Från mitt fönster

9 e trefaldighet 2019, årg 2Predikningar

Posted by Pär-Magnus Möller Mon, August 19, 2019 09:21:37

Predikan

9 e tref 2019, årg 2

Psalmer: 183, 664, 280, 398, 776 Pär-Magnus Möller

Det finns vissa texter som man kanske inte tycker är så roliga att predika över – dagens evangelium är klart en av dem. Själva berättelsen i sig är kanske inte så konstig – den är ju logisk: En arbetsgivare som har en anställd som sköter sig gläder sig åt att ge större förtroende till arbetstagaren och ger honom eller henne mer befogenheter och kanske högre lön – sådant sker ju på varje arbetsplats. Och att det blir konsekvenser om en arbetstagare missbrukar förtroendet är heller inte så konstigt – även om man kan diskutera straffskalan som just den här arbetsgivaren utdelar: Hugga ner medarbetaren och låta honom lida bland de fattigaste av de fattiga! Facket hade nog haft ett och annat att anmärkta på den arbetsgivaren får man hoppas.

Jag har också verkligen svårt att förstå utsagan om de där spöstraffen i slutet av texten – den som ingenting gör av det han skall göra får många piskrapp, den som av okunnighet gör fel får bara några stycken… Man får förmoda att den som gör vad han skall inte får några alls – men ändå. Spöstraff känns ju mer än primitivt!

Om inte annat blir vi påminda om att den tid Jesus levde i och den kultur som han verkade i på många sätt var ganska annorlunda än den vi lever i. Jesus förespråkar tack och lov heller inte spöstraff utan han hämtar bara en bild från just den verklighet han levde i. Det var en hård verklighet.

Ibland hör man att folk säger att vår tid är den grymmaste av alla och att sådant våld vi ser i dag aldrig tidigare funnits. Så är det ju verkligen inte. Trots allt hemsk som händer så lever vi i den mest civiliserade av alla tider. I dag blir det tack och lov stora rubriker när vi upptäcker att någon absurd terrorostgrupp torterar sina offer och hugger huvudet av dem. För inte särskilt länge sedan höll även den svenska staten på med sådant och det blev inga rubriker av det alls – det räknades som naturligt och som en gudomlig ordning – överheten bär inte sitt svärd förgäves, sade man och rättfärdigade sin grymhet med bibliska utsagor.

Men om vi bortser från att vi lever i en annan tid än för 2000 år sedan – vad är det Jesus vill ha sagt?

Texten handlar om vårt ansvar. Det handlar om att vi är viktiga. Det handlar om att vi är så viktiga att om vi inte utfört vårt jobb så kastar vi bort allt som betyder något – då ställer vi oss på samma nivå som en tjänare som missbrukar arbetsgivarens livsverk.

Det är just det som det handlar om. När du döptes så föddes du in i en ny stor gemenskap men en unik tillgång till himmelrikets skatter och potential. De största skatterna i Guds rike är de människor som denna världen räknar som de minsta.

Ibland säger vi att skatterna i Guds rike är all den kraft och alla de tecken och under vi kan utföra i Jesu namn – men jag har mer och mer förstått att det inte handlar om det – kyrkans skatter är, som den helige Laurentius redan upptäckt, de som ingen annan ser. De minsta bland oss. Vårt uppdrag som kristna är enkelt att lyfta fram all svaghet, all fattigdom, all utanförskap så att världen ser.

Vårt uppdrag är att vända den här världens ordningar upp och ner: Den största blir den minsta och den minsta blir den största. Det handlar om att göra denna värld så lik Guds rike att folk genom våra liv, vår gemenskap, vårt arbete känner igen Guds rike – och vill vara med, vill komma till tro, vill bli döpa och bli en del av denna rättfärdighetens revolution som det kristna livet innebär. Vi skall lyfta fram Gudsrikets guldklimpar ur osynligheten och ge dem deras rätta värde – så att världen får hopp, kommer till tro och blir, som vi säger; frälsta. Där har vi oändligt mycket att göra – även om världen i mycket är bättre i dag än någonsin tidigare.

I detta arbete har vi olika gåvor och olika förmågor – olika möjligheter. Det är inte så att vi alla gestaltar våra liv på samma sätt – det är inte heller meningen, eftersom Gud skapat oss olika. Men inriktningen på våra liv skall vara densamma: Vi skall älska, vi skall upprätta, vi skall tjäna med de gåvor som vi har – så som Jesus gjorde.

Här kan vi förstå skillnaden mellan lite spö och mycket spö – den som av okunskap eller dumhet inte kan tjäna som hen borde skiljer sig från den som är lat och ignorant, kärlekslös och elak. Det handlar om att vi har ett personligt ansvar utifrån just den vi är och just de gåvor och förmågor vi har. Vi kommer inte dömas över vår förmåga – men efter vår förmåga. Vi kommer inte att dömas enkom efter våra gärningar utan efter våra hjärtan.

Genom våra dop är vi ett med Kristus. Det är både en gåva och ett ansvar. Gåvan är att vi alltid kan ha tryggheten i att vi får förlåtelse, kraft, att vi alltid är älskade… men ansvaret är att låta oss formas till hans avbild – låta våra hjärtan bli lika hans – så att de slår i takt. På kyrkligt språk kallar man det för helgelse – d.v.s. att vi är inne i en process där vi förvandlas till helighet – helhet.

Just den processen är väldigt svår i vår tid. I vår tid gynnas nämligen individualismen och den egna njutningen över allting annat. Vi får lära oss att vi har rätt till de ena och det andra samt att det är andras skyldigheter att se till så att jag får det jag behöver. Läs t.ex. myndigheter.

