rädde liksom den modige, den friske likaväl som den sjuke. Det är inte så ofta som näsan och lilltån träffas – men ändå hör de till samma kropp. Detta måste få gestaltas i den levande gemenskapen. På något sätt tror jag det handlar om var vi har vårt hjärta…

Detta synsätt som jag presenterat kan aldrig tvingas fram. Detta är snarare en frukt av människors gemensamma längtan. Men vi kan bereda plats för det – ha ögonen öppna för det – låta processerna bereda myllan så att fröet kan gro där det ännu inte har grott. För att detta skall bli verklighet krävs alltså villiga, omvända hjärtan – människor som är villiga att gå in i den konkreta efterföljelsen – sådan är ju grunden för all kristen växt.

För att processa jorden och låt den bära frukt behöver vi låta det som dör dö barmhärtigt, stödja det som växer fram och så frö där vi tror att det kan växa nytt liv.

/ Pär-Magnus Möller, kyrkoherde i Värnamo pastorat

  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post27

Verklig solidaritet

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Sat, April 13, 2013 09:28:56

Bakom rubrikerna 2013 04 13

Han satt i den pösiga tv-soffan, spikrak i ryggen, och berättade sin historia. Orden var prövade många gånger och vittnade om en självdistans som med all säkerhet var nyckeln till hans överlevnad. Orden berättande om en djävulsk känslolöshet, intränad, påtvingad och nödvändig. De berättade om hur familjerelationen förvrängts till känslokall egoism där var och en tvingats klara sig själv i den desperata kampen efter mat. Mannen i soffan hade angivit sin mamma och bror för vakterna då han hört att de planerat flykt från lägret och pojken hade själv fått se när de avrättades. Ordens surrealism virvlade vidare till den gång då han torterades genom att hängas upp över en öppen eld - ett straff för något obegripligt brott. Under hela intervjun rör han sig inte, kanske kan han inte…

Hur? ... frågar reportern…

Begreppet ”mamma” var helt tömt på innehåll, allt handlade om överlevnad… men han gladdes över att såren efter tortyren sakta började blekna på hans kropp – och att han börjat känna skuld, att han börjat få känslor. I hans påtvingade självdistans var han också fascinerad över att han överlevt.

– Och nu? Han önskade att kan kunde tillåta sig att bli älskad av en annan människa…

Berättelsen berör. Den känns djupt under huden. Och vi vet allt för väl att detta bara är en berättelse bland otaliga. Han påminde själv om Hitlers sex miljoner offer, om Kambodjas 2 miljoner… och dessa siffror handlar bara om de som dött – och det är inte över, långt därifrån…

Jag tänker på det oerhörda mörker som mänskligheten tvingas bära, den outhärdliga smärta och ensamhet som hon tvingas härbärgera i sin varelse. Och jag tänker på den smärta vi åsamkar varandra. Naturkatastrofer och olyckor är på ett sätt en sak, de är begripliga, fattningsbara. Men den medvetna ondskan, utövad av en medmänniska, kan vi inte greppa – får vi inte greppa – för den stund vi accepterar den medvetna ondskan flyr hoppet.

Ögonen vandrar vidare i tidningarnas textmassor och läser om vansinnet i Syrien, Iran, om flödet av omänsklighet och intolerans – och frågan står fram över texten: Finns det något hopp, någon framtid för mänskligheten – någon som orkar tro?

Ibland känns det som om jag sitter i en isolerad del av världen där jag av någon obegriplig anledning tillåts, och ibland till och med uppmuntras, irritera mig på att 4G masten stör min TV-mottagning, att Facebook tar betalt för vissa tjänster, att Nordea gjort ett misstag och skickat felaktiga uppgifter till Skatteverket, att SJs tåg är försenade... Det är först i en sådan isolerad del av verkligheten jag anser mig ha rätt att börja räkna flyktingar i volym och på myndighetsvis ifrågasätta om kristna verkligen förföljs i sina hemländer – här är ju allt så lugnt…

Den nordkoreanske mannen i TV-soffan var uppväxt i ett samhälle där begreppet ”mamma” var tömt på innehåll. Det skapade hans förhållningssätt till världen och medmänniskan. Vad är det för världsuppfattning vårt samhälle odlar? Vad för innehåll i livet ger vårt samhälles ord oss?

