Från mitt fönster

Från mitt fönster

Adventsandakt

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Sun, December 09, 2012 20:53:20

Andakt vid adventskonsert i Värnamo kyrka 2012-12-09

– Du kan aldrig föreställa dig vad jag skall berätta för dig, mös Agnes nöjt medan hon tog en kaka från silverfatet. Ebba tittade misstänksamt intresserad på den uppspelta väninnan.

– Jag fick ett brev, inte vilket brev som helst, ett brev med kungligt sigill, kan du tänka dig!

Ett svagt drag av bestört avundsjuka svepte över Ebbas nollställda ansikte. Agnes konstaterade nöjt att hennes mål var uppnått.

– Och vad stod det i brevet? Försökte Ebba fråga så likgiltigt intetsägande hon kunde.

– Jo, kungen skall komma på besök. Kan du tänka dig, Carl den XVI Gustav vill komma och dricka eftermiddagskaffe hos mig den andra advent, jodå allt stod i brevet, han ville knacka på och se hur jag hade det, stod det. Tänk vad personligt och orojalistiskt, men så tillhör jag ju ändå samhällets, om man så säger, finare del, så han vill väl vara lite ”du” med mig.

Nu kom Agnes till den del hon planerat längst inför inför Ebbas besök:

– Jo, och jag tänkte att du kanske också skulle tycka det var roligt att vara med. Det är ju trots allt inte varje dag som kungen tittar förbi.

Så kom dagen. Silverfaten var välputsade och kakorna inköpta vid stadens dyraste konditori. De två damerna satt nyfriserade i var sin pastellfärgad liten dräkt med matchande handväska, andäktigt tysta i väntan på kungens ankomst.

Så knackade det på dörren. Agnes log ett snabbt överlägset leende mot Ebba, reste sig och gick raskt ut i tamburen.

Det som därefter utspelade sig hade inga som helst rojalistiska förtecken. Handväskor är hårda då de hanteras av hetlevrade äldre damer och det tog säkert tio minuter innan Jesus förmådde tränga sig in i lägenheten och ta skydd bakom den röda sammetssoffan.

– Frid, ropade han till de ofridsamma damerna.

– Jag är faktiskt kung, men inte över detta land, det har skolverket påpekat – och tydligt inte heller kung över det här hemmet! Men se så, lugna er för Guds skull!

När damerna konsulterat brevet ännu en gång och sett att det bara stod kung och inte vilken kung som skulle komma – och då de kände igen främlingens underliga klädsel från flanellografbilderna vid barndomens söndagsskola, lugnade de sig något. Nåväl – Jesus tillhörde ju ändå de rumsrena, än så länge, så låt gå. Vad var det han ville egentligen – hörde inte han hemma i kyrkan – vem hade släppt ut honom därifrån? Frågorna hopade sig hos de pastellfärgade sekulariserade damerna.

– Jo, svarade Jesus på deras frågande miner, jag ville besöka dig Agnes av ett enda skäl. Jag har hört hur du på nätterna bett om att ditt liv inte skall vara bortkastat och meningslöst. Jag har förstått att den där underliga tomheten som du upplever fyllt dig med oro och skapat en krampaktig ångest som gör att det är så svårt att sova. Är det inte så? Och du Ebba – jag vet om dina sår – och din längtan efter hämnd för dem som gjort dig illa. Det finns en annan väg för dig än den du planerat…

Agnes och Ebba skruvade besvärat på sig och lät Jesus krypa fram bakom soffan och sätta sig i den.

– Jag ville svara på era böner och er längtan och ge er en chans att få frid, sade Jesus medan han sjönk ner i plyschen.

Detta var förstås inte alls vad damerna hade förväntat sig och tystanden blev lite besvärlig.

– En syltgrotta? föreslog Agnes.

Jesus är sällan som vi förväntar oss honom. Han var inte som de kloke och vise i Israel förväntade sig, han var inte som de vise männen från fjärran land förväntade sig, han var inte som folket som tog emot honom i Jerusalem väntade sig, han var inte som lärjungarna väntade sig– han är ofta heller inte som du eller jag förväntar oss honom.

Vi vill ju så gärna bestämma vem han skall vara. Ateisten förklarar honom att vara en sagofigur, den självgode önskar att han är en moralisk lärare som kan berätta vilka fel alla andra gjort, den traditionskristne önskar att han var som i söndagsskolan och håller sig där i sin flanellograflåda, den kyrktrogne håller honom också fången i sina bilder.

Med vilka bilder håller du honom fången? Vilken föreställning om honom gör att du inte tror att det han har att komma med handlar om dig… det är ju ofta så vi tänker… det handlar inte om mig, därför bryr jag mig inte…

Advent betyder ankomst – vi förbereder oss för ett fördjupat möte med Jesus. Bortom alla tomtar, julklappar och traditioner, bortom alla putsade ljusstakar och julkakor vill han något mer med oss. Han ser oss bakom våra fasader, bortom våra schabloner. Han ser dig – ser dig. Det är detta som kristna genom alla tider upptäckt – han som är av evighet och föds mitt ibland oss – han ser mig – mig.

Jag var för många år sedan på konfirmandläger i Hälsingland med en gupp orienteringskonfirmander. Vi var ute och paddlade kanot i en liten å. En av konfirmanderna trillade ur kanoten och eftersom det var strömt snurrade hon runt i vattnet tills hon plötsligt kände en sten som stack upp. Hon satte sina fötter på stenen och mitt i det strömmande vattnet stod hon alldeles stilla med huvudet precis över ytan.

Den stenen vill Jesus vara i ditt liv.

Så när du pyntar och pysslar, har ångest över julklappar och över den aldrig infunna friden, kom ihåg att Han som kommer oss till mötes i julnattens tystnad ser dig – kommer för din skull – vill vara din grund i livet.

Agnes och Ebba… Ja, dagen blev annorlunda för dem. Med min egen erfarenhet i ryggen kan jag säga att deras möte med Jesus troligtvis ändrat en hel del i deras sätt att se på livet, på sig själva och på varandra. Man går inte oberörd från ett möte med Jesus. De kunde nog skratta åt sig själva efteråt – så konstigt de hade prioriterat tidigare, så löjligt de hade försökt visa upp sig för varandra.

Ett ord hade Jesus sagt dem innan han lämnade dem, med magen full av syltgrottor – ett ord som stannat kvar hos dem:

– Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet. Joh 14:27

  • Comments(1)//blogg.prastsidan.se/#post15

Ur krigets helvete

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Mon, November 26, 2012 09:18:09

Till Bakom rubrikerna - i Värnamo nytheter 2012 11 24

____

”Om fem minuter kommer vi att bomba ditt hus!” I förtvivlan samlar man ihop vad man kan och lämnar med kort varsel en del av sitt liv, en del av sin historia. Sedan smällen, doften av brinnande ägodelar. Tomheten då tystnaden lagt sig. Är man tacksam över att man lever? Inte säkert. Kanske hade det varit bäst utan varningen. Vilken sida som bombade? – Spelar det någon roll. Spelar det någon som helst roll – egentligen? När vi utsätts för människans inneboende ondska spelar det då någon roll vilken sida ondskan står på? Spelar det någon roll vems barn det är som man gräver fram ut ruinhögen – eller vilken jordplätt den älskade och nu lemlästade familjefadern odlat?