I kristen helgelse är individualismen ett problem eftersom helgelse handlar om att växa tillsammans – och det kan man inte göra ensam.

Individualismen leder också ofta till bitterhet eftersom livet inte alltid är så lätt och det ofta händer saker som bryter ner och förstör – och en människa som lever i individualismens tidsålder blir då ofta väldigt rädd i sin ensamhet och börjar hitta fiender lite överallt. Individualismen, rädslan och ensamheten är utmärkta grogrunder för bitterheten att breda ut sig. En bitter människa kan inte helgas – hon är fast i sig själv – och för helgelsens process krävs gemenskap och öppenhet, mottaglighet och ödmjukhet. En bitter människa behöver frälsning – räddning.

Bitterhetens gift behöver vi vara vaksamma mot också i våra egna liv. Ofta kläs bitterheten i något slags förnumstighet. Några exempel:

Ämne: Tiggarna – ”Det är ju inte människovärdigt att tigga, därför tycker jag inte att de skall få sitta utanför affärerna och störa oss andra.

Ämne: Invandrare – ”Vi kan inte ta emot hur många som helst – tänkt på sjukvården och alla resursen som saknas där.

Ämne: Homosexuella – ”Jag förstår inte varför de skall skylta med sin sexualitet och provocera oss andra – tänk om alla var homosexuella, då skulle det inte bli några barn i världen.

Ämne: Politiker – ”Politikerna, de vet inget om verkligheten, de bara tänker på sig själva och roffar åt sig.

Vi har alla fler exempel, men jag stannar där.

En kristen som vill leva helgat behöver öva sig att tänka annorlunda och inte spä på fördomar eller okunskap eller dumhet… det som leder till bitterhet. Vi måste se till att andra inte kommer på fall och behöver alltid korrigera människor när vi ser att de är på fel väg. Fel väg går man alltid då man inte håller sig till sanningen och till barmhärtigheten. Vårt uppdrag är att förvalta sanningen, kärleken och barmhärtigheten – vilket motstånd det än möter i vårt inre eller hos andra. Det är inte för inte som Jesus säger att den som vill följa mig måste ta sitt kors… man måste dagligen korsfästa själviskheten, egenrättfärdigheten, hatet, rädslan, motviljan, föraktet… varje dag.

Det är din och min kallelse – att bli lika Jesus i tankar, ord och gärningar – och låta hans hjärta slå i takt med våra.

Att gå helgelsens väg är inte att bara vara en hygglig svensk, det är att få en blick för dem som Jesus alltid ser – dem världen kallar de minsta. Tänk vilken kärlekens revolution det skulle vara i vår kommun om alla kristna gick in i helgelsens process och vände upp och ner på den hierarkiska samhällsordning som vi trots allt har – och att vi alla i vår gemenskap gjorde som Jesus.

Jag såg en norsk serie på TV. Den utspelade sig på 60-70 talet – och i den lilla pingstförsamlingen blev pastorns dotter gravid med en amerikan som stack i väg. Sånt händer. Hur löste man det? För skammens skull tvingade man flickan att gifta sig med en tråkig man som hon inte tyckte om och som tog på sig faderskapet utan att berätta hur det låg till. Jag tänkte, så hade inte Jesus verkat att det skulle lösas. Där fanns ju en församling – en gemenskap runt flickan. Jag tänker att det mest ”kriserliga - kristuslika” hade varit om man sagt: Vilken glädje – församlingen får tillökning. Tyvärr är inte pappan här och tar sitt ansvar – men det underbara är att detta barn som föds blir vårt gemensamma kärleksbarn och vi har möjligheten att på alla sätt stötta mamman och barnet så att allt blir gott – tack gud för denna stora gåva du ger oss.

Ett sista exempel: Den helige Fransiskus fick tigga till sig maten. En av hans följeslagare tyckte det var jobbigt och pinsamt att behöva be om det nödvändiga. Fransiskus sa till honom: Broder, du tänker fel. Om en stund skall vi gå in i byn där borta, inte för att tigga utan för att ge alla dem som bor där möjligheten att öva sig i barmhärtighet och kärlek.

När du ser någon av de minsta, kom då ihåg att de är sänka av Kristus själv för att du skall få den underbara möjligheten att visa kärlek och barmhärtighet – och så bli helgad – hel – lik Kristus själv – frälst…



Kristi förklarings dag 2019Predikningar

Posted by Pär-Magnus Möller Mon, August 05, 2019 09:29:48

Predikan

Kristi förklarings dag 2019, årg 2

Psalmer: 2, 668, 165, 359, 15 Pär-Magnus Möller
________________________________________________________________

Vi kan förstå av de brev som Petrus senare skrev att den underliga händelse som de tre lärjungarna är med om där uppe på berget satte mycket djupa spår i honom. Den är grunden för hans förståelse av vem Jesus är. Händelsen fick för Petrus den slutgiltiga förklaringen i Jesu uppståndelse från de döda, men även den förstår han i ljuset av det han var med om uppe på berget. Därefter fanns det inge tvivel kvar hos honom – han visste vem Jesus var.

Jag gissar att det vi får beskrivet av händelsen bara är en kort och förklarande sammanfattning av en sådan djup genomgående insikt om sakerna tillstånd som man kanske bara får en gång i livet – en sådan insikt som ges bortom orden. När vi skall förklara den blir orden bara tomma och innehållslösa fastän själva upplevelsen var fylld av kraft och liv.