Oavsett vad Billström egentligen tycker är detta viktigt att reflektera över. Det var nämligen först då Nazisterna benämnde judarna som ett problem som de blev ett ”ärende” att hantera. När människor flyr från helvetetshärdarna på jorden och söker den frihet och frid som varje människa har rätt till, och som vi tar för självklar, då är de bara människor som alla andra. Det är först när vi börjar benämna dem som invandrare och flyktingar – och en ohanterlig ”volym”, som de blir ett problem att hantera.

Svensken är fortfarande ett ”Solidariskt” folk, har forskarna fastslagit. Det är gott. Men solidaritetens ansikte har förändrats. Från att ha varit en aktiv solidaritet där man fysiskt demonstrerat, bjudit hem varandra, delat bröd – så hade den blivit passiv. Man skänker numera pengar genom autogiro, fyller i internetblanketter för att påverka opinionen i rätt riktning, skriver en blogg…

Jag tänker att detta är ett problem. Om inte världens nöd får kännas in på kroppen, också hos oss vällevnadsmänniksor i Sverige, genom möte ansikte mot ansikte, om inte kampen mot ondskan sker axel mot axel, så kommer begreppet ”medmänniska” sakta men säkert tömmas på innehåll – och snart kommer vi då sluta reagera på absurditeten i att media tillåts jämställa femtio döda i en syrisk räd med hästköttslasangekatastrofen och diverse nakenchocker… och då är hoppet ute.

Pär-Magnus Möller

  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post26

Vår

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Wed, April 10, 2013 09:55:17

Isen brast under vårens tyngd,

Dånade mäktigt i flodens strömmande segerrop.

Snödroppskraft och vintergäck

Spräckte markens tjäle,

obarmhärtigt.

Vintern lade sig ner för att dö,

Släppte greppet,

Tillsynes maktlös…

…vetande…

…i varje snödroppshjärta

väntar livets seger

och den sommar

som ingen höst kan besegra.

”Kristus är uppstånden!”

-Ja, han är sannerligen uppstånden!

  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post25

Stängda dörrar...

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Thu, March 21, 2013 22:15:43

Värnamo församlingstidning/Amos ledare påsknumret 2013

Stängda dörrar – och öppna möjligheter

De flesta människor har nog någon gång i livet en erfarenhet av att bli utanförställd. Man är ny i ett sammanhang och man märker att de andra känner varandra väl – de håller ihop och gör inget annat än just håller ihop. Man är ännu inte prövad och godkänd. Man försöker förstå. För de människor som har ett annat tryggt sammanhang som de finns med i spelar det kanske inte så stor roll, man tänker att de är lite dumma och går därifrån. Men för den om saknar det trygga sammanhang där man blir sedd som den man är händer ofta det att man letar felen hos sig själv. Man försöker göra om sig så att man passar in och försöker bli någon annan. Man försöker bli någon annan som kan få det mest grundläggande behov hos individen tillfredsställt; att bli älskad. Den djupa tragiken är att om man bli älskad för den man är omgjord till är man ändå inte älskad för den man är. Så fördjupas ensamheten och utanförskapet.

Också ett samhälle kan stänga dörrar för sina medborgare. Det blir väldigt tydligt för dem som hamnar utanför samhället mittfåra. Man kanske hamnar utanför arbetsmarknaden, får livsbetingelser som tvingar en ut i marginalen. Eftersom vårt samhälle satt som främsta uppdrag att öka tillväxt och låta marknadskrafterna fritt få styra så behövs plötsligt inte stora delar av vår befolkning. Det är något annat än människans värdighet och grundläggande behov som står i centrum för samhällsbygget och därför hamnar människor utanför. Dörren är stäng tills de passar in i normen – tills de blir en fungerande produktionsenhet i samhällskroppen.

