Från mitt fönster

Från mitt fönster

Domssöndagen 2017

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Mon, November 27, 2017 11:05:53
Predikan

Domsöndagen 2017, årg. 3

Psalmer: 318, 666, 315, 323, 321, 490. Pär-Magnus Möller

I dag påminner Jesus om att Guds nät kommer att dras genom världen. Hela den tillvaro som vi känner kommer att delas i två riken. Vad handlar det egentligen om? Det är en underlig bild Jesus ger oss idag – ett fiskenät som dras genom världen och drar upp både bra och dålig fisk – den bra fisken läggs i en hög och den andra kastas bort. Jag tänker: som om det skulle göra någon skillnad för fisken, de är ju redan döda – men så skall man nog inte tänka – det är farligt att dra bilderna för långt. Även om jag tror Jesus gav bilden med lite humor i grunden är det ett allvarligt tema han ger oss i dag.

Den dag kommer då denna världens ondska skall få sitt straff. Gud är inte likgiltig och overksam när det gäller ondskan, även om vi ibland kan tycka det när vi ser en värld som lider och plågas. Gud låter visserligen det onda hållas, men bara för en tid, bara till den dag då Jesus kommer åter. Den dagen skall det onda, det falska, själva lögnen och lögnens fader kastas i lögnens rike, helvetet, medan Guds barn skall få se sin broder Jesus ansikte mot ansikte och få vila i sin längtande Faders blick för evigt.

Vad är egentligen helvetet för något? Är det eld och svavel och röda djävlar som sticks med eldgafflar? Nja! Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att helvetet är den plats där den onde får styra och sätta upp reglerna. I helvetet finns ingen nåd, där får var och en leva med konsekvenserna av sitt handlande. I helvetet finns den absoluta rättvisan, sade någon – och det är bra uttryckt – för där får hatet leva med sina egna konsekvenser alldeles rättvist, lögnen med sina, otroheten med sina osv. Det är verkligen ett fruktansvärt ställe utan förskoning, förlåtelse och nåd – ett verkligt helvete. Helvetet är inte ett straff utan snarare en konsekvens av att man inte vill leva av nåd – inte vill leva i kärlekens rike.

Ibland kan vi smaka detta helvete i våra liv. Vi smakar det i bitterheten, i avundsjukan, i oförsonligheten, i kärlekslösheten. Därför vet vi vet vad det är och vi vill inte ha det.

C.S. Lewis gav en god bild av himmelen och helvetet. Helvetet, sade han, är ett stort rum med stora grötfat. Vid varje fat sitter ett antal människor. I sin hand har de en träslev, men den är så lång så att när de håller i skaftet räcker själva skeden långt förbi munnen. Så sitter de där nära maten men får den inte i sig.

Himmelen är ett likadant rum, samma matskålar, samma skedar. Det är bara det att i himmelen matar man varandra – och till det passar skedarna utmärkt.

Det är viktigt att komma ihåg att ingen som hamnar i helvetet kommer att vara särskilt förvånad över det.

Det var det om helvetet – men nu till det stora och underbara i att det finns en annan väg att gå än den som leder till lögnens rike – det finns en väg att gå till himmelens glädje, en väg som slutar med den stora lovsången.

Om vi börjar med att titta på vem som har möjlighet att komma in i himmelen så säger Jesus att det är de rättfärdiga som äger den möjligheten. Det står inte att det är de goda som skall komma in i himmelen utan de rättfärdiga. Det är en viktig och bra skillnad.

I dag när man talar med folk så är det många som tänker att man har liksom rätt till himmelen, man har rätt till Guds kärlek osv, bara man varit lite vardagligt hygglig. Men så är det i det teologiska tänkandet inte. Vi har inte rätt till något av Gud. All rätt är förverkad. Men, säger någon, är vi inte Guds barn? Jo, vi var det tills vi förverkade också den rätten. Vi har ju så många gånger i våra liv sagt nej till vår Far genom att ignorerar honom, gå andra vägar än de han kallat oss, ljugit, stulit, tänkt onda tankar – ja, ni vet vad vi alla är fulla av. Vi är som sonen i liknelsen om den förlorade sonen, som tagit ut vårt arv och förslösat det. Vi har inte längre rätt att med automatik kalla oss Guds barn.

Men vi har en älskande Gud till far, en som längtar efter oss av hela sitt hjärta – han vill inget hellre än att förlåta oss, han vill gång på gång upprätta vår relation och gemenskap. Det är den kärleken han visar på korset.

Gud tillåter oss att leva i en bruten relation med honom – men han lider av det – det lidandet ser vi också på korset. Trots kärleken och trots lidandet tränger han sig inte på – han erbjuder oss istället att börja om. Han erbjuder en väg genom dopet där vi med Jesus får dö och uppstå som nya människor. Han erbjuder en väg tillsammans med honom i bibelläsning och i bön och i nattvard.

När jag tvivlar på att jag får kalla Gud för min far är nattvarden det ljuvligaste stället på jorden. Därför firar jag gärna nattvard, denna måltid är liksom livet med Jesus i koncentrat:

*Var gång vi firar nattvard får jag ta emot det helande liv Jesus skänker mig genom sin kropp och sitt blod.

*Var gång jag firar nattvarden ropar Jesus in i min mörka ensamhet att han vill dela mitt liv och bli mitt ljus

*Varje gång jag firar nattvarden får jag erfara honom som en dag skall komma på himmelens skyar och jag får ta emot honom redan här och nu.

*Varje gång jag firar nattvarden får jag smaka den himmelska måltiden som fyller mig med det himmelshopp som får mig att uthärda också det största mörker här på jorden.

Det enda krav som ställs på oss som vill gå fram till nattvardsbordet är att vi vill låta Gud försona oss och hela oss. Den som är värdig och ren har inte vid nattvardsbordet att göra – men den som på något sätt är slagen av livet och längtar på det allra minsta sätt efter att få börja om från början igen får ta emot allt Jesus gjort i brödet och vinet som är hans kropp och blod.

Det finns alltså en väg att låta försona sig med Gud och så på nytt få kalla honom Abba, fader. Vägen hem till den älskande fadern är att följa Jesus i sitt liv – han leder oss hem till fadernshuset. Att vandra den vägen är att i kärlek tjäna den mänsklighet Gud älskar och att var gång jag misslyckas med detta uppsåt komma till korset och be om förlåtelse – och så börja om igen.

Den dag då Guds nät dras genom världen och han sorterar oss i två högar kommer de som velat leva nära Jesus hamna i den ena högen och de som inte velat ta emot Guds gåvor i den andra. I båda högarna finns onda människor och goda människor. Skillnaden är om de velat ha Gud som far eller inte.

Luther lär ha sagt att om han vaknade upp en dag i himmelen skulle han bli förvånad över vilka han träffade där – och framförallt hade han varit förvånad att han själv var där! Jag tror därför att vi som utgångspunkt skall tänka att det kommer att bli trångt i himmelen. Helvetet är en marginell företeelse. Men det är viktigt att komma ihåg att det finns.

Det är alltså en sorglig dag och en underbar dag. För Guds folk är det en jubeldag – den största genom hela skapelsen. Denna dag skall saker och ting äntligen bli som Gud avsett dem. Äntligen skall hans mänsklighet få frid och glädje. Äntligen skall krig och annat djävulskap för evigt vara borta. Äntligen skall hans mänsklighet få slippa leva bland lögner och gråa sanningar. Äntligen skall de slippa lidande, smärta, ensamhet, trötthet, livsleda och allt annat ont som plågar oss. Äntligen skall vi få vara dem som Gud en gång avsett oss att vara. Och som det så vackert står skrivet: Himmelens port skall öppnas och den nya staden Jerusalem skall få bli deras hem för evigt.

Låt oss be:

Jesus tack för att vi i våra hjärtan får bära hoppet om himmelen. Tack för att vi genom Jesus får kallas dina barn. Tack för att du är med oss och leder oss genom din Ande. Gör oss uthålliga. Hjälp oss att tjäna och älska varandra. Hjälp oss att stå emot rädslan när den sista tiden kommer. Hjälp oss som individer och som församling utföra ditt uppdrag: att leda människor till dig som är Vägen, Sanningen och Livet.

Gör oss redo och kom snart – Herre Jesus!

Amen.



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post188

19 e trefaldighet

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Mon, October 23, 2017 08:00:24

Predikan

19 e tref 2017, årg. 3

Psalmer: 40, 10, 53, 399, 713. Pär-Magnus Möller

Det finns en religiös sjuka som jag inte kan sätta namn på eftersom den är så generellt förekommande i alla kyrkliga och religiösa traditioner, men vars symptom är att man vill äga och styra Gud. När man pratar om syndafallet tror jag att det är djupast detta fenomen man försöker fånga; vi vill äga Gud så att han gör vad vi vill.

Det finns många sätt att försöka äga Gud, många sätt att vilja sitta på Guds tron – därför försöker vi ibland manipulera Gud genom bönen, genom att visa oss duktiga, genom att likt president Trump förneka att vi på något sätt skulle kunna göra något som är fel eller olämpligt. Allt är konsekvenser av en och samma skada.

I dag möter vi några skriftlärda som ger ett exempel på att försöka äga Gud. De sitter lite bredvid i ett hörn och studerar ett skeende som de är lite skeptiska till – kan ni se dem? Det hade samlats en stor mängd människor till och med utan för huset där Jesus bodde. Det var trångt: bara detta faktum irriterade dem säkert; vad hade Jesus egentligen för religiösa maktanspråk som hotade de skriftlärda? – man kan förstå deras oro. Tydligen kunde de skriftlärda inte höra att Jesus på något sätt undervisa fel – det var ju säkert också irriterande. Kanske var han utmanande och var lite besvärande, men de hittade inget att anklaga honom för.

Så händer det att de fyra männen bär fram en lam person. De lyckas inte ta sig fram genom folkhopen, men de lyckas ta sig upp på taket och där börjar de gräva sig igenom tills det blev en öppning stor nog att fira ner den lame genom.

Jag kan tänka att Jesus stått en stund och sett vad som skedde – om någon här hade börjat bryta upp takteglet och ta bort plankorna i kyrktaket hade vi nog alla haft blickarna riktade mot den händelsen och inte mot mig som talar. Alla undrade nog vad som var på gång. Jesus måste ha förundrats över de fyra männens iver och tro. De fyra männen hade onekligen förstått allt det han försökte få lyssnarna att begripa.

När den lame personen ligger där framför Jesus vill Jesus liksom sammanfatta all sin undervisning genom en mycket mäktig formulering: Mitt barn, dina synder är dig förlåtna!

Nu blev det plötsligt fart på de skriftlärda. Nu hade Jesus, enligt de skriftlärda, gått för långt – nu hade de äntligen något att anklaga honom för – äntligen! De ställer därför en mycket klurig fråga till Jesus: Vem kan förlåta synder utom Gud?

Om Jesus svarar: Ingen. på den frågan, vilket är det rätta svaret – så skulle de kunna se till att Jesus dödades för hädelse, för att utge sig för att vara Gud. Om han inte svarar Gud skulle de kunna hävda samma sak. Nu hade de Jesus i sitt nät!

Värt att konstatera är att den lame ännu inte visat tecken på förbättrande – just nu handlade allt istället om vem som skulle bestämma hur Gud skulle handla eller inte. De skriftlärda hade ägnat otaliga timmar och år att studera det vi kallar det gamla testamentet, de hade diskuterat teologi och kunde med precision utmanövrera varje amatör på den teologiska arenan. De var säkert mycket kunniga och denna kunskap gjorde att de trodde de ägde Gud och kunde styra hans vilja…

… och det är här det bli så intressant. vi kanske inte ser det först – men det Jesus gör är att han anger en helt ny ingång i hur man skall tolka Guds vilja eller inte. Han säger i de kommande handlingarna ungefär som så: Er kunskap är säkert god och nyttig, jag förstår att ni älskar skriften och har för avsikt att söka Gud – men den väg ni valt i ert sökande har gjort er blinda. Ni ser inte att den skriften talar om är Messias – och Messias rike gestaltas i upprättade människor, helade människor, människor med älskande hjärtan. Ni ser inte att bokstaven har lett er fel, den har inte öppnat era ögon utan slutit dem. Rakt framför era ögon sker Guds rike – men ni ser det inte eftersom det är ett rike som verkar långt utanför er maktsfär. Det är ett rike som omfattar alla människor, alla människor som söker Gud och kommer till mig. Det är era hjärtan som är slutna och kalla, så kalla att ni inte vill veta av Guds rike ens om det uppenbaras rakt framför era ögon.

Istället för att gå i fällan och låta sig bli dömd av de skriftlärdas illvilja gör Jesus något väldigt mäktigt: I en enda handling låter han oss, och alla som var på plats förstå att detta med att förlåta synder inte handlade om att fixa till en eller två feltighet jag begått genom att be om förlåtelse och offra en duva – nej, förlåtelsen är insatt i ett större sammanhang – i hela skapelsens helande.

Förlåtelsen som Gud ger är ytterst inte något som handlar om att tillfredsställa en vredgad Gud, eller en Gud som känner sig illa behandlad, eller ens återställandet av en bruten osynlig rättsordning i skapelsen. Nej att Gud vill ge oss förlåtelse handlar om att han vill att vi skall bli helade. Syndernas förlåtelse handlar om att bryta den ondes makt över våra liv. Därför säger Jesus, för att förtydliga vad syndernas förlåtelse är: Stig upp, ta din bädd och gå hem.”

Och inför allas åsyn reste sig mannen. Alla kunde plötsligt se att det som egentligen sker när vi får förlåtelse är att vi helas – det handlar inte om tillfixandet av moraliska felsteg – det handlar om helande.

Av det kan vi lära oss att när vi börjar vår gudstjänst med att bekänna våra synder så gör vi det inte för att Gud är arg på oss, eller för att vi bör ha dåligt samvete eftersom vi inte levt klanderfritt – det handlar inte om att fixa till moraliska felsteg – det handlar om att vi längtar efter att bli helade i en trasig värld.

Ni kanske inte tänker på det, men efter syndabekännelsen och förlåtelseorden brukar vi sjunga: Herre förbarma dig över oss. Kyrie Eleison. Jag tycker det är så vackert eftersom det är de ord som många lama, lytta, sjuka och socialt utstötta människor i bildberättelserna ropade efter Jesus – och han såg dem och helade dem. På samma sätt sitter vi i våra kyrkbänkar och ropar efter Jesus – och vi vet att han hör och ser oss – han talar till oss genom sitt ord och han ger sitt liv till oss i nattvardens bröd och vin. Han säger till var och en av oss – ta din sjukbädd, res dig upp och går hem i frid! Alltså handlar evangeliet om oss i dag – om alla oss som är här och ropar: Kyrie eleison, Herre förbarma dig över oss.

Men varför kunde de skriftlära inte glädja sig över allt detta – det är ju något underbart som sker?

Det handlar än en gång om deras hjärtan, Jesus säger ju det: Hur kan ni tänka så i era hjärtan?

Svaret är att deras hjärtan inte var fyllda av längtan att finna Gud utan längtan efter att äga Gud. Det är en stor skillnad. Den som äger Gud vill gärna berätta för andra hur de skall leva så att Gud blir glad. De som vill äga Gud gläds inte åt andra människors befrielse och upprättelse eftersom upprättelsen gör människor självständiga och fria… och de som vill äga Gud och utöva hans makt kan inte längre styra över befriade människor.

Att tro sig äga Gud är en frestelse för alla oss som tycker om att läsa skriften och lära oss om teologins labyrinter, oss som tycker om att undervisa om trons liv… det är lätt att tro att man äger Guds vilja och på så vis tro att man fritt kan tala å Guds vägnar. Det gäller oss präster – men också ni som är kristna sedan många år tillbaka. Den stund då vi tror att vi vet allt vi behöver veta om Gud, den stund då vi tar oss friheten att lägga vår dom över andras erfarenhet av Gud – i den stunden börjar våra hjärtan att kallna – och sakta men obehagligt säkert fyllas av vårt högmod – oss själva – vårt behov av att äga Gud.

Den frihet Jesus kallar oss till är större än vad det religiösa tänkandet ofta medger. Det är därför Jesus gång på gång upprepar: Var inte rädda, var inte rädda.

Det är en underbar berättelse vi får i dag. vi kan hitta oss själva i den – vi finns i de skriftlärdas högmod, i folkmassans nyfikenhet, i de fyra männens trosiver, i den lames ofrivilliga sjukdom och lamhet. Och Jesus möter oss alla just där vi är: ett varningens ord till oss skriftlärda, ett utmanande tecken för oss längtande, en uppmuntran till oss trosvissa – och ett nytt liv till oss som inte har något annat att förtrösta på än människors välvilja och Guds trofasthet och kärlek.



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post186

Tacksägelsedagen 2017

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Sun, October 08, 2017 23:04:22

Predikan

Tacksägelsedagen 2017, årg. 3

Psalmer: 5, 10, 261, 15, 702. Pär-Magnus Möller

_______________________________________________________________


Tacksägelsedagen, i alla dess krav på tacksamhet, kan för många upplevas provokativ. Låt mig försöka förklara: Den här dagen skall vi tacka för allt gott Gud ger. Ofta har det gestaltats genom att vi tackar för skörden, att vi får mat på bordet och det nödvändiga för att våra kroppar skall fungera. Det är gott att kunna tacka – det handlar inte om det. När man har en positiv inställning till livet och vad man får, blir livet lättare att leva både för en själva och för alla de som är runt omkring en. Men…

…Ingen kan förneka att livet är en förunderlig företeelse. Här vandrar vi, ett uråldrigt hopkok av kemikalier och mineraler och upplever en massa saker, tänker och tycker, råder och styr som om vi vore små gudar. Vi skapar fantastiska saker och alldeles, alldeles fruktansvärda saker. Vi älskar och hatar, föder liv och släcker liv. Hade livet varit en tavla på ett konstgalleri hade jag stått timvis och tittat in i den och försökt förstå... förstå alla de där omständigheterna, relationerna, tankarna ... men nu lever vi mitt i allt detta – och det är inte alltid så lätt.

Ingen av oss har valt livet, det har liksom kommit i vår väg, vi är drabbade av det. Allt möjligt kommer i livets väg; sjukdom, splittring, olyckor... det är faktiskt många människor som inte har så mycket att tacka för eller glädja sig åt i sitt liv... ganska många faktiskt... för dem kan denna dag bli provocerande... om vi inte tar emot den på rätt sätt.

Evangelietexten i dag handlar inte egentligen om glädje utan om frihet, om fred och frid, om evangelium och om Shalom.

Texten handlar om människor som sett att Gud förändrat deras liv; under hade skett, sjuka blev friska och de som levde i socialt utanförskap fick en plats i samhället. De hade sett upprättelsens Herre gå fram i deras liv och han hade visat på ett annat rike än de som de tidigare levde i, han hade visat på ett nytt perspektiv av Gud... de hade förstått Gud och livet på ett nytt sätt.

Tidigare handlade relationen med Gud om att leva efter lag och tradition för att relationen med Gud skulle vara hel. Det handlade också om den lilla nationen... Gud framstod mer eller mindre som en slags stamgud som bara hade omsorg om Israel, som såg alla andra som fiender – en ganska primitiv tanke om Gud. Denna Gud krävde rättfärdighet eller offer. Blodet flöt därför från templet under de stora försoningsfesterna – för vem kan leva rättfärdigt i sig själv. Det var helt enkelt en Gud att frukta – en hämndens Gud. Han talade visserligen om kärlek – men det var en kärlek som man var tvungen att förtjäna.