Den Jesus som lärjungarna hade vandrat med och trott sig lära känna förvandlades plötsligt inför dem, han avslöjades. Kläderna han bar på kroppen kunde inte längre dölja hans inre härlighet utan de genomstrålades av ljuset från hans hjärta. Moses ansikte hade också strålat av helighet och härlighet när han hade varit uppe på berget, men det ljuset gick att dölja med en duk – men det ljus som strålade inifrån Jesus genomlyste allt – det blev vitare än vitt omkring Jesus – han förvandlades till ljus.

”Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen” skriver evangelisten Johannes i inledningen till sitt evangelium … ”och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader”, skriver han vidare… ”Lagen gavs genom Moses, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss”…

Om evangelisten Johannes är samma person som lärjungen Johannes är det kanske erfarenheten från berget han försöker sätt ord på.

Det som sker är att Jesu djupaste person uppenbaras för dem. Jesus är inte som alla andra. När du och jag föddes skapades vi och blev till. Innan konceptionen fanns vi överhuvudtaget inte. Med Jesus är det annorlunda. Han föddes av Maria, men han är enligt kyrkans teologi inte skapad då – han är faktiskt aldrig skapad eftersom han alltid funnits. Jesus var med vid skapelsens början och har alltid funnits därförinnan. Han blev människa genom Maria – men han fanns som person sedan evigheten.

Ja, det går inte att greppa med våra hjärnor – men det är så kyrkan i alla tider förstått Jesu person. En person som är av evighet är därför inte bunden av tid och rum som vi andra. En person som är evig kan vara vid alla ställen och tider på en och samma gång.

(Det låter underligt men än underligare är den nutida forskning inom kvantfysiken som upptäcker att naturen faktiskt fungerar så – det finns flera parallella universum och vi kan leva och röra oss i dem samtidigt. Tid och dimensioner är något som vi måste lära oss förstå på ett helt nytt sätt)

Plötsligt uppenbaras detta för lärjungarna och de ser att Jesus talar med Mose och Elia; lagen och profeterna. Plötsligt är lärjungarna med i den stund då Mose kommer upp på berget för att möte Gud… och där ser han Jesus… Ljuset från Jesus strålar med sådan styrka att när Mose sedan går ner för berget lyser hans ansikte av Jesu ljus… ingen har sett fadern, skriver Johannes senare, men hans son har uppenbarat honom för oss. Det är den uppenbarelsen Mose bär i sitt hjärta och som gör att han orkar leda folket ända fram till det förlovade landet.

Elia befinner sig också uppe på berget. Han var profet – men han var också den som i slutet av sitt liv blev upptagen till himmelen i vagn av eld. Elias lärjungar sa att Elia skulle komma tillbaka som ett tecken på att Messias var nära. Berättelsen om Elia i GT utspelar sig några hundra år efter berättelsen om Mose – ändå är han där på samma berg med Mose – Elia träffar också Jesus där i tidlöshetens evighet och han bereds för att genom Johannes döparen göra folket redo för Messias ankomst. Elia är tecknet för lärjungarna att Jesus verkligen är Messias.

Så dyker molnet upp och rösten. Det är som en parallell till berättelsen om när Jesus döptes. Markus skriver: ”När Jesus steg upp ur vattnet såg han himmelen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva. Och en röst hördes från himmelen: ”Du är min älskade son, du är min utvalde”… Det är bara Jesus som enligt Markus ser och hör detta… det är liksom en hemlighet som världen ännu inte är redo att ta emot.

Det finns tre tillfällen i Markus där Jesus uppenbaras och förklaras som Guds son, Messias. Det första är vid dopet då Jesus får sin kallelse. Andra tillfället är en händelse precis före det att de går upp på berget. Jesus frågar lärjungarna vem de säger att han är. – Du är Messias, svarar Petrus. Också här måste sanningen ännu en tid hållas hemlig – de förbjuds att berätta. Det sista tillfället är uppe på berget. Då tilltalas lärjungarna av Fadern: ”Detta är min älskade son. Lyssna till honom”. När de gick ner för berget blev de än en gång förbjudna att berätta för de andra vad de varit med om.

I Markusevangeliet återkommer tanken om att Gudsriket skall vara hemligt tills tiden är inne. Lärjungarna matas med hemlig messiaskunskap, med pusselbitar som till sist skall falla på plats efter uppståndelsen. Det är efter uppståndelsen de förstår vad som skett; att han som är den utvalde från evigheten, Guds son, själv Gud – honom som folket längtade och väntade på: Messias, blev dödad av hans eget folk – men att Guds kärlek var större än allt hat han utsattes för – han förlät alla som ville ta emot förlåtelsen – och mer än så; han ville ge dem evigt liv.

När tiden var inne berättade lärjungarna allt de varit med om… det var inga påhittade sagor, säger Petrus senare i sitt brev – jag har själv sett det!

Och vittnesbördet spreds med eldens hastighet över den då kända världen … in vår värld och vår tid.

Nu står vi vid bergets fot tillsammans med Jesus: följ med så skall jag visa vem jag är säger han.

Så är också vi kallade denna dag att bestiga det heliga berget. Vi gör det i Anden. Vid varje gudstjänst befinner vi oss på det heliga berget. I och med att gudstjänsten börjar går vi in i tidlösheten i Jesu närhet – tid och rum upplöses och blir till enda Nu.

