Från mitt fönster

Från mitt fönster

Retreat inför advent: Nära - 2017

RetreatPosted by Pär-Magnus Möller Mon, November 27, 2017 11:02:38


Här kommer meditationerna till Retreaten "Nära", domssöndagshelgen 2017 - på Hjelmserydsstiftelsen...



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post187

Morgonstjärnan går upp

RetreatPosted by Pär-Magnus Möller Sun, December 18, 2016 15:22:55

Retreat Advent 2016

”Morgonstjärnan går upp”



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post159

När hans eleände är över skall han se ljuset

RetreatPosted by Pär-Magnus Möller Sun, February 21, 2016 08:12:38
Retreat hållen på Hjelmserydsstiftelsen 2016 02 09 - 2016 02 21:



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post137

Fasteretreat 2014

RetreatPosted by Pär-Magnus Möller Mon, March 24, 2014 09:36:50

”Vägen mellan krubban och korset”

Mitt i fastans allvar möts vi av ärkeängeln Gabriel som kommer med bud till Maria om att hon skall föda Guds son, världens frälsare. Det är nära mellan krubban och korset. Vem är denne Gud som går lidandets väg för min skull? Varför vill han offra alltför mig? Vad är det han ser i mig som är så värdefullt?


Läs meditationerna här:




  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post50

Retreat 2 advent 2013

RetreatPosted by Pär-Magnus Möller Sun, December 22, 2013 08:18:49

Guds rike är nära

Retreat på Hjelmserydsstiftelsen 6-8 december 2013

_____

”Senapskornet”

Matt 13:31-34

"Himmelriket är som ett senapskorn som en man sår i sin åker. Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna."

________

Meditation 1 – fredag completorium

Du kallade Arbram ut ur staden Ur för att leva med dig.

Så har du, Herre, kallat mig ut ur min vardag, bort från mitt hem, bort från tiden, bort från nyttigheten, bort från alla måsten, bort från det som jag ibland tror är mig själv. Du har kallat mig ut ur mig själv för att vila i dig.

Herre, när tystnaden och stillheten sänks över mig och omsluter mig – hjälp mig att inte bli förvirrad, orolig och rädd. Låt mig förstå att jag befinner mitt i ditt hjärta och att mina känslor och upplevelser bara är reaktioner på stillhetens och vilans ovanhet.

Låt mig nu gå med dig ut i öknen där sinnet får ro, upp på berget där vi kan vara ensamma inför evighetens himmel. Öppna mina sinnen för dig, för ditt intåg i mitt inre – för mitt uttåg ut ur min själv – min inre fångenskap. Låt mig i min inre tomhet få vara den skål som fångar upp det livgivande regnet, mannat från himmelen, ditt ord.

Himmelriket är som ett senapskorn som en man sår i sin åker.

Jag ser framför mig åkerlappen. Svart jord – fylld av liv och kraft, av längtan efter liv – men ändå liksom död och tom. Den är ännu inte vad den är tänkt att vara. Åkerns svarta mull är full av potential, av olevt liv.

Åkern ligger där väntande, öppen för himmelen, för väta och torka, för sol och vind, för vad som än kommer i dess väg. Väntande på fröet. Det är som om den svarta jordens syfte är det lilla oansenliga fröet – det som det ännu inte känner.

Så ser jag världens människovimmel. Alla dessa stora och starka människor som vackra vandrar genom livet. Jag ser alla människor som hukar under sin egen tyngd och liksom inte vågar räta på sig. Jag ser alla friska och sjuka, alla stolta och brutna – och var och en är den åker som väntar på det frö som bär livets hemlighet.

Herre också jag är den åkern. Du har skänkt mig livet – du skänker det ständigt på nytt – och ändå längtar jag efter mer. Du har sänkt mig i dopets grav, du låter mig varje påskdagsmorgon vakna till uppståndelsens ljus – och nåd – och ändå fylls jag aldrig helt och fullt som jag önskar. Du gav ditt liv för mig på Golgata kors – och varje dag får jag sträcka mina händer och vänta på brödet och vinet som är din kropp och ditt blod – och du ger oss i dag det bröd vi behöver- och ändå längtar jag efter att det frö du planterat i mitt inre skall slå ännu djupare rötter, djupt i min inre jord, och växa till det träd där himmelens fåglar får bo…


Meditation 2 – morgonmässa

Så får vi också denna morgon möta den uppståndne stående utanför den grav som missmodet försökte stänga in honom i. Var morgon är Herrens nåd ny. Det omöjliga sker varje dag.