Ur denna lilla religiösa värld, ur denna smala historieskrivning, ur denna lilla judiska folkgrupp trädde Jesus fram. Han var Messias, den som skulle fullborda Guds verk och få folken att förstå vem Gud var… och han var helt annorlunda. Jesus satte fingret på all religiös falskhet, all egenrättfärdighet, allt högmod. Det visade sig att Gud var olika det folket hade föreställt sig; han älskade sitt folk, ja, inte bara det, han älskade ALLA människor. Jesus umgicks med de utstötta, med invandrare, men syndare, med socialt föraktade... han vände allt upp och ner i den lilla trånga världsbilden och i en lilla trånga synen på Gud. Jesus gav inte något för alla offren i templet som i århundraden burits fram, han gav inget för dem som tolkade lagen efter bokstaven och inte utifrån Guds kärlek. Han skrattade åt våra hierarkier och religiösa åthävor. Jesus såg bara till hjärtat och hjärtats handlingar. Jesus spred himmelrike omkring sig. Och de som ville följa honom fick smaka befrielse, frihet, de fick se livet på nytt sätt, de fick uppleva ett uns av den frid som kallad shalom och som är himmelriket.

De gammalfromma, de visa, de som uppbar religiös och värdslig makt reagerade naturligtvis negativt på Jesus ord och handlingar. Jesus hotade dem ju i grunden, han ignorerade totalt deras maktanspråk, vilket retade dem till vansinne. Men Jesus stod på sig, stod på sig intill döden på ett kors.

I dagens evangelietext möter vi några av de bokstavstrogna. De kunde inte glädja sig över den befrielse Jesus förkunnade och utförde. De ville tysta alla vittnena. De handlade säkert i helig iver, i nitälskan för det som de trodde var Guds vilja… ändå ledde deras nitälskan dem fel. Problemet var deras hjärtan – det var styrt av rädslan för Gud, av rädslan att göra fel, av rädslan att mista sitt maktanspråk, rädslan att plötsligt inte vara någon.

Också i dag kan vi avgöra om människor är fyllda av Guds Ande när de uttalar sig om bibelordet eller inte. Det avgörande är inte övertygelsen i de som de säger, inte ens logiken, fariséernas logik var oantastlig. Det avgörande ligger i vilka konsekvenser det får för medmänniskan; upprättar det henne eller fäller det henne... vilket hjärta ligger bakom uttalandet? Det är just här som Jesu kritik faller när han förhåller sig till och kritiserar de skriftlärda; predikar de utifrån hjärtat eller utifrån sitt egoistiska behov av att äga sanningen och människors religiösa gunst.

Det är till de kallhjärtade, de som är som de döda stenarna, som Jesus talar stränga ord. Han säger att om evangeliet, om befrielsen inte får förkunnas kommer ni hårdhjärtade vara dödare än stenarna. Stenarna har Gud makt över, men era hjärtan tillhör inte Gud. Så långt borta är ni från Guds sanning att det är lättare för Gud att låta stenarna tala än låta sanningen om Guds kärlek förkunnas från era läppar.

Det var säkert tufft för de lärda att höra Jesu kritik, men egentligen inte tuffare än att de behövde omvända sig och också de låta sina hjärtan förvandlas av evangeliets radikalitet och utgivande kärlek. De var bara tvungna att lämna sitt högmod, sin vilja att äga Gud, sin vilja att styra andra.

Jag tycker församlingen är en sådan underbar sak i denna värld... här är vi, kallade att in i all ofrihet och i allt mörker komma med upprättelse och liv. Fariseismens vilja att äga Gud kan vi alla drabbas av. Då får vi omvända våra hjärtan och på nytt öva oss att älska människor in i upprättelse och befrielse. Vi måste alltid börja med oss själva... vi skall älska varandra till upprättelse, tolka allt till det bästa, tysta förtal och fördomar, lyssna in varandra, dela varandras bördor, befria varandra från felaktiga samveten, gå in i varandras smärta och glädje... så som vi ofta gör… och när vi gör det uppstår shalom i denna värld... och en glädje som inga religiösa dysterkvistar något sin kan stoppa... om det handlar det heliga evangeliet i dag. Det är ett gott evangelium.




  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post185

10 e trefaldighet 2017

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Sun, August 20, 2017 13:24:54

Predikan

10 e tref 2017, årg. 3

Psalmer: 776, 10, 61, 393, 339 Pär-Magnus Möller

________________________________________________________________

Efter det vi kallar syndafallet, då livet liksom gick bort från Guds avsikt med tillvaron, finns det i mänskligheten en djup, djup skada som påverkar oss alla. Skadan är så djup att ingen av oss kommer undan den och det mesta i våra liv påverkas av den. Ja, den mesta av vår självsyn hämtar sin näring från denna djupa skada.

Det handlar om vårt grundläggande behov av att jämföra.

Så fort du kommer in i ett rum med andra människor börjar ju jämföra: Är jag rätt klädd, passar jag in i det här sammanhanget, var skall jag sätta mig för att vara rätt?

Om vi går in i ett rum utan människor men med en spegel börjar vi genast titta i den och tänka: Ser jag bra ut, vad skall andra säga om mig när de kommer in i rummet? Ständigt detta jämförande!

Det finns en övning som är ganska intressant att göra i en grupp. Var och en får en siffra på ryggen mellan 1 och 10. Man vet själv inte om siffran men de andra i leken skall förhålla sig till en som om man har det värde som siffran anger. Efter en stund vet var och en vilket nummer man bär på ryggen.

Så är det i alla sammanhang. Också här i rummet har vi graderat oss i olika siffror. Se dig omkring och fundera om det inte är så... Vilket nummer har du, vilket nummer har jag, vilket nummer har den som sitter vid din sida?

Detta är inget nytt problem. Jesus hade samma problem med sina lärjungar: Vem av oss är den störste, hörde han dem diskutera. Jag kan tänka att Jesus drog en djup trött suck innan han vände sig till dem. Han visste vad som pågick i deras inre, i deras hjärtan. Jag kan tänka att han tyckte att han hade berättat för dem hur det var, men han förstod att det inte ännu nått in i deras hjärtan. Jesus förstod att de alla fortfarande var rädda och att de bar på den djupaste av alla rädslor, den vi alla kämpar med, att inte vara älskad.

Lärjungarna vandrade med kärlekens herre men deras funderingar rörde sig om vem som var den störste, vem var mest älskad, vem hade högst värde?

Nu kanske ni säger att frågan om att vara älskad och frågan om vem som är störst inte hänger samman... men det menar jag att det gör, väldigt mycket. De bottnar nämligen båda i urskadan efter syndafallet som är rädslan. Rädda människor tror inte de är älskade, rädda människor behöver bekräftelse på att de duger och räcker till, rädda människor värderar andra utifrån sig själv och ger alla siffror på ryggen och funderar på hur ens egen siffra kan bli högre, så att man är någon… och om man nu inte skulle vara någon, hur man i alla fall se ned på dem som är mindre och trampa sin väg uppåt. Så primitiva är vi allesammans.

Guds rike handlar om att Jesus vill återge oss den trygghet och det livsperspektiv som fanns innan det så kallade syndafallet. Han vill ge oss det rike och den gudsrelation och den livsrelation vi alla djupast längtar efter. Han vill göra oss fullkomliga, hela, rättfärdiga, frälsta... eller vilket ord vi nu vill använda.

Så fixar Jesus på något sätt fram ett barn och ställer det framför dem.

Barnet representerar ett nytt tänkande. Jag tror Jesus vill säga till lärjungarna att ni måste lämna allt av ert gamla tänkande för att förstå vad Guds rike verkligen är. Börja om från början, föds på nytt, bli en ny människa, omvänd er!

Så länge ni är kvar i ert gamla tänkande kommer världen fortgå som de gjort så länge nu, ni kommer fortsätta odla ett ”vi” och ett ”dom”, ett ”inne” och ett ”ute”, ett ”rätt” och ett ”fel”. Ni kommer fortsätta jämföra varandra, och försöka bli i andra människors ögon bättre än andra för att så kunna lägga de sämre under era fötter, ni kommer vara fortsatt fyllda av avundsjuka och girighet och ni kommer fortsätta hata varandra därför.

I Guds rike är allt annorlunda. Här är ingen jude eller grek, man eller kvinna, nummer ett eller nummer tio. I Guds rike ställs allt på ända. I era ögon bli den första den siste och den minste den störste... för det är så ni lärt er se på livet... jämförande men det är inte sant och inte intressant vilken siffra vi ger varandra. Ni måste tänka om, skaffa er en ny blick för livet, en ny syn på era medmänniskor och en ny tillit i er själva.

Och det är just detta som är så svårt för oss...

Det vi som kristna har att förkunna för världen, det som är evangelium, är att Gud älskar oss. Det betyder att en kristen människa som i hjärtat verkligen vet detta, slutar jämföra, låter sig bli älskad just för den hen är, slutar värdera människor, slutar vara så evigt rädd. En helgad människa, en som nått långt i trons vandring, dömer ingen, älskar sig själv och andra och ger evangelium åt andra, upprättar andra. Vi har alla en bit till att vandra på helgenslens väg.

Men det är därför den kristna övningen är så viktigt; helgelsen, som vi kallar den. Det är i helgelsen, övningen att bli lika Jesus, som vi bekänner våra synder, övar oss att betjäna varandra, övar oss att göra gott, övar oss att förlåta dem som gjort oss ont, övar oss att älska våra fiender. När vi misslyckas går vi till nattvarden där vi djupet av våra hjärtan blir påminna om att vi är döpta in i Jesus och att han inte överger oss, han ger sitt liv till oss och upprättar oss igen. Han har kallat oss alla att upprätta och uppmuntra varandra ... det är det som är församling: människor som älskar varandra och lever i Jesu upprättelse.

När vi slutar jämföra oss, när vi släpper rädslan för att vi inget är, när vi vågar glädjas över att vi är älskade… då är vi en alltmer underbar gemenskap att komma in i. Vi skall och kan inte bli perfekta i denna värld, det är inte det som det handlar om, men vi som kristna har brutit det destruktiva jämförelsehelvetet, vi gläds istället åt varandras olikheter. Vi ser att andras gåvor komplettera mina och Gud gett oss olika personligheter, förmågor, gåvor så att vi skall passa ihop. I Guds rike är det dessutom så att allt det som kanske inte verkar så bra i våra personligheter påminner oss om vår brutenhet, den som Jesus älskar och använder. Du är som du är i all din skönhet och brustenhet för att du är en del av Kristi kropp – av församlingen, av Guds rike på jorden. Ingenting i dig är utan mening.

Jag vill därför avsluta predikan med att påminna om berättelsen om mannen med de två hinkarna. Den ena hel och den andra trasig. Varje dag hämtade mannen vatten i floden och när han kom hem var nästan allt vattnet borta ur den trasiga hinken. Den trasiga hinken blev mer och mer förtvivlad. - Kasta bort mig, sa den en dag till sin herre, jag är inget värd, jag bara gör dig besviken gång på gång. Gör slut på mitt lidande! Mannen svarade den trasiga hinken: - Du förstår inte varför jag var dag tar med dig till floden. Jag har planterat blommor på din sida vägen upp till huset som kan glädja alla som kommer på besök. Varje morgon vattnar du dem så att de kan växa och ge hopp till dem som inget hopp har.

Sådant är Guds rike. Det riket är vi genom dopet och tron kallade att i vår gemenskap gestalta.

Jesus tog ett barn och ställde det bredvid sig och sa till dem: Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig... den som är minst bland er alla, hen är stor.



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post182

9 e trefaldighet 2017

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Wed, August 16, 2017 19:45:35

Predikan

9 e tref 2017, årg 3

Psalmer: 88,10, Solo, 585,292b, 288. Pär-Magnus Möller

________________________________________________________________

Vi tillhör inte den här världen. Vi tillhör ett annat rike som inte är bundet av nationsgränser, etnicitet, kultur. Vi är kallade att formas efter en annan tanke än den som driver den här tillvaron. Vi har en annan Herre än tidens agenda.

Det är detta som dagens texter påminner oss om. Vi vet saker som resten av världen inte vet, vi vet att världens står under domen. Vi vet att en dag skall alla dömas efter Guds rättfärdighets lag. I den domen kommer alla att falla, alla som sett ner på den fattige, invandraren, den sjuke, tiggaren, den som vållar besvär.

Den dagen, vet vi, kommer allt lurendrejeri uppenbaras; alla gånger vi stulit, ljugit, fuskat... skapat egna fördelar på andras bekostnad i stort och i smått. Den dagen är ingen rolig dag - det är en skammens dag för världen. Plötsligt står vi där nakna i all vår uselhet. Detta vet vi om. Alla vet inte det. De som inget vet lever på som inget hänt och inget kommer att hända. Det Jesus är orolig för är att också vi som vet lever på som om inget kommer att hända.

Det är utifrån det perspektivet som dagens evangelietext skall läsas. I texten plockar Jesus fram en man av världen. Den här mannen handlar inte rätt mot sin arbetsgivare, men han får i panikens timme i alla fall klart för sig att han måste skaffa vänner, några som tar emot honom, någon som vill hjälpa också honom när allt han gjort fel uppenbaras. Därför gör han gott genom att avskriva andras skulder, han gör det visserligen för egen vinnings skull, men han agerar i alla fall gott mot de skuldsatta. Han tänker åtminstone på domen.

Så säger Jesus att den här världen människor, d.v.s. de som inte vet om domen och Guds krav på oss, handlar klokare än vi. De ser över sitt hus. Det behöver vi också göra. Vi kan inte leva av den här världen och bete oss som alla andra, tala som alla andra, tänka som alla andra och sedan tro att det inte spelar någon roll.

Vi kan inte behandla de minsta illa, tala illa om dem, inte hjälpa... för himmeln hemlighet är att himmelen kommer att vara full av alla dessa minsta. Och vill du vara med där i himmelen är det bra om du redan här i tiden behandlar dem som dina bröder och systrar. Du kan inte tjäna både Gud och Mammon. Det är slutsatsen i dagens evangelium, d.v.s. du kan inte tro att du som kristen kan leva som alla andra i den här världen och tro att det ordnar sig ändå.

Din kallelse är att vara gudsriket representant - i allt. Din kallelse är stor. Det är därför Jesus säger att vi skall ge åt den som ber oss, att vi skall vända andra kinden till, att vi skall tjäna varandra, att vi skall ge kejsaren det kejsaren tillhör och Gud det som Gud tillhör.

I dopet helgades du till att leva ett heligt liv. Ett helgonliv. Den kallelsen skall du bära högt. Det betyder att när rasisterna börjar tala i bekantskapskretsen skall du säga ifrån. När du hör människor talar illa om varandra, ljuger eller förtalar skall du säga till. När människor inte tolkar allt till det bästa skall du säga stopp. Du kan inte tjäna både Gud och mammon. Du representerar ett annat rike än inskränkthetens, egoismens, snålhetens och kärlekslöshetens rike.

Det är en svår men nödvändig kallelse vi som kristna har. Den blir inte mindre viktig i en tid då vi byter kulturer och åsikter i takt med att vädret förändrar sig.

Visst kan vi få lite panik då vi inser vilka förväntningar som ligger på oss, vilka krav vår kallelse att vara gudsriket representanter innebär. Men vi som lever i Guds rike vet en hemlighet till. Vi känner till förlåtelsens hemlighet, den som är grunden till allt.

När vi misslyckas att leva som gudsriket representanter, vilket vi alla gör, (det ligger liksom i planen), så får vi börja om igen. Om det inte hade varit så hade Guds rike utplånats från denna värld för länge sedan. Nu, eftersom vi ständigt får börja om, har vi en uthållighet i att kämpa den goda kampen som resten av världen inte kan ha. Det är därför kyrkan består trots allt.

Det är också av denna anledning vi firar gudstjänst, det är därför det är viktigt att vi varje vecka få gå till nattvarden ... för här finns källan till att vi orkar vara förvaltare av Guds rikes hemligheter. I gemenskapen med andra kristna, nära sakramentens hemlighet, finns den källa som ger det livgivande vatten som renar från all synd och som ger kraft till den kamp vi har att utkämpa i stort och i smått.

* * *

Jag tror inte Jesus kom till världen för att skapa en ny religion. Religioner finns det gott om i världen – och vad skall Gud med en religion till – världen och allting är ju hans! Det Jesus gjorde var att han ville att vi skulle få ett nytt perspektiv på livet – se det så som Gud hade för avsikt att vi skulle se det. Genom det vi kallar syndafallet hade mänsklighetens blick förvrängts, hon såg bara sig själv, hennes blick var fylld av rädsla, och när hon såg på sig själv såg hon sig bara i självfördömelse. All denna rädsla, självfördömelse och blindhet har gjort världen till en ond plats mitt i ett gott paradis.

Genom Jesus har Gud öppnat en väg bort från rädslan, bort från självfördömelsen, bort från det som bryter ner. Genom dopet och tron är vi som kristna kallade att följa Jesus. Leva i hans efterföljd. Vår uppgift är att i hans kraft och kärlek låta våra liv förvandla den här världen så att Guds rike syns i den. Så enkel är vår kallelse – så enkel är kyrkans kallelse – och så oändligt svår.

Det är så lätt att vi fastnar i saker som inte är viktiga – i debatter och tyckande och tänkande som inte förvandlar världen till det som Gud vill. Det är en stor risk att vi istället för att vara förvaltare av Guds nåd i dess många former startar en ny religion istället. Då har vi misslyckats. Med religion menar jag ett slutet idésystem som går ut på att göra Gud glad och oss andra fyllda av religiösa känslor. Ett slutet system där vi skapar ett starkt vi och ett dom, ett rätt och ett fel, ett inne och ett ute. Var det något Jesus var emot så var det ju just det.

Visst behöver vi struktur och system, hus och organisation – men vår uppgift är inte allt detta – det är att rädda människor från dödens väg, till livets väg, från självfördömelsen och hopplösheten till kärlekens och framtiden. Vår uppgift är att visa på att vi inte har en Gud som kräver offer utan som älskar oss och vill oss väl – en Gud som vill vara vår gode fader, vår gode herde, vår gode vän och broder. Han visar allt detta genom Jesus och genom hans kors.

Allt gör han för oss – inte för att vi skall bli religiösa, inte för att vi skall bygga kristna organisationer, inte för att gör Gud glad och fylld av lovsångsoffer – utan för att världen behöver bli räddad bort från den blindhetens väg som hon nu går.

Vi är kallade till att i våra liv gestalta Guds rike, d.v.s. denna värld som Gud avsett den. Vi gör det tillsammans med varandra och tillsammans med Jesus. Han fyller oss med hopp och kärlek, förlåtelse och liv. Vi är världens ljus och salt. Tro inget mindre om dig själv.

Genom att leva ut vår kallelse i stort och smått, genom att älska människor hem till Gud, genom att upprätta de fallna och stå upp emot det som är fel, tillrättavisa de som går fel och uppmuntra det som är gott är vi goda förvaltare.

När det blir fel känner vi vår Herre och vågar be om förlåtelse. Så förvandlas världen och vi… fram till den dag då Jesus kommer åter. Den dagen skall vi frimodigt kunna säga: ”Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron.” Amen.



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post181

8 e trefaldighet

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Sun, August 06, 2017 17:46:49

Predikan

8 e tref 2017, årg. 3

Psalmer: 721, 10, 657, 266 b, 522, 751 Pär-Magnus Möller ________________________________________________________________

Vad då ”den trånga porten”? Vad menar Jesus egentligen med det? När jag hör talas om den trånga porten och den smala vägen får jag någon slags klaustofobisk känsla av att trycka mig igenom en trång passage med risken att fastna där. Obehagligt! Dessutom sägs det att den nämnda porten är svår att finna – som om Gud i någon slags elakhet gömt undan den för att göra det svårt för oss att komma igenom den. Ja, Jesus gör det verkligen inte alltid lätt för oss att förstå vad han menar.

Vad är det då vi skall finna där bortom vägen och bakom porten? Jo, fördärvet eller livet. I slutet av vägen och bakom porten kan vi finna antingen livet eller fördärvet, därför är det viktigt att vi väljer rätt – och enligt Jesus är det få som gör det. Det är onekligen obehagliga ord han säger oss. Verkligt skrämmande om vi tar dem på allvar.

Hur skall man då bli räddad – hur skall man klara av att både finna och gå den smala vägen genom den trånga porten för att nå livet när det nu verkar så svårt?

Du måste ta emot. Det är hela svaret – du måste ta emot det som Jesus vill ge dig utan undanflykter eller krumbuktningar. Du måste alltså lära dig att ta emot.