Därför kan vi i gudstjänsten säga att vi är omslutna av alla de som gått före oss och nu är i evigheten hos vår fader. Därför kan vi lyssna till Jesu ord som om de var sagda till oss personligen här och nu. Därför vet vi att vi i bönen står inför vår himmelska fader i himmelen och att han tar emot all vår bön med kärlek. Därför vet vi att vi ligger till bords med Jesu vid den första nattvarden, står vid hans sida i Getsemane, följer honom när han plågas av Pilatus, förs bort och korsfäst. Därför står vi vid varje gudstjänst inför korset och låter hans offer ske för vår skull – men vi är också vid graven den första påskdagsmorgonen för att förundras över att döden är besegrad. Att min död är besegrad. Vi är också med lärjungarna på väg till Emmaus – vi ligger till bords och mannen tar brödet och bryter det – och vi ser att han som hela tiden gått vid vår sida, han som är vår vän också är Herren Jesus själv.

När kalken, bägaren, kläs av mitt i församlingen är det som om Guds kärlek uppenbaras och livets ljus strömmar mot oss. Guds härlighet uppenbaras.

Kalken fylls med vin, vin som när det bärs fram till oss är förvandlat till Jesu blod – och brödet som vi bryter är förvandlat till Jesu kropp – och Jesus låter sig bli förenad med våra kroppar så att han blir ett med oss och vi ett med honom. Och någonstans inom oss anar vi mysteriet som vi inte kan fånga med ord – eftersom ord aldrig kan fånga mötet med det heliga. Och vi fylls av ljus.

När allt är över klär vi kalken på nytt, döljer det heliga – för än är mysteriet inte till för alla – än är Gud inte allt i alla – men han är allt i oss. När tiden är inne kommer han låta sitt ljus lysa genom oss så att andra kan finna vägen hem.

När vi går ner från berget tillsammans med Jesus ser vi ut som vanligt – men vårt inre är fyllt med erfarenheten av Messias själv. Vi är fyllda av ljus… ni är världen ljus, säger Herren till oss.

Johannes skriver: Om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd. (1Joh)

Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande – så som det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen.



Apostladagen 2019Predikningar

Posted by Pär-Magnus Möller Mon, July 22, 2019 13:26:03

Predikan

Apostladagen 2019, årg. 2

Psalmer: 369:1-4, 685, 57, 62:3-6, 89 Pär-Magnus Möller

Det är ingen slump att apostlarnas antal var tolv. Tolv var ett heligt tal i den judiska talmystiken, ett tal som handlade om hur jord och himmel blev ett. Tre var det gudomliga talet – fyra var det fullkomliga jordiska talet, kanske sprunget ur de fyra väderstrecken. Tre gånger fyra blir tolv.

Tolv var därför Gudsfolket tal – det fullkomliga talet – där himmel och jord blir ett. Därför var Israels stammar tolv till antalet.

Vid Jesu tid hade i princip alla stammarna utom Juda stam upphört att existera. De hade blandats med andra folk, blivit bortrövade, utplånade.

Det fanns dock ett profetiskt löfte om att en dag skulle Israels stammar återuppstå – Guds folk skulle på nytt bli helt, fullkomligt. Därefter skulle skapelsen, löftet och allting fullbordas. Då skulle löftet Abraham fick uppfyllas; att i Abrahams säds avkomma skulle alla folk i hela världen bli välsignade.

Att Jesus utvalde tolv män som ledare för sitt folk var därför långt ifrån en slump. Det var ett gigantiskt anspråk: Gudsrikets tid är här – den messianska tiden har börjat.

Nu, menade Jesus, var tiden inne. Nu uppenbarades Messias för världen – och ett av tecknet för detta var att Guds folk skulle återupprättas i all sin glans.

Det fanns ett litet förebud om detta redan i Lukasevangeliets födelseberättelse, då det berättas att Jesus bars till templet. I templet fanns Symeon och Hanna, två frommisar som alltid var inför det heliga och bad.

Det underlig var att Lukas berättar att Hanna var av Ashers stam – en stam som vid den tiden var utplånad sedan flera hundra år. Men nu fanns hon ändå där – som ett profetiskt tecken på att Guds folk höll på att återuppstå…

Det är med den bakgrunden vi kan förstå Jesu fråga till Lärjungarna: och ni, vem säger ni att jag är?

Hade lärjungarna förstått vad som höll på att ske, förstod de vilket stort skeende de var inne i?

Folk säger allt möjligt om dig, svarade lärjungarna, de förstår inte – men vi förstår att du är Messias, den levande Gudens son.

Då insåg Jesus att allting höll på att falla på plats – för en sådan kunskap fick man inte av sig själv, en sådan kunskap kunde bara förmedlas av den helige Ande. Den nya skapelsens ande var alltså i görningen – Guds rike skulle snart bli synligt för alla: Salig är du Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himmelen.

Det är på denna bekännelse Guds rike och kyrka skall byggas: Jesus är Messias.

Ibland säger vi att den äldsta trosbekännelsen är: Jesus är Herren, men det stämmer inte. Kyrios, som är ett grekiskt ord och som betyder Herre var en översättning från det hebreiska ordet Messias. Problemet var bara det att man på grekiska inte hade något ord som kunde fylla den djupa innebörden av begreppet Messias så man tog ett ord som användes för kungar och andra Herrar istället.

Saken var dock bara den att man tappade ett stort djup av bekännelsen. Det finns många herrar i denna värld, att göra Jesus ens till den högsta av dessa herrar är inte att göra honom rättvisa. Att Jesus är Messias, som Petrus bekänner, är en mycket större bekännelse, nämligen att Jesus är den som uppfyller alla Guds löften och återställer tillvaron till den tillvaro Fadern en gång önskade – och därmed bevisar att Gud (JHVH) är hela världens Gud. Den apostoliska bekännelsen i sin grund är alltså: Jesus är Messias.