Det finns utanförskap på så många olika sätt – och på ett sätt är alla människor satta i ett utanförskap. Det allra djupaste utanförskapet handlar om att vi upplever oss satta utanför Guds gemenskap. I början av Bibeln berättas att Adam och Eva, efter att de valt bort Gud genom att äta av den förbjudna frukten, blev utestängda från paradiset så att de inte skulle äta av det eviga livets träd och så aldrig kunna bli befriade från sin synd. Detta utanförskap präglar från den dagen alla människors livsbetingelser. Vissa andningshål från utanförskapet har Gud ändå gett oss – vänskapen och kärleken är de mest tydliga.

Efter påsken satt Jesu lärjungar instängda i ett hus av rädsla för människorna utanför. Lärjungarna insåg att deras val att följa Jesus verkade ha slutat med världens fiasko. Nu skulle alla håna dem och alla dörrar för framtiden var stängda. Då kom plötsligt Jesus genom den stängda dörren och hälsade dem med frid; ”var inte rädda!”

Det som ger mig hopp är att jag så många gånger fått se att Jesus gör likadant fortfarande. Där alla dörrar är stängda och där människor gömmer sig av rädsla för livets vidrighet kommer han plötsligt och visar en väg ut.

Pär-Magnus

  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post24

Den heliga gravens kyrka

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Thu, March 21, 2013 22:14:19

Ur Värnamo församlings tidning/Amos

Det är en underlig upplevelse att komma till den heliga gravens kyrka i Jerusalem. Sedan 300-talet har kristna strömmat hit för att se och uppleva platsen för den största händelsen i världshistorien – platsen där det omöjliga skedde: den sargade mannen från Nasaret reser sig från döden och går ut i livet igen. Kvar av själva graven finns bara ett slags fristående uthugget kapell inne i kyrkan som man kan komma in i för en mycket kort bön – folk tränger på och det är många som vill se och be. I andra änden av kyrkan finns avrättningsplatsen. Där stod korset där mannen från Nasaret hade avrättats. I dag är platsen översållad av ikoner, lampor, guld och silver – uttryck för människors kärlek och längtan. Kyrkan är mörk och byggd i fler våningsplan med trappor, skrymslen och vrår. Århundrade efter århundrade av tillbyggnader och förändringar har gjort kyrkan till den underliga plats det är i dag.

I oktober i fjor åkte tjugo personer från Värnamo på en pilgrimsresa till Jordanien och Israel. Vi fick se många av de heliga plasterna, vi läste bibeltexterna och fick en bild av hur det såg i det land Gud valt till det heliga landet. Att vandra på de platser som Bibeln talar om hjälper en att förstå vardagligheten i texterna.

Då man inte varit på plats är det lätt att tänka att det som bibeln talar om är så långt borta, så främmande – det rör en annan värld, en annan tid – inte mig. När jag stod vid graven och tittade på den plats Gud valt till att vara den plats där livets förhållande ändrades i grund, slogs jag av vardagligheten; grå sten likt de flesta grå stenar, vaxljus likt de flesta andra vaxljus - och människor i kö, som på de flesta ställen. Och samtidigt var det just vardagligheten som var så gott. Jesus uppstod inte i en annan värld, utan i denna - han vandrade inte i en annan dimension utan i denna – han levde inte ett annat liv, utan just samma liv som jag lever. Jesus dog inte en annan död än den som väntar mig – och det stora är att när han uppstod till nytt liv, så uppstod han inte till något annat liv än det han genom dopet och tron lovat mig.

Pär-Magnus Möller

  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post23

ansikte mot ondska

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Sat, March 16, 2013 07:55:08

Bakom rubrikerna 2013 03 16

Det vackraste som finns är människor som sträcker sig utanför sig själv och skapar möten vilka upprättar och föder nytt hopp. I en värld som i mycket präglas av oförsonlighet är det dessa människor som bär den goda framtiden i sina liv.

Det är först när vi sträcker oss utanför oss själva som vi kan finna den andre – och först i mötet med den andre kan något av verklig vikt hända.