Varje hjärtslag är ett mysterium, ett mysterium eftersom döden alltid verkar vara det som styr livet; Träden tappar sina löv, djuren lägger sig ner och dör – och vi också. Hela tiden verkar döden vinna segrar – men hela tiden kämpar livet envist på.

När mannen lägger fröet i åkern vet han att det skall dö – för i den process där fröet över går från frö till växt sker undret som Jesus gör till ett tecken.

Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd. Joh 12:24

Så låter han det syfta på hans eget liv och på vårt.

Han tar brödet, bakat av åkerns säd - och vinet, saft från vingårdens druvor – han räcker det åt oss; Detta är min kropp, detta är mitt blod! Och bortom allt vad vi kan fatta tar vi emot dessa underliga gåvor och låter dem bli sådda i vår mörka mull.

Världen skakar på huvudet och undrar vad vid gör. Och vi förstår det inte själva – men han som sår i själens svarta mull, han har gett oss ett tecken: kornet. Vetekornet som blir till en stor skörd – senapskornet som blir till ett stort träd … Den lilla måltiden, som inte kan mätta den miste av oss, blir plötsligt till himmelens fest.

I tro knäfaller vi inför honom som gör allting nytt – och som kommer till ödmjuka hjärtan och skänker liv; Hosianna, Davids son – välsignad är han som kommer i Herrens namn… Kom Herre Jesus!

Meditation 3 – lördag middagsbön

Så kommer jag inför dig Herre i en stunds tystnad och vila.

När jag speglar mig i själens inre spegel vet både du och jag att det inte är så mycket bevänt med mig. Visst gör jag så gott jag kan, visst kämpar jag på utifrån mina egna förutsättningar – jag spelar livets spel som alla andra – ibland går det bra – ibland får jag kämpa på för att behålla ansiktet och lura andra till att se förbi mina misslyckanden. Men jag kan inte alltid lura mig själv – och dig Herre går inte att lura, även om jag idogt försöker.

Och ändå låter du saker och ting flyta på. Ibland får jag till och med för mig att du ler åt mina misslyckanden och tafatta försök att spela min självpåtagna roll som ofelbar.

Varför har jag så svårt att leva mitt liv så som det är givet – varför försöker jag alltid göra om det?

Så ser jag åkerns misstänksamma min då det lilla oansenliga fröet läggs i mullen. ”Vad det allt – var det allt som Herren gav? Kunde han inte bättre – vad skall jag med det lilla fröet till – vad förslår det när hungern är så stor och törsten så djup – när det finns så många munnar att mätta?”

Jo, jag vet Herre – att leva med dig är mysterium. Det du ger ser så lite ut – och världen kritiserar dig. ”Om nu Gud är så mäktig, varför finns det då så många hungrande, så många lidande, så många sjuka?…” Och frågan är berättigad – också jag ställer den till dig dagligen – så har Guds folk alltid gjort. Psalmisten ropar ut sin förtvivlan till Gud som inte gör det goda han kan göra – Du kan bättre Gud! Varför går det de ogudaktiga så väl – varför har du lämnat oss Gud?”

Men trons frö som du sått in vårt inre gör att vårt rop inte slutar i förtvivlan och uppgivenhet. Fröet som du sått i min inre svarta mull bär på det okuvliga hopp som skär genom allt tvivel, all ensamhet, all rädsla. Vi hör också det i samma röster som ropar ut sin indignation över Guds tystnad – trons hopp och röst: ”Jag vet att min befriare lever och till sist skall träda fram på jorden. ”

När missmodet över min egen ofullkomlighet och otrohet och kärlekslöshet drabbar mig bottnar det ändå inte i den förtvivlan och misströstan som det hämtar sin kraft ur. Trons frö som du skänkt mig bär på ett löfte som är starkare än allt mörker. Du har inte gett upp om mig – smärtan jag ibland känner i mitt hjärta är inte dödens smärta – det är fröet som spricker och börjar slå rot – det är början på livet…

Meditation 4 – lördag vesper

Vad är syftet med mitt liv? Vi är alla så upptagna med mål och mening att vi glömmer att det inte är viktigt. Det finns en poäng med att Jesus kallar sig vägen och inte målet. Han är inte meningen med tillvaron – han är sanningen … och livet. På något sätt protesterar hela vårt västerlandska väsen mot ett sådant tänkande – livet måste väl ha mening!

Varför finns myggorna? – frågar vi oss på sommarkvällarna när vi tycker att de mest är till irritation. De är fågelmat förklarar vi för dem som frågar. Men inte är väl myggan bara fågelmat – inte heller bara blodsugare. Myggan är skapad för sin egen skull – för att med sin existens bara vara och genom detta varande ära Gud. Det finns inget syfte eller någon mening med att ära Gud – det är lika meningslöst som kärleken – och lika underbart – lika vackert.

Vad är syftet med mitt liv? Det handlar om den meningslösa kärleken som ärar Gud:

"Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd… Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna."

För att kunna älska behöver vi föst tillåta oss att bli älskade – vara subjekt för den kärlek som inte bygger på förtjänst – älskad för din egen skull.

Och mannen lägger sitt frö i jorden – medveten om dess ovärderlighet. Bara han vet vad det är för ett slags frö. Det är inget vanligt senapsfrö – det bär på en hemlighet som världen ännu inte kan se. Det är den vackraste gåva han kan skänka jorden. Men jorden förstår ännu inte.

Det var inte vilket barn som helst som föddes på juldagens morgon. Det var inte vilken man som helst som mättade de hungrande skarorna i öknen med några bröd och fiskar och samlade tolv korgar fulla av resterna. Det var inte vilken människa som helt som hängdes på korsets trä och lades i gravens mörker. Det var himmelens Herre som besökte oss.

Fröet i ditt inre, trons gåva och den kärlek som lade den där är något annat än du kan föreställa dig. Det är livets frö, sanningens frö. När du vattnar det med dina kärlekstårar och låter din glädjes sol värma den – när du låter den hämta näring också från mörkret i ditt inre – alla multnade löv, alla meningslösa timmar, all rädsla och ångest – då skall du se det som världen inte kan se; hur rötterna börjar leta sig djupare och djupare in i ditt inre – och hur växtens krona sträcker sig långt utöver dig själv. Och gapet mellan ditt inre mörker och himmelens ljus blir till liv.

Ur mullens mörker hämtar trädet näring ut, död och förmultning. Och näringen stiger genom stammen upp till kronan och ljuset förvandlar näringen till syre och socker. Syre som ger andra liv och socker som förs ner i trädet igen, ner i rötterna för att ge kraft att tränga ännu djupare ner. Så blir mörkret till ljus – och döden till liv.

Vad är det då för syfte med det – inget – mer än liv – och kärlek!

Meditation 5 – lördag completorium

Det var en gång en änka som bodde i en liten stuga, tillsammans med sin son som hette Jack. Familjen var så fattig att de bara ägde en enda gammal ko. En dag när maten var slut i skafferiet och de inte hade några pengar, tänkte änkan, "Nu måste jag sälja kon. Annars svälter vi ihjäl."

Så änkan ropade på Jack och sa, "Nu vill jag att du tar kon till marknaden och säljer henne. Men se till att du får bra betalt, för kon är det sista vi äger." "Ja, mor", sa Jack. Och så lade han ett rep om halsen på kon och gick sin väg.

Jack var glad att han fick gå ensam till marknaden med kon. Hela vägen visslade och sjöng han.

Plötsligt hörde han en röst bakom sig: "Du tycks vara på gott humör idag, lille vän. Vart är du på väg?"

Jack vände sig om. Vid sidan av vägen stod en man.

"Jag ska till marknaden och sälja vår gamla ko", svarade Jack.

"Jag kan köpa kon av dig, om du vill", sa mannen.

"Hur mycket får jag för henne?" frågade Jack.

"Pengar har jag inga – men du kan få något än mer värdefullt; Du får de här magiska bönorna", svarade mannen och höll fram handen.

Jack tittade nyfiket på bönorna. De skimrade i alla regnbågens färger.

"Magiska bönor!" sa Jack. "Det har jag aldrig sett förut."

Och så bytte han kon mot de vackra magiska bönorna.

"Mor kommer att bli så glad", tänkte Jack glatt. Och så sprang han hem så fort han kunde, för att visa henne de magiska bönorna. Men Jacks mor blev inte glad när hon hörde vad han hade gjort.

"Åh, Jack!" utbrast hon. "Hur kunde du vara så dum? Bytte du vår sista ko mot några bönor! ?"

Och hon var så arg, att hon tog bönorna och kastade ut dem genom fönstret.

Jack insåg sitt misstag. Men det var för sent. Kon var borta, och ändå hade de ingenting att äta. Skamsen gick han och lade sig för att sova. Jack vred sig av och an i sängen.

"Nu har vi ingenting att äta imorgon heller", tänkte han olyckligt. "Och allt är mitt fel. Bara för att jag är så dum."

Nästa morgon klev Jack upp ur sängen med en dyster min. Men när han kom till fönstret,

såg han något märkligt: En väldig bönstjälk växte upp ur marken där modern kastat de magiska bönorna. Stjälken var tjock och hög - så hög att den nådde ända upp till molnen!

"Mor, kom och titta!" ropade Jack. Och tillsammans stod de i trädgården och stirrade upp på den makalösa bönstjälken.

"Jag undrar vart den leder?" sa Jack.

"Jag kanske borde klättra upp och titta efter."

… Ja, du borde kanske klättra upp och titta efter!

Ibland behöver vi se verkligheten ur Guds perspektiv för att förstå oss själva. Det frö som han planeterat i ditt inre är samtidigt det träd vars krona räcker upp i himmelen och som fylls av himmelens fåglar och änglar. Guds glädje över dig är större än du kan föreställa dig.

Det står i Lukasevangeliet om hur himmelen fungerar; Jesus talar om hundra får, ett som försvinner – och glädjen hos herden när han finner det förlorade fåret: Jag säger er: på samma sätt blir det större glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig än över nittionio rättfärdiga som inte behöver omvända sig.

Förstår du vad underligt himmelen fungerar. Först har vi nittionio redliga människor som tror och är fina och goda på alla sätt – sedan kommer du eller jag med våra lite trassliga liv och med hela den kamp vi står i - så ber vi om att få vara med. Då blir det fest i himmelen och glädjen står högt i tak. Så fungerar himlen.

Så fungerar också den kärlek Jesus älskat dig med. Han skänker dig den för att han vill att du skall leva av den. Och när du gör det – när du tar emot förlåtelsen, gläds himmelen, när du öppnar ditt hjärta i bön, gläds himmelen, när du på något vis vill vara nära Jesus, gläds alla himmelens alla änglar. Det är enkelt och underligt.

Och fröet har blivit till växt och rötterna tränger djupare och djupare ner i ditt inre och kronan höjer sig högre och högre upp i himmelen. Du behöver inte göra så mycket mer än att tillåta livet växa. Då sker det underliga att trädet börjar ge frukt, nya magiska bönor, nya senapskorn – små, ynkliga – men fulla med himmelrikets potential.

Så sker undret att livet sprider sig. Med näring från den mörka mullen i ditt inre växer himmelens träd mot alla odds, sträcker sig mot kärlekens ljus som är Kristus själv - och räcker sina grenar in i himmelen där evighetens fest pågår – och ditt liv ger liv – ger glädje. Inte för att du gjort något – utan för att du mer och mer blir den du är – den äkta människan bakom livets stora löjliga teaterpjäs.

Så låt dig i drömmens timmar klättra upp för bönstjälken och se dig själv utifrån den kärlek som himmelen ser på dig – och frimodigt tillåta dig bli än mer den du redan är.


/ Pär-Magnus Möller



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post43