Att tro att Jesus är Messias och att Guds rike gestaltas genom denna bekännelses efterföljelse är att tro som apostlarna. Det är på denna bekännelse och tro som Gud bygger sin kyrka.

Men tro är inget som svävar för sig själv – tron och trons liv är alltid knutet till människor och deras liv. Så är det med kyrkan och Guds rike också. Kyrkan är ingen idé som svävar för sig själv – hon är alltid kött och blod. Guds rike bor alltid i människors hjärtan – Guds rike är inom oss, säger Jesus – är beroende av oss.

Det är därför Jesus utvalt lärjungarna, det är därför han har blåst sin Ande över dem, lagt sina händer på dem och sänt dem ut i världen. Det är därför kyrkan fortsatt göra så i generation efter generation. Det är därför vi har biskopar, präster och diakoner. Från Petrus bekännelse bygger Gud sin kyrka utifrån män och kvinnor som lagt sina liv i att gestalta tron och hjälpa församlingarna att förkroppsliga tron i varje tid och på varje plats. Denna kedja av handpåläggelse och sändning brukar vi kalla den apostoliska successionen.

Så är Svenska kyrkan, genom sina biskopar, präster och diakoner en del av den apostoliska successionen ända sedan Jesu tid. Så kan också vi i varje församling se att vi är ett och samma folk, det folk som sett, bekänt och levt ut den tro som Petrus fick vara den förste att bekänna och bejaka: Jesus är Messias. Det är stort.

Så är det alltså vår kallelse som församling att gestalta Guds rike eftersom det är just det vi är. Vi är himmelen inkarnerad på denna jord. Himmelriket, Guds rike, finns inom oss. Det är därför vi kan veta att när vi samlas är Jesus mitt ibland oss.

Det är förvisso sant att Gudsriket inte alltid är så synligt hos oss eftersom vi inte alltid lever efter den värdighet vi har. Vi döljer vår helighet genom oförrätter, avundsjuka, egoism och annat sådant. Vår stora, stora tröst är att det är genom dopet vi är Guds barn – och Guds barn är vi alltid, hur smutsiga, fåniga och dumma vi än är. Det är också apostolisk tro.

Apostlarna visste att de inte var syndfria, inte perfekta, inte kunniga i allt. De gjorde många fel. Men de gick ändå i frimodighet eftersom de visste att Jesus försonat allt. De hade inget att frukta. Att gå i frimodighet är därför att leva ett apostoliskt liv.

Jesaja i gamla testamentet fick en föraning om vilken frimodighet som skulle råda då Messias skulle uppenbaras i världen. Vi läste om det i den gammaltestamentliga läsningen: Jesaja såg i en syn templet, han hörde änglarna sjunga helig och han insåg att han inte var värdig att leva nära Gud. Han var syndig, folket var syndigt… det fanns inget hopp…

Då kom en av änglarna fram till honom med ett kol från altaret och rörde vid hans läppar… ett kol från offret… det brände bort all synd, försonade all skuld, upprättade och gjorde helt.

Vem skall jag sända, frågade Gud – sänd mig ropade Jesaja med apostolisk frimodighet – sänd mig!

Så ser vi på oss själva. Jag är en syndare och du med – vi är inte stora och starka och vi är inte alltid särskilt kloka. Hur skall det gå för Kristi kyrka med oss vid rodret? frågar vi kanske.

Det är då vi ser på korset och offret Jesus utförde – vi tar emot offret genom tron och rör vid det med våra läppar i nattvardens heliga måltid – och Herren själv säger till oss, din skuld är borttagen, din synd sonat.

Och han frågar: vem skall jag sända… är vi frimodiga nog, svarar vi: Sänd mig – här är jag – sänd mig?

Petrus skriver i sitt brev om oss:

… ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk, som skall förkunna hans storverk. Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk. Ni som förut inte fann barmhärtighet har nu funnit barmhärtighet.

Herren sa: Vem skall jag sända?

- Herre sänd oss!

Amen.




Krönika i VN 2019 06 15Diverse texter

Posted by Pär-Magnus Möller Thu, June 20, 2019 07:52:46

Krönika VN 2019 06 15

När jag föddes var det 25 år sedan andra världskriget tog slut. När jag var liten tyckte jag det var oändligt längesedan. Nu har jag snart levt dubbla den tiden och inser att det inte alls var så många år. Berättelserna om nazismens, fascismens och stalinismens grymheter har under min uppväxt varit levande. Jag har haft förmånen lyssna till och träffa flera av koncentrationslägrens fångar – och läst många av krigsoffrens berättelser. De har påverkat mig.

Jag har lärt mig att det som ena dagen bara är extrema åsikter, ideologiska strider, fördomar och förvriden sanning – sådan dumhet man ler åt - på ett ögonblick kan förvandlas till politisk verklighet och grym tyranni utan återvändo.

Jag har också lärt mig att det som odlar all form av extremism är rädsla. Rädsla för den andra, rädsla för hur det skall gå för mig. Rädslan är farlig eftersom den slukar allt utan urskiljning. Rädslan älskar fördomar och spekulationer – allt som legitimerar känslan av hot. När tillräckligt många anammat denna känsla blir den sanning och legitimerar allt ont vi kan föreställa oss… utan återvändo.

