Från mitt fönster

Från mitt fönster

Predikan 1 i fastan 2019, årg 2

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Sun, March 10, 2019 20:28:55

Predikan

1 i fastan 2019, årg. 2

Psalmer: 48, 45, 143, 700:1, 567, 572 Pär-Magnus Möller

Ett av fastans syfte är att få oss att förstå att Gud är annorlunda. Han är inte som vi ofta först tänker om honom. Hans vägar är inte våra vägar.

Petrus, som under fastan verkligen får framträda med all sin svaghet och okunskap, sina misslyckanden och tillkortakommanden, gör nu på första söndagen i fastan sin entré.

Vi har säkert olika bilder av Petrus och det blir lätt så – Petrus är liksom allting: svag och stark, dum och klok, fylld av tro och otro. Jag skulle säga att han är en av de mest levande personerna i bibelns stora porträttgalleri. En av dem vi mest kan identifiera oss med. Han är liksom ganska vanlig… och ovanlig – precis som du och jag.

Petrus hade fortfarande den gammaltestamentliga bilden av Gud när han konfronterades med Jesu ord om att han skulle lida och dö. Den bilden av Gud var och är ganska allmänmänsklig. Man tänker om Gud att han står över allt mänskligt, han står för det ”Höga” i tillvaron, det ”rena”, det ”sköna”. Att Gud frivilligt skulle gå i döden eller utsättas för lidande är i en sådan förståelse av Gud bara ett tecken på svaghet - och svag ville man ju inte att gud skulle vara.

Så är det fortfarande när vi tänker om honom; Gud är som en större och bättre avbild av oss själva - som vi skulle vara om vi var perfekta… och lite till.

Den bilden får Petrus krossad i grund denna dag. ”Håll dig på din plats Satan… dina tankar är inte Guds utan människors”.

Den onde gillar bilden som Petrus och vi ofta har av Gud. Den onde vill att vi skall tänka att Gud är en upphöjd bild av oss själva som vi men alla krafter skall sträva efter att uppfylla och därmed ständigt misslyckas med. Den onde vill att vi skall tänka att Gud är bortom våra liv så att vi kan känna oss ensamma och övergivna, den onde vill att vi skall tänka om Gud att han ser på sig själv som den upphöjde despoten, inte villig att dela våra liv, vår smärta, vår kamp. Så länge den onde kan uppehålla den förvrängda bilden av Gud i våra hjärtan och hjärnor har han ett starkt övertag över oss. Då är vi nämligen lämnade åt vår egen kamp, vår egen förmåga – vi är verkligt ensamma i vår livskamp, ensamma och utlämnade åt oss själva. Den onde gillar att skapa den känslan hos oss eftersom den får oss att bli hårda, ta avstånd från Gud och bli rädda.

”Håll dig på din plats, Satan – nu är det en ny ordning på väg in i världen – ett nytt sätt att se Gud!”

Ibland förstår vi inte hur fantastiskt och annorlunda det är för mänskligheten att förstå Gud genom Jesus. De flesta gudabilderna i världen framställs med makt och kraft: Tor med sin hammare, Allah som är så helig och bortanför allt mänskligt att han inte ens får gestaltas. Ofta handlar Gudabilderna om makt och potens, hämnd och överlägsenhet. Men vi kristna har som främsta bild av Gud en man som frivilligt lät sig gå i döden av kärlek till oss och som nu hänger död på ett kors. Vi glömmer ofta hur mycket detta kors förändrar bilden av Gud för oss. Han blir liksom någon helt annan än vi först trodde!

Vi förhärligar inte svagheten, men vi förstår att vår svaghet inte längre är något som skiljer våra liv från Gud – vi förstår att han förenar sig med oss genom vår svaghet.

Petrus hade ännu inte förstått detta stora – det var ännu dolt för honom. Det som senare skulle ske vid korsfästelsen var bortom det mänskliga förståndet att förstå – gick inte att förstå, om det inte upplystes av den nya skapelsens Ande – den helige Ande. Vid det tillfälle evangeliet berättar om i dag hade det ännu inte skett – Petrus var fast i den gamla bilden av Gud och själv var han ännu inte förvandlad.

Vi behöver nämligen förstå att stunden då Gud låter sig bli korsfäst på golgata kring år 33 är vändpunkten på allt. Allting börjar om i och med hans död och uppståndelse. Efter uppståndelsen växer en ny skapelse som träder fram mitt i den gamla. För att den nya skapelsen skall få ljus och bli synlig för oss som lever i den gamla skapelsen behöver Guds ande på nytt sväva över den och oss och säga; ”varde ljus” – och när Guds Ande uttalar orden och vi förstår – då öppnar sig Guds rike för det otroende hjärtat. Då ser vi med trons ögon att Guds rike är här, mitt ibland oss.

Den stunden hade Petrus ännu inte varit med om… hans tankar var fortfarande människors och inte Guds… Han såg inte det vi genom tron kan se i dag…

Det finns ett helt annat perspektiv på den här berättelsen också – och det är Jesu perspektiv.

Jesus älskade Petrus. Petrus var hans närmsta vän – det var med honom han kämpade mest av alla. Jesus behövde Petrus stöd – eftersom Jesus var människa behövde han andra människors stöd, sina vänners stöd. Jesus hade också ett uppdrag, en väg att gå som kostade allt. Jesus visste detta och han fasade för den lidandesväg som låg framför honom. Hela tiden kämpade han mellan att fullfölja vägen eller ta en helt annan väg – en skönare och bekvämare väg. Han skulle kunna smälta in i mängden och bli en vanlig arbetare, skaffa familj och hus och leva som alla andra. Kampen var för Jesus verklig. Han var ju människa.

Så kommer Jesu närmaste och älskade vän Petrus och Jesus anförtror sig år honom. Han berättar om den väg han är tvungen att gå, och han berättar det med vånda. Men Petrus förstår inte, delar inte den djupa kallelsen – försöker trösta genom att slå bort alltihopa; Det ordnar sig nog, bekymra dig inte, något svårt skall inte drabba dig.

Jag tror att många av oss delar Jesu erfarenhet. Det man anförtror kan inte tas emot, blandas bort, intiggörs. Plötsligt står vi där i förvirrad ensamhet medan vännen pladdrar på om annat. Vännen är välvillig men förmår inte förstå, förmår inte dela.

Jag förutsätter att detta var en gigantisk kamp för Jesus. Kanske, tänkte Jesus att hade Petrus rätt – kanske hade det varit bäst att bara glömma kallelsen och göra något annat istället. Kanske var den där djupa erfarenheten att följa Gud bara en känsla, en tillfälligheternas nyck. Kanske var jag galen och trodde mig ha en kallelse som jag inte hade… jag tror alla de frågorna och hela den kampen utspelade sig i Jesu inre. Hade han valt rätt?

Vad var det då som gjorde att Jesus utstod alla de prövningar han genomgick. Vad var det som fick honom att till och med våga se att vännen Petrus tankar inte var Guds utan den ondes. Vad var det som gjorde att Jesus förmådde att frivilligt spikas upp på korset. Vad var det som han fann mer värdefullt än allt han ägde och hade, mer värdefullt än livet, makten, friheten – allt?

Det är just det som är så fantastiskt. Det som gjorde att Jesus klarade prövningarna, stod ut i lidandet och konkret gick genom dödsskuggans dal… det var du!

I alla Jesus prövningar hade han dig inför sina ögon – och så länge han såg dig så stod han ut – så länge han såg dig orkade han med sin kallelse – så länge han såg dig var hans uppdrag värt allt.

Det var kärleken till dig som gjorde att Jesus klarade kampen, stod ut i plågorna och frivilligt gick genom dödens mörker. Hans djupa och enda hopp var att på andra sidan möta dig igen. Ansikte mot ansikte. Ej som man möter en främling på gatan, nej så som man ser på en vän – en vän man har drömt om i nätter och dagar och äntligen finner igen.

Herre, tack för din kärlek. Tack för att du inte någonsin ger upp om oss. Tack för att du älskar oss in i döden. Lär oss att älska som du.

Lyssna>>

  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post227

Fastlagssöndagen 2019

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Tue, March 05, 2019 10:24:56

Predikan

Fastlagssöndagen 2019, årg. 2

Psalmer: 135, 137, 38 B, 738 Pär-Magnus Möller

Vi går nu in i den kyrkoårstid där vi får lära känna Gud på ett sätt världen tidigare aldrig lärt känna honom.

Alla regioner strävar efter att lära känna gud på olika vis – ofta handlar det om att försöka få honom att bli glad och tycka om oss. I många traditioner ger man därför guden en massa offer – allt ifrån djur till egna uppoffringar av olika slag. Så ser man hur det går. Om det går väl för folket tänker man att gud blev nöjd – om det inte går bra för folket förstår man att han inte är nöjd utan behöver mer offer, med uppoffringar… Så blir gud till ett slags hungrigt vilddjur i himmelen som man måste mata för att inte själv bli uppäten.

Vi känner ju till alla berättelserna om den lilla staden som måste offra sina jungfrur till draken så att draken inte förgör hela byn. Man lever i ständig skräck för draken och man måste hela tiden offra det käraste man har – man kan inte se att denna blodspillan någonsin tar slut. Någonstans inser man också att när alla jungfrurna är uppätna finns det inget hopp för staden längre – då drabbas de av drakens slutgiltiga vrede… hur man än gör blir det illa… livet är fruktansvärt.

Jag har märkt i själavård och i andra samtal att det inte är speciellt ovanligt att vi kristna tänker just så om Jesu fader och vår fader. Man lever i ständig oro och rädsla för att inte räcka till i den stränge gudens ögon – vilka offer vi än ger så är han aldrig riktigt nöjd. Alltid är det något han vill straffa för.

Det är just därför fastetiden är så viktig för oss – för den hjälper oss att vända på perspektiven så till den grad att vi varje år måste tänka om och inser att det Jesus gör för oss ändrar allt – ändrar vår bild av gud och ändrar vår bild av oss själva. Det är en underbar tid vi är på väg in i – fastetiden och påsken – en förändringens tid!

I gamla testamentet kan vi ofta uppleva att Gud är just som draken. Han kräver offer för både det ena och det andra – och reglerna är stränga och folkets liv begränsat. Det är dock viktigt att komma ihåg att orsaken till Guds hårda lagar för Israels folk berodde på att de var skyddade av Gud – de hade ett speciellt ärende till världen. Gud satte stänga regler för folket, inte för att han var vred på dem utan för att han visste att om de inte höll sig inom gränserna så skulle de snart gå under, utplånas, tappa sin identitet och sin uppgift. De skulle snart bli offer för den verkliga draken; den onde som gjorde allt för att folkets stora uppgift; att bli till välsignelse för hela världen genom att bära fram frälsaren, skulle gå om intet.

Gud i GT är som föräldern som ser att barnen går för nära kanten till ravinen – föräldern förmanar barnet och förbjuder det att gå närmare än två meter till stupet – annars!!!

Barnet upplever kanske att föräldern begränsar barnet och barnet kanske blir arg på föräldern eftersom barnet inte ser att det är för barnets bästa som reglerna sätts upp – och för allas bästa.

Alla de miljontals offer som skedde i templet utfördes inte för att möta Guds vrede – gud har aldrig ”behövt” offer – de var snarare en blodig påminnelse om att folket behövde vara vaksamma mot synden och det onda för att inte gå under. På den tiden var djuroffer och andra offer människans sätt att upprätthålla ett förbund – de var tecken på att man stod för vad man lovat. Gud tog emot offren och människan gav dem – då blev det harmoni.

Profetiorna lovade dock att en dag skulle allt bli annorlunda – en dag skulle offren upphöra eftersom vi skulle leva på ett helt nytt sätt med Gud, få en helt ny relation till Gud, en ny blick för verkligheten. Det skulle komma en ny tid! En helt annorlunda tid än offrens tid; Frihetens tid!

Den stackars byn som vaktades av den vrede draken hade bara ett hopp – att någon en dag skulle kunna gå in i striden mot draken och besegra honom, döda honom eller i alla fall binda honom så att han inte förgjorde allt.

Det är just den kämpen och den striden som vi i fastan går in för att minnas och fira. Gud själv går in i striden mot draken så att staden kan bli fri, fri från offer och fri från rädsla - befriade till ett helt nytt liv!

Jesus talar om striden i form av bilder. Han talar om kornet som måste dö för att ge liv, han talar om lidandet som måste bejakas för att de nya skall få rum i tillvaron, han talar om domen som till sist skall döma den onda världen och befria den upprättade.

Vi i vår tid är inte så familjära med blodsoffer. Vi tycker det är primitivt och barbariskt. Och det är det. Men för människorna före Jesu tid och för människor som fortfarande lever i offerkulturer är offren uttryck för längtan efter harmoni, balans i tillvaron. Man tänker att en trygg tillvaron bygger på kosmos. Kosmos betyder just ordning. Om man syndar eller gör guden vred blir det obalans i kosmos – då blir det kaos – kaos betyder just oordning. Offrets uppgift är att återställa balansen så att det blir kosmos igen, jämvikt. I Judisk terminologi säger man istället rättfärdig och orättfärdig. Är man rättfärdig så lever man i balans med Gud och tillvaron. Orättfärdigheten kunde i människors förståelse av det hela återställas med olika offer beroende på hur man skadat rättfärdigheten.

I Jesu undervisning och i apostlarnas undervisning lägger man stor vikt vid att detta sätt att tänka, genom Jesus, spelat ut sin roll. Man konstaterar att alla är orättfärdiga, alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, alla är förlorade – det finns inga rättfärdiga och offren gör inte folket rättfärdigt.

Även om vi tror att vi med offer ställer ordningen tillrätta igen är det bara en chimär. Gud behöver inga offer – han går inte att påverka med offer – han vill istället ha omvända hjärtan, han vill ha helade människor, upprättade människor. Offrens pedagogiska uppgift var genom Jesus överspelad.

För att bevisa detta lät Jesus sig dömas utifrån den tolkning av lagen som de som uppehöll offersystemet hade bestämt. Jesus, som var rättfärdig, ja, Gud själv, han dömdes till döden efter den lag som skulle se till att folket levde rättfärdigt, i harmoni med Gud. Genom den domen och genom att Jesus blev dödad föll hela offertänkandet – det blev förlöjligat – gud själv visade på dess orimlighet. Det gamla hade verkligen spelat ut sin roll. Nu inträdde en ny tid.

Det gamla sättet att tänka måste dö – för att ett nytt sätt att förstå Gud på skall kunna växa fram.

Det är för denna stund jag kommit, säger Jesus. Människosonen skall förhärligas. När jag blir upphöjd från den här världen skall jag dra med mig alla till den nya. Och nu är vi här i den nya tiden.

Jesu offerdöd, som vi fördjupar oss i nu under fastan, har många perspektiv – detta är ett. Jag tänker det är viktigt att förstå att Gud inte är en blodtörstig typ uppe i himmelen som kräver offer för att han skall bli glad. Sådan har han aldrig varit ens i den gammaltestamentliga tiden. Blodsoffren var ett kulturellt uttryck som samtidens människor förstod men som nutidens människor har svårt att greppa. Vi behöver därför förstå det rätt.

Genom att Gud låter sig bli ett det yttersta offret förstod alla som trodde att Jesus var Gud vad som hände där på korset. Gud fullgjorde allt. Han avslutade alla människans försök att blidka honom genom att själv bli offrad. Det var ett tecken de kunde förstå.

De som var bibellärda förstod att koppla ihop detta ensidiga gudsoffer med det offer varigenom Gud slöt förbund med Abraham – sisådär 1500 f.Kr. Det var nämligen lite speciellt.

Normala förbund ingicks med ett offer av t.ex. en oxe. Man delade oxen i två delar och de båda som skulle gå in i förbundet gick igenom delarna för att liksom säga att om någondera bundsförvant bröt förbundet skulle det gå med bundsförvanten som det gått för det stackars offerdjuret. Men när Gud slöt förbund med Abraham om att han skulle bli ett stort folk varigenom alla folk skulle bli välsignade så var det bara gud själv som gick igenom offerstyckena. Abraham stod passiv bredvid. Så blev det en förebild till det fullkomliga förbundet som Jesus slöt med oss och som Abrahams förbund bara var en förebild till.

När det fullkomliga och slutgiltiga offert utfördes stod Maria och Johannes, kyrkan och Guds älskade, vid sidan av korset och såg hur det gamla gick under, imploderade, dog – Efter tre heliga dagar av väntan skulle det se det nya förbundet stiga med gigantiskt kraft ur dödens mörker, myllan, dödsriket för att växa upp till något nytt, något världen aldrig tidigare skådat: Den uppståndne Kristus… och oss – det befriade folket – Guds eget befriade folk.

Under fastan får vi glädjas över detta, vila och befrias. Vi tror ibland fortfarande att Gud vill ha offer av oss för att bli glad. Det är inte sant. Bort det. Han vill att du i glädje skall leva i den befrielse han ger. Fastan är de befriades heliga tid. Gud kräver inga offer av oss för att bli nöjd – men vi får av fri vilja, i kärlek till gud och världen – göra oss till levande offer i Kristus – så att vi blir till befrielse för den värld som ännu lever under den gamla tidens ok och bördor. Det är en helt annan sak.

En välsignad och glädjefylld fastetid önskar jag er alla!

Lyssna>>

  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post226

Sexagesima - reformationssöndagen 2019

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Sun, February 24, 2019 14:48:17

Predikan

Sexagesima 2019, årg. 2

Psalmer: 8, 641:7, 65, 67, 31B Pär-Magnus Möller

I dag handlar texterna om Guds ord – och Bibelns ord. Det är ett väldigt stort ämne – och ibland ett hett ämne – och verkligen inget lätt ämne.

Vi kan ju se i evangelietexten i dag att det alltid varit ett ämne som vållat debatt och strid. Oavsett på hur man förhållit sig till Bibelns alla texter så har man alltid fått motståndare som tycker precis tvärt om. Gärna har man kallat åsiktsmotståndarna för otroende eller annat sådant som inte underlättar debatten – det gjorde man redan på Jesu tid kan vi förstå.

Samtidigt är frågan oerhört viktig. Hur förhåller man sig till denna väldiga textmassa vi kallar Bibeln – och på vilket sätt är den Guds ord?

Vi vet att judarna håller själva de gammaltestamentliga texterna väldigt högt – så högt att man behandlar textrullarna som om de vore levande. Man rör inte vid dem med händerna – när man läser ur dem har man en pinne för att man inte skall smutsa ner ordet. Man läser aldrig ordet tyst eftersom man vet att det är ett levande ord och då skall det höras. När textrullarna blir gamla begraver man dem under stor vördnad.

Den kristna kyrkan förhåller sig inte på riktigt samma sätt till texterna. Man har vördat dem och man håller dem högt – men något hände men förhållningssättet efter det att Jesus kom.

När Jesus föddes, säger evangelisten Johannes, blev ordet kött och bodde ibland oss. Detta är väldigt viktigt.

För Judarna umgicks man med Gud på ett särskilt sätt genom ordet – man var verkligen bokens folk – det var gamla testamentet som utmärkte folket bland alla andra folk. I skriften kunde man läsa lagen och profeterna, där fanns den heliga historien och i skriften mötte man Gud.

För de kristna ändrades det perspektivet. Ordet blev kött och vi kunde umgås med honom. Ordet fick i Jesus ögon och mun. Det var Jesus som blev själva nyckeln till Bibeln – till alla Guds löften. Jesu auktoritet blev vägen in i förståelsen av vad Guds ord egentligen betydde. Det är just det vi kan läsa om i dagens evangelietext. För de kristna så förstod man plötslig sin historia, lagen och profeterna på ett nytt sätt. Detta skapade förvirring bland de judiskt lärda. Vi måste komma ihåg att den tolkning av gamla testamentet som vi idag som kristna tar för given var långt ifrån självklar för det judiska folket och är det inte ännu denna dag. Det som vi tycker är klara profetior om Jesus i gamla testamentet tolkar man i det judiska samhället på ett helt annat sätt än vi gör. Där vi tycker att vi tydligt kan se profetiorna om Jesus ser man från judiskt håll dessa texter från ett helt annat perspektiv. Även vår syn på Messias är helt annorlunda. De ser inte det vi ser.

Jesus kom verkligen att dela både det judiska samhället och världen i två delar. Antingen såg man att Jesus var Messias eller så såg man det inte.

När Nya testamentets texter kom till så skrevs de inte för att vara en helig text. Evangelierna var förkunnelse och det fanns många fler evangelier än de vi idag satt samman i Nya testamentet. Breven är också ett urval av ett stort antal skrifter som cirkulerade i de kristna församlingarna första århundradet. Det var inte förrän kyrkan behövde bli mer organiserad som man samlade ihop skrifterna och bestämde sig för vilka som skulle vara det vi kallar kanon, d.v.s. rättesnöre när det gäller förkunnandet om Jesus. Vilka texter som borde vara med i nya testamentet diskuterades ändå in på 1500-talet. Luther värderade texterna väldigt olika beroende på hur han uppfattade att de drev Kristus. En del texter, t.ex. Jakobs brev och uppenbarelseboken ville han utesluta ur nya testamentet.