Det har varit många diskussioner om det så kallade näthatet. Bakom anonymitetens slöja sitter egot och fyller insändarspalter och kommentatorsfält med åsikter och tyckanden som hen aldrig behöver ta några konsekvenser av. Jag tänker att det i detta sammanhang är så viktigt att komma ihåg att en åsikt alltid innebär ett ansvar. Att yttra en åsikt är att ta sitt ansvar som människa – men en åsikt utan ett ansikte bakom är inget annat än ointressant dravel. Det är först när människan bakom åsikten uppenbaras som en åsikt kan brytas och bli till något viktigt. Åsikter får konsekvenser. I veckan rapporterades om ytterligare en person som tagit så illa vid sig av anonyma åsikter på nätet att hon tog livet av sig. Åsikter äger makt. Som halvofficiell person har jag med tiden lärt mig att ignorera anonyma brev och yttranden, jag har lärt mig att ”folk” inte finns och att ”människors säger” aldrig står för något annat än avsändarens egna åsikter. Men det har varit tufft att lära sig. Den anonyma personen och den opersonliga massan lever genom den rädsla och osäkerhet den skapar – och rädslan förvandlar alla människor till potentiella fiender. Det är ondskans strategi. Jag förstår dem som inte kan värja sig.

Ondskan gror snabbt och effektivt då man gömmer sina åsikter bakom den stora anonyma massan utan ansikte – och utan ansvarstagande. Det är så mobben fungerar. Vi ser det varje vecka i nyheterna; den ena hatfyllda grupperingen efter den andra uttalar sig genom att elda flaggor, dockor eller hus som tillhör dem som man utnämnt till fiender. Troligtvis var det samma mekanismer som fick de indiska männen på bussen att förnedra, våldta och mörda kvinnan. Männen gömde sig bakom varandra och lät ondskan skylla det som hände på de andra.

Hatet är ett stort bekymmer på vilken nivå det än visar sitt fula anlete. Hatets grund är blindheten och den egocentricitet som skadat människosläktet sedan den dag Adam och Eva, i trots mot Guds goda ordningar, valde att bita i den enda frukt i paradiset som de inte fick äta av.

Hatet måste alltid bemötas, annars förstör och skövlar det tills inget mer finns att ödelägga. Hatets mål är alltid förintelsen och medlet är intoleransen. Till och med de s.k. toleranta kan få sin kraft av hatet – att hata de intoleranta för sin intolerans är också en djup intolerans som närs av hatets eter.

Men det finns goda motbilder.

Jag var på ett föredrag med studieförbundet Bilda – man hade inbjudit Combatants for peace – en organisation som grundats av stridande parter från båda sidor i Israel-Palesina konflikten. Grundtanken med organisationen är att våld inte löser konflikter utan bara skapar nya. Medlet är att träffas, träffas som människor, se varandra, sträcka sig utanför sig själv och med sitt liv beröra den andre. Det var vackert. Inget fredsavtal kan vara vackrare än mötet mellan en människa som hatat och en annan människa som hatat - men som genom hatets mörker ändå vågat gå ut ur sig själva och möta den andre. Det är svårt att hata den människa man ser – för i den andres blick speglas också jag själv. Att mötas ansikte mot ansikte och bryta varandras perspektiv – det är mod, verkligt mod!

Till alla er som drabbas och lider av den anonymes åsikter hur de än uppenbarar sig: – bry er inte om orden. De är bara tillfälliga tyckanden och tänkanden, det är bara ord, yttrade av någon som inte har mod nog att stå upp för dem. De anonyma åsikterna är inget annat än en feghetens fjärt i universums eviga mörker…

/Pär-Magnus Möller

  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post22

Ett förhållningssätt till livet...