Det är detta som skrämmer mig, att åsikter och människosyn som bara för några år sedan var fullkomligt förkastliga plötsligt blir förhandlingsbara i våra högsta politiska organ. Extremistiska rörelser görs rumsrena för kortsiktigt politisk vinning. Det sker i hela världen, det sker i Sverige i detta nu. Makten till extremismens utbredning ges av vanliga hyggliga människor som tänker: ”Det kan väl inte var så farligt att rösta i opposition, jag vill ju bara att saker och ting inte skall ändras. Jag är inte rasist, men jag tycker inte om moskéer, regnbågsfärgade flaggor eller böcker med konstiga bokstäver på biblioteket. Det finns ju så många problem vi ”vanliga” svenska först måste lösa innan vi tolererar det som känns så främmande”…

Extremismen suger näring ur vanliga, hyggliga människors rädsla och okunskap. Det är vi vanliga människors fel att Hitler, Stalin, Mussolini kom till makten. Det är också vårt fel om nya högerextrema rörelser inför en människosyn och världsbild som vi trodde dog för snart 75 år sedan. Vi kan i efterhand inte skylla på någon annan… plötsligt finns det ingen återvändo.

Pär-Magnus Möller



Annandag pingst 2019Predikningar

Posted by Pär-Magnus Möller Mon, June 10, 2019 16:22:47

PredikanAnnandag Pingst 2019, årg. 2Psalmer: 53, 10, 682, 368, 236, 712 Pär-Magnus Möller

I går firade vi den Helige Andes utgjutande över Kyrkan, vi fick påminnelse om att vi fått ta emot Anden i våra liv. I dag handlar det om att vi skall dela med oss av den Ande, den tro vi fått ta emot.

Det handlar om konsekvensen av Andens utgjutande över kyrkan – att vi skall göra alla folk till lärjungar genom att bära ut den Ande vi alla fått i dopet till den värld som ännu inte känner Jesus.

Det finns fantastiska löften i vårt uppdrag att vara Andebärare i världen. Så vi behöver inte vara oroliga.

Vad är det för löften? Jo, löftet att vi är Kristi kropp i världen, löftet om att det vi ber om skall ske, löftet om att Guds stora gärningar skall ske genom oss.

Vi är Kristi kropp. Där Kristus går fram tränger himmelen igenom. Vi är Kristi kropp, därför är det så att där vi går fram bryter himmelen igenom! Det är stort.

I texten idag, står att vi har evigt liv om vi tror och att det eviga livet är redan här om vi tror. Vi kommer inte att få evigt liv, vi HAR evigt liv, vi kommer inte att bli världens salt, vi ÄR världens salt, världens ljus, världens hopp. Vi kommer inte att BLI Kristi kropp, vi ÄR Kristi kropp. I all vår skröplighet har Gud gett oss förtroendet att inte bara representera Kristus utan till och med vara hans kropp. Detta innebär att där vi går fram bryter himmelen igenom; där kan sjuka blir friska, modlösa få mod, kraftlösa kraft och otroende tro och evigt liv – Så viktiga är vi!

Problemet är att vi ofta saknar rätt självinsikt. Vi tror inte att vi är något. Vi ställer oss vid sidan om. Vi förstår inte att det är oss världen väntar på.

Vi är helt enkelt lite fega i vår tro, vi vägrar emellanåt förstå vad Jesus faktiskt har gjort oss till i denna värld, vi förnekar de gåvor han lagt ned i oss för att brukas i syftet att göra Guds väldiga gärningar synliga i världen.

Även i denna lilla församling som vi är i dag har Gud med största sannolikhet lagt gåvor som vi ännu inte har funnit. Vi vågar så sällan se att Gud faktiskt har gjort oss till Andebärare i denna världen, Andebärare som skall pysa ut himmelrike där vi går fram för att andra skall komma till tro och vinna evigt liv.

Jag har märkt att vi i vår västerländska sekulära tankevärld ofta gör tron så intellektuell, som om den vore en filosofi eller teori om livet efter detta - men så är det ju inte. Gud är levande verksam med och i oss. Han rustar oss med alla de gåvor som var och en behöver för att vara vittnen om honom – det gäller bara att öppna sig för dessa gåvor.

Fadern kallar oss till tro, Sonen räcker oss tron och Anden rustar oss för att stärkas i tron och för att förmedla tron.

Anden hjälper oss att sprida evangeliet – genom att rusta oss med tro och gåvor som vi behöver. Jag bär Anden till min nästa, Anden väcker tro och förmedlar himmelen vidare.

Vem här har inte kommit till tro med hjälp av att andra troende människor burit tron till mig– troligtvis ingen – för Anden verkar genom människor. Inte ens Guds ord i Bibeln förmedlades genom andra än människor. Vi är Andens verktyg i världen.

Tron blir så lätt en privatsak. JAG har kommit till tro, tröstar vi oss med, också tror vi att det räcker med det. JAG har fått ta emot Helig Ande i dopet och tron, i nattvarden och bönen – också känner vi oss nöjda. I dag påminns vi om att vi behöver tänka längre än så! Tron förpliktigar.

Vi sköter om vårt eget andaktsliv och går i kyrkan och firar mässan regelbundet – och det är väl gott, men det är inte hela kallelsen. Folk kommer inte till tro bara för att vi sitter i vårt hörn och rustar oss för en verklighet vi aldrig möter. Vi måste också ta steget utanför relingen och se att vattnet bär – se att jag förmår vara ett vittne om min tro för andra.

Vi är Guds enda plan. Vi har ett arbetsfält som tycks utan ände och det är bråttom, folk behöver evangeliet, upprättelsen! Vi sitter på oöppnade paket, paket som innehåller oändliga resurser av andliga gåvor, bara vi vågar öppna paketen och använda oss av innehållet. Anden är ingen teori utan ren praktik.