Hur kunde han ha en så vårdslös inställning till texterna? Jo, för att de var just texter. I det kristna sammanhanget vördar vi inte texten, vi är på ett sätt inte boken folk. När ordet blev kött ändrades allt. Texten är enligt Luther helig så länge den är bärare av Kristus. När den inte är det så är det bara text. Det är det Luther menar när han säger att Kristus är Bibels kärna och stjärna. När ordet hjälper oss att förstå Kristus är det oändligt mycket värt. Annars är det bara text.

När ordet blev kött handlar livet med Gud om en relation mer än om ett läsande. Bibeln blir till ett kärleksbrev från någon vi älskar. Nattvarden blir en kärleksmåltid som vi delar, relationen är den Helige Ande som bor i våra hjärtan. Vi blir en del av denna relation så djup att våra händer blir Kristi händer, våra ögon hans ögon, vår närvaro i världen hans närvaro i världen.

Det är liksom så att Gamla testamentets löften om Messias förverkligas genom våra liv. Genom Jesus och därigenom också genom oss.

Det är så ordet har blivit levande. Kristus är det levande ordet och genom honom är vi det levande ordet för den värld som ännu inte känner honom.

Men hur skall vi då veta hur vi skall läsa Bibeln – den är ju ändå ett av de bästa sätten att lära känna Jesus?

Kyrkan har alltid sagt att man skall läsa Bibeln i kyrkans gemenskap och i den Helige Ande.

Det betyder två saker:

I kyrkans gemenskap betyder att du skall läsa Bibeln med kyrkans erfarenhet av Jesus, med kyrkans tolkningstradition. Bibeln står liksom inte ensam – den är en del av kyrkan och behöver läsas tillsammans med resten av kyrkan, de som lever nu och de som gått före oss. Hela detta tolkningssystem finns i kyrkans dogmatik och tradition. Det är detta som är prästens uppgift att hjälp församlingen med; att förstå vad kyrkan lärt om Jesus och läsningen om honom.

Om man inte läser i kyrkans gemenskap kan man hitta allt möjligt i Bibeln – man kan blanda stort och smått och få till det hur konstigt som helst – det har skett många gånger i kyrkans historia – och det har aldrig blivit bra. Bibeln är kyrkans bok och måste läsas i gemenskap med henne.

Att du skall läsa i den Helige Ande betyder att du skall läsa med det hjärta som Jesus gett dig. Du skall läsa med hans kärlek som ledstjärna, med hans omsorg som vägvisare. Jesus skall vara stjärnan och kärnan i din läsning. Tanken med läsningen är inte bara att skaffa kunskap i största allmänhet utan att låta ditt hjärta förädlas, bli heligt, bli likt Jesus hjärta - helgas. Det är det som är poängen med att umgås med Jesus i skriften.

Bibeln är helig för oss i den bemärkelsen att den bär Kristus till oss. Som det stod i episteltexten i dag: Så bygger tron på förkunnelsen och förkunnelsen på Kristi ord.

Vad vill jag då ha sagt med detta?

Vi har ingen helig bok i vår tro – såsom judarna eller muslimerna. Detta eftersom ordet inte är bokstav utan liv – ordet blev kött. Det innebär att Gud är inget vi läser om utan umgås med genom relationen med Jesus.

Bibeln är däremot väldigt viktig eftersom den är en del av livet med Jesus. I den lär vi känna Jesus på djupet - d.v.s. om vi läser den i kyrkans gemenskap och i den Helige Ande.

Att det inte alltid är lätt att tolka Bibelordet ser vi redan i dagens evangelietext. Alla hade läst skriften men alla såg inte Kristus i den. Så är det än i dag. Vi kan sällan övertala människor till tro genom att citera Bibeln – men vi kan det om vi för dem är likt Kristus var för oss: Det levande ordet, gestaltat i barmhärtighet, kärlek och ödmjukhet.

Luther sa om Bibeln: Bibeln är den vagga vari Jesusbarnet ligger. Låt oss inte studera vaggan så mycket att vi glömmer tillbe barnet.

Johannes skriver: Och ordet blev människa, (blev kött) och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet…”



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post225

5 e trett 2019

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Mon, February 11, 2019 15:36:40

Predikan

5 e trettondagen 2019, årg. 2

Psalmer: 183, 641:7, 656, 66, 58, 89 Pär-Magnus Möller

Vi kan inte äga Jesus. Han är fri. Vi kan inte stoppa in honom i en dogmatisk bok eller låsa fast honom i en kyrklig organisationsskiss. Jesus är fri. När människorna i byn ville döda honom gick han rakt igenom hopen. När Petrus ville bygga hyddor på förklaringsberget för att bevara den himmelska bilden av Jesus försvann allt och bara Jesus var kvar. När Mariorna mötte den uppstånden utanför graven föll de till marken och höll om hans fötter så att han inte skulle försvinna – då sa han ”släpp mig”… När de lärjungarna som vandrade mot Emmaus efter uppståndelsen gått en hel dag med Jesus utan att upptäcka honom – och på kvällen bjöd honom på mat – då, när han tog brödet och bröt det och de äntligen kände igen honom togs han bort ur deras åsyn. När vi tror att vi äger Jesus slinker han snabbt ur vårt grepp och visar sig på ett annat ställe.

Så har det varit för mig också. Särskilt som ung teolog ville jag greppa allt om Jesus, jag ville fånga honom, förstå honom fullt ut, kunna berätta om honom och säga ”så här är det”. Den längtan har väl inte helt försvunnit – men min erfarenhet av jakten på att hålla fast Jesus är att det inte går. När jag försökt definiera hans kärlek blir den bara begränsad, när jag försöker beskriva hans nåd kan mina ord inte omfamna bredden och djupet på ett rättvisande sätt.

Johannes i evangeliet i dag verkar göra samma erfarenhet. Han tyckte också att han ägde Jesus – han var ju lärjunge, apostel… han hade vandrat med Jesus och fått den där särskilda undervisningen som inte alla hade fått – ingen kunde ju förstå mer än han och hans apostlakompisar. När Johannes då fick se, en för dem okänd, man som också förkunnade om Jesus och nyttjade himmelrikets kraft och potential utanför deras lilla organisation, blev han misstänksam. De försökte stoppa honom men lyckades inte. Johannes sprang och sladdrade för Jesus.

Jesus verkade inte så förvånad som Johannes trodde. Det verkade inte ens som om Jesus brydde sig om deras bekymmer. Det är som om han säger: Vad är problemet, han gör ju gott, han arbetar för Guds rike. Tror ni inte att han skall få sin lön för det goda arbetet han utför? Hur kan ni säga att han är emot oss när han arbetar för oss…

Jag har mer och mer i min kamp med Jesus upptäckt att han inte är religiös. Detta är en för mig viktig upptäckt.

Många av oss kristna gillar det religiösa. Det ger en slags trygghet och förståelse av tillvaron. Det religiösa gestaltas ofta i fasta strukturer, gränser mellan vad man läromässigt säger är sant och inte sant, ett ständigt definierande av med och mot, inne och utanför. Gärna målar man upp sig själv som företrädare för den goda kampen, medan de som tycker något annorlunda står för dem som vill bryta ner och förstöra. Det religiösa inne håller former och ordningar, symboler och tecken som håller ihop den inre gemenskapen, skapar trygghet och identitet – och det kan vara gott, så länge den inte blir exkluderande.

Den religiösa världsbilden har dock en farlig tendens till att bli svart och vit. Ofta utgörs den av en väldigt låst världsbild som ständigt får kämpa mot nya rön och insikter. Det var jobbigt för de religiösa när jorden plötsligt skulle bli rund och inte vara universums centrum, det var jobbigt när man upptäckte att världen inte skapats på sex dagar utan var obegripligt gammal och komplex. Det var jobbigt när män och kvinnor skulle bli jämlika och att gamla samhällsordningar inte visade sig vara gudomliga utan mänskliga påfund.

Genom nästan alla nya upptäckter mänskligheten gjort har världen blivit en lite bättre plats att leva på. Vi har bättre sociala strukturer, bättre förståelse av vad en människa är, bättre medicinska kunskaper… ja, nästan allting är bättre. Stressigare kanske vi tycker – men jag tror det var stressigt att upptäcka att torkan och den tidiga frosten slagit ut hela matförrådet till vintern så man riskerade att svälta ihjäl också. Man må ha haft hur mysigt som helst i talglampans sken. Men den rädsla de måste känt vet vi inte ens av i vårt land.

Den religiösa världsbilden tål sällan förändring eftersom man tror att man slänger ut Gud från tillvaron när den förändras. Amish-folket i USA är ju ett talande exempel på det. De tror ju att 1800-talet var den gudomliga tid de skulle frysa tillvaron i för att kunna behålla Gud.

Dagen text påminner oss om att så inte är fallet. Jesus förkunnar inte ett religiöst rike, inte ett statiskt samhälle utan utveckling eller fördjupning. Han förkunnar ett rike där barmhärtigheten, hoppet och upprättelsen står i centrum. Hans ärende är inte att organisera en kyrka – kyrkan uppstår istället när upprättade människor kommer samman, när människor som berörts av Guds rike kommer samman. Det är därför Jesus säger att där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.

Upprättade, helade människor upprättar och helar också andra. Det är så Guds rike sprids. Upprättade människor upprättar andra – det är missionens djupaste kärna. Kyrkans diakonala liv är inte en befallning och en pålaga utan en konsekvens av det liv vi själva berörts av. Därför kan man säga att en församling med ett levande diakonalt arbete, organiserat eller spontant, är ett tecken på att där finns en samling upprättade människor som mött Guds rike.

Ibland får kyrkan kritik för att hon arbetar för mycket med ”Socialt arbete” – att hon skall inrikta sig mer på det inre livet också. Det är sant att kyrkan inte bara skall vara en social institution, men samtidigt kan hon inte vara ”för” kärleksfull – för kärlek är ju hennes väsen. Det viktiga är att vi kristna hämtar vår kraft och vår kärlek från källan med evigt liv – Kristus själv. Han som men gång upprättat oss vill hjälpa oss att leva i den upprättelsen så att vi djupare och djupare kan älska den värld som han älskar.

Det är viktigt att komma ihåg att man inte är kristen för att man gör goda saker – kristen är man eftersom man tillhör Kristus genom dopet. Men när man som kristen möter lidande på olika sätt är det nästan en längtan i oss efter att få lindra nöden. Det är samma längtan som Jesus ger uttryck för i sitt liv. Där han hör ett rop stannar han, helar, tröstar, upprättar. Han liksom måste. Sedan drar han emellanåt sig undan för bön, gudstjänst, gemenskap med bröderna och systrarna. Det hänger samman. I gudstjänsten gestaltar vi vår gemenskap med varandra och med Jesus, vi lyssnar till hans ord, vi bär fram våra böner och vi delar det innersta livet genom nattvardens gåvor. Det hänger samman. Den kyrka som bara håller på med det inre livet kommer gå under eftersom den inte få ge uttryck för sin kärlek. Den kyrka som inte firat gudstjänst kommer att förtorka och förtära sig själv tills den utplånat sig själv. Det handlar om att så och skörda i sitt liv. Om du inte sår kan du inte skörda kärlekens frukt.

Vi kan inte äga Jesus, vi kan bara följa honom. Hans ärende är en upprättad mänsklighet här i tiden och i evigheten. Han kallar oss på tusen olika sätt, han kallar alla. Han välsignar allt gott, all god strävan. Han låter sitt rike växa genom sin kyrka – men också genom allt annat gott arbete som sker i världen. Hans ärende är inte att skapa en religiös elit som skall rädda världen – hans ärende är mänskligheten. Han är inte särskilt religiös – men han vet att man i den här världen måste hämta sin kraft från Gud för att orka, för att få rätt perspektiv på livet – och han vet att man måste älska för att Guds rike skall växa. Hans ärende är viktigare än kyrkan – viktigare än det religiösa. Om vi inte gör det vi skall låter han stenarna göra det. Drick ur källan och gå stärkt därifrån och öva dig att älska den mänsklighet som Jesus älskar. Då sker under, då öppnar sig himmelen och allt det som är sått i ditt inre får bära frukt, Gud till ära, dig till glädje och människor till hjälp.



Lyssna på gudstjänsten>>

  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post223

3 e trettondedagen 2019

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Sun, January 27, 2019 17:16:02

Predikan

3 e trettondedagen 2019, årg. 2

Psalmer: 2, 641:7, 659 B, 217, 253, 44 Pär-Magnus Möller

I dag lyssnar vi till del två av evangeliet om kvinnan vid Sykars brunn. Det är en tät, innehållsrik text, fylld med symbolik och djup undervisning. Det är lätt att tro att denna lilla berättelse skall återspegla ett vardagligt samtal mellan Jesus och en kvinna utan namn – men när man studerat texten lite djupare förstår man att evangelisten Johannes har använt denna scen för att fylla den med hans djupa erfarenhet av vem Jesus är. Mötet mellan den samariska kvinnan vid brunnen och Jesus kanske har skett men Johannes vill att vi skall läsa den här berättelsen som ett teologiskt samtal kring gränser, kring judisk och icke judiskt, kring vad Guds rike egentligen är.

Jesus hade kommit till Samarien och Sykar, han var utanför det judiska området och han bad en kvinna om vatten. Samtalet börjar på ett djupare plan handla om var man kan finna livet källa. Kvinnan byggde sin tro på profeterna och patriarkerna. Hon hämtade vatten ur Jakobs brunn – men Jesus hävdade att det fanns en annan brunn som hade vatten som man inte blev törstig av. Det vattnet längtade kvinnan också efter och hon undrade om hur man fick tag i det vattnet, hur skulle man tillbe Gud för att finna denna källa – skulle man söka den på det berg som hennes tradition hävdade eller det berg den judiska traditionen hävdade?

Det visade sig lite längre fram i samtalet att kvinnan haft flera män – sex män hade hon testat på, men ingen av dem verkade duga. Traditionellt har man tolkat dessa män som olika gudar. Jesus frågar alltså henne: Vem tillhör du, vem litar du på, vem är din trygghet i livet – vem är din Gud? Kvinnan – som står som symbol för oss hedningar – hade prövat massa olika gudar men inte funnit det liv man längtade efter någonstans. Jesus säger: Jag vet att ingen av dem räcker till för dig – din längtan är djupare, sannare. Tiden har kommit då källan med det livgivande vattnet är öppnad för alla som vill dricka. Jag är den källan…

Så kommer lärjungarna tillbaka efter att ha handlat mat till hela gänget. De ser att Jesus talar med en kvinna. Lärjungarna står här som symboler för judarna – de rättrogna. De uppskattar inte att Jesus talar med en kvinna eftersom det inte var något judiska rabbiner skulle göra – det var under deras värdighet. Men lärjungarna försökte vara överseende. De levde fortfarande kvar i bilden av att de som judar var något speciellt – de stod över alla andra.

När Jesus då säger att han har mat som de inte känner till blev de än mer förvirrade. De kände ju den judiska traditionen och tron – var hade Jesus hämtat den här andra andliga maten de inte kände till? De blev osäkra. Vem var nu de om de inte hade förstått allt!

Jesus svarar: ni säger att Guds rike kommer i framtiden – och ni tänker att det är då det är dags att skörda. Men jag säger er: ser ni inte, tiden är inne, jag är Messias, den utlovade. Ni som förstår vem jag är, ni är de utvalda, ni får skörda det profeterna och alla troende tidigare sått. Det är en ny tid som brutit in – här är ingen jude eller samarier, man eller kvinna – alla som dricker ut livets källa blir nya skapelser i ett nytt rike.

Samtidigt hade kvinnan rusat in i staden. Hon hade lämnat sin kruka står det. Det betyder att hon övergivit sitt gamla sätt att hämta vattnen – hon såg på tillvaron med nya ögon.

Kvinnan hade berättat för alla och en var att hon mött en person som sagt henne allt hon gjort – d.v.s. en som kände henne rakt igenom, en som såg henne för den hon var, en som känt igen hennes djupaste törst. All hennes rädsla verkade som bortblåst och hon var fylld av en frimodighet som gjorde att hon vågade tala med alla.

Eftersom hon hade druckit av det nya vattnet, var hon fylld av nytt liv som smittade. Andra började bejaka samma längtan som hon hade haft och de kom till tro. När Jesus väl själv kommer till dem blir kvinnans vittnesbörd inte längre så viktigt – människorna behöver inte länge någon förmedlare mellan individen och Gud som det gjort innan – det behövs inga profeter i gammaltestamentlig stil, det behövs inga offerpräster, det behövs inget medium mellan Gud och individen – för han är mitt ibland dem – han är mitt ibland oss – och han vill hela oss, göra oss fria, frälsa oss. Guds ord är inte längre något man läser – det är något man lever i Kristus – det är han som är källan – inte traditionen, inte boken, inte templet – bara Jesus – han är A och O, början och slutet. Guds ords fullbordan.

Det är en oerhörd text vi fått ta emot de här två söndagarna.

Den påminner oss om, att när vi dricker av källan, när vi lever nära Jesus och tar emot det han ger oss, då förvandlas vi till källor för andra.

Evangeliet i dag utmanar oss, om vi förstår det rätt.

Det utmanar oss i vårt sätt att tänka gränser.

Vi är alla beroende av gränser för att förstå verkligheten. Är jag dansk eller svenska beror på o vilken sida av Öresund jag föddes efter 1658. Man eller kvinna beror på vilken kromosomuppsättning jag råkar få… för Gud är dessa gränser inte viktiga – det är saker som vi hittat på för att kunna sortera i en annars rörig tillvaro. Problemet är bara att vi har oerhört svårt att förstå tillvaron bortanför gränserna. För säkerhets skulle sätter vi istället upp nya gränser - också inom kyrkan.

Vi som tillhör den svenkyrkliga traditionen är kristna, västerländska, en avknoppning av katolska kyrkan, lutherska till bekännelsen men lutherska på det sätt svenska sätt som bestämdes i Uppsala möte 1593 – därtill reglerade av övriga bekännelsedokument och kyrkomötesbeslut.

Vi fortsätter alltså fortfarande att förstå oss själva genom gränssättning. Detta trots att Jesus kallar oss till att förstå honom utanför de mänskliga gränserna. Vi skall inte tillbe honom inom våra självuppsatta gränser, säger Johannes, vi skall tillbe honom i Ande och sanning. Där Guds Ande är, där är frihet.

Evangeliet i dag utmanar oss också vad gäller vårt personliga ansvarstagande. I nästan alla religioner finns någon slags förmedlare mellan gudomen och människan. Det kan vara shamaner, imamer, profeter, präster av olika slag. Det är viktigt att komma ihåg att prästen i kristen tradition inte är en förmedlare mellan människa och Gud. Prästen har i uppgift att kunna kyrkans teologi, leda gudstjänst och ha omsorg om församlingen – men prästen har ingen annan auktoritet gentemot Gud.

Det som är så stort i kristen tro och som skiljer oss från alla andra religioner är bland annat att varje troende är likställd med andra troende. Visst har vi olika erfarenheter och kunskaper – men inför Gud är vi på dopets grund alla lika. Det betyder att vi alla har samma ansvar inför Gud och samma uppdrag; att i våra liv gestalta hans närvaro, hans kärlek, hans förlåtelse och försoning. Ibland får vi, likt kvinnan i evangeliet, vara dem som vittnar om Gud och de får andra människor att tro genom oss – men så fort tron mognat något så får var och en upptäcka att Jesus är mitt ibland oss. Var och en få en egen relation med livets källa, livets Herre – Jesus själv.

Till sist påminner evangeliet oss om att Guds rike är här. Det är därför vi alla kan leva i en levande relation med Jesus utan förmedlare eller gränser. Det betyder frihet för oss alla – men också arbete. Vi är kallade att skörda, att hjälpa Gud samla in skörden. Du är kallad att göra det med dina gåvor och förmågor – du är kallad att befria människor till det liv Gud kallar dem till och så föra dem till honom som är den stora läkaren. Det är inget märkvärdigt och svårt – men det krävs mod.

Vi lär oss två saker av kvinnan och hennes sätt att utföra sitt uppdrag. Ett, låt krukan stå. Det kan betyda att vi ofta behöver lämna gamla synsätt och gamla sätt att tänka att kristen tro skall vara. Det behövs ju inga krukor för att hämta den vatten som Kristus ger oss. Gå sedan och, på ditt sätt, berätta om honom som du mött. Öva dig att göra det i frimodighet. Folk kommer snart att se varifrån du får ditt vatten – och de kommer att söka efter det liv du funnit. När tiden är inne ser också de att Jesus är mitt ibland oss.