Visst låter det lätt – men Gud vet hur svårt vi har för det. Du måste öva dig i att ta emot förlåtelsen till exempel. Det låter ju skönt att kunna bli förlåten – men samtidigt handlar hela förlåtelsegrejen om att du måste erkänna dig som en syndare. Om du inte erkänner dig som en syndare så har du ju inget att ta emot förlåtelsen för och då går den dig förbi – fattar du att det inte är så lätt. Vem vill erkänna sig som syndare? I vissa kyrkliga traditioner älskar man visserligen att erkänna sig som syndare – det är liksom något man bara gör – Hej jag heter Nisse eller Elvira och jag är en syndare! Men så enkelt kommer vi inte undan. Det är inte på din muns bekännelse det hänger utan på ditt hjärta. Att i hjärtat erkänna sig som syndare är betydligt svårare. I det ligger nämligen mycket. Dels innebär det att du frånsäger dig rätten att döma över andra – eftersom du är en syndare får du inte i ditt hjärta döma andra och tillsammans med den berömda fariséen tacka Gud för att du inte är som dom. En människa som vågar erkänna sig som syndare ser istället med kärlek på sina medmänniskor – och älskar dem för att de är ens olycksbröder eller systrar och i behov av samma förlåtelse som en själv.

Det handlar om förlåtelse men också om att ta emot allt i tacksamhet. En medveten och ångerfull syndare vet att den egentligen inte har rätt till någonting – en syndare tillhör döden och allt liv den får är en gåva av Gud. En del kristna har fått för sig att skall man erkänna sig som ångerfull syndare måste man se eländig ut och tala föraktfullt om sig själv – man skall oja sig och vara allmänt miserabel – men sådan är inte en ångerfull syndare, sådan är bara en självömkare och det är inte samma sak. Nej, en medveten ångerfull syndare lever i tacksamhet över allt det goda han eller hon ändå får. En medveten ångerfull syndare är en människa som övar sig att leva av nåden.

En medveten, ångerfull syndare har på detta sätt lämnat sitt eget högmod, sin egocentricitet, sitt självhävdelsebehov till Jesus för att i stället ta emot av det liv Jesus vill ge och som vi kallar nåden.

Den människa som inte känner Gud blandar gärna ihop detta självuppgivande med någon slags självutplåning – men så är inte fallet. Att ge upp sig själv för att ta emot Jesus är inte självutplåning utan att komma hem – att bli den jag var skapad att vara, inte den som synden och syndafallet gjort mig till. Paulus beskriver det så skönt i Romarbrevet som vi läste som epistel idag: ”Ni har inte fått en Ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en Ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: "Abba! Fader!" Vi kan ropa Abba Fader för vi har blivit fria från vårt eget fängelse och kommit hem till Far.

Vi ser hur nära Jesus vill komma oss – vad stora saker han vill förändra i våra liv för att vi skall kunna följa honom – kanske kan vi då också då förstå vad han menar när han säger att vägen är smal att gå.

Jag läste en berättelse en gång som jag tyckte var väldigt bra för att beskriva svårigheten i att följa Jesus och ge upp sitt eget. Den handlar om två portar. Över den ena porten står det himmelen och över den andra står det helvetet. Utanför porten till himmeln står Jesus för att ta emot dem som lämnat det jordiska livet.

Först fram kommer en gammal general, överhängd av medaljer och utmärkelser. Välkommen säger Jesus, vad roligt att se dig. Du kan hänga av dig uniformen där borta så skall du få en alldeles ny skinande vit klädnad av mig! Generalen tittar misstänksamt på Jesus och säger: Skall jag ta av mig uniformen, vad skall det vara bra för? Tar jag av mig uniformen så är det ju ingen som kan se vilka storverk jag presterat under livet! Jesus tittade på honom med kärleksfull blick: Du förstå det just det som är poängen med himmelen, här är ingen mer än den andre. In i himmelen kommer vi bara genom att vi tar på oss den vita klädnaden och lämnar allt annat. Generalen sneglade åt den andra dörren: Jaha, men om jag går in genom den där andra dörren istället, får jag ha kvar mina medaljer då? Dörren till helvetet öppnades och ut tittade Fan själv: Här får du ha så många medaljer du vill – stövlar också om det dig behagar – välkommen! Väste han. Utan att se på Jesu förtvivlade ansikte gick generalen in i helvetet. Och dörren stängdes.

Strax kom en äldre kvinna som uppenbarligen varit mycket vacker – det märktes på hennes sätt att röra sig att hon var van att glänsa i de mer välborna salongerna. O, Jesus, sade hon med ett dubbeltydligt leende samtidigt som hon lätt lät sin hand vila på hans axel, Vill du vara så snäll och öppna himmelens port för lilla mig? Hon blinkade med de lösa ögonfransarna och Jesus log och sade: Mycket gärna, men först måste du ta på dig den vita klädnaden. Kvinnan tittade föraktfullt på den enkelt skurna dräkten. Går alla omkring i sådana särkar, sade hon medan hennes leende sakta stelnade i avsky. Hela mitt liv har jag får höra att alla har lika värde, att skönheten sitter på insidan och allt annat sådant trams – jag vill låta min skönhet få blomma ut, jag vill stå i centrum, jag vill, jag vill, jag vill. Den andra dörren öppnades och ett rödmosigt ansikte visade sig: Jag vill… ha dig! Här får du glittra i all din skönhet, här finns många du i evighet får överglänsa – välkommen in i värmen! Kvinnan tog den onde i klöven och gjorde sin storartade entré i helvetet. Och porten stängdes i ett moln av svavelgul rök.

Den sista personen som kom gående var den mest tragiske av de tre. Med långsamma trötta steg gick han upp för den vita trappan. Jesus sprang honom till mötes omfamnade honom och sade: Äntligen, käre vän – jag har sett vad du lidit, vad människor har gjort dig för ont. Nu skall du få komma hem och vila. Lämna nu allt bakom dig och låt himmelens härlighet hjälpa dig att gömma. Här är din vita dräkt – tecknet på att du får börja om från början igen. Mannens ögon brann av hat: Glömma! Jag skall aldrig glömma, aldrig förlåta, aldrig lämna hitt hat. Den enda himmel jag längtar efter är att få se dessa som gjort mig så ont lida lika mycket som jag led. Jesus såg förskräckt på honom och sade: Inget blir bättre av det. Det är inte du som skall straffa dem – det är Guds sak! – Det är min sak! Sade mannen kallt och knackade på den andra dörren. Den öppnades och mannen frågade: Är detta en plats för hat och hämnd?

– Välkommen! svarade rösten där innanför. Och än en gång stängdes porten.

Jesus sade: Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den. Vi kanske kan ana vad Jesus menar!

Vad skall vi då göra? Ja egentligen kan vi bara göra en enda sak – be om hjälp. Bara en sak kan vi göra: Be om att Gud på nytt och på nytt skall skänka oss den Helige Ande och be att han skall hjälpa oss följa honom, att vi skall omvända oss till honom och bort från den onde – för det stod ju i Romarbrevet: Alla som leds av Ande från Gud är Guds barn.

Låt oss därför be: Herre Hjälp oss att ta emot det liv du vill skänka oss. Hjälp oss att ta relationen med dig på allvar, befria oss från ljumhet och likgiltighet och annat som leder oss bort från dig. Hjälp oss att bli mottagande till vår natur, hjälp oss att i djupet av vår varelse ta emot den förlåtelse du vill ge, den nåd du skänker, den frihet vi får som gåva. Hjälp oss att lämna oss själva, vår egocentricitet och egoism. Befria oss till dem som du en gång ville att vi skulle vara. Hjälp oss att går den väg och finna den port som öppnar det himmelska och eviga livet för oss. Herre förbarma dig över oss – Far, hjälp oss, dina barn ber! Amen.



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post180

Kristi förklarings dag 2017

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Sun, July 30, 2017 18:01:15

Predikan

Kristi förklarings dag 2017, årg. 3

Psalmer: 165, 10, 668, 406, 359, 165:3 Pär-Magnus Möller

Temat och texterna denna söndag vill berätta vem Jesus är. Det är mäktiga och mustiga texter – de är som scener i en dramatisk föreställning. Och kanske är det just så vi skall se dem.

När jag år 2010 var i Oberammergau och såg passionsspelen där, (– jag kan ju göra reklam om att vi åker dit 2020, så man kan redan nu boka om man vill följa med – ring expeditionen), så stannade själva den ordinarie berättelsen om Jesu lidande upp då och då – och mitt på scenen öppnade sig en annan scen där man kunde se en symbolisk stillbild ur GT som gestaltades av skådespelare. Denna bild ville fördjupa förståelsen av vad som skedde. Till exempel kunde man vid korsfästelsescenen se kopparormen i öknen – alla som såg på ormen blev räddade. Genom dessa bilder förstod vi på ett djupare sätt vad korset betydde. Vi förstod dramat på ett mer fullödig sätt.

Jag tänker att dagens texter har något av denna funktion över sig. De är berättelser, bilder, som vill hjälpa oss fördjupa förståelsen av vem Jesus verkligen är.

Menar jag då att det som hände på förklaringsberget bara är bilder och inte har hänt i verkligheten – Det beror på vad man menar med frågan. Jag tror fullt och fast att den erfarenhet lärjungarna hade av Jesus är sann – det vittnar ju Petrus senare om i ett av sina brev. Men när vi med ord skall beskriva det obeskrivbara talar våra formuleringar alltid om något annat än det orden säger – de talar om en djupare verklighet bortom orden, bortom det yttre skeendet. Det är viktigt att vi kommer ihåg att det är så.

Det är därför jag tror vi skall närma oss dagens texter just som scener vilka vill fördjupa dramat – så att vi kan förstå det vi inte kan förstå med våra ord – scenerna är fyllda av symboler och tecken som vill hjälpa oss att greppa det som orden inte alltid kan förmedla – låter det rimligt?

Ett vanligt exempel skulle kunna vara när en man beskriver sin älskade kvinna; han säger i drömmande ton att hon är som en ros. Vad betyder det? Blomsterhandlaren tänker kanske om henne att hon är ett tillskott i kassan eftersom rosor är dyra, sjuksystern som just lagt om såren på ett barn som sprungit i rosenrabatten kanske tänker att hon är en stickig typ, och den som inte förstår bilder tänker att hon är lång, grön, taggig med rött blossande hår. Själv tänker den förälskade mannen bara att hon är underbar eftersom rosor är underbara och han saknar ord för att beskriva det underbara.

Jag tänker att det är just det som lärjungarna efteråt gjorde när de försökte beskriva vad som skedde där på berget. De beskrev helt enkelt sin upplevelse. Vad är det då de vill berätta bortom orden som är viktigt för oss att förstå?

En viktig sak som vi lär oss handlar om vem Jesus är i förhållande till den judiska historien. Jesu sammanhang helt enkelt. Låt oss därför bege oss till ca 1200 f.Kr. och ut i Sinai öken för att förstå.

Mose går upp på berget för att hämta stentavlorna med alla bunden på. Där uppe möter han Gud. Han går ner från berget med ett möte som förvandlat honom och gjort hans ansikte skinande – hans ansikte lös så mycket att man var tvungen att täcka över det för att de andra inte skulle förgås. Vad är det för underlig händelse? Jag tror vi skall förstå den berättelse som så att Mose hade fått en så djup kunskap om Gud att hans väsen var genomglödgat av den. Han hade buden med sig, men han visse att buden var mer än regler att följa, buden var ett tecken på att det en dag skulle komma en person som skulle fullborda buden och uppenbara Guds innersta väsen och vilja för alla folk. Denna kunskap var för svår för folket att ta emot – den bländade dem – Moses visste saker som folket ännu inte var reda att ta emot – folkets ökenvandring var inte klar än. Men på ett sätt var Mose ökenvandring klar. Han gick med folket fram till att man kunde se in mot det förlovade landet – men han fick inte komma in… det gjorde inte Mose något – han hade redan sett vad som skulle ske – därför gick han i tro och han dog i tro.

Vad var det Moses hade sett där uppe på berget och som förvandlat hans väsen? Jo, han hade mött Jesus – han hade mött Elia, han hade mött de förvirrade lärjungarna Petrus, Jakob och Johannes – och han hade förstått Guds plan. Han var helt enkelt på förklaringsberget i ett tidlöst möte.

Med den insikten kan vi än djupare förstå Mose ilska när han kommer ner från berget och folket gjort en kalv av guld som de tillbad… men vi kan också förstå varför han tordes gå upp för berget igen och hämta nya tavlor – han visste att Gud inte skulle svika sitt löfte, att Gud var barmhärtig på ett sätt som folket ännu inte kunde förstå. Sanningen doldes alltjämt för dem bakom skynket Moses hade gömt sitt ansikte, sin kunskap, sin upplysning i.

Vi möter i GT också Elia. Elia var profet och var också en gång uppe på berget. Gud hade sagt åt honom att han skulle möta honom där. Vi läser om stället:

1 Kung 19:11-13: Herren svarade: "Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Herren skall gå fram där." En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus. När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan.

Vem var det Elia mötte där i det stilla suset – eller som det står på hebreiska: Ljudet av en tystnad?

Ja, vem var det som gav oss en helt ny bild av vem Gud var – vem var det som lät oss se in i hans djupaste väsen? Profeten Jesaja skriver om honom så här: Han fann sig i lidandet, han öppnade inte sin mun. Han var som lammet som leds till slakt eller tackan som är tyst när hon klipps, han öppnade inte sin mun.

I GT framställs Gud ofta som Herren Sebaot – han som för de himmelska härarna fram, han som var obesegbar kung, han som var mäktigast av alla Gudar. Det var så man på den tiden kunde förstå Gud – stridsguden JHVH. Men Gud var mer än detta – han var inte bara en evig kung över den här stridande världen – han skulle en dag komma med ett nytt rike, ett fridens rike, ett hoppet rike – ett rike där manteln som fläckats av blod skulle brännas upp.

Vi känner det riket genom Jesus – han var det tysta lammet som fördes till slakt, han var den som kom ridande på fredens djur åsnan, han var dem som möter oss i den kärlek som saknar ord – tystnadet.

När Elia i den tystnaden tillsammans med Moses mötte Jesus förstod han sitt uppdrag; att trösta folket och ge det hopp. Elias liv slutade med att han for i en vagn upp till himmelen – detta för att folket skulle förstå att innan tiden fullbordades skulle han återvända igen och visa på denna Messias han mötte på förklaringsberget… och vi känner igen hans återvändande i Johannes döparen… han är Elia, den som skulle gå före Messias – berättar ju Jesus för lärjungarna.

Mose som representerar lagen och Elia som representerar profeterna hade båda mött Jesus på förklaringsberget – det är därför vi förstår att, när vi läser om Mose eller Elia, vi måste göra det i ljuset av Jesus. Det är först genom hans kärlek till oss som vi kan förstå deras ärende; lagen och profeterna. På Mose och Elia tid var folket ännu inte redo att ta emot allt – de kunde inte förstå – men när tiden var inne uppenbarade han sig för världen så att vi alla kunde förstå vad de talade om.

Det Petrus och Jakob och Johannes förstod där uppe på berget var att Jesus var av evighet, att vi kan läsa om honom i de gammaltestamentliga skrifterna, att vi kan möta honom här i det obeskrivliga trosljuset eller i den talande tystnaden, i barmhärtigheten, i den självutgivande kärleken. Nu, förstod de tre förvirrade lärjungarna, var tiden inne; löftena skulle äntligen fullbordas, snart skulle evangelium nå alla folk… och de gick ner för berget tillsammans med Jesus – nu fylla av en insikt som ännu inte gick att förmedla med ord – men som är det evangelium vi känner som kristen tro – och som också har blivit vår djupaste erfarenhet av Gud – en erfarenhet som både går att leva och att dö på.

Nedanför berget väntade människorna. Deras liv var fyllda av sår och sorg. De längtade men såg ännu inte… men snart skulle de bli berörda av himmelriket – de skulle se att Gud var mitt ibland dem och att han inte övergett dem – oss.

Om det handlar dagens evangelium.



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post178

6 e trefaldighet 2017

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Tue, July 25, 2017 11:32:42

Predikan 6 e tref 2017, årg. 3
Psalmer: 276, 10, 656, 280, 285, 752.
Pär-Magnus Möller ________________________________________________________________


Vad är det att vara kristen? – Jag är döpt och jag tror, kanske den katekeskunnige snabbt replikerar. Det kan ju förvisso vara sant på ett rent dogmatiskt plan... men döpta är fortfarande de flesta i vårt land och tror gör nästan alla... i alla fall tror de på något. – Jo, säger vän av ordning, men man måste ju tro på Jesus förstås... Jo, det så klart, men vad är det man skall tro om honom... – Att han är världens frälsare… ok, men vad betyder det? I dagens evangelium sammanfattar Jesus på något vis lärjungalivets villkor. Två saker sticker ut: För det första får vi inte hämnas eller bruka våld. Lärjungarna ville ju att det skulle falla eld över dem som inte ville ta emot Jesus. Men Jesus tillrättavisade lärjungarna. De förstod nämligen ännu inte Guds väg. De var fyllda av den här världens hämndlystnad och mordlust. Deras hjärtan var ännu inte förvandlade. För det andra: vi är kallade till försakelse. Vi är kallade att leva i Guds rike, i Jesu efterföljd, han som inte har något ställe där han kan vila sitt huvud. Vi förstår på texten att när Jesu talar om efterföljelsen är den ytterst radikal. Juden, som satte sin relation med familjen så högt, fick inte ens säga farväl till dem där hemma när han skulle bli en lärjunge och vandra i Jesu efterföljd. Mer radikalt än det kunde det nog inte bli för en jude på Jesu tid. Jesus är tuff när han säger att den som ser sig om när han satt handen till plogen inte passar för Guds rike. Jag tror att vi skall förstå det som att man kan inte vara halvkristen, man kan inte både vara varm och kall, man kan inte älska både Gud och mammon... man måste välja väg. Man måste välja väg. Vem vill du följa? Det är livets stora fråga. När du svarat kommer konsekvensen av det svaret... du måste börja gå, du måste följa med allt vad du äger och har. Egentligen säger Jesus inget nytt. Han tydliggör bara det vi ibland kallar dubbla kärleksbudet, det som är grundat i den judiska lagen som alla judar kände till:

Du skall älska Herren din Gud med hela ditt hjärta, med hela din själ, med hela din mammon, d.v.s. vad du äger... och din nästa som dig själv. När du gör det får det konsekvenser... du blir, liksom Jesus, hemlös på denna jord, du blir borttagen från det liv du tidigare levde, du blir som en rotlös och familjelös vandrare på denna jord eftersom du nu lever ett nytt liv, du har ett nytt hem, du har en ny familj... du tillhör inte det förgångna utan framtiden. Det betyder också att du i denna världen ibland måste utstå orättvisa och orättfärdighet utan att äga rätten att hämnas. Du skall istället öva dig att vända andra kinden till, förlåta dina fiender, verka för försoning, och när det inte går; bara gå därifrån. Det är detta tuffa budskap som Jesus ger till lärjungarna innan han vände sina steg till Jerusalem, vandringen till den heliga staden där han en gång för alla försonade våra synder, gav oss en ny relation med Gud och en väg att gå där inte en enda bokstav av vad Gud befallt är borttagen, men där alla felsteg och all rädsla och allt mörker i våra liv är översköljt av nåd och kärlek. Så är efterföljelsens väg dubbel. Den är fylld av radikalt liv som bryter alla den här världens förväntningar och normer... men det är en väg tillsammans med den Gud som älskar oss så mycket att han gett sitt liv för oss för att rädda oss, för att ge oss ett hopp, för att ge oss en väg där vi kan utvecklas och bli fullkomliga människor i denna värld som ibland är så kärlekslös. Tillbaka till frågan om vad det är att vara kristen? I dopet har vi som ett löfte från Gud att vi alltid tillhör honom oavsett vad som händer i livet, han har en gång för alla fött oss till ett nytt liv. Nu kan vi välja leva det livet eller inte. Om och när vi väljer det livet, det är då vi får vandra i tro. Det är då det radikala livet börjar. Tro är att leva radikalt. Det är då vi inte längre får hämnas, tänka illasinnade tankar om varandra. Det är då vi skall älska varandra och tjäna varandra som bröder och systrar som älskar varandra. Det är då vi får gå in i övningen att dö bort från oss själva för att uppstå än mer som oss själva, till sinnet lika Kristus. Denna växt sker automatiskt då vi gång på gång få se att vi inte är så heliga i liv och ambitioner som vi ofta tror när vi börjar vandringen med Jesus, vi erfar ofta misslyckande efter misslyckande i vår andliga vandring. Ja när vi börjar vandra med Jesus, det är först då vi ser oss själva som vi är i all vår ofullkomlighet – och det är en välsignelse att det är så.

Det finns kristna som tror att de slutar synda så fort de blivit kristna... en del tror till och med att man inte är kristen på riktigt förrän man slutat synda... men de som säger så har helt enkelt fel – totalt grundläggande fel. Gud använder nämligen synden för att hjälpa oss komma närmare honom. Det är så han segrat över synden. När vi syndar gör han oss uppmärksamma på detta, han sänder en ånger i vårt inre. Om den ångern är styrd av den helige Ande kommer den att driva oss till Jesus... med en längtan efter hans förlåtelse. När vi kommer till honom ger han oss den förlåtelsen för då vet han att vi då förstått att vi måste komma till honom med allt som blivit fel i våra liv... så att han kan hela oss igen och hjälpa oss dö bort från synden, från vårt gamla skadade liv och i frimodighet uppstå till det nya försonade livet. Vi dör bort från vårt eget högmod och växer in i Jesu kärlek. När vi lever i den övningen sker något i vårt inre, något stort; vi växer mer och mer in i Guds rike. Vi helgas för att bli mer och mer lika honom, han som avstod från allt, ödmjukade sig och blev en av oss.

Vad är det att vara kristen?

Förenklat skulle man kunna säga att det är att ha valt att följa Jesus och börjat vandringen tillsammans med honom. Att i sitt liv börjat övningen att börja om sitt liv med den kraft och kärlek som Jesus ger. Att vara kristen är att med början i dopet gå in i trons övning; att låta det i livet som tillhör det onda sakta men säkert dö bort; högmodet, illviljan kärlekslösheten, själviskheten osv – och istället låta Andes liv växa fram: kärlek, frimodighet, frihet, förlåtelse, barmhärtighet osv… konsekvensen av det livet är ett utanförskap i denna värld. Ett brytande av den här tillvarons normer. Det är det Jesus talar om i dag i evangeliet. I ditt liv vittnar du nämligen om ett annat rike än de här – Guds rike. Det kostar på.

Men Gud hjälper oss att ha rätt perspektiv på det vi måste utstå. Paulus ger ord åt det perspektivet i romarbrevet. Han ord får avsluta denna predikan. Han skriver: Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår.





  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post177

Pingstdagen 2017

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Mon, June 05, 2017 09:52:53
Predikan

Pingstdagen 2017, årg. 3

Psalmer: 161, 10, 53, 160, 712. Pär-Magnus Möller

Innan jag blev kristen hade jag en underlig syn på vad en kristen människa var. Jag bodde i Malmö och den församling som vi geografiskt tillhörde hette Eriksfälts församling. Denna församling hade en ovanligt ful kyrka, byggd i rött tegel och med en gigantisk grantittrappa upp till entrén. Många kallade den Brandstationen eller St:a Mobilia, för den ligger precis mitt emot ett av Malmös största shoppingcentra: Mobilia. När familjen på söndag förmiddag vid elvatiden körde förbi denna fula tegelkyrka på väg till Mobilia för att handla och jag såg de kristna klättra upp där för den stora granittrappan för att fira sin gudstjänst, tyckte jag att dessa små underliga kryp var det märkligaste som skapelsen kunde frambringa. VARFÖR skulle man på veckans bästa tid sitta av en timmes långtråkig underhållning där inne i mörkret? Det var fullständigt främmande för mig. Det måste till och med vara roligare att följa med mamma in på Lindex och vänta ut hennes evinnerliga klädprovande, tänkte jag – så konstiga tyckte jag att de kristna var.

Jag tänkte mig kristna människor som inkrökta tråkmånsar som bara talade en massa religiös goja. Deras liv var inget som jag trodde överhuvudtaget skulle kunna beröra mitt på något sätt. För att vara kristen måste man liksom komma från en annan planet och dessutom vara rejält hjärntvättad.

Det är konstigt, men som jag tänkte då tänker jag inte nu. Jag är samma människa, med samma personlighet, jag kommer inte från någon annan planet och har aldrig blivit hjärntvättad – ändå kan jag tänka, när jag ser mig själv i minnets dimridåer; så fel jag hade.

När jag väl förstod att det som evangelierna berättar om Jesus handlade om livet insåg jag att jag måste omvärdera mycket av mitt tänkande. Om det nu var sant att Gud blev människa, dog och uppstod, då var jag ju tvungen att prioritera om och formulera om meningen och målet med livet. Var Jesus verklig då var jag tvungen att omvärdera mitt förhållningssätt till kyrkan och alla de underliga varelser som vandrade upp och ned för granittrappan. Det tog en tid av aktivt prövande innan jag vågade med min egen mun säga att jag var kristen och det tog ännu en tid innan jag vågade upptäcka att det här med att aktivt räkna med Jesus i sitt liv faktiskt innebar något mer än att gå omkring och tro så där i största allmänhet för att det är kul att tänka kring religiösa ting. Att räkna med Jesus i livet, att söka honom där han är i församling och gudstjänst, innebar att ställa om och ta emot - och Jag fick frimodighet och kraft i mitt liv, frimodighet och kraft som inte kom från mig själv utan från Gud. Sakta men säkert upptäckte jag vad relationen med Jesus innebar, nämligen att jag i dopet fått ett nytt liv, ett helt liv. Jag hade fått ett nytt liv vari jag kunde se tillvaron med helt nya ögon, ett nytt liv där jag började kunna prioritera de saker som var verkligt viktiga i livet. Jag upplevde att jag hade hittat den källa av levande vatten som släckte den törst som så ofta tvingar oss in i det där meningslösa jagandet efter ingenting som hela världen verkar ägna sig åt just i denna tid – jag fick erfarenhet av vad det är att vara otörstig.

”Obey your thirst”, ”Lyd din törst”, löd Coca-Cola kompaniet slogan för inte så länge sedan. Coca-cola ville att man skulle dricka deras produkter – och reklamens undermening var att det egentligen är coca-colas produkter som du längtar efter i ditt liv, djupas sett – och så är det väl - eller hur?

Drick mycket socker med koffein i så blir du smal, evigt ung, vacker. Ta en flaska till så får du skinande vita tänder och den där perfekta partnern som du kan hångla med i solnedgångens sken. Ta ännu en flaska så får du fantastiska magmuskler och glänsande hår och solen kommer alltid att skina på dig. Kom och köp lite lycka på flaska, lite framgång. Släck din brinnande törst med Coca-Cola, släck din livstörst med Coca-cola.

Visst vet vi att all sådan reklam är lögn. Hade man druckit så mycket Cola som reklamen uppmanar oss till så hade vi alla varit feta, tandlösa, glåmiga rapande vrak snarare än de idealmänniskor som reklamen lovar. Ändå lyder vi reklamen och marknadens alla knep för att få oss att bli lyckliga. De som skapar reklamen vet att vi alla är törstiga, men vi är inte törstiga efter fler produkter, vi är törstiga efter sant liv – och eftersom vi inte vet var vi skall söka detta liv, gör vi som alla andra – köper oss det kolsyrat i flaska.

Men vi skall inte låta lura oss! En dag finns inget av det ni samlat eller köpt kvar – var finns då livet? Var finns då meningen med att finnas till? Vem bär oss när vi inte längre kan ge oss själva fler inköpsinjektioner av lycka och framgång – ingen – eller hur – vågar vi i djupet inse det?

Mitt in i vår konsumtionskultur ropar Jesus idag – är du törstig, kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten… ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten… Visst låter det underbart. Den som kommer till Jesus skall inte behöva släcka sin törst med yttre medel, sådant som bara spär på törsten – nej, ur hans eget inre skall det strömma fram en källa med äkta liv.

Sedan den dagen då Jesus ropade ut detta löfte i templet i Jerusalem har miljontals människor sökt sig till honom, och dessa miljoner kan vittna om att hans löfte är sant. Den törst som vår tillvaro inte kan släcka, den törsten stillar Jesus åt dem som vågar närma sig honom – vågar vi det?

Genom livet i församlingen och med Jesus har vi en så nära relation med Gud Fader, himmelens och jordens skapare att vi får kalla honom pappa. En sådan relation förändrar mer än man kan tro. Den som känner Gud så nära att man kan kalla honom pappa får en annorlunda syn på livet i det mesta.

Den som lever med Jesus är aldrig ensam. Den som aldrig behöver känna sig ensam lever med en annan tillförsikt och ett helt annat mod än den som behöver kämpa sig igenom livet på egen hand. Den som aldrig behöver känna sig ensam vågar börja leva redan här och nu!

Men livet tillsammans med Jesus och församlingen innebär mer än så. När lärjungarna på pingstdagen fick erfarenheten av hur Guds rikes hela makt och kraft plötsligt fyllde dem, förstod de att något nytt hade kommit, något som världen inte skådat förr. Man brukar kalla pingstdagen för kyrkans födelsedag, för på denna dag skapade Gud en gemenskap som var fylld med en kraft som aldrig tidigare skådats. Denna kraft kallar vi för den Helige Ande och den lovas alla som vill leva tillsammans med Jesus.

Den Helige Ande gör så att vi kan be, den Helige Ande gör så att vi kan läsa vår Bibel och förstå den, den Helige Ande ger oss en erfarenhet av att Gud är med sin kyrka. Det är den Helige Ande som skapar tro. Det är den Helige Ande som gör att människor som innan levde i trasighet plötsligt, i kyrkans gemenskap, får erfara hur de sakta men säkert börjar bli läkta igen. Det är den Helige Ande som gör att människor kunnat bli helade både till sin yttre människa och till sin inre.

Det är många här i församlingen som kan vittna om vad Gud gjort i deras liv, det är många som känt av en sådan förändring och ett sådant läkande att bara Gud kunnat vara den som gripit in i deras liv. Detta innebär att Kyrkan och gemenskapen med Jesus är det ställe dit du kan komma för att bli läkt som människa, om du vill bli läkt på djupet. Den kraft som finns i gemenskapen med Jesus överträffar allt.

Om jag, innan jag blev kristen tyckte det var konstigt att folk fick för sig i att gå i Kyrkan tänker jag idag precis tvärt om. HUR kan man leva utan Jesus? Hur kan man låta bli att ta sig tid att upptäcka det liv som Jesus erbjuder dem som vill leva tillsammans med honom i församlingen.

Det finns ännu fler löften för den som lever med Jesus. Det finns löftet om att döden inte längre har någon makt över en, tänk vilken frihet det löftet ger en i livet. I en värld som gör allt för att bevara ungdom och liv, med silikon, antirynkkrämer och hårinplantat, ropar Jesus: Var inte rädd för döden, jag har besegrat den, börja leva här och nu istället och älska livet. Den som lärt känna Jesus vet i sitt allra innersta att Gud är den som till sist har all makt. Samhället och de som bestämmer över vår tillvaro må pracka på oss vilka idéer de vill och vilka produkter de vill. De må hota och försöka skrämma oss till lydnad – men vi kan i gemenskapen med Jesus lugnt skratta åt dem och säga: Ni i världen som ser så mäktiga och kraftfulla ut, ni som vet allt och förstår allt, den dag kommer då ni inte har någon makt alls. Den dag kommer då Coca-colan tar slut och silikoninplantaten inte länge förmår kvarhålla illusionen av evig ungdom. Vad består då av era liv?

Allt det har den Helige Ande uppenbarat för oss – utan den Helige Ande hade vi inte sett något av detta!

De små figurerna som krälade upp för den stora kyrktrappan utanför Mobilia i Malmö hade upptäck något där inne som jag till dess inte hade smakat. De hade funnit källan till liv. Precis som vi! Vi tillhör ett annat rike, ett annat hopp, en annan framtid än denna blinda värld. Folk undrar vad vi funnit? Vi måste berätta, vi måste vandra till vår gudstjänst, vi måste leva de liv han kallar oss till – vem vet, det finns de som ser oss och undrar vad vi är för underliga typer – det kan hjälpa dem att finna vad vi funnit.

Församlingen är till för just detta, att leva av källan med det vatten som släcker all törst och hjälpa andra att hitta den.

Drick din Coca-cola när du är törstig en varm sommardag, men sök släcka din livstörst hos Jesus som sade: Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten. Amen!



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post175

Söndagen före pingst 2017

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Mon, June 05, 2017 09:52:02

Predikan

Söndagen före pingst 2017, årg. 3

Psalmer: 162:1-2, 641:7, 669, 52, 359, 367 Pär-Magnus Möller

________________________________________________________________

Vi som lever efter pingstdagen lever i en helt ny tid. Det är det lätt att glömma att det är så. Tiden före Andens utgjutande över kyrkan var en helt annan tid än den vi lever i nu. Man hade ett annat förhållande till Gud, man förstod livets mening på ett annat sätt, man såg också framtiden på ett annat sätt.

Ibland talas det om pingsten som känslornas tid, hänryckningens tid... därför tänker man på vigslar och romantik... men den Helige Ande är inte hänryckning eller känslor, den Helige Ande är en ny skapelse.

Liksom den Helige Ande vilade över skapelsen den första av alla dagar så vilar den Helige Ande nu över den nya skapelsen, den nya skapelse som föds fram genom dopet och tron, kyrkan.

I den gamla tiden talade Gud till sitt folk genom lagen och profeterna. Profeterna och lagen fanns samlade i Bibeln och därför räknades den som helig. Man fick inte ens röra de heliga bokrullarna med händerna, så helig var den. I bokrullarna fanns också Guds heliga namn skrivet, det som ingen idag vet hur det skall uttalas men som innehåller de hebreiska bokstäverna JHVH. När man såg de bokstäverna sa man i respekt; Herren, Adonaj, istället.

Böckerna förvarades i särskilda skåp och när de blev utslitna begravde man dem som om de var levande väsen. Därför finns det inga riktigt gamla avskrifter av det vi idag kallar gamla testamentet.

När Jesus kom flyttas fokus från texten, från templet, från offren till Jesu person. Detta är oerhört viktigt att förstå. Johannes, vars evangelium vi läser i dag inleder sin berättelse om Jesus just med orden: ordet blev kött. Det betyder att lagen och profeterna sammanfattas i Jesus, templet och offren sammanfattas i Jesus. Vi möter inte längre Gud i boken utan i den levande Jesus som trätt ut ur boken och blivit kött.

När Jesu jordiska liv till sist börjar närma sig sitt slut säger Jesus att han inte skall lämna oss utan han skall vara med oss genom den Helige Ande. Den Helige Ande skall härefter lära och undervisa oss om vägen.

Det är alltså efter Kristi himmelsfärd den Helige Ande som blir korrelatet när vi skall försöka förstå Gud och hans vägar för oss. Det är den Helige Ande som blir rättesnöret.

Det betyder i sin tur att vi som tagit emot den Helige Ande genom dopet och tron gjorts myndiga att förstå, tala med och berätta om Gud.

Detta är något oerhört. Detta betyder att efter den Helige Andes utgjutande är kunskapen om Gud inte given bara några experter, några präster, några vise män eller kvinnor som på gamla testamentets tid, utan alla. Det är en ny tid!

Detta betyder att när det gäller att förstå Guds vilja och väg med oss måste vi tillsammans utröna den med alla våra olika erfarenheter och perspektiv. Tillsammans! Det är därför kyrkan alltid pysslat med kyrkomöten av olika slag, rådslag om teologi och faktiskt en slags demokrati ... demokratin är djup förankrad i arbetet med att söka Guds vilja. Nu handlar demokrati i det här sammanhanget kanske inte om den allmänna opinionens tillfälliga ryckigheter, utan snarare de döpta och troendes långsamma sökande efter Guds vilja.

Det är därför det alltid blir så fel när vi kristna försöker slå bibelord i huvudet på varandra för att bevisa set ena eller andra – eller då vi springer efter den ene läraren efter den andre och tro att just den äger hela sanningen. Det vi alltid behöver förstå är att det är i det ständigt pågående samtalet vi utrönar Guds vilja och väg... och att i det samtalet behövs alla åsikter tas med och beaktas... sedan får den Helige Ande se till vad som mognar fram och blir bestående. Detta bör ge oss frimodighet att säga vad vi tycker och tänker när vi talar om Gud. Det kan ju vara så att det är just dig som den Helige Ande vill använda i det sammanhang du för stunden verkar.

Det är alltså en ny tidsålder som inträder då den Helige Ande utgjuts över församlingen. Gud blir plötsligt närvarande i varje människas liv, han är hos var och en av oss alltid. Det är därför det heter att kroppen är andens tempel. Vi är tempel åt den Helige Ande... Gud bor oss. Därför förstår vi tillvaron på ett nytt sätt:

*Vi förstår i Helige Ande att Gud älskar oss just sådana vi är. Den minste av oss likaväl som den störste. Vi är alla Guds barn. Vi lever genom den Helige Ande i en förståelse av världen som att den inte länge har gränser mellan folk och stater, inga murar mellan män och kvinnor, ingen värdering mellan den förste och den siste. Detta är också något nytt och oerhört.

*Den Helige Ande har också gett oss ett hopp om evigheten. Himmeln såsom vi hoppas på den är också något som är nytt. Den har anats i gamla testamentet men det är den Helige Ande som öppnat denna insikt för oss och som gör att vi vågar tro på den.

Den Helige Ande har gjort något väldigt radikalt med vår syn på tillvaron och livet. Vi glömmer det ibland eftersom vi tar allt detta för givet ... men för lärjungarna som fick vara med i övergången från det gamla riket till det nya var en minst sagt omskakande upplevelse. Allting blev nytt. De gick in i ett frimodighetens rike där ingenting stod i vägen för dem. De visste vad det var att leva under lagen och vad det var att nu leva i Kristus. Vi behöver för varje generation återupptäcka detta. Men för att göra det måste vi för varje generation bli av med våra olika rädslor.

Det finns nämligen en särskild sorts religiös rädsla som drabbar alla fromma sammanhang då och då och som vi med den Helige Ande hjälp behöver kraft att bli befriad ifrån.

Särskilt stark är den rädslan i sammanhang där det funnit en väckelse eller en stark fromhet som präglat tänkandet om vad kristen tro är. Generationerna efter denna väckelse lever i ett slags arv då de försöker bevara det som en gång var. Saken är dock bara den att det som var inte finns kvar. Ändå har man någon slags kärlek till det som var som gör att man inte vågar tänka att det nu är vår generation som har som uppdrag att återupptäcka att den Helige Ande inte är ett museum utan levande Gud. Den Helige Ande talar på nytt - och på ett nytt sätt - in i varje sammanhang och tid.

Eftersom den Helige Ande alltid gör allting nytt varje dag lever vi i kyrkan i en ständig växtvärk, i en ständig förändring som alltid gör och alltid har gjort ont. Gud är nämligen inte bara historiens Gud utan denna tids Gud. Det är därför bra att vi var och en ibland prövar vad som är andens vilja att förnya och min vilja att bevara varje gång vi möter nya utmaningar. Det kan vara en god andlig övning.

Men hur vet man då om det är den Helige Ande som talar och inte någon annan ande?

Tre saker vill jag då nämna:

*Det första handlar om Bibeln. Den är källan till kunskap om Kristus. Det är därför vi behöver läsa Bibeln. När vi lär känna ordet som blivit kött då kan liksom Guds Helige Ande kommunicera med oss så att vi förstår. Bibelläsning handlar för den kristne Inte främst om kunskapsinhämtande utan om att vi där lär känna Jesus. Läsandet kan se olika ut eftersom vi är olika. För en är det texterna på söndagen, för en annan ett djupare studium och bibelkommentarer, för en tredje är det bibelord utifrån bibelläsningsplan. Det finns inget rätt eller fel ... poängen är att man regelbundet umgås med Kristus. Vi måste också komma ihåg att gudstjänsten är bibelord gestaltade... när vi firar gudstjänst umgås vi därför med Herren.

*Det leder oss in på den andra punkten som är kyrkan, eller traditionen. Prästens uppgift är att bevara läran. Det betyder att det är prästens uppgift att lyssna in den demokratiprocess där Guds vilja sakta blir klar och växer fram. I detta finns förstås bibelkunskap och gudstjänsttradition, men där finns också dogmatiken, d.v.s. trosdogmerna; vad lär kyrkan, vad har kyrkomötena lyssnat in att den Helige Ande sagt, osv. Den som lyssnar till kyrkans tradition lyssnar in den helige andes röst. Det är därför kyrkan arbetat med teologin.

*Den tredje punkten är kanske den viktigaste. Den handlar nämligen om kärleken. Kärlekens Ande har tagit sin boning i ditt hjärta när du döptes. När du lever med i Jesus i ordet och bönen, i nattvarden och i församlingen då sker det att ditt hjärta blir mjukare och mjukare, mer och mer levande. Då har du också lättare att älska. Det är Andens vackraste frukt i ditt liv.

Därför är det så: I ditt hjärta bor Guds rike och Guds rike vet vad som är gott och vad som inte är det. Du kan alltså skilja mellan kärlekens Ande och Egoismens ande. När du inte vet vad som är rätt eller inte utifrån bibelns ord eller kyrkans tradition har du att lita på ditt hjärta. Det som är gott för den människa eller situation du möter är då Guds vilja. Mindre än så skall du inte tro om dig själv.

Vårt enda problem är rädslan som inte gör att vi vågar tro att Guds Ande bor i oss. Den rädslan gör oss hårda, dogmatiska och människofrånvända. Rädslan gör att vi hellre håller oss till principer än till livet. Men Jesus varnar oss ofta för det.

– Jag har kommit för att ni skall ha liv, sa Jesus, och liv i överflöd. Var inte rädda, Guds rike är inom er. Följ mig. Så enkelt är det!



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post174

Bönsöndagen 2017

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Mon, May 22, 2017 16:09:04

Predikan

Bönsöndagen 2017, årg. 3

Psalmer: 238 B, 641:7, 214, 292 B, 197 Pär-Magnus Möller

________________________________________________________________

Det är ibland bra att fundera över grunderna i kristen tro. En av grunderna är bönen. Ett stort missförstånd inom kristen tro är att tänka att bönen är nödvändig. Det är inte sant. Bön är möjligtvis bra, men nödvändig är den på ett sätt inte. Det beror liksom på…

Bön handlar om relation. I alla fall handlar kristen bön om relation. Vi bör kanske i det här sammanahanget skilja mellan kristen bön och icke kristen bön. Vi testar.

Jag tror i princip alla människor kan be och också gör det. Bön är naturligt mänskligt. Vi ropar till någon som vi tror hör; blå elefanter, stränga domare i himmelen, ett överjag som ständigt ger dåligt samvete, något träd, någon kraft… kanske en Alien på en främmande planer, vad vet jag? Ber gör vi alla fall!

Den mesta bön som sker i människors inre handlar om en själv eller dem som står en nära; vi ropar på hjälp eftersom vi inte själva kan hantera livets alla komplicerade situationer. Egentligen inget fel med det… och nog tror vi kristna att Gus hör också sådan bön… men den är på ett sätt onödig. Gud vet ju redan allt. Visst kanske Gud tycker det är bra med repetition och påminnelse… men man tycker ju ändå att om han är Gud, borde han komma ihåg också mina obetydliga behov och längtor utan mina påminnelser – eller?

Ibland behöver vi be på det här lite själviska och naiva sättet, det känns gott och det känns som vi i alla fall gjort något – och den känslan behöver vi då och då – men den är inte nödvändig.

Emellanåt använder vi också bönen för att visa andra att vi minsann tillhör Gud. Det kan ju vara praktiskt om man vill ge någon annan dåligt samvete; titta på mig, så from jag är! I dagens evangelietext påtalar Jesus lite försynt att han inte tycker det är rätt sätt att använda bönen på… han kallar oss som gör så då och då för hycklare. Hycklare är inget bra ord ifall någon undrade.

Jesus säger att det är bättre att, om vi har sådana skrytsamma tendenser, vi ber i skymundan, för då har vi inget annat fokus på bönen än det fokus det skall ha; Gud fader själv.

Kristen bön är alltså ingen resurs att styra över världen med, som en magisk omniopotent formel… det är heller inget som vi skall göra för att visa att vi tillhör Gud och tycker han är ok. Är det så vi tänker om bönen är den totalt onödig. Bön är något annat.

Bön är relation.

Bön är något som sker då man har med Gud att göra.

När du döptes gav Gud dig sin Ande, den helige Ande, som hjälparen. Han planterade liksom en del av sig själv i ditt inre för att han alltid skulle kunna vara nära dig.

Jag tycker det är en underbar tanke och kunskap: Gud har planterat en liten del av sig själv i mitt hjärta så att han alltid kan vara nära mig.

Det Gud därefter pysslar med i våra inre, det är att han ber för oss. Han vädjar för oss med rop utan ord, som det står det i dagens epistel. Den helige Ande i vårt inre undervisar oss helt enkelt i bönen. Han har redan nu ställt oss inför Guds tron där vi tillsammans med den stora vita skaran alltid tillber inför tronen. Dag och natt. Det är ingen framtidsbild uppenbarelseboken målar upp – det är en bild från Guds rike i dag – och i dag står vi med hjälp av den helige Ande inför Guds tron i tillbedjan – den helige Ande gör det med oss; vi vet ju inte hur vår bön skall vara, skriver aposteln, men Anden vädjar för oss med rop utan ord.

Kristen bön handlar helt enkelt om att öva sig att lyssna in Andens rop så att vi alltid lever i medvetenheten om att vi står inför levande Gud. Därför står det att vi alltid skall be. Skulle det bero på oss skulle vi snart tröttna, men Anden ber i oss alltid och manar oss att ständigt ha vår blick för himlen öppen i alla situationen, i alla möten med människor … vi behöver bara öva medvetenhet om att det är just så!

Bön är alltså inte nödvändig. Det låter kanske provocerande i ett fromt sammanhang som det här, men kanske också befriande. Den slags bön där vi tror att vi bär världen på våra axlar är i alla fall inte den slags bön som är nödvändig, den är snarare ett uttryck för magiskt tänkande eller vårt stora behov av att vara omnipotenta. Den slags bön som vi ber för att liksom göra Gud eller andra glada och nöjda och få oss att framstå som goda och fromma människor är heller inte nödvändig – den är direkt skadlig enligt Jesus.

Så… skall vi alltså sluta att be?

Saken är den att vi som döpta och troende inte kan sluta be. Bönen pågår ju hela tiden i vårt inre. ”Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.” stod det i episteln. Det betyder att från vårt inre sker ett ständigt rop inför Gud Faders ansikte. Det är vår trygghet. Det betyder att vår relation med Fadern alltid är som den skall, även om vi är dåliga att öva bönedisciplin.

En av de vanligaste själavårdfrågorna är nog den att man tycker att det är svårt att be – man går ständigt med ett dåligt samvete eftersom man inte prioriterar bönen tillräckligt – och när man väl sitter där i sin fromma lilla hörna så tänker man på något annat.

Det är ju reformationsfriande i år så en anekdot ur Luthers liv är ju inte fel. Luther hade diskutrat bönen och bönekoncentrationen. Luther lär ha blivit lovad en häst om han kunde be Herrens bön rakt igenom utan att tänka på något annat. Luther antog utmaningen och började: ”Vår Fader, du som är i himlen, låt ditt namn bli helgat, låt ditt rike komma… ingår det sadel till hästen också?”

Bön är inte nödvändig – men det är en gåva till oss som vi får bruka och växa in i. Har vi den utgångspunkten släpper många kramper kring vårt böneliv. Att öva bönen är att öva sig att lyssna in det som Guds Ande redan ber i vårt inre och öva vårt sinne och vår kropp att liksom koppla upp oss på Andens rop i vårt inre och sätta ord på det.

Bönen pågår ständigt i ditt inre genom den helige Ande – kristen böneövning är att då och då stämma in i den bönen…

För den övningens skull är det bra att skapa helig tid i sitt liv; morgonbön eller aftonbön t.ex. Man kan använda tidegärden som vi ber i Värnamo kyrka varje kväll kl. 18.00. Det är bra att ha en andaktsbild, ett kors eller en ikon. Det är bra att ta tid till lyssnandet i bönen. Det är bra att be tillsammans och så hjälpa varandra hitta orden för bönen och känna gemenskapen i bönen. Det är bra att ha en bönbok som hjälp ibland. Det är bra att skriva upp dem som man vill be för och i bönen öva sig att älska dem liksom Gud älskar oss – därför är det extra bra att be för sina fiender och dem man inte tycker så mycket om – där sker ofta stora under. Bön är jättebra om vi använder den rätt.

Kristen bön förändrar oss – den gör oss mer lyhörda och älskande. Det behöver vi. Gud älskar när vi ber – för då kan han tala till oss på ett lite mer koncentrerat sätt, han kan uppmuntra oss, trösta oss, leda oss. På så vis förändrar bön världen.

Det finns åtskilliga dåliga exempel på bön i världen; två krigsmakter som båda ber om seger, människor som inte vill konforneras med ett svårt bekymmer och bara ber att det skall försvinna, självisk bön som bara ser till sitt eget – sådan är nämligen bönen till sin karaktär då vi inte får hjälp av den Helige Ande att be. Men när den helige Ande ber i oss och vi övar oss att lyssna in den helige Ande då är det något helt annat. Bönen i den Helige Ande har makt att förändra. Den är nödvändig för världen – den bönen är vår kallelse – den bönen öppnar upp för Guds rike, genom oss och ut i världen. Därför skall vi be – ständigt!



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post173

4 i påsk 2017

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Mon, May 08, 2017 08:52:47

Predikan

4 i påsk 2017, årg. 3

Psalmer: 238 B, 641:7, 214, 292 B, 197 Pär-Magnus Möller

Det är ytterst få människor som kommer till tro genom att läsa bibeln, en kristen bok eller lyssna på ett strålande föredrag. Ytterst få människor kommer till tro på grund av en gudstjänst eller ens en ypperligt strålande predikan. Ibland är det bra att komma ihåg att det är så. De flesta människor kommer till tro för att de möter andra kristna och i deras liv ser Guds rike.

Bibeln, alla de s.k. kristna böckerna, alla gudstjänster och predikningar – allt vi pysslar med i församlingens liv är till för oss som redan tror, för att vi skall växa, för att vi skall mogna och kunna bära frukt i våra liv.

Det är därför kristen tro är så enkel. Du behöver inte ha en massa kunskap om treenighetläran eller dogmatiska förklaringar på vad inkarnationen betyder – du behöver bara en sak: lev nära Jesus och församlingen och låt dig bli älskad – först då kan du bära frukt, först då kan du älska andra hem till Jesus.

Jag tänker ibland på de första lärjungarna, vad de egentligen visste… det kan inte varit mycket. De var outbildade fiskare, kunde troligtvis varken läsa eller skriva – kunskapen i skrifterna var väl normal för tiden – de var ganska normala och enkla människor. Ändå var de just dem Jesus sände ut att förkunna evangelium i världen. Vad hade de att berätta, vad hade de att bjuda in till?

Ja, de hade inga kyrkor, inga hem, de hade ingeting som praktiskt gjorde det trevligt att berätta om Jesus på ett mysigt sätt. De sakande djupare teologisk reflektion kring Jesus person och handlingar – den formulerades mycket senare… Men de hade något som var starkare än allt detta, de hade en erfarenhet av en kärlek som totalt förändrat deras världsbild – totalt.

De hade en erfarenhet av vem Gud var som var så stark att ingeting kunde stoppa dem. Tecknet på den kärlek uppstod då två eller tre samlades i Jesus namn – då uppstod nämligen en kärlek mellan dem som öppnade himmelrikets portar, inte bara för de inblandade utan också för dem som såg dem. Det är därför Jesus säger: ”Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek”

Vad är egentligen den här kärleken som Jesus så ofta tjatar om – det är ju lätt att säga, men vad är det?

Kärleken är ett tillstånd. Kärleken är en relation. Kärleken är det tillstånd och den relation som råder när allt är som det skall vara, såsom Gud tänkt. Kärleken är shalom. Kärleken är Guds rike.

Så enkelt är det.

Kärleken är en ny världsordning. Den är inte en utopisk dröm, inget flummigt -68 revolutionärt. Det är ett sätt att leva.

Jesus säger ju det själv: så som jag har älskat er skall ni älska varandra. Därefter låter han tvätta våra fötter, säger att den minste är den störste, att vi skall tjäna varandra, att vi skall bära varandras bördor, att vi skall följa honom på vägen upp mot lidandet för alla människor – för får vi dela hans lidande i denna kamp så skall vi också få dela härligheten.

Kärleken är ett sätt att leva. För att leva det liv kan kallar till måste vi först av allt öva försoning och förlåtelse. Utan det är all strävan efter kärlekens liv totalt omöjligt. Det är därför korset måst stå i centrum för varje kristnes liv. Det är därför Paulus säger när han besöker församlingen:

Det enda jag ville veta av när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus. 1 Kor 2:2

– d.v.s. lever församlingen det liv Jesus kallat dem att leva – kärlekens liv där de älskar varnadra i Jesu efterföljd så att andra kan dras in i denna kärlek? Lever de i den försoning han kallar oss alla att leva i – i den förlåtelse som ger liv?

Kärlekens väg är ganska konkret. Men det finns faror som vill locka oss bort från den, och de är luriga att hålla sig borta från.

Den största faran är blindheten – med det menar jag blindheten att inte se att Kristus är i den jag möter:

Om någon säger: "Jag älskar Gud" men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett. 1 Joh 4:20

Jesu kärlek omfattar alla lika mycket. Det gör det komplicerat för oss – för det betyder att han älskar komplicerade Kalle lika mycket som snälla Sara. Kalle som hela tiden gör allt det där dumma som jag inte tycker om måste jag älska på samma sätt som jag älskar snälla Sara som gör precis som man skall.

Det behöver inte betyda att jag med automatik tycker om Kalla lika mycket som Sara – men jag måste se honom som den broder i Kristus han är. Om jag inte gör det stänger jag ute Gud ur mitt liv. D.v.s. om jag inte älskar Kalle – d.v.s. lever med honom som den broder han är – så älskar jag inte Gud. Det är så nära Jesus knutit sig till oss och varandra.

Vi lever alla i den här blindheten – det är därför mörkret och otron ibland är så stora inom oss. Men Jesus vill hjälpa oss att älska – han vill förvandla oss till hans likhet. Det är det som det kristna livet handlar om. Jesus vill byta ut våra stenhjärtan mot hjärtan av kött. Det finns en övning och en väg för det – Jesus är den vägen… Följ mig säger han.

Det kristna livet är en ständig vandring – en vandring bort från alla våra misslyckanden och tillkortakommanden – en vandring mot fullkomligheten: bli fullkomliga, liksom jag är fullkomlig, säger ju Jesus.

Vi kristna är inte perfekta – men vi övar oss att bli perfekta – och en dag skall vi lyckas – en dag skall Jesus bli allt i alla och vi ett i honom – och allt skall bli shalom, Guds rike – kärlek.

Än är vi inte där – men Jesus har kallat oss samman som församling för att vi inte skall komma bort från honom, för att vi skall öva oss att älska varandra, för att vår kärlek skall ha en plats där den blir synlig för världen.

Vad skall vi då göra för att det skall bli så? Vi behöver främst bli medvetna om varför vi är här – vi behöver lära känna varandra bättre, vi behöver arbeta tillsammans, vi behöver öva blicken som gör att vi ser Kristus i varnadra. Så enkelt är det. Detta är vår kyrka, vår gudstjänst, vår gemenskap – vad vill vi?

Jesus är här – han är med på det mesta så länge det bygger upp… han vill att vi skall vara frimodiga.

Det är inte så komplicerat – vore det komplicerat skulle nog hela Gudsrikesprojektet gå under innan det börjat – lärjungarna var vanliga människor, mindre utbildade än någon av oss. Det enda de hade var en djup, djup erfarenhet av den kärlek som besegrar allt – den har vi också.

Ett nytt bud ger jag er, säger Jesus: ”att ni skall älska varandra. Såsom jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek”… så enkelt är det!



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post172

Långfredag 2017

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Fri, April 14, 2017 17:28:24

Predikan

Långfredagen 2017, Markus

Psalmer: 453, 438, 673, 439, 144, 456. Pär-Magnus Möller

Gud ger oss en historisk händelse, ett drama, som vi kan förstå honom genom. Korset visar att Gud inte skyr något för att vi skall kunna leva med honom. En Gud som låter sig bli till den minste av oss, som låter sig utlämnas till lidande och död i sin strävan efter att vinna våra hjärtan är något världen aldrig tidigare skådat.

På ett sätt ger oss Gud en bild av sig själv som är så lite gudomlig vi kan tänka – han vänder begreppen upp och ned för oss. Efter Jesus söker vi inte Gud bland de höga utan bland de minsta. Vad gör inte det med oss?

Jag tänker att den första församlingen levde i en ständig förundran över det som skedde dessa sista dagar – det är därför de tagit en så stor del av evangeliet. Markus nämner Alexandros och Rufus, två söner till Simon från Kyrene. Kanske var Simon död när evangeliet skrevs, men sönerna verkade församlingen känna. Det var kanske deras berättelse som berättas, den som de säkert många gånger hört Simon berätta.

Vad blev då den första församlingens kännetecken? Jo, de övade sig i att älska varandra och de sökte Gud i samhällets minsta. De första församlingarna bestod av fattiga, utanförsatta… sådana som andra såg som glömda av Gud. Församlingen förstod att så inte var fallet, Gud glömde ingen – Gud gömde sig istället bland de små, bland de fattiga bland de sorgsna.

Jag tror att berättelsen om stjärntydarnas misstag när de sökte Messias i kungens palats i Jerusalem var något församlingen uppskattade. Ja, så tänkte världens människor – att Gud var de upphöjdas Gud, sa de till varandra. Men församlingen visste bättre: Gud går bara att söka i de små.

De såg att korset var ett tecken på ett nytt rike, en ny tid, en ny verklighet.

Ja, de som stod vid korset förstod förstås inte – de var uppfyllda av rättmätig förfäran. Först efter uppståndelsen förstod de vad som hände på korset. Så måste vi också se på korset – se på det i uppståndelsens ljus.

Ser vi på korset så ser vi att det är en segersymbol – en segersymbol för alla de som här i världen drabbas av sjukdom, fattigdom, utanförskap på olika sätt – Gud är del i våra liv också i svagheten.

Korset delar tiden i en tid före och en tid efter. Tiden före präglades av templets Gud, han som tronade på seraferna, gömd bortom våra blickar, bara nåbar genom översteprästens böner bakom förhänget i templet – eller genom de otaliga offren på tempelgården – liv efter liv som offras för att blidka vredgad, helig Gud.

Efter korset fanns förhänget inte kvar, översteprästens uppdrag försvann snart därefter, offren upphörde – Guds tron var inte längre i det upphöjda himmelska – hans tron fanns nu istället på en avrättningsplats, utanför staden, hans tron var ett kors – en plats där de mest föraktade miste sina liv – en plats där man i förnedring lät fåglar och vilddjur äta på de föraktades kroppar. Där i det mest föraktade, avskyvärda – just där ställer Gud sin tron för att visa att vi måste tänka om – vi måste förstå Gud och oss själva på ett nytt sätt. Guds rike, som nu gestaltas på jorden, var onekligen annorlunda

Gud blir människa för att vi skall bli mänskliga, han bryter ner rädslans och skuldens fängelse så att vi kan bli befriade till att frimodigt älska.

Korset visar helt enkelt vägen till förvandling. Vi måste alla på olika sätt bära Kristi kors så att vi förstår att den börda vi känner är verklig. Det Jesus gjort för oss handlar om det konkreta verkliga livet. Det är ingen andlig ide som skall efterlevas, det är en konkret övning i helgelse.

Frivilliga är vi kallade att gå in i ödmjukhetens och kärlekens efterföljelse – det är korset vi skall bära. Det är en tung vandring vi har att gå, mycket prestige som behöver övervinnas, mycket kamp med den egna personligheten. Vi får ha Simeon från Kyrene som förebild.

Väl framme vid Golgata tar Jesus över och fullbordar allt.

Korset är en fruktansvärd och underbar plats att vila vid. Fruktansvärd eftersom verkligheten om mig själv, min synd, min egoism, min själviskhet uppenbaras – underbar eftersom Jesus där låter oss bli älskade så djupt vi kan, underbar eftersom han genom sin kärlek förvandlar oss till hans likhet – så att vi kan älska som han – så att vi i våra liv kan bli vittnen om det rike som vi kallar Guds rike och som ge frälsning åt alla människor, frid, hopp, shalom.



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post171

Skärtorsdag 2017

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Fri, April 14, 2017 10:09:15

Predikan

Skärtorsdag 2017, Markusserien

Psalmer: 738, 10, 137, 398. Pär-Magnus Möller

”…detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många”… orden är Jesus. De kopplas samman med evangeliets inledningsord: första dagen av det osyrade brödets högtid, när påskalammen slaktades…”

Vad var påskalammet för något egentligen?

När Israels folk skulle lämna Egypten, men hindrades av Farao, skulle de ta ett lamm, offra det och stryka blodet på dörrposterna på de hus som folket bodde i – då skulle döden passera, Pesach – det hebreiska ord som för oss sedan blivit påsk. Passover kallas det på engelska; gå förbi.

Samtidigt som påskalammen slaktades – och det var många lamm, och offret höll på länge eftersom varje familj skulle ha var sitt lamm - låter evangelisten Markus lärjungarna förbereda för det fullkomliga påskalammets offer. De visste visserligen inget om det, men när de såg tillbaka på vad som hände förstod de att de nu var insatta i ett historiskt skeende som konkret skulle ändra hela världshistorien.

Lärjungarna skulle följa en man som bar på en vattenkruka. Både Markus och Lukas nämner denna man. Det underliga med honom var att vattenbärningen normalt var kvinnors syssla. Det var inte förbjudet för män att bära vatten och visst hände det att de gjorde det – men vattenkrukan var ändå något som gjorde att mannen var lätt att känna igen. Varför placeras den vattenbärande mannen där i texten?

Jag tänker att det inte är en oväsentlig detalj – utan något ganska viktigt… ett tecken på något.

Lärjungarna firade påskmåltiden. Det var en djupt symbolisk måltid som snarast kan jämföras med en gudstjänst. Man gick igenom hela Israels folks historia, man mindes löftet till Abraham, uttåget ur Egypten, vandringen genom öknen, intåget i det nya landet, domarna, kungarna – den stora bedrövelsen vid den babyloniska fångenskapen – man lyssnade till profeternas löfte om att Gud inte övergett folket – man talade om Messias.

När Jesus tar brödet och därefter lyfter kalken med vin sammanfattar han hela Israels historia genom att säga: Detta är min kropp, detta är mitt blod. Israels historia är berättelsen om Guds väg till oss människor. Det som innan bara varit dolt i historiska händelser bland folket, bland profetorden, i de judiska texternas mystika bild av den kommande Messias, sammanfattas nu i denna händelse. Lagen och profeterna leder båda fram till dessa dagar då Jesus ger sin kropp och sitt blod till oss i den ultimata kärlekshandlingen – korsets utgivande.

Nu började en ny tid – tiden efter Messias – tiden då allt är fullbordat – tiden då det nya förbundet skall knytas… nu knyts det inte bara med Israels folk utan med alla människor av god vilja. Det är något nytt som kommer – något världen aldrig tidigare skådat. Nya livsbetingelser, ny frimodighet, nytt hopp.

Jag tänker att mannen med vattenkrukan är en bild för detta. Lärjungarna följde honom in i den sal där den stora hemligheten skulle avslöjas, då det messianska riket skulle proklamaeras för första gången, då det nya förbundet skulle knytas. Det var ett nytt annorlunda förbund.

Paulus sammanfattar det i Galatierbrevet:

Så har alltså lagen varit vår övervakare tills Kristus kom, för att vi skulle göras rättfärdiga genom tron. Men nu när tron är här har vi inte längre någon övervakare. Alla är ni nämligen genom tron Guds söner, i Kristus Jesus. Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Men om ni tillhör Kristus är ni också avkomlingar till Abraham och arvtagare enligt löftet. (Gal 3:24-29)

När vi döptes så döptes vi in i det nya förbundet – in i det nya livet. Det är ett liv bortom den här världens gränser och rädslor. Visst lever vi här i denna värld – men vår blick är vidare – vi ser tillvaron utifrån Guds perspektiv. Vi vet att vi är älskade rakt igenom, vi vet att ingenting kan skilja oss från Gud, vi vet att vi får leva i förlåtelsen renande flod varje dag och varje stund. Vi är de friaste människor som finns i denna värld och vi får befria andra.

Vi är kallade att i våra liv vara som mannen som bar vattenkrukan. Vi skall leva utifrån det nya förbundets normer och regler – vi delar inte upp oss i män och kvinnor, vi bryr oss inte om nationsgränser och raser, vi vågar var fria att tjäna varandra som de befriade och upprättade människor vi är – och vi vågar älska. I en värld full av rädsla och hat vågar vi älska.

Vi är genom det nya förbundet vi firar i dag ett annorlunda folk. Vi särskiljer oss, liksom mannen med vattenkrukan. De som följer oss kommer till nattvardssalen där allt bli uppenbarat – Guds kärlek utgjuten för oss och för alla.

Bär därför tecknet på din utvaldhet högt så att folk ser… gå frimodigt till nattvardsbordet… de som följer dig få möta Herren.



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post170

Palmsöndagen 2017

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Sun, April 09, 2017 22:04:54

Predikan

Palmsöndagen 2017, Markusserien

Psalmer: 135, 673, 137, 143, 700:1, 443, 738

***

Vad håller människor på med? … frågan ställdes efter att vi återigen läst i tidningen om bombningar, gasattacker, terrorattacker. Vad håller människor på med! Varför kan vi inte leva i fred med varandra, varför kan vi inte leva i försoning. Vi vet att vi är ofullkomliga och gör fel… så är det ju för oss alla, varför kan vi inte acceptera det och i alla fall inte försöka göra det sämre, inte hämnas? Hämnd är ju det dummaste som finns – det gör inget annat än trappat upp hatet och gör det än svårare att försonas. Och varför kan vi inte be varandra om förlåtelse, varför har vi inte en sådan försonande miljö där förlåtelsen faktiskt kan få plats; förlåt jag missförstod dig, förlåt jag handlade inte som jag borde, förlåt jag gjorde fel.

Problemet finns på alla nivåer i världen – från två individer som älskar varandra men är så fyllda av prestige att de inte förmår förlåta, till länder som bombar hatar och talar illa om varandra. Ja, religionens värld är inte undantagen… visst har vi IS och Boko Haram, IRA och suspekta religiösa rörelser som ser sig som mer troende än andra, som inte vill ha med andra att göra för att de räknar sig som renare, bättre mer utvalda – bärande på en större kunskap… de tror sig tjäna Gud genom att avskärma sig från andra. Allt detta finns överallt i alla dess olika former. Det drabbar också oss… också mig.

Det är in i denna värld som Jesus på ett tydligt sätt rider in denna palmsöndag. Det är in i hämndens och hatets söndertrasade hjärtan Jesus rider in i denna dag – han kommer till denna värld, till detta land, till denna församling, till mitt orena hjärta.

Vad vill han där?

Jesus vill shalom. Han vill fred, frid, hopp, liv – Guds rike. På ett sätt är denna värld, som är söndertrasad av hat, redan förlorad. Men det finns i denna trasiga värld ett hopp, en räddning, en väg att gå mot förvandling. Det är den vägen Jesus nu går och han ber oss följa efter.

Genom dopet och tron får vi följa honom med upp på korset och dö bort från denna trasiga värld, vi får följa honom in i gravens mörker där vi får ge upp allt. Därefter får vi följa honom in i mysteriet vi kallar uppståndelsen. På ett förunderligt sätt – bortom alla ord – öppnas graven och vi får träda ut i livet igen. Det är ett liv här i världen – men ändå annorlunda. Vi som försöker leva i våra dop vet att vi kan leva våra liv under andra förutsättningar än andra människor. Vi är inte bättre, vi är inte fullkomliga, vi är inte i allt underbara – men vi har genom tron sett något som världen inte har sett – vi har sett älskade Gud.

Vi har genom Jesu kors sett hur den verkliga segern ser ut. Segern över livet vinns inte genom hämnd, vapen och straff, den vinns inte genom att vi avskärmar oss från världen, inte genom att vi strider med det vi tror är rätten som vapen. Den vinns bara genom att vi utgjuter våra liv för varandra, liksom Gud utgöt sitt liv för oss. Livet vinns bara genom att vi lever ut den försoning och kärlek som Jesus gav oss på korset.

Vad är då teckenet på att man låter Jesus få plats i ens liv?

När Jesus red in i Jerusalem på fredens djur, hälsades han först välkommen av folket. Så är det också för oss. De första religiösa känslorna blossar upp i oss och vi tycker att det är underbart att vi mött Jesus – tänk vad stor Gud är, att han älskar oss så att han vill komma till oss. Vi lägger våra mantlar på vägen och vi sjunger undrabara religiösa sånger. Jesus ser på oss med kärlek – men han vet att vi har en väg att gå.

Så här är det både för församlingar och för individer: I början är allt lätt.

Men Jesus vet att det kommer att bli annorlunda. När egots makt möter Jesus sker något både i församlingar och i individer. Vi blir hotade. Det är så att Jesu vägar ofta är lite annorlunda än vi tänkt oss. Att ha släppt in Jesus i livet innebär snart att alla de sköna religiösa känslorna sätts på prov. Jesu har ju inget intresse av att skapa religiösa människor – han vill ju förvandla oss till levande människor, vittnen om honom, älskande människor. Och bara den kan älska som på något sätt gett upp sitt ego. Jag återvänder ofta till ett litet roligt exempel: Jag talade med en from broder om synden. Han ondgjorde sig över den och hävdade i stor ödmjukhet att han var en stor syndare och Jesus nåd var så oändligt stor över honom. Jag bejakade hans påstående och sa att det stämde att han minsann var en stor syndare, varpå han flammade upp och med hög röst sa: ja, men jag är inte sämre än någon annan!

Det religiösa hyckleriet drabbar oss alla!

Vägen till korset är en smärtsam väg också för oss. Vi vill naturligt inte gå den vägen och oppositionen och hatet, protesen och egot gör allt för att kämpa emot.

Folket i staden ändrade snart sitt Hosiannarop till det iskalla ropet: korsfäst, korsfäst, korsfäst…

Vi kan inte anklaga dem – det sker hos oss hela tiden – det sker hos mig hela tiden. När jag möter någon som inte vill det jag vill väljer jag att tolka allt till det sämsta, lyckas ofta förtala på ett sofistikerat sätt, gör allt för att mitt ego, min vilja, min väg skall segra. Jag ropar till alla mina antagonister: korsfäst, korsfäst, korsfäst.

Vi kommer nog alltid ropa; korsfäst, korsfäst mot varandra – även i församlingen. Men vi behöver vara medvetna om varför det är så svårt att leva tillsammans i den frid Gud vill ge oss. När vi inte förmår möta varandra i ödmjukhet, nyfikenhet och kärlek beror det på att vi ännu inte fullt ut dött och uppstått med Jesus. Det betyder att vi fortfarande är rädda – att vi ännu inte fullt ut tagit emot Guds kärlek till oss. Så enkelt är det.

Det Jesus gett oss är ju ett helt nytt liv med helt nya förutsättningar. Vi kan VÄLJA att leva efter det liv han ger oss eller låta bli. Jesus har förlåtit oss allt, han har gett oss all sin kärlek, han har öppnat himmelns väg för oss så att vi kan få nya perspektiv på livet. Han har kallat oss samman till en älskande gemenskap som världen kan erfara hans kärlek genom.

Världen är förlorad – den kommer alltid att hämnas, stäva efter makt och av rädsla tolka allt till det sämsta – för världen har inget hopp. Men med oss är det annorlunda. Vi är en ny skapelse, vi har fått ett nytt liv, vi har tillgång till nådens alla skatter av förlåtelse och försoning – och vi är kallade att gå försoningens väg.

Broder Roger i Taizé och de bröder som lever i den gemenskapen har dedikerat sina liv till försoning – de vill hjälpa världens ungdomar att leva i försoning med varandra, försoning mellan länder och folk, kulturer och gränser. Vi bör också dedikera våra liv till försoning. När vi känner igen förtalets, egots, rädslans eller hämndens känslor i våra liv eller i vår församling bör vi vara på vår vakt. Saken är den att om inte vi kan älska varandra, har världens människor inget hopp. Vårt uppdrag som troende kristna är att i allt gestalta Guds rike – Guds rike är shalom, liv. Där livet bryts ner finns inte Guds rike. Där livet byggs upp är shalom.

Det är gott att så här i fastans mest intensiva dagar reflektera konkret på det här sättet om sig själv och vår församling. Vårt uppdra är ju underbart och Herren är ju med och hjälper. Vad gör vi för att stärka vår kärlek till varandra, vad gör vi för att inte tala illa om varandra eller gå med sladder, vad gör vi för att tolka allt till det bästa – vad gör vi för att låta Guds rike bli synligt i vår mitt… svaret är på ett sätt enkelt: lär känna Herren, lev av hans kärlek och låt dig förvandlas. Det är en konkret övning som gör ont. Den tar inte slut så länge vi lever – men övningen skänker en himmelsk glädje. Låt oss under de sista dagarna i denna fasteperiod och under påskens uppståndelsedagar leva den övningen. Då skall vi mer och mer få se att Herren är här, uppstånden
och levande – och han säger till oss: Frid – jag har kommit för att ni skall ha liv och liv i överflöd. Var inte rädda!









  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post169

Fastlagssöndagen 2017

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Tue, February 28, 2017 10:08:43

Predikan

Fastlagssöndagen 2017, årg. 3

Psalmer: 135, 143, 358, 700:1, 137, 38 B Pär-Magnus Möller

Den text ur evangelierna som vi lyssnat till i dag är en fullständigt revolutionär text. Den är så radikal att vi inte förmår lyssna på den fullt ut eftersom den utmanar oss rakt igenom.

Den är också lösningen på den här tidens stora problem.

Den berättar om Gud på ett nytt sätt. Den berättar om en Gud som väljer att avsäga sig all makt för kärlekens skull. Denne Gud blir så självutgivande i sin kärlek att han går i döden för den han älskar.

Var någon annanstans i den här världen ser vi en sådan ledare?

Vem är det då han älskar?

Jo, han älskar dem som befaller dödsdomen över honom, han älskar dem som håller i skaftet till piskan vilken genomtränger hans hud, han älskar dem som tvingar honom att bära sitt avrättningsredskap ut till avrättningsplatsen, han älskar dem som kör spikarna genom hans händer och fötter – han älskar dem som spottar på honom, hånar honom. Han älskar också dem som står honom närmast – de som inte ens orkar lyssna då att han berättar om den smärtornas väg han nu skall börja gå utan bara funderar på sitt eget; hur skall det går för mig, får jag sitta på tronen sidan om dig i himmelen?

Lärjungarna hade inte lyssnat – de var så fyllda av sig själva – så upptagna av sina egna frågor och bekymmer att vi lätt kan identifiera oss med dem… ja, därför berättas det till och med om att han älskar oss… till och med dig… till och med mig – vi som inte orkar ta in, vi som inte förmår älska som han – vi som så ofta bara har vårt eget för ögonen. Till och med oss älskar han! Till och med oss vill han ge tillbaka det liv, den glädje, den frihet som vi en gång var skapade till!

Vi som varit kristna ett antal år lever dock i risken att vi inte längre ser det makalösa i det som nu i fastan berättas för oss – och vi riskerar också att tro att detta radikala liv inte gäller oss – att det bara är en fin berättelse och inte en uppmaning från levande Gud att i våra liv följa honom. Ja, det är den där sista biten – att följa honom – som vi inte gärna lyssnar till fullt ut… den gör hans uppmaning allt för radikal för oss.

Men faktum är att vår Gud går före så att vi kan gå efter – han visar hur vi skall göra så att vi förstår och vågar – så att vi förstår vägen till förvandling både för oss och för denna värld.

Varför ställer lärjungarna sin fråga om de får sitta i himmelen sidan om Jesus trots att han berättat om det lidande han behöver gå in i för världens skull? Hur kan de svara ”ja” på frågan om de kan dricka den kalk han är kallad att dricka och döpas med det dop han skall döpas med? Jo, de förstod helt enkelt inte. De förstod inte djupet i den smärtans kalk han var tvungen att svepa och mörkret i den död han var tvungen att döpas med. Den skulle med tiden bli deras egen erfarenhet – men just nu anade de inte.

De tänkte liksom vi ofta tänker; nämligen att vara en lärjunge och följa Jesus bara innebar härlighet och glädje… eller i alla falla att man får vara i fred med det liv man har. De förstod inte djupet av den kamp och strid vi alla Kristi lärjungar är kallade in i.

Jesus lovar ingen särskild plats i himmelen för dem eller för oss – han bejakar faktiskt bara deras kallelse till lidande och självutgivande.

Det är onekligen något i Jesus perspektiv som svider när det bryts mot våra tankar och ideal. Tänk; vad innebär det för oss om vår Herre inte kommer för att bli betjänad utan att tjäna – vad är då vår roll i den här världen när vi lever i hans efterföljd? Är det någon som tror att ett utlevt kristet liv i den här världen inte kostar något av smärta, utanförskap, lidande och mörker? Är det ens rimligt att tänka att så skulle vara fallet?

Jag säger inte detta för att vi skall vara rädda och ta på oss självpåtaget lidande – jag säger detta för att vi lever i ett land och i en tid då vi ibland har förvandlat kristen tro till ett terapeutiskt självhjälpsprogram med introverta samtal om identitet och livscoachning – eller till en förening för teologiska frågeställningar och debatter. Jag säger inte att vi inte skall pyssla med sådant och jag menar det inte på något vist sarkastiskt – men jag är rädd att tiden går oss förbi om vi inte också övar radikaliteten i vår kallelse – i den konkreta efterföljelsen. Kallelsen att älska denna värld som Gud älskar… älska in i lidandet och döden.

Ibland får jag för mig att vi tror att kristet liv står mellan två poler: den ena säger att tro är intellektuella samtal och finstämda frågeställningar om livet. Den andra säger att det handlar om att ställa upp och göra fina saker för varandra och hålla igång församlingsverksamheten. Ingetdera är fel – men jag tror samtidigt inte det är i något av dessa diken församlingens kallelse egentligen ligger. Kallelsen är djupare än så – den handlar om att följa honom in i förvandlingen bort från den typ av lärjunge som bara ser till sitt eget till en som älskar som Jesus själv.

Jesus gick lidandets väg för världen skull – för att den skulle räddas. Och vi som är räddade är kallade till samma uppdrag. Vi skall dela lidandet för att så dela härligheten.

Vägen vi är kallade att gå är i mycket självuppgivelsens väg. Jo, det låter omodernt – inte alls mjukt, skönt och terapeutiskt. Vägen handlar om att bli allas tjänare liksom Jesus blev allas tjänare. Det handlar om att se denna värld från ett nytt perspektiv, Jesus perspektiv – ett perspektiv där det förlorade fåret är värt allt, där svikaren ständigt skall få en ny chans, där förlåtelsens och inte hämnden skall råda.

I efterföljelsen radikalitet måste man ibland gå dårens väg och betjäna även dem som vi vet gång på gång skall svika oss – ja så mycket som 77 gånger som Jesus säger. Vi får inte vara kallsinnigt kloka utan vi skall ta emot människor som Jesus tog emot dem, vi skall älska som han älskar, vi skall leva sådana liv som andra säger är oförnuftiga, blåögda och dumdristiga – för det var det människor sa om den väg Jesus valt.

Jag tror denna kallelse blir viktigare och viktigare i en tid av politisk kallsinnig egoism, stängda gränser och hjärtlös klokhet. Vi är kallade att vara salt och stå emot all samhällelig förruttnelse – för när människors tankar börjar stinka och ruttna är det bara radikal kärlek och självutgivelse som kan rädda dem.

Paulus skriver så här i dagens epistel ur 2 kor:

”Kristi kärlek lämnar mig inget val, ty jag har förstått att om en har dött för alla, då har alla dött. Och han har dött för alla, för att de som lever inte mer skall leva för sin egen skull utan för honom som dog och uppväcktes för dem… Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit.”

Vi är i Kristus något nytt – han har gett oss ett nytt liv som vittnar om hans rike. Vi har inget att förlora i den här världen eftersom vi vunnit den eviga, vi har ingen egen stolthet att försvara eftersom vi har vår stolthet i vad han gjort mot oss, vi tillhör Guds rike – segerns och hoppets rike. Det är därför vi är kallade att leva detta nya liv där gamla gränser inte sätter stopp för kärlek, för förlåtelse, för tillhörighet…

Under den fasta som börjar på onsdag skulle jag vilja att vi alla reflekterade över hur denna radikalitet syns i våra liv – så att världen förstår att vi tillhör Jesus.

Jag tror fastan i denna tid är viktig, men den handlar inte om att ge lite pengar till insamlingar, inte om att avstå mat, inte om att låta bli Facebook eller Tv, inte att allt mer gå in i sig själv – det handlar snarare om att gå ut ur sig själv – bort från oss själva så att vi kan möta världen med evangelium. Jag hoppas att ni förstå mig rätt – jag vill inte polarisera, men vidga perspektivet.

Vi lever i en individualiserad kultur som lever av sin introvertism – vi uppmanas leva i våra små bubblor och inte engagera oss i den värld vi lever i. Det är den introvertismen som är ett fantastiskt hjälpmedel för den här tidens destruktiva ledare.

Vi behöver ta en fasta bort från denna introvertism – och öva kollektivism – öva att leva som Kristi kropp. Fråga allt mer vad vi kan odla tillsammans – hur vi tillsammans bäst gestaltar Kristi kropp i liv och kärlek mot omvärlden.

Hur bär vi varandra och hur bär vi den värld som vi tillhör – hur blir vi Kristi lärjungar på ett synligt sätt – hur går vi kärlekens väg med de lidandets smärta och den uppståndelsens glädje som Jesus erfor – hur blir vi Kristi lärjungar på ett allt mer tydligt sätt? Det är fastans stora frågeställningar.

Vi lever med en Gud som gett oss allt – låt oss öva oss i den kärlek som han visat… han sa: ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sin vänner, ni är mina vänner… och han sa… älska varandra så som jag älskar er…




  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post168

Septuagesima 2017

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Sun, February 12, 2017 18:06:45

Predikan

Septuagesima 2017, årg. 3

Psalmer: 12, 641:7, 656, 96, 73, 291 Pär-Magnus Möller

Nisse var inte riktigt klok – det sade alla i byn, det var de fullkomligt överrens om. Nu senast hade han varit inne i stan och köpt en olivgrön sidenklänning och en smoking. Vad skulle den gamle ungkarlen Nisse med en olivgrön sidenklänning till – och en smoking, han som dagarna i ända går omkring i snickarbyxor och tofflor. Byborna skrattade bakom hans rygg – hade han månde skaffat sig en fästmö på gamla dar?

På kvällarna lös det länge i Nisses lilla stuga. Tittade man in genom fönstret såg man att han städade, putsade och fejade – så vansinnigt! För vem skulle Nisse städa? Han hade ju inga vänner.

Till sist vågade någon fråga honom vad han egentligen höll på med? ”Jo, svarade Nisse, jag förbereder för Greta Garbos besök här i stugan. När hon kommer måste allt vara perfekt!”

Med den hastighet som bara bysladder kan uppbringa förmedlades detta budskap till alla som ville höra. Detta gjorde inte saker och ting lättare för Nisse. Man drev öppet med honom, kastade saker efter honom, någon till och med krossade några av hans fönsterrutor. Men Nisse gick inte att bryta ned. Han lagade rutorna, utstod okvädningsorden och fortsatte sitt städande och pysslande.

En kväll hördes musik från den lilla stugan. Såg man in genom de nylagade fönsterrutorna kunde man se det lilla välstädade rummet upplyst av hundratals stearinljus. Mitt på golvet, iklädd nypressad smoking, stod Nisse med en olivgröndressad Greta Garbo. Han hade just bjudit upp till dans och hon hade tackat ja.

Paulus kallar sig själv för Dåre för Kristi skull, för det var så han uppfattades av dem som inte kände Jesus. Han hade lämnat en god karriär, utstod umbäranden, hån och förakt av omvärlden för denne Jesus, en person välden inte kunde se och därför inte brydde sig om… och för något som kallades himlen, något som i motsatts till denna världen var evigt. För dessa tillsynes vansinniga saker var Paulus beredd att offra allt. Så vittnar Paulus själv i Filipperbrevet, lyssna noga:

”… allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust. Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus och få leva i honom… ” (fil 3)

Paulus hade genom Jesus upptäckt evighetsperspektivet i tillvaron och det ändrade allt. Det som innan var så viktigt var nu till och med oviktigt och det som innan såg så obetydligt ut hade fått helt andra proportioner – sannare proportioner.

Ibland tror jag vi verkar som en kyrka utan evighetsperspektiv. En sådan kyrka är en fattig kyrka. En sådan kyrka inser inte allvaret i hennes uppdrag, en sådan kyrka kan sätta uppdraget på andra plats och människors tillfälliga tillfredställelse på den första. Det lustiga är att detta feltänk sker både från de liberala krafterna inom kyrkan och de konservativa. Båda hävdar att de tjänar Gud med sina perspektiv, men tillfredsställer oftast bara de egna genom att säga vad som bäst kittlar deras öron. Vi måste komma ihåg att Gud varken är konservativ eller liberal – Gud är Gud. Det är kyrkans uppgift att i kärlek söka efter Guds vilja i varje tid. Det är ett viktigt uppdrag - som det står; vad hjälper det en människa om hon vinner hela välden men måste betala med sitt liv?

För de människor i och utanför kyrkan som inte har övat upp sitt evighetsseende, som inte ser djupen i verkligheten, kan kyrkans kallelse att lida och strida för dessa evighetsfrågor verka vara en sjuk masochistisk läggning hos henne. Varför skall man utstå förföljelse för en religiös formulerings skull, hur kunde kristna i urkyrkan hellre gå i döden än att offra små rökelsekorn framför kejsarens bild? Det är ju sjukt i världens ögon. Men Paulus hade funnit en skatt i sin åker som var värd allt lidande, all förkastelse, till och med döden.

Hur är det med dig – har du funnit den skatten, och i så fall hur mycket är du beredd att offra för den? Hur mycket är du beredd att strida för den?

Ibland invaggas vi i någon slags falsk trygghet som inbillar oss att allt är ordnat och klart vad gäller livet med Jesus. Jag är döpt, jag tror, jag har mött Jesus och, jag har förstått att han gett sitt liv för mig så att jag får leva och jag längtar efter att få möta honom i himmelen! Så långt allt väl. Men om vi tror att allting därmed är klart med det kristna livet, tar vi grovt miste. Nu först börjar kampen, kampen om att bli kvar i tron och leva i dopet. Himmelriket är redan hos dig men ändå ännu inte. Paulus har insett detta och skriver:

Tro inte att jag … redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp. Bröder, jag menar inte att jag har det i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus.

Du är inte fullkomlig, men du är kallad att bli fullkomlig, Du är inte hel, men du är kallad att bli hel. Du är inte Kristuslik, men du är kallad att bli lik honom. Kristus har gripit dig, men han har ännu inte förvandlat dig! Du är ännu inte vad du en gång skall bli. För att bli kvar i nåden, för att bli kvar i tron gäller det att kämpa sig fram mot målet - himmelen, att gång på gång bli den du är kallad att vara. Det går inte att bara sitta på sin rumpa och tro att allt ordnar sig – vilket vi ofta har förmågan att göra när det gäller vårt andliga liv. Jesus kallar sig själv för Vägen, det gäller att gå på den och inte bara sitta i ett dike och vänta, då kan det bli försent.

Det är populärt att säga att man har sin barnatro kvar och det kan både vara riktigt och helt fel. Om man med barnatro menar den innerliga förtröstan barnet kan hysa till sina föräldrar är det bra, men om det handlar om en tro som inte vuxit, en som bara sitter vid vägkanten då är det riktigt dåligt och farligt. En tro kan aldrig stå stilla, då förtärs den. Så fort det andliga livet svalnar och stannar i sin entusiasm, är djävulen där och pickar på tron och världens vise och besserwissrar drar dig bort från Gud. Vatten som står stilla blir ett sjukt vatten, så är det med tron också, den måste hela tiden spädas på, måste hela tiden vara levande. Det vanligaste sättet att dö bort från sin tro är att glömma evighetsperspektivet, vad det egentligen är vi strävar efter - himmelen. Om livet med Jesus bara skulle handla om små andliga kickar i min vardag, ja, då kan jag lika gärna vara utan dem – nu handlar det om evigheten, om himmelen, om min eviga salighet.

När man fått rätt perspektiv på evigheten, då är den värd alla uppoffringar, allt lidande, all förnedring, alla umbäranden. Ett sunt andligt liv sträcker sig alltid framåt, mot evigheten. Ett sunt andligt liv vägrar att stelna till! – Hur står det till egentligen?

Det kan tyckas konstigt i världens ögon att sträva efter ett sådant ogripbart mål. Nisse arbetade också mot ett mål inga andra trodde på. Nisse visste att hans älskade Greta Garbo skulle komma en dag, han offrade tid, han offrade pengar han offrade bekvämlighet och folks respekt, han kämpade mot målet - att den dag hon kom skulle allt vara perfekt.

Hur mycket mer borde inte vi våga kämpa för vårt mål, hur stora uppoffringar borde inte jag våga gå igenom för att lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse? Men vi är ofta så fega eller likgiltiga. När världen ser oss och när den ser korsets tecken, tänker de ofta bara på död och förintelse, lidande och tråkigheter – och det är inte alltid så konstigt, vi är ofta så andligt omogna att man inte ser Jesus i våra liv. Vi har inte blivit transparenta, genomskinliga för evigheten. En helgad människa bär en doft av evigheten med sig vart hon än går, och en sådan människa är intressant, spännande för de okristna, en sådan människa tar man på allvar när det gäller evighetsfrågor – en sådan människa kan bära andra till tro.

När en människa är helgad, övad i evighetsseende – ni har säker alla mött någon sådan, ser man liksom Gud i henne, ser man liksom evigheten i hennes ögon. En sådan människa ser inte bara död i korsets tecken utan liv och evighet – och hon hjälper andra att se evigheten däruti. Sådana måste vi sträva efter att bli. Vi måste våga gå på helgelsens väg så att vår tro inte tynar bort och blir till intet. Minns att Jesus lovade stora ting till de lärjungar som lämnat allt och i allt litade på Jesus. Hur är det med det i ditt liv?

Att gå på Vägen med Jesus, det är att ständigt öva sig i att inte ha sin trygghet i något annat än i Jesus – det är en svår och livslång övning – men värd varenda tår och blodsdroppe.

Kom ihåg: Löftena är alltid större än dina uppoffringar. I världens ögon är alla uppoffringar onödiga, men om du bär evigheten för dina ögon är varje stund du lär känna Gud en väl investerad tid. Varje böneminut, varje gudstjänst, varje umbärande, varje offer bär frukt. Be därför att din kärlek skall växa och att dina ögon skall öppnas för Herrens härlighet. Ha Paulus ord för ögonen:

Sträck dig efter det som ligger framför dig och löp mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat dig till genom Kristus Jesus. Amen.



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post167

4 e Trettondedagen 2017

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Sun, January 29, 2017 12:48:58

Predikan

4 e trett 2017, årg. 3

Psalmer: 602, 641:7, 715, 17, 712 Pär-Magnus Möller

Lärjungarna gjorde som Jesus sa, de steg i båten och började resan över till andra sidan sjön. De förstod nog inte varför – och de undrade nog sinsemellan hur Jesus skulle komma efter dem. Men de hade enligt evangelisten Matteus precis varit med när Jesus mättade fem tusen människor med lite bröd och någon fisk- som vem var de att ifrågasätta?

Kanske kan vi våga tänka att lärjungarna mer och mer hade börjat lita på Jesus, de hade börjat förstå vem han var. De hade ju nu hört hans undervisning under lång tid, de hade sett människor bli fria från sina sjukdomar på bara hans ord och de hade enligt Matteus varit med ytterligare en gång på sjön då Jesus hade sovit i båtens för, det hade blåst upp till en riktigt svår storm och lärjungarna var rädda att gå under. Till sist, när de trodde att allt hopp var ute, gick de fram och väckte honom. Han rest sig och hutade åt vindarna och allt blev lugnt.

Lärjungarna steg i båten också denna dag – men denna gång var Jesus inte med. Jag undrar om det var ett pedagogiskt medvetet val av Jesus att inte vara med? Som om han tänkte; nu har de så mycket tro och tillit till mig att de kan klara av lite motgångar och stormar på egen hand.

Det är ju så med livet tillsammans med Jesus att det finns olika faser i vår växt. I början är vi i behov av att se att Jesus är med hela tiden för att våga lita på honom – men ju mer erfarenhet vi har av livet tillsammans med honom, desto djupare vet vi att han är med oss, oavsett vad vi känner, upplever eller ser. Tron, tilliten har med tiden blivit mer och mer av en självklarhet och vi klarar av lite motgångar i troslivet. Folk kan komma med sina frågeställningar och påstående om tron eller Jesus utan att vi går under – man kan ifrågasätta Guds existens utan att vi liksom går upp i limningen och hela vår världsbild raseras. Vi vet att Jesus inte glömt oss oavsett omgivningen.

Kanske var det just mot den mer mogna tron som lärjungarna hade börjar växa. Lärjungarna stiger i båten och Jesus går upp på berget för att be. Jag undrar vad den bönen innebar – kanske vågar vi tänka att Jesus gick upp på berget för att se sjön, se lärjungarna. Berget är ofta en symbol för platsen där himmel och jord möts. Jesus steg upp på berget, liksom han senare steg upp tillhimmelen, för att kunna se oss – bildligt talat – han vill inte lämna oss med blicken.

Jag tänker ibland att det är med Gud som det var med mammorna på Ormvråksgatan i Malmö, där jag växte upp. Vi bodde i ett av alla de vita åttavåningshusen som stod på prydlig rad i bostadsområdet. Mellan husen hade varje huskropp en egen gård med en lekplats på. Alla husets balkonger var vända in mot gården.

Det fanns många barnfamiljer som bodde i huset – och på den tiden var de flesta mammorna hemmafruar. Föräldrarna var aldrig med ute på gården – där lekte vi i fred, bråkade i fred och hade roligt i fred. Men så fort någon ropade: Mamma – tog det inte mer än två sekunder innan det stod en mamma på varje balkong och tittade ner på gården.

Jag tänker att det kanske är så med Jesus också – han vill låta oss vara i fred – men han vakar över oss så att han kan komma till vår hjälp så fort vi behöver.

Lärjungarna for ut på sjön. Genesaretssjön är känd för sina snabbar väderväxlingar och hårda kastvindar – och de blåste upp. De flesta lärjungarna var vana vid sjön – ändå var det ett hårt arbete att hålla båten i styr eftersom det var motvind.

Vi vet ju alla hur det är när det är motvind i livet – fokus ligger på att klara uppgiften och all ens kraft går åt att hålla koll på saker och ting – därför kan jag tänka mig att de inte hade så många tankar på Gud just då – mer än att de kanske var irriterade på honom eftersom han inte hjälpte dem.

Hur som helst hade Jesus blicken på dem. Han hade gått ner från berget och börjat vandringen över sjön. Jag tror att Jesus med den handlingen ville ge oss en parallell till händelsen vid röda havet, då Gud öppnade en omöjlig väg för folket så att de kunde bli räddade. Jesus är i denna berättelse på ett sätt ett ännu större tecken än folkets vandring genom Röda havet, Jesus går här över vattnet, går på vattnet, som ett tecken på att han har makt över det.

Lärjungarna blev förstås rädda när de såg Jesus – det var inte vanligt att folk gick på vattnet ens på den tiden – det var rent av ovanligt och lärjungarna trodde att Jesus var ett spöke. Vem kan anklaga dem för det!

– Lugn, det är jag, säger Jesus till dem – kanske med hänvisning till stället där Gud presenterar sig för Moses just som ”jag är den jag är” – Det är jag, säger Jesus. Och lärjungarna förstod – Jesus talade med rösten från den Gud de lärt känna genom sin judiska identitet.

Så dyker Petrus upp i berättelsen – man måste älska Petrus, denna den mest naive av alla lärjungarna – och samtidigt den kanske klokaste, nyfiknaste, mest älskande. Det blir så ofta fel för Petrus – men genom hans fel uppenbarar han Jesus på det mest underbara sätt.

Petrus vill också gå på vattnet. Jag tror faktiskt det ligger mycket i hans iver – det handlar inte alls bara om sensationslystnad – det handlar om att Petrus verkligen vill följa Jesus, gå den väg han går. Om Moses ledde folket genom havet ville Petrus följa Jesus till andra sidan – till Guds rike.

Petrus visste också att om Jesus uttalade ett ord så höll det att gå på. Jesus hade med sina ord botat sjuka, stillat stormen, fått tusentals mätta – det ordet är Guds ord, och om det uttalas över Petrus kan han också gå på det ordet – och Jesus säger: kom!

Petrus tar det första steget över relingen och det andra – och det bär!

Så tänker jag att de flesta av oss har erfarenheten som nykristna att pröva gå på Jesu kallelse. Och den bär. Man märker att Jesus löften är sanna. Det kan vara en underbar upplevelse – och hisnande – som att gå på vatten. Man ser plötsligt tillvaron från ett helt annat perspektiv. Man går över djupen, himlen ligger öppen – och man förstå saker och ting på ett helt nytt sätt.

Men, de flesta av oss har också erfarenheten att just då, när allting bär, kommer tvivlen över oss. Det kan vara människors frågor, det kan vara frågeställningar man inte kan reda ut, det kan vara känslor av rädsla och osäkerhet… och plötsligt ser man inte Jesus längre – man hör honom inte, vågorna går höga och bruset tar över… och man tänker att man går under.

Så bör ju Petrus också ha känt det. Det han trodde på svek honom och avgrunden öppnades under honom. När blicken förflyttade från Jesus mot avgrunden följde han själv med dit blicken drog honom. Det ligger en djup erfarenhet i det – dit man håller blicken, dit dras man.

De flesta av oss har nog också på ett eller annat sätt erfarenheten av att Jesus dragit upp en igen. Kanske kan jag våga påstå att de flesta av oss har erfarenheten att Jesus har behövt dra upp oss mer än en gång – så blev det ju för Petrus med tiden också - detta är inte sista gången han sjunker i tvivlets kaosvatten – och det är säker inte heller för oss sista gången vi legat där i vattnet, och ropat på hjälp. Det är nämligen just så det kristna livet ser ut. Vi går i tro, vi tappar fokus, vi sjunker, vi ropar på hjälp, vi blir på ett eller annat sätt uppdragna igen.

Men för varje gång vi blir uppdragna har det hänt något med oss och det har hänt något med vår tro. Vi har lärt känna oss själva lite mer och vi har lärt känna Jesus ännu mer.