Det är ett underbart förtroende Jesus visar oss, vi är Andens tempel, men det är förpliktande. Vi måste be om att Anden skall komma till oss och uppenbara för oss vad han kallar oss till när det gäller hur vi skall tala om vår tro. Vi kan inte bara rusta oss själva, skall vi växa måste vi mer och mer börja ge ut av allt det goda vi fått ta emot, våga bli använda av Anden.

Jesus han lämnar oss inte i den oändliga uppgiften att göra alla till lärjungar, Hjälparen, Löftesbäraren, Hugsvalaren, Trosgivaren den Helige Ande är med. Gud har gett oss ett nytt hjärta och en ny ande. Vårt gamla stenhjärta är bortopererat och vi har fått ett hjärta av kött så att vi kan vandra efter Guds vilja och sprida hans evangelium

Våga be om att Gud skall visa alla de gömda presenter som han lagt i vår församling, våga be att Gud skall befria oss från Jantelag och feghet så att vi inte släcker Andens glöd. Våga be att Anden kommer till dig i ordet och sakramenten, i bönen och i tron och där uppenbara vad han vill använda dig till.

Be: Kom helige Ande till oss alla, kom helige Ande till mig och omforma mig och gör mig modig, modig nog att sprida ditt evangelium, kom helige Ande och uppenbara i mitt inre vad du vill använda mig till i denna värld, kom helige Ande och styrk min tro så att jag håller fast vid dig, kom Helige Ande … Amen.



Pingstdagen 2019Predikningar

Posted by Pär-Magnus Möller Mon, June 10, 2019 16:21:04

Predikan

Pingstdagen 2019, årg. 2

Psalmer: 162, 10, 719, 381, 367, 161 Pär-Magnus Möller

För tio dagar sedan firade vi Kristi himmelsfärds dag. Då firade vi att Jesus lämnade denna synliga värld för att bestiga den himmelska tron som tillhört honom sedan alla tider.

Denna dag firar vi att han, i varje troende människas liv, bestiger den tron som finns i varje människas hjärta och som väntar på honom. Efter denna dag kan vi säga att Jesus bor i våra hjärta, vi kan säga att vi är tempel åt den helige Ande, att vi är levande stenar i Guds stora tempelbygge.

Det vi firar varje pingstdag är den nya skapelsen – den dag då Guds rike tar form i världen, påverkar, förändrar, förädlar, ger hopp, framtid, ljus och mening.

Ibland kallar man pingsten för kyrkans födelsedag – det är den dag då lärjungarna förstår vad Jesus menade med att han skulle sända Hjälparen den helige Ande så att de skulle orka med den stora kallelse han gav dem; att göra alla folk till lärjungar och döpa dem i Faderns och Sonens och i den heliga Andes namn.

Det är nämligen genom dopet som den helige får sin igång i våra liv. Livet med Jesus, med Gud, börjar i den stund då vi översköljs av dopets vatten och Guds stora löfte: Jag är med dig, du är mitt barn, du är kallad till att följa mig, jag har gett mitt liv för att du skall få leva och leva i evighet – för att du skall få liv, ja, liv i överflöd.

Symbolerna, bakgrundsbilderna, de förklarande gammaltestamentliga texterna bakom berättelsen om lärjungarna och eldslågorna på den första kristna pingsten är många. Jag tänkta nämna några för att ni man skall funna få en lite djupare förståelse av den alldeles speciella dag vi firar i dag.

I Bibelns skapelseberättelse talas det om att Guds Ande svävade över det som innan bara var kaos. När Gud befallde jord, ljus, vatten eller fåglar bli till så var det Anden som fixade till detta. Guds Ande skapade och bringade ordning, kosmos ur kaos – Shalom ur oordning och mörker.

Så gör Anden också med Guds folk. Det var kaos i den lilla första församlingen på pingstdagen. Man visste inte vart man skulle, vad som hände – man var rädd. Då sände Gud sin Ande över församlingen och nytt ljus tändes över de samlade så att de såg meningen, målet och Guds närvaro i denna värld – och gick, fylla med hopp ut och förkunnade evangelium.

Det är ofta också kaos i vårt inre – på många olika sätt. Den helige Ande vill skapa ordning och frid också i våra hjärtan. Därför vill han vara bo i våra hjärtan. Den döpta människan kan alltid veta att Guds Ande är nära och vi får be om hans kraft, vägledning och frid. Han har en väg för oss ut ur kaoset.

Ett stort dån hördes över församlingen och tungor som av eld samlade sig över dem, berättas det.

När judarna firade pingst gjorde de det till minne av att Moses hämtade lagtavlorna på berget Sinai. Folket var glada över att Gud vill ge dem en väg och ett hopp. Det var dån och rök kring berget när Mose kom ner från toppen och Moses ansikte lyste så häftigt av Guds helighet att han var tvungen att täcka det.

Den kristna pingsten firas för att Guds lag, d.v.s. Guds vilja och löfte, nu inte bara finns som yttre bud, huggna på några försvunna stentavlor – nu läggs istället Guds lag i varje människas hjärta.

Profeten Joel hade profeterat om detta: Det skall komma en tid då jag utgjuter min ande över alla.

Profeten Hesekiel skriver: Jag skall ge dem ett nytt hjärta och fylla dem med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på dem och ge dem ett hjärta av kött, så att de följer mina bud och håller sig till mina stadgar och lever efter dem. Så skall de vara mitt folk, och jag skall vara deras Gud.