Så en sammanfattning av dessa två söndagars evangelium kan vara: Låt din kruka stå och gå i frimodighet och berätta om honom som sagt dig allt!


Lyssna på gudstjänsten på Soundcloude>>



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post222

Söndagen efter jul 2018

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Sun, December 30, 2018 16:57:34

Predikan

Söndagen efter jul 2018, årg 2

Psalmer: 123, 641:7, 427:2-3, 112, 432. Pär-Magnus Möller

Herodes var en grym man. Han var rentav kallblodig och fylld av det värsta gift en människa kan fyllas av – hat. Han var fruktad av alla – troligtvis därför att han själv fruktade alla. Barmhärtighet fanns inte i honom – det visste han inte vad det var.

Herodes hade dödat sin egen hustru Mariamne. Han hade dödat sin hustrus mor. Han hade dödat två av sina egna söner. Då Herodes låg för döden och han borde fruktat för evigheten, lät han bränna två skriftlärda, gudfruktiga män och i samma veva 40 av dessa skriftlärdas lärjungar.

Denne man fruktade ett naket, nyfött barn, född utanför all pamp och ståt. Fruktade så till den milda grad att han lät döda alla gossebarn som var födda i Betlehem och i dess omnejd och som var två år eller därunder.

Dessa barn mins vi i dag på menlösa/oskyldiga barns dag (egentligen i fredags). Det är inga traditionella martyrer som vi minns idag – det gjorde vi på annandagen. I dag minns vi alla dem som själv inte nåtts av evangeliet, men ändå tvingats till döden för att evangeliet skulle kunna nå oss andra. I kyrkohistorien har dessa haft en alldeles speciell plats. De dog inte p.g.a. sin egen tro utan p.g.a. kyrkans tro – och på något sätt har kyrkan alltid trott att detta skulle tillräknas dem på den sista dagen. Så grym kan världen vara ibland att den till och med slår ut och dödar sina egna av rädsla att mista sin makt här i världen.

Det var ju också det Herodes fruktade mer än allt – att mista sin makt.

Det är så fascinerande att Gud, genom att avsäga sig all makt, genom att bli den minste, genom att utlämna sig både som barn och som vuxen åt den grymma onda världen, ändå skrämde den här världens makthavare så till den milda grad att den totalt förlorade slaget.

Så här i efterhand kan man ju undra vad som egentligen hände – vad gjorde Gud i sin del av kampen om våra själar? Där var inga vapen, ingen strid, inga arméer… bara Gud själv i sin nakenhet. Gud står liksom där på slagfältet alldeles ensam, naken, med blottad bringa, omringad av blodtörstiga vilddjur och arméer… och alla inser att de förlorat… och han vunnit…alla inser att de måste döda honom för att behålla sin värdighet i den här världen… men de vet att de ändå kommer att förlora. Att döda en oskyldig, att mörda en som står med blottad bringa är ingen seger, innebär ingen ära – bara ynkedom. Ändå vet de att de måste göra det!

Vem kan vinna över en Gud som är villig att offra allt för sina barns skull. Till och med ondskans andemakter inser att om de dödar Gud kommer de utplåna sig själva – för inget, inte ens ondskan, kan existera utan Gud.

Varför sker då ändå denna kamp – om nu alla vet att den är omöjlig att vinna? Jo, för att det är så hatet fungerar, det vill göda sig själv med blod och hämnd och lidande. När hatet och bitterheten satt sig i hjärtat på en människa slåss den mot Gud och världen tills den inte förmår fortsätta kampen. Det är därför hatet och bitterheten är så svår att utrota – den sitter så djup i en människas hjärta att den driver den människan in i fördärvet.

När Gud utlämnar sig i kärlek till sina barn utmanar det allt som hatet och bitterheten står för – hatet och bitterheten i världen vill stå som segrare, vill vinna kampen – men om det inte blir någon kamp, utan bara ett kärleksoffer från Guds sida – vad är det för seger att triumfera med? Guds kärleksoffer utmanar hatet och bitterheten till den grad att den gör hatets seger meningslös.

Genom att älska sina barn besegrar Gud världen… så enkelt…

Vi, som är Guds barn, är också kallade att kämpa våra livs kamper med samma metod som Gud själv valt. Vi är kallade att vara barn i den här världen, vi är kallade att utmana den här världens krafter med kärlekens rike, vi är kallade att vara svaga- älskande – ödmjuka – förlåtenade - självutgivande. Vi skall hindra hatet från att infektera våra hjärtan, vi skall stoppa bitterheten att äta sig in i våra själar – vi är ljus och salt i den här världen. Så är det att leva i Jesu efterföljd.

Det här uppdraget vi har från Gud är tufft. Den utmanar hela vårt liv. kampen börjar i vårt inre:

Det är svårt att våga vara svag i den här världen, det är svårt att våga vara utsatt, sårbar, liten – det är svårt att vara ett barn i den här världen. Våra ideal är ju ofta istället att vara stora och starka, självständiga, mogna och ansvarstagande – och det är väl bra egenskaper i sig – men om de inte kombineras med modet att vara just liten svag och sårbar kommer de bara att driva oss in i en kamp som vi inte kan vinna.

Styrkemakt som möter styrkemakt driver alltid personerna in i en strid där båda förlorar – som i alla krig. Det finns inga krig som har vinnare – bara förlorare.

I vårt inre behöver Guds helige Ande därför hjälpa oss till modet att vara Guds barn, vara sårbara, vara svaga, vara behövande. Det är på ett sätt det tron övar oss till: att vara beroende.

Tecknet på Guds rikes vardande är ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba, hörde vi för några dagar sedan i julevangeliet. Det gäller också i ditt liv. Guds rike i ditt inre är inte dina förmågor, inte dina gåvor, inte dina egendomar, inte din sociala status – inget sådant – bara din svaghet – för i svagheten är Guds styrka störst – i din svaghet hittar Gud de sprickor i din fasad och stolthet som han kan verka genom och nå andra genom.

Kyrkan har ofta i historien misslyckats med denna kamp – och vi som enskilda kristna har gjort det minst lika ofta. Vi har ofta använt makten och styrkan och hoten och hatet som maktmedel. Men det har aldrig varit Guds väg. Alla krig som skett i den kristne gudens namn har varit fel, alla övergrepp i Jesu namn har varit fel, alla maktanspråk i Jesu namn har varit fel.

Vår väg är en annan: Kärlekens väg – självutgivandets väg – barnets väg.

Det är därför vi börjar varje gudstjänst med att bekänna våra synder – vi bekänner alla gånger vi skadat våra medmänniskor, varje gång vi varit högmodiga, varje gång vi använt vår makt för att trampa på någon annan eller då vi gjort oss till något annat än de Guds barn vi är. Det är en god övning för att hålla oss på den väg vi är kallade att gå.

Men syndabekännelsen hör samman med förlåtelsen.

Vi bekänner våra felsteg, vårt högmod och vår felaktiga maktanvändning eftersom vi vet att vi får lov att börja om från början igen. Guds barn lever alltid under Guds förlåtelse. Det ger oss frimodighet att fortsätta gå på den svåra väg vi är kallade att gå. Det ger oss mod att försöka och att misslyckas, gång på gång – också så våga erfara att svagheten inte egentligen är svaghet, att utsattheten inte egentligen är farlig, att barnaskapets väg leder rätt: ”Den som inte tar emot guds rike som ett barn kommer aldrig dit in”.

Genom tron vet vi att den här världens styrka i längden inte har någon makt – makten ligger hos den som älskar – genom Gud - genom oss. Värden kommer att skratta åt oss medan de rullar fram sina blanka vapen och stridsvagnar. Men vi vet att segern ligger i ett annat rike – kärleken segrar alltid!

Och tecknet är ett barn!



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post221

Juldagen 2018

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Tue, December 25, 2018 13:49:05

Predikan

Juldagen 2018, årg. 2

Psalmer: 113, 641, 127, 120, 122 Pär-Magnus Möller

Vem är egentligen den där Jesus? Hur skall vi förstå honom? Det är det hela julens evangelium handlar om: Vem är Jesus?

Julevangeliet börjar med kejsar Augustus. Hans makt var gigantiskt, han regerade över hela romarriket varav Israel var en del. Han visar i berättelsen sin makt genom att befalla en skattskrivning, han ville veta hur mycket folk han hade under sig och hur stora hans rikedomar var. Det var en gigantisk befallning han gav och evangeliets författare vill få oss att förstå att han inte brydde sig så mycket om sitt folk, bara sin rikedom.

I andra änden av julevangeliet har vi den fattiga familjen som måste bege sig långt bort under stora umbäranden. I den änden av berättelsen fanns en helt annan sorts kung. Han tvingades av den här världens makter att födas långt från hemmet trygghet, i ett stall utanför en liten by eftersom kejsarens befallning gjort att hotellen redan var fulla.

Ser ni skillnaden mellan de olika rikena. Det ena riket hade världens största armé, regerade över stora delar av den då kända världen, kunde med en enkel underskrift utfärda ett dekret om att hela världen skulle skattskrivas. I den andre änden ett utsatt fattigt barn.

Snart dyker det upp andra figurer i berättelsen. Nu är det några herdar. Herden var symbol för det judiska folket – herden var helt enkelt en nationalsymbol: kung David hade t.ex. varit herde. Herden var också en symbol för trohet och omsorg. I evangeliet blir herdarna en symbol för de av det judiska folket som var trogna sin kallelse och hade omsorg om Guds ord.

Dessa herdar får plötsligt besök av Herrens ängel. Det fanns en del änglaberättelser i gamla testamentet – men under de senaste 3–400 åren före Jesu födelse hade det liksom varit tyst från himmelen, inga profetior, inga uppenbarelser, inga änglar. Men kring Jesu födelse hade det börjar hända saker. Änglar hade uppenbarat sig både för Maria och Josef - och profetior hade börjat uttalas. Det var som om det himmelska hovet börjar formera sig och agera.

I ena änden kejsar Augustus – i den andra det himmelska hovet som beredde sin konungs ankomst i världen. Det skulle bli en batalj mellan dessa båda riken.

En intressant sak i berättelsen är också det faktum att kejsar Augustus, tillsammans med många andra historiska personer som uträttade olika sorters stordåd hade titeln Jungfrufödd. Det innebar inte att man trodde att kejsarens föräldrar avstått från sex och den lille kejsarpojken kommit till i alla fall – det var istället en slags äretitel som innebar att omgivningen tyckte att han var extraordinär – att han hade kraft från gudarna – han var nästintill gudomlig. Så i ena änden har vi en kejsare som har rykte om sig att vara av gudomligt ursprung, som krävde vördnad och respekt utifrån det värdsliga hovets protokoll - och på andra änden den riktige gudasonen.

Den riktige Gudasonen hade inget hov i världslig mening – men till hans krubba sökte sig de som tillhörde hans folk, Guds folk. De var ledda dit, inte av rädsla och makt utan av den längtan och den tro som Gud själv lagt i deras hjärtan. Och änglarna prisade Gud och sjöng: ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt!”

Jesu födelse markerar en ny tidsålder – en ny tid i historien. Det är därför vi kristna säger före och efter Kristus – för det som hände där var så avgörande att till och med tideräkningen nollställdes. Tidigare räknade man år i antal regeringsår för den ene eller den andre kungen – man fick ständigt börjar om – men vår kung regerar från hans födelse till tidens slut.

Tecknet för att det här nya riket tagit sin början är underligt: Ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.

Det nya riket börjar i den utsatthet ett fattigt barn har. Där tar vårt rike sin början. Gud som har all makt avsäger sig den i kärlek till oss för att vi skall förstå att han är i den minste, i den fattige, i barnet. I ena änden kejsar Augustus rike med arméer och ståt och pompa – och i andra änden vårt rike som börjar med ett fattigt barn i en krubba.

Och det är fortfarande i kampen mellan de här två rikena vi lever våra liv.

Tillhör du den här världen rike – eller tillhör du Guds rike? Jesus hjälper oss då han säger: Ge kejsaren det kejsaren tillhör, men ge Gud det som tillhör honom. Det betyder: ge kejsaren de egendom han menar sig ha rätt till – men ge Gud ditt hjärta, ditt liv, din själ.

Guds rike och den här världen rike drar åt olika håll. Därför måste du som kristen släppa stävan efter att i allt för hög grad hålla fast vid den här världens makt och egendomar. Det betyder i slutändan ändå inget.

I Guds rike måste du lära dig att se allting annorlunda än i den här världens salonger. Det är det som är så svårt. I Guds rike är den första den siste och den störste den minste. Guds rike manifesterar sig inte i makt utan i barmhärtighet, inte i lagens rättvisa utan i nåd, inte principer utan i kärlek.

Det är utmanande.

Det innebär att du skall försöka leta efter Gud i det svaga, utsatta, rädda, utlämnade, ensamma… det är där Guds rike manifesterar sig. Jesus påminner ju i det om talet om den yttersta tiden då han säger att när ni besökte fattiga, sjuka, fängslade människor då besökte ni mig. Det är därför kyrkan alltid arbetat med människors utsatthet, sjukdom, rädsla, fattigdom – det är där kyrkan finner sin Herre. Det är när hon tjänar med barmhärtighetsgärningar som hon älskar sin Herre.

Det är utmanande för mig som individ också. Det innebär att jag inte är mest genomskinlig för Guds rike i mina förmågor, i min styrka, i min glans. Det är i stället i sprickorna i mitt liv som Guds rike syns – det är när jag lever i nåden, i andra människors kärlek och omsorg, i behovet av deras hjälp – just där syns Guds rike mest i mig.

Det är svårt att vara den minste – vi vill ju alla vara stora och starka och klara oss själva – vi vill ju alla vara hjälparen men inte den som behöver hjälp. Men det är just det som är så underbart i Guds rike: vi behöver alla hjälp och det är ok – vi behöver alla kärlek och det är ok, vi behöver alla förlåtelse och de är ok – vi behöver alla ibland vara älskade i vår utsatthet och det är ok.

Kom ihåg att Gud själv satte sig i den situationen för att vi skulle förstå att det är så ett kristet liv ser ut: ett liv i utsatthetens skörhet.

När vi vågar leva i den utsatthet som Jesus föddes in i öppnas våra hjärtan för andra utsatta, för andras svaghet för andras behov av kärlek och förlåtelse. Då sker en revolution i världen – en kärlekens revolution.

Tecknet på denna revolution är det nyfödda barnet som ligger lindat i en krubba.

Två makter börjar sin strid mot varandra i dag. Världens rike mobilisera genom att räkna sina rikedomar så det vet vilka arméer det kan rusta. Guds rike mobiliserar genom att kasta sig in i utsattheten. Guds rike kan inte rusta sig med annat än med kärlekens makt och vapen. Du är kallad att strida vid Guds sida – I den striden vet och tveka aldrig: Kärleken segrar alltid!


Lyssna>>

  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post220

Predikan 3 advent 2018

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Wed, December 19, 2018 14:17:32

Predikan

3 advent 2018, årg. 2

Psalmer: 107, 697:6, 426 B, 423, 106 Pär-Magnus Möller

Djupt i människosläktet ligger en längtan efter den dag så allt skall bli helt. Den längtan tänker jag att Gud lagt i våra hjärtan för att vi alltid skall sök honom, längta efter honom. Jag tänker att den längtan är Guds ständiga knackning på vårt hjärtas dörr. Han står där och vill in till oss, vill trösta oss, vi ge oss hopp, vill hjälpa oss att stå ut.

Den dag då allt blir helt, fullkomnat, kallar vi himmelriket. Då blir allt som det skall vara – allting träder fram i förklarat ljus. Det onda förpassas bort från det goda och alla människor får avkläda sig förnedringens dräkt och klä sig i de festkläder som Gud har låtit sy upp till oss genom dopet och tron.

Himmelriket kommer en dag att framstå i all sin glans – men vi som kristna vet att det liksom redan nu tränger fram i världen. Det har det gjort sedan Johannes döparens dagar. Vi ser att något liksom är på gång – Guds rike är i görningen.

När Jesus föddes var det mycket tydligt. I det nyfödda barnet, som också var Gud, såg vi att himmelriket var här. Det var så Gud ville att vi skulle se honom; i utsatthet och fattigdom – så att han inte skulle tvinga sig på någon enda – så att vi inte skulle bli rädda för honom – så att vi kunde välja om vi ville ta emot honom som vår ledare – eller fortsätta gå i egen kraft.

Det vi lärde oss vid Jesu födelse om himmelriket är att det är väldigt annorlunda gentemot vad vi ofta föreställer oss. Himmelrikets kraft är inte järn och krut, inte styrka och muskler, inte position och ställning – utan ödmjukhetens tjänande, fattigdomen, utanförskapet… därför säger Jesus senare: Saliga de som är fattiga, sörjer, är ödmjuka, de hugnande och törstande, de barmhärtiga, de renhjärtade, de som håller fred, de som förföljs för rättfärdighetens skull – saliga de!

Vi människor har svårt att förstå att det är så här himmelriket ser ut – manifesterat i fattigdom och svaghet. Vi tänker så lätt i andra mänskliga bilder. Otaliga krig har brutit ut på grund av att man tänkt olika om vad himmelriket är. Katoliker och protestanter har stridit om formuleringar som resulterat i att otaliga människor mist livet… var och en menade sig har rätt bild av himmelen -bara som ett exempel. Det finns nämligen dem, säger Jesus, som försöker rycka till sig himmelriket med våld. Men de har inte förstått. Himmelriket är något annat – något vi inte alltid kan se med ögonen, men som vi kan ana med trons blick.

Trons blick är de öppnade ögon för den andliga verkligheten vi får genom den helige Ande. Det är inte så att man ser saker på ett annat sätt – men man ser sammanhangen, linjerna, andemeningen. Det är med trons blick vi plötsligt kan få våra ögon öppnade för ett ord i bibeln, ett ord som vi kanske läst tusen gånger men just denna gång insåg vad det betydde – att det var ett ord rakt in i mitt liv, just nu. Det är med tron blick som man kan se mening i det lidande man genomgått eller tvingas genomgå – att Gud är där i lidandet också. Sådant ser vi med trons blick.

Det är också med trons blick vi kan se vad som är rättfärdigt och orättfärdigt och så våga handla efter våra hjärtan och inte efter det som andra säger är rätt. Trons blick gör att vi har rätt fokus på våra liv och blir mindre rädda.

Profeterna, såsom Johannes, hade en sådan blick. Han var också mindre rädd. Han sa så som han såg att det var – och det väckte både ilska och glädje. Det kostade honom livet – så gratis var det inte – men han befriade många till insikt om vem de var och vem Gud var och han varnade andra.

Profetens uppgift är inte att sia om framtiden utan just att berätta om vad de ser att Gud gör och vill just nu. Problemet som profeten möter är ofta just oviljan att möta verkligheten som den är. Profetens uppgift är mycket svår: Hur hjälper man människor att se verkligheten utan att de blir så arga att de helt stänger av.

Jesus reflekterar över det problemet i dagens evangelietext: Ni är som barn som sitter på torget, besvikna på att de andra inte vill göra som ni vill. Ni har inte blivit vuxna nog att inse att man måste se på tillvaron från olika håll. Och ni har inte sett profeternas perspektiv än – ni är inte mogna till det.

Så ger han exemplet: Johannes kom och han lever ett asketiskt liv, då ser ni bara hans karghet och klagar på den – men är samtidigt blinda för vad han gör och säger. Då kommer människosonen – han lever som alla andra, men då är inte heller han vad ni väntar er och ni bara ser att han umgås med dem som ni inte tycker passar att han umgås med, men ni ser inte att det är Gud som är mitt ibland er – ingenting duger för er, det är fel på alla andra, det är bara ni som är perfekta - Väx upp!

För att lyssna in himmelriket på jorden behövs en finkänslighet som bara trons blick kan ge – som bara den helige Ande kan ge. Det är därför Jesus är så angelägen om att vi inte skall döma – för vi ser ofta inte helheten – vi ser inte vad som är himmelrike och vad som är den här förgängliga världen. Vi är så ofta förblindade.

Så var det på Jesu tid – och så är det än i dag. Vi har fortfarande svårt att se himmelriket. Vi har ofta föreställningar om det som förblindar oss för hur det verkligen är.

Är man t.ex. en konservativ typ så tänker man ofta att det gamla och traditionella är ett tecken på Guds rike – på 1300-talet sa man… därför är det riktigt... Är man en mer radikal typ säger man att det är allt det förändrade som är ett tecken på Guds Andes friskhets vind över världen.

Men om man är konservativ eller radikal som kristna spelar ingen som helst roll – sanningen ligger inte i det konservativa eller i det radikala – den ligger i kärleken, i ödmjukheten, i friheten, i självutgivandet, i överlåtelsen. Därför kan profetens ord svida lika mycket hos den konservative som hos den radikale kristne – och båda kan bli lika arga och ta lika mycket avstånd. För när himmelriket uppenbaras, tränger fram, i den här värden utmanar det oss alla, utan undantag. Det utmanar oss inte som kristna utan som människor.

Det är lätt att vi fastnar i olika kyrkliga traditioner och tänker att det är just så här som det kristna livet skall gestalta sig. Det är inte så längesedan man i vissa kyrkliga traditioner inte skulle äta mat på vissa dagar, inte gå på bio, inte dansa, inte gör det ena efter det andra. Bara några år senare tycker vi det verkar konstigt att man överhuvudtaget kunde tänka så. Men saken är ju den att kristen tro i slutändan inte är olika moraliska ställningstaganden eller olika kulturella yttringar – kristen tro handlar om att vi skall bli fullt ut hela människor – och då blir vi också lika Gud som själv blivit människa för vår skull. Den kallelsen utmanar oss alla oberoende på vilken kyrklig tradition bi tillhör.

Barnen på torget ropar: vi har ju sagt att ni skall göra si eller så för att kalla er kristna, ni är dåliga kristna om ni inte gör precis som vi säger. De vuxna har istället insett att kristen tro är något så mycket djupare och mer radikalt än kulturella yttringar, och att det enda sättet man kan möta en annan broder eller syster på är med ödmjukhet. Där i ödmjukheten kommer man att se att himmelriket finns hos var och en som lever i gemenskap med Jesus – och att var och en som lever med Jesus är ett vittnesbörd om riket som kommer – var och en bereder väg för herren på sitt sätt. Det gäller bara att lyssna efter den profetiska rösten, både då den tröstar och då den smärtar – och framför allt då den kommer från en människa som ser världen från ett helt annat perspektiv än ditt.

Vishetens gärningar har gett visheten rätt, säger Jesus. Vi skall se på frukten… bereder personen väg för Herren in andra människors liv eller inte… bereder mitt liv väg för Herren in i andra människors liv – eller inte. Det är en utmanade fråga!


Lyssna>>

  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post219

Predikan 1 advent 2018

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Sun, December 02, 2018 16:56:31

Predikan

1 advent 2018, årg. 2

Psalmer: 103:1-3, 105, 104: 1-3, 104:4-7, 111, 108 Pär-Magnus Möller

Se jag står vid dörren och bultar, säger Jesus i dagens text ur Uppenbarelseboken. Om någon hör min röst och öppnar, skall jag gå in till honom…

De flesta religioner går ut på att söka efter gud på ett eller annat sätt. Det kan vara genom fromma övningar, goda gärningar eller olika ritualer som man skall utföra för att den gud man söker skall bli glad och ta emot en i sina gudomliga boningar. Ofta får man leva i ovisshet om de goda gärningarna eller ritualerna räcker till. När det blir kris bland folket ökar man mängden ritualer eller gärningar för att blidka gudens vrede. Ibland kanske man slår sig själv för att visa att man är värdig gudens kärlek – det är som om guden man söker vill illa, vill hämnas, vi se lidande så att gudens blodtörst blir mättad. Visst kan man tala om att guden är nådefull och snäll – men det är inte nåd som är gratis, den kostar offer – och är därmed inte nåd mer än till ordet. Snäll kan man inte kalla någon som äger allt men inte ger det goda han har – men man hävdar ändå att guden är snäll för att inte drabbas av mer vrede. Så är många av den här världens religioner uppbyggda. De bygger på rädsla.

I dag möter vi den Gud vi lärt känna genom Jesus. Hurudan är då han i jämförelse?

Han står vid dörren och bultar.

Ser ni bilden! Gud står vid vårt hjärtas dörr och bultar. Dörren är stängd och han står utanför ber om att få komma in… Dörren är stängd för Gud och han står där utanför och ber och vädjar om att bli insläppt…

Den Gud som uppenbarar sig genom Jesus är något nytt i den religiösa världen. Vi har en gud som inte kräver att bli tillbedd och ärad, inte vill ha offer och ritualer, inte kräver något… men ber om att få dela våra liv.

Gud ber oss om lov att få dela våra liv!

Vi säger det igen: Den Gud som skapat universum och alla planeter och solar, stjärnor och månar, han som skapat all tid och dig och mig. Han ödmjukar sig så i kärlek till oss att han står som en tiggare utanför vårt hjärtas dörr och ber om att få ge oss bröd.

Ingen skall komma och säga att den kristna Guden är som alla andra gudar.

Vi ser samma sak i evangelietexten – konungarnas konung, härskarnas härskare, universums Gud och Herre väljer att rida in i den stad som är helgat åt hans namn, som en enkel, vanlig arbetande man, ridandes på en åsna. Denna världens härskare hälsade inte honom välkommen, men det vanliga folket gjorde det – den vanliga människan, utan makt och jordisk härlighet, hälsade honom välkommen. Han kom som en bror, en vän, en tjänare.

Varför kommer han i sådan ödmjukhet?

Jo, för han har ett enda ärende – att vinna våra hjärtan. Det är nämligen så att han som är så mäktig att han råder över universum har avsagt sig makten över en enda sak – en enda: Våra hjärtan. Han kan bestämma allt utom över våra hjärtan.

Varför? Jo, för att vi är honom så kära att han vill ha oss som sina vänner. En vän kan du inte tvinga till vänskap, inte tvinga till en levande relation. Han jämställer oss med honom – han vill att vi skall ha en jämbördig relation. Världen har aldrig hört talas om något liknande tidigare.

Gud har avsagt sig makten över våra hjärtan så att vi frivillig kan ge dem till honom – om vi vill.

Den kärleken är alla kärlekars kärlek – och vi kan inte greppa den med våra hjärnor.

Den som öppnar sitt hjärtas dörr för honom som står och bultar får sitt liv förändrat. Det är nämligen så att kärleken förändrar. Den som vågar bli älskad vågar efter en tid också älska med samma kärlek hen fått ta emot.

Så enkel är Guds plan för att rädda världen: Han ger sitt liv i kärlek så att vi vågar ge våra liv i kärlek – så att resten av världen, i sin tur, vågar omvända sig och bli hel, räddad, fri, helad – frälst.

Gud står vid min dörr och bultar.

Vad har jag för skäl att inte släppa in honom?

Alla skäl i världen faktiskt – Gud kommer nämligen att ställa till det där inne i hjärtat om du släpper in honom – och livet blir inte lättare! Så skäl finns det!

Att bli älskad villkorslöst låter underbart med är jättesvårt. Skall jag ta emot en sådan kärlek måste jag nämligen gå in i processen att våga acceptera och respektera mig själv för den jag är – jag måste börja älska mig själv. Det betyder att jag måste förstå att jag är helt ok som jag är, att jag är älskansvärd. MEN jag är inte älskansvärd för min status, mina ägodelar, för mitt utseende, för min kunskap, jag är inte älskad för att jag har många vänner och vet hur jag skall göra succé i den här världen… inget sådant spelar någon roll. I Jesu ögon är jag älskad eftersom jag är den jag är – precis som Gud är den han är. Jag är den jag är, säger Gud när Mose möter honom i den brinnande busken… jag är… säger Jesus gång på gång i evangelierna… och han vill att också jag skall bli den jag är… så att hans kärlek kan förvandla mig fullt ut.

Men den processen gör ont, den är fylld av smärta. Den förvandlingsprocessen innebär nämligen att jag behöver dö bort från det skydd av status, prylar och kunskap jag byggt upp som en mur kring mitt osäkra Jag – och istället börja i min djupaste längtan och rädsla: Att tillåta mig bli accepterad också i min fula nakenhet, genomskådad i alla mina fel och brister, i all min skam och synd.

Att fullt ut våga se sig sådan man är och ändå våga bevara sin heder och självkänsla är en svår övning – en smärtsam övning. Den stund du öppnar dörren för honom som bultar, börjar den processen. När han ser dig ser han allt – men älskar dig ändå. Han ger sig inte förrän du förstått det.

Men det är inte nog med det. När du släpp in honom ställer han till det än mer för dig.

I takt med att du börjar älska dig själv börjar du också älska andra… och det är också en smärtsam upplevelse.

När man älskar utifrån den kärlek Jesus älskar oss med kostar det på. När det kostar på gör det ont. Det finns en formulering i en av nattvardsbönerna jag tycker om där vi ber: Gör oss till ett levande offer i Kristus!

Att älska med den kärlek Jesus skänker oss är att göra sig till ett levande offer i Jesus. Den som älskar är på ett sätt försvarslös. Hen är försvarslös mot den andres glädje, för det blir ens egen glädje, men man blir också försvarslös mot den andres smärta och lidande – och den smärtan är ibland tung, för man börjar älska på riktigt – älska självutgivande såsom Jesus älskade självutgivande. Den kärleken är nödvändigt för att världen skall bli hel – och det är vår kallelse att öva oss att älska så att världen runt om oss blir hel – men det är lättare att, så som många gör, avskärma sig från medmänniskorna, tycka att de får sköta sig själva. Det är lättare att sprida lögner och sladder om medmänniskorna som gör att man legitimerar att man tar avstånd från dem. Det är lättare att göra människor till ideologiska frågor som man kan behandla som problem snarare än som människor – det är mycket lättare. Men det är inte din kallelse som kristen. Vill du ha ett lätt liv skall du låta han som älskar dig stå kvar där utanför ditt hjärtas dörr och bulta. Han kommer aldrig att bryta sig in – men till ditt sista andetag kommer han stå där – tills du vänder om i dina tankar – omvänder dig. Det är lättare att låta dörren vara stängd – men det är inte din kallelse!

Nu börjar advent – tiden då vi förbereder oss för den store kungens ankomst. Han valde att äntra denna värld som ett naket utsatt barn. Vi hade kunnat döda honom – och de fanns de som försökte. Han kommer, av respekt för dig, din integritet, ditt hjärta, inte som härskaren utan som den ödmjuke tjänaren, som den fattige, som flyktingen, som den utanförsatte, som den som behöver hjälp, som barnet… han ber om att få dela ditt liv… han ber om att få älska dig rakt igenom och förvandla ditt liv till kärlek…en sådan Gud har världen aldrig tidigare sett… De rädda säger att den guden är svag är svag. Men vi vet genom Jesus att den verkliga styrkan inte sitter i vapen och muskler – utan i den kärlek som ger sig själv åt den andre…

Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek är jag bara en ekande brons, en skrällande cymbal. Om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit… nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken…(1 Kor 13)


Inspelning>>



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post218

Predikan Minnesgudstjänst 2018

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Sun, December 02, 2018 09:17:10

Predikan Minnesgudstjänst 2018

Text:

Var inte rädd, Säljs inte två sparvar för en kopparslant? Men ingen av dem faller till marken utan att er fader vet om det. Och på er är till och med hårstråna räknade. Var alltså inte rädda: ni är mer värda än aldrig så många sparvar.

Predikan:

Året som gått har inneburit stora förändringar för många av oss. Människor som vi älskade finns inte längre band oss.

Även om döden i vissa fall kommit som en slags befriare från lidande och smärta lämnar den alltid efter sig ett tomrum som ingen eller inget i världen kan ersätta. Så stor är varje människa. Hon är inte ersättningsbar – hon är unik.

Tomheten bär med sig sorg. Sorgen kan se så olika ut – den följer inga mönster – precis som kärleken – den ser så olika ut – den styrs inte av lagar och regler – den styrs av livet. Sorgen och kärleken är tätt sammankopplade. Sorgen är ett uttryck för all den kärlek som inte längre har någon mottagare – den kärlek som studsar ut i tomheten.

På ett sätt står vi alla famlande inför döden – vi kan inte greppa den. Vi kan inte förstå att det liv som var så värdefullt bara rycks från oss – döden är onaturlig för oss.

Jo, jag vet att vi brukar säga att döden är det naturligaste som finns och att vi alla skall dö. Ändå protesterar hela vår varelse åt ett sådant uttalande. Så stort är livet att något så ynkligt som döden inte skall kunna ha någon makt över det. Och det är alldeles sant. Den ynkliga döden har ingen makt över livet.

Det är faktiskt det som hela den kristna tron handlar om. Den ynkliga döden har ingen makt över livet – för livet tillhör Gud – och Gud är inte besegrad.

Vi lever i en tid som på alla sätt försöker övertyga oss om att Gud inte finns – eller inte har någon makt – eller gått i pension och blivit så ”up to date” att han inte längre har någon plats i ett modernt samhälle. Istället vill man övertyga oss om att vi lever i en tid då vi har koll på allt, äger all kunskap, har all makt, omfamnar allt som vi behöver för att vara trygga. Vi behöver inte Gud, säger man – mi alla fall inte mer än som en fin dekoration vid livets högtider.

Men så kommer döden i vår väg. På något sätt möter vi där gränsen för vår förmåga. För vår makt – för vår kunskap.

Döden är bara slutet, säger man då. En icketillvaro bortanför allt. Människan är som gräset – hon vissnar och blommorna faller av…

Men vi vet allesammans samtidigt att det inte är sant. Livet är större än döden.

För längesedan tänkte man om det svarta himlavalvet att det var en duk som spändes över jorden – som ett tak. Nu vet man att det där svarta inte alls är ett tak utan en evighet som vi lever i – ett universum utan slut.

Jag tänker att det är på samma sätt med livet. Det kan se ut som en biologisk mekanism, lite hud, ben och blod som forsar fram i miltals långa ådror – inget mer – fascinerande förvisso – men ändå inte mer än just det.

Samtidigt erfar vi att varje liv är en öppen himmel in mot evigheten.

I kristne tro formulerar man den erfarenheten så här: vi är skapade till Guds avbild – övermåttan underbara – nästan som gudaväsen.

När vi står inför döden blir detta evighetens universum som varje liv rymmer ofta tydligt för oss. Den ynkliga döden är inte större än livet. Livet tillhör Gud och döden har inte besegrat Gud. Det är det hela påskens evangelium handlar om. Döden har inte besegrat Gud – därför behöver vi inte vara rädda för döden. Döden har ingen makt över dem som tillhör Gud.

Vill vi vara trygga i våra liv med Gud låter vi oss bli döpta. I dopet följer vi Jesus ned i graven och upp därifrån igen, ned i dopgraven och upp till det nya livet. Så har vi dött bort från dödens makt över oss – vi har blivit uppståndna med Jesus. Det är dopets djupa symbolik och verklighet.

I dopet har vi fått ett nytt liv med Gud – ett liv där vi inte behöver vara rädda för döden – ett liv där vi vågar leva fullt ut och fullt ut bli dem vi är. I dopet manifesterar vi den djupa insikt jag tror alla människor har – at livet är större än döden. Kyrkan står där mitt i staden eller byn som ett tecken på att döden inte har någon makt över oss – att vi är större än döden.

Ofta står kyrkobyggnaden mitt på kyrkogården – och nu i allhelgonatid tänder vi ljusen på gravarna – ett tecken på att vi tror – ja, vi vet – att livet är större, att gud är större – att vi segrat över allt som vill bryta ner.

Och i samma stund sörjer v idem som lämnat oss. Vissheten om livets seger över döden förminskar ju inte sorgen. Vi sörjer fortfarande den tomhet som den älskade lämnar efter sig. När en älskad dör så dör också en del av mig själv. Vi sörjer smärtan, ensamheten, längtan. Sådant är livet i denna värld där döden ännu har någon makt över vår tillvaro.

Näst intill kärleken är dock sorgen det vackraste som finns. Och det svåraste. När vi har det som allra svårast i vår sorg kan vi känna oss helt övergiva. Vännerna orkar inte dela sorgen, släktingarnas tröst blir tom, och ingen verkar förstå. Kanske vill man inte heller bli förstådd.

Men sorgen läker på ett eller annat sätt. Det tar tid, det kostar på. Men livet är starkare än döden, starkare än sorgen. Tomrummet finns kvar – men tiden gör att tomrummet efter den älskade inte bara är svart. Sakta men säkert tänds livets ljus på nytt där inne. Och man ser efterhand det vackra i sorgens rum. Livet är starkare än sorgen, Gud är starkare än sorgen – för han är där, mitt i sorgens ensamhet och delar.

Det är ett mysterium som man genom livet upptäcker gång på gång. Mitt i mörkret finns ljuset. Det tar ibland tid att upptäcka det, men det finns där, märkligt tröstande, märkligt värmande, märkligt… men ändå där. Mörkret är besegrat – men det tar ibland tid för oss att se det, vänja blicken, våga tro. Gud är där med livets seger… alltid!

Berättelse:

En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans, det andra var Guds.

När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.

Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta. "Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest.

HERREN svarade: "Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår - då bar jag dig.

Bön:

Ge oss mod att sörja, Herre, så att vi inte fastnar i bitterhet och skuld. För oss till läkedom och liv, du som förlåter och förnyar allt. Ibland är det svårt att se vad som kunde varit annorlunda eller vad som är omöjligt att ändra på. Men vi vill växa och mogna i din kärlek tills den dag kommer då allt som var dunkelt och gåtfullt här ska stå förklarat i ditt ansiktes ljus. Herre, ta hand om oss. I Jesu namn.



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post217

predikan 21 e trefaldighet 2018

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Mon, October 22, 2018 09:14:34
Predikan

21 e tref 2018, årg. 1

Psalmer: 285, 287, 292 B, 288 Pär-Magnus Möller

En kristen människa lever med två fötter på jorden och en fot i himmelen, är det sagt. Det är en bra bild även om anatomikunskaperna hos den som skapade bilden är något undermåliga. Två fötter på jorden och en i himmelen! Man kan uttyda bilden som så att vi skall leva och verka här på jorden men veta var vi hör hemma och är på väg.

Bilden är också bra för att påminna oss om de två diken vi som kristna lätt faller i. Det ena diket innebär att vi glömmer den fot som är på väg till himmelen. Den kristna tron blir då endast en inomvärldslig rörelse där vi bara funderar kring sociala mönster och mänskliga rättigheter utan att se att vårt rike också är av annat slag, man glömmer evighetsperspektivet. Det andra diket innebär att vi glömmer att stå med båda fötterna på jorden, då riskerar vi att bara bli en andlig rörelse utan kopplingar till vårt sätt att leva eller det samhälle vi skall verka i. Den levande kristna tron balanserar mitt emellan dessa båda diken – två fötter på jorden och en fot i himmelen!

Idag ställs vi inför en text som genom historien tyvärr har missbrukats av många själviska makthavare av olika kategorier. Fariséerna försökte sätta dit Jesus med en fråga som skulle få honom att tappa ansiktet; Skall man betala skatt till kejsaren? Om Jesus hade svarat att man inte skall betala skatt till kejsaren skulle han ha anklagats för att vara revoltör och samhällsfientlig, en som utsatte folket för fara genom att reta den romerska ockupationsmakten. Skulle Jesus däremot sagt att man skall betala skatt till kejsaren skulle han anklagats för att stödja den romerska makten som ockuperat landet och gå emot folkets och Guds vilja. Jesus stod inför ett omöjligt val. Men eftersom Jesus är Gud och är visare än någon av oss klarade han sig ur situationen med glans – naturligtvis; ge kejsaren det som tillhör honom, men ge också Gud det som tillhör honom.

Då denna text missbrukats har det skett genom att människor i maktposition menat att Gud vill ge dem rätt till tillgångar även då deras girighet utarmat fattigt folk. Ja, helt enkelt att de haft någon slags gudomlig rätt att roffa åt sig på andras bekostnad. Så menade naturligtvis aldrig Jesus. Han menade tvärt om. Den som vill följa Guds vilja skall inte sätta sitt begär till pengar eller till maktens symboler – makthavarna och de som äger stora ekonomiska tillgångar kommer att få svara för deras förvaltning – och den redovisningen kommer att bli hård. Ge därför dem vad de skall ha och besmittas inte av ägandebehov och samlande av skatter på jorden; Låt dig inte bli bunden av dem – du är mer värdefull än så – Du tillhör Gud, glöm därför inte att ge honom det han äger i ditt liv.

Detta betyder kortfattat att en kristen skall göra rätt för sig och stödja denna världens system så länge systemet inte inkräktar på de domäner av livet som enkom tillhör Gud. När dagens evangelietext missbrukats har man menat att makthavarna alltid har gudomlig rätt här på jorden och vi skall följa deras anvisningar hur de än lyder – men det är inte särskilt bibliskt att tänka så. När Daniel i gamla testamentet fick order om att inte tillbe någon annan Gud än kungen gick har rakt upp på sitt rum, vände sig mot Jerusalem och bad till Gud i alla fall – detta trots att han var kungens ödmjuke tjänare och en högt uppsatt tjänsteman. Det kostade Daniel närapå livet – men bibelstället visar att vi skall tjäna samhället och makthavarna så länge det inte inkräktar på relationen med Gud. Men när samhället tar bitar som enkom tillhör Gud – då är det vår skyldighet att reagera och gå i opposition – även om det kostar på.

Idag är det av denna anledning komplicerat att vara kristen. Var går egentligen den där gränsen där vi inte längre kan vara lojala mot det samhälle vi lever i? Var inkräktar vårt samhälles åsikter och tankar på Guds okränkbara områden i livet? Jag önskar jag hade några enkla svar, men det har jag inte – tyvärr!

Men jag kan lyfta fram några komplicerade områden där vi bör vara vaksamma och där vi bör reflektera mer än vi gör och kanske skaffa oss en välgrundad uppfattning: Kan man som kristen i denna värld gå med på att spara pengar i aktier och fonder och så stödja hela det spekulationssystem som världsekonomin utgörs av? Kan vi acceptera att samhället lägger sig i mer och mer av människors religiösa uppfattningar och sätter regler för dem – det gäller ju inte bara islamska kvinnor i burka utan också oss? Kan vi acceptera att samhällets primära uppgift bara är att skapa högre och högre tillväxt? Kan vi acceptera att man från samhället sida uppmuntrar spel och dobbel på det sätt som man gör? Kan man acceptera denna masshysteriska underhållningsindustri som tar mer och mer av vår tid och tillvaro? Kan man acceptera de främlingsfientliga makter som verkar bli mer och mer norm i Europa och i världen? Ja, så kan vi fortsätta och ställa frågor som tangerar gränserna kring vad som tillhör Gud och vad som tillhör kejsaren.

Som kristna har vi en profetisk kallelse i det samhälle vi lever i. Det betyder att vi i våra liv skall peka på Guds vilja med oss och därmed ofta leva annorlunda än alla andra. Ibland tycks vi kristna glömma denna kallelse. Istället för att göra Guds vilja tydlig i våra liv gör vi allt för att passa in och foga oss. Det är farligt för en kristen att allt för bra passa in i det världsliga samhället – risken är stor att vi slukas av det samhälle vi lever i och tappar vår specifika identitet. Vi skall ju leva i samhället, men vi skall inte leva av det. Paulus skriver: Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja. Rom 12:2

Vår identitet är att vi tillhör Gud genom dopet och tron på Jesus. Liksom myntet som fariséerna visade Jesus bar kejsarens bild, bär vi Jesu bild inristad i vårt inre. Vi tillhör Gud. Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud. Som kristna måste vi vara noggranna med vår identitet och med vår profetiska kallelse. Samhället vill att vi skall smälta in så att vi kan smälta bort i mängden. De vill att våra åsikter skall vara samstämmiga med samhället så att de inte irriterar och komplicerar. Men om vi på så vis skänker bort vår identitet skänker vi också bort det som enkom tillhör Gud åt kejsaren.

Vad är då vår kallelse i vårt samhälle? Kanske kan man utröna tre olika uppdrag som vi har, tre uppdrag som både stärker vår identitet och som bygger upp vårt samhälle:

1. Vi skall söka den stads bästa dit Gud kallat oss Vi har ett samhällsbyggande uppdrag. Vi skall inte dra oss undan samhället utan vi skall istället bygga upp det. Det är gott att engagera sig politiskt och att skaffa plattformar i samhället varifrån man kan påverka. Men en sak är väldigt viktig: Vår drivkraft och vårt mål i detta arbete skall inte vara eget välbefinnande eller karriären i sig utan längtan att skapa ett barmhärtigt samhälle där Guds goda gåvor skall komma så många till del som möjligt. Drivkraften skall vara ett samhälle där människans värde bevaras och där inte en grupp gynnas på bekostnad av någon annan. Målet får inte bara vara tillväxt utan barmhärtighet och kärlek till människorna och individen. Så förvaltar vi vårt profetiska uppdrag i politiken och på arbetsmarknaden.

2. Vi skall älska våra medmänniskor. Här har vi det svårare uppdraget. Enkelt kan man säga att vi skall försöka se på varje människa som kommer i vår väg med de ögon Gud ser på denna människa. Vår profetiska kallelse är i detta sammanhang att tjäna varandra utan baktanke. Vi får inte förtala någon enda människa och heller inte sladdra om henne eftersom vi vill visa henne orubblig respekt. Vi får inte fara med osanning gentemot någon utan vi skall hellre hålla tyst när vi är det minsta osäkra. Vi skall förlåta våra medmänniskor såsom Gud förlåter oss. Vi skall se det bästa hos var och en och behandla var och en som om det var Kristus själv. Här har vi lite att bita i. Att leva så här är att leva i den profetiska kallelse Gud gett dig. Världen saknar kärlek och inget är större än att få bära ut kärleken till en kärlekstörstande värld.

3. Vi skall manifestera Guds rike i våra liv. Här kommer vi till det att vi skall leva annorlunda. Vi skall i våra liv visa att vi inte hämtar vår kraft från samma ställe som världen i övrigt hämtar sin kraft. Vi skall visa att vi lever här i världen men att vi har vårt medborgarskap i ett större rike. Vi lever under kungar, presidenter och statsministrar här i världen, men vi lyder bara under en enda, nämligen Jesus. Jesus säger: "Mitt rike hör inte till denna världen…. mitt rike(är)av annat slag." Joh 18:36 Att leva i Guds rike med Jesus som kung är att prioritera annorlunda än många andra och att inte låta sig bli köpt av alla de tillfälliga åsiktsvindar som blåser över samhället.

En del av vår profetiska kallelse är församlingen. Ingen överlever i denna värld som kristen utan församlingen. I församlingen övar vi oss i att älska varandra såsom Jesu lärjungar; vi betjänar varandra, vi tala alltid väl om varandra och uppmuntrar varandra. Ingen i församlingen far med osant tal gentemot någon annan. Inte en enda i församlingen sladdrar. Vi försöker se det bästa hos var och en och har fördrag med varandras svagheter. Vi förlåter varandra när vi trots allt ändå går över gränsen och gör fel. Därför är församlingen en förebild för det samhälle vi lever i. Orsaken till att vi orkar leva så här föredömligt som vi gör - beror på att Jesus är mitt ibland oss. Vi ser på honom som vårt föredöme. Han älskar den värld han verkar i. Han älskar varje människa så mycket att han går i döden för henne. Jesus ser det bästa hos var och en och han förlåter allt. Eftersom han ger allt detta till var och en av oss i ordet, nattvarden, bönen och gemenskapen, förvandlas vi av denna kärlek som kommer från Jesus. Därför kan vi också älska varandra i församlingen.

Detta vårt profetiska uppdrag väcker huvudsakligen två olika slags känslor hos människor. Den ena känslan är hat. När Guds kärlek och Guds rike på det här sättet blir påträngande och vill komma nära och förändra människors sinne och tillvaro, reagerar många med misstänksamhet. Eftersom människor är vana vid att mötas av falsk vänlighet som alltid är beräknande, tror de inte att de kan bli älskade utan orsak. Eftersom människor är vana vid att kasta bort sina liv på meningslösheter, blir de oroliga då man börjar tala om verkligt viktiga saker som skuld och evighet. Eftersom människor är vana att bli trampade på blir många irriterade då de tas på allvar. Man slår Guds rike ifrån sig – det är för bra för att vara sant – alltså måste allt i hopa vara lögn, tänker de.

Den andra reaktionen är nyfikenhet och glädje. Många människor i vår församling, vet jag, har upptäckt denna glädje – att äntligen ha funnit något som håller, en trygghet som bär, en kärlek som tillåter en att växa och fördjupas som människa och bli alltmer äkta. Många har i vår gemenskap fått en erfarenhet av vad det är att bli förvandlade i Jesu närhet. Denna erfarenhet har väckt en längtan till att sprida evangeliet vidare.

Så får vi här i vår gemenskap se att då vi ger Gud det han skall ha och kejsaren resten, då formas allt till det bästa. Då får vi bli de profeter Gud kallat oss till, de profeter som kritiserar ytlighet och förtrampande av människans okuvliga värde. När vi utför vårt profetiska uppdrag får vi också se Guds rike växa och förvandla människor till Jesu likhet. Genom att ge Kejsaren det han har rätt till och Gud det han har rätt till står vi med två fötter på jorden och en fot i himmelen, dit vi är på väg. Amen.



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post215

19 e trefaldighet

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Wed, October 10, 2018 10:55:44

Predikan

19 e tref 2018, årg. 1

Psalmer: 5, 656, 253, 231, 300 Pär-Magnus Möller

Vilken fruktansvärd text. Om du inte håller med mig skulle jag nog våga påstå att du blivit så religiöst impregnerad att du inte hör vad där står. Det är lätt hänt. Vi stänger av lyssnandet eftersom vi tror vi vet vad som sägs i texterna – eller så ha vi lagt ett skimrande rosa söndagsskolefilter över orden och ser människor som levde för så länge sedan att de egentligen inte berör oss. Men om vi nu försöker lyssna till vad Jesus säger i texten och vågar tanken att han faktiskt talar till oss – vad hör vi då?

”Jesus satte sig mitt för tempelkistan och såg hur folk lade ner pengar i den. Många rika gav mycket. Så kom där en fattig änka och lade ner två kopparslantar, alltså några ören. Då kallade han till sig sina lärjungar och sade: ”Sannerligen, den där fattiga änkan har lagt mer i tempelkistan än alla de andra. De gav alla av sitt överflöd, men hon gav i sin fattigdom allt hon ägde, allt hon hade att leva på”.

Vad vill Jesus ha sagt med det? Vill han att vi alla skall ge bort allt vad vi äger och har? Är det verkligen det han vill?

Ja, om det bara hade varit det så hade det varit jobbigt och tufft – men det värsta är att Jesus vill något mycket mer än att vi bara skall skänka allt vi äger och har – han vill dessutom ha våra hjärtan.

Det är det texten handlar om. Fattar ni då hur hemsk texten är – Jesus ser i den fattiga änkan – en kvinna som de flesta nog skulle skaka på huvudet inför – en förebild i tro – en helgad människa – en som gav hela sitt hjärta – en sådan han vill att vi skall bli – du och jag.

Vad skall då Jesus med våra hjärtan till?

Ja, det är inte så att han samlar dem i en skål med troféer - nej han vill ha full tillgång till våra hjärtan så att han kan förvandla oss.

Ett hjärta som inte litar på Guds kärlek och omsorg, ett hjärta som inte längtar efter den frimodighet som änkan hade, är ett hjärta som det tar lång tid för Jesus att arbeta med.

Det är det som det handlar om- Jesus vill ha tillgång till ditt hjärta så att han kan göra dig väl, låta dig bli den du är avsedd att vara – din inre längtans människa. Men det är en process att nå den människan.

Jag tror inte texten handlar om frågan: Gjorde kvinnan rätt eller fel när hon gav allt hon hade att leva av? Det är naturligtvis inte så vist att göra som hon gjorde och Jesus säger inte allmänt att vi skall skänka allt så att vi inte har något kvar – men han verkar imponerad av henne. Han ser hos henne något han längtar efter att få se hos varje lärjunge.

Det var på Jesu tid fint att ge till templet – det var ungefär som att i dag skänka stora summor på TVs olika välgörenhetsgalor – det var en handling både i tro och i välgörenhet – och kunde man dessutom få gratis reklam för sig själv gjorde det ju inte saken sämre. Gåvorna gick både till de fattiga och till templet och många gjorde stor sak av att de gav en gåva; – de lät stöta i basunerna, som det berättas i ett annat evangelium, så att folk skulle uppmärksamma vad de gjorde. Bössorna kallades för basunerna kanske för att de såg ut som basuner. Det var status att kunna ge mycket. Men den fattiga kvinnan gjorde inget väsen av sitt handlade – men Jesus såg.

Hur vågade kvinnan ge så frimodigt/dumdristigt? Vi vet inte – vi kan bara gissa. Kanske var det förtvivlan som drev henne, kanske djup tacksamhet – men det måste också varit en djup, djup tillit till Guds omsorg. Hon visste att om hon först älskade Gud och Guds rike med allt hon ägde och hade – så skulle hon få allt annat hon behövde också. Hon vågade tro.

Hur ger vi då Gud våra hjärtan – hur efterlever vi det föredöme i tron som Jesus säger att kvinnan är?

Vi måste öva.

För att våra hjärna skall bli förändrade, för att vi skall förändra världen så att den blir lik det rike Jesus vill bygga utifrån våra omvända hjärtan så behöver vi öva.

Jag kan tänka att kvinnan i evangeliet bit för bit övat sitt givande. Därmed också övat tilliten. Om du vill bli en människa där Guds rike blir mer och med tydligt måste du öva dig att leva ut det riket. Vill du ha fred med dina grannar, vänner släktingar måste du börja öva den. Vill du att vi skall ha ett humant land – måste du öva humanitet, vill du att man inte skall tala illa om andra måste du sluta tala illa om andra. Så enkelt är det. Ibland tänker kristna i sin fromhet att man själv inte behöver göra något för att helgelsen skall växa fram i ens liv och man blir liksom av sig själv mer och mer lik Jesus bara man kallar sig kristen – men det stämmer inte – det är ett arbete med dig själv du kallas till.

Vi måste våga.

Rädslan gör att vi skjuter upp till morgondagen det Gud kallar oss att göra i dag – därför tänker vi ibland att man skall göra de där förändringarna i livet en annan dag då det passar bättre – eller då förutsättningarna är annorlunda. Gärna skyller man på någon annan, det är någon annans fel att jag inte gör det som jag tycker är rätt. Men så fungerar det inte – du måste våga bryta dina invanda gränser, våga ge fastän andra säger att det är dumt, måste göra den goda gärningen fastän det är obekvämt, måste säga de där orden till befrielse fastän det svider i ens högmod.

Det Jesus såg i änkan var en kvinna som vågade låta sitt förvandlade hjärta styra hennes handlingar så att de i sig blev ett vittnesbörd om Guds rike.

Vi måste lita på att nåden alltid är större.

Det kristna livet är en övning, inte en examen. Det är just det som gör att vi vågar vara frimodiga. Det är som kristen helt ok att göra fel, helt ok att satsa på fel häst, helt ok att göra bort sig. Så länge du går in med ditt hjärta, så länge det är det du vill öva för Guds rike, så länge det är din insats i relationen med Gud är det helt ok att det blir fel. Problemet i kristen tro i dag är att många inte vågar. Man låser in sig i rätta formuleringar, i kloka beslut, i accepterade strukturer. Den ”vansinniga” frimodighet som faktiskt driver kyrkan framåt lyser med sin frånvaro. Vi behöver fler helhjärtade dårar, som kvinnan i evangeliet i dag. Sådana som vågar med sitt eget hjärta som insats förändra denna värld så att den blir lite mer lik Guds rike.

När vi i helgad dåraktighet vågar våra hjärtan för Guds rike skall vi veta en viktig sak – Jesus ser oss – han ser på oss med samma kärlek som han såg på änkan som gav allt hon hade att leva på. Och han sviker oss inte.

När det blir fel, vilket det blir i all helhjärtad överlåtelse ibland, är alltid nåden större. Det är vår uppgift som församling att se till att det är så. När någon av oss blivit för frimodig, när någon av oss gett mer än vi kanske skulle: Då – skall vi andra trösta, styrka och bära.

De små ören som änkan gav har sedan den dagen blivit ett vittnesbörd om tro för alla som läser evangeliet. Så kan också din/Vår frimodighet, helhjärtenhet, överlåtenhet bli till ett vittnesbörd som förändrar världen. Trons kraft förändrar världen genom dig, genom oss.

Våga öva, Våga våga, våga misslyckas – Nåden är alltid större – var frimodiga såsom änkan i evangeliet var frimodig – då skall du få se Guds rike i görningen.



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post214

15 e trefaldighet

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Mon, September 10, 2018 09:38:36

Predikan

15 e tref 2018, årg 1

Psalmer: 16, 688, 249, 75, 58 Pär-Magnus Möller

I en värld full av måsten provocerar Jesus oss i dag rejält: Gör er inga bekymmer!

Observera att han inte säger att vi inte skall bekymra oss, han säger inte att vi skall valsa omkring i världen som världsfrånvända andliga tomtar och säga att allting är underbart och att det inte finns något att bekymra sig över. Det finns faktiskt massvis med saker att bekymra sig över – och saker som vi bör bekymra oss över. Det Jesus gör är att han säger att vi skall bekymra oss över rätt saker.

Vi gör oss nämligen bekymmer över sådant vi inte behöver bekymra oss över.

Jag har märkt i mitt eget och i andras sätt att leva att det där med att göra sig bekymmer faktiskt är en flyktväg bort från verkligheten – bort från de verkliga bekymren. Istället för att ta eget ansvar för något man har ansvar för - men som man tycker är lite för besvärligt att hantera - så skapar man ett bekymmer; t.ex. en medmänniska som man kan skylla allt på. Så kan man plötsligt höra sig säga: Om det inte vore för den hemska personen så vore allt bra – det är den personens fel att saker och ting inte fungerar, det är den personen som står i vägen för det som är gott.

Saken är att det funkar jättebra att göra så – man lägger liksom ut en dimridå som många människor går på och så står man plötsligt där fri och oskyldig till allt ansvar. Ibland är det andra saker man skapar bekymmer runt – det kan vara en sjukdom, en tråkig omständighet eller nästan vad som helst. När man väl gjort sig bekymret och lägger sin energi på att blåsa upp det så är det som om de verkliga bekymren alltid blir någon annans fel eller ansvar.

Det är helt enkelt lättare att göra sig bekymmer än att lösa de verkliga bekymren. Det är lättare att leva i lögnen än i verkligheten.

Ett klassiskt exempel som jag hörde för några år sedan: Det var den bittre ungkarlen som skyllde sin sigelhet på invandrarna: - Invandrarna kommer här till vårt land och tar alla våra kvinnor, sa han. Tja – det är ju ett sätt att se på det hela. Ett annat sätt att se på det hela vore ju att om han fixade till sitt liv, tvättade sig, vårdade sitt språk och tog tag i sin ekonomi och livsstil – så att han kanske han blev lite attraktiv för det motsatta könet – men si den var för jobbigt – det var lättare att göra sig ett bekymmer som han kunde gömma sig bakom. Vi gör så allihopa på ett eller annat sätt.

Det Jesus försöker göra i dag är att hjälpa oss se saker och ting på ett rätt sätt – så att vi inte går under av bitterhet och lögner. Han ger oss en väg att gå så att vi klart kan se och förstå vad som är rätt och vad som inte är det.

Jesus säger: Sök först Guds rike och hans rättfärdighet. Ha det som fokus – då faller allting annat rätt i era liv. Då lär ni er att bekymra er över rätt saker, oroa er för rätt saker och glädja er över rätt saker. Sök först Guds rike och hans rättfärdighet så skall ni få allt det andra också.

Men vad kan det då vara att ”söka Guds rike och hans rättfärdighet” – vad betyder dessa vackra religiösa ord egentligen?

Svaret är som alltid enkelt och samtidigt svårt. Frågan vi kristna alltid måste ställa oss är vad som står i centrum av våra liv. Var är vår blick fästad?

Ett klassiskt bibliskt exempel på vad jag menar är Petrus som satt i båten tillsammans med de andra lärjungarna. När han fick se Jesus komma gående på vattnet så ville han också göra som Jesus. Jesus kallade på honom och Petrus tog ett steg över relingen. Med blicken fäst på Jesus lyfte han också upp det andra benet ur båten och satte foten på vattenytan, och till hans förvåning bar vattnet honom så han kunde börja vandringen ut mot Jesus. Men … plötsligt tappade Petrus fokus. Hans tankar började irra och han glömde bort Jesus och funderade istället på ytspänningen, de vitskummande vågorna, och hur kallt vattnet var om han skulle trilla i. Då, berättat evangelisten, sjönk Petrus.

I våra kristenliv kan vi nog alla känna igen oss i detta misslyckande. Vi har kanske varit med om en andligt stark upplevelse. Vi tänker: Från och med nu skall jag alltid följa Jesus, alltid be, alltid läsa min bibel, alltid prioritera min gudstjänst. Så börjar man med frimodighet leva det liv man bestämt sig för – och kanske ser man lite frukt växa fram i det livet i form av frid, glädje och andlig styrka. Men … så blir man förkyld, eller så går bilen sönder, eller så är det någon kristen broder eller syster som säger något ofördelaktigt om en – eller någon annan småsak – och tillvaron snurrar till en sekund. Hur lätt är det inte då att vi tappar fokus, vänder blicken bort från Jesus och tappar alla ambitionerna.

Misslyckandet skapar en känsla av missmod och ovilja att sätta upp nya mål… vad skall det vara bra för, jag kommer ju ändå att misslyckas igen. Kan ni känna igen er.

Det är i denna kamp Jesus vill hjälpa oss att prioritera rätt – så att vi förmår hålla ut och inte sjunker i missmodets oändliga skummande hav.

I dag får ni fyra små tankar om vad det är att först av allt söka Guds rike och hans rättfärdighet som ni kan meditera över under veckan som kommer:

Tanke 1: Förstå vad som är centrum i tron.

Kristen tro har två fokus som vi aldrig får släppa. De sammanfattas i ordet: Du skall älska herren dig gud med hela ditt hjärta… och din nästa som dig själv. Så enkelt är det – men just det enkla i tron har vi mest svårt att förstå. Därför tror vi istället att kristen tro är att ägna sig åt olika former av andliga övningar såsom en viss typ av bön, ett systematiskt bibelläsande och deltagande i kyrkliga aktiviteter. Det är absolut inget fel med andliga övningar eller kyrkliga aktiviteter – det kan vara hur nyttigt som helst – men man måste komma ihåg att det inte är nödvändigt. Dessa är istället gåvor du kan använda när de hjälper dig växa i tron och ha fokus på Gud och medmänniskan. Men ibland är det så att man inte förmår be, eller ha tid att läsa, eller ork att träffa andra kristna. Då är det så. Om man då tror att man måste ha fokus på de andliga övningarna är det lätt att man går under, sjunker i missmod. Alla kristna går igenom olika andliga kriser kring bibelläsning och bön – det är inget konstigt. Prioritera då det viktigaste: vissheten om att du alltid är inför Guds ansikte – och att du kan ana Kristus i varje medmänniska du möter. Mer behövs inte just då.

Tanke 2: Ha lagom ambitioner i ditt kristenliv.

Kristen tro är en övning – en övning att bli dig själv helt och fullt. Målet är inte att bli en religiös förebild eller andligt världsfrånvänd. Målet är att bli äkta. Därför är det viktigt att skaffa sig rätt förebilder. En del kristna sätter helgonlika människor som förebilder; människor som kan be timvis utan att bli trötta, människor som orkar leva självuppoffrande liv under omänskliga omständigheter – eller något likande. En del tänker i sin fromhet att Jesus är väl en rimlig förebild – men är han verkligen det? Trots allt är han ju faktiskt Gud och har genom det ett visst försprång från oss vanliga efterföljare. Inte många av oss förmår gå på vatten, förlåta alla våra fiender då vi spikas upp på kors eller klara av att frestas av djävulen fyrtio dagar och nätter utan att bli hungrig. Bara som några exempel. Frågan är om Jesus ens begär det av oss. Det var ju han som fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet, som det står i psalmen.

Tanke 3: Förstå att kraften kommer från Herren.

Detta är så oerhört viktigt i det kristna livet. När vi skall söka Guds rike och hans rättfärdighet är det så lätt att vi börjar leta efter vårt rike, vår makt och vår rättfärdighet. Den stora övningen som kristet liv innebär är att lämna det egna, lämna denna världen rike och makt och förlita sig på att Guds löften bär. Det är en svår övning.

I ungdomsgrupper gör man ibland en trygghetsövning som går ut på att man står i en ring runt en person som har en bindel för ögonen. Personen med bindel skall stå rakt upp och ned men tillåta sig falla åt olika håll i förtröstan på att de som står runt omkring skall ta emot och mjukt skjuta personen vidare så hen kan falla åt andra hållet – som en pendel. När man står där i mitten är det oerhört svårt att tillåta sig falla – man vill ha koll på situationen. När man tippar över och måste våga lita på att vännerna tar emot så är fallet istället en väldigt skön och befriande känsla – fallet upplevs både som en död och en befrielse – och händerna som mjukt tar emot känns som en kärlekshandling.

Det är Herren som bär det kristna livet. Att öva sig att dö bort från sina egna ambitioner kring det andliga livet är nästan som att falla bort från allt som man innan trodde sig ha makt över. Övningen att våga falla är den enda övning vi behöver ha som ambition i kristenlivet – då löser sig allt annat också.

Till sist tanke 4: Inse att allt är nåd.

För att kunna ha fokus på att söka Guds rike och hans rättfärdighet behöver vi förstå att hans rike och hans rättfärdighet inte är något annat än nåd.

Att leva ett kristet liv är att våga leva i det ständiga fallet och i den ständiga upprättelsen. Det är så livet ser ut. Kristet liv är att i kärlek sträcka sig efter att göra det som är gott i vetskap om att du kan falla – och i fallet veta att en kristen alltid faller i Guds famn – och väl där i famnen veta att detta är helt ok, att du gång på gång får börja om från början igen. Det är genom denna övning du får djupare och djupare ana vad nåd verkligen är – vad som är viktigt fokus i det kristna livet och vad som inte är det. Därför säger Jesus till oss i dag:

Gör er inga bekymmer… Sök Guds rike… sök Guds rättfärdighet… då skall du se att ditt liv bli helt, helat och fruktbärande. Vet att Herren han koll på tillvaron och att du inte behöver oroa dig för morgondagen. Var dag har nog av sin plåga – Herren vet vad ni behöver.



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post213

13 e trefaldighet 2018

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Tue, August 28, 2018 15:53:53

Predikan

13 e tref 2018, årg 1 r

Psalmer: 94, 399, 86 Pär-Magnus Möller

Den som visar barmhärtighet är min nästa nästa. Den som visar barmhärtighet följer Guds bud. Det är därför vi kristna alltid är så barmhärtiga mot varandra och mot andra. Det är därför vi alltid älskar varandra och tjänar varandra - för vi vill vara lika Jesus - han som är barmhärtigheten förkroppsligad. Det står ju skrivet: Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader, barmhärtighetens fader och all trösts Gud. 2 Kor 1:3 . Tröst, barmhärtighet, nåd, kärlek - det är dessa begrepp som är Guds lags centrum. Det är dessa begrepp som är prejudicerande när Guds lag skall tolkas. Det är ju Jesus själv som är det prejudikatet.

Ibland har vi kristna fått för oss att Guds lag och Jesu nåd är två poler av Guds vilja och väsen; Lagen dömer oss och berättar hur dåliga vi är - att vi är syndare och misslyckade - Lagen berättar om hur vi borde vara om vi vore perfekta, den får oss att känna det där stynget av misslyckande som tvingar oss till nåden. Men det är verkligen inte hela sanningen om Lagen. Kommer ni ihåg mannen som kom fram till Jesus och frågade vad han skulle göra för att följa Jesus och Jesus svarade att han skulle leva enligt buden. Det visade sig att mannen verkligen levde så som buden befallde - Jesus ju bejakar hans påstående men leder honom vidare genom att säga att han också skulle sälja allt han ägde och ge till de fattiga - för först då skulle mannens kärlek fullkomnas. Men till det tvekade mannen eftersom han ägde mycket - och vem anklagar honom för det - inte jag i alla fall. Alltså är lagen inte bara ett domsredskap för att få oss att förstå hur beroende av Guds nåd vi är - den är ett sätt att leva nära Gud.

Jesus och Jesu nåd - tolkar vi kristna ibland som motpolen till Lagen - Jesus är då bara kärlek, frid, och ett stort mottagande. Jesus kräver inget - han är ju gratis - vi behöver bara fyllas som tomma kärl av hans närvaro så blir våra liv fullkomliga. Men det är inte hela sanningen om Jesus eller nåden. I Johannesevangeliet säger Jesus några för oss ibland underliga ord: Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner, om ni gör vad jag befaller er. Joh 15:13-14. Jesus villkorar vänskapen med honom till dem som gör hans vilja. I Jesu bön Fader vår ser vi samma sak: Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro. För att få Jesu förlåtelse måste vi ge förlåtelse, för att vara Jesus vänner måste vi lyda honom. Och för att kunna leva i Jesu kärlek måste vi också älska: Om någon säger: "Jag älskar Gud" men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett. Och detta är det bud som han har gett oss: att den som älskar Gud också skall älska sin broder. 1 Joh 4:20-21.

Lagen och Jesus är inte två motpoler - de är ett enda. Jesus säger ju: Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla. Sannerligen, innan himlen och jorden förgår, skall inte en enda bokstav, inte minsta prick i lagen förgå; inte förrän allt har skett. Den som upphäver ett enda av buden, om så det allra minsta, och undervisar människorna så, han skall räknas som den minste i himmelriket. Men den som handlar och undervisar efter dem skall räknas som stor i himmelriket. Jag säger er att om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariseernas, så kommer ni inte in i himmelriket. Matt 5:17-20

Vad har då detta med dagens ämne, medmänniskan, att göra - och med texten om den barmhärtige samariern? En hel del faktiskt!

Jag hade förmånen att för några år sedan hälsa på i vår en församling i Handeni i Tanzania. Det var mitt första besök i Afrika och det var faktiskt ganska omskakande och lärorikt. Det lutherska stiftet där församling finns hade de senaste fem åren växt från 95 000 medlemmar till idag ca 150 000. Det är en 63% ökning. Det motsvarar att en liten församling med 25 gudstjänstfirare för fem år sedan idag skulle vara 40 stycken - det är inte illa jobbat. Det skulle betyda att om församlingen fortsatte att växa i samma omfattning skulle den om tio år ha ca 110 gudstjänstfirare varje söndag. Visst låter det rimligt och underbart. Hur hade då detta skett?

Jo, dem jag talade med var överens om att orsaken till stiftets och församlingarnas växt var att man såg hela människan. Man arbetade med många sociala projekt, man byggde skolor, till och med universitet, man lärde människor ekonomi och hushållning, man byggde upp ett nät av social trygghet. Av stiftets fyra huvudarbetsuppgifter var bara en inriktad på teologi och det vi kallar mission - de andra handlade om ekonomi och trygghet. Först reagerade jag med att tycka att det ju ändå borde vara teologin som stod i centrum, kunskapen om Gud och Guds ord. Skulle kyrkan verkligen arbeta med allt det där andra? Var inte det samhällets uppgift? Utarmades inte kyrkan av att bli allt för socialt inriktad.

Det var då jag insåg det som jag innan talade om; När Gud kallade samman sitt folk gav han det först det vi kallar lagen. Han gav dem helt enkelt en ordning för livet - det goda och rätta livet. Gud undervisade genom lagen om rättvisa och övade folket att leva rättvist. Han undervisade om hur vi skulle leva tillsammans med våra föräldrar, barn och vänner - ja till och med ovänner. Han undervisade om sexualitet, pengaförvaltning, hur man skulle behandla utlänningar. När vi läser i gamla testamentet kan vi ibland bli lite förfärade eller förundrade över vilka små petitesser som Gud verkade bry sig om för att samlevnaden skulle fungera bland hans folk. Gud ger oss onekligen många tröttande uppräkningar av både det ena och det andra. Men hans nitiskhet vittnar om en enda sak: Gud engagerar sig i hela människans liv - alla delar av livet är Guds och för alla delar har han en plan. Det var detta som den lutherska kyrkan i Tanzania hade upptäckt. När de skulle predika ordet kunde det inte sväva fritt från det konkreta livet: Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Inte kan väl tron rädda honom? Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: "Gå i frid, håll er varma och ät er mätta", men inte ger dem vad kroppen behöver? Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död. Nu kanske någon frågar: "Har du tro?" – Ja, och jag har gärningar. Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro. Jak 2:14-18

När vi läser evangelierna och studerar Jesu undervisning kan vi ganska snart se att Jesus är lika engagerad i alla livets delar som lagen är. Jesus är engagerad i hur vi förvaltar våra pengar, hur vi lever tillsammans, hur vi bygger rättfärdiga samhällen, hur vi ser på våra medmänniskor. Allt som engagerar människan engagerar sig också Gud uti. "På er är till och med hårstråna räknade" säger Jesus - så engagerade i våra liv är han.

Jesus är också hård mot dem som skiljer relationen med Gud från relationen med medmänniskan. De som inte förstår att Gud är i medmänniskan har inte förstått någonting. I liknelsen Jesus ger oss idag är detta mycket tydligt.

Prästen och leviten var på väg till Jerusalem - de skulle troligtvis tjäna i templet och hade renat sig för att möta Gud som fanns i det allra heligaste. Att röra vid en blodig medmänniska var det samma som att orena sig och då skulle de inte kunna tjänstgöra i templet så som de önskade - dessutom hade de inte tid - "Gud var ju viktigare än allt" tänkte de och skyndade vidare. Saken var bara den att han som tronade i det allra heligaste inne i Jerusalems tempel just nu befann sig liggande vid vägen mellan Jerusalem och Jeriko. Några rövare hade slagit ned honom och förnedrat honom. Men det såg inte prästen och leviten. De kände inte igen Gud den Högste i den blodige mannen - de var förblindade - därför gick de förbi utan att hjälpa. Den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan nämligen inte älska Gud, som han inte har sett.

Jag tror att kyrkan i vårt land och vi som lever i dess församlingar ofta är drabbade av samma blindhet som prästen och leviten. Vi har ibland i våra kristna sammanhang skapat en slags pseudovärld där vi liksom håller Gud fången. Våra liv med Gud har liksom stängts inne i intellektuella resonemang och felaktig lagiskhet. Jag har märkt att vi ofta byggt upp en värld där vi bara släpper in dem som är våra likar, dom tycker som vi, lever som vi, har ungefär samma sociala status som vi. Det känns tryggt. Samtidigt låter vi vår tro på Gud den högste begränsas till rätta formuleringar och begrepp - och tro mig - jag menar att rätta formuleringar och begrepp är oerhört viktiga inom teologin, men läran om Gud är död om den inte får konkreta konsekvenser i hur vi lever gentemot medmänniskan. Utan att egentligen mena det har vårt sätt att tänka kristen tro gjort oss smått gnostiska i vårt förhållningssätt till Gud. Gnosticismens grundtankar är att man skiljer mellan det andliga och det kroppsliga. Det andliga är fint och rätt och sant medan det kroppsliga egentligen inget är värt. Vi menar inte så och vi tror inte så - men vi lever ofta så - och det är inte kristen tro att leva så.

I den Lutherska kyrkan i Tanzania hade man förstått detta. Man kunde inte möta folket med tomma ord - hur sanna de än var - man måste med handling och kraft visa Guds barmhärtighet och omsorg till och med om våra hårstrån.

Inför Gud är vi inte uppdelade i andliga människor och kroppsliga – vi är hans barn – och så måste vi också se på vårt uppdrag – Vårt uppdrag är att älska och tjäna medmänniskan såsom Gud älskar henne – och vi skall komma ihåg att också vi är medmänniskor som måste få kärlek och omsorg. Ibland kan vi hjälpa – ibland behöver vi hjälp – tillsammans är vi Kristi kropp.



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post212

12 e trefaldighet 2018

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Sun, August 19, 2018 19:22:35

Predikan

12 e tref 2018, årg. 1

Psalmer: 39, 284, 96, 288. Pär-Magnus Möller

Effata – öppna dig!

Jesus uttalade den enkla befallningen – och stora saker hände i mannens liv. Det ändrades i grund. Gårdagen kom på intet sätt bli lik morgondagen. Något verkligt livsomvälvande radikalt hände när Jesus rörde vid honom.

På ett annat ställe i evangelierna berättas det om en kvinna som i tveksamhet smög sig in i hopen som samlats kring Jesus för att få röra vid hans mantel. När hon rörde vid honom blev hon frisk. Jesus uttrycker det som om att det gick ut kraft från honom.


Var Jesus någon slags magiker? Någon slags religiös helare? Nej, det är inte det som det handlar om. Evangelisterna lyfter fram Jesu helandeunder av en helt annan anledning. Händelserna vill visa att Jesus är källan till liv. De som tar emot av den källan, om det så är genom en passiv eller aktiv handling, får del av den nya liv som vi kan kalla Guds rike, himmelriket.

Det är om det nya livet i Kristus jag tänkte stanna upp något litet i dag – det liv som gestaltas i den frihet vi har i Kristus.

Saken är den att om Jesus rört vid dig i dopet, i tron och du lever den nya liv du fått så är du som kristen i denna värld en ny skapelse – något nytt. Inte så att du svävar över marken och låter glorian bländar alla som ser dig – nej på ett mycket djupare sätt är du förvandlad. Du är öppnad för det nya livet. Effata!

Tänk om mannen som var döv och nästan stum efter mötet med Jesus inte brydde sig om den nya frihet han fått. Tänk om han stoppade vaddtussar i öronen och vägrade öppna sin mun – då hade han haft friheten men han hade inte levt ut den. Vad nytta hade då mötet med Jesus gjort – ingen som helst.

Ofta upplever jag att vi kristna ändå beter oss just så. Det nya liv vi fått lever vi inte ut. Det är som om vi inte vågar – som om vi inte förstår – som om vi tror att det är för bra att vara sant. Tänk om vi idag vågade plocka ut någon liten vaddtuss, öppna någon liten mun, befria några självbundna händer och befria några igentejpade ögon. Då hade vi i dag fått se samma under som man fick se då Jesus ropade Effata över den döve mannens liv.

Vad vi ständigt behöver återvända till är att kristen tro inte är en religion bland alla andra. Syftet med kristen tro är inte att presentera ännu en teologisk tanke om Gud, Inte att upprätta ännu en lista av punkter hur man lever ett gott liv, inte att skapa några nya mystiska andliga upplevelser – sådant är världen redan full av. Nej, det Jesus ger oss är ett nytt liv – ett liv olikt det som de flesta andra lever – ett annat liv än det som deformerats av vår rädsla, synd och självupptagenhet, det skadade liv som beskrivs så bra i berättelsen om Adam och Eva. Jesus vill öppna för dig det liv som Gud avsett: Effata!”

Tre insikter om friheten i Kristus och tre övningar till dessa kommer här:

Du är genom Kristus befriad från det onda till livet.

Det är inte så att du automatiskt är befriad från det ondas konsekvenser i ditt liv. Sjukdom, lidande och tråkigheter finns i denna värld och vi kommer inte undan dem. Men genom Jesus vet du att det mörker vi ser i denna värld inte har den yttersta makten. Därför skall vi inte kapitulera inför mörkret utan vara ljus på alla sätt vi kan. Genom mötet med Jesus är du världen hopp. Vill du bli hel, vill du bli den du är utifrån din fulla potential så behöver du gå in i kampen för det goda – på alla sätt. När du gör det befrias du mer och mer från den bundenhet och förlamning som ondskan paralyserar oss med till den frihet och den frimodighet som gjorde att den lille David vågade gå in i kampen mot jätten Goliat och vinna. Om David inte hade sett vem han var i Gud hade han aldrig vågat. Men nu såg han att han, liksom du, var utvald till att göra Guds verk. När han handlade efter den insikten blev han också den han var kallad att vara – Israels kung.

Du är genom Kristus befriad från rädsla till kärlek.

Rädsla är det som mest av allt hindrar oss från att bli dem vi i Kristus är. Rädslan gör oss små, instängda, självcentrerade. Rädslan gör att vi inte vågar älska. Rädslan gör att man ser fiender i dem som är olik en själv – rädsla gör att vi inte våga tänka utanför våra invanda boxar, rädsla gör att vi inte vågar möta oss själva som vi är – rädsla gör att vi inte vågar möta Gud.

Din övning är att försöka leva och förstå tillvaron utifrån sanningen att du inte behöver vara rädd. Börja med frågan: Vad är jag rädd för? Är du rädd för att inte räcka till, att sanningen om dig skall göra att domen över dig bli så hård att du går under, att Gud inte kan älska dig, att du inte överhuvudtaget är älskansvärd. Är du rädd för andra människor – varför då? Tror du de har makt över dig att göra dig till någon annan än den du är?

Ja, jag vet att det är lätt att säga att vi inte skall vara rädda – och svårt att leva utan rädsla. Men sanningen är dock den att Jesus gått i döden för dig av kärlek till dig, han har förlåtit alla synder, han har gett dig en ny identitet och ett evigt liv – du är den himmelske konungen son eller dotter – det är den du är. Det är den friheten du behöver öva dig i!

Tillåt dig därför att gå över din rädslas gränser – tillåt dig att älska även dem du inte tror att du kan älska, unna dig att förlåta din fiende, unna dig att låta andra trycka vad de vill om dig, unna dig att låta bli att döma dig själv eller andra. Den frihet du då smakar är grunden för att våga gå modets väg framåt – så att den frihet du verkligen har också känns i ditt liv, och världen omkring dig förvandlas.
Jesus sa: ”… den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.” (Joh 4). Han sa: Var inte rädda! Låt kärlekens liv flöda ur den källa Jesus öppnat i ditt inre!

Du är genom Kristus befriad från den religiösa strävan till frimodighet.

Jesus kom inte för att skapa en ny religion. Han sa istället: Jag har kommit för att ni skall ha liv, och liv i överflöd.

Vår uppgift är att befria människor till det liv Kristus skänker oss. Tyvärr är det ofta så att vi istället gärna binder både oss själva och andra som vill tillhöra Kristus med religiösa föreställningar som inte kommer från Kristus utan från vår egen osäkerhet. ”Så här har vi alltid gjort” är ett begrepp som är kärt i många kristna miljöer. Så fort det ser annorlunda ut blir vi osäkra och håller oss till hur det var när vi själva var yngre eller som vi föreställer oss att det alltid varit. Gärna bestyrker vi våra påstående med diverse bibelcitat. Den värsta sorten av sådan här religiös rädsla är när vi säger ungefär att; jag tycker inte så, men eftersom det står i Bibeln måste jag ändå döma den handlingen, den gruppen, eller den personen. Oftast drabbas man inte själv i den domen – men man skyller liksom ifrån sig på Gud för att nytänkande och förändring inte får ske. Resultatet av ett sådant tänkande och ett sådant handlade är att man hindrar människor från det liv de är kallade till. Det är liksom lika ofruktsamt som att aga sina barn i föreställningen om att om jag agar dem tillräckligt kommer de att förstå att jag älskar dem.

Var istället frimodig. Det är alltid Gud som dömer – du behöver inte göra det – din uppgift är istället att leva ut det frihetens liv du är kallad till och så skapa frimodighet hos andra. Din uppgift är att älska och stå emot allt som hindrar Kristi kärlek att förverkligas i världen. Vi är kallade att som kyrka vara frihetens, hoppets och kärlekens tecken i den här världen. Vi är kallade att vara ett salt mot allt som gör att människokärleken, friheten och glädjen kvävs i tillvaron. Vi gör det inte av egen kraft utan i honom som kallat oss att tillhöra honom – Jesus själv.

Är det ett lätt liv han kallar oss till? Nej, förstås inte – men det är ett utmanande liv utifrån våra egna premisser och gränser. Han kallar dig inte till en religiös upplevelse – han kallar dig till ett helt liv där du får växa till och bli mer och mer den människa han skapat dig att vara. Du är redan det du skall bli.

Så öva dig att gå från det onda till livet, från rädslan till kärleken, från den religiösa stävan att tillfredsställa Gud till den frimodighet hans kärlek ger dig tillträde till.

Öppna dig mer och mer för Friheten i Kristus så att du blir än mer levande: Effata!




  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post211

11 e trefaldighet 2018

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Sun, August 12, 2018 20:18:45

Predikan

11 e tref. 2018, årg. 1

Psalmer: 245, 222, 41, 230, 231 Pär-Magnus Möller

Mycket i den här världen bygger på att vi trampar på varandra. Det fungerar nämligen så i en värld som bygger på makt och på rädsla. Om du inte vet vem du innerst inne är, vilket många människor i vår tid inte vet, så är ett sätt att bli någon att trampa ner någon annan. Man pratar skit om någon man inte tycker om så att alla förstår att sådan är i alla fall inte jag. Man lägger allt ansvar på en felaktighet på någon annan och berättar hur illa det är ställt med honom eller henne som inte kan göra vad han eller hon skall, så att alla förstår att om jag hade haft makten hade det varit helt annorlunda. Att utnyttja andra på detta sätt för att definiera sig själv är mycket vanligt, vi har alla blivit utsatta för det - vi har alla utsatt andra för det – men det är en mycket destruktiv och farlig väg att gå.

Det här sättet att klättra på andra handlar inte bara om individer utan också om grupper. I alla samhällen har det funnits grupperingar som man anser sig ha rätt att trampa på och se ner på. Judarna är ju en sådan känd grupp. Man hittar på saker om dem som legitimerar att man gör som gör och plötsligt har man genom att trampa ner andra lyft upp sin egen folkgrupp och gör den till något mer än andra grupper. Det sker i vårt samhälle också. Vi har ju ett parti i riksdagen som har denna metod som sin främsta strategi. Den grupp som detta parti väljer att trampa på är utlänningar från främmande kulturer och särskilt muslimer. Dessvärre är det oroväcklanden många som vill vara med och trampa ner andra – många som tycker det är ett helt ok sätt att bygga ett land på. Hur kan det bli så? Det är lätt att konstatera att ju mer osäkert en befolkning blir på sin identitet desto mer rasistiskt blir det – och just detta partis framgång är ett tecken på hur osäkra vi är som befolkning – för att bli någon måste vi göra ner någon annan.

Jesus vill ge oss en annan väg att gå.

Han ger oss därför dagens liknelse om två män. Den ene var en högaktad jude – tillhörde grupperingen fariséer. Fariséerna var fromma och gjorde allt för att leva sitt liv efter skriftens ord. Jesus talar ofta om fariséerna och det låter sällan som om han tycker om dem – men det är viktigt att komma ihåg att Jesus inte är kritisk mot deras tro utan mot deras liv. De ville vara noga med det yttre – men de dolde all sin svaghet och synd i det inre. De sa ett och gjorde ett annat – de var inte hela som människor. Det är denna falskhet Jesus jagar dem för – och det förakt för andra som blir konsekvensen av denna falskhet och lögn.

Den andre mannen var tullindrivare. Tullindrivarna stod inte högt eftersom de var allierade med ockupationsmakten Rom och tog ut tullar för ockupationens räkning. Dessutom var deras lön baserad på hur mycket de tog in – så det var mer regel än undantag att de tog för mycket betalt. I folks ögon var de inte mycket värda och titeln tullindrivare användes som skällsord. Tullindrivare var människor som man använde för att trampa på: Jag är i alla fall inte en tullindrivare, kunde man säga.

Just så sa också den s.k. rättfärdige mannen: Tack för att jag inte är som andra, som tullindrivaren där…

Hur kan man bli sådan?

Jag var i en av stadens affärer förra veckan – framför mig stod en prydlig liten dam med silvervitt hår. Hon betalde sina varor och gick för att packa ner dem. Någon av varorna hade fastnat lite högre upp på disken varpå hon bad personen som satt i kassan att putta på varan så att den skulle åka ner på bandet. Alla kunde se att den som satt i kassan hade något slags utländsk bakgrund och dessutom någon slags handikapp som gjorde att personen inte hörde så bra.

Jag förstod att hen inte hörde så jag puttade till varan så att den gled ner till den lilla damen, varpå den blida lilla kvinnan utbrast i ett högljutt utspel om alla dessa invandrare som inte respekterade svenskar… tillsammans med sin väninna lämnade de klagande affären medvetet högljutt kackande så att alla skulle kunna höra det ena rasistiska utspelet efter det andra. Om jag inte hade varit så överrumplad och så fridsam av mig och så klen i armarna hade jag gärna lyft upp damen på disken och frågat vad hon pysslande med: Hur har du blivit så som du är, hade jag frågat. Hur kan ditt liv vara så fyllt av bitterhet, har du inte lärt dig av alla de år du levet att inget gott liv växer ur förhållningssättet att du försöker bli någon genom att trampa på andra? Men det lärde jag mig att visheten verkligen inte alltid växer med åldern.

Jesus vill få oss att gå en annan väg.

Jesus lyfter fram tullindrivaren och ställer honom sidan om den högmodige mannen. Det Jesus gör är att han ställer dessa två personer inför templet, inför Gud. Den ene har höga tankar om sig själv och den andre har realistiska tankar om sig själv. Men ett har de gemensamt i Guds ögon: båda har gått bort från Guds väg, båda är som det heter på religiöst språk; syndare. Men de förhöll sig till synden på olika sätt. Den högmodige mannen skylde sin synd genom att trampa på dem som var svagare i människors ögon och trodde sig genom sin manöver gå fri från Guds dom. Tullindrivaren trampade på ingen utan tog, som en mogen människa, själv på sig synden och bad om hjälp att vända om i sitt liv.

Jag tänker att liknelsen djupast sett handlar om rädsla och makt. Den högmodige mannen var rädd för Gud och därför vågade han inte vara ärlig mot Gud. Mannen lyfte fram sin förträfflighet på bekostnad av andra och gömde den verkliga skulden. Han ville inte ge makten över sitt liv till Gud och han gjorde allt för att mata lögnen så att han kunde gå fri från sin egen och Guds dom.

Tullindrivarens synd var uppenbar för alla. Han hade inget högmod att leva upp till. Men på något sätt hade han i sitt liv kommit till en punkt där han inte hade något annat att lita på än Guds kärlek. Och han hade upptäckt den. Han hade upptäckt den kärlek som bar också genom synd och mörker – den kärlek som överröstar allt – den kärlek vi anar då vi ser att Gud, genom Jesus död på korset, dör för vår skull; så mycket är vi älskade att Gud går i döden för vår skull.

I dopet har vi tagit emot den relation som gör att vi djupare och djupare förstår att vi är älskade. Genom dopet får vi be om förlåtelse hur många gånger som helst och få förlåtelse varje gång. Varje gång vi tar emot brödet och vinet i nattvarden förstår vi att sådan är Jesus, han ger sig själv till oss som ett offer för kärlekens skull. Den människa som lever i den relation med Gud som vi får genom dopet och livet med Jesus förvandlas. Förvandlas till en hel människa.

Makten är inte längre viktig för den mogna och helade människa eftersom jag i relationen med Jesus vet att min identitet inte beror på vem som ser upp till mig eller inte - jag har inget att försvara – jag behöver inte försvara något eftersom jag vet att jag tillhör Gud och han har all makt i himmelen och jorden. Jag vet att all jordisk makt bara är en chimär, något som kommer att upplösas och försvinna. Kampen för den kristen handlar därför inte längre om en själv; att bli någon på andras bekostnad, utan om kärleken för den andre, kampen att våga älska i en kärlekslös värld. Som kristen har man insett att den makt som verkligen förändrar världen är kärlekens makt, därför vill jag öva mig att älska – älska som Jesus älskar mig – då kan världen bli förvandlad genom mig.

Som kristen behöver jag inte heller vara rädd. Rädslan kommer djupast sett ur skräcken att inte vara älskad. Men som kristen vet jag att jag är älskad. Ju mer jag inser det desto mindre rädd blir jag och mindre benägen att trampa på andra för att bli någon blir jag.

Genom dopet är du kallad till sanningen om dig själv, du är kallad att förverkliga den kärlek du själv fått ta emot, du är kallad att vara ett vittnesbörd om nåden, den du lever i. Det är ditt livs övning.

Varje söndag inleder vi därför gudstjänsten med en syndabekännelse eftersom vi vet att vi behöver bli påminda om att inför Gud är vi alla lika – alla är vi syndare – men också att vi alla är förlåtna, upprättade. Vi har en ny identitet: vi är världens ljus och salt – vår uppgift är att låta världen bli förvandlad genom vår kärlek, genom vår insikt: det är Jesus som är vägen, sanningen och livet. Döm inte så blir ni inte dömda, frikänn så skall ni bli frikända, var inte rädda, på er är till och med hårstråna räknade, så nära är jag er, ni är fria från jagets bundenhet, ni är befriade till att älska – gör det – älska – trampa inte på andra – älska- var inte rädda!



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post209

Apostladagen 2018

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Sun, July 08, 2018 09:10:02

Predikan

Apostladagen 2018, årg. 1

Psalmer: 96, 656, 369:1–4, 71, 89. Pär-Magnus Möller

När Gud kallade samman Israels folk delade han upp dem i tolv grupper eller stammar efter patriarken Jakobs avkomlingar. Ca 1050 f.Kr. formaliserade kung Saul denna struktur i kungariket Israel. Varje stam hade inom folket ett särskilt uppdrag. En del hade i uppdrag att tjänstgöra i templet, andra att står för praktiska saker osv – de hade också olika områden som de bodde på. Varje stam var en del av folket – men inte hela folket – skulle Guds rike gestaltas i sin helhet så gällde det att alla tolv var med.

De tolv stammarnas uppgift var att hålla ihop – hålla ihop så tätt att ingen utifrån skulle kunna splittra dem. De var först när de var tillsammans som de var starka och obrytbara. Översteprästen hade på sitt bröst en plåt med tolv stenar – varje sten hade olika färg och symboliserade varje stam – översteprästens uppgift var att bära dessa tolv stammar inför Gud och be om förlåtelse för den splittring som ändå fanns, de synder som folket ändå begått.

Med tiden hände ändå det som inte fick hända: Ungefär 900 f.Kr. delades riket då stammarna Juda, Simeon och en del av Benjamins stam bröt sig loss och bildade ett eget kungarike som kallades Juda. Israel fortsatte sedan att existera fram till år 722 f.Kr. då riket intogs av assyriska styrkor. Folkets ledare och de flesta av de övriga israeliterna deporterades och försvann ur historien. Kungariket Israel fanns inte längre och de tio stammarnas kända historia upphörde. Simeons stam gick efterhand upp i Juda stam och upphörde så småningom som en separat stam. Därefter kallades folket ofta för Judar vid Jesu tid – eftersom alla räknades komma från Juda stam.

Denna splittring var en stor sorg för folket. Man förstod att den mest grundläggande uppgift man fått av Gud; att hålla ihop folket – hade misslyckats. I tiden ca 400 f.Kr. kom tankarna om Gud tystnad – kanske hade Gud övergivit folket. De stora drömmarna var borta och man levde som ett litet folk som vid Jesus tid dessutom var ockuperat av supermakten Rom. Hade Gud förskjutit dem?

Självförtroende var inte högt och omvändelseprofeter hade framgång vid den tiden. Man vill bli det man en gång var. En liten rolig detalj i ett av evangelierna är att när Maria bar fram Jesus i templet fanns där en kvinna: Hanna. Det underliga med henne var att det står att hon tillhörde Ashers stam. Det är bara det att Ashers stam inte fanns vid den här tiden. Evangelisten har satt henne där i templet som ett profetiskt tecken på vem Jesus är: han är den som skall kalla samman Guds folk, kalla samman de utplånade stammarna så att Gud vilja kunde bli verklighet igen; att han skulle få tillbaka sitt folk som han förlorat.

Det är av denna anledning Jesus utväljer det tolv. Siffran är viktigt för den är ett profetiskt tecken på vad det är som sker: Jesus utser tolv nya ledare för Guds folk. Deras uppgift är att hålla samman och skapa enhet i det som vi senare kallar kyrkan. Dessa tolv apostlar, som vi kallar dem, är förverkligandet av Guds löften att göra folket stort igen – enhetligt - ett hjärta och en själ. Nu startat gud om igen.

Det som håller samman dessa tolv nya ledare var den nya fullkomliga översteprästen som bar folket, inte som en plåt på bröstet, utan i hjärtat – nämligen översteprästen Jesus själv.

Jesus själv fungerar som kyrkans överstepräst och han bär hela tiden fram försoningsoffret inför för Guds ansikte – inte i templet byggt av människohand med en skål med blod från offrade tjurar som på gamla testamentets tid, utan han går in i det fullkomliga templet, himmelen och nu med sitt eget blod – Han offrar sig själv som det fullkomliga offret då han på korset döp för oss alla.

Det första tecknet på att detta offer verkar är att förhänget, som dolde det heliga från det allra heligaste inne i templet för folket, brast – och det fanns plötsligt inte längre något som skiljde Gud från folket. Templet i Jerusalem var inte längre platsen för Guds helighet - det var istället korset, Jesus själv.

Det andra tecknet var Jesu uppståndelse. När stenen för graven rullades bort blev det för alla uppenbart att döden inte länge skiljde oss från livet med Gud – inför Gud var vi nu alla levande. En ny tid hade börjat.

Det är mäktiga bilder som gestaltar detta ordlösa mysterium: att Gud gör allt nytt i Kristus. Det var detta nya som guds folks nya ledare, det återuppståndna Israel, skulle förkunna för hela världen.

I sin tur lade därför apostlarna händerna på sina efterföljare – för att liksom bekräfta och föra uppdraget vidare att gestalta Gudsrikets enhet i lära, bekännelse och liv. Så sker än i dag.

Därför kallar vi oss för en apostolisk kyrka eftersom vi från den traditionen lägger våra händer på och ber för dem som skall sändas som biskopar, präster och diakoner. De vigdas uppdrag är att i våra liv gestalta Guds folks enhet – vi är vigda till symboler för Guds folk – det som vi alla tillhör genom dopet. Därför får ni på apostladagen särskilt be för oss och våra uppdrag.

Jag tänkte att vi behöver denna bakgrund för att förstå något dagens evangelietext och dagens tema.

Texten i dag handlar om apostlarnas och därmed hela kyrkans uppdrag: att fånga människor till Guds rike.

Det folk som gestaltas genom apostlarnas skara är inte ett folk som likt det gamla gestaltades i blodsband och landsgränser. Det nya förbundet är till för alla.

I det nya förbundet fullbordas det gamla förbundet – Guds folk samlas på nytt men nu under den fullkomlige översteprästen Jesus - som är Gud själv.

Det nya förbundet genom Jesus fullbordar profetiorna om att alla folk skall tillbe Israels Gud – Uppdraget är inte att samla ett folk på en viss yta på jorden, eller med en viss tradition – nu gäller förbundet alla människor.

Vi som lever i det nya förbundet lever inte efter den yttre bokstaven, dvs den lag som Mose fick av Gud på berget Sinai, utan genom det av Anden förvandlade hjärtat. Vi har ju fått den Helige Ande som undervisar oss och leder oss.

Den helige ande är viktig i det nya förbundet – det är liksom tecknet så att vi tillhör Gud – och tecknet syns genom att evangelium förkunnas och får människor att komma till tro. Att människor kommer till tro är alltså tecknet på att anden är med oss.

Det viktiga i detta är att komma ihåg att det inte är vårt verk att kyrkan växer – vi kan stå till förfogande – men vi kan varken göra till eller ifrån vad gäller att fånga människor in i kyrkans liv och tro. Det är Guds verk.

Det beskrivs så fint i den lilla dialogen mellan Petrus och Jesus. Jesus säger att de skall ro ut och kasta ut näten igen. Petrus svarar: Mästare, vi har i egen kraft hållit på hela natten utan att få något. Men eftersom du säger det skall jag lägga ut näten… och näten fylldes av fisk – så mycket att de trodde att båtarna skulle sjunka. Själv kunde de inte – men när de gick på Herrens befallning kunde de.

Samma kallelse har vi i dag. Vi är som kyrka kallade att hjälpa människor upp i båten, in i kyrkans liv och tro. Det är Herrens befallning. Därför kommer vi till den fråga som vi får bära med oss i veckan:

Hur gör vi för att lägga ut nätet… Hur förstår du din kallelse i detta sammanhang?



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post207

Annandag pingst 2018

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Fri, May 25, 2018 15:00:58

Predikan

Annandag pingst 2018, årg. 1

Psalmer: 161, 641:7, 160, 362, 368 Pär-Magnus Möller

På gamla testamentets tid utmärktes Guds Ande av att vissa personer bland Israels folk fick särskilda gåvor som gjorde att man förstod att Gud på ett särskilt sätt var med dem. Det handlade om profeterna, kungarna, vissa konstnärer, vissa ledare. Det som utmärkte dem var att det som de gjorde återspeglade Guds rike. Människor blev helade, de svaga blev starka, arméer som borde gått under i sin litenhet besegrade jätteriken.

Samtidigt levde man under löftet om att en dag skall det bli annorlunda, en dag skall Anden vila över hela Guds folk. Den dagen skall man inte behöva undervisa varandra om Guds väg för man skall veta Guds vilja i hjärtat. Den dagen skall alla som vill bli av med sina hårda stenhjärtan och istället få hjärtan av kött.

Stenhjärtat är intressant. Stenhjärtat uppenbaras i en människa då den dömer andra, då förlåtelsen och barmhärtigheten inte finns. Vi kan alla känna av det hjärtat i vårt inre emellanåt. Stenhjärtat behöver ingen förlåtelse, ingen tröst... stenhjärtat klarar sig själv. Därför är stenhjärtat dött.

Löftet var att en dag skulle detta hjärta bytas ut mot ett hjärta av kött... det betyder ett hjärta som lever, som är barmhärtighet, ett hjärta som förstår och inte dömer, ett hjärta som längtar efter gemenskap med Gud.

På den judiska pingsten, den högtidsdag dag då man firade att Gud gett Mose lagen, hände det. Andens utgöts över de troende och den nya skapelsen tog sin början. Ibland talar man om Pingsten som kyrkans födelsedag... så kan man säga... men då måste man förstå att kyrkan är den nya skapelsen...

Precis som Guds Ande svävade över vattnet den första skapelsedagen svävar Anden över den nya skapelsen... den nya skapelsen som inte kan gå under av något syndafall, den nya skapelsen där ormen inte längre har någon makt, den nya skapelsen där paradisets portar på nytt öppnas och vi kan dela måltid med Gud, där vi kan be till honom i faderlig förtrolighet, den nya skapelsen, då allt missmod utplånas och hopp och kärlek är de makter som driver skapelsen framåt. Den nya skapelsen där döden inte har någon makt.

Vi tillhör den skapelsen genom dopet. I dopet dog vi bort från den gamla skapelsen och föddes in i den nya. Är inte det ett underbart perspektiv på livet. Vi har dött bort från den döende skapelsen till den gryende skapelsen.

I den gamla skapelsen och i det gamla förbundet ingick bara israels folk. Man hade ett eget heligt språk, hebreiskan. Där fanns ord som var så heliga att man inte ens tordes uttala dem, ord som Guds namn. Än i dag vet vi inte hur det skall uttalas men det innehåller bokstäverna JHVH... judarna sa Adonaj, Herren, var gång de såg det ordet. Det var deras hemlighet. En gång om året gick översteprästen in i templet och viskade det högheliga gudsnamnet. Så dold var Gud, så hemlig, så förknippad bara med Israels folk att ingen annan fick veta något om honom, var han.

När Anden föll över den första församlingen på pingstdagen hände det underliga att Guds ord inte bara förstods av judarna. Det var folk från hela den då kända världen som plötsligt förstod att israels Gud hade ett ärende till dem, sökte dem. Gud kallade på människor från alla länder och kulturer. Nu var etisk tillhörighet, religiös tillhörighet, kulturell tillhörighet inte längre något som behövde skilja människorna åt... för nu var det något nytt som trädde in i världen. Gud hade ett ärende till alla:

Glöm allt annat, glöm alla gamla gränser... omvänd er och tro evangelium... Gud söker dig för han älskar dig. Han söker dig vart du än befinner dig i livet, vilken social status du än har, vilken ålder du än har, han söker dig...

En av parallellberättelserna i gamla testamentet till den kristna pingstdagen är berättelsen om Babels torn. Där skedde det att människorna gaddade sig samman mot Gud och ville klättra upp och ta hans tron. Gud insåg att det inte hade slutat väl, därför spridde han folken över hela världen och gav dem olika språk så att de inte skulle kunna gadda sig samma mot honom.

När Anden nu föll var det annorlunda, Gud hade kommit ner i världen för att möta oss ansikte mot ansikte. Man kunde inte längre klättra upp till Gud för han hade kommit ner till oss. Man behövde inte vara rädd för hans namn eftersom han gett oss ett ansikte i Jesus, det fanns inte längre något heligt språk för alla språk var heliga och genom alla språk kunde Gud göra sig förstådd, det fanns inte längre ett heligt folkslag för Gud kallade alla folk, alla människor att tillhöra honom.

Lagen som innan bara var given åt det judiska folket och var skrivet på tavlor av sten var inte det viktigare, ingen kunde fullt leva upp till de buden. Nu placerade Gud den yttre lagen i varje troende människas hjärta. Vissheten var efter Andens utgivande inget som kom utifrån utan inifrån. Guds vilja kom inte utifrån utan från källan i det inre. Relationen med Gud styrdes nu inte längre från Templet i Jerusalem för nu var varje troende ett tempel åt den Helige Ande.

Det är därför Jesus säger på ett annat ställer: Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten... och han säger: Ni är levande stenar i Guds tempel.

Vi lever alltså i Andens tid, i den nya skapelsen. Vi är den nya skapelsen.

Samtidigt lever vi den gamla världen. Det gör att vi ganska ofta blir lite förvirrade. Även om den onde inte har makt över den nya skapelsen eller himmelriket, dit vi är på väg, är han ändå en slags maktfaktor i den här världen. Vi fylls genom hans närvaro av missmod, tvivel, otillräcklighet, hat och massa annat dumt ... fast vi kanske inte vill det. Det goda jag vill det gör jag inte, men det onda jag inte vill, det gör jag, skriver Paulus. Den erfarenheten har vi alla.

Det är därför Gud kallat oss samman som kyrka. Mitt i denna kaotiska värld vill han ge oss en gemenskap där vi kan stötta varandra och hjälpa varandra att hämta kraft på rätt sätt, hjälpa varandra se saker som Guds Ande vill att vi skall se dem så att vi kan trösta, älska och beskydda varandra.

Kyrkan är en gemenskap som skiljer sig från alla andra. Vi är här för vi vill öva oss att älska varandra även om vi inte kommer från samma land, samma familj, samma sociala status. Här är ingen kvinna eller man, slav eller fri... vi är alla ett i Kristus. Är man med i församlingen är det just detta man vill öva sig i. Därför övar vi oss i att förlåta varandra... denna svåra övning. Därför försöker vi alltid tolka allt till det bästa... därför förtalar vi inte varandra... därför vill vi varandra alltid det som är bäst… i alla fall är det just det vi vill öva oss i.

När vi misslyckas leder den helige Ande oss till den källa som renar oss från all synd, från allt ont... om våra synder så är blodröda blir de efter denna tvätt vitare än snö. Han bjuder oss till den himmelska måltid som påminner oss om vart vi hör hemma. Han bjuder oss till nattvardsbordet där vi får tröstas vid Jesu hjärta.

Det stora i vår gemenskap är att vi övar oss att leva fullkomligt liksom Gud är fullkomlig, och samtidigt ödmjuka i vetskap om att vi inte kan leva det fullkomliga liv vi är kallade till. Grunden är istället glädjen över att allt ständigt är försonat i Jesus. Vi låter Anden ständigt driva oss till Jesus, till hans kors, till hans kärleksgärning och försoning, till hans tomma grav, till mötet med den uppståndne där vi likt Petrus får möta Jesu förlåtelse och sändning i ett personligt möte med frälsaren.

Sådant är livet i den nya skapelsen så länge vi fortfarande lever i den gamla fallna världen.

Jesus förlåtelser oss alltid var gång vi kommer till honom ... och han sänder oss ut i vår vardag som vittnen om en gemenskap som inte liknar något annat, om en tillhörighet till den nya skapelsen som befriar oss till en aldrig tidigare skådad frimodighet, till en gudsrelation som är så trygg att vi kan be Abba, fader och inte ett uns behöver vara rädda för någon av den här världen makter. Den helige Ande sänder oss som evangelium ut en värld som längtar efter allt vad han har uppenbarat för oss.

Det är den helige Ande som kallar, befriar och sänder. Du är kallad att vittna om din befrielse. Världen behöver ditt vittnesbörd. Gå i frid och med Andens frimodighet, omsluten av församlingens förbön och kärlek.

Helige Ande, tack för att du är här med din kraft, frimodighet och kärlek. Hjälp oss som församling att leva som du vill... led oss, fyll oss, sänd oss. I Jesu namn. Amen.



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post205

Kristi himmelfärdsdag 2018

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Thu, May 10, 2018 10:07:35

Predikan

Kristi himmelfärdsdag 2018, årg. 1

Psalmer: 2, 641:7, 158, 303, 15. Pär-Magnus Möller

________________________________________________________________

Kristi himmelfärdsdag dag är en för många svår högtid att förstå sig på. Ibland gör man nästan något komiskt av den; Kristi flygares dag kallar vi den lite slarvigt – och hos dem som inte tror tycker man det är komiskt att tänka att vi kristna föreställer oss att Jesus likt en raket for upp i himmelen och lämnade ett litet hål i molnen på sin väg upp till någon slags mystisk himmelsk boning ovan där. Saken är faktiskt den att skulle det gått till på det sättet och Jesus lämnade jorden med ljusets hastighet hade han denna dag ännu inte kommit utanför vår galax – och vart var han på väg? – Finns den en hemlig ingång till himmelen någonstans där ute i den svarta rymden? Det tror vi väl ändå inte!

Denna berättelse är naturligtvis något man skall läsa på annat sätt – inte så att det inte har hänt – men vi måste förstå att lärjungarna beskriver något de erfar – inte nödvändigt något de med fysiska experiment kan verifiera. Vi måste se händelsen med trons ögon.

Berättelsen finns i lite olika former: Matteus väljer beskriva händelsen som att Jesus säger: åt mig har getts all makt i himmelen och på jorden. I Markus, som vi har vi läst i dag, blir Jesus upptagen till himmelen, i Lukas likaså. Johannes talar om att Jesus skall förhärligas, upphöjas, och han syftar både till korset, som Johannes säger är Jesus jordiska tron – och den himmelska tronen i himmelen. Apostlagärningarna har vi också lyssnat till, det är ju en fortsättning på Lukasevangeliet – det är där hittar vi molnet och männen i vita kläder.

Kristi himmelfärdsdag är alltså inte en dag som handlar om hur Jesus besegrar de fysiska lagarna och flyger till himmelen – det är en dag som handlar om vem Jesus är, nämligen den som har rätten till himmelens tron.

Den gammaltestamentliga parallellen (det finns sådana paralleller till nästan alla händelser i Jesu liv) är Elias himmelsfärd som vi läste om i 2 kungaboken. Vi tittar lite närmre på den och ser om vi kan lära oss något mer av den vad gäller Kristi himmelsfärd. Vi skall komma ihåg att berättelsen om Elia i högsta grad var levande för lärjungarna och ett slags glasögon som de såg händelserna kring Jesus genom.

Elia och hans lärjunge Elisha gick tillsammans. Elia frågar sin lärjunge om han vet att Elia i dag skall bli upplyft av Herren och tas ifrån honom. Elisha visste det. De gick från stad till stad och en stor skara profeter följde dem. Så kom de till floden Jordan och Elia tog sin mantel och slog med den på vattnet och floden delades sig, precis som det hade gjort när Josua gick över Jordan för att gå in i landet efter den långa ökenvandringen. Elia och Elisha gick över floden.

-Vad skall jag göra för dig innan jag lämnar dig? frågade Elia sin lärjunge Elisha.

-Ge mig dubbla arvslotten av din ande, svarade lärjungen.

Elia svarade:

- Om du ser mig när jag tas bort från dig skall du få vad du begär, annars inte.

Då kom plötsligt en vagn av eld med hästar av eld – och i en stormvind for Elia upp till himmelen.

När allt blev tyst tog Elisha Elias kvalämnade mantel, slog med den på vattnet och det delade sig återigen – och alla profeterna som stått och sett detta förstod att Elias Ande nu lagts i Elisha. I berättelsen om Elisha kan vi sedan läsa om hur han hjälpte Guds folk, botade sjuka och gjorde alla de tecken som bevisade att Guds Ande var med honom.

Lärjungarna kände denna berättelse väl. Den blev för dem en tolkningsnyckel för det som var med om. När Elia försvann övergick Andens kraft och uppdraget om att vittna om Gud till den som tog över manteln, den som såg honom lyftas i skyn.När lärjungarna nu såg att Jesus försvann ur deras åsyn, hur det nu än gick till, förstod de att tiden var kommen då de skulle vänta på att överta uppdraget – vänta på Jesu Ande, på Hjälparen, som Jesus lovat sända dem som trodde. Det var lärjungarnas uppgift att ta Jesu mantel och föra Guds rike vidare i världen.

Men det var lite mer med Jesus än Elia. Jesus behövde ingen vagn eller några hästar av eld – han återinträdde i himmelen varifrån han kommit. Och nu väntade inte bara en person på profetens ande – nu väntade hela Guds folk på Guds Andes utgjutande.

I dag firar vi att Jesus återtar den tron han lämnade i himmelen. Hans verk på jorden var fullbordat och han skulle nu överlämna sin makt och sitt uppdrag till kyrkan – kärlekens makt och tjänandets uppdrag. Nu visste världen vad den behövde veta. Nu var vi som är kyrka redo att bygga Guds rike i väntan på Jesu slutgiltiga återkomst.

Men är inte det uppdraget för stort – jo, det hade det varit om inte Gud ändrat förutsättningarna för oss – och det är just det Jesus gjort. Vi är inte kallade att bygga kyrka och Guds rike helt ensamma. Det kan vi inte – vi måste bygga i tro – och tro är att se saker och ting som de är. Det kyrkan nu i tro kan se är att på Gud Faders högra sida sitter vår bror. Han är kött och blod som vi. Han vet vad smärta och lidande är in i sin egen kropp. Han bär fortfarande såren på sina händer och i sin sida. När vi ber till Gud vet vi därför att han inte är en andlig koloss bortanför himlarymdernas evighet – han är någon som känner oss in på skinnet. Och han ber för oss. När vi går bort från honom och gör ont, ber han för oss – hans såriga händer vittnar om den kärlek han har för oss och det offer som han utförde för vår skull. Han har dött med allt som stod i vägen för relationen mellan oss och Gud.

Därför är förutsättningarna nya och vi kan möta den här världens alla utmaningar med frimodighet. Vi behöver inte vara rädda för Gud, för livet – vi kan leva fullt ut.

Vi vet att vi inte behöver bygga med bara våra egna krafter – för vi har tillgång till himmelrikets skattkista. Den är outtömlig som Guds kärlek till oss.

Vi som genom trons ögon sett att Jesus blivit upptagen till himmeln, vi som genom dopet tagit emot hans ande, vi som genom vårt ja till att tjäna honom tagit över hans mantel – vi är något nytt i denna värld – vi är salt och ljus för världen. Vi kan, när vi går med Andens ledning, gestalta Guds rike så att världen kan tro.

Liksom Elisha skall vi med ord och gärningar vittna om honom som har omsorg om oss och älskar oss – och vi vet mer än Elisha – vi vet att han som sitter där på härlighetens tron i himmelen älskar oss så mycket att han med glädje bär sårmärkena på sina händer. Den guden skall vi förkunna – den guden behöver världen höra om för att inte gå under. Det är min kallelse, det är din kallelse – det är vår kallelse!

Låt oss utföra den i frimodighet!



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post204

Bönsöndagen 2018

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Tue, May 08, 2018 08:50:03

Predikan

Bönsöndagen 2018, årg. 1

Psalmer: 238b, 641:7, 669, 210, 399, 211 Pär-Magnus Möller

_______________________________________________________________

Hur vår bön är påverkas av hur vi ser på Gud. Vem är Gud, hur tänker jag mig honom? Jesus verkade ana att den bild som lärjungarna hade av Jesu och vår himmelske Fader var lite förvrängd. För att skoja lite med dem och få dem att inse det absurda i sitt sätt att tänka om Gud berättar Jesus en berättelse om en hemsk och kallsint domare.

Domaren var så förtappad att han varken brydde sig om Gud eller människor. Nu tror vi ju knappt att en sådan människa finns – även den mest hårdhjärtade person bryr sig ju ändå om de närmsta – men hos den här domaren fanns inget humanitärt överhuvudtaget. En riktig buse. Också fanns det i samma stad en änka som visste sin rätt. Det står inte att hon gjorde något annat än att hävdade sin rätt, det hon behövde för sin försörjning och överlevnad kulle man kunna tro. Att vara änka var en social status som berättigade till omsorg från samhället – och nu behövde hon den. Domaren tänkte inte alls på kvinnans behov men blev snart tämligen irriterad på att hon inte slutade hävda sin rätt. Han upplevde henne som en riktig satmara – och han började tänka på sitt eget skin – snart slår hon nog ner mig, kan man översätta meningen om att hon pinar livet ur med. Så för att skydda sig själv ger han henne vad hon har rätt till.

Så långt i historien tror jag Jesus tittade kärleksfullt på sina lärjungar och sa ungefär: Tror ni verkligen att Gud är som den domaren?

Lärjungarna hade säkert svarat: Nej, det tror vi väl inte, vi tror ju att han är kärleksfull och rättfärdig – och vill oss gott och ger oss vår rätt.

Men sanningen är nog den att varken de eller vi fullt ut vågar lita på att Gud inte är som domaren. Det är nämligen så att sedan syndafallets dagar, det mellan oss och Gud, som bor i våra hjärtan, finns en tunn, men nästintill ogenomtränglig hinna som kallas rädslan. I berättelsen om Adam och Eva som åt av frukten i trädgården, gestaltas denna hinna av allt det som Adam och Eva försökte skyla sig med när de hörde att Gud plötslig brakade fram mellan buskarna; deras lögner som de försökte svepa in sitt svek i; omskrivningarna, och fegheten. Rädslan förlamar oss mer än vi tror – särskilt i relationen med Gud.

När vi ser på Gud genom rädslans filter gestaltas han ofta just som den hemska domaren i berättelsen. Vi vågar inte tro att han kan älska oss eller bry sig om oss egentligen, vi tror inte att han egentligen vill ge oss det vi behöver – men för att kuva Gud och göra honom lite mild och medförsam måste vi utföra vissa religiösa saker såsom att be, gå i kyrkan, vara god mot medmänniskorna eller läsa bibeln. Då kanske Gud blir glad – tänker vi…

Det Jesus säger till lärjungarna är att de behöver förnya sina tankar om Gud. Det räcker inte med att säga att Gud är kärlek – vi måste våga tro det också. Det är en livslång vandring dit. Rädslan har en större makt över oss än vi ofta föreställer oss.

Det är inte för intet som Jesus efter denna text tar ett barn och ställer det framför lärjungarna och säger: Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig dit in. Kristen bön handlar alltså i grunden om tillit. Att be utan den tilliten är bara en tom ritual – en bevekande handling inför ett omänskligt, opersonligt vidunder i himmelen.

Det står att Jesus gav lärjungarna dagens liknelse för att lära med att ALLTID be och inte ge upp.

Den bön vi ibland utför, i rädsla för att bli straffade av vidundret i himmelen, orkar man inte med särskilt länge. Rädslan tar kraft ifrån oss. Bara den bön som beds i kärlekens frihet förmår pågå ständigt.

Två fiender som talar med varandra behöver ideliga pauser för att parterna inte skall gå under – samtalet är ansträngt och fullt av missförstånd. Men två älskade kan ordlösa sitta vid varandras sida timme efter timme och utan ord kommunicera fritt och obehindrat. Efter hand litar man på varandra så till den grad att man vet att den andra ser till mina behov och tillfredsställer dem – tilliten växer.

Jag tror att det är just detta Jesus vill påminna lärjungarna om. Gud behöver inte bönen – men vi behöver den för det är vårt sätt att höra samman med Gud. När vi ber skall vi göra det i full tillit till att Gud redan vet allt och han vill oss allt gott.

Det Jesus är orolig för är att rädslan skall vinna mer och mer makt i världen. Jesus ser hur människor lider och hur orättfärdiga regimer försöker ta över världen och styra den med rädslans hjälp. Jesus ställer frågan om han skall finna någon tro i världen den dag han återvänder – eller kommer rädslan att vinna? Vågar människorna växa in i barnets tillit till Gud och be med hjärtat – eller kommer rädslans bild av Gud att segra?

Jesus ger inget svar i dagens text – det betyder att han vill att vi skall ha fokus och arbeta just på det; att växa i tro och tillit så att vi kan be och gestalta Guds rike.

Hur skall vi göra det? Vi har fått några hjälpmedel:

Församlingen – Gud har gett oss församlingen för att vi skall kunna tillsammans växa i tro och tillit. Vi är kallade att hjälpa varandra att växa i tro. Det är en kamp och verkligen inte alltid lätt. Men att leva i en församling är att gemensamt gå in i kampen om att i denna värld försöka gestalta Guds rike så långt vi kan. Metoden är att vi skall öva oss i att älska varandra, se det bästa i varandra, ge varandra hopp. När vi ber tillsammans till vår himmelske Fader sker ett under i denna värld. Var gång vi ber orden låt din vilja ske på jorden så som i himlen – ber och lovar vi att vi med Guds kraft skall leva i församlingen så som vi förväntar att det är i himmelen; Full tillit och bara kärlek. Det är vår övning. Må Jesus finna den tron här i världen då han kommer åter.

Sakramenten – när vi misslyckas, vilket vi gör – är han med oss med sin Ande och genom sina sakrament för att göra det helt som blivit brutet i våra liv och i våra gemenskaper. Vill vi växa i bönen behöver vi leva nära mässan, nära ordet, nära lovsången tillsammans med andra. Det är i nattvardens gåva som vi kan växa till i tilliten till Gud. Han skänker där sin förlåtelse gång på gång – och han ger aldrig upp om oss – aldrig. Det skapar ödmjukhet hos oss.

Kärleksgärningarna Detta är en viktig punkt när det gäller bönen. ”Finns det någon bland er som ger sin son en sten när han ber om bröd eller ger honom en orm när han ber om en fisk? Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte er fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom? ” så säger Jesus – och de orden belyser dagens liknelse. Vi vill alla göra gott – även om det blir fel ibland. Vi vill göra gott för det goda ger liv och glädje i den här världen – frimodighet och hopp. När vi förmår göra goda saker mot andra börjar vi mer och mer ana att om jag, som ändå gör så mycket dumt, ändå kan vara barmhärtig, hur mycket mer är då inte Gud barmhärtig. Om jag kan förlåta, om jag kan hjälpa, om jag kan ge hopp – hur mycket mer kan då inte vår himmelse Fader göra detsamma? Så anar vi, genom de goda gärningar, att vi faktiskt kan gestalta djupen av Guds väsens kärlek och omsorg. Och… ur den insikten växer den tro som besegrar världen – och ur den tron växer den bön som bär allt.



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post203
Next »