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Fri, March 01, 2013 14:15:22

Publicerat i Missivet nr 1-12013 (Växjö stifts tidning)

Ett förhållningssätt till Livet…

till tro är inget man gör. till tro är ingen beskrivning av en verksamhetsform som skall utvärderas om ett år för att sedan efterlämna en rapport i papperskorgen. Som jag försöker förstå till tro så är den ett förhållningssätt till Livet. Det kan låta pretentiöst – men vi i kyrkan är ofta pretentiösa eftersom vi menar oss känna och leva med Livets Herre. Och det är väl just detta som är till tros kärnpunkt: Hur förhåller vi oss i dag på ett relevant och meningsfullt sätt till Jesus som Livets Herre?

I år är det tretton år sedan vi gav upp den största delen av statskyrkosystemet. Nu har vi som kyrka vandrat fram mot de första tonåren – de år då den verkliga frigörelseprocessen tar sin början. Hur blir vi då en självständig och relevant kyrka i det samhälle vi är kallade att verka i?

Det är nödvändigt att vi, som kyrka och som stift, får ett gemensamt förhållningssätt till vårt uppdrag. Vi behöver helt enkelt ha en gemensam förståelse för vad det är vi pysslar med. Ibland tänker jag att vår kyrka, och då särskilt vår kyrkas anställda, går att dela upp i två vida grupper: De som gör som man alltid gjort – och de som gör allt på sitt eget sätt. I denna spretande kultur behöver vi onekligen ett gemensamt fokus, särskilt i tider av strukturförändring och nyorientering.

När vi i Värnamo pastorat reflekterat över till tro så har Livet stått i centrum. Jesus kallade oss inte till församlingsverksamhet utan till Liv, det upprättade och försonade livet. Det är Kristus som är ”det heliga” – och konsekvensen av relationen med Jesus är församlingens liv – och i det livet vill vi göra skillnad i världen, tar vara på varandras gåvor, öva lärjungaskap och gestalta en god gemenskap.

till tro hjälper oss att våga bryta loss från en församlingssyn som jämställer kristet liv med föreningsverksamhet. till tro hjälper oss också att bryta loss från en församlingssyn som styrs utifrån de anställdas anställningsvillkor. I Svenska kyrkan har vi som är anställda, församlingarnas tjänare, haft väldigt mycket att säga till om – och inte sällan har församlingslivet snävats in påtagligt på grund av vad vi vill eller orkar. Många oavlönade medarbetare eller förtroendevalda har å andra sidan vant sig vid att det är så det skall vara och åker därmed snålskjuts på de anställdas destruktiva självsyn och tycker att tjänarna borde ordna och feja än lite mer i det gemensamma hushållet.

Så har tanken efterhand vuxit fram att församlingens liv är verksamhet som skall hållas igång och arbetsuppgifter som skall utföras. Men en familj, även om man har anställd personal i hushållet, är väl inte bara arbetsuppgifter och verksamhet. Det som bär familjen är livet tillsammans, den gemensamma strävan, längtan, relationen. till tro hjälper oss att sätta fokus, inte på vad vi skall göra utan hur vi låter våra liv växa i gemenskap med varandra och med Jesus själv. Vad vill vårt hushåll, hur skall vårt liv och vår strävan se ut nu när vi är tonåringar som skall skapa egna liv? Det är ingen som vet! Det är ju just det Livet som är vår uppgift att försöka hitta ett förhållningssätt till och försöka famna!

Pär-Magnus Möller

Kyrkoherde i Värnamo pastorat

  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post21

Habemus Papam

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Sat, February 16, 2013 09:02:29

Publicerat i Värnamo nyheter 2013 02 16 - under krönikan "Bakom rubrikerna"

Det är något särskilt med Vatikanen och med påven. Till och med Svensk media, som i andra sammanhang visar ett stort ointresse av kyrka och kristet liv, kan inte låta bli att försöka göra lite skandaler kring denne man och hans position. Visserligen fastnar man gärna vid hans lustiga hattar, hans missförstådda sexualmoral eller de tragiska pedofilskandalerna – som om detta var det enda han pysslade med. Man ser inte alls till kyrkans arbete i ute i världen som samhällsbärare och identitetsskapare – men det beror på vanlig svensk trångsynthet och okunskap. Hur många gånger har jag inte hört även kristna människor i Sverige hävda att påven och katolska kyrkan inte tror på Jesus utan på Maria, och andra liknande absurditeter – katolikskräcken lever fortfarande kvar sedan Gustav II Adolfs dagar – och alla har en åsikt om påven utan att egentligen veta vad han säger och tycker. Ändå är han viktig i svenska media – varför?