Krig är aldrig ädelmodigt – aldrig. Krig är alltid omänskligt, ovärdigt – ondska personifierad – alltid! Vi han hitta på vilka vackra formuleringar som helst om ett rättfärdigt krig – men det finns inte – har aldrig funnits! Krig handlar inte om vem som har rätt eller fel – krig handlar inte om upprättelse eller vedergällning – aldrig! Krig handlar bara om att förstöra liv, ta glädjen ifrån människor – och skapa hat som varar generationer framåt. Alltid! Varenda tillverkad bomb är tillverkad av orättfärdighet, vartenda vapen är smitt av elakhet. Varenda militär organisation hämtar sin kraft och legitimitet ur ondskans hjärta. Det finns ingen större skymf mot Gud än att bära hans namn på baneren. Det finns inget större nederlag för mänskligheten än då en broder dödar en broder och Kains och Abels tragedi återigen spelas upp inför världen.

Vi vet det alla – alla! Och ändå, denna ständiga legitimering av den ena onda handlingen efter den andra. ”Det var de som började…” – ”men de hade ju gjort…”Så sitter vuxna män och kvinnor i strikta uniformer och kastar sand på varandra. Även nobels fredspristagare försvarar och legitimerar lemlästade barn och förstörda framtidsutsikter.

Media älskar kriget. Man profilerar motståndarna mot varandra, letar syndabockar och gör personliga reportage där man leker med åskådarnas känslor – menar sig informera – men lyckas distansera – göra läsarna till åskådare av den stora matchen. Vem kommer att vinna?

Men ingen kommer att vinna – ingen! Krig har inga vinnare – bara förlorare. Militärmakten tar inte konsekvensen av kriget – det gör pojken som lever vidare med två döda systrar i minnet- det gör mannen som såg sin hustru våldtas innan man skar halsen av henne - och tidningsläsaren, som många mil därifrån blivit ännu litet mer distanserad, objektifierad, ”likgiltiserad” – om det nu finns ett sådant ord.

Är jag naiv? Troligtvis – förhoppningsvis! Förhoppningsvis finns något av tonåringens naiva tro på att världen kunde vara annorlunda kvar i mig – förhoppningsvis tror jag ännu att förändring är möjlig. Jag måste få tro det! Vad är alternativet?

Jo, jag har gjort min militärtjänst. Jag har lärt mig att fienden heter Ivan – så gammal är jag. Jag har lärt mig skjuta fienden i form av en pappdocka – jag har lärt mig att döda med bajonett och att man skall skrika när man sticker bajonetten i bröstet på medmänniskan – förlåt, fienden – för att inte höra hur han kvider och hur benen krossas i hans bröst – och jag har lärt mig hur man skall vrida bajonetten ett halvt varv för att skära sönder hans inälvor – av barmhärtighet så att han inte behöver lida. Jag har lärt mig att om jag inte dödar min fiende är jag medskyldig till det "mer-ont" han åsamkar andra. Jag har lärt mig allt detta. Men jag tror inte på det. Det är inte rätt – inte sant – inte gott.

Jag vet inte hur man skall lösa de helveteskrafter som sveper över jorden och driver folk mot folk – jag har ingen aning! Jag vet bara att jag inte vill döda något endaste barn, ingen vuxen, ingen enda. Jag vill inte sticka bajonetten i någon enda människas bröst. Det må vara naivt – men det är ändå där allt måste börja. Ingen enda krigsmakt har dödat någon enda människa – det är bara människor som dödat andra människor. Och jag har upptäckt att jag faktiskt kan välja vilken sorts människa jag vill vara – och att jag måste göra det valet – för hoppets skull.

/ Pär-Magnus Möller

  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post14

Varför är du kristen?

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Wed, October 10, 2012 21:07:10

Frågan ställdes vid lunchmusiken i dag - man hade fem minuter på sig att svara - jag klarade det på 5 minuter och två sekunder. En i församlingen klockade mig!

Varför är jag kristen?

För mig har tron alltid varit någon slags kamp – en brottning med att förstå vad som egentligen drabbat mig. Det är faktiskt så jag kan uppleva tron – den är inget jag kommit på eller tagit till mig – den har drabbat mig. På ett sätt har jag alltid trott på Gud, men jag drabbades inte av honom förrän efter min konfirmationstid. Det var något i det som min konfirmationspräst och medarbetarna runt honom hade upptäckt som jag ännu inte hade sett. Det irriterade mig och jag försökte på olika sätt kritisera tron, ifrågasätta den – jag har nog aldrig varit en så engagerad bibelläsare som då – jag ville bevisa att den kristna tron var en lögn – ett fejk. Och samtidigt fanns längtan efter att hitta det som de hade hittat.

Jag samtalade, diskuterade, skrev och funderade – men som i alla sammanahang så kan man ju vrida och vända på argumenten så mycket att man tills sist inte vet varken ut eller in. Och i diskussioner handlar det ju inte alltid om att hitta sannaingen utan snarare att försöka överbevisa den andre tills den inte har några argument kvar – och det är inte samma sak som att söka sanningen. Min stackars konfirmationspräst fick ha ett stort tålamod och jag blev aldrig övertygad av vad han sa.

Det som fick mig att… vad skall man säga? - ”förstå” att Jesus var verklig, var inga argument utan en upplevelse vid en nattvardsgång. Jag knäföll vid altarringen tillsammans med alla de andra. När jag fick brödet fylldes jag stillsamt av en visshet – en erfarenhet bortom orden som sa: Det är sant. Det var allt. Det hela var mycket odramatiskt, utan större känslor eller åthävor. Plötsligt bara visste jag att Jesus var levande mitt ibland oss – jag visste att den Gud som en gång tagit emot mig i dopet varit med mig hela tiden – Jag visste att jag tillhörde honom: Det är sant.

Därefter har jag egentligen aldrig tvivlat på Guds existens – den frågan har liksom blivit ointressant. Däremot fortsatte kampen med honom. Vi är ju olika som personligheter – och Gud möter oss på olika vis. För mig har livet med Gud alltid varit en slags intellektuell kamp som jag fullt ut aldrig kommer att vinna – men bortom den finns ett möte som jag aldrig kan sätta ord på – men som ändå är den grund som jag bygger mitt liv på.

Jag tänker att det är som kärlek – man vet inte varför man älskar en person – och visst kan man stapla skäl för varför just denna person är underbar – men det finns ju ofta en massa andra människor som har samma egenskaper, men som man inte älskar på samma sätt. Kärleken och tron är ett mysterium, något som verkar bortom orden, bortom rimligheten – men som man inte kommer undan – och som är en grund som man bygger livet på.

Jag tror alltid jag kommer att kämpa med Gud – vi tycker inte alltid lika, han och jag – men bortom kampen vet jag att han älskar mig och jag honom. Jesus har drabbat mig - Därför kallar jag mig kristen.

  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post13

Höjden av cynism

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Sun, September 30, 2012 15:21:47

Värnamo Nyhter - bakom rubrikerna 2012 09 29

Jag märkte det första gången för något år sedan då jag besökte min födelsestad Malmö. Jag hade som barn alltid upplevt att de som arbetade i butik var lite korta i tonen och gärna såg kunden som något nödvändigt men inte alltid önskvärt. Som kund anpassade man sig och tänkte inte så mycket på det. Det var lite öststatsfeeling över det hela.

Men så vid besöket för något år sedan slog det mig plötsligt att expediterna blivit överväldigande trevliga. De slängde ut några små trevliga meningar, log med sitt trevliga leende och gnistrade trevligt med ögonen. Och i alla affärerna vad det likadant. Vad hade hänt?