Guds lag är nu, efter Andes utgjutande över alla oss lärjungar, något som finns i varje troendes hjärta, liksom Jesus tron, liksom Guds heliga tempel.

Det är därför Jesus nu säger: Guds rike finns inom er…

Guds Andes eld är tänd i vårt inre. Den elden är som elden som Moses fick möta i den brinnande törnbusken i öknen. Busken brann, men den förtärdes inte. Så är Guds Andes eld i vårt inre också.

En sak till vill jag lyfta fram. När Andens hade fallit började lärjungarna tala på ett sätt som gjorde att alla förstod.

Den gammaltestamentliga text vi skall förstå detta genom är berättelsen om Babels torn i 1 Mosebok. Där berättas om hur alla folk gick samman för att bygga ett torn som sträckte sig ändå upp till himmelen. De ville nå Gud … och Gud visste att om de lyckades skulle de göra allt för att ta över hans tron – och då var han tvingen att krossa dem – och de ville han inte. Därför lät han dem plötsligt tala olika språk så att de inte kunde förstå varandra. Han satt också gränser mellan länder och kulturer så att mänskligheten inte skulle komma samman och störta honom. Mänskligheten var ännu inte mogen att möta Gud ansikte mot ansikte.

Det som sker på pingstdagen är att alla språkgränser, alla kulturella gränser, alla landsgränser upplöses. Det behövs inte längre något som skiljer människan från Gud. Genom Jesu försoningsdöd och uppståndelse kan nämligen mänskligheten förenas i Guds folk, kyrkan oavsett varifrån man kommer eller vilket språk man talar. Förbannelsen från Babel är bruten – vi får och kan nu möta Gud ansikte mot ansikte. Vi har nya hjärtan som inte vill ta över Guds tron – tronen finns ju nu redan i våra hjärtan – det finns inget att stjäla, det är redan vårt.

Detta betyder att man som kristen inte kan tillåta eller acceptera någon form av rasism, nationalism, eller andra gränser som skiljer människa från människa. Gränsernas tid är för de kristna bruten. Därför säger Paulus att i Kristi kyrka är ingen jude eller grek, man eller kvinna, slav eller fri – alla är vi ett i Kristus.

En sista sak vill jag skicka med en tanke om – och det är dagens evangelietext som kanske inte kan tyckas helt enkelt. Johannes är ju inte känd för att föra saker och ting enkla.

Johannes låter Jesus säga: Den som har mina bud och håller dem, han älskar mig, och den som älskar mig skall bli älskad av min fader, och jag skall älska honom och visa mig för honom.

På gamla testamentets tid visade man att man tillhörde Gud genom att hålla buden. Höll man buden älskade man Gud och vise versa. Men är det samma bud Jesus menar i dag?

Jesus säger ju på ett annat ställe: ”Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.”

…Och…

Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra. Ty den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen.

När vi älskar varandra älskar vi Jesus – då har vi gemenskap med honom – då har vi hållit hans bud. Det är det enda!

Men för att kärleken skall kunna verka behöver vi leva i den ständiga förlåtelsen och upprättelsen – förlåtelse och försoning är kärlekens villkor. Det är därför vi ständigt ber om förlåtelse inför Gud och varandra och det är därför vi varje söndag firar den himmelska måltiden – där vi gång på gång får möte Jesu själv, i brödet som är hans krop och vinet som är hans blod, och han ger sig till oss i kärlek oavsett vad vi gjort eller tänk. Hans kärlek besegrar allt som vill bryta ner oss. Den friheten får vi leva i.

I dag kommer vi att vara med om det största man kan vara med om i Kristi kyrka. Vi får vara med om att en ny människa inlemmas i vår gemenskap, i Kristi kropp genom dopet.

Det påminner oss om att Anden på nytt svävar över vår församling och kommer falla över det barn som bärs fram inför Gud i dag.

Det är stora löften som knyts till detta barn: Jesus har en tron i hjärtat, Anden är med som hjälparen, identiteten är att vara Guds barn, prins eller prinsessa i vår himmelske Faders rike. Genom dopet bli man adopterad in i en ny familj, en världsvid och tidlös familj vi kallar kyrkan. Och löftet som alla döpta får vila i är att vi en dag skall få se Gud ansikte mot ansikte – och leva i evigheternas evighet. Det är stort det som sker i dag – Guds Ande är här…



Kristi himmelsfärdsdag 2019Predikningar

Posted by Pär-Magnus Möller Sat, June 01, 2019 17:39:33

Predikan

Kristi himmelfärdsdag 2019, årg. 2

Psalmer: 2, 10, 660, 158B, 15, 17Pär-Magnus Möller

I dag firar vi att Jesus återvänder till den plats han en gång kom ifrån – himmelen. Han återvänder som den store segraren. Hans huvud bär märken av ärans törnekrona, hans händer och fötter är smyckade av kärlekens rubinröda sår. Ur hans sida strömmar ständigt försoningens tecken, dopets vatten och nattvardens blod. Hans hjärta är fyllt av kärlek och bön och nu får han träda fram inför hans och vår Fader, för att till den dag fadern beslutar att han skall återvända till oss, han ständigt får vädja för oss och be för oss.

Denna dag firar vi att vi har en broder som bundsförvant i himmelen, en broder som älskar oss över allt och som inte ger upp om oss.

I fyrtio dagar hade Jesus visat sig uppstånden hos lärjungarna. Han hade undervisat dem, samtalat med dem, ätit med dem. De hade fått känna på honom – samtidigt hade han rört sig fritt genom dörrar och platser. Han var liksom den som de hade känt före uppståndