Från mitt fönster

Från mitt fönster

Söndagen efter jul 2018

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Sun, December 30, 2018 16:57:34

Predikan

Söndagen efter jul 2018, årg 2

Psalmer: 123, 641:7, 427:2-3, 112, 432. Pär-Magnus Möller

Herodes var en grym man. Han var rentav kallblodig och fylld av det värsta gift en människa kan fyllas av – hat. Han var fruktad av alla – troligtvis därför att han själv fruktade alla. Barmhärtighet fanns inte i honom – det visste han inte vad det var.

Herodes hade dödat sin egen hustru Mariamne. Han hade dödat sin hustrus mor. Han hade dödat två av sina egna söner. Då Herodes låg för döden och han borde fruktat för evigheten, lät han bränna två skriftlärda, gudfruktiga män och i samma veva 40 av dessa skriftlärdas lärjungar.

Denne man fruktade ett naket, nyfött barn, född utanför all pamp och ståt. Fruktade så till den milda grad att han lät döda alla gossebarn som var födda i Betlehem och i dess omnejd och som var två år eller därunder.

Dessa barn mins vi i dag på menlösa/oskyldiga barns dag (egentligen i fredags). Det är inga traditionella martyrer som vi minns idag – det gjorde vi på annandagen. I dag minns vi alla dem som själv inte nåtts av evangeliet, men ändå tvingats till döden för att evangeliet skulle kunna nå oss andra. I kyrkohistorien har dessa haft en alldeles speciell plats. De dog inte p.g.a. sin egen tro utan p.g.a. kyrkans tro – och på något sätt har kyrkan alltid trott att detta skulle tillräknas dem på den sista dagen. Så grym kan världen vara ibland att den till och med slår ut och dödar sina egna av rädsla att mista sin makt här i världen.

Det var ju också det Herodes fruktade mer än allt – att mista sin makt.

Det är så fascinerande att Gud, genom att avsäga sig all makt, genom att bli den minste, genom att utlämna sig både som barn och som vuxen åt den grymma onda världen, ändå skrämde den här världens makthavare så till den milda grad att den totalt förlorade slaget.

Så här i efterhand kan man ju undra vad som egentligen hände – vad gjorde Gud i sin del av kampen om våra själar? Där var inga vapen, ingen strid, inga arméer… bara Gud själv i sin nakenhet. Gud står liksom där på slagfältet alldeles ensam, naken, med blottad bringa, omringad av blodtörstiga vilddjur och arméer… och alla inser att de förlorat… och han vunnit…alla inser att de måste döda honom för att behålla sin värdighet i den här världen… men de vet att de ändå kommer att förlora. Att döda en oskyldig, att mörda en som står med blottad bringa är ingen seger, innebär ingen ära – bara ynkedom. Ändå vet de att de måste göra det!

Vem kan vinna över en Gud som är villig att offra allt för sina barns skull. Till och med ondskans andemakter inser att om de dödar Gud kommer de utplåna sig själva – för inget, inte ens ondskan, kan existera utan Gud.

Varför sker då ändå denna kamp – om nu alla vet att den är omöjlig att vinna? Jo, för att det är så hatet fungerar, det vill göda sig själv med blod och hämnd och lidande. När hatet och bitterheten satt sig i hjärtat på en människa slåss den mot Gud och världen tills den inte förmår fortsätta kampen. Det är därför hatet och bitterheten är så svår att utrota – den sitter så djup i en människas hjärta att den driver den människan in i fördärvet.

När Gud utlämnar sig i kärlek till sina barn utmanar det allt som hatet och bitterheten står för – hatet och bitterheten i världen vill stå som segrare, vill vinna kampen – men om det inte blir någon kamp, utan bara ett kärleksoffer från Guds sida – vad är det för seger att triumfera med? Guds kärleksoffer utmanar hatet och bitterheten till den grad att den gör hatets seger meningslös.

Genom att älska sina barn besegrar Gud världen… så enkelt…

Vi, som är Guds barn, är också kallade att kämpa våra livs kamper med samma metod som Gud själv valt. Vi är kallade att vara barn i den här världen, vi är kallade att utmana den här världens krafter med kärlekens rike, vi är kallade att vara svaga- älskande – ödmjuka – förlåtenade - självutgivande. Vi skall hindra hatet från att infektera våra hjärtan, vi skall stoppa bitterheten att äta sig in i våra själar – vi är ljus och salt i den här världen. Så är det att leva i Jesu efterföljd.

Det här uppdraget vi har från Gud är tufft. Den utmanar hela vårt liv. kampen börjar i vårt inre:

Det är svårt att våga vara svag i den här världen, det är svårt att våga vara utsatt, sårbar, liten – det är svårt att vara ett barn i den här världen. Våra ideal är ju ofta istället att vara stora och starka, självständiga, mogna och ansvarstagande – och det är väl bra egenskaper i sig – men om de inte kombineras med modet att vara just liten svag och sårbar kommer de bara att driva oss in i en kamp som vi inte kan vinna.

Styrkemakt som möter styrkemakt driver alltid personerna in i en strid där båda förlorar – som i alla krig. Det finns inga krig som har vinnare – bara förlorare.

I vårt inre behöver Guds helige Ande därför hjälpa oss till modet att vara Guds barn, vara sårbara, vara svaga, vara behövande. Det är på ett sätt det tron övar oss till: att vara beroende.

Tecknet på Guds rikes vardande är ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba, hörde vi för några dagar sedan i julevangeliet. Det gäller också i ditt liv. Guds rike i ditt inre är inte dina förmågor, inte dina gåvor, inte dina egendomar, inte din sociala status – inget sådant – bara din svaghet – för i svagheten är Guds styrka störst – i din svaghet hittar Gud de sprickor i din fasad och stolthet som han kan verka genom och nå andra genom.

Kyrkan har ofta i historien misslyckats med denna kamp – och vi som enskilda kristna har gjort det minst lika ofta. Vi har ofta använt makten och styrkan och hoten och hatet som maktmedel. Men det har aldrig varit Guds väg. Alla krig som skett i den kristne gudens namn har varit fel, alla övergrepp i Jesu namn har varit fel, alla maktanspråk i Jesu namn har varit fel.

Vår väg är en annan: Kärlekens väg – självutgivandets väg – barnets väg.

Det är därför vi börjar varje gudstjänst med att bekänna våra synder – vi bekänner alla gånger vi skadat våra medmänniskor, varje gång vi varit högmodiga, varje gång vi använt vår makt för att trampa på någon annan eller då vi gjort oss till något annat än de Guds barn vi är. Det är en god övning för att hålla oss på den väg vi är kallade att gå.

Men syndabekännelsen hör samman med förlåtelsen.

Vi bekänner våra felsteg, vårt högmod och vår felaktiga maktanvändning eftersom vi vet att vi får lov att börja om från början igen. Guds barn lever alltid under Guds förlåtelse. Det ger oss frimodighet att fortsätta gå på den svåra väg vi är kallade att gå. Det ger oss mod att försöka och att misslyckas, gång på gång – också så våga erfara att svagheten inte egentligen är svaghet, att utsattheten inte egentligen är farlig, att barnaskapets väg leder rätt: ”Den som inte tar emot guds rike som ett barn kommer aldrig dit in”.

Genom tron vet vi att den här världens styrka i längden inte har någon makt – makten ligger hos den som älskar – genom Gud - genom oss. Värden kommer att skratta åt oss medan de rullar fram sina blanka vapen och stridsvagnar. Men vi vet att segern ligger i ett annat rike – kärleken segrar alltid!

Och tecknet är ett barn!



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post221

Juldagen 2018

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Tue, December 25, 2018 13:49:05

Predikan

Juldagen 2018, årg. 2

Psalmer: 113, 641, 127, 120, 122 Pär-Magnus Möller

Vem är egentligen den där Jesus? Hur skall vi förstå honom? Det är det hela julens evangelium handlar om: Vem är Jesus?

Julevangeliet börjar med kejsar Augustus. Hans makt var gigantiskt, han regerade över hela romarriket varav Israel var en del. Han visar i berättelsen sin makt genom att befalla en skattskrivning, han ville veta hur mycket folk han hade under sig och hur stora hans rikedomar var. Det var en gigantisk befallning han gav och evangeliets författare vill få oss att förstå att han inte brydde sig så mycket om sitt folk, bara sin rikedom.

I andra änden av julevangeliet har vi den fattiga familjen som måste bege sig långt bort under stora umbäranden. I den änden av berättelsen fanns en helt annan sorts kung. Han tvingades av den här världens makter att födas långt från hemmet trygghet, i ett stall utanför en liten by eftersom kejsarens befallning gjort att hotellen redan var fulla.

Ser ni skillnaden mellan de olika rikena. Det ena riket hade världens största armé, regerade över stora delar av den då kända världen, kunde med en enkel underskrift utfärda ett dekret om att hela världen skulle skattskrivas. I den andre änden ett utsatt fattigt barn.

Snart dyker det upp andra figurer i berättelsen. Nu är det några herdar. Herden var symbol för det judiska folket – herden var helt enkelt en nationalsymbol: kung David hade t.ex. varit herde. Herden var också en symbol för trohet och omsorg. I evangeliet blir herdarna en symbol för de av det judiska folket som var trogna sin kallelse och hade omsorg om Guds ord.

Dessa herdar får plötsligt besök av Herrens ängel. Det fanns en del änglaberättelser i gamla testamentet – men under de senaste 3–400 åren före Jesu födelse hade det liksom varit tyst från himmelen, inga profetior, inga uppenbarelser, inga änglar. Men kring Jesu födelse hade det börjar hända saker. Änglar hade uppenbarat sig både för Maria och Josef - och profetior hade börjat uttalas. Det var som om det himmelska hovet börjar formera sig och agera.

I ena änden kejsar Augustus – i den andra det himmelska hovet som beredde sin konungs ankomst i världen. Det skulle bli en batalj mellan dessa båda riken.

En intressant sak i berättelsen är också det faktum att kejsar Augustus, tillsammans med många andra historiska personer som uträttade olika sorters stordåd hade titeln Jungfrufödd. Det innebar inte att man trodde att kejsarens föräldrar avstått från sex och den lille kejsarpojken kommit till i alla fall – det var istället en slags äretitel som innebar att omgivningen tyckte att han var extraordinär – att han hade kraft från gudarna – han var nästintill gudomlig. Så i ena änden har vi en kejsare som har rykte om sig att vara av gudomligt ursprung, som krävde vördnad och respekt utifrån det värdsliga hovets protokoll - och på andra änden den riktige gudasonen.

Den riktige Gudasonen hade inget hov i världslig mening – men till hans krubba sökte sig de som tillhörde hans folk, Guds folk. De var ledda dit, inte av rädsla och makt utan av den längtan och den tro som Gud själv lagt i deras hjärtan. Och änglarna prisade Gud och sjöng: ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt!”

Jesu födelse markerar en ny tidsålder – en ny tid i historien. Det är därför vi kristna säger före och efter Kristus – för det som hände där var så avgörande att till och med tideräkningen nollställdes. Tidigare räknade man år i antal regeringsår för den ene eller den andre kungen – man fick ständigt börjar om – men vår kung regerar från hans födelse till tidens slut.

Tecknet för att det här nya riket tagit sin början är underligt: Ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.

Det nya riket börjar i den utsatthet ett fattigt barn har. Där tar vårt rike sin början. Gud som har all makt avsäger sig den i kärlek till oss för att vi skall förstå att han är i den minste, i den fattige, i barnet. I ena änden kejsar Augustus rike med arméer och ståt och pompa – och i andra änden vårt rike som börjar med ett fattigt barn i en krubba.

Och det är fortfarande i kampen mellan de här två rikena vi lever våra liv.

Tillhör du den här världen rike – eller tillhör du Guds rike? Jesus hjälper oss då han säger: Ge kejsaren det kejsaren tillhör, men ge Gud det som tillhör honom. Det betyder: ge kejsaren de egendom han menar sig ha rätt till – men ge Gud ditt hjärta, ditt liv, din själ.

Guds rike och den här världen rike drar åt olika håll. Därför måste du som kristen släppa stävan efter att i allt för hög grad hålla fast vid den här världens makt och egendomar. Det betyder i slutändan ändå inget.

I Guds rike måste du lära dig att se allting annorlunda än i den här världens salonger. Det är det som är så svårt. I Guds rike är den första den siste och den störste den minste. Guds rike manifesterar sig inte i makt utan i barmhärtighet, inte i lagens rättvisa utan i nåd, inte principer utan i kärlek.

Det är utmanande.

Det innebär att du skall försöka leta efter Gud i det svaga, utsatta, rädda, utlämnade, ensamma… det är där Guds rike manifesterar sig. Jesus påminner ju i det om talet om den yttersta tiden då han säger att när ni besökte fattiga, sjuka, fängslade människor då besökte ni mig. Det är därför kyrkan alltid arbetat med människors utsatthet, sjukdom, rädsla, fattigdom – det är där kyrkan finner sin Herre. Det är när hon tjänar med barmhärtighetsgärningar som hon älskar sin Herre.

Det är utmanande för mig som individ också. Det innebär att jag inte är mest genomskinlig för Guds rike i mina förmågor, i min styrka, i min glans. Det är i stället i sprickorna i mitt liv som Guds rike syns – det är när jag lever i nåden, i andra människors kärlek och omsorg, i behovet av deras hjälp – just där syns Guds rike mest i mig.

Det är svårt att vara den minste – vi vill ju alla vara stora och starka och klara oss själva – vi vill ju alla vara hjälparen men inte den som behöver hjälp. Men det är just det som är så underbart i Guds rike: vi behöver alla hjälp och det är ok – vi behöver alla kärlek och det är ok, vi behöver alla förlåtelse och de är ok – vi behöver alla ibland vara älskade i vår utsatthet och det är ok.

Kom ihåg att Gud själv satte sig i den situationen för att vi skulle förstå att det är så ett kristet liv ser ut: ett liv i utsatthetens skörhet.

När vi vågar leva i den utsatthet som Jesus föddes in i öppnas våra hjärtan för andra utsatta, för andras svaghet för andras behov av kärlek och förlåtelse. Då sker en revolution i världen – en kärlekens revolution.

Tecknet på denna revolution är det nyfödda barnet som ligger lindat i en krubba.

Två makter börjar sin strid mot varandra i dag. Världens rike mobilisera genom att räkna sina rikedomar så det vet vilka arméer det kan rusta. Guds rike mobiliserar genom att kasta sig in i utsattheten. Guds rike kan inte rusta sig med annat än med kärlekens makt och vapen. Du är kallad att strida vid Guds sida – I den striden vet och tveka aldrig: Kärleken segrar alltid!


Lyssna>>

  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post220

Predikan 3 advent 2018

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Wed, December 19, 2018 14:17:32

Predikan

3 advent 2018, årg. 2

Psalmer: 107, 697:6, 426 B, 423, 106 Pär-Magnus Möller

Djupt i människosläktet ligger en längtan efter den dag så allt skall bli helt. Den längtan tänker jag att Gud lagt i våra hjärtan för att vi alltid skall sök honom, längta efter honom. Jag tänker att den längtan är Guds ständiga knackning på vårt hjärtas dörr. Han står där och vill in till oss, vill trösta oss, vi ge oss hopp, vill hjälpa oss att stå ut.

Den dag då allt blir helt, fullkomnat, kallar vi himmelriket. Då blir allt som det skall vara – allting träder fram i förklarat ljus. Det onda förpassas bort från det goda och alla människor får avkläda sig förnedringens dräkt och klä sig i de festkläder som Gud har låtit sy upp till oss genom dopet och tron.

Himmelriket kommer en dag att framstå i all sin glans – men vi som kristna vet att det liksom redan nu tränger fram i världen. Det har det gjort sedan Johannes döparens dagar. Vi ser att något liksom är på gång – Guds rike är i görningen.

När Jesus föddes var det mycket tydligt. I det nyfödda barnet, som också var Gud, såg vi att himmelriket var här. Det var så Gud ville att vi skulle se honom; i utsatthet och fattigdom – så att han inte skulle tvinga sig på någon enda – så att vi inte skulle bli rädda för honom – så att vi kunde välja om vi ville ta emot honom som vår ledare – eller fortsätta gå i egen kraft.

Det vi lärde oss vid Jesu födelse om himmelriket är att det är väldigt annorlunda gentemot vad vi ofta föreställer oss. Himmelrikets kraft är inte järn och krut, inte styrka och muskler, inte position och ställning – utan ödmjukhetens tjänande, fattigdomen, utanförskapet… därför säger Jesus senare: Saliga de som är fattiga, sörjer, är ödmjuka, de hugnande och törstande, de barmhärtiga, de renhjärtade, de som håller fred, de som förföljs för rättfärdighetens skull – saliga de!

Vi människor har svårt att förstå att det är så här himmelriket ser ut – manifesterat i fattigdom och svaghet. Vi tänker så lätt i andra mänskliga bilder. Otaliga krig har brutit ut på grund av att man tänkt olika om vad himmelriket är. Katoliker och protestanter har stridit om formuleringar som resulterat i att otaliga människor mist livet… var och en menade sig har rätt bild av himmelen -bara som ett exempel. Det finns nämligen dem, säger Jesus, som försöker rycka till sig himmelriket med våld. Men de har inte förstått. Himmelriket är något annat – något vi inte alltid kan se med ögonen, men som vi kan ana med trons blick.

Trons blick är de öppnade ögon för den andliga verkligheten vi får genom den helige Ande. Det är inte så att man ser saker på ett annat sätt – men man ser sammanhangen, linjerna, andemeningen. Det är med trons blick vi plötsligt kan få våra ögon öppnade för ett ord i bibeln, ett ord som vi kanske läst tusen gånger men just denna gång insåg vad det betydde – att det var ett ord rakt in i mitt liv, just nu. Det är med tron blick som man kan se mening i det lidande man genomgått eller tvingas genomgå – att Gud är där i lidandet också. Sådant ser vi med trons blick.

Det är också med trons blick vi kan se vad som är rättfärdigt och orättfärdigt och så våga handla efter våra hjärtan och inte efter det som andra säger är rätt. Trons blick gör att vi har rätt fokus på våra liv och blir mindre rädda.

Profeterna, såsom Johannes, hade en sådan blick. Han var också mindre rädd. Han sa så som han såg att det var – och det väckte både ilska och glädje. Det kostade honom livet – så gratis var det inte – men han befriade många till insikt om vem de var och vem Gud var och han varnade andra.

Profetens uppgift är inte att sia om framtiden utan just att berätta om vad de ser att Gud gör och vill just nu. Problemet som profeten möter är ofta just oviljan att möta verkligheten som den är. Profetens uppgift är mycket svår: Hur hjälper man människor att se verkligheten utan att de blir så arga att de helt stänger av.

Jesus reflekterar över det problemet i dagens evangelietext: Ni är som barn som sitter på torget, besvikna på att de andra inte vill göra som ni vill. Ni har inte blivit vuxna nog att inse att man måste se på tillvaron från olika håll. Och ni har inte sett profeternas perspektiv än – ni är inte mogna till det.

Så ger han exemplet: Johannes kom och han lever ett asketiskt liv, då ser ni bara hans karghet och klagar på den – men är samtidigt blinda för vad han gör och säger. Då kommer människosonen – han lever som alla andra, men då är inte heller han vad ni väntar er och ni bara ser att han umgås med dem som ni inte tycker passar att han umgås med, men ni ser inte att det är Gud som är mitt ibland er – ingenting duger för er, det är fel på alla andra, det är bara ni som är perfekta - Väx upp!

För att lyssna in himmelriket på jorden behövs en finkänslighet som bara trons blick kan ge – som bara den helige Ande kan ge. Det är därför Jesus är så angelägen om att vi inte skall döma – för vi ser ofta inte helheten – vi ser inte vad som är himmelrike och vad som är den här förgängliga världen. Vi är så ofta förblindade.

Så var det på Jesu tid – och så är det än i dag. Vi har fortfarande svårt att se himmelriket. Vi har ofta föreställningar om det som förblindar oss för hur det verkligen är.

Är man t.ex. en konservativ typ så tänker man ofta att det gamla och traditionella är ett tecken på Guds rike – på 1300-talet sa man… därför är det riktigt... Är man en mer radikal typ säger man att det är allt det förändrade som är ett tecken på Guds Andes friskhets vind över världen.

Men om man är konservativ eller radikal som kristna spelar ingen som helst roll – sanningen ligger inte i det konservativa eller i det radikala – den ligger i kärleken, i ödmjukheten, i friheten, i självutgivandet, i överlåtelsen. Därför kan profetens ord svida lika mycket hos den konservative som hos den radikale kristne – och båda kan bli lika arga och ta lika mycket avstånd. För när himmelriket uppenbaras, tränger fram, i den här värden utmanar det oss alla, utan undantag. Det utmanar oss inte som kristna utan som människor.