Att leva med Jesus är att ständigt växa med honom – det i sin tur är en ganska prövade process eftersom det handlar om att ständigt dö och uppstå. Vi dör lite varje dag bort från den gamla människan – och vi uppstår något lite varje dag i den nya kristuslika människan. Det är dopets kallelse. Vi lever i den här tiden i en ständig förvandling – eller helgelse om man hellre vill säga så – där Jesus hela tiden låter oss förstå den kärlek som gör att vi trots alla våra rädslor vågar följa honom. Ju mer vi misslyckas och blir upprättade i Guds rike desto modigare och frimodigare blir vi.

De kristna som ständigt är kvar i sin rädsla har inte ännu erfarit Guds kärlek – kanske har de inte vågat ta det där berömda steget över relingen. De sitter kvar båten. Man kan leva sitt kristenliv så - men man kan inte växa i tron – och man blir inte befriad från rädslan eftersom man inte låtit sig bli befriad. Steget över relingen – steget som möjliggör misslyckandet är nödvändigt för växten.

Jag vet att just detta är komplicerade saker som man måste tala med sin själasörjare om – men i grunden är det så här enkelt – man måste våga dö för att få en erfarenhet av uppståndelsen – och de som har den erfarenheten är något förvandlade.

– Du trossvage, sa Jesus – jag tänker att han säger det med kärlek, för han vet att vår kamp inte alltid är så lätt – varför tvivlade du? Jesus ställer inte frågan för att han inte vet utan för att Petrus skall förstå att han har mycket kvar att lära sig innan hans frimodighet är fullvuxen, hans tro är mogen.

Petrus förstod vad det var som höll på att hända, och de andra lärjungarna också – de såg att Guds rike var i görningen. Det som man så länge längtat efter mötte dem nu med denna mäktiga kärlekshandling som de just fått uppleva eller beskåda – och med en mun säger de kyrkans första trosbekännelse: Du måste vara Guds son!



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post166

Trettondedag jul 2017

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Mon, January 09, 2017 09:26:12

Predikan

Trettondedag jul 2016, årg. 3

Psalmer: 134, 130, 392, 122 Pär-Magnus Möller

_____________________________________________________________

Idag har krubban blivit fulltalig. Alla har kommit fram till barnet, knäfallit inför det och för första gången i världshistorien tillbett Gud som människa. De har tillbett en Gud som de sett med egna ögon och inte bara hört tala om, en Gud som mött dem som den minste bland de små.

Vi har i bibeltexterna, under julen, också mött några som vägrade komma fram till krubban, några som av olika anledningar inte ansåg sig behöva det. Så är det med tron, alla som är kallade kommer inte fram till krubban för att knäböja inför barnet – en del anser sig för stolta, andra är förstockade av otron. Redan inför krubban delas världen i två delar, de som vill knäböja i ödmjukhet och de som hårdnackat anser att de kan stå på egna ben. Så skapar julens fridsbudskap splittring redan framme vid krubban.

Det är en förunderlig sak med krubban – skall man möta Gud där är man tvungen att knäfalla, inte för att kyssa hans fötter, utan för att se hans ansikte – det uppskattas inte av alla!

Jag tänkte att vi skulle studera fyra olika personer och personlighetstyper som alla var kallade till Betlehem. Två av dem kom aldrig fram av olika orsaker och två av dem kom fram – med på olika premisser.

De som vi skall studera är: herdarna, Herodes, de vise männen och de skriftlärda i Jerusalem.

Herdarna först.

Herdarna var de som först kom fram till krubban och stallet. De som, av de fyra vi skall titta på, var fattigast hade närmast till Gud. Det är genomgående så i evangelierna; ”Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike.” säger Jesus själv senare i livet. Det är inte fattigdomen i sig själv som är styrkan i att inte äga så mycket, det är obundenheten. Att äga mycket är ofta att vara bunden av mycket. Vi som äger mycket har ibland väldigt långt till barnet i krubban – han som är de fattigas konung.

Så fort änglarna hade lämnat herdarna på julnatten skyndade de in till staden för att se det underbara som hade berättats för dem. De lämnade allt – till och med hjorden som var deras levebröd. Dessa fattiga herdar ägde inte mycket mer än sin längtan och sin tro, men det visade sig vara den värdefullaste skatt de kunde äga, för den drev dem till själva Livet. Herdarna våga lämna allt därför fann de också allt.

Det gör ont i våra materialistiska liv att det är så, att skall vi finna allt, måste vi kunna lämna allt. Det är inte säkert att vi behöver göra det – vi behöver egendom för att kunna förvalta den värld vi är satta i. Men, det är vi som skall äga egendomen, det är inte egendomen som skall äga oss – vilket det ofta är. Så länge egendomen, makten, statusen, pengarna äger dig är du bunden till händer och fötter, då är du livegen slav och träl. Inte förrän du vågar lämna skall du finna - friheten.

Motsatsen till herdarna finner vi i Herodes. Han finns inte med vid krubban, han kom aldrig fram. Han vägrade lämna. Han är en bild för dumheten – den som vi ofta besitter då vi inte har förmågan att välja rätt. Han som ägde allt var rädd för att mista. Han var rädd för att mista både makt, pengar och status. Det är synd om Herodes för han var blind för livet. Eftersom han inte var beredd att lämna vann han heller inget. Han behöll det han ägde en tid, och höll det hårdare och hårdare intill sig. Så förvandlades hans hjärta till sten och hans liv blev inte mer likt Jesus utan djävulen själv. Denna Herodes var så rädd att mista att han dödade sina egna och utlyste mord på alla gossebarn i landet. Det är vad rikedomen och makten kan göra med en människa – också med oss. Herodes som vägrade lämna, förlorade allt.

Detta motsatspar, herdarna och Herodes lär oss mycket om vad som krävs för att komma inför Jesus. Det som vi lär oss är ett glädjebud för alla fattiga och ett varningens ord till alla rika. Till både rika och fattiga kom budet och kallelsen till Jesus, men för de fattiga var vägen så mycket kortare och lättare.

Hur skall då jag som är rik och äger kära ägodelar i överflöd, jag som känner mig stolt då jag skänkt en hundralapp till de fattiga men unnar mig förströelse och nöjen för det mångdubbla – hur skall jag finna en väg till krubban?

Ja, det är inte lätt – det är Bibelns budskap, det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i himmelen - så står det vad vi än tycker! Här behövs omvändelse i våra liv och inte bara i våra hjärtan! Vi behöver be om och om igen att den egendom vi fått att förvalta inte skall bli herre över oss. Om och om igen måste vi be att vi ingen annan Herre skall ha än Jesus. Det finns ingen omväg. Om vi likt Herodes så älskar vår egendom, status och makt att vi inte ens vill släppa den för Guds skull – då ligger vi risigt till – det kan vi inte förneka – men vår tröst är att Jesus kan göra under även med oss – om vi tror!

Nästa motsatspar är de vise männen och de skriftlärda. Vi börjar med de vise männen.

Dessa österns vise ägde på ett sätt en imponerande tro. De kände inte Gud den högste, Jesu far och vår far – men de ägde tro och längtan. Dessa vise, hur många de nu än var – det berättar ju inte skriften – hade lärt sig att tyda tecken. På den oändliga stjärnhimlen hade de sett ett tecken gå upp, en stjärna – eller ett tecken bland stjärnorna som sade att en konung hade fötts – och inte vilken konung som helst – en konung för hela världen. På sin himmel kunde de läsa att i Palestina hade den yttersta tidens världshärskaren fötts – och i deras bröst brann längtan att få komma inför honom – denne okände konung och Gud.

Så bär alla människor på längtan efter att finna Gud – så är alla religioner tecken på människans längtan. Dessa vise lämnade sitt land och begav sig till Palestina och förbryllade fick de erfara av Jerusalems skriftlärda att denna kung skulle födas i en obetydlig by långt från det kungliga palatset. Dessa vise saknade kunskap om Gud, saknade kunskap om de heliga skrifterna och profetiorna, men de ägde tro och längtan. Okunskapen gick att råda bot på, för kunskapen var aldrig långt borta och den som söker han finner – så kom de fram till stallet och fick lämna sina gåvor, Guld åt konungen, rökelse åt Guden och myrra som ett tecken på barnets uppgift – att dö för hela människosläktet, även för okunniga människor i främmande länder.

Värre var det för Guds egna vise – de som Gud gett all kunskap som behövdes för att finna denna konung – de skriftlärda och de äldste bland folket. De ägde i motsats till österns vise all kunskap men saknade tron. De kom aldrig fram till krubban. Det kan nämligen bli så att man genom sin kunskap blir så säker på sig själv att man gör sig själv till Gud. ”Jag vet bäst, jag känner Guds vägar, skriften säger…”

Tron kan faktiskt fördunklas i självsäkerhet och självgodhet. Så känner många till det viktigaste om Jesus. Man har från sin barndom fått undervisning om honom och anser sig känna honom. Man tar honom för självklar, man tror att man äger honom. Men det kusliga är att ibland är inte Jesus där bland all självgodhet, han får liksom inte plats. Så var det nog bland de skriftlärda i Jerusalem. Av nåd hade de fått alla verktyg de behövde för att kunna se Guds löften i Guds eget ord – och nog läste de ordet, men de saknade tron, tron på att Gud kunde göra hans löften levande, tron på att Guds löften var sanna. Nej, sade de Så kunde det inte vara, så var inte den bild av Gud som de hade målat upp inför sig.

De som ägde ordet förstod det inte, trodde det inte. Men de som längtade efter det ord som blivit kött fick möta det. De vise männen ägde tron, men saknade kunskap – de fann barnet, men de som ägde kunskapen saknade tron och kom därför aldrig fram till stallet.

Vad lär vi oss av dessa båda ytterligheter? Jag tror att vi lär oss att vi aldrig skall slå oss till ro. Vi har väldigt lätt till det. Den tro som man en gång fick och som verkade så levande, spontan, förtröstansfull och livgivande har sakta men säkert försjunkit till en tyst självklarhet, något man inte längre talar om eller egentligen räknar med. Klart att jag är kristen – det har jag ju alltid varit. De skriftlärda i Jerusalem skulle inte påstå något annat än att de trodde – de bad och övade sig i andliga övningar – men ändå hade de med tiden blivit blinda – de såg inte löftena, de längtade inte efter dess fullbordan. Så säkra på sig själva var de att de inte ens orkade kontrollera om de vise männens teori var sann.

Kan man inte känna igen sig i detta. När Gud bryter in i livet genom bönhörelse, under eller tecken, tror vi det inte, vi hittar på en massa andra förklaringar och säger – så handlar inte Gud, så har han aldrig gjort tidigare. Så tror vi att vi äger Gud – så mister vi honom.

Genom att inte vänta allt av Gud, genom att sluta leta efter mötet med honom, genom att inte fördjupa sin kunskap om honom och ta reda på mer om hans löften, mister vi honom, fastän vi tror att vi äger honom. Mitt i allt mitt högmod och min självtillit har han försvunnit. Förvåna dig inte om Gud kallar andra till krubban som inte tillhör Guds folk, före dig. Du är kallad, men du kanske blivit för bekväm för att gå dit och möta honom, för bekväm för att tillbedja honom där han är att finna.

I dag får du möjligheten att komma inför hans krubba igen. Altaret, nattvardsbordet brukar man likna vid en krubba. Där föds Jesus för oss, där ger hans sig åt oss i brödet och vinet. Knäfall inför din konung och Gud idag, han som än en gång gjort sig så liten i brödet och vinet, att du skall kunna ta emot honom. Be Gud att han öppnar dina ögon så att du ser, tror och vinner det eviga livet. Amen.



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post164

Nyårsbönen 2016-17

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Mon, January 09, 2017 09:24:50

Predikan

Nyårsbönen 2016

_______________________________________

"Min själ prisar Herrens storhet,

min ande jublar över Gud, min frälsare:

han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.

Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig:

stora ting låter den Mäktige ske med mig,

hans namn är heligt,

och hans förbarmande med dem som fruktar honom

varar från släkte till släkte.

Han gör mäktiga verk med sin arm,

han skingrar dem som har övermodiga planer.

Han störtar härskare från deras troner,

och han upphöjer de ringa.

Hungriga mättar han med sina gåvor,

och rika skickar han tomhänta bort.

Han tar sig an sin tjänare Israel

och håller sitt löfte till våra fäder:

att förbarma sig över Abraham

och hans barn, till evig tid."

Det är Maria som sjunger om den Gud som utvalt henne till att bära världens Räddare in i denna värld.

Orden tillskrivs en flicka som föddes bland de fattigaste i landet, i en oansenlig liten by i utkanten av det väldiga romarriket. I Rom härskade den mäktige kejsaren Augustus – han tillskrevs gudomlig status och man sa om honom att han var jungfrufödd även om alla visste att hans mor och far delade sängkammare – men en man med sådan makt som han hade kunde inte vara av kött och blod – han måste vara gudomlig… så tänkte man om honom.

Som kung i Israel hade Augustinus satt Herodes. Han var en korrupt egoist, så självisk att han var beredd att döda hela sin familj för att försäkra sig om sin maktposition. Han var en strateg för egna syften – och till sitt förfogande hade han romarrikets militär och organisation.

Denna flicka, som vi känner som Maria, eller Miriam på hebreiska, skulle snart få känna på vad det innebar att hota makten. Snart skulle hon behöva förena sig med världens flyktingströmmar – och bege sig till Egypten för att komma undan Herodes hat.

Vad hos Maria hotade då denna väldige kung och denna mäktige kejsare? Vilken makt skulle kunna stå emot världens mäktigaste militärmakt, världens mest korrumperade ledarskap – vem kunde stå emot det romerska pantheon – gudaförsamlingen i vilken kejsaren var en del?

Jo, vi vet svaret – ett barn. Inte vilket barn som helst, Gud född som ett barn, men ändå ett värnlöst barn. Vem som helst hade kunnat döda barnet. De enda livvakter detta barn fick var den fattiga flickan Maria som i sitt havandeskap räknades som otrogen och prostituerad – och denne underlige Josef som hade drömmar i vilka änglar talade och sa att han mot allt sunt förnuft ändå skulle äkta Maria. Dessa två var de enda skydd gudabarnet hade.

Plötsligt målas upp inför oss en scen där världens stormakter står på enda sidan; bomber, härar, makt och pengar i det oändliga – och ett högmod som gör att de mäktiga tror att de äger världen, äger tillvaron, äger sanningen. Och på andra sidan ett barn, som endast äger en enda makt; fattigdomens, svaghetens och kärlekens makt.

Och inför detta barn skälver stormakterna – visst är det underligt.

Saken är den att de mäktiga fortfarande skälver inför det lilla barnets makt. Vi får inte glömma det – för det är vårt hopp!

Vi lämnar nu 2016 bakom oss – som alla år har det gått fort… samtidigt har det varit ett underligt år på många sätt; makter och krafter som vi trott var på väg bort från den civiliserade världen har plötsligt dykt upp på världsscenen och spelar en avgörande roll. Det är oro i världen. 60 miljoner människor lever på flykt undan krig, svält och fattigdom. Vi lever i ett slags världskrig, det är bara det att världskrig i dag inte ser ut som världskrig gjorde för sjuttio år sedan. Resignationens makter tar över, nationsgränser sluts, samarbete bryts – oheliga allianser knyts – sanning förvandlas i retorikens namn till lögn och lögnen kallas sanning.

Den ”Vanliga människan” har börjats definierats som en invandrarfientlig, nationalistisk, konservativ och antiintellektuell typ som används av de mäktiga som pjäser i de politiska talens värld.

Extremismen vinner mark på bekostnad av förnuftet… det är en farlig tid – en mycket farlig tid – en avgörande tid, där vårt handlande i dag kommer att få konsekvenser lång tid framöver. Det är en tid då din röst och dina beslut är avgörande!

Du är i din svaghet, i din fattigdom, i din förmåga att älska ett hot mot alla de makter som försöker äga dig. Det är så du skall se på dig själv som kristen.

Vi har som kristna inga andra anspråk än att vi äger rätten att bruka kärlekens makt och att vi har rätten att alltid stå upp för den. Vi vet nämligen att den kärlekens makt kan ingen rå på – den segrar alltid – den är det enda som består när den här världen förgår - men kärleken segrar alltid genom smärta.

När Gud låter sig födas som ett litet barn lär det oss något om hur den verkliga makten ser ut här i världen. Den värld som är god kan nämligen bara älskas fram. Alla försök att ändra den med vapen och strid består en tid – men förlorar alltid i längden. Det är inga värdsliga riken som kan bestå evigt – alla går under eftersom de i sinom tid alltid besegras av något rike som är starkare än en förra. Det finns faktiskt bara en makt som består, ett rike som inte går att störta; det rike som definieras av kärlek. Det är kärleken som bygger en värld värd att leva i; den självutgivande kärleken där vi övar oss att gå utöver vår rädslas gränser och möter den andra utanför dess gränser.

Vi vet ingenting om morgondagen. Vi inser att utveklingen i världen kan gå åt vilket håll som helst. Det finns inga garantier för att världen bara blir bättre och bättre utan att vi kämpar för det. Det finns tyvärr en passiviseringskänsla som spridit sig över västvärlden – den handlar om att man inbillar sig att man ingenting kan göra. Möjligtvis kan man förmå rösta på ett mer eller mindre oseriöst parti som tror sig att man kan återskapa en värld som aldrig funnits – som en protest mot det s.k. etablissemanget. Men att tänka så är oansvar ut i fingerspetsarna – nästintill infantilt. Världen är inget annat än vi, politiken är inget annat än vi – framtiden är vi – det är vi som skapar den och det är vi som skall stå till svars för hur den blev.

Gud ger oss ett exempel på hur han vill att världen skall fungera: Det börjar inte i makt och gränser – det börjar med naken utsatthet och en kärlek som går över alla rädslor.

Vad betyder det för dig nu när vi går in i Herrens år 2017. Vilka gränser vågar du bryta, vilka modiga steg vågar du ta för att världen skall bli bättre. Det är ingen annan än du som kan förändra… det är ditt ansvar… du kan inte skylla på någon annan.

Maria sjunger om den kärlekens makt som Gud vill hjälpa oss att leva i, hon sjunger; han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor…

Kärlekens makt, som Gud rustar oss med, störtar alla orättfärdiga regimer. Det är därför de orättfärdiga regimerna alltid vill skrämmas – för de vet att det hat som rädslan föder är något de kan hantera med vapen – men kärlekens och frihetens makt går inte att stoppa. En orättfärdig regim som håller på att gå under gör därför allt för att skrämmas – det är tecknet på att den mister makt.

När världen känns hotfull skall vi därför inte bli rädda – hotfullheten från världens olika makter är nämligen tecknet på att något nytt kommer.

Vi ser nu hur extremistgrupperingarna försöker måla upp den ena hemska bilden efter den andra om dem som man kallas fiender. Fienderna kan vara västvärlden eller invandrarna, islam eller kristendom – men glöm då inte att alla makter som försöker skrämmas redan håller på att dö.

Kvar består de som vågar älska, som vågar låta bli att slukas av rädslan, som vågar stå fria. De blir förstås hotade från alla håll, de blir ibland dödade. Men de är ändå världens hopp.

Gud föddes naken och fattig som ett barn. Han dog bespottad och ensam. Men hans rike består och växer – en kärlekens revolution som står bakom den mesta goda utveckling som skett i världen, trots allt motstånd och alla destruktiva krafter som finns.

Jesus föddes av en jungfru – precis som Augustus sades ha gjort. Det är en tydlig markering mot dåtidens världsmakt… Den sanne guden föds inte i slott med guldsked i mun långt borta från människorna, den riktigt Guden föds utan att äga något för att så bygga ett rike som aldrig förgår – ett kärlekens rike till vilket alla som vill gå kärlekens väg är välkomna att tillhöra.

Låt oss sluta 2016 och börja 2017 med en avgörande fråga: vilket rike är du med och bygger?

Ett gott slut på 2016 och ett välsignat nytt år 2017 önskar jag er alla!





  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post163
Next »