Påvens makt är inte imponerande om man jämför med andra staters. Hans armé kan vilken konfirmandgrupp som helst överrumpla, hans vapensamling lär ju inte vara större än medelamerikanens. Hans organisation är visserligen världsvid och innefattar en miljard medlemmar och inom den kristna världen är han en mycket viktig figur. Men det finns andra ledare med lika många medlemmar att styra över; Kina och Indien t.ex, men hur många svenskar vet namnen eller utseendet på de ländernas ledare? Men påven vet alla vem han är trots sitt lilla, lilla land och trots sin lilla, lilla arme, och trots sin spretiga organisation och sina, i svenskans ögon, konservativa åsikter om sexualmoral och tro.

Kanske beror intresset på att påven och hans organisation faktiskt står för något. Trots all kritik, trots alla fel som begåtts genom århundradena så består ändå Katolska kyrkan. I en värld som drunknar i pragmatism och fingrar som ständigt känner efter vart vinden blåser, så står denna tvåtusenåriga institution kvar med näsan i samma riktning som den alltid haft. På något vis lyckas katolska kyrkan anpassa sig till nya tider utan att kompromissa bort sin identitet. Alla vet att nästa påve, som vi kommer att möta till påsk, inte kommer att skilja sig särskilt mycket från den föregående – ändå kommer nyhetsbevakningen också i vårt katolikofobiska land vara minutiös och debatterna oändliga om hans lämplighet eller hans olämplighet.

Varför detta intresse? Katolska kyrkans otympliga, otidsenliga organisation behövs i vår tid. Katolska kyrkan behövs eftersom hon är en världsvid organisation som kan greppa över många kulturer och gränser – hon är ett tecken på något som är större än den nationella hemvisten och är en av de få intuitioner som kan föra kultur- och religionsöverskridande dialoger utan bakomliggande intressen. Det kommer att bli mer och mer viktigt framöver. Katolska kyrkan är viktig eftersom hon är en av få världsvida institutioner som drivs av något annat än kapitalismens rovgiriga strävan efter profit och tillväxt där hon går fram. Hon är i dag basen för många folks kamp mot giriga företag eller regimer som profiterar på människans värdighet. Katolska kyrkan är viktig eftersom hon vågar vara den moraliska kompass som vi i västvärlden inte tror att vi behöver. Katolska kyrkan kan på ett intellektuellt sätt föra debatten om människans värdighet och gränser. Den intellektuella etik- och moraldebatten lider vi stor brist på. I en kultur där allt är tillåtet och alla gränser av ondo behövs en organisation som utmanar tanken och förståelsen av vad det är att vara människa. Det behövs en riktning i vårt sätt att se på livet…

Jag har läst en hel del av Benedict XVI:s böcker och slagits av hans djup och klarsynthet. Han har, trots sin ålder och sitt rykte, en skärpa och kärlek i sitt sätt att se på människan och mänskligheten. Jag hade önskat att fler hade läst honom innan de skaffat en åsikt om honom. Jag önskar katolska kyrkan all Guds välsignelse i sitt arbete att be fram en ny påve – och jag ser fram emot att från Peterskyrkans balkong än en gång höra ropet: Habemus Papam!

Pär-Magnus Möller

  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post20

Följ mig - nu går vi in i fastan

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Tue, February 12, 2013 18:35:11

Så står Jesus där i samvetets hörn och viskar. När det blir tyst omkring mig hör jag vad han säger: - Följ mig!Visst, säger jag, innan jag hinner tänka efter. Så börjar vandringen och jag märker snart att jag inte riktigt hinner med. Det är så mycket jag skall fixa med under tiden jag går. Inte bara det att jag skall oroa mig för mina pengar, dem jag har och dem jag inte har, jag skall också sköta om allt annat jag äger. Jag upptäcker att min kappsäck är enorm och att jag är mer fokuserad på att få den med mig än på att se vart Jesus tar vägen. Jag ropar: - Vänta på mig Jesus, jag måste först... Så ser han på mig och säger: - Den som ser sig om när han satt handen till plogen passar inte i Guds rike. Jag blir djup upprörd för det var inte det jag hade väntat mig till svar. Jesus är ju tålmodig och mild och inte så där oförskämd som jag nu tyckte att han var. Vad är detta!?

Efter en tid sätter jag mig ner och känner mig nästan gråtfärdig. – Jesus, kom och hjälp mig! Ropar jag. Och han svarar: - Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike!

- Men jag är väl inte rik! – kontrasterar jag: - Jag har ju inte mer än någon annan i detta land. Och många rika har ju kunnat följa dig!

- Det är möjligt, svarar Jesus, och det är OK att äga – men inte att bli ägd av någon annan än mig. Och du är ägd, även om du kallar dig fri! Så börjar han gå igen. Hade jag inte varit så trött hade jag kastat någonting på honom. Jag försökte resa mig upp men ryggsäcken drog mig tillbaka. ”Följ mig”, säger Jesus, men det är väl inte så lätt när man skall ha så mycket med sig. Själv går han utan packning. Han är ju befriad från arbetets börda, familjelivets börda, den sociala statusens börda, det dåliga samvetets börda, begärets börda, tristessens börda och alla andra sådana bördor som vi måste bära!

- Måste? Sade Jesus, som verkade ha hört min klagan; Måste!!! Allt det du räknade upp är inget du måste, det är ju något du får lov att bära, av nåd, det är en gåva till dig!

- En gåva! Men när du springer i väg som du nu gjort är det minsann ingen gåva, då är det bara en börda. Jag hinner ju inte med dig, så som du springer. Hur skall jag kunna växa som kristen och följa dig när allt annat läggs på mina axlar?

- Nej det kan du ju inte, svarar Jesus. Det är omöjligt. Jag sade ju det: Det är lättare för en kamel att komma genom ett nålsöga än för en normalsvensk att komma in i Guds rike – dansk också för den delen – och norsk.

- Så då är det egentligen meningslöst att jag försöker följa dig?

- Det beror på hur man ser det. Du säger att du vill följa mig. Det måste ju betyda att du vill lämna det du har för något nytt. Så gör då det. Lämna din packning till mig!

- Det kan jag väl inte göra!

- Kan …eller… vill? replikerade Jesus snabbt. Jag svarade inte.

- Ta av dig din ryggsäck och res dig upp! Jesu uppmaning är nästan lite befallande. Först irriterade det mig, men jag kunde ändå inte låta bli att göra som han sade. Jag försökte bända av mig bärremmarna, men upptäckte till min förvåning att det inte gick. - Det går inte, sade jag.

- Jag var rädd för det, svarade Jesus.

- Hjälp mig då! Stå inte bara där och se på!

- Jag får inte hjälpa dig med det, svarade Jesus. - Det handlar ju om din fria vilja och det är det enda område i hela universum som jag frånsagt mig makten över.

- Vad då fria vilja! Jag sitter ju fast i mina bärremmar och jag vill ju bli befriad från dem!

- Vill du verkligen det? Frågade Jesus, milt denna gång.

Det blev tyst för jag visste inte vad jag skulle svara och jag visste inte vad jag ville. Rädslan högg i mitt inre.

Jesus såg på mig och sade: - Du tror att om du ger allt till mig, alla dina bekymmer, allt ditt ansvar, alla dina relationer och allt du fyllt din ryggsäck med, så kommer jag att ta det ifrån dig, eller hur? Det är därför du är rädd. Du vet inte längre vem du skulle vara om allt det du bär på skulle försvinna. Allt det du bär i din ryggsäck har stulit din identitet. Du tror att du är allt det du släpar på. Har du inte förstått stället i Bibeln där det heter: ”Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall du få allt det andra också”. Jag har inte kommit för att ta något ifrån dig, jag har kommit för att befria dig från allt det som vill binda dig till denna jorden, allt som hindrar dig från att följa mig hem till vår Faders hus.