När jag suttit i flygplanskabinen har jag ofta fascinerats över de gnistrande leendena hos flygvärdinnor och värdar trots ett, i mina ögon, ganska tråkigt arbete. Det är som om de var hämtade ur en saga. Fler gånger har jag undrat om de finns i verkligheten.

Facebook är ett annat ställe där solen ständig skiner; Vi bakar, dricker härliga drinkar på stranden, leker med barnen eller umgås med fantastiska vänner. Jag kan fascineras över vad människor jag knappt känner hinner med. Och så lyckliga de verkar. Finns de verkligen i verkligheten?

För någon vecka sedan öppnade jag mitt facebookkonto och fick se verklighetens fula tryne fördunkla den klarblå facebookhimlen. En gammal klasskamrat hade lagt ut ett foto på sin döende mamma.”Stackars mamma” skrev han. Jag kommer ihåg att jag nästan förfärades över den råa verklighet som strömmande genom skärmen. De lyckliga sagomänniskorna verkade trots allt finnas till i detta livet där döden, sorgen och förtvivlan existerar. Men livet verkade inte få tränga igenom förrän desperationen blivit så stark att maskerna krackelerat och verklighetens sorgtyngda ansikte inte längre gick att dölja.

Så läste jag en artikel om ”leendet som är till salu”. Den handlade om våra krav på att personal inom servicebranschen inte skall möta oss som människor utan just som leende servicepersonal. De som inte kunde le tillräckligt kunde i vissa branscher mista sina arbeten. Expediten var en del av varan jag köpte och därför hade jag som kund rätt till ett leende – jag har ju betalt för det, menade man. Kan man alltså kommersialisera ett känslouttryck? Är inte det höjden av cynism? Visst är det trevligt med vänlig personal i butikerna och visst är jag glad att flygvärdinnan inte häller kaffe på mig för att hon tycker att jag är besvärlig – men var tar verkligheten vägen om jag inte kan acceptera att min medmänniska är en människa och inte ett känslouttryck som jag köper?

Hänger de påklistrade leendena samman med människors alltmer desperata sökande efter vem de egentligen är? När facebookvärldens glättiga cocktailparty pågår för fullt och man sitter i sin påtvingade ensamhet kommer förstås tankarna; vad är det för fel på mig som inte orkar ordna fantastiska temaparty för vännerna och inte förmår ta mig tid att baka färska bullar till lördagsfrukosten, inte orkar le dagarna igenom? Varför är jag så annorlunda?

Jag minns en kort scen från ett flygplan. Värdinnan går in bakom gardinen till personalens lilla bås. Genom glipan i draperiet ser jag plötsligt hur hennes glittrande leende försvinner – och en vanlig människa uppenbarar sig. Det kändes tryggt. Jag tänkte: jag dör hellre i en flygolycka med en vanlig liten rädd människa i flygvärdinneuniform än med en som in i det sista, med ett glittrande leende försöker övertyga mig om att allt kommer att ordna sig – fast jag vet hur det egentligen är.

  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post12

Vad gör en stad

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Sun, September 02, 2012 07:32:16

Publicerat i Värnamo nyheter 2012 09 01


Jag var i min födelsestad Malmö med församlingens arbetsledare på ett utbildningsdygn. När dygnet var över och vi stod på Malmö central i väntan på tåget så uttryckte mina medresenärers glädje över att ha varit ett helt dygn i Malmö utan att ha blivit beskjutna. Jag förstod nog de bakomliggande ironiska gliringarna, även om jag ignorerade dem så gott jag kunde – ändå sa deras pikar någonting om vad en stad är: människor som tar ansvar och människor som låter bli.

Jag hörde ett föredrag om brottsligheten i Malmö. Föreläsaren, som var polis, menade att hela Malmös världsberömda kriminalitet består av ca etthundrafemtio människor. Etthundrafemtio personer av trehundratusen – det är inte mycket (0,05 %). Polisen hade koll på de flesta men kunde inte komma åt dem eftersom de inte togs på bar gärning. Ett fåtal människor kan alltså påverka en hel stad.

Jag fick ett annat positivt exempel från Malmö då jag såg dokumentären ”Big boys gones bananas” – en dokumentär om fruktbolaget Doles patetiska försök att skrämma filmare, politiker, journalister och företag till tystnad genom stämningar. Dole inte ville inte ta ansvar för missförhållandena på deras bananodlingar. En Malmöbloggare hade uppmärksammat att Hamburgerfirman Max sålde Doles produkter och skrev till Maxs ledning – som faktiskt strax tog bort produkten – och reaktionerna lät inte vänta på sig – snart ställdes Doles till svars av Sveriges handlare – konsumenterna ville inte köpa Doles produkter. Pengar var ett språk Dole förstod, varpå de tvingades dra tillbaka sina hot. En människas rättfärdiga handlande kan förändra världen. Det som gladde mig mest var att ingen av dem som Dole försökte skämma i Sverige lät sig bli skrämd, varken privatpersoner, politiker eller företagare. Då var jag stolt över mitt land.

Jag har en tanke med mitt resonemang och den leder till Värnamodagarna. Jag hade förmånen att stå ett antal timmar i Svenska kyrkans tält och se staden i sakta mak lunka förbi – dela ett ord, dricka lite kaffe. En del kända individer sågs i vimlet och många som aldrig gjort sig kända i det offentliga rummet. Det som slog mig var att detta var ju staden, människor av alla de slag. Vi lever tillsammans i denna lilla stad – i detta lilla land – i denna lilla värld. En individ gör skillnad – inte så att världen står eller faller med en enda av oss som i de amerikanska hjältefilmerna – men var och en av oss kan göra skillnad i det stora eller det lilla. Vi såg det tydligt i Forserum – en liten grupp förstör både för de somalier som bor i samhället och för samhällets rykte – men en annan grupp protesterar och upprättar. Det är vi som individer som bygger världen, landet, staden. Du kan göra gott, förändra till det bästa – eller så kan du välja att bryta ner. Du har ansvar för hur du väljer både i det stora och i det lilla.

Vi lever i ett fantastiskt land – med allemansrätt, yttrandefrihet, demokrati – och fred. Vi är så fruktansvärt lyckligt lottade som folk. Jag tänker att det också gör att vi har ett stort ansvar för hur vi väljer att leva, eftersom vi har friheten att förändra – vi har som individer den makten på många olika sätt.

När jag såg människorna strömma förbi under Värnamodagarna, möttes av vänliga ord, frågor, tankar och såg alla engagerade människor – blev jag glad. Det är vi som är staden, landet, världen – låt oss göra skillnad!

Pär-Magnus Möller

  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post11

Sanningens många sidor

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Sat, July 28, 2012 12:18:24

Publicerat i Värnamo nyheter 2012 07 21

Plötsligt trillar verkligheten in i vardagsrummet. Det som händer ”där ute” och ”där borta” får tvärt en tentakel in i min omvärld. Det är så obehagligt och så nyttigt. I veckan kunde man läsa om hur Johan Gustafsson som togs som gisslan av al-Qaida i Nordafrikanska Mali, har rötter i Värnamo. Plötsligt förstår man att gatorna i Värnamo har kopplingar ut i världen. En människa som vandrat på Värnamos gator är inte skyddad från det som händer utanför staden, utanför landet, utanför Europa.

Detta är förstås inget nytt. Varje gång vi öppnar tidningen sker samma sak. Det som har kopplingar till det jag känner igen vinner min uppmärksamhet och sympati. Att över hundra människor dött på grund av störtregn (eller vad det nu var) i Ryssland, berör mig inte alls på samma sätt som de vilka fick sina hus förstörda i Silverdalen. Vi lever i våra egna världar och jag tror att det är viktigt att vi kommer i håg att det är just så, så att vi inte tror att vår egen lilla bubbla är hela verkligheten.

På YouTube kan man hitta allt. Eftersom jag just läst en bok om Nordkorea letade jag efter Nordkoreanska propagandafilmer mot västvärlden. Och det fanns. Den anti-västerländska propagandafilmen visade bilder på gråtande, skrikande, hysteriska människor. Berättaren frågade om dessa människor hamnat i extas eftersom de funnit sin Gud eller blivit befriade från sjukdom? Vad var det som fick dessa människor att bete sig så här galet? Själv trodde jag att det var en amerikansk sekt som höll möte. Bilden zoomades ut och det visade sig vara en scen ur Opera Winfrey där hon delade ut gratis gymnastikskor till välmående medelklassamerikaner i sin TV-show. Bit för bit guidades jag så genom den Nordkoreanska diktaturens bild av det västerländska samhället. Bilden beskrev människor som var köpta av stundens konsumistiska glädje och av den västerländska ideologins tomma och egentligen innehållslösa fraser: Valfrihet, tillväxt, solidaritet. - Orden betyder inget i verkligheten, sade berättarrösten. Och det lustiga, eller olustiga, var att dokumentären hade alldeles rätt. Man ljög inte om västerlandet så som jag trodde att man skulle göra – man uteslöt förvisso en del och valde att vinkla sanningen åt ett håll. Men ljög gjorde man inte.

Få områden i världen är väl så komplicerade att förstå som mellanösten – och särskilt staten Israels invecklade relationer. Det var Israelskonferens i Värnamo för någon vecka sedan och vinklingen som de dagarna lade på konflikten gav upphov till insändare som belyste ett annat synsätt. Kan det vara så att det inte finns ett sätt att beskriva världen och konflikterna på – att det inte finns en sanning i en konflikt? Kan man verkligen hussera två motstridiga sanningar i sitt sätt att tänka? Jag tror att man måste det! Krävs det inte av oss som världsmedborgare att vi måste öva oss att se saker och ting från flera vinklar oavsett vad som är politiskt korrekt eller inte? Är det inte just trångsyntheten som är al-Qaidas största synd – den som får dem att kidnappa oskyldiga människor för sina underliga syften? Är det inte trångsyntheten som får Nordkoreas diktatur att låsa in sitt folk i fattigdom och utanförskap? Är det inte just trångsyntheten som får västerlandets kapitalistiska maktelit att tvinga in folket i ett sådant snävt tänkande att de tillsist tror att lycka är ytterligare ett par gratis gymnastikskor?

Om alla människor handlar rationellt utifrån sin egen verklighet; Varför ser ”dom andra” världen som dom gör? Varför ser jag på världen som jag gör? Vågar vi möta hela verkligheten?

Pär-Magnus Möller

  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post10

Ordet har makt att skapa nya världar

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Sat, June 16, 2012 13:21:12

Till Värnamo nyheter den 16 juni 2012 – krönika:

Ordet har makt. Ända sedan Gud sade: Ljus bli till – och ljuset blev till, så har orden fortsatt att skapa nya världar. Ord kan skapa goda världar som är lätta att leva i – men de kan också rasera med en kraft som vi på inget sätt kan hantera - fråga vilken mobbad människa som helst. Ord kan förvränga sanningen, förvägra människors rätt och värdighet, som rapporteringen kring Lundsberg vittnar om. Att ord har makt påminns vi också om var gång skolavslutningen närmar sig. Med ens blir det farligt och kränkande att läsa ur Sveriges offentliga utredningar – t ex: SOU 2000:100 (även kallad Bibel 2000).

Ord skapar nya världar. Det underliga ordet Hen är ett exempel på detta. Man försöker skapa en ny syn på människan – med ordet omskapas hon till könlöshet. Jag tänker ibland på Orwells bok 1984 där man på språkministeriet hade uppgiften att genom orden skapa en ny verklighet vilken man tvingade människorna att acceptera. Man förändrade medvetet ordens innehåll vilket partiets slagord vittnade om: ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.”

Ett problem i vårt svenska samhälle är att vi tror att det finns en objektiv värld i betydelsen en sanning som existerar bortom alla ideologier eller religioner: Den svenska sanningen. Tidvis kidnappas naturvetenskapen i den här debatten som objektivitetens garant, ibland demokratin.

Därför skapar det mångkulturella samhället förvirring i vårt land. Plötsligt möts vi av människor som hänvisar till andra livstolkande auktoriteter än den svenska sanningen. I detta sammanhang är vårt svenska ”toleranta” samhälle ytterst intolerant och framförallt otroligt okunnigt i hur man förstår och förhåller sig till andra livssyner.

Ett ständigt återkommande exempel i svensk media är rapporteringen kring katolska kyrkan. Katolska kyrkan är Sveriges näst största samfund – men medias rapportering får oss att tro att katolska kyrkan är en allmänt konservativ, konspiratirisk preventivmedelshatande organisation för pedofiler. Man kan man tro att katolska kyrkan är en ganska ointressant företeelse i världsperspektivet som knappt är värd att ta på allvar. Rapporterar man något så väljer man ofta en liten missnöjd grupp inom katolska kyrkan som representanter för den stora massan. När påven i mars månad var i Mexiko fick vi bara rapporterat att det fanns de som var kritiska till hans besök och man fick känslan av att max ett hundratal personer ville bevista de påvliga sammankomsterna. I verkligheten kom hundratusentals till gudstjänsterna och besöket räknades som en succé. I den intellektuella debatten ute i världen är Katolska kyrkan en stark samtalspartner – men i Sverige räknas denna organisation med en miljard medlemmar som kuriosa.

Ordet har makt att skapa nya världar. Skall vi bygga ett väl fungerade mångkulturellt samhälle där vi visar respekt för varandra sätt att förstå vår komplicerade verklighet behöver media hjälpa till att vidga svenskens trånga syn på tillvaron och få henne att upptäcka den värld som är större och mer spännande än vårt samhälles tröttsamt inkrökta politiska korrekthet.

  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post9

Heliga rum och heliga hjärtan

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Thu, June 07, 2012 10:37:41

Artikel till Amos:

För tusen år sedan kom den kristna tron till Sverige. Överallt började man bygga hus för att fira gudstjänst. Man bad under hela bygget och när det var klart bad man biskopen komma och välsigna rummet. Han slog tre gånger med sin kräkla på dörren, porten öppnades och in i det heliga rummet bars nattvardskärlen och bibeln medan församlingen sjöng och bad. Man välsignade klockorna som skulle påminna om de heliga tiderna och eftersom åren gick dekorerades rummen med föremål som skulle påminna om att detta rum inte var vilket rum som helst. Det var ett heligt rum, heligt eftersom det var helgat år Gud, världens skapare och frälsare.

Det heliga rummet är en viktig del i det kristna livet. Det är en plats där himmel och jord möts på ett särskilt sätt. Det heliga rummet talar om människans värdighet likaväl som om Guds helighet. Gud behöver inga heliga rum, men vi behöver sådana platser. Vi behöver platser dit vi kan avskiljas från världen för att få perspektiv, för att se det som vi annars inte kan se. Kyrkorummet är en plats för bön och gudstjänst. I kyrkorummet får vi påminna oss i det yttre vem vi är i det inre.

Kyrkorummet är en plats för det som kallas liturgi – ordet betyder ungefär ”det som folket gör”, dvs det som folket gör när de firar gudstjänst. Ibland hör man folk säga att gudstjänsten bara är en massa riter och obegripligheter. Men man kan förstå liturgin som så att gudstjänsten ordning, när man står och sitter, gör korstecken – eller vad man nu gör – är en övning för den inre människan. Det jag gör med min yttre människa övar jag min inre människa att också göra. Gudstjänsten och kyrkorummet blir alltså en plats där jag får öva mig att bli en hel människa.

Jag tror det är viktigt att vi håller våra kyrkorum heliga, d.v.s. låter dem vara till bara för det som de är till för – en plats för bön, gudstjänst och mötet med Gud. Ett folk som inte kan vörda heliga rum i det yttre kan oftast inte heller vårda de inre heliga rum som är nödvändigt för att vi skall kunna växa som människor och bevara vår djupaste värdighet.

Det är i vår sekulariserade tid lätt att vi tänker om kyrkorummen att de är fina samlingslokaler i största allmänhet. Det må så vara. Men jag är övertygad om att om vi inte låter våra heliga rum förbli heliga och avskilda för Gud – om vi låter dem förvandlas till allmänna nöjeslokaler och kulturhus så kommer vi att utarma oss själva. På något sätt har det alltid varit så i historien att det vi fyllt våra heliga rum med det har vi också fyllt våra hjärtan med. Om vi inte vågar låta våra heliga rum förbli en plats avskild från resten av världen – kommer vi i våra hjärtan till sist inte heller finna någon plats där Gud ensam får råda och där vi kan möta honom.

  • Comments(1)//blogg.prastsidan.se/#post8

En virtuellt pseudoandligt gnostisk värld

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Sun, May 20, 2012 16:42:39

Till Värnamo Nyheter 2012-05-19

Kristendomens största ideologiska motståndare har genom årtusendena varit det som kallas gnosticismen. Förenklat kan man säga att gnosticismen skiljer mellan det materiella och det andliga. Det andliga räknas som gott och det materiella som ont. Människans mening är enligt denna tro att sträva bort från materien och bli alltmer andlig och så uppnå en allt större gnosis, kunskap.

Kyrkan har alltid haft den motsatta synen – hon förkunnar ju en Gud som blivit kött, en Gud som lärde sig till snickare, skrattade, åt, led och dog. Kyrkan har alltid velat förena det jordiska och det andliga eftersom man menar att Gud skapat dem båda.

Varför nu denna lilla religionsfilosofiska exposé?

Jag har en känsla av att det gnostiska tänkande breder ut sig i vårt samhälle utan att vi reflekterar över det. Hur då? Det finns en slags övertro på intellektuell kunskap – man inbillar sig att den intellektuella kunskapen får människan att bli en alltmer moralisk varelse och så stiga mot fullkomlighetens höjder – mot gnosis. Får människan bara tillräckligt med kunskap, tänker man, hanterar hon allt från atomen till universum, och har makt över allt. Till detta läggs vår allt mer virtuella värld, en värld vi skapat bortom kroppens begränsningar, en värld som inte finns men som vi lever en stor del av våra liv i. En slags pseudoandlig värld. Ser ni vart jag vill komma?

Det finns en mer jordbunden kunskap som människan också behöver för att fungera både som fysisk varelse och andlig: kroppens kunskap, handens kunskap, ögats kunskap. Men det är som om denna kunskap inte räknas som fin i vår tid eftersom den handlar om materia, om trä, om jord, om hantverk.

Jag läste att en tredjedel av landets träutbildningar tvingats lägga ner eftersom det inte finns tillräckligt med elever som är intresserade. Jag tycker att det är sorgligt för hela samhället. I en tid då de virtuella världarna, de okroppsligt andliga världarna, genom sociala media och digitala spelvärldar blir naturliga samlingsplatser för befolkningen så behöver vi än mer förankra livet i det handfasta; i jorden, träet, i kroppens arbete.

I klosterväsendet talar man om två poler för livet: Ora et labora, bed och arbeta. Det andliga måste hållas ihop med det kroppsliga för att vi skall kunna leva fullvärdiga liv. Materien och det andliga hör ihop om vi skall skapa ett gott samhälle som det är mänskligt att leva i.

Jag skall åka till Aten i sommar. På Google Earth finns hela jorden avfotograferad och man kan gå ner i kartorna och i 3D se kvarteret där hotellet ligger. Jag gick omkring där bland de virtuella husen och fick en god bild av staden. Det fanns till och med träd, buskar och en underbar blå grekisk himmel. Jag slogs av tanken att jag nu redan upplevt Aten – jag hade ju sett Parthenon från hotellets gata. Samtidigt visste jag att jag hade fel. Vi jordbundna varelser behöver konkret känna stenarna under fötterna, känna vinden smeka huden, fyllas av dofterna, mötena, ljuset från en verklig himmel. Jag vet att det är så – men i en virtuellt okroppslig pseudoandligt gnostisk värld det är lätt att luras tro att det är annorlunda.

  • Comments(1)//blogg.prastsidan.se/#post7

Frihet från mening

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Fri, May 11, 2012 21:46:08

Andakt hållen på RPGs riksmöte 2012:

___

Gal 5:13
Ni är ju kallade till frihet, bröder.

___

Vi kristna är kallade till frihet. FRIHET.

När Israels folk satt fångar i Egypten kallade Gud dem ut ur sitt land ut i friheten. När vi tänker frihet tänker vi ofta blomstrande sommarängar och oändlig tid – men det var verkligen inte var folket fick erfara i öknen. Dag efter dag i hetta och torka. Ända var det denna frihet som Gud gett dem. Hur skall man förstå det? Det Gud kallade folket till var inte en semester – han kallade dem till livet. Han befriade dem från döden och gav dem livet.

Tecknet på att folket var fritt var att de fick fira gudstjänst. Gudstjänsten var tecknet på att livet hade återvänt till folket.

På samma sätt är vi kallade till frihet – tecknet på vår frihet är att vi får fira gudstjänst åt Gud. Vår samtid har väldigt svårt att förstå vad gudstjänsten skall vara bra för. Ja, man har svårt att förstå församlingens syfte överhuvudtaget. Man tänker henne gärna som en välgörenhetsinrättning eller verksamhetsklubb för religiösa frågor. Men det är här som jag tycker det är så viktigt att vi verkligen tänker till. Vad är församlingen för något?

Jag tänker att församlingen inte har något syfte i egentlig mening. Hon är inte till för något. Hon ÄR. Visst kan församlingen skapa en massa syften, hon kan vara missionsstation, fördjupningskonsult, krisbearbetare, ungdomsförsamling eller vad som helst – men så fort hon försöker formulera syftet kommer hon samtidigt fel. Församlingen är – hon ÄR LIV.

Jag träffade en koptisk biskop på besök i Sverige. Han hade länge bott i ett kloster ute i öknen och var en erkänd andlig rådgivare. Vi var ett gäng teologer som fick intervjua honom. Han fick frågan om meningen med livet. Vi tänker att en man som suttit så länge i öknen borde ju ha funderat på den frågan mer än en gång. Först verkade det som om han inte förstod frågan överhuvudtaget – och det visade sig snart att för honom var frågan totalt ointressant – den hade inte någon som helst relevans. Då förstod jag hur vårt västerländska rationella tänkande begränsar oss i förståelsen av Gud. Vi tänker att allting måste ha ett syfte, det vi kallar mening – men livet har inget syfte, ingen mening, Gud har inget syfte, ingen mening – Gud ÄR. Jag ÄR den jag ÄR.

Om jag försöker få Gud att vara till någon nytta gör jag honom till ett redskap, en funktion – dvs något betydligt mindre än han ÄR – samma sak med livet – och samma sak med gudstjänsten – och samma sak med församlingen. Gud och Guds verk behöver inte ha något syfte för att ha rätt att existera. Och så fort vi ger det ett syfte blir det irrelevant i sin djupaste betydelse.

Tänk er ett konstverk – vad har det för syfte? – när frågan ställs ser vi hur meningslös den egentligen är – konsten har inget syfte – den ÄR bara – den är FÖRUNDRAN.

Så tänker jag om församlingen också – och om livet i Jesus. Det är inte till för något – det bara är LIV. Helt liv, helat liv. Och det är mer än nog.

Vi kristna är ett folk som fått dricka ur källan – som är Kristus. När vi övar att älska varandra i församlingens gemenskap blir vi till ett profetiskt tecken för världen om vad verkligt liv är. När vi firar vår gudstjänst gestalltar vi den verklighet som världen inte kan se, när vi älskar varandra med den kärlek vi fått av Kristus uppenbaras den kärlek som besegrar världen – och vi blir ljus och salt. Syftet är inte ljuset och saltet – det blir bara konsekvensen.

Ibland tänker vi att församlingen eller våra kristenliv är ett slags projekt som skall förverkliga oss. Som om vi skall bli något vi inte redan är. Men Jesus kallar oss redan för de heliga, för ljuset, för saltet. Det är detta som är hemligheten i det kristna livet. Vi ÄR – vi ÄR redan det vi skall bli.

Vi behöver bara leva nära källan – ständigt dricka ur den. Så och endast så lever vi ut den frihet han kallat oss till – den som ständigt räcks oss i förlåtelsen, i sakramenten, i ordet, genom Anden.

Ibland försöker vi kristna skapa Guds rike på jorden – det är ungefär lika dumt som att tro att päronträdet kan klämma fram päron på beställning. Därför finns det så många kristna som mår dåligt i våra församlingar – man tror att man prestera Guds rike. Man har ännu inte funnit den verkliga friheten – friheten från mening – friheten till livet. Det ligger en hemlighet i detta som vi rationella västerlänningar har så svårt att greppa.

Den koptiska biskopen kommer från en kultur som är mer lik den judiska kulturen – mer lik det liv som springer fram i öknen. Han söker inte mening – han söker istället livet som flödar ur källan – och det är en enorm skillnad. Jag har smakat på hans tankar många år – och funnit att de bär på en vishet som vi i vår västerländska strävan glömt bort – och en frihet som vi behöver bli befriade till. Vi skall inte prestera tro, vi skall leva tro – vi skall inte prestera församling, vi skall leva församling. Vi är som palmerna i öknen som hämtar sin näring från den underjordiska källan – där vi finns, finns också livet.

Jag ÄR – säger Gud till Moses

Jag ÄR - säger Jesus till dem som undrar vem han är

När Elia stod på klippan och väntade på Guds uppenbarelse fann han honom inte i stormen eller jordbävningen utan i den stilla susningen – eller som det står på hebreiska: i ljudet av en tystnad. I det som bara ÄR.

I en värld som legitimerar sin existens genom ständigt produktion och prestation är vi kallade att vara ett profetiskt tecken. Vi är kallade till verklig frihet – vi är befriade från mening – befriade till liv. Smaka på tanken – du skall se att den bär frukt när det är dags…

  • Comments(1)//blogg.prastsidan.se/#post6

Farlig andakt

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Wed, May 09, 2012 07:47:23

Jag höll en andakt på en konsert i Värnamo kyrka - den väckte irritation hos en insändarskrivare i Värnamo nyheter. Det är roligt när folk lyssnar. Jag publicerar den här så vet alla vad som är sagt:

_____

Andakt till konsert 2012 05 05

Så har debatten kommit igång igen i media – som så ofta förr: skall barn verkligen ”utsättas” för religion? Baktanke till frågeställningen är att allt som handlar om religion är lögn – en saga, en förvriden världsbild. Att inte utsätta barn för religion är då istället att utsätta dem för ett oreligiöst samhälle – men finns det sådana? Det oreligiösa, det oandliga samhället skall i så fall inte utföra ceremonier, inte ta del av kultur, musik eller föra filosofiska livssamtal – sådant som inte går att ta på eller logiskt förklara. Ibland tror vi i vårt samhälle att människan är oandlig och platt. Det är djupt förnedrande.

Idag skall vi få lyssna till en konsert. Då ställs frågan- vad är musik? Är det bara en massa ljudvågor som retar våra trumhinnor på ett behagligt sätt? Nej – nog är det väl något mer! Vad är det då vi söker i musiken? Inte söker vi musikern, inte kompositören, inte de enskilda tonerna – vi söker ju det som är bortom allt detta – ett andligt sökande bortom orden. Där ”bortom” finner de flesta människor något – vi kallar det kanske en känsla, en stämning – men är det inte en glimt av vår djupaste längtan? Är det inte den vi känner igen bortom alla toner och instrument? Plötsligt kan man i musiken möta en samstämmighet med längtan i ens inre.

Människan är homo religiosus – den religiösa människan – hon är den enda andligt sökande varelsen på jorden – och det hon söker är det vi definierar som Gud.

Skall vi hindra barnen från att bli hela människor genom att förneka dem den erfarenhet som det religiösa livet gett? Skall vi förneka dem det djupaste sökandet efter livets grunder och mål? Skall vi förneka dem sökandet efter svaret på sin längtan? Skall vi förneka dem musiken?

Vi som kallar oss kristna har gjort en djup erfarenhet av hur längtan blivit samstämd med Jesus – han har blivit svaret. Han har blivit mättnad för hungern, dryck för törsten, väg för vilsenheten. Vad skall vi kristna göra med den erfarenhet vi fått – skall vi förtiga den, förhindra barnen från att få växa in i den erfarenhet som vi vuxna gjort? Är det plötsligt skadligt att vuxna vill ge sina barn det bästa som de funnit?

Petrus mötte Jesus efter hans uppståndelse från de döda. Petrus hade varit ute och fiskat en hel dag tillsammans med de andra lärjungarna och inte fått något. Jesus hade stått på stranden utan att lärjungarna först kände igen honom och han hade uppmanat dem att slänga ut näten på andra sidan båten och då hade näten blivit fulla av fisk – det var först då lärjungarna hade förstått att det var Jesus de mött där på stranden. Vad skulle då den politiskt korrekta Petrus säga när han kom hem?

Frun: - Hej Petrus vad har du gjort idag?

Petrus: - Jag var ute och fiskade!

Frun: - Jaha, fick ni något?

Petrus: - Jodå - en hel del. Det var så konstigt men vi höll på och fiskade hela natten utan att få något. När vi närmade oss land stod Jesus där!