Det är lätt att vi fastnar i olika kyrkliga traditioner och tänker att det är just så här som det kristna livet skall gestalta sig. Det är inte så längesedan man i vissa kyrkliga traditioner inte skulle äta mat på vissa dagar, inte gå på bio, inte dansa, inte gör det ena efter det andra. Bara några år senare tycker vi det verkar konstigt att man överhuvudtaget kunde tänka så. Men saken är ju den att kristen tro i slutändan inte är olika moraliska ställningstaganden eller olika kulturella yttringar – kristen tro handlar om att vi skall bli fullt ut hela människor – och då blir vi också lika Gud som själv blivit människa för vår skull. Den kallelsen utmanar oss alla oberoende på vilken kyrklig tradition bi tillhör.

Barnen på torget ropar: vi har ju sagt att ni skall göra si eller så för att kalla er kristna, ni är dåliga kristna om ni inte gör precis som vi säger. De vuxna har istället insett att kristen tro är något så mycket djupare och mer radikalt än kulturella yttringar, och att det enda sättet man kan möta en annan broder eller syster på är med ödmjukhet. Där i ödmjukheten kommer man att se att himmelriket finns hos var och en som lever i gemenskap med Jesus – och att var och en som lever med Jesus är ett vittnesbörd om riket som kommer – var och en bereder väg för herren på sitt sätt. Det gäller bara att lyssna efter den profetiska rösten, både då den tröstar och då den smärtar – och framför allt då den kommer från en människa som ser världen från ett helt annat perspektiv än ditt.

Vishetens gärningar har gett visheten rätt, säger Jesus. Vi skall se på frukten… bereder personen väg för Herren in andra människors liv eller inte… bereder mitt liv väg för Herren in i andra människors liv – eller inte. Det är en utmanade fråga!


Lyssna>>

  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post219

Predikan 1 advent 2018

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Sun, December 02, 2018 16:56:31

Predikan

1 advent 2018, årg. 2

Psalmer: 103:1-3, 105, 104: 1-3, 104:4-7, 111, 108 Pär-Magnus Möller

Se jag står vid dörren och bultar, säger Jesus i dagens text ur Uppenbarelseboken. Om någon hör min röst och öppnar, skall jag gå in till honom…

De flesta religioner går ut på att söka efter gud på ett eller annat sätt. Det kan vara genom fromma övningar, goda gärningar eller olika ritualer som man skall utföra för att den gud man söker skall bli glad och ta emot en i sina gudomliga boningar. Ofta får man leva i ovisshet om de goda gärningarna eller ritualerna räcker till. När det blir kris bland folket ökar man mängden ritualer eller gärningar för att blidka gudens vrede. Ibland kanske man slår sig själv för att visa att man är värdig gudens kärlek – det är som om guden man söker vill illa, vill hämnas, vi se lidande så att gudens blodtörst blir mättad. Visst kan man tala om att guden är nådefull och snäll – men det är inte nåd som är gratis, den kostar offer – och är därmed inte nåd mer än till ordet. Snäll kan man inte kalla någon som äger allt men inte ger det goda han har – men man hävdar ändå att guden är snäll för att inte drabbas av mer vrede. Så är många av den här världens religioner uppbyggda. De bygger på rädsla.

I dag möter vi den Gud vi lärt känna genom Jesus. Hurudan är då han i jämförelse?

Han står vid dörren och bultar.

Ser ni bilden! Gud står vid vårt hjärtas dörr och bultar. Dörren är stängd och han står utanför ber om att få komma in… Dörren är stängd för Gud och han står där utanför och ber och vädjar om att bli insläppt…

Den Gud som uppenbarar sig genom Jesus är något nytt i den religiösa världen. Vi har en gud som inte kräver att bli tillbedd och ärad, inte vill ha offer och ritualer, inte kräver något… men ber om att få dela våra liv.

Gud ber oss om lov att få dela våra liv!

Vi säger det igen: Den Gud som skapat universum och alla planeter och solar, stjärnor och månar, han som skapat all tid och dig och mig. Han ödmjukar sig så i kärlek till oss att han står som en tiggare utanför vårt hjärtas dörr och ber om att få ge oss bröd.

Ingen skall komma och säga att den kristna Guden är som alla andra gudar.

Vi ser samma sak i evangelietexten – konungarnas konung, härskarnas härskare, universums Gud och Herre väljer att rida in i den stad som är helgat åt hans namn, som en enkel, vanlig arbetande man, ridandes på en åsna. Denna världens härskare hälsade inte honom välkommen, men det vanliga folket gjorde det – den vanliga människan, utan makt och jordisk härlighet, hälsade honom välkommen. Han kom som en bror, en vän, en tjänare.

Varför kommer han i sådan ödmjukhet?

Jo, för han har ett enda ärende – att vinna våra hjärtan. Det är nämligen så att han som är så mäktig att han råder över universum har avsagt sig makten över en enda sak – en enda: Våra hjärtan. Han kan bestämma allt utom över våra hjärtan.

Varför? Jo, för att vi är honom så kära att han vill ha oss som sina vänner. En vän kan du inte tvinga till vänskap, inte tvinga till en levande relation. Han jämställer oss med honom – han vill att vi skall ha en jämbördig relation. Världen har aldrig hört talas om något liknande tidigare.

Gud har avsagt sig makten över våra hjärtan så att vi frivillig kan ge dem till honom – om vi vill.

Den kärleken är alla kärlekars kärlek – och vi kan inte greppa den med våra hjärnor.

Den som öppnar sitt hjärtas dörr för honom som står och bultar får sitt liv förändrat. Det är nämligen så att kärleken förändrar. Den som vågar bli älskad vågar efter en tid också älska med samma kärlek hen fått ta emot.

Så enkel är Guds plan för att rädda världen: Han ger sitt liv i kärlek så att vi vågar ge våra liv i kärlek – så att resten av världen, i sin tur, vågar omvända sig och bli hel, räddad, fri, helad – frälst.

Gud står vid min dörr och bultar.

Vad har jag för skäl att inte släppa in honom?

Alla skäl i världen faktiskt – Gud kommer nämligen att ställa till det där inne i hjärtat om du släpper in honom – och livet blir inte lättare! Så skäl finns det!

Att bli älskad villkorslöst låter underbart med är jättesvårt. Skall jag ta emot en sådan kärlek måste jag nämligen gå in i processen att våga acceptera och respektera mig själv för den jag är – jag måste börja älska mig själv. Det betyder att jag måste förstå att jag är helt ok som jag är, att jag är älskansvärd. MEN jag är inte älskansvärd för min status, mina ägodelar, för mitt utseende, för min kunskap, jag är inte älskad för att jag har många vänner och vet hur jag skall göra succé i den här världen… inget sådant spelar någon roll. I Jesu ögon är jag älskad eftersom jag är den jag är – precis som Gud är den han är. Jag är den jag är, säger Gud när Mose möter honom i den brinnande busken… jag är… säger Jesus gång på gång i evangelierna… och han vill att också jag skall bli den jag är… så att hans kärlek kan förvandla mig fullt ut.

Men den processen gör ont, den är fylld av smärta. Den förvandlingsprocessen innebär nämligen att jag behöver dö bort från det skydd av status, prylar och kunskap jag byggt upp som en mur kring mitt osäkra Jag – och istället börja i min djupaste längtan och rädsla: Att tillåta mig bli accepterad också i min fula nakenhet, genomskådad i alla mina fel och brister, i all min skam och synd.

Att fullt ut våga se sig sådan man är och ändå våga bevara sin heder och självkänsla är en svår övning – en smärtsam övning. Den stund du öppnar dörren för honom som bultar, börjar den processen. När han ser dig ser han allt – men älskar dig ändå. Han ger sig inte förrän du förstått det.

Men det är inte nog med det. När du släpp in honom ställer han till det än mer för dig.

I takt med att du börjar älska dig själv börjar du också älska andra… och det är också en smärtsam upplevelse.

När man älskar utifrån den kärlek Jesus älskar oss med kostar det på. När det kostar på gör det ont. Det finns en formulering i en av nattvardsbönerna jag tycker om där vi ber: Gör oss till ett levande offer i Kristus!

Att älska med den kärlek Jesus skänker oss är att göra sig till ett levande offer i Jesus. Den som älskar är på ett sätt försvarslös. Hen är försvarslös mot den andres glädje, för det blir ens egen glädje, men man blir också försvarslös mot den andres smärta och lidande – och den smärtan är ibland tung, för man börjar älska på riktigt – älska självutgivande såsom Jesus älskade självutgivande. Den kärleken är nödvändigt för att världen skall bli hel – och det är vår kallelse att öva oss att älska så att världen runt om oss blir hel – men det är lättare att, så som många gör, avskärma sig från medmänniskorna, tycka att de får sköta sig själva. Det är lättare att sprida lögner och sladder om medmänniskorna som gör att man legitimerar att man tar avstånd från dem. Det är lättare att göra människor till ideologiska frågor som man kan behandla som problem snarare än som människor – det är mycket lättare. Men det är inte din kallelse som kristen. Vill du ha ett lätt liv skall du låta han som älskar dig stå kvar där utanför ditt hjärtas dörr och bulta. Han kommer aldrig att bryta sig in – men till ditt sista andetag kommer han stå där – tills du vänder om i dina tankar – omvänder dig. Det är lättare att låta dörren vara stängd – men det är inte din kallelse!

Nu börjar advent – tiden då vi förbereder oss för den store kungens ankomst. Han valde att äntra denna värld som ett naket utsatt barn. Vi hade kunnat döda honom – och de fanns de som försökte. Han kommer, av respekt för dig, din integritet, ditt hjärta, inte som härskaren utan som den ödmjuke tjänaren, som den fattige, som flyktingen, som den utanförsatte, som den som behöver hjälp, som barnet… han ber om att få dela ditt liv… han ber om att få älska dig rakt igenom och förvandla ditt liv till kärlek…en sådan Gud har världen aldrig tidigare sett… De rädda säger att den guden är svag är svag. Men vi vet genom Jesus att den verkliga styrkan inte sitter i vapen och muskler – utan i den kärlek som ger sig själv åt den andre…

Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek är jag bara en ekande brons, en skrällande cymbal. Om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit… nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken…(1 Kor 13)


Inspelning>>



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post218

Predikan Minnesgudstjänst 2018

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Sun, December 02, 2018 09:17:10

Predikan Minnesgudstjänst 2018

Text:

Var inte rädd, Säljs inte två sparvar för en kopparslant? Men ingen av dem faller till marken utan att er fader vet om det. Och på er är till och med hårstråna räknade. Var alltså inte rädda: ni är mer värda än aldrig så många sparvar.

Predikan:

Året som gått har inneburit stora förändringar för många av oss. Människor som vi älskade finns inte längre band oss.

Även om döden i vissa fall kommit som en slags befriare från lidande och smärta lämnar den alltid efter sig ett tomrum som ingen eller inget i världen kan ersätta. Så stor är varje människa. Hon är inte ersättningsbar – hon är unik.

Tomheten bär med sig sorg. Sorgen kan se så olika ut – den följer inga mönster – precis som kärleken – den ser så olika ut – den styrs inte av lagar och regler – den styrs av livet. Sorgen och kärleken är tätt sammankopplade. Sorgen är ett uttryck för all den kärlek som inte längre har någon mottagare – den kärlek som studsar ut i tomheten.

På ett sätt står vi alla famlande inför döden – vi kan inte greppa den. Vi kan inte förstå att det liv som var så värdefullt bara rycks från oss – döden är onaturlig för oss.

Jo, jag vet att vi brukar säga att döden är det naturligaste som finns och att vi alla skall dö. Ändå protesterar hela vår varelse åt ett sådant uttalande. Så stort är livet att något så ynkligt som döden inte skall kunna ha någon makt över det. Och det är alldeles sant. Den ynkliga döden har ingen makt över livet.

Det är faktiskt det som hela den kristna tron handlar om. Den ynkliga döden har ingen makt över livet – för livet tillhör Gud – och Gud är inte besegrad.

Vi lever i en tid som på alla sätt försöker övertyga oss om att Gud inte finns – eller inte har någon makt – eller gått i pension och blivit så ”up to date” att han inte längre har någon plats i ett modernt samhälle. Istället vill man övertyga oss om att vi lever i en tid då vi har koll på allt, äger all kunskap, har all makt, omfamnar allt som vi behöver för att vara trygga. Vi behöver inte Gud, säger man – mi alla fall inte mer än som en fin dekoration vid livets högtider.

Men så kommer döden i vår väg. På något sätt möter vi där gränsen för vår förmåga. För vår makt – för vår kunskap.

Döden är bara slutet, säger man då. En icketillvaro bortanför allt. Människan är som gräset – hon vissnar och blommorna faller av…

Men vi vet allesammans samtidigt att det inte är sant. Livet är större än döden.

För längesedan tänkte man om det svarta himlavalvet att det var en duk som spändes över jorden – som ett tak. Nu vet man att det där svarta inte alls är ett tak utan en evighet som vi lever i – ett universum utan slut.

Jag tänker att det är på samma sätt med livet. Det kan se ut som en biologisk mekanism, lite hud, ben och blod som forsar fram i miltals långa ådror – inget mer – fascinerande förvisso – men ändå inte mer än just det.

Samtidigt erfar vi att varje liv är en öppen himmel in mot evigheten.

I kristne tro formulerar man den erfarenheten så här: vi är skapade till Guds avbild – övermåttan underbara – nästan som gudaväsen.

När vi står inför döden blir detta evighetens universum som varje liv rymmer ofta tydligt för oss. Den ynkliga döden är inte större än livet. Livet tillhör Gud och döden har inte besegrat Gud. Det är det hela påskens evangelium handlar om. Döden har inte besegrat Gud – därför behöver vi inte vara rädda för döden. Döden har ingen makt över dem som tillhör Gud.

Vill vi vara trygga i våra liv med Gud låter vi oss bli döpta. I dopet följer vi Jesus ned i graven och upp därifrån igen, ned i dopgraven och upp till det nya livet. Så har vi dött bort från dödens makt över oss – vi har blivit uppståndna med Jesus. Det är dopets djupa symbolik och verklighet.

I dopet har vi fått ett nytt liv med Gud – ett liv där vi inte behöver vara rädda för döden – ett liv där vi vågar leva fullt ut och fullt ut bli dem vi är. I dopet manifesterar vi den djupa insikt jag tror alla människor har – at livet är större än döden. Kyrkan står där mitt i staden eller byn som ett tecken på att döden inte har någon makt över oss – att vi är större än döden.

Ofta står kyrkobyggnaden mitt på kyrkogården – och nu i allhelgonatid tänder vi ljusen på gravarna – ett tecken på att vi tror – ja, vi vet – att livet är större, att gud är större – att vi segrat över allt som vill bryta ner.

Och i samma stund sörjer v idem som lämnat oss. Vissheten om livets seger över döden förminskar ju inte sorgen. Vi sörjer fortfarande den tomhet som den älskade lämnar efter sig. När en älskad dör så dör också en del av mig själv. Vi sörjer smärtan, ensamheten, längtan. Sådant är livet i denna värld där döden ännu har någon makt över vår tillvaro.

Näst intill kärleken är dock sorgen det vackraste som finns. Och det svåraste. När vi har det som allra svårast i vår sorg kan vi känna oss helt övergiva. Vännerna orkar inte dela sorgen, släktingarnas tröst blir tom, och ingen verkar förstå. Kanske vill man inte heller bli förstådd.

Men sorgen läker på ett eller annat sätt. Det tar tid, det kostar på. Men livet är starkare än döden, starkare än sorgen. Tomrummet finns kvar – men tiden gör att tomrummet efter den älskade inte bara är svart. Sakta men säkert tänds livets ljus på nytt där inne. Och man ser efterhand det vackra i sorgens rum. Livet är starkare än sorgen, Gud är starkare än sorgen – för han är där, mitt i sorgens ensamhet och delar.

Det är ett mysterium som man genom livet upptäcker gång på gång. Mitt i mörkret finns ljuset. Det tar ibland tid att upptäcka det, men det finns där, märkligt tröstande, märkligt värmande, märkligt… men ändå där. Mörkret är besegrat – men det tar ibland tid för oss att se det, vänja blicken, våga tro. Gud är där med livets seger… alltid!

Berättelse:

En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans, det andra var Guds.

När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.

Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta. "Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest.

HERREN svarade: "Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår - då bar jag dig.

Bön:

Ge oss mod att sörja, Herre, så att vi inte fastnar i bitterhet och skuld. För oss till läkedom och liv, du som förlåter och förnyar allt. Ibland är det svårt att se vad som kunde varit annorlunda eller vad som är omöjligt att ändra på. Men vi vill växa och mogna i din kärlek tills den dag kommer då allt som var dunkelt och gåtfullt här ska stå förklarat i ditt ansiktes ljus. Herre, ta hand om oss. I Jesu namn.



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post217

predikan 21 e trefaldighet 2018

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Mon, October 22, 2018 09:14:34
Predikan

21 e tref 2018, årg. 1

Psalmer: 285, 287, 292 B, 288 Pär-Magnus Möller

En kristen människa lever med två fötter på jorden och en fot i himmelen, är det sagt. Det är en bra bild även om anatomikunskaperna hos den som skapade bilden är något undermåliga. Två fötter på jorden och en i himmelen! Man kan uttyda bilden som så att vi skall leva och verka här på jorden men veta var vi hör hemma och är på väg.

Bilden är också bra för att påminna oss om de två diken vi som kristna lätt faller i. Det ena diket innebär att vi glömmer den fot som är på väg till himmelen. Den kristna tron blir då endast en inomvärldslig rörelse där vi bara funderar kring sociala mönster och mänskliga rättigheter utan att se att vårt rike också är av annat slag, man glömmer evighetsperspektivet. Det andra diket innebär att vi glömmer att stå med båda fötterna på jorden, då riskerar vi att bara bli en andlig rörelse utan kopplingar till vårt sätt att leva eller det samhälle vi skall verka i. Den levande kristna tron balanserar mitt emellan dessa båda diken – två fötter på jorden och en fot i himmelen!

Idag ställs vi inför en text som genom historien tyvärr har missbrukats av många själviska makthavare av olika kategorier. Fariséerna försökte sätta dit Jesus med en fråga som skulle få honom att tappa ansiktet; Skall man betala skatt till kejsaren? Om Jesus hade svarat att man inte skall betala skatt till kejsaren skulle han ha anklagats för att vara revoltör och samhällsfientlig, en som utsatte folket för fara genom att reta den romerska ockupationsmakten. Skulle Jesus däremot sagt att man skall betala skatt till kejsaren skulle han anklagats för att stödja den romerska makten som ockuperat landet och gå emot folkets och Guds vilja. Jesus stod inför ett omöjligt val. Men eftersom Jesus är Gud och är visare än någon av oss klarade han sig ur situationen med glans – naturligtvis; ge kejsaren det som tillhör honom, men ge också Gud det som tillhör honom.

Då denna text missbrukats har det skett genom att människor i maktposition menat att Gud vill ge dem rätt till tillgångar även då deras girighet utarmat fattigt folk. Ja, helt enkelt att de haft någon slags gudomlig rätt att roffa åt sig på andras bekostnad. Så menade naturligtvis aldrig Jesus. Han menade tvärt om. Den som vill följa Guds vilja skall inte sätta sitt begär till pengar eller till maktens symboler – makthavarna och de som äger stora ekonomiska tillgångar kommer att få svara för deras förvaltning – och den redovisningen kommer att bli hård. Ge därför dem vad de skall ha och besmittas inte av ägandebehov och samlande av skatter på jorden; Låt dig inte bli bunden av dem – du är mer värdefull än så – Du tillhör Gud, glöm därför inte att ge honom det han äger i ditt liv.

Detta betyder kortfattat att en kristen skall göra rätt för sig och stödja denna världens system så länge systemet inte inkräktar på de domäner av livet som enkom tillhör Gud. När dagens evangelietext missbrukats har man menat att makthavarna alltid har gudomlig rätt här på jorden och vi skall följa deras anvisningar hur de än lyder – men det är inte särskilt bibliskt att tänka så. När Daniel i gamla testamentet fick order om att inte tillbe någon annan Gud än kungen gick har rakt upp på sitt rum, vände sig mot Jerusalem och bad till Gud i alla fall – detta trots att han var kungens ödmjuke tjänare och en högt uppsatt tjänsteman. Det kostade Daniel närapå livet – men bibelstället visar att vi skall tjäna samhället och makthavarna så länge det inte inkräktar på relationen med Gud. Men när samhället tar bitar som enkom tillhör Gud – då är det vår skyldighet att reagera och gå i opposition – även om det kostar på.

Idag är det av denna anledning komplicerat att vara kristen. Var går egentligen den där gränsen där vi inte längre kan vara lojala mot det samhälle vi lever i? Var inkräktar vårt samhälles åsikter och tankar på Guds okränkbara områden i livet? Jag önskar jag hade några enkla svar, men det har jag inte – tyvärr!

Men jag kan lyfta fram några komplicerade områden där vi bör vara vaksamma och där vi bör reflektera mer än vi gör och kanske skaffa oss en välgrundad uppfattning: Kan man som kristen i denna värld gå med på att spara pengar i aktier och fonder och så stödja hela det spekulationssystem som världsekonomin utgörs av? Kan vi acceptera att samhället lägger sig i mer och mer av människors religiösa uppfattningar och sätter regler för dem – det gäller ju inte bara islamska kvinnor i burka utan också oss? Kan vi acceptera att samhällets primära uppgift bara är att skapa högre och högre tillväxt? Kan vi acceptera att man från samhället sida uppmuntrar spel och dobbel på det sätt som man gör? Kan man acceptera denna masshysteriska underhållningsindustri som tar mer och mer av vår tid och tillvaro? Kan man acceptera de främlingsfientliga makter som verkar bli mer och mer norm i Europa och i världen? Ja, så kan vi fortsätta och ställa frågor som tangerar gränserna kring vad som tillhör Gud och vad som tillhör kejsaren.

Som kristna har vi en profetisk kallelse i det samhälle vi lever i. Det betyder att vi i våra liv skall peka på Guds vilja med oss och därmed ofta leva annorlunda än alla andra. Ibland tycks vi kristna glömma denna kallelse. Istället för att göra Guds vilja tydlig i våra liv gör vi allt för att passa in och foga oss. Det är farligt för en kristen att allt för bra passa in i det världsliga samhället – risken är stor att vi slukas av det samhälle vi lever i och tappar vår specifika identitet. Vi skall ju leva i samhället, men vi skall inte leva av det. Paulus skriver: Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja. Rom 12:2

Vår identitet är att vi tillhör Gud genom dopet och tron på Jesus. Liksom myntet som fariséerna visade Jesus bar kejsarens bild, bär vi Jesu bild inristad i vårt inre. Vi tillhör Gud. Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud. Som kristna måste vi vara noggranna med vår identitet och med vår profetiska kallelse. Samhället vill att vi skall smälta in så att vi kan smälta bort i mängden. De vill att våra åsikter skall vara samstämmiga med samhället så att de inte irriterar och komplicerar. Men om vi på så vis skänker bort vår identitet skänker vi också bort det som enkom tillhör Gud åt kejsaren.

Vad är då vår kallelse i vårt samhälle? Kanske kan man utröna tre olika uppdrag som vi har, tre uppdrag som både stärker vår identitet och som bygger upp vårt samhälle:

1. Vi skall söka den stads bästa dit Gud kallat oss Vi har ett samhällsbyggande uppdrag. Vi skall inte dra oss undan samhället utan vi skall istället bygga upp det. Det är gott att engagera sig politiskt och att skaffa plattformar i samhället varifrån man kan påverka. Men en sak är väldigt viktig: Vår drivkraft och vårt mål i detta arbete skall inte vara eget välbefinnande eller karriären i sig utan längtan att skapa ett barmhärtigt samhälle där Guds goda gåvor skall komma så många till del som möjligt. Drivkraften skall vara ett samhälle där människans värde bevaras och där inte en grupp gynnas på bekostnad av någon annan. Målet får inte bara vara tillväxt utan barmhärtighet och kärlek till människorna och individen. Så förvaltar vi vårt profetiska uppdrag i politiken och på arbetsmarknaden.

2. Vi skall älska våra medmänniskor. Här har vi det svårare uppdraget. Enkelt kan man säga att vi skall försöka se på varje människa som kommer i vår väg med de ögon Gud ser på denna människa. Vår profetiska kallelse är i detta sammanhang att tjäna varandra utan baktanke. Vi får inte förtala någon enda människa och heller inte sladdra om henne eftersom vi vill visa henne orubblig respekt. Vi får inte fara med osanning gentemot någon utan vi skall hellre hålla tyst när vi är det minsta osäkra. Vi skall förlåta våra medmänniskor såsom Gud förlåter oss. Vi skall se det bästa hos var och en och behandla var och en som om det var Kristus själv. Här har vi lite att bita i. Att leva så här är att leva i den profetiska kallelse Gud gett dig. Världen saknar kärlek och inget är större än att få bära ut kärleken till en kärlekstörstande värld.

3. Vi skall manifestera Guds rike i våra liv. Här kommer vi till det att vi skall leva annorlunda. Vi skall i våra liv visa att vi inte hämtar vår kraft från samma ställe som världen i övrigt hämtar sin kraft. Vi skall visa att vi lever här i världen men att vi har vårt medborgarskap i ett större rike. Vi lever under kungar, presidenter och statsministrar här i världen, men vi lyder bara under en enda, nämligen Jesus. Jesus säger: "Mitt rike hör inte till denna världen…. mitt rike(är)av annat slag." Joh 18:36 Att leva i Guds rike med Jesus som kung är att prioritera annorlunda än många andra och att inte låta sig bli köpt av alla de tillfälliga åsiktsvindar som blåser över samhället.

En del av vår profetiska kallelse är församlingen. Ingen överlever i denna värld som kristen utan församlingen. I församlingen övar vi oss i att älska varandra såsom Jesu lärjungar; vi betjänar varandra, vi tala alltid väl om varandra och uppmuntrar varandra. Ingen i församlingen far med osant tal gentemot någon annan. Inte en enda i församlingen sladdrar. Vi försöker se det bästa hos var och en och har fördrag med varandras svagheter. Vi förlåter varandra när vi trots allt ändå går över gränsen och gör fel. Därför är församlingen en förebild för det samhälle vi lever i. Orsaken till att vi orkar leva så här föredömligt som vi gör - beror på att Jesus är mitt ibland oss. Vi ser på honom som vårt föredöme. Han älskar den värld han verkar i. Han älskar varje människa så mycket att han går i döden för henne. Jesus ser det bästa hos var och en och han förlåter allt. Eftersom han ger allt detta till var och en av oss i ordet, nattvarden, bönen och gemenskapen, förvandlas vi av denna kärlek som kommer från Jesus. Därför kan vi också älska varandra i församlingen.

Detta vårt profetiska uppdrag väcker huvudsakligen två olika slags känslor hos människor. Den ena känslan är hat. När Guds kärlek och Guds rike på det här sättet blir påträngande och vill komma nära och förändra människors sinne och tillvaro, reagerar många med misstänksamhet. Eftersom människor är vana vid att mötas av falsk vänlighet som alltid är beräknande, tror de inte att de kan bli älskade utan orsak. Eftersom människor är vana vid att kasta bort sina liv på meningslösheter, blir de oroliga då man börjar tala om verkligt viktiga saker som skuld och evighet. Eftersom människor är vana att bli trampade på blir många irriterade då de tas på allvar. Man slår Guds rike ifrån sig – det är för bra för att vara sant – alltså måste allt i hopa vara lögn, tänker de.

Den andra reaktionen är nyfikenhet och glädje. Många människor i vår församling, vet jag, har upptäckt denna glädje – att äntligen ha funnit något som håller, en trygghet som bär, en kärlek som tillåter en att växa och fördjupas som människa och bli alltmer äkta. Många har i vår gemenskap fått en erfarenhet av vad det är att bli förvandlade i Jesu närhet. Denna erfarenhet har väckt en längtan till att sprida evangeliet vidare.

Så får vi här i vår gemenskap se att då vi ger Gud det han skall ha och kejsaren resten, då formas allt till det bästa. Då får vi bli de profeter Gud kallat oss till, de profeter som kritiserar ytlighet och förtrampande av människans okuvliga värde. När vi utför vårt profetiska uppdrag får vi också se Guds rike växa och förvandla människor till Jesu likhet. Genom att ge Kejsaren det han har rätt till och Gud det han har rätt till står vi med två fötter på jorden och en fot i himmelen, dit vi är på väg. Amen.



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post215

19 e trefaldighet

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Wed, October 10, 2018 10:55:44

Predikan

19 e tref 2018, årg. 1

Psalmer: 5, 656, 253, 231, 300 Pär-Magnus Möller

Vilken fruktansvärd text. Om du inte håller med mig skulle jag nog våga påstå att du blivit så religiöst impregnerad att du inte hör vad där står. Det är lätt hänt. Vi stänger av lyssnandet eftersom vi tror vi vet vad som sägs i texterna – eller så ha vi lagt ett skimrande rosa söndagsskolefilter över orden och ser människor som levde för så länge sedan att de egentligen inte berör oss. Men om vi nu försöker lyssna till vad Jesus säger i texten och vågar tanken att han faktiskt talar till oss – vad hör vi då?

”Jesus satte sig mitt för tempelkistan och såg hur folk lade ner pengar i den. Många rika gav mycket. Så kom där en fattig änka och lade ner två kopparslantar, alltså några ören. Då kallade han till sig sina lärjungar och sade: ”Sannerligen, den där fattiga änkan har lagt mer i tempelkistan än alla de andra. De gav alla av sitt överflöd, men hon gav i sin fattigdom allt hon ägde, allt hon hade att leva på”.

Vad vill Jesus ha sagt med det? Vill han att vi alla skall ge bort allt vad vi äger och har? Är det verkligen det han vill?

Ja, om det bara hade varit det så hade det varit jobbigt och tufft – men det värsta är att Jesus vill något mycket mer än att vi bara skall skänka allt vi äger och har – han vill dessutom ha våra hjärtan.

Det är det texten handlar om. Fattar ni då hur hemsk texten är – Jesus ser i den fattiga änkan – en kvinna som de flesta nog skulle skaka på huvudet inför – en förebild i tro – en helgad människa – en som gav hela sitt hjärta – en sådan han vill att vi skall bli – du och jag.

Vad skall då Jesus med våra hjärtan till?

Ja, det är inte så att han samlar dem i en skål med troféer - nej han vill ha full tillgång till våra hjärtan så att han kan förvandla oss.

Ett hjärta som inte litar på Guds kärlek och omsorg, ett hjärta som inte längtar efter den frimodighet som änkan hade, är ett hjärta som det tar lång tid för Jesus att arbeta med.

Det är det som det handlar om- Jesus vill ha tillgång till ditt hjärta så att han kan göra dig väl, låta dig bli den du är avsedd att vara – din inre längtans människa. Men det är en process att nå den människan.

Jag tror inte texten handlar om frågan: Gjorde kvinnan rätt eller fel när hon gav allt hon hade att leva av? Det är naturligtvis inte så vist att göra som hon gjorde och Jesus säger inte allmänt att vi skall skänka allt så att vi inte har något kvar – men han verkar imponerad av henne. Han ser hos henne något han längtar efter att få se hos varje lärjunge.

Det var på Jesu tid fint att ge till templet – det var ungefär som att i dag skänka stora summor på TVs olika välgörenhetsgalor – det var en handling både i tro och i välgörenhet – och kunde man dessutom få gratis reklam för sig själv gjorde det ju inte saken sämre. Gåvorna gick både till de fattiga och till templet och många gjorde stor sak av att de gav en gåva; – de lät stöta i basunerna, som det berättas i ett annat evangelium, så att folk skulle uppmärksamma vad de gjorde. Bössorna kallades för basunerna kanske för att de såg ut som basuner. Det var status att kunna ge mycket. Men den fattiga kvinnan gjorde inget väsen av sitt handlade – men Jesus såg.

Hur vågade kvinnan ge så frimodigt/dumdristigt? Vi vet inte – vi kan bara gissa. Kanske var det förtvivlan som drev henne, kanske djup tacksamhet – men det måste också varit en djup, djup tillit till Guds omsorg. Hon visste att om hon först älskade Gud och Guds rike med allt hon ägde och hade – så skulle hon få allt annat hon behövde också. Hon vågade tro.

Hur ger vi då Gud våra hjärtan – hur efterlever vi det föredöme i tron som Jesus säger att kvinnan är?

Vi måste öva.

För att våra hjärna skall bli förändrade, för att vi skall förändra världen så att den blir lik det rike Jesus vill bygga utifrån våra omvända hjärtan så behöver vi öva.

Jag kan tänka att kvinnan i evangeliet bit för bit övat sitt givande. Därmed också övat tilliten. Om du vill bli en människa där Guds rike blir mer och med tydligt måste du öva dig att leva ut det riket. Vill du ha fred med dina grannar, vänner släktingar måste du börja öva den. Vill du att vi skall ha ett humant land – måste du öva humanitet, vill du att man inte skall tala illa om andra måste du sluta tala illa om andra. Så enkelt är det. Ibland tänker kristna i sin fromhet att man själv inte behöver göra något för att helgelsen skall växa fram i ens liv och man blir liksom av sig själv mer och mer lik Jesus bara man kallar sig kristen – men det stämmer inte – det är ett arbete med dig själv du kallas till.

Vi måste våga.

Rädslan gör att vi skjuter upp till morgondagen det Gud kallar oss att göra i dag – därför tänker vi ibland att man skall göra de där förändringarna i livet en annan dag då det passar bättre – eller då förutsättningarna är annorlunda. Gärna skyller man på någon annan, det är någon annans fel att jag inte gör det som jag tycker är rätt. Men så fungerar det inte – du måste våga bryta dina invanda gränser, våga ge fastän andra säger att det är dumt, måste göra den goda gärningen fastän det är obekvämt, måste säga de där orden till befrielse fastän det svider i ens högmod.

Det Jesus såg i änkan var en kvinna som vågade låta sitt förvandlade hjärta styra hennes handlingar så att de i sig blev ett vittnesbörd om Guds rike.

Vi måste lita på att nåden alltid är större.

Det kristna livet är en övning, inte en examen. Det är just det som gör att vi vågar vara frimodiga. Det är som kristen helt ok att göra fel, helt ok att satsa på fel häst, helt ok att göra bort sig. Så länge du går in med ditt hjärta, så länge det är det du vill öva för Guds rike, så länge det är din insats i relationen med Gud är det helt ok att det blir fel. Problemet i kristen tro i dag är att många inte vågar. Man låser in sig i rätta formuleringar, i kloka beslut, i accepterade strukturer. Den ”vansinniga” frimodighet som faktiskt driver kyrkan framåt lyser med sin frånvaro. Vi behöver fler helhjärtade dårar, som kvinnan i evangeliet i dag. Sådana som vågar med sitt eget hjärta som insats förändra denna värld så att den blir lite mer lik Guds rike.

När vi i helgad dåraktighet vågar våra hjärtan för Guds rike skall vi veta en viktig sak – Jesus ser oss – han ser på oss med samma kärlek som han såg på änkan som gav allt hon hade att leva på. Och han sviker oss inte.

När det blir fel, vilket det blir i all helhjärtad överlåtelse ibland, är alltid nåden större. Det är vår uppgift som församling att se till att det är så. När någon av oss blivit för frimodig, när någon av oss gett mer än vi kanske skulle: Då – skall vi andra trösta, styrka och bära.

De små ören som änkan gav har sedan den dagen blivit ett vittnesbörd om tro för alla som läser evangeliet. Så kan också din/Vår frimodighet, helhjärtenhet, överlåtenhet bli till ett vittnesbörd som förändrar världen. Trons kraft förändrar världen genom dig, genom oss.

Våga öva, Våga våga, våga misslyckas – Nåden är alltid större – var frimodiga såsom änkan i evangeliet var frimodig – då skall du få se Guds rike i görningen.



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post214

15 e trefaldighet

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Mon, September 10, 2018 09:38:36

Predikan

15 e tref 2018, årg 1

Psalmer: 16, 688, 249, 75, 58 Pär-Magnus Möller

I en värld full av måsten provocerar Jesus oss i dag rejält: Gör er inga bekymmer!

Observera att han inte säger att vi inte skall bekymra oss, han säger inte att vi skall valsa omkring i världen som världsfrånvända andliga tomtar och säga att allting är underbart och att det inte finns något att bekymra sig över. Det finns faktiskt massvis med saker att bekymra sig över – och saker som vi bör bekymra oss över. Det Jesus gör är att han säger att vi skall bekymra oss över rätt saker.

Vi gör oss nämligen bekymmer över sådant vi inte behöver bekymra oss över.

Jag har märkt i mitt eget och i andras sätt att leva att det där med att göra sig bekymmer faktiskt är en flyktväg bort från verkligheten – bort från de verkliga bekymren. Istället för att ta eget ansvar för något man har ansvar för - men som man tycker är lite för besvärligt att hantera - så skapar man ett bekymmer; t.ex. en medmänniska som man kan skylla allt på. Så kan man plötsligt höra sig säga: Om det inte vore för den hemska personen så vore allt bra – det är den personens fel att saker och ting inte fungerar, det är den personen som står i vägen för det som är gott.

Saken är att det funkar jättebra att göra så – man lägger liksom ut en dimridå som många människor går på och så står man plötsligt där fri och oskyldig till allt ansvar. Ibland är det andra saker man skapar bekymmer runt – det kan vara en sjukdom, en tråkig omständighet eller nästan vad som helst. När man väl gjort sig bekymret och lägger sin energi på att blåsa upp det så är det som om de verkliga bekymren alltid blir någon annans fel eller ansvar.

Det är helt enkelt lättare att göra sig bekymmer än att lösa de verkliga bekymren. Det är lättare att leva i lögnen än i verkligheten.

Ett klassiskt exempel som jag hörde för några år sedan: Det var den bittre ungkarlen som skyllde sin sigelhet på invandrarna: - Invandrarna kommer här till vårt land och tar alla våra kvinnor, sa han. Tja – det är ju ett sätt att se på det hela. Ett annat sätt att se på det hela vore ju att om han fixade till sitt liv, tvättade sig, vårdade sitt språk och tog tag i sin ekonomi och livsstil – så att han kanske han blev lite attraktiv för det motsatta könet – men si den var för jobbigt – det var lättare att göra sig ett bekymmer som han kunde gömma sig bakom. Vi gör så allihopa på ett eller annat sätt.

Det Jesus försöker göra i dag är att hjälpa oss se saker och ting på ett rätt sätt – så att vi inte går under av bitterhet och lögner. Han ger oss en väg att gå så att vi klart kan se och förstå vad som är rätt och vad som inte är det.

Jesus säger: Sök först Guds rike och hans rättfärdighet. Ha det som fokus – då faller allting annat rätt i era liv. Då lär ni er att bekymra er över rätt saker, oroa er för rätt saker och glädja er över rätt saker. Sök först Guds rike och hans rättfärdighet så skall ni få allt det andra också.

Men vad kan det då vara att ”söka Guds rike och hans rättfärdighet” – vad betyder dessa vackra religiösa ord egentligen?

Svaret är som alltid enkelt och samtidigt svårt. Frågan vi kristna alltid måste ställa oss är vad som står i centrum av våra liv. Var är vår blick fästad?

Ett klassiskt bibliskt exempel på vad jag menar är Petrus som satt i båten tillsammans med de andra lärjungarna. När han fick se Jesus komma gående på vattnet så ville han också göra som Jesus. Jesus kallade på honom och Petrus tog ett steg över relingen. Med blicken fäst på Jesus lyfte han också upp det andra benet ur båten och satte foten på vattenytan, och till hans förvåning bar vattnet honom så han kunde börja vandringen ut mot Jesus. Men … plötsligt tappade Petrus fokus. Hans tankar började irra och han glömde bort Jesus och funderade istället på ytspänningen, de vitskummande vågorna, och hur kallt vattnet var om han skulle trilla i. Då, berättat evangelisten, sjönk Petrus.

I våra kristenliv kan vi nog alla känna igen oss i detta misslyckande. Vi har kanske varit med om en andligt stark upplevelse. Vi tänker: Från och med nu skall jag alltid följa Jesus, alltid be, alltid läsa min bibel, alltid prioritera min gudstjänst. Så börjar man med frimodighet leva det liv man bestämt sig för – och kanske ser man lite frukt växa fram i det livet i form av frid, glädje och andlig styrka. Men … så blir man förkyld, eller så går bilen sönder, eller så är det någon kristen broder eller syster som säger något ofördelaktigt om en – eller någon annan småsak – och tillvaron snurrar till en sekund. Hur lätt är det inte då att vi tappar fokus, vänder blicken bort från Jesus och tappar alla ambitionerna.

Misslyckandet skapar en känsla av missmod och ovilja att sätta upp nya mål… vad skall det vara bra för, jag kommer ju ändå att misslyckas igen. Kan ni känna igen er.

Det är i denna kamp Jesus vill hjälpa oss att prioritera rätt – så att vi förmår hålla ut och inte sjunker i missmodets oändliga skummande hav.

I dag får ni fyra små tankar om vad det är att först av allt söka Guds rike och hans rättfärdighet som ni kan meditera över under veckan som kommer:

Tanke 1: Förstå vad som är centrum i tron.

Kristen tro har två fokus som vi aldrig får släppa. De sammanfattas i ordet: Du skall älska herren dig gud med hela ditt hjärta… och din nästa som dig själv. Så enkelt är det – men just det enkla i tron har vi mest svårt att förstå. Därför tror vi istället att kristen tro är att ägna sig åt olika former av andliga övningar såsom en viss typ av bön, ett systematiskt bibelläsande och deltagande i kyrkliga aktiviteter. Det är absolut inget fel med andliga övningar eller kyrkliga aktiviteter – det kan vara hur nyttigt som helst – men man måste komma ihåg att det inte är nödvändigt. Dessa är istället gåvor du kan använda när de hjälper dig växa i tron och ha fokus på Gud och medmänniskan. Men ibland är det så att man inte förmår be, eller ha tid att läsa, eller ork att träffa andra kristna. Då är det så. Om man då tror att man måste ha fokus på de andliga övningarna är det lätt att man går under, sjunker i missmod. Alla kristna går igenom olika andliga kriser kring bibelläsning och bön – det är inget konstigt. Prioritera då det viktigaste: vissheten om att du alltid är inför Guds ansikte – och att du kan ana Kristus i varje medmänniska du möter. Mer behövs inte just då.

Tanke 2: Ha lagom ambitioner i ditt kristenliv.

Kristen tro är en övning – en övning att bli dig själv helt och fullt. Målet är inte att bli en religiös förebild eller andligt världsfrånvänd. Målet är att bli äkta. Därför är det viktigt att skaffa sig rätt förebilder. En del kristna sätter helgonlika människor som förebilder; människor som kan be timvis utan att bli trötta, människor som orkar leva självuppoffrande liv under omänskliga omständigheter – eller något likande. En del tänker i sin fromhet att Jesus är väl en rimlig förebild – men är han verkligen det? Trots allt är han ju faktiskt Gud och har genom det ett visst försprång från oss vanliga efterföljare. Inte många av oss förmår gå på vatten, förlåta alla våra fiender då vi spikas upp på kors eller klara av att frestas av djävulen fyrtio dagar och nätter utan att bli hungrig. Bara som några exempel. Frågan är om Jesus ens begär det av oss. Det var ju han som fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet, som det står i psalmen.

Tanke 3: Förstå att kraften kommer från Herren.

Detta är så oerhört viktigt i det kristna livet. När vi skall söka Guds rike och hans rättfärdighet är det så lätt att vi börjar leta efter vårt rike, vår makt och vår rättfärdighet. Den stora övningen som kristet liv innebär är att lämna det egna, lämna denna världen rike och makt och förlita sig på att Guds löften bär. Det är en svår övning.

I ungdomsgrupper gör man ibland en trygghetsövning som går ut på att man står i en ring runt en person som har en bindel för ögonen. Personen med bindel skall stå rakt upp och ned men tillåta sig falla åt olika håll i förtröstan på att de som står runt omkring skall ta emot och mjukt skjuta personen vidare så hen kan falla åt andra hållet – som en pendel. När man står där i mitten är det oerhört svårt att tillåta sig falla – man vill ha koll på situationen. När man tippar över och måste våga lita på att vännerna tar emot så är fallet istället en väldigt skön och befriande känsla – fallet upplevs både som en död och en befrielse – och händerna som mjukt tar emot känns som en kärlekshandling.

Det är Herren som bär det kristna livet. Att öva sig att dö bort från sina egna ambitioner kring det andliga livet är nästan som att falla bort från allt som man innan trodde sig ha makt över. Övningen att våga falla är den enda övning vi behöver ha som ambition i kristenlivet – då löser sig allt annat också.

Till sist tanke 4: Inse att allt är nåd.

För att kunna ha fokus på att söka Guds rike och hans rättfärdighet behöver vi förstå att hans rike och hans rättfärdighet inte är något annat än nåd.

Att leva ett kristet liv är att våga leva i det ständiga fallet och i den ständiga upprättelsen. Det är så livet ser ut. Kristet liv är att i kärlek sträcka sig efter att göra det som är gott i vetskap om att du kan falla – och i fallet veta att en kristen alltid faller i Guds famn – och väl där i famnen veta att detta är helt ok, att du gång på gång får börja om från början igen. Det är genom denna övning du får djupare och djupare ana vad nåd verkligen är – vad som är viktigt fokus i det kristna livet och vad som inte är det. Därför säger Jesus till oss i dag:

Gör er inga bekymmer… Sök Guds rike… sök Guds rättfärdighet… då skall du se att ditt liv bli helt, helat och fruktbärande. Vet att Herren han koll på tillvaron och att du inte behöver oroa dig för morgondagen. Var dag har nog av sin plåga – Herren vet vad ni behöver.



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post213

13 e trefaldighet 2018

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Tue, August 28, 2018 15:53:53

Predikan

13 e tref 2018, årg 1 r

Psalmer: 94, 399, 86 Pär-Magnus Möller

Den som visar barmhärtighet är min nästa nästa. Den som visar barmhärtighet följer Guds bud. Det är därför vi kristna alltid är så barmhärtiga mot varandra och mot andra. Det är därför vi alltid älskar varandra och tjänar varandra - för vi vill vara lika Jesus - han som är barmhärtigheten förkroppsligad. Det står ju skrivet: Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader, barmhärtighetens fader och all trösts Gud. 2 Kor 1:3 . Tröst, barmhärtighet, nåd, kärlek - det är dessa begrepp som är Guds lags centrum. Det är dessa begrepp som är prejudicerande när Guds lag skall tolkas. Det är ju Jesus själv som är det prejudikatet.

Ibland har vi kristna fått för oss att Guds lag och Jesu nåd är två poler av Guds vilja och väsen; Lagen dömer oss och berättar hur dåliga vi är - att vi är syndare och misslyckade - Lagen berättar om hur vi borde vara om vi vore perfekta, den får oss att känna det där stynget av misslyckande som tvingar oss till nåden. Men det är verkligen inte hela sanningen om Lagen. Kommer ni ihåg mannen som kom fram till Jesus och frågade vad han skulle göra för att följa Jesus och Jesus svarade att han skulle leva enligt buden. Det visade sig att mannen verkligen levde så som buden befallde - Jesus ju bejakar hans påstående men leder honom vidare genom att säga att han också skulle sälja allt han ägde och ge till de fattiga - för först då skulle mannens kärlek fullkomnas. Men till det tvekade mannen eftersom han ägde mycket - och vem anklagar honom för det - inte jag i alla fall. Alltså är lagen inte bara ett domsredskap för att få oss att förstå hur beroende av Guds nåd vi är - den är ett sätt att leva nära Gud.

Jesus och Jesu nåd - tolkar vi kristna ibland som motpolen till Lagen - Jesus är då bara kärlek, frid, och ett stort mottagande. Jesus kräver inget - han är ju gratis - vi behöver bara fyllas som tomma kärl av hans närvaro så blir våra liv fullkomliga. Men det är inte hela sanningen om Jesus eller nåden. I Johannesevangeliet säger Jesus några för oss ibland underliga ord: Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner, om ni gör vad jag befaller er. Joh 15:13-14. Jesus villkorar vänskapen med honom till dem som gör hans vilja. I Jesu bön Fader vår ser vi samma sak: Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro. För att få Jesu förlåtelse måste vi ge förlåtelse, för att vara Jesus vänner måste vi lyda honom. Och för att kunna leva i Jesu kärlek måste vi också älska: Om någon säger: "Jag älskar Gud" men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett. Och detta är det bud som han har gett oss: att den som älskar Gud också skall älska sin broder. 1 Joh 4:20-21.

Lagen och Jesus är inte två motpoler - de är ett enda. Jesus säger ju: Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla. Sannerligen, innan himlen och jorden förgår, skall inte en enda bokstav, inte minsta prick i lagen förgå; inte förrän allt har skett. Den som upphäver ett enda av buden, om så det allra minsta, och undervisar människorna så, han skall räknas som den minste i himmelriket. Men den som handlar och undervisar efter dem skall räknas som stor i himmelriket. Jag säger er att om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariseernas, så kommer ni inte in i himmelriket. Matt 5:17-20

Vad har då detta med dagens ämne, medmänniskan, att göra - och med texten om den barmhärtige samariern? En hel del faktiskt!

Jag hade förmånen att för några år sedan hälsa på i vår en församling i Handeni i Tanzania. Det var mitt första besök i Afrika och det var faktiskt ganska omskakande och lärorikt. Det lutherska stiftet där församling finns hade de senaste fem åren växt från 95 000 medlemmar till idag ca 150 000. Det är en 63% ökning. Det motsvarar att en liten församling med 25 gudstjänstfirare för fem år sedan idag skulle vara 40 stycken - det är inte illa jobbat. Det skulle betyda att om församlingen fortsatte att växa i samma omfattning skulle den om tio år ha ca 110 gudstjänstfirare varje söndag. Visst låter det rimligt och underbart. Hur hade då detta skett?

Jo, dem jag talade med var överens om att orsaken till stiftets och församlingarnas växt var att man såg hela människan. Man arbetade med många sociala projekt, man byggde skolor, till och med universitet, man lärde människor ekonomi och hushållning, man byggde upp ett nät av social trygghet. Av stiftets fyra huvudarbetsuppgifter var bara en inriktad på teologi och det vi kallar mission - de andra handlade om ekonomi och trygghet. Först reagerade jag med att tycka att det ju ändå borde vara teologin som stod i centrum, kunskapen om Gud och Guds ord. Skulle kyrkan verkligen arbeta med allt det där andra? Var inte det samhällets uppgift? Utarmades inte kyrkan av att bli allt för socialt inriktad.

Det var då jag insåg det som jag innan talade om; När Gud kallade samman sitt folk gav han det först det vi kallar lagen. Han gav dem helt enkelt en ordning för livet - det goda och rätta livet. Gud undervisade genom lagen om rättvisa och övade folket att leva rättvist. Han undervisade om hur vi skulle leva tillsammans med våra föräldrar, barn och vänner - ja till och med ovänner. Han undervisade om sexualitet, pengaförvaltning, hur man skulle behandla utlänningar. När vi läser i gamla testamentet kan vi ibland bli lite förfärade eller förundrade över vilka små petitesser som Gud verkade bry sig om för att samlevnaden skulle fungera bland hans folk. Gud ger oss onekligen många tröttande uppräkningar av både det ena och det andra. Men hans nitiskhet vittnar om en enda sak: Gud engagerar sig i hela människans liv - alla delar av livet är Guds och för alla delar har han en plan. Det var detta som den lutherska kyrkan i Tanzania hade upptäckt. När de skulle predika ordet kunde det inte sväva fritt från det konkreta livet: Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Inte kan väl tron rädda honom? Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: "Gå i frid, håll er varma och ät er mätta", men inte ger dem vad kroppen behöver? Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död. Nu kanske någon frågar: "Har du tro?" – Ja, och jag har gärningar. Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro. Jak 2:14-18

När vi läser evangelierna och studerar Jesu undervisning kan vi ganska snart se att Jesus är lika engagerad i alla livets delar som lagen är. Jesus är engagerad i hur vi förvaltar våra pengar, hur vi lever tillsammans, hur vi bygger rättfärdiga samhällen, hur vi ser på våra medmänniskor. Allt som engagerar människan engagerar sig också Gud uti. "På er är till och med hårstråna räknade" säger Jesus - så engagerade i våra liv är han.

Jesus är också hård mot dem som skiljer relationen med Gud från relationen med medmänniskan. De som inte förstår att Gud är i medmänniskan har inte förstått någonting. I liknelsen Jesus ger oss idag är detta mycket tydligt.

Prästen och leviten var på väg till Jerusalem - de skulle troligtvis tjäna i templet och hade renat sig för att möta Gud som fanns i det allra heligaste. Att röra vid en blodig medmänniska var det samma som att orena sig och då skulle de inte kunna tjänstgöra i templet så som de önskade - dessutom hade de inte tid - "Gud var ju viktigare än allt" tänkte de och skyndade vidare. Saken var bara den att han som tronade i det allra heligaste inne i Jerusalems tempel just nu befann sig liggande vid vägen mellan Jerusalem och Jeriko. Några rövare hade slagit ned honom och förnedrat honom. Men det såg inte prästen och leviten. De kände inte igen Gud den Högste i den blodige mannen - de var förblindade - därför gick de förbi utan att hjälpa. Den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan nämligen inte älska Gud, som han inte har sett.

Jag tror att kyrkan i vårt land och vi som lever i dess församlingar ofta är drabbade av samma blindhet som prästen och leviten. Vi har ibland i våra kristna sammanhang skapat en slags pseudovärld där vi liksom håller Gud fången. Våra liv med Gud har liksom stängts inne i intellektuella resonemang och felaktig lagiskhet. Jag har märkt att vi ofta byggt upp en värld där vi bara släpper in dem som är våra likar, dom tycker som vi, lever som vi, har ungefär samma sociala status som vi. Det känns tryggt. Samtidigt låter vi vår tro på Gud den högste begränsas till rätta formuleringar och begrepp - och tro mig - jag menar att rätta formuleringar och begrepp är oerhört viktiga inom teologin, men läran om Gud är död om den inte får konkreta konsekvenser i hur vi lever gentemot medmänniskan. Utan att egentligen mena det har vårt sätt att tänka kristen tro gjort oss smått gnostiska i vårt förhållningssätt till Gud. Gnosticismens grundtankar är att man skiljer mellan det andliga och det kroppsliga. Det andliga är fint och rätt och sant medan det kroppsliga egentligen inget är värt. Vi menar inte så och vi tror inte så - men vi lever ofta så - och det är inte kristen tro att leva så.

I den Lutherska kyrkan i Tanzania hade man förstått detta. Man kunde inte möta folket med tomma ord - hur sanna de än var - man måste med handling och kraft visa Guds barmhärtighet och omsorg till och med om våra hårstrån.

Inför Gud är vi inte uppdelade i andliga människor och kroppsliga – vi är hans barn – och så måste vi också se på vårt uppdrag – Vårt uppdrag är att älska och tjäna medmänniskan såsom Gud älskar henne – och vi skall komma ihåg att också vi är medmänniskor som måste få kärlek och omsorg. Ibland kan vi hjälpa – ibland behöver vi hjälp – tillsammans är vi Kristi kropp.



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post212

12 e trefaldighet 2018

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Sun, August 19, 2018 19:22:35

Predikan

12 e tref 2018, årg. 1

Psalmer: 39, 284, 96, 288. Pär-Magnus Möller

Effata – öppna dig!

Jesus uttalade den enkla befallningen – och stora saker hände i mannens liv. Det ändrades i grund. Gårdagen kom på intet sätt bli lik morgondagen. Något verkligt livsomvälvande radikalt hände när Jesus rörde vid honom.

På ett annat ställe i evangelierna berättas det om en kvinna som i tveksamhet smög sig in i hopen som samlats kring Jesus för att få röra vid hans mantel. När hon rörde vid honom blev hon frisk. Jesus uttrycker det som om att det gick ut kraft från honom.


Var Jesus någon slags magiker? Någon slags religiös helare? Nej, det är inte det som det handlar om. Evangelisterna lyfter fram Jesu helandeunder av en helt annan anledning. Händelserna vill visa att Jesus är källan till liv. De som tar emot av den källan, om det så är genom en passiv eller aktiv handling, får del av den nya liv som vi kan kalla Guds rike, himmelriket.

Det är om det nya livet i Kristus jag tänkte stanna upp något litet i dag – det liv som gestaltas i den frihet vi har i Kristus.

Saken är den att om Jesus rört vid dig i dopet, i tron och du lever den nya liv du fått så är du som kristen i denna värld en ny skapelse – något nytt. Inte så att du svävar över marken och låter glorian bländar alla som ser dig – nej på ett mycket djupare sätt är du förvandlad. Du är öppnad för det nya livet. Effata!

Tänk om mannen som var döv och nästan stum efter mötet med Jesus inte brydde sig om den nya frihet han fått. Tänk om han stoppade vaddtussar i öronen och vägrade öppna sin mun – då hade han haft friheten men han hade inte levt ut den. Vad nytta hade då mötet med Jesus gjort – ingen som helst.

Ofta upplever jag att vi kristna ändå beter oss just så. Det nya liv vi fått lever vi inte ut. Det är som om vi inte vågar – som om vi inte förstår – som om vi tror att det är för bra att vara sant. Tänk om vi idag vågade plocka ut någon liten vaddtuss, öppna någon liten mun, befria några självbundna händer och befria några igentejpade ögon. Då hade vi i dag fått se samma under som man fick se då Jesus ropade Effata över den döve mannens liv.

Vad vi ständigt behöver återvända till är att kristen tro inte är en religion bland alla andra. Syftet med kristen tro är inte att presentera ännu en teologisk tanke om Gud, Inte att upprätta ännu en lista av punkter hur man lever ett gott liv, inte att skapa några nya mystiska andliga upplevelser – sådant är världen redan full av. Nej, det Jesus ger oss är ett nytt liv – ett liv olikt det som de flesta andra lever – ett annat liv än det som deformerats av vår rädsla, synd och självupptagenhet, det skadade liv som beskrivs så bra i berättelsen om Adam och Eva. Jesus vill öppna för dig det liv som Gud avsett: Effata!”

Tre insikter om friheten i Kristus och tre övningar till dessa kommer här:

Du är genom Kristus befriad från det onda till livet.

Det är inte så att du automatiskt är befriad från det ondas konsekvenser i ditt liv. Sjukdom, lidande och tråkigheter finns i denna värld och vi kommer inte undan dem. Men genom Jesus vet du att det mörker vi ser i denna värld inte har den yttersta makten. Därför skall vi inte kapitulera inför mörkret utan vara ljus på alla sätt vi kan. Genom mötet med Jesus är du världen hopp. Vill du bli hel, vill du bli den du är utifrån din fulla potential så behöver du gå in i kampen för det goda – på alla sätt. När du gör det befrias du mer och mer från den bundenhet och förlamning som ondskan paralyserar oss med till den frihet och den frimodighet som gjorde att den lille David vågade gå in i kampen mot jätten Goliat och vinna. Om David inte hade sett vem han var i Gud hade han aldrig vågat. Men nu såg han att han, liksom du, var utvald till att göra Guds verk. När han handlade efter den insikten blev han också den han var kallad att vara – Israels kung.

Du är genom Kristus befriad från rädsla till kärlek.

Rädsla är det som mest av allt hindrar oss från att bli dem vi i Kristus är. Rädslan gör oss små, instängda, självcentrerade. Rädslan gör att vi inte vågar älska. Rädslan gör att man ser fiender i dem som är olik en själv – rädsla gör att vi inte våga tänka utanför våra invanda boxar, rädsla gör att vi inte vågar möta oss själva som vi är – rädsla gör att vi inte vågar möta Gud.

Din övning är att försöka leva och förstå tillvaron utifrån sanningen att du inte behöver vara rädd. Börja med frågan: Vad är jag rädd för? Är du rädd för att inte räcka till, att sanningen om dig skall göra att domen över dig bli så hård att du går under, att Gud inte kan älska dig, att du inte överhuvudtaget är älskansvärd. Är du rädd för andra människor – varför då? Tror du de har makt över dig att göra dig till någon annan än den du är?

Ja, jag vet att det är lätt att säga att vi inte skall vara rädda – och svårt att leva utan rädsla. Men sanningen är dock den att Jesus gått i döden för dig av kärlek till dig, han har förlåtit alla synder, han har gett dig en ny identitet och ett evigt liv – du är den himmelske konungen son eller dotter – det är den du är. Det är den friheten du behöver öva dig i!

Tillåt dig därför att gå över din rädslas gränser – tillåt dig att älska även dem du inte tror att du kan älska, unna dig att förlåta din fiende, unna dig att låta andra trycka vad de vill om dig, unna dig att låta bli att döma dig själv eller andra. Den frihet du då smakar är grunden för att våga gå modets väg framåt – så att den frihet du verkligen har också känns i ditt liv, och världen omkring dig förvandlas.
Jesus sa: ”… den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.” (Joh 4). Han sa: Var inte rädda! Låt kärlekens liv flöda ur den källa Jesus öppnat i ditt inre!

Du är genom Kristus befriad från den religiösa strävan till frimodighet.

Jesus kom inte för att skapa en ny religion. Han sa istället: Jag har kommit för att ni skall ha liv, och liv i överflöd.

Vår uppgift är att befria människor till det liv Kristus skänker oss. Tyvärr är det ofta så att vi istället gärna binder både oss själva och andra som vill tillhöra Kristus med religiösa föreställningar som inte kommer från Kristus utan från vår egen osäkerhet. ”Så här har vi alltid gjort” är ett begrepp som är kärt i många kristna miljöer. Så fort det ser annorlunda ut blir vi osäkra och håller oss till hur det var när vi själva var yngre eller som vi föreställer oss att det alltid varit. Gärna bestyrker vi våra påstående med diverse bibelcitat. Den värsta sorten av sådan här religiös rädsla är när vi säger ungefär att; jag tycker inte så, men eftersom det står i Bibeln måste jag ändå döma den handlingen, den gruppen, eller den personen. Oftast drabbas man inte själv i den domen – men man skyller liksom ifrån sig på Gud för att nytänkande och förändring inte får ske. Resultatet av ett sådant tänkande och ett sådant handlade är att man hindrar människor från det liv de är kallade till. Det är liksom lika ofruktsamt som att aga sina barn i föreställningen om att om jag agar dem tillräckligt kommer de att förstå att jag älskar dem.

Var istället frimodig. Det är alltid Gud som dömer – du behöver inte göra det – din uppgift är istället att leva ut det frihetens liv du är kallad till och så skapa frimodighet hos andra. Din uppgift är att älska och stå emot allt som hindrar Kristi kärlek att förverkligas i världen. Vi är kallade att som kyrka vara frihetens, hoppets och kärlekens tecken i den här världen. Vi är kallade att vara ett salt mot allt som gör att människokärleken, friheten och glädjen kvävs i tillvaron. Vi gör det inte av egen kraft utan i honom som kallat oss att tillhöra honom – Jesus själv.

Är det ett lätt liv han kallar oss till? Nej, förstås inte – men det är ett utmanande liv utifrån våra egna premisser och gränser. Han kallar dig inte till en religiös upplevelse – han kallar dig till ett helt liv där du får växa till och bli mer och mer den människa han skapat dig att vara. Du är redan det du skall bli.

Så öva dig att gå från det onda till livet, från rädslan till kärleken, från den religiösa stävan att tillfredsställa Gud till den frimodighet hans kärlek ger dig tillträde till.

Öppna dig mer och mer för Friheten i Kristus så att du blir än mer levande: Effata!




  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post211

11 e trefaldighet 2018

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Sun, August 12, 2018 20:18:45

Predikan

11 e tref. 2018, årg. 1

Psalmer: 245, 222, 41, 230, 231 Pär-Magnus Möller

Mycket i den här världen bygger på att vi trampar på varandra. Det fungerar nämligen så i en värld som bygger på makt och på rädsla. Om du inte vet vem du innerst inne är, vilket många människor i vår tid inte vet, så är ett sätt att bli någon att trampa ner någon annan. Man pratar skit om någon man inte tycker om så att alla förstår att sådan är i alla fall inte jag. Man lägger allt ansvar på en felaktighet på någon annan och berättar hur illa det är ställt med honom eller henne som inte kan göra vad han eller hon skall, så att alla förstår att om jag hade haft makten hade det varit helt annorlunda. Att utnyttja andra på detta sätt för att definiera sig själv är mycket vanligt, vi har alla blivit utsatta för det - vi har alla utsatt andra för det – men det är en mycket destruktiv och farlig väg att gå.

Det här sättet att klättra på andra handlar inte bara om individer utan också om grupper. I alla samhällen har det funnits grupperingar som man anser sig ha rätt att trampa på och se ner på. Judarna är ju en sådan känd grupp. Man hittar på saker om dem som legitimerar att man gör som gör och plötsligt har man genom att trampa ner andra lyft upp sin egen folkgrupp och gör den till något mer än andra grupper. Det sker i vårt samhälle också. Vi har ju ett parti i riksdagen som har denna metod som sin främsta strategi. Den grupp som detta parti väljer att trampa på är utlänningar från främmande kulturer och särskilt muslimer. Dessvärre är det oroväcklanden många som vill vara med och trampa ner andra – många som tycker det är ett helt ok sätt att bygga ett land på. Hur kan det bli så? Det är lätt att konstatera att ju mer osäkert en befolkning blir på sin identitet desto mer rasistiskt blir det – och just detta partis framgång är ett tecken på hur osäkra vi är som befolkning – för att bli någon måste vi göra ner någon annan.

Jesus vill ge oss en annan väg att gå.

Han ger oss därför dagens liknelse om två män. Den ene var en högaktad jude – tillhörde grupperingen fariséer. Fariséerna var fromma och gjorde allt för att leva sitt liv efter skriftens ord. Jesus talar ofta om fariséerna och det låter sällan som om han tycker om dem – men det är viktigt att komma ihåg att Jesus inte är kritisk mot deras tro utan mot deras liv. De ville vara noga med det yttre – men de dolde all sin svaghet och synd i det inre. De sa ett och gjorde ett annat – de var inte hela som människor. Det är denna falskhet Jesus jagar dem för – och det förakt för andra som blir konsekvensen av denna falskhet och lögn.

Den andre mannen var tullindrivare. Tullindrivarna stod inte högt eftersom de var allierade med ockupationsmakten Rom och tog ut tullar för ockupationens räkning. Dessutom var deras lön baserad på hur mycket de tog in – så det var mer regel än undantag att de tog för mycket betalt. I folks ögon var de inte mycket värda och titeln tullindrivare användes som skällsord. Tullindrivare var människor som man använde för att trampa på: Jag är i alla fall inte en tullindrivare, kunde man säga.

Just så sa också den s.k. rättfärdige mannen: Tack för att jag inte är som andra, som tullindrivaren där…

Hur kan man bli sådan?

Jag var i en av stadens affärer förra veckan – framför mig stod en prydlig liten dam med silvervitt hår. Hon betalde sina varor och gick för att packa ner dem. Någon av varorna hade fastnat lite högre upp på disken varpå hon bad personen som satt i kassan att putta på varan så att den skulle åka ner på bandet. Alla kunde se att den som satt i kassan hade något slags utländsk bakgrund och dessutom någon slags handikapp som gjorde att personen inte hörde så bra.

Jag förstod att hen inte hörde så jag puttade till varan så att den gled ner till den lilla damen, varpå den blida lilla kvinnan utbrast i ett högljutt utspel om alla dessa invandrare som inte respekterade svenskar… tillsammans med sin väninna lämnade de klagande affären medvetet högljutt kackande så att alla skulle kunna höra det ena rasistiska utspelet efter det andra. Om jag inte hade varit så överrumplad och så fridsam av mig och så klen i armarna hade jag gärna lyft upp damen på disken och frågat vad hon pysslande med: Hur har du blivit så som du är, hade jag frågat. Hur kan ditt liv vara så fyllt av bitterhet, har du inte lärt dig av alla de år du levet att inget gott liv växer ur förhållningssättet att du försöker bli någon genom att trampa på andra? Men det lärde jag mig att visheten verkligen inte alltid växer med åldern.

Jesus vill få oss att gå en annan väg.

Jesus lyfter fram tullindrivaren och ställer honom sidan om den högmodige mannen. Det Jesus gör är att han ställer dessa två personer inför templet, inför Gud. Den ene har höga tankar om sig själv och den andre har realistiska tankar om sig själv. Men ett har de gemensamt i Guds ögon: båda har gått bort från Guds väg, båda är som det heter på religiöst språk; syndare. Men de förhöll sig till synden på olika sätt. Den högmodige mannen skylde sin synd genom att trampa på dem som var svagare i människors ögon och trodde sig genom sin manöver gå fri från Guds dom. Tullindrivaren trampade på ingen utan tog, som en mogen människa, själv på sig synden och bad om hjälp att vända om i sitt liv.

Jag tänker att liknelsen djupast sett handlar om rädsla och makt. Den högmodige mannen var rädd för Gud och därför vågade han inte vara ärlig mot Gud. Mannen lyfte fram sin förträfflighet på bekostnad av andra och gömde den verkliga skulden. Han ville inte ge makten över sitt liv till Gud och han gjorde allt för att mata lögnen så att han kunde gå fri från sin egen och Guds dom.

Tullindrivarens synd var uppenbar för alla. Han hade inget högmod att leva upp till. Men på något sätt hade han i sitt liv kommit till en punkt där han inte hade något annat att lita på än Guds kärlek. Och han hade upptäckt den. Han hade upptäckt den kärlek som bar också genom synd och mörker – den kärlek som överröstar allt – den kärlek vi anar då vi ser att Gud, genom Jesus död på korset, dör för vår skull; så mycket är vi älskade att Gud går i döden för vår skull.

I dopet har vi tagit emot den relation som gör att vi djupare och djupare förstår att vi är älskade. Genom dopet får vi be om förlåtelse hur många gånger som helst och få förlåtelse varje gång. Varje gång vi tar emot brödet och vinet i nattvarden förstår vi att sådan är Jesus, han ger sig själv till oss som ett offer för kärlekens skull. Den människa som lever i den relation med Gud som vi får genom dopet och livet med Jesus förvandlas. Förvandlas till en hel människa.

Makten är inte längre viktig för den mogna och helade människa eftersom jag i relationen med Jesus vet att min identitet inte beror på vem som ser upp till mig eller inte - jag har inget att försvara – jag behöver inte försvara något eftersom jag vet att jag tillhör Gud och han har all makt i himmelen och jorden. Jag vet att all jordisk makt bara är en chimär, något som kommer att upplösas och försvinna. Kampen för den kristen handlar därför inte längre om en själv; att bli någon på andras bekostnad, utan om kärleken för den andre, kampen att våga älska i en kärlekslös värld. Som kristen har man insett att den makt som verkligen förändrar världen är kärlekens makt, därför vill jag öva mig att älska – älska som Jesus älskar mig – då kan världen bli förvandlad genom mig.

Som kristen behöver jag inte heller vara rädd. Rädslan kommer djupast sett ur skräcken att inte vara älskad. Men som kristen vet jag att jag är älskad. Ju mer jag inser det desto mindre rädd blir jag och mindre benägen att trampa på andra för att bli någon blir jag.

Genom dopet är du kallad till sanningen om dig själv, du är kallad att förverkliga den kärlek du själv fått ta emot, du är kallad att vara ett vittnesbörd om nåden, den du lever i. Det är ditt livs övning.

Varje söndag inleder vi därför gudstjänsten med en syndabekännelse eftersom vi vet att vi behöver bli påminda om att inför Gud är vi alla lika – alla är vi syndare – men också att vi alla är förlåtna, upprättade. Vi har en ny identitet: vi är världens ljus och salt – vår uppgift är att låta världen bli förvandlad genom vår kärlek, genom vår insikt: det är Jesus som är vägen, sanningen och livet. Döm inte så blir ni inte dömda, frikänn så skall ni bli frikända, var inte rädda, på er är till och med hårstråna räknade, så nära är jag er, ni är fria från jagets bundenhet, ni är befriade till att älska – gör det – älska – trampa inte på andra – älska- var inte rädda!



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post209

Apostladagen 2018

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Sun, July 08, 2018 09:10:02

Predikan

Apostladagen 2018, årg. 1

Psalmer: 96, 656, 369:1–4, 71, 89. Pär-Magnus Möller

När Gud kallade samman Israels folk delade han upp dem i tolv grupper eller stammar efter patriarken Jakobs avkomlingar. Ca 1050 f.Kr. formaliserade kung Saul denna struktur i kungariket Israel. Varje stam hade inom folket ett särskilt uppdrag. En del hade i uppdrag att tjänstgöra i templet, andra att står för praktiska saker osv – de hade också olika områden som de bodde på. Varje stam var en del av folket – men inte hela folket – skulle Guds rike gestaltas i sin helhet så gällde det att alla tolv var med.

De tolv stammarnas uppgift var att hålla ihop – hålla ihop så tätt att ingen utifrån skulle kunna splittra dem. De var först när de var tillsammans som de var starka och obrytbara. Översteprästen hade på sitt bröst en plåt med tolv stenar – varje sten hade olika färg och symboliserade varje stam – översteprästens uppgift var att bära dessa tolv stammar inför Gud och be om förlåtelse för den splittring som ändå fanns, de synder som folket ändå begått.

Med tiden hände ändå det som inte fick hända: Ungefär 900 f.Kr. delades riket då stammarna Juda, Simeon och en del av Benjamins stam bröt sig loss och bildade ett eget kungarike som kallades Juda. Israel fortsatte sedan att existera fram till år 722 f.Kr. då riket intogs av assyriska styrkor. Folkets ledare och de flesta av de övriga israeliterna deporterades och försvann ur historien. Kungariket Israel fanns inte längre och de tio stammarnas kända historia upphörde. Simeons stam gick efterhand upp i Juda stam och upphörde så småningom som en separat stam. Därefter kallades folket ofta för Judar vid Jesu tid – eftersom alla räknades komma från Juda stam.

Denna splittring var en stor sorg för folket. Man förstod att den mest grundläggande uppgift man fått av Gud; att hålla ihop folket – hade misslyckats. I tiden ca 400 f.Kr. kom tankarna om Gud tystnad – kanske hade Gud övergivit folket. De stora drömmarna var borta och man levde som ett litet folk som vid Jesus tid dessutom var ockuperat av supermakten Rom. Hade Gud förskjutit dem?

Självförtroende var inte högt och omvändelseprofeter hade framgång vid den tiden. Man vill bli det man en gång var. En liten rolig detalj i ett av evangelierna är att när Maria bar fram Jesus i templet fanns där en kvinna: Hanna. Det underliga med henne var att det står att hon tillhörde Ashers stam. Det är bara det att Ashers stam inte fanns vid den här tiden. Evangelisten har satt henne där i templet som ett profetiskt tecken på vem Jesus är: han är den som skall kalla samman Guds folk, kalla samman de utplånade stammarna så att Gud vilja kunde bli verklighet igen; att han skulle få tillbaka sitt folk som han förlorat.

Det är av denna anledning Jesus utväljer det tolv. Siffran är viktigt för den är ett profetiskt tecken på vad det är som sker: Jesus utser tolv nya ledare för Guds folk. Deras uppgift är att hålla samman och skapa enhet i det som vi senare kallar kyrkan. Dessa tolv apostlar, som vi kallar dem, är förverkligandet av Guds löften att göra folket stort igen – enhetligt - ett hjärta och en själ. Nu startat gud om igen.

Det som håller samman dessa tolv nya ledare var den nya fullkomliga översteprästen som bar folket, inte som en plåt på bröstet, utan i hjärtat – nämligen översteprästen Jesus själv.

Jesus själv fungerar som kyrkans överstepräst och han bär hela tiden fram försoningsoffret inför för Guds ansikte – inte i templet byggt av människohand med en skål med blod från offrade tjurar som på gamla testamentets tid, utan han går in i det fullkomliga templet, himmelen och nu med sitt eget blod – Han offrar sig själv som det fullkomliga offret då han på korset döp för oss alla.

Det första tecknet på att detta offer verkar är att förhänget, som dolde det heliga från det allra heligaste inne i templet för folket, brast – och det fanns plötsligt inte längre något som skiljde Gud från folket. Templet i Jerusalem var inte längre platsen för Guds helighet - det var istället korset, Jesus själv.

Det andra tecknet var Jesu uppståndelse. När stenen för graven rullades bort blev det för alla uppenbart att döden inte länge skiljde oss från livet med Gud – inför Gud var vi nu alla levande. En ny tid hade börjat.

Det är mäktiga bilder som gestaltar detta ordlösa mysterium: att Gud gör allt nytt i Kristus. Det var detta nya som guds folks nya ledare, det återuppståndna Israel, skulle förkunna för hela världen.

I sin tur lade därför apostlarna händerna på sina efterföljare – för att liksom bekräfta och föra uppdraget vidare att gestalta Gudsrikets enhet i lära, bekännelse och liv. Så sker än i dag.

Därför kallar vi oss för en apostolisk kyrka eftersom vi från den traditionen lägger våra händer på och ber för dem som skall sändas som biskopar, präster och diakoner. De vigdas uppdrag är att i våra liv gestalta Guds folks enhet – vi är vigda till symboler för Guds folk – det som vi alla tillhör genom dopet. Därför får ni på apostladagen särskilt be för oss och våra uppdrag.

Jag tänkte att vi behöver denna bakgrund för att förstå något dagens evangelietext och dagens tema.

Texten i dag handlar om apostlarnas och därmed hela kyrkans uppdrag: att fånga människor till Guds rike.

Det folk som gestaltas genom apostlarnas skara är inte ett folk som likt det gamla gestaltades i blodsband och landsgränser. Det nya förbundet är till för alla.

I det nya förbundet fullbordas det gamla förbundet – Guds folk samlas på nytt men nu under den fullkomlige översteprästen Jesus - som är Gud själv.

Det nya förbundet genom Jesus fullbordar profetiorna om att alla folk skall tillbe Israels Gud – Uppdraget är inte att samla ett folk på en viss yta på jorden, eller med en viss tradition – nu gäller förbundet alla människor.

Vi som lever i det nya förbundet lever inte efter den yttre bokstaven, dvs den lag som Mose fick av Gud på berget Sinai, utan genom det av Anden förvandlade hjärtat. Vi har ju fått den Helige Ande som undervisar oss och leder oss.

Den helige ande är viktig i det nya förbundet – det är liksom tecknet så att vi tillhör Gud – och tecknet syns genom att evangelium förkunnas och får människor att komma till tro. Att människor kommer till tro är alltså tecknet på att anden är med oss.

Det viktiga i detta är att komma ihåg att det inte är vårt verk att kyrkan växer – vi kan stå till förfogande – men vi kan varken göra till eller ifrån vad gäller att fånga människor in i kyrkans liv och tro. Det är Guds verk.

Det beskrivs så fint i den lilla dialogen mellan Petrus och Jesus. Jesus säger att de skall ro ut och kasta ut näten igen. Petrus svarar: Mästare, vi har i egen kraft hållit på hela natten utan att få något. Men eftersom du säger det skall jag lägga ut näten… och näten fylldes av fisk – så mycket att de trodde att båtarna skulle sjunka. Själv kunde de inte – men när de gick på Herrens befallning kunde de.

Samma kallelse har vi i dag. Vi är som kyrka kallade att hjälpa människor upp i båten, in i kyrkans liv och tro. Det är Herrens befallning. Därför kommer vi till den fråga som vi får bära med oss i veckan:

Hur gör vi för att lägga ut nätet… Hur förstår du din kallelse i detta sammanhang?



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post207

Annandag pingst 2018

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Fri, May 25, 2018 15:00:58

Predikan

Annandag pingst 2018, årg. 1

Psalmer: 161, 641:7, 160, 362, 368 Pär-Magnus Möller

På gamla testamentets tid utmärktes Guds Ande av att vissa personer bland Israels folk fick särskilda gåvor som gjorde att man förstod att Gud på ett särskilt sätt var med dem. Det handlade om profeterna, kungarna, vissa konstnärer, vissa ledare. Det som utmärkte dem var att det som de gjorde återspeglade Guds rike. Människor blev helade, de svaga blev starka, arméer som borde gått under i sin litenhet besegrade jätteriken.

Samtidigt levde man under löftet om att en dag skall det bli annorlunda, en dag skall Anden vila över hela Guds folk. Den dagen skall man inte behöva undervisa varandra om Guds väg för man skall veta Guds vilja i hjärtat. Den dagen skall alla som vill bli av med sina hårda stenhjärtan och istället få hjärtan av kött.

Stenhjärtat är intressant. Stenhjärtat uppenbaras i en människa då den dömer andra, då förlåtelsen och barmhärtigheten inte finns. Vi kan alla känna av det hjärtat i vårt inre emellanåt. Stenhjärtat behöver ingen förlåtelse, ingen tröst... stenhjärtat klarar sig själv. Därför är stenhjärtat dött.

Löftet var att en dag skulle detta hjärta bytas ut mot ett hjärta av kött... det betyder ett hjärta som lever, som är barmhärtighet, ett hjärta som förstår och inte dömer, ett hjärta som längtar efter gemenskap med Gud.

På den judiska pingsten, den högtidsdag dag då man firade att Gud gett Mose lagen, hände det. Andens utgöts över de troende och den nya skapelsen tog sin början. Ibland talar man om Pingsten som kyrkans födelsedag... så kan man säga... men då måste man förstå att kyrkan är den nya skapelsen...

Precis som Guds Ande svävade över vattnet den första skapelsedagen svävar Anden över den nya skapelsen... den nya skapelsen som inte kan gå under av något syndafall, den nya skapelsen där ormen inte längre har någon makt, den nya skapelsen där paradisets portar på nytt öppnas och vi kan dela måltid med Gud, där vi kan be till honom i faderlig förtrolighet, den nya skapelsen, då allt missmod utplånas och hopp och kärlek är de makter som driver skapelsen framåt. Den nya skapelsen där döden inte har någon makt.

Vi tillhör den skapelsen genom dopet. I dopet dog vi bort från den gamla skapelsen och föddes in i den nya. Är inte det ett underbart perspektiv på livet. Vi har dött bort från den döende skapelsen till den gryende skapelsen.

I den gamla skapelsen och i det gamla förbundet ingick bara israels folk. Man hade ett eget heligt språk, hebreiskan. Där fanns ord som var så heliga att man inte ens tordes uttala dem, ord som Guds namn. Än i dag vet vi inte hur det skall uttalas men det innehåller bokstäverna JHVH... judarna sa Adonaj, Herren, var gång de såg det ordet. Det var deras hemlighet. En gång om året gick översteprästen in i templet och viskade det högheliga gudsnamnet. Så dold var Gud, så hemlig, så förknippad bara med Israels folk att ingen annan fick veta något om honom, var han.

När Anden föll över den första församlingen på pingstdagen hände det underliga att Guds ord inte bara förstods av judarna. Det var folk från hela den då kända världen som plötsligt förstod att israels Gud hade ett ärende till dem, sökte dem. Gud kallade på människor från alla länder och kulturer. Nu var etisk tillhörighet, religiös tillhörighet, kulturell tillhörighet inte längre något som behövde skilja människorna åt... för nu var det något nytt som trädde in i världen. Gud hade ett ärende till alla:

Glöm allt annat, glöm alla gamla gränser... omvänd er och tro evangelium... Gud söker dig för han älskar dig. Han söker dig vart du än befinner dig i livet, vilken social status du än har, vilken ålder du än har, han söker dig...

En av parallellberättelserna i gamla testamentet till den kristna pingstdagen är berättelsen om Babels torn. Där skedde det att människorna gaddade sig samman mot Gud och ville klättra upp och ta hans tron. Gud insåg att det inte hade slutat väl, därför spridde han folken över hela världen och gav dem olika språk så att de inte skulle kunna gadda sig samma mot honom.

När Anden nu föll var det annorlunda, Gud hade kommit ner i världen för att möta oss ansikte mot ansikte. Man kunde inte längre klättra upp till Gud för han hade kommit ner till oss. Man behövde inte vara rädd för hans namn eftersom han gett oss ett ansikte i Jesus, det fanns inte längre något heligt språk för alla språk var heliga och genom alla språk kunde Gud göra sig förstådd, det fanns inte längre ett heligt folkslag för Gud kallade alla folk, alla människor att tillhöra honom.

Lagen som innan bara var given åt det judiska folket och var skrivet på tavlor av sten var inte det viktigare, ingen kunde fullt leva upp till de buden. Nu placerade Gud den yttre lagen i varje troende människas hjärta. Vissheten var efter Andens utgivande inget som kom utifrån utan inifrån. Guds vilja kom inte utifrån utan från källan i det inre. Relationen med Gud styrdes nu inte längre från Templet i Jerusalem för nu var varje troende ett tempel åt den Helige Ande.

Det är därför Jesus säger på ett annat ställer: Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten... och han säger: Ni är levande stenar i Guds tempel.

Vi lever alltså i Andens tid, i den nya skapelsen. Vi är den nya skapelsen.

Samtidigt lever vi den gamla världen. Det gör att vi ganska ofta blir lite förvirrade. Även om den onde inte har makt över den nya skapelsen eller himmelriket, dit vi är på väg, är han ändå en slags maktfaktor i den här världen. Vi fylls genom hans närvaro av missmod, tvivel, otillräcklighet, hat och massa annat dumt ... fast vi kanske inte vill det. Det goda jag vill det gör jag inte, men det onda jag inte vill, det gör jag, skriver Paulus. Den erfarenheten har vi alla.

Det är därför Gud kallat oss samman som kyrka. Mitt i denna kaotiska värld vill han ge oss en gemenskap där vi kan stötta varandra och hjälpa varandra att hämta kraft på rätt sätt, hjälpa varandra se saker som Guds Ande vill att vi skall se dem så att vi kan trösta, älska och beskydda varandra.

Kyrkan är en gemenskap som skiljer sig från alla andra. Vi är här för vi vill öva oss att älska varandra även om vi inte kommer från samma land, samma familj, samma sociala status. Här är ingen kvinna eller man, slav eller fri... vi är alla ett i Kristus. Är man med i församlingen är det just detta man vill öva sig i. Därför övar vi oss i att förlåta varandra... denna svåra övning. Därför försöker vi alltid tolka allt till det bästa... därför förtalar vi inte varandra... därför vill vi varandra alltid det som är bäst… i alla fall är det just det vi vill öva oss i.

När vi misslyckas leder den helige Ande oss till den källa som renar oss från all synd, från allt ont... om våra synder så är blodröda blir de efter denna tvätt vitare än snö. Han bjuder oss till den himmelska måltid som påminner oss om vart vi hör hemma. Han bjuder oss till nattvardsbordet där vi får tröstas vid Jesu hjärta.

Det stora i vår gemenskap är att vi övar oss att leva fullkomligt liksom Gud är fullkomlig, och samtidigt ödmjuka i vetskap om att vi inte kan leva det fullkomliga liv vi är kallade till. Grunden är istället glädjen över att allt ständigt är försonat i Jesus. Vi låter Anden ständigt driva oss till Jesus, till hans kors, till hans kärleksgärning och försoning, till hans tomma grav, till mötet med den uppståndne där vi likt Petrus får möta Jesu förlåtelse och sändning i ett personligt möte med frälsaren.

Sådant är livet i den nya skapelsen så länge vi fortfarande lever i den gamla fallna världen.

Jesus förlåtelser oss alltid var gång vi kommer till honom ... och han sänder oss ut i vår vardag som vittnen om en gemenskap som inte liknar något annat, om en tillhörighet till den nya skapelsen som befriar oss till en aldrig tidigare skådad frimodighet, till en gudsrelation som är så trygg att vi kan be Abba, fader och inte ett uns behöver vara rädda för någon av den här världen makter. Den helige Ande sänder oss som evangelium ut en värld som längtar efter allt vad han har uppenbarat för oss.

Det är den helige Ande som kallar, befriar och sänder. Du är kallad att vittna om din befrielse. Världen behöver ditt vittnesbörd. Gå i frid och med Andens frimodighet, omsluten av församlingens förbön och kärlek.

Helige Ande, tack för att du är här med din kraft, frimodighet och kärlek. Hjälp oss som församling att leva som du vill... led oss, fyll oss, sänd oss. I Jesu namn. Amen.



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post205

Kristi himmelfärdsdag 2018

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Thu, May 10, 2018 10:07:35

Predikan

Kristi himmelfärdsdag 2018, årg. 1

Psalmer: 2, 641:7, 158, 303, 15. Pär-Magnus Möller

________________________________________________________________

Kristi himmelfärdsdag dag är en för många svår högtid att förstå sig på. Ibland gör man nästan något komiskt av den; Kristi flygares dag kallar vi den lite slarvigt – och hos dem som inte tror tycker man det är komiskt att tänka att vi kristna föreställer oss att Jesus likt en raket for upp i himmelen och lämnade ett litet hål i molnen på sin väg upp till någon slags mystisk himmelsk boning ovan där. Saken är faktiskt den att skulle det gått till på det sättet och Jesus lämnade jorden med ljusets hastighet hade han denna dag ännu inte kommit utanför vår galax – och vart var han på väg? – Finns den en hemlig ingång till himmelen någonstans där ute i den svarta rymden? Det tror vi väl ändå inte!

Denna berättelse är naturligtvis något man skall läsa på annat sätt – inte så att det inte har hänt – men vi måste förstå att lärjungarna beskriver något de erfar – inte nödvändigt något de med fysiska experiment kan verifiera. Vi måste se händelsen med trons ögon.

Berättelsen finns i lite olika former: Matteus väljer beskriva händelsen som att Jesus säger: åt mig har getts all makt i himmelen och på jorden. I Markus, som vi har vi läst i dag, blir Jesus upptagen till himmelen, i Lukas likaså. Johannes talar om att Jesus skall förhärligas, upphöjas, och han syftar både till korset, som Johannes säger är Jesus jordiska tron – och den himmelska tronen i himmelen. Apostlagärningarna har vi också lyssnat till, det är ju en fortsättning på Lukasevangeliet – det är där hittar vi molnet och männen i vita kläder.

Kristi himmelfärdsdag är alltså inte en dag som handlar om hur Jesus besegrar de fysiska lagarna och flyger till himmelen – det är en dag som handlar om vem Jesus är, nämligen den som har rätten till himmelens tron.

Den gammaltestamentliga parallellen (det finns sådana paralleller till nästan alla händelser i Jesu liv) är Elias himmelsfärd som vi läste om i 2 kungaboken. Vi tittar lite närmre på den och ser om vi kan lära oss något mer av den vad gäller Kristi himmelsfärd. Vi skall komma ihåg att berättelsen om Elia i högsta grad var levande för lärjungarna och ett slags glasögon som de såg händelserna kring Jesus genom.

Elia och hans lärjunge Elisha gick tillsammans. Elia frågar sin lärjunge om han vet att Elia i dag skall bli upplyft av Herren och tas ifrån honom. Elisha visste det. De gick från stad till stad och en stor skara profeter följde dem. Så kom de till floden Jordan och Elia tog sin mantel och slog med den på vattnet och floden delades sig, precis som det hade gjort när Josua gick över Jordan för att gå in i landet efter den långa ökenvandringen. Elia och Elisha gick över floden.

-Vad skall jag göra för dig innan jag lämnar dig? frågade Elia sin lärjunge Elisha.

-Ge mig dubbla arvslotten av din ande, svarade lärjungen.

Elia svarade:

- Om du ser mig när jag tas bort från dig skall du få vad du begär, annars inte.

Då kom plötsligt en vagn av eld med hästar av eld – och i en stormvind for Elia upp till himmelen.

När allt blev tyst tog Elisha Elias kvalämnade mantel, slog med den på vattnet och det delade sig återigen – och alla profeterna som stått och sett detta förstod att Elias Ande nu lagts i Elisha. I berättelsen om Elisha kan vi sedan läsa om hur han hjälpte Guds folk, botade sjuka och gjorde alla de tecken som bevisade att Guds Ande var med honom.

Lärjungarna kände denna berättelse väl. Den blev för dem en tolkningsnyckel för det som var med om. När Elia försvann övergick Andens kraft och uppdraget om att vittna om Gud till den som tog över manteln, den som såg honom lyftas i skyn.När lärjungarna nu såg att Jesus försvann ur deras åsyn, hur det nu än gick till, förstod de att tiden var kommen då de skulle vänta på att överta uppdraget – vänta på Jesu Ande, på Hjälparen, som Jesus lovat sända dem som trodde. Det var lärjungarnas uppgift att ta Jesu mantel och föra Guds rike vidare i världen.

Men det var lite mer med Jesus än Elia. Jesus behövde ingen vagn eller några hästar av eld – han återinträdde i himmelen varifrån han kommit. Och nu väntade inte bara en person på profetens ande – nu väntade hela Guds folk på Guds Andes utgjutande.

I dag firar vi att Jesus återtar den tron han lämnade i himmelen. Hans verk på jorden var fullbordat och han skulle nu överlämna sin makt och sitt uppdrag till kyrkan – kärlekens makt och tjänandets uppdrag. Nu visste världen vad den behövde veta. Nu var vi som är kyrka redo att bygga Guds rike i väntan på Jesu slutgiltiga återkomst.

Men är inte det uppdraget för stort – jo, det hade det varit om inte Gud ändrat förutsättningarna för oss – och det är just det Jesus gjort. Vi är inte kallade att bygga kyrka och Guds rike helt ensamma. Det kan vi inte – vi måste bygga i tro – och tro är att se saker och ting som de är. Det kyrkan nu i tro kan se är att på Gud Faders högra sida sitter vår bror. Han är kött och blod som vi. Han vet vad smärta och lidande är in i sin egen kropp. Han bär fortfarande såren på sina händer och i sin sida. När vi ber till Gud vet vi därför att han inte är en andlig koloss bortanför himlarymdernas evighet – han är någon som känner oss in på skinnet. Och han ber för oss. När vi går bort från honom och gör ont, ber han för oss – hans såriga händer vittnar om den kärlek han har för oss och det offer som han utförde för vår skull. Han har dött med allt som stod i vägen för relationen mellan oss och Gud.

Därför är förutsättningarna nya och vi kan möta den här världens alla utmaningar med frimodighet. Vi behöver inte vara rädda för Gud, för livet – vi kan leva fullt ut.

Vi vet att vi inte behöver bygga med bara våra egna krafter – för vi har tillgång till himmelrikets skattkista. Den är outtömlig som Guds kärlek till oss.

Vi som genom trons ögon sett att Jesus blivit upptagen till himmeln, vi som genom dopet tagit emot hans ande, vi som genom vårt ja till att tjäna honom tagit över hans mantel – vi är något nytt i denna värld – vi är salt och ljus för världen. Vi kan, när vi går med Andens ledning, gestalta Guds rike så att världen kan tro.

Liksom Elisha skall vi med ord och gärningar vittna om honom som har omsorg om oss och älskar oss – och vi vet mer än Elisha – vi vet att han som sitter där på härlighetens tron i himmelen älskar oss så mycket att han med glädje bär sårmärkena på sina händer. Den guden skall vi förkunna – den guden behöver världen höra om för att inte gå under. Det är min kallelse, det är din kallelse – det är vår kallelse!

Låt oss utföra den i frimodighet!



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post204

Bönsöndagen 2018

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Tue, May 08, 2018 08:50:03

Predikan

Bönsöndagen 2018, årg. 1

Psalmer: 238b, 641:7, 669, 210, 399, 211 Pär-Magnus Möller

_______________________________________________________________

Hur vår bön är påverkas av hur vi ser på Gud. Vem är Gud, hur tänker jag mig honom? Jesus verkade ana att den bild som lärjungarna hade av Jesu och vår himmelske Fader var lite förvrängd. För att skoja lite med dem och få dem att inse det absurda i sitt sätt att tänka om Gud berättar Jesus en berättelse om en hemsk och kallsint domare.

Domaren var så förtappad att han varken brydde sig om Gud eller människor. Nu tror vi ju knappt att en sådan människa finns – även den mest hårdhjärtade person bryr sig ju ändå om de närmsta – men hos den här domaren fanns inget humanitärt överhuvudtaget. En riktig buse. Också fanns det i samma stad en änka som visste sin rätt. Det står inte att hon gjorde något annat än att hävdade sin rätt, det hon behövde för sin försörjning och överlevnad kulle man kunna tro. Att vara änka var en social status som berättigade till omsorg från samhället – och nu behövde hon den. Domaren tänkte inte alls på kvinnans behov men blev snart tämligen irriterad på att hon inte slutade hävda sin rätt. Han upplevde henne som en riktig satmara – och han började tänka på sitt eget skin – snart slår hon nog ner mig, kan man översätta meningen om att hon pinar livet ur med. Så för att skydda sig själv ger han henne vad hon har rätt till.

Så långt i historien tror jag Jesus tittade kärleksfullt på sina lärjungar och sa ungefär: Tror ni verkligen att Gud är som den domaren?

Lärjungarna hade säkert svarat: Nej, det tror vi väl inte, vi tror ju att han är kärleksfull och rättfärdig – och vill oss gott och ger oss vår rätt.

Men sanningen är nog den att varken de eller vi fullt ut vågar lita på att Gud inte är som domaren. Det är nämligen så att sedan syndafallets dagar, det mellan oss och Gud, som bor i våra hjärtan, finns en tunn, men nästintill ogenomtränglig hinna som kallas rädslan. I berättelsen om Adam och Eva som åt av frukten i trädgården, gestaltas denna hinna av allt det som Adam och Eva försökte skyla sig med när de hörde att Gud plötslig brakade fram mellan buskarna; deras lögner som de försökte svepa in sitt svek i; omskrivningarna, och fegheten. Rädslan förlamar oss mer än vi tror – särskilt i relationen med Gud.

När vi ser på Gud genom rädslans filter gestaltas han ofta just som den hemska domaren i berättelsen. Vi vågar inte tro att han kan älska oss eller bry sig om oss egentligen, vi tror inte att han egentligen vill ge oss det vi behöver – men för att kuva Gud och göra honom lite mild och medförsam måste vi utföra vissa religiösa saker såsom att be, gå i kyrkan, vara god mot medmänniskorna eller läsa bibeln. Då kanske Gud blir glad – tänker vi…

Det Jesus säger till lärjungarna är att de behöver förnya sina tankar om Gud. Det räcker inte med att säga att Gud är kärlek – vi måste våga tro det också. Det är en livslång vandring dit. Rädslan har en större makt över oss än vi ofta föreställer oss.

Det är inte för intet som Jesus efter denna text tar ett barn och ställer det framför lärjungarna och säger: Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig dit in. Kristen bön handlar alltså i grunden om tillit. Att be utan den tilliten är bara en tom ritual – en bevekande handling inför ett omänskligt, opersonligt vidunder i himmelen.

Det står att Jesus gav lärjungarna dagens liknelse för att lära med att ALLTID be och inte ge upp.

Den bön vi ibland utför, i rädsla för att bli straffade av vidundret i himmelen, orkar man inte med särskilt länge. Rädslan tar kraft ifrån oss. Bara den bön som beds i kärlekens frihet förmår pågå ständigt.

Två fiender som talar med varandra behöver ideliga pauser för att parterna inte skall gå under – samtalet är ansträngt och fullt av missförstånd. Men två älskade kan ordlösa sitta vid varandras sida timme efter timme och utan ord kommunicera fritt och obehindrat. Efter hand litar man på varandra så till den grad att man vet att den andra ser till mina behov och tillfredsställer dem – tilliten växer.

Jag tror att det är just detta Jesus vill påminna lärjungarna om. Gud behöver inte bönen – men vi behöver den för det är vårt sätt att höra samman med Gud. När vi ber skall vi göra det i full tillit till att Gud redan vet allt och han vill oss allt gott.

Det Jesus är orolig för är att rädslan skall vinna mer och mer makt i världen. Jesus ser hur människor lider och hur orättfärdiga regimer försöker ta över världen och styra den med rädslans hjälp. Jesus ställer frågan om han skall finna någon tro i världen den dag han återvänder – eller kommer rädslan att vinna? Vågar människorna växa in i barnets tillit till Gud och be med hjärtat – eller kommer rädslans bild av Gud att segra?

Jesus ger inget svar i dagens text – det betyder att han vill att vi skall ha fokus och arbeta just på det; att växa i tro och tillit så att vi kan be och gestalta Guds rike.

Hur skall vi göra det? Vi har fått några hjälpmedel:

Församlingen – Gud har gett oss församlingen för att vi skall kunna tillsammans växa i tro och tillit. Vi är kallade att hjälpa varandra att växa i tro. Det är en kamp och verkligen inte alltid lätt. Men att leva i en församling är att gemensamt gå in i kampen om att i denna värld försöka gestalta Guds rike så långt vi kan. Metoden är att vi skall öva oss i att älska varandra, se det bästa i varandra, ge varandra hopp. När vi ber tillsammans till vår himmelske Fader sker ett under i denna värld. Var gång vi ber orden låt din vilja ske på jorden så som i himlen – ber och lovar vi att vi med Guds kraft skall leva i församlingen så som vi förväntar att det är i himmelen; Full tillit och bara kärlek. Det är vår övning. Må Jesus finna den tron här i världen då han kommer åter.

Sakramenten – när vi misslyckas, vilket vi gör – är han med oss med sin Ande och genom sina sakrament för att göra det helt som blivit brutet i våra liv och i våra gemenskaper. Vill vi växa i bönen behöver vi leva nära mässan, nära ordet, nära lovsången tillsammans med andra. Det är i nattvardens gåva som vi kan växa till i tilliten till Gud. Han skänker där sin förlåtelse gång på gång – och han ger aldrig upp om oss – aldrig. Det skapar ödmjukhet hos oss.

Kärleksgärningarna Detta är en viktig punkt när det gäller bönen. ”Finns det någon bland er som ger sin son en sten när han ber om bröd eller ger honom en orm när han ber om en fisk? Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte er fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom? ” så säger Jesus – och de orden belyser dagens liknelse. Vi vill alla göra gott – även om det blir fel ibland. Vi vill göra gott för det goda ger liv och glädje i den här världen – frimodighet och hopp. När vi förmår göra goda saker mot andra börjar vi mer och mer ana att om jag, som ändå gör så mycket dumt, ändå kan vara barmhärtig, hur mycket mer är då inte Gud barmhärtig. Om jag kan förlåta, om jag kan hjälpa, om jag kan ge hopp – hur mycket mer kan då inte vår himmelse Fader göra detsamma? Så anar vi, genom de goda gärningar, att vi faktiskt kan gestalta djupen av Guds väsens kärlek och omsorg. Och… ur den insikten växer den tro som besegrar världen – och ur den tron växer den bön som bär allt.



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post203

4 i påsktiden 2018

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Sun, April 22, 2018 18:34:53

Predikan

4 i påsk 2018

Psalmer: 198, 641:7, 266B, 313, 298 Pär-Magnus Möller

I ett oändligt universum, ett rum utan början eller slut, svävar oräkneliga galaxer, solar och planeter. Avståndet mellan dessa himlakroppar är så gigantiskt att vi mäter dem med ljusets hastighet – ljusårs hastighet.

I detta oändliga rum svävar en liten planet som liksom valt att placerar sig på ett alldeles lagom avstånd till sin sol – ett avstånd som gör att det inte är för kallt och inte för varmt för att det som vi kallar liv skall växa fram.

Denna lilla planet är fylld av liv, överallt finns det; under jorden och uppe i himmelen. Till och med där man inte tror att liv skulle kunna excitera finns det liv mot alla odds.

De flesta av denna planets varelser – ja, alla varelserna utom en enda art, tar livet som det kommer. Morgondagen är för de flesta varelserna en ickefråga. Allting handlar istället om detta nu. Just nu betar jag på ängen, just nu jagas jag av ett vilddjur, just nu dör jag – eller just nu klarade jag mig undan faran och kan fortsätta beta.

Bara en av planetens alla varelser tänker inte alls så. Människan. Hon har fått en annan sorts hjärna, ett förstånd, så djupt att hon ensam kan reflektera över tillvaron – och hon kan samtala om reflektionen och dela den reflektionen med andra tills det växer fram ett helt system av tankar och förståelser.

Denna reflektion slutar aldrig. Den är kopplad till att vara Guds avbild. Människan delar ansvaret för jorden med Skaparen själv och bär kunskapen, oron och möjligheterna tillsammans med honom. Hon är beroende av Skaparen för att kunna bära sitt ansvar och se saker på rätt sätt. I annat fall är hon helt utelämnad åt sig själv. För att vara en god medskapare behöver hon ständigt leva nära skaparen – annars är hon benägen till vad som.

En av de svåraste sakerna för oss skapade gudsavbilder är att förstå lidandet. Lidandet finns överallt i alla former. Det bryter ofta ner det goda. Lidandet drabbar alla på olika sätt; det kommer som sorg, som ensamhet, som sjukdom eller rädsla, som olycka, dumhet eller illvilja. Lidandet fyller oss med uppgivenhet och hat, ilska och djupaste smärta. Livet ser likadant ut för alla planetens skapade varelser – men det är bara vi människor som behöver förstå, reflektera, relatera. Det är vår uppgift. Det är konsekvensen av att äga kunskapen - på gott och på ont. Denna kunskapsbörda är på ett sätt alldeles för tung för oss att bära.

För att överleva denna börda behöver vi hopp. Vi behöver förstå att allt inte hänger på oss, att det finns någon som har omsorg om oss i all vår utsatthet. Den djupa ensamhet som stort ansvar eller för mycket kunskap bär med sig behöver en relation. Någon som delar vägen. Hela vägen.

Det är nämligen så, med den reflekterande hjärna vi fått, att vi förstår att vi en dag skall dö. En dag slutar våra biologiska kroppar att fungera och vi börjar genast brytas ner till att bli mull igen. Slutet är ostoppbart hur mycket vi än vet eller kan eller förmår. Samtidigt vet vi också något annat; att vi är evighetsvarelser. Jag tror inte att den tanken bara är en oförmåga i hjärnan att greppa att det finns en tid då vi inte existerar – jag tror snarare det är en kallelse att låta oss förstå våra liv på ett djupare sätt, förstå att livets mening inte bara handlar om de timmar våra jordiska kroppar fungerar – det handlar istället om en kallelse att se tillvaron i ett större perspektiv. Att vara skapad till Guds avbild handlar också om att se våra liv som eviga. Din kropp kommer att dö – men samtidigt kommer du att leva i all evighet. Hoppas du hänger med i resonemanget.

Det är mellan ytterligheterna smärtan och hoppet som evangelietexten i dag handlar. Texten är hämtad ur det som man brukar kalla Jesu avskedstal till lärjungarna. Strax efter detta tal fängslas han och förs bort till avrättning.

Jesus säger: En kort tid och ni ser mig inte längre – ännu en kort tid och ni skall se mig igen.

Det kommer en tid för lärjungarna då hoppet skall tas ifrån dem och de måste vandra genom ensamhet, smärta, rädsla och ångest. Men därefter kommer en annan tid då all denna smärta liksom vänds i glädje. Vi som vet vad som kommer att hända efter uppståndelse kan förstå – men den som själv står inför mörkret, eller i mörkret, förmår inte se att mörkret en dag kan fyllas av ljus. Det går inte att se, går inte att hoppas… om vi inte bärs av tron.

Tro innebär inte att vi lätt kan acceptera smärtan och mörkret, innebär inte att vi slipper gå igenom perioder av det mörkaste mörker – men tron innebär att vi på något sätt vet att vi inte är de första som behöver genomlida det svåra. Det finns en som gått före – en som väntar på oss också när det är som allra mörkast. Det är en erfarenhet eller tro som går bortom den allmänna reflektionen om tillvaron – den når in i det vi ibland kallar själen; det inre hemliga liv vi lever med Gud.

För att vara människa fullt ut måste vi inte bara söka reflektionen och nå den kunskap vi kan nå – utan också att förankras i detta inre hemliga, eviga liv som vi alla genom tron har tillgång till – förankras i själen. Utan detta inre hemliga rum som själen utgör blir vi ensamma. Svårigheterna blir då oövervinnerliga. Själviskheten frodas då eftersom allting bara handlar om mig. Tystnaden blir då en fiende som skämmer, lidandet blir då något som man skyr i alla lägen – även de lägen då lidandet faktiskt kan forma mig till en starkare människa. Rösten som ropar från ens inre, längtan som inte uppfylls av den här världens gåvor, blir mer och mer obegriplig och man börjar konsumera allt mer för att liksom tysta rösten och dränka längtan. Ge den någon slags svar. Men det går inte.

En människa som inte odlar och bejakar det inre hemliga livet med Gud riskeras att förytligas och bli allt mer vilsen.

Vi kristna är kallade att hjälpa världen finns detta inre hemliga rum, denna inre bärande relation, denna tro som får oss att bestå trots allt. Vi når detta rum, detta inre liv genom bönen, genom ordet om Jesus, genom sakramenten och genom gemenskapen med varandra.

I detta inre hemliga rum övar vi att se oss själva i Jesu blick – se oss som de älskade varelser vi är. Genom att öva detta inre liv växer vi sakta men säkert i trygghet, självbild och frimodighet.

Jesus ger oss i dagens evangelietext bilden av en födande kvinna. Kvinnan bär inom sig det nya livet, hoppet om framtiden. Det finns där. Hon vet genom hela havandeperioden att det innan födelsen kommer en dag av smärta – men hon vet också att på andra sidan smärtan finns hennes djupaste längtans svar. Om hon inte sett hoppet hade hon bara fruktat smärtan – och kanske gjort allt hon kunnat för att undvika den. Men eftersom hon vet vad som kommer efter smärtan låter hon graviditeten fortgå. Så kommer till sist dagen av smärta. Kanske gör det så ont att hoppet för en stund överger henne – kanske tycker hon i stunden att inget är värt denna smärta och att hon aldrig mer skall ha några barn. Just då har hon inget annat val än att vara där i mörkret – hon förmår inget och inga tröstande röster hjälper henne något alls.

Men hon kom hit och hade modet att möta smärtan – och när barnet väl var ute var allt som glömt. Smärtan fanns där men hade översköljts av något större – hoppets uppfyllelse – det nya livet – livets seger över det som gjorde så ont.

Den väg Jesus kallar oss att gå i tro är inte den smärtfria vägen. Inte den enkla vägen. Ibland hade det varit enklare utan honom, utan den manande röste in det inre, utan hoppet och kampen. Men det hade i slutändan inte varit riktigt liv. Det hade saknats något; – mognad – sanning – förankring.

Nu har ni det svårt, säger Jesus till lärjungarna när han ser tårarna och förvirringen i deras ögon. Nu har ni det svårt för ni måste gå igenom smärtan. Det kan till och med vara så säger Jesus att världen, d.v.s. de som inte tror, kommer att glädja sig över att ni har det svårt; – Vad var det vi sa, säger de kanske, det finns igen Gud. ”Om du är Guds son så klättra ner från korset”, sa folk till Jesus i hans svåraste stund. Men, uppmanar Jesus, vet i de stunderna att det som ser ut som nederlag eller seger varken är det ena eller det andra – smärtan ni genomgår är inte fruktlös – den kommer att bära frukt i form av nytt liv, nytt hopp.

Alla människor måste lida i denna värld. Men vårt lidande som kristna är inte fruktlöst. Det är inte lättare, det innebär inga genvägar genom lidandet – men det är inte fruktlöst.

Jesus säger tröstande i vår smärta: ”Nu har också ni det svårt. Men jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er!”

Jag är med er alla dagar till tidens slut!

Och vi får stava på orden:

Om jag än vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag inget ont, ty du är med mig, din käpp och stav gör mig trygg…



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post201

Palmsöndag 2018

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Mon, March 26, 2018 10:05:08

Predikan

Palmsöndagen 2018, Lukasserien

Psalmer: 135,143, 738, 442, 443. Pär-Magnus Möller

________________________________________________________________

Vi närmar oss i kyrkoåret och i våra sinnen den heliga staden och allt det som snart skall hända där. Vi går tillsammans med lärjungarna – vi är en del av dem. Vi har varit med om en underlig resa – en resa som handlat om Gud, om mig själv och om Jesus. Och än är den inte slut. De sista pusselbitarna skall snart få falla på plats. Det handlar nu bara om några dagar. Om några dagar skall lärjungarna och vi med dem få vakna upp till en helt ny värld – en värld med nya förutsättningar och ett nytt mål. Det är gamla är förbi – något nytt har kommit.

När vi nu upplever händelserna så här i efterhand – genom texter som kyrkan penetrerat i två tusen år och genom författare som själv kämpade med att förstå, kan en del tyckas enkelt – men enkelt var det inte för lärjungarna. Innan de förstod det stora sammanhang som de varit en del av krävdes åtskilligt med tankeenergi och sökande i den judiska historien, i skrifterna och i traditionen. Bit för bit förstod de att de vardagliga händelser de varit med om, egentligen var insatta i ett större skeende – i Guds frälsningsplan för mänskligheten.

Gud skapade en mänsklighet, den gick ifrån honom, han försökte göra den om intet genom syndafloden, men hans kärlek stoppade honom. Som tecken på hans löfte om trofasthet satte han regnbågen i skyn. Folket fortsatte göra ont mot honom och varandra – då utvalde Gud en man – Abram, som senare fick heta Abraham. Genom honom skulle ett helt folk växa fram, ett folk vari alla andra folk på jorden skulle bli välsignade. Gud ledde detta folk genom generationerna och gav det en historia som kunde fungera som en bakgrund och en scen till det som skulle bli historiens nya centrum – korset och graven. En plats på jorden och en historisk tid i människosläktet varifrån Guds rike skulle spridas till alla folk, och alla folk skulle få bli välsignade i Abrahams folk – och löftet gå i fullbordan.

Man kan förstå att det tog tid för lärjungarna att förstå vad de varit med om.

”Den där åsnan, varför var det så mycket konstigt med den” – lärjungarna funderade – ”Vad ville Jesus ha sagt med det?” … ”Fredens djur” – ”mantlarna folket kastade på marken och palmkvistarna, vad var det med dem – gjorde inte folket likadant då Jehu blev kung, den kungen som fördrev alla Baalsprofeterna”… ”När vi gick in i staden kom vi från öster – skulle inte löftenas fullbordan komma från öster”… så funderade lärjungarna och lade ihop ett och ett; Jesu under, med Jesu lidande, död och uppståndelse – man adderade Kristi himmelsfärd med pingstundret och fick så se en historia växa fram, så fantastisk att den var värd alla de offer man kunde tänka sig bara för att berätta för världen vad som skett; Räddningen är här!

Men alla ville förstås inte tro. En del förargade sig, blev irriterade över att deras invanda synsätt utmanades, ville inte bli berörda – de försökte tysta ner det som de såg, tysta ner den jublande folkmassan. Det var då Jesus sade att om inte lärjungarna ropade i glädje över vad de såg skulle stenarna få göra det i deras ställe!

Vad menade Jesus med det? Han kan ha menat att om inte lärjungarnas lovsång över vad de fick vara med om ropades ut över hela världen skulle skapelsen ändå rymma den lovsång som Guds kärlek tvingade fram. Frälsningen är ju inte bara människornas utan hela skapelsens – också naturen, djuren och klimatet lider ju under syndafallets konsekvenser – lider av människans bortvändhet från Gud. När allting är som det skall behöver lejonen inte jaga sina byten och lammen behöver inte vara rädd för rovdjuren – sådant är ju löftet – det gäller hela skapelsen. Jesu död och uppståndelse sätter igång ett skeende i världshistorien som inget kan stoppa – inte ens människans otro. Lovsången över denna kärlek måste tränga fram genom lärjungarnas strupar – eller om det så måste, genom de döda tingen. Så kan Jesus mena.

Men han kan också syfta på den heliga staden och det mäktiga templet, det som år sjuttio, d.v.s. ca 40 år senare, jämnade med marken av romarna. Den som inte tar tillfället i akt och griper Guds rike när det finns möjlighet kommer att gå under – och ruinerna kommer att stå där som vittnen om Guds folks otrohet. Så kan också stenarna ropa. Båda tolkningarna kan vara sanna. Så är det ofta i Guds ord – det måste förstås från olika håll – måste förstås in i varje människas livssituation. Det visste lärjungarna också. Därför studerade de skrifterna, samtalade, tolkade, försökte förstå. Och ju mer de arbetade med det som de varit med om – desto tydligare blev ordet för dem. Det skeende de var en del av var Guds plan för mänskligheten – dess dom och dess upprättelse!

Nu påbörjar vi vår inre vandring tillsammans med lärjungarna. Stilla veckan ligger framför oss. Det är gott om vi kan låta denna vecka bli en helig vecka då vi låter bön och gudstjänst, undervisning och tillbedjan stå i centrum. Varje dag firar vi gudstjänst – ändå fram till annandag påsk. Varje år som vi gör denna vandring tillsamman och funderar över texterna, över våra liv, över Guds handlande i historien, desto djupare in i Guds rikes mysterium tränger vi. Det som vi är med om dessa dagar fram till påsknattens glädje och annandagens eftertänksamhet handlar främst inte om att förstå, för ingen kan förstå i den bemärkelsen att vi intellektuellt kan greppa vad det som sker betyder. Det som sker är något som behöver beröra oss bortom förståelsen – det måste beröra våra hjärtan. Det är ju där som trons vagga ligger – det är ju i hjärtats tysta rum som hoppet, kärleken och den allra djupaste visheten ryms – den vishet som ligger nära skönheten, fascinationen och undret.

Vandringens fokus är kärleken, den kärlek världen har så svårt att ta in eftersom vi inte längre tror att någon kärlek kan vara gratis. Allting har ett pris, har vi lärt oss – så är det sedan syndafallets dagar. Också den allra djupaste mänskliga kärleken har ett pris, en baktanke, en själviskhet gömd inom sig. Men den kärleksvandring som i dag tar sin början har ingen baktanke. Det är det som är så fascinerande. När Jesus går korsets väg upp mot Golgata gör han det inte för att han vinner något på det. Han gör det för att han vill ge oss hela sitt liv utan att få något tillbaka. Och vi lär oss av det att just sådan är den Gud som skapat allt – den Gud som ropar på oss och önskar att vi vill komma nära.

Ingen har älskat som han – ingen – det är det som är undret – det är det vi behöver greppa med våra hjärtan, det är det som är trons centrum. Och vi går bredvid Jesus med blicken fäst på honom – på honom vars kärlek är den kraft som skyddar Petrus från att sjunka i det stormande havet, med blicken fäst på honom vars kärlek är den kraft som får Sackaios att betala tillbaka allt han stulit i tullavgifter, med blicken fäst på honom vars kärlek är den kraft som får vatten att förvandlas till vin på bröllopet i Kaana, med blicken fäst på honom vars kärlek är den kraft som får Lasaros att stiga upp ur dödens sömn och möta livet, med blicken fäst på honom vars kärlek är den kraft som får dig och mig att tro att det som sker dessa dagar också handlar om oss – om våra liv – om vår längtan.

I dag ropar vi med lärjungarna och folket: Välsignad är han som kommer, konungen, i Herrens namn. Fred i himlen och ära i höjden!

Och vi följer honom in staden, genom nattvardssalen, ut till Getsemane trädgård, in i Pilatus palats. Vi följer honom in i tortyrkamrarna, genom folkmassans trängsel, upp till Golgata, genom jordbävningar och mörker till gravens kalla sten – för att så på nytt möta honom i ett nytt ljus – ett som världen aldrig tidigare skådat. Uppståndelsens ljus. Och vi kan så på nytt tro och förstå i våra hjärtan Jesu egna ord: "Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus."

Låt oss be:

O du som vann på korsets stam,

vinn oss på nytt var dag,

till dess din kärlek, o Guds lamm,

blir vår och världens lag. (Sv ps 137:6)



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post200

Midfastosöndagen 2018

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Mon, March 12, 2018 08:20:47

Predikan

Midfastosöndagen 2018, årg. 1

Psalmer: 71, 667, 143, 444, 700:1, 15, 298. Pär-Magnus Möller

________________________________________________________________

Mitt i ökenvandringens törst och hunger får Israels folk ca 1200 f.Kr. uppleva hur Gud, mot alla odds, ger dem mat. De kallar maten manna. Ur öknens klippa kommer det dessutom vatten och när de behöver kött flyger vaktlar in genom lägret som de lätt kan fånga. Där ingenting skall finnas och ingenting skall kunna mätta en stor folkskara – finns mot alla odds liv. Detta var Israels folks djupa erfarenhet efter vandringen genom öknen. Det var en erfarenhet som rotat sig djupt i det gemensamma minnet.

… ända till denna dag. För visst är det så att det vi hörts berättats - och även det vi djupt tror på - gäller ända tills det gäller nuet, det gäller mig, det gäller den situation jag befinner mig i. För då plötsligt gäller det ju mitt verkliga liv… och kan Gud verkligen bry sig om det så mycket att löftet gäller också mig?

… mitt i fastans öken stannar vi upp och reflekterar över just detta – mättar Gud oss i vår livsvandring?

Det finns ett litet nyckelord i dagens evangelietext. Det är Petrus bror Andreas som säger orden efter han konstaterat att det enda de hittade för att mata de tusentals samlade människorna var fem bröd och två fiskar som en liten pojke bar fram: Men vad förslår det till så många?

Man skall komma ihåg att lärjungarna enligt Johannesevangeliet befinner sig mitt i en fantastisk resa: de hade varit med vid vinundret i Kana, de hade fått se flera sjuka botas, de hade fått gedigen utbildning om Gud och de förstod på ett plan vem Jesus var, i alla fall anade de.

Nu testade Jesus lärjungarna: När folket strömmade till frågade han dem hur man skulle få dem mätta, hade de förstått något av det som de var med om? Nej. visade det sig – inte ett skvatt. Lärjungarna började istället genast räkna. Det skulle kosta ca 200 000 att mätta folkskaran och de pengarna hade de inte – och när de frågat runt hittade de bara pojken med några bröd och fiskar. Svaret lärjungarna ger Jesus är: Nej, det går inte – här finns ingen som kan hjälpa oss, inget vi kan göra – det är hopplöst.

Vad förslår det lilla vi har till så många!

Det dystra konstaterandet är på ett sätt alldeles riktigt; hur mättar man flera tusen människor med lite bröd och några fiskar? Det hade ju knappt räckt till en mindre familj.

När missmodet eller uppgivenheten över det till synes oövervinnerliga tar över handen kan vi ofta tänka och säga: vad förslår det jag har, den jag är, det jag förmår till allt det som behövs för att uppgiften skall lösas – och vi kanske inte räcker till, vi kanske inte har resurserna, kunskaperna eller vad det nu är! Men det lärjungarna ännu inte förstått och det vi har så svårt att förstå och som Jesus så intensivt vill att vi skall förstå är att där han är med är förutsättningarna annorlunda. Livet är annorlunda där Jesus är!

Den som har Jesus med sitt liv har tillgång till himmelrikets skattkammare, har tillgång till himmelrikets potential. Det är därför vi skall tänka annorlunda. Vi skall inte fastna till den här världens sätt att tänka – vi skall förstå att han som skapat himmel och jord är med oss. Han har inte lämnat oss med en omöjlig uppgift – han vet att vi inte kan mätta flera tusen med fem bröd och två fiskar. Det är omöjligt – men först då har vi inte räknat med Gud.

Två saker vill jag att vi skall bära med oss i det tänkande vi är inne i. Den första är att bröden och fiskarna – även om de i sig inte räcker till mycket – är nödvändiga för att något över huvud taget skall ske.

Det tolkar jag som att våra gåvor och förmågor behövs för att något skall ske överhuvudtaget i Guds rike. Vi behöver ge av det vi har, behöver prioritera den tid vi kan för Guds rike, vi behöver stötta varandra med det vi kan, vi behöver utgjuta oss för världen på det sätt vi kan… först då öppnas himmelrikets kammare och det vi inte förmår fylls upp av Guds nåd.

Det är som i berättelsen om den lilla fickan som var på piano café med sin mamma. I hörnet stod den väldiga flygeln - och i ett obemärkt ögonblick smet den lilla flickan fram och satte sig på pallen. Moderna upptäckte inte vad som hänt förrän hon hörde ett illa låtande klinkande på flygeln. Röd av skam försöker modern tränga sig fram genom folkmassan för att ta ner sin flicka från podiet – men innan hon hinner fram hör hon plötsligt hur musiken förändras – det som innan bara var klinkande fylldes nu i av de ljuvaste toner. Den store pianisten hade satt sig vid flickans sida och fyllde i det flickan inte förmådde – tillsammans skapade de underbar musik.

Så är det med våra gåvor också – de räcker kanske inte till i sig – men med Jesus vid vår sida sker det som inte kan ske – och Guds rike blir synligt.

Den andra saken jag vill att vi skall reflektera över är det faktum att ibland vill vi saker som Gud inte vill. Det glömmer vi gärna. Vi tror ibland att Gud alltid vill det vi vill och att han tänker precis som vi. Det gör han inte. Guds vägar är outgrundliga, heter det – och det är bra att komma ihåg. När våra krafter eller förmågor inte räcker till kan det faktiskt bero på att vi försöker göra saker som Gud vet inte är bra för oss. Då ger han inte kraft till att förgöra oss själva – Vi blir ofta besvikna på Gud i dessa sammanhang – men det är då det gäller att lyssna in vilka andra vägar han öppnar – för det gör han alltid på ett eller annat sätt. Om inte annat är himmelens dörr alltid öppen för alla dem som tillhör honom.

Wilfried Stinnisen, den kände andlige ledaren och munken sa om tiden ungefär så här: När tiden inte räcker till åt det vi vill göra beror det bara på att vi försöker göra saker som Gud inte vill ge tid till. Då får vi lyssna om och prioritera om. Det är bra att reflektera över det när det gäller all vår vilja – och vår besvikelse över att det inte alltid blir som vi vill.

Nu ville Gud mätta folket – han vill ingen hunger – och folket bar fram de som de förmådde till Jesus. Jesus välsignade det och delade ut det och det räckte till alla – och när alla ätit blev det tolv korgar bröd kvar.

Gud är rolig ibland – och Jesus låter denna händelse bli till ett tecken – något vi skall se djupare på än det praktiska att ha lite bröd över till dagen efter. När Israels folk var ute i öknen fick de bara mat för dagen – om de sparade något ruttnade det till dagen efter. De fick lära sig att varje dag lita på att Gud gav dem det som de behövde.

Nu var det nya tider. Nu hade gudsriket brutit fram i världen. När alla ätit sig mätta fanns det bröd över – en krog till varje stam i israels folk. Det brödet är till för alla den som ännu inte tillhörde trons folk – och det brödet var till för morgondagen. Som kristna lever vi i en annan tid än israels folk gjorde – vi lever i nådes tid – nåd är det som flödar över när bägaren är full – vi får mer än vi behöver – så att det skall räcka åt alla. Tolv korgar betyder att Guds rikets folk på nytt skall samlas, äta och bli mätta – och Guds folk är inte bara Israels folk utan också du och jag!

Vårt uppdrag är inte bara att ta oss från Egypten till Israels land – vår uppgift är att i vår ökenvandring dela med oss av överflödet från Guds godhet. Det är därför vi är ljus och salt och bröd och hopp åt folken. Vi har råd att slösa med vår kärlek och omsorg – vi har råd för vi känner källan till allt det goda – vi har råd att förlåta våra fiender, ge åt den som ber, utgjuta oss för världen – för vi vet varifrån vi kan hämta kraft – från honom som med glädje tar emot det lilla vi har, välsignar det och låter det bli till välsignelse åt värden. Så blir vi en del av löftet Abraham fick: Genom ditt folk skall alla folk på jorden bli välsignade.

Så skall du se på dig själv!

Genom mig blir andra välsignade – jag blir bröd för andra såsom Gud är bröd för mig!



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post198

Fastlagssöndagen 2018

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Mon, February 12, 2018 14:53:25

Predikan

Fastlagssöndagen 2018, årg. 1

Psalmer: 135, 137, 143, 248, 700:1, 398, 38B Pär-Magnus Möller

Vi går nu upp till Jerusalem, och allt som profeterna har skrivit om människosonen skall gå i uppfyllelse.

Det är ett enormt anspråk Jesus har på sig själv. Han säger att han är den som profeterna förebådat. Det är efter honom som Abraham längtade, det är efter honom Moses väntade, det är om honom profeterna fått syner och uppenbarelser, det är om honom hela Gamla Testamentet, Guds heliga ord, vittnat i så många år. Och nu, säger Jesus, är tiden inne för alla dessa löften och profetior att gå i uppfyllelse.

Idag får vi möta en man som fick erfara just detta. Vi möter honom i närheten av Jeriko där han sitter vid vägkanten och tigger. Han var blind och därför såg han inte vad som var i antågande, men han hörde rösterna. Det var en hel folkhop som var på väg. Det var ofta mycket folk i rörelse när Jesus förflyttade sig över landet, troligtvis var det flera hundra som följde honom. Det måste ha varit mycket roligt att få följa med i det där tåget kring Jesus – alla stimmade och stojade och jag skulle tro att de alla kände en himmelsk närhet kring Jesus som de aldrig tidigare varit med om. Allt var glädje och fröjd.

Så möter de den blinde mannen vid vägkanten. När han väl frågat vad som stod på och han fick klart för sig att det var Jesus som var i antågande – honom hade han ju hört talas om många gånger, ropade han: ”Jesus, David son, förbarma dig över mig!

Nu var allt fest och fröjd och det var roligt att leva - så sitter den där blinde gamle gubben där vid vägkanten och ropar ut sin smärta och förtvivlan. Förstör inte detta roliga, kan jag tänka att de första personerna i folkskaran tänkte. ”Tyst med dig gamle gubbe, stör inte Jesus och stör inte oss i vår glädje!

Men, naturligtvis började mannen ropa ännu högre: ”Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!” Vad skall man göra?

Jesus stannade, glädjesorlet tystnade.

Det sker något märkligt med Jesus när han hör någon ropa ut sin vånda. Det är som om han inte kan gå förbi. Vad han än pysslar med, hur mycket ljud och skrål det än är kring honom, hör han det ropande människohjärtat och stannar.

Sådan är vår Gud.

Vilken trygghet! Han hör mitt rop, han ser mitt lidande, han vill inget annat än att dela min smärta och rädsla och ångest. Hans kärlek är tålmodig och god, allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Den upphör aldrig! Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner – ni är mina vänner, förklarar han senare. Så gott är det att få ropa ut sin smärta till Jesus – han går aldrig förbi!

Jag tror att Jesus ber de där första människorna, dem som sade åt den blinde mannen att vara tyst, att de skulle leda fram mannen till honom. Jag tror att Jesus gjorde så för att de hyschande människorna skulle förstå vad riktig glädje och riktig kärlek var för något. Jag tror inte Jesus ville snäsa dem eller låta dem står där med skammen utan jag tror att Jesus ville lära dem något viktigt och underbart.

De gjorde som han sade och snart stod den blinde mannen och Jesus ansikte mot ansikte. Och de som hade lett fram honom stod bredvid. ”Vad vill du att jag skall göra för dig?” sade Jesus. Det är alltid så han säger när han närmar sig en människa, han frågar alltid vad just den människan vill. Det är aldrig så att Jesus tränger sig på och försöker pracka på dig en massa saker du inte vill ha – han frågar efter din längtan.

Många människor som inte känner att Jesus ger dem det som de vill ha har oftast aldrig egentligen besvarat frågan vad de vill att Jesus skall göra för dem. Många kristna har bara tagit det för givet att allting skall bli bra bara Jesus är med - och känns det inte bra så är han inte med. Men så enkelt är det inte! Jesus måste ha ditt svar på vad han skall hjälpa dig med och därför måste du först ta reda på vad du djupast sätt längtar efter.

Vad längtar du djupast efter?

Vi kanske tycker att Jesu fråga till den blinde mannen är lite dum: klart att han vill se igen. Men låt säga att han egentligen bar på en annan längtan – kanske kände han sig ensam, kanske led han brist på pengar, kanske bar han på något som var helt onämnbart och som han plågades av. Jesu fråga är inte dum – den visar på en djup, djup respekt för människan och hennes liv. Han låter henne bestämma – det är hon som måste säga ja till att ta emot hjälpen– han har redan sagt sitt ja till att hjälpa.

Mannen ville kunna se igen och genast kunde han se. Den förste han såg var Jesus.

Människorna som ledde mannen fram till Jesus fick nu se hur Guds rike fungerade. Den blinde mannen som de tidigare sett som en belastning, som ett bekymmer, som ett störande moment i deras trevliga liv – han blev nu något helt annat; en broder.

Den glädje de innan kände och som de trodde skulle bytas i dysterhet då den blinde mannen ropade ut sitt lidande, växte istället i styrka och allt folket som såg den blinde mannen, som nu kunde se, stämde upp i ett glädjevrål och de sjöng Guds lov – och folktåget började röra sig igen i riktning mot Jerusalem. Där skulle de få se något ännu större – Guds kärlek i dess allra mest konkrets form, honom som gav sitt liv för sina vänner på Golgata kors. Om den kärleken handlar den fasta vi nu går in i. Inför fastetiden bär vi med oss Jesu fråga:

- Vad vill du att jag skall göra för dig? Du vet ju att Människosonen inte har kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många." Matt 20:28 Så vad kan jag göra för dig?

De flesta av oss blir nog lite ställda – ja, vad vill jag egentligen att Jesus skall göra för mig. Vad är det jag behöver mer än allt annat?

Vi vet alla att det inte är en ny pryl vi behöver, vi behöver ofta inte ens be om det dagliga brödet. Men någonstans i vårt inre djup finns det en röst som ropar ut vår djupaste längtan – men vågar vi lyssna till den? Nog är det så att vi egentligen vet vad längtan är, men vi vågar inte verbalisera, sätta ord på den längtan – eller?

Jag föreställer mig att den blinde mannen kände djupt i sitt liv att det var något som inte stämde. Så här var livet inte tänkt att vara. När Jesus kom väcktes rösten i hans inre och han vågade ropa ut sin brist och längtan. När Jesus sedan lät honom se så var det inte längre seendet som egentligen var hans största glädjekälla utan det att han fick se honom som var svaret på hans längtan. Han fick se honom som i sitt liv bar på den kärlek, den fullkomliga kärlek som vi alla längtar efter: Jesus. Mannen fick nåden att bli frisk i sina ögon för att han skulle få se Jesus.

Vad ropar då rösten i vårt inre? Jo om samma befrielse – om att få se honom som älskar och älskar igen. Honom som ser mig med den där blicken som ingen människa som är skadad av synden vågar bli sedd med, den blick som min himmelske Fader såg på mig med i paradiset. Den hela klara blick som ser allt - men ändå älskar.

Låt oss be: Jesus mig då se dig så att jag kan förstå att jag är älskansvärd och värdefull, låt mig se dig så att jag förstår att du vill vara nära mig och dela mitt liv, låt mig se dig så att jag kan våga älska med den kärlek du ger mig! Låt mig se dig så att jag kan bli den du skapat mig att vara. Låt mig se dig, min Herre och min Gud.

Amen.



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post197

Septuagesima

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Wed, January 31, 2018 11:38:52

Predikan

Septuagesima 2018, årg. 1

Psalmer: 728, 656, 641:7, 393, 96, 734:1,4 Pär-Magnus Möller

_______________________________________________________________

Med himmelriket är det… så börjar Jesus många av sina liknelser… med himmelriket är det…

… som deg som en kvinna knådar och den jäser över alla gränser, ja, som en upphittad pärla i en åker som en man säljer allt han äger för att köpa, eller som en kunglig fest dit alla som först var bjuda vägrade komma men med en kung som istället bjöd in alla som ville och som aldrig trott att de skulle få komma på en sådan konungslig fest.

Himmelriket är också som ett bröllop där vinet tar slut och vattnet plötsligt förvandlas till bättre vin än det som bjöds tidigare, ja, det är som en kvinna som alla ville döma till döden för att hon begått äktenskapsbrott men som blir friad till och med av Gud. Himmelriket är som rädda lärjungar i en båt där vågorna slår så höga att de tror att de skall gå under – men där det visade sig att de inte alls var glömda, Gud sover i båten och när han vaknar hutar han mot vinden och den tystnar.

Himmelriket är också som när fromma människor plötsligt blev så provocerade av Guds godhet mot dem som de fromma inte tyckte om – att de dödade honom på ett kors – men Gud uppstod från de döda och visade att det finns ett hopp bortom till och med det mörkaste hat, bortom de mörkaste planer, ja, ett hopp bortom det helvete många måste utstå i denna värld. Sådant är himmelriket – ett hopp bortom all oginhet, allt hat, allt mörker, all död – sådant är himmelriket Jesus förkunnar med ord och handling varje steg han tog här på jorden.

I dag påminns vi om att himmelriket är som en jordägare som betalade alla arbetare lika mycket oavsett deras insats.

Visst finns det något rättfärdigt i ilskan de som arbetat hela dagen visar mot de som bara jobbat en liten stund – vi kan förstå den. Och… det är just dit Jesus vill att vi skall komma; han vill få oss att förstå att himmelriket inte på något enda sätt handlar om rättvisa. Inte på något enda sätt!

Du kommer inte in i himmelriket för att du gjort dig förtjänt av det – rättvisa eller förtjänst är helt enkelt ingen intressant skala. Vi tänker helt åt skogen då vi tror att vi får tillhöra himmelriket och Gud bara för att vi presterar något eller är värda det. Vad skulle vi kunna göra i denna värld för att liksom förtjäna himmelriket!? Jag menar, skall vi jämföra vår arbetsinsats med Guds – Gud som skapat allt på jorden, från mista atom till universums oändlighet? Ser man på vår arbetsinsats i det perspektivet bör vi drabbas av en oändlig prestationsångest – och det vill inte Gud. Därför är rättviseskalan alltid totalt ointressant när vi talar om relationen med Gud. Med det inte sagt att vi inte skall arbeta och göra rätt för oss utifrån vår förmåga – men det ligger mer i vår egen värdighet än i relationen med Gud.

Arbetarna i liknelsen hade inte förstått vem deras arbetsgivare var. De förstod inte hur han tänkte och hur han prioriterade. Därför kunde de inte acceptera hans godhet.

Ibland tror jag det är så med vår relation med Gud också. Vi tänker att Gud är vår rättvisas garant. Men det är inte så han presenterar sig. Han är inte rättvis när han friar den äktenskapsdömde kvinnan, han är inte rättvis när han går i döden för alla som syndat, han är inte rättvis då han botar någon från sin sjukdom men inte andra, han är inte rättvis när 60 miljoner tvingas leva som flyktingar medan andra får leva i överflöd och irritera sig på att man hade inspelade julvärdar på tv på julafton. Det finns ingen rättvisa i den här världen och Gud garanterar den inte.

Skulle Gud garantera rättvisa skulle vi alla gå under och hela jorden utplånas. Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, står det ju!

Guds rike är alltså något annat. Något som vi har mycket svårt för. Gud rike handlar om nåd – om shalom – om liv.

Mitt i denna dödens värld finns ett annat rike – Guds rike. Guds rike visar sig varje gång nåd, shalom, liv tränger igenom mörkret. Varje gång du förlåter din fiende triumferar Guds rike. Varje gång du tröstar en sörjande tränger Guds rike fram, varje gång du efterskänker en skuld, varje gång du gör något som bryter ondskans spiral, hur den än ser ut, så tränger Guds rikes ljus ut i denna värld.

Varje gång du tolkar något till det bästa tränger Guds rike igenom, varje gång du älskar tränger Guds rike igenom, varje gång du trotsar beslut och lagar som bryter ner mänskligt liv och värdighet så blir du glädjebudbäraren som bringar hopp till folken.

Vår kallelse som kristna är att ständigt, i alla sammanhang låta Guds rike bryta igenom. Vi kan bara lyssna på vad Jesus säger i:

Matt 5:38–48

Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom. Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig. Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga… Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.

Detta är vår kallelse – en fantastisk kallelse. Vi är verkligen världens ljus när vi lever ut den kallelsen.

Men hur skall jag förmå detta? Tja, du måste arbeta på det. Så är det med alla våra kallelser – vi måste arbeta på att bära fram Guds rike, hans nåd och shalom överallt där vi är. Det är jobbigt och kostar på. Så är det. Ibland har vi fått för oss att det är Gud som skall göra jobbet och vi vara passiva marionetter och att vår roll är bara att inte sträva emot. Tja, så enkelt är det ju inte. Arbeta skall vi, lida är vi kallade att göra, många av våra systrar och bröder ute i världen får lida döden för bekännelsens skull – så nog kostar det på att vara en himmelrikets budbärare. Men vad har vi för val, det är ju vår kallelse.

Men för att orka behöver vi själv leva i och av nåden. Andra behöver bära fram nåd till mig och låta mig smaka av Guds kärlek och förlåtelse. Annars brinner jag som en torr buske. Det är därför vi är kallade att vara församling. Vi skall bära varandra, trösta varandra, uppmuntra varandra. Vi vet att vissa får bära större bördor än andra – då skall vi vara där och stötta. Vi vet att vissa är mer utsatta för andras tyckande och tänkande, då skall vi vara där och tala väl, tolka till det bästa och tillrättavisa dem som vill bryta ner. När vi lever så med varandra är himmelriket här.

Vi behöver också leva i en nära relation med Gud. Vi behöver nattvarden och öva oss i att förstå att han ger sig själv till oss, till mig, för att han älskar mig. Jag är älskansvärd i Guds ögon. Oändligt värdefull. Mitt liv är inte en tillfällighet i universums oändlighet – han har skapat mig för att tillhöra honom – alltid. Mitt liv är vackert i hans ögon – även i de stunder då jag hatar mig själv.

Guds rike är något konkret, något verkligt, något jag kan känna och leva i – det konkretiseras genom de människor jag möter som är fyllda av godhet, det konkretiseras genom mig då jag sträcker mig utanför rättvisans domäner och öser ur nådens källa, då jag utgjuter mig själv för kärlekens skull – liksom Jesus gjorde.

I dag påminns vi om att Guds rike inte är rättvisa utan nåd. Guds rike är som en jordägare som gav alla lika oavsett hur mycket de arbetade. Han gav för att han ville.

Så… Hur är det att leva med en sådan jordägare… kan jag vara en sådan jordägare? De frågorna kan du bära med dig och meditera över i veckan som kommer: Hur är det att leva med en sådan jordägare… kan jag vara en sådan jordägare som inte behandlar andra utifrån rättvisan utan utifrån nådens aldrig sinande källa?




  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post195
Next »