Han fortsatte: - Du måste omvända dig, vända dig om på nytt, så att jag kan lyfta säcken från dina skuldror. Att tro, att följa mig som lärjunge, handlar inte att bara om att känna till mig, att veta en massa saker om mig. Till och med min värste fiende, djävulen själv, tror ju på mig på det sättet. Han vet allt om mig och därför är han rädd för mig. Men den onde skulle aldrig följa mig, skulle aldrig frivilligt ge sina bördor till mig, han skulle aldrig lita på mig. Den onde älskar sina kedjor mer än han älskar mig. Sådan är ju inte du! Eller?

Jesu anletsdrag blev med ens mycket allvarliga och jag kände mig mycket ensam. I detta beslut stod jag ensam. Mitt fria val var mitt. Jag kunde inte skyla mig varken bakom tidigare generationers religiösa liv, inte bakom min naiva barnatro, inte ens bakom fromma förhoppningar om att Gud egentligen inte förväntade sig något av mig. Jag stod mycket ensam i beslutet mellan att vara en verklig Jesu lärjunge - eller bara vara en, vars tro satt i de fina orden och maneren. Och jag blev rädd. Det enda jag kunde säga var: - Jag tror, Herre hjälp min otro!

- Jag har kommit som tjänare, svarade Jesus, Jag har kommit för att ge liv och liv i överflöd. Men för att du skall kunna ta emot det livet måste du lämna allt det döda i ditt liv till mig.

- Allt det döda! Vad menar du med det?

- Det döda är allt det som hindrar mitt liv att flöda igenom dig. All synd. Alla gånger du prioriterar din börda framför mig, hindrar du livets källa i ditt inre att flöda fritt. Varje gång du förlitar dig på att din egen kraft räcker, hindrar du livet att flöda fram. Var gång du förhäver dig över någon annan, var gång du ljuger, förtalar, stjäl, missunnar och hatar så stänger du dörren för mig. Var gång en fattig sträcker sin hand mot dig i bön om en gåva, och du förnekar denna människa sin rätt till ett värdigt liv, låter du din girighet gå före den kärlek som skall strömma genom dig. Var gång du av lathet eller ignorans väljer bort mötet med mig i ordet, bönen, sakramenten, så väljer du bort mig. Du måste därför inse att du behöver mig, att jag inte är livets krydda utan livet självt. Jag har ju dött din död och gett dig mitt liv i dopet. Du har genom dopet dött och blivit begraven med mig för att med mig uppstå till det nya livet i gemenskapen med mig. Jag har upprättat dig, jag har förlåtit dig alla dina synder, jag har öppnat himmelens hopp för dig, himmelens evighet väntar på dig. Allt har jag gett dig – lämna ditt liv till mig, följ mig!

- Men Jesus, menar du att jag bara skall bli ansvarslöst religiös och världsfrånvänd.

- Nej, precis tvärt om. Jag vill att du skall bli världstillvänd på rätt sätt. Jag vill att du skall bli verkligt ansvarstagande. Jag vill att du skall bli hel och fri till att befria andra. Du måste förstå att du kan utföra din uppgift här i världen på två sätt. Antingen kan du utföra ditt värv som en börda, något du måste göra, något som är ålagt dig och hindrar dig från det liv du i djupet av ditt hjärta längtar efter. Du kan t ex se dina medmänniskor som besvär, dina åtaganden som lidanden. Eller så kan du, som Gudsrikets befriande barn, ge allt till mig och få det tillbaka som en gåva; ett förtroende du fått, en nåd. Antingen kan du bära allt själv och leka tillvarons mitt och härskare – eller så kan du genom lärjungaskapets liv, i min efterföljd, lämna allt för att så vinna allt genom mig.

  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post19
« PreviousNext »