Frun: Jesus - men hur kunde det komma sig!

Petrus: Ja, han har ju uppstått - i alla fall sade han åt oss att lägga ut näten igen och så gjorde vi och då fick vi massor med fisk - 153 stycken räknade vi ihop. Inte illa va?

Frun: Jo, det var ju roligt. Men vad skall vi säga till barnen. Vi får ju inte berätta om det här med Jesus för dem, för vi vill ju inte indoktrinera dem. Vi skall ju uppfostra dem till fria barn som själva kan välja om de vill bli ateister, asa-troende eller kristna. Du får helt enkelt säga att du köpte all fisken!

Petrus: Ja, det är ju så sant - vi måste ju låta barnen själva välja om de vill leva ett gott liv med Jesus eller om de inte vill det - vi vill ju inte påverka dem i positiv riktning. De får ju själv hitta sanningen, det som är sant för dem. Jag säger att jag bara råkade hitta en båt full med fisk som ingen ville ha - blir det bra så?

Nu var inte Petrus politisk korrekt – därför kan vi fortfarande i dag få dela den erfarenhet som Petrus och de andra lärjungarna gjorde där på stranden – och genom dem har vi också förstått vem Jesus är.

Det är varje kristnes uppgift – ja varje människas uppgift att förmedla vidare det goda de själv fått ta emot. En människa är inte ett oskrivet blad när hon är barn. Hon växer upp i en kultur- ett samhälle fyllt med erfarenheter av andligt liv, av materiellt liv, av sorg och glädje, av längtan och förtvivlan – allt formulerat i musiken och i religionen. Barnet måste få del av allt vad livet ger – och inte minst sökandet efter Gud – efter svaret på den där underliga längtan som ligger i varje människas djup – och som vi ibland får svar på – svar utan ord, svar då Guds toner kommer i samklang med vår djupa längtan.

Herre välsigna nu denna konsert – alla som förberett sig för att förmedla djup och insikter, genom musiken. Vi ber för oss som skall lyssna – tala till oss så att vi blir berörda.

I Jesu namn. Amen.

  • Comments(1)//blogg.prastsidan.se/#post5

Monstret i vårt inre

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Sat, April 21, 2012 20:05:36

Till Värnamo nyheter "bakom rubrikerna":

Breivik sitter så till sist i rätten. Vi vet alla hur det kommer i gå – frågan är väl bara hur straffet formuleras. Det fanns fler brott och brottslingar beskrivna i veckans tidningar; Barnpornografibrott, stölder och inbrott. Vi har liksom blivit vana vid det. Det målas upp en bild av en otrygg värld med människor som vill oss illa. Vänliga solskenshistorier och praktiska tips om ättika till vårens fönsterputsning förmår knappas väga upp denna uppmålade mörka bakgrund.

Jag har mitt ursprung i Malmö och i veckan träffade jag en person som planerade att flytta till staden men kände sig tveksam eftersom det var så mycket mord och brott som rapporterade därifrån. Jag påpekade att de flesta som bor i Malmö överlevde en vanlig dag – och de flesta som miste livet dog inte i brott. Vi vet det – men ändå tvekar vi – vi har ju läst! Sammanhang och människor vi inte vet något om bildar vi oss en uppfattning om – en uppfattning som vi tror är objektiv – men egentligen är någon annans.

Det som slog mig när jag läste om Breivik var att jag tänkte att jag kände honom, jag visste vem han var, jag visste i vilket fack jag skulle stoppa honom. Men vems bild är det jag gjort till min egen? Brevik är ju den ultimata brottslingen, det han gjort är totalt avskyvärt och fruktansvärt. Han är lite som Hannibal Lecter i filmen När lammen tystnar, oberäknelig och obegriplig. Media frossar nu i att skapa olika bilder av Breivik. Är han sjuk eller är han frisk, har han känslor eller har han inga känslor? Och jag nickar och instämmer som en marionett oavsett vad de skriver.

Det som slår mig är att Breivik målas ut som ett kallblodigt monster – ett sjukt monster. Känslomässigt förpassar jag honom automatiskt till det där annorlunda som nu äntligen skall få sitt straff och sluta störa mig i min fredliga vardag. Samtidigt vet jag någonstans att även om det han gjort är vedervärdigt, finns det mer som förenar mig med Breivik, tjuvarna och förbrytarna än som skiljer mig från dem. Mycket mer. Jag tänker att om vi vill skapa ett humant och gott samhälle med en sund människosyn är det viktigt att vi inte ohämmat köper alla beskrivningar av människor som onda och obegripliga utan vågar tänka att dessa beskrivningar också passar in på mig själv. Om jag inte känner igen brottslingen i mitt inre är det lätt att jag målar världen svart och vit – och inbillar mig att jag tillhör de vita. Det är då jag tror världen blir en riktigt farlig plats all leva på.

  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post4

Verklighet och saga

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Fri, March 30, 2012 23:57:07

På Svenska kyrkans officiella webbplats har man lagt in en slags webb-tv med ett program som kallas Magasinet. En del saker är intressanta – annat inte. Men så är det ju alltid. I det senaste programmet skulle man tala om påsken:

http://play.svenskakyrkan.se/?mid=58C0F26F

En präst, Camilla Lif från Täby, fick tala. Jesu lidande förminskades snart till en slags allmän identifikation med det som var svårt i livet och Jesu uppståndelse förvandlades till en reflektion om hur fint det är när människor kommer igen efter svårigheter. Hennes utläggning var ett paradexempel på hur man förvandlar Jesus till en idealmänniska, en sagofigur vi kan identifiera oss med, ett hundraprocentigt introvert skådande i den mänskliga naturen. Hon förvandlade hela Jesu försoningsgärning till ett psykologiskt inommänskligt drama utan några andra ambitioner än att fungera som en arketyp. Det kusliga är att det kan låta så fromt och fint och varmt – men i botten förnekar man fundamentet i kristen tro. Man förvandlar Jesus till en idealbild och förnekar honom som den som verkligen kan rädda oss och ge oss evigt liv.

Ideligen återkom prästen till att påsken var stor och viktig – men på vilket sätt den var stor och viktig berördes inte med ett ord. Jag antar att hon talade utifrån det hon förstått och tagit emot och att hon talade med välvilja – men i denna välvilja vandrar hon fruktansvärt vilse. Utan att förhoppningsvis förstå det jämställer hon Jesus med alla andra arketypiska sagofigurer vi kan identifiera oss med och gör på det sätter kristen tro till just den meningslösa saga som vårt sekulariserade folk i gemen menar att den är.

Kristi kyrka kommer med ett gigantiskt anspråk: Gud sände sin son som försoningsoffer för all den ondska vi bejakat i våra liv, alla våra svek, allt hat. I sin kropp – i sin fysiska kropp vid ett speciellt tillfälle i världshistorien – dog han tillsammans med allt detta onda för att konkret befria oss. Han väcktes till nytt liv, fysiskt liv, som ett konkret tecken på Guds seger över ondskan och som ett tecken på det hopp alla kristna får bära: Köttets uppståndelse från döden.

Kristen tro är på ett sätt inte en religion – det är ett förhållningssätt till en historisk händelse. Så fort Jesu rumsliga och fysiska handlande förvandlas till symboler och arketyper, förvandlas kristen tro till något annat, något ointressant och dött.

Inte undra på att folk inte begriper sig på oss kristna...

Nåväl - inslaget om kopterna var mer givande. Vi får inte glömma alla våra systrar och bröder i nordafrika och mellanöstern - när kulorna viner är det svårt att finna tröst i en arketyp - då hjälper bara den Kristus som finns i verkligheten.

  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post3

Heliga rum och annat

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Sat, March 24, 2012 10:17:27

Jag har fått i uppdrag att skriva i Värnamo Nyheter en gång i månaden. Det skall vara någon slag tankar bakom veckans rubriker - så texten skall vara en existentiell reflektion över vad tidningen skrivit om. Jag tänkte jag kan ju lägga ut dem här likaväl - här kommer alltså veckans reflektioner:

____________________________

Jag var på en framtidskonferens. En av forskarna gjorde en exposé över de sista två hundra åren och påminde om den kulturella våg vi lever i. För två hundra år sedan var litteratur, konst, teater och musik något bara ett fåtal hade tillgång till – i dag översköljs vi av det från alla håll. Vi till och med blir stressade av alla nöjen och fritidsintresse vi förväntas konsumera.

Denna kulturexplosion har gått så snabbt att kulturen i mycket tappat sin förmåga att hjälpa oss förstå vem vi är som människor. Vilken musik skulle man t.ex. lyssna på för fem år sedan? Vilka åsikter var gångbara just då? Hur värderade man livet då? Ingen minns! Konsumtionen av information och kultur i alla dess olika yttringar går så snabbt att de inte längre hjälper oss att tolka vår existens.

Istället för de livsbärande frågorna ägnar vi oss åt att bli upprörda över en bibliotekarie som visar orakade armhålor i TV – eller så försöker vi i bästa fall en kort stund engagera oss i filmen om den efterlyste krigsförbrytaren Joseph Kony som fått några skrämskott avfyrade bakom sig i en YouTube-film som bara på några dagar visats miljontals gånger. Men snart är armhålorna och Joseph Kony glömda för nya händelser. Om fem år minns ingen.

I Göteborg spelar man Bibeln som pjäs på operan. Roger Storm spelade Markusevangliet på Cupolen. Jag funderar över om det är ett tidens tecken att Bibeln just nu håller på att återupptäckas? Kanske börjar man i kulturkretsar inse att om vi inte förvaltar vårt kulturella arv kommer vi inte att kunna ta spjärn i gårdagen för att förstå och greppa framtiden. Kanske inser kultursverige mer och mer att om vi inte vet vad en människa var i går kommer hon inte veta vem hon är i morgon.

Nu finns det ingen äldre kulturbärare än kyrkan och hennes tradition. Därför blir jag onekligen dyster då man säljer ut årtusenden av reflektion, bön och respekt för det heliga genom att i en ordvändning förkasta alla dem som värnar om kyrkans arv. Detta genom att med populismens oaktsamma jargong kalla de aktsamma för gammaldags och bakåtsträvare. Ja, jag må kallas konservativ och trist – men jag är djupt skeptisk mot att låta kyrkorummet förvandlas till ännu en konserthall och ännu ett rum för underhållning – även om det må vara insvept i all den välvilja som man gav uttryck för i Gnosjö församling. Det vi behöver i vårt andliga sökande är knappast mer underhållning – vi håller ju på att stressas ihjäl av all underhållning och alla tillfällen till tidsfördriv. Jag tror att kyrkorummet behöver få vara ett av vårt samhälles få underhållningsfria zoner- inte utan musik, men utan underhållning. En plats där människan får växa i sin egen takt och finna de rötter som hon behöver för att i framtiden kunna bli den hon är skapad att vara.

I november 2010 var jag i Syrien. Jag köpte en halsduk i Souken i Aleppo. I veckan exploderade där en bilbomb med trettio skadade. I dag kom våren och jag lade ner halsduken i byrålådan. Jag undrar vad den unge mannen jag köpte halsduken av tänker på i dag?

  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post2

Trött

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Mon, July 11, 2011 09:35:05

Läste i Dagen om en undersökning om Svenskarnas förhållande till Svenska kyrkan 2010. Undersökningen gav inget förvånande resultat - det mesta visste vi sedan tidigare. Det visade sig som vanligt att de flesta medlemmarna i Svenska kyrkan (de icke aktiva) inte hade någon kristen tro. Bara 15 % menade sig tro på Jesus (på något sätt). Tron på Jesus är väl ett minimum i alla sammanahg för att kalla sig kristen. Det som gjorde mig arg och trött var biskopen i Stockholms kommenar. Enligt henne så var detta ingen katastrof eller ett underkännande av Svenska kyrkan. Det var väl bara kul att ett antal agnostiker och ateister var med i Svenska kyrka - det visade på att vi gjorde ett bra jobb (!!!???!!!). Det finns lögn och förbannad lögn och statistik, sade någon - här är väl ett exempel på det sistnämnda.

Jag undrar hur länge kyrkans ledning kan hävda att vi är en folkkyrka i en bemärkelsen att vi omfattar folket. 15 % av medlemmarna tror på Jesus - det betyder väl ungefär 10 % av folket som helhet. Vi är en kyrka för folket, det är sant - men att hävda att vi i egentlig mening är folkets kyrka i Sverige tillhör nog kategorin statistisk lögn.

  • Comments(5)//blogg.prastsidan.se/#post1

Fascination

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Sun, June 19, 2011 17:06:20

Läser just nu en pupulärhistorisk genomgång av den moderna naturvetenspens landvinningar. Boken sträcker sig från skapelsens början och universums storhet till atomens uppbyggnad och mysterium, från från tal så stora att hjärnan inte kan greppa dem till tal som är så små att man inte ens kan begripa att de finns.

Det är en uppbygglig bok - inte så att den utger sig för att vara kristen - men när man läser den ser man på ett så tydligt och överväldigande sätt Guds storhet. Det ständigt expanderande universum blir till ett vittnesbörd om Guds stora ogreppbarhet och väldighet - atomens uppbyggnad, som i sin tur består av kvarkar - som i sin tur består av stringar som i sin tur består av någon slags vibrationer - som vi inte kan begripa - vittnar om Guds otroligt omsorg i detaljer.

Författaren berättar att om atomen var stor som en domkyrka skulle protonerna och neutronerna, dvs atomens kärna, vara stora som en fluga. Neutronerna skulle röra sig i utrymmet däremellan - Kärnan skulle vara tyngre än domkyrkan själv - och det mesta av atomen är egentligen ingenting.

Under högmässan idag satt jag och funderade på detta stora. Jag tänkte hur fantastiskt det är att några av de här atomerna slagit sammaan till molekyeler och till celler och till bilogisk massa. Alla dessa atomer har på något outgrunligt vis blivit till egna självständiga varelser som i sin tur refleterar över tillvaron. Ett citat ut boken lyder: "Livet är atomernas sätt att reflektera över sig själva". Så skriver en fysiker - en teolog kan inte se något annat än Guds sätt att skapa och forma - fascinerande.

Vad boken heter?

En kortfattad histori över nästan allting

Och författare?

Bill Bryson

Ett citat:

Utöver allting annat är livet på en rent kemisk nivå faktist banalt: Kol, väte, syre och kväve, lite kalcium, ett stänk svavel, en gnutta av andra mycket vanliga grundämnen - sådant du utan vidare hittar på apoteket. Det är allt du behöver. Det enda speciella med de atomer som utgör dig är att de utgör dig. Fast detta är förstås själva livets mirakel.

  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post0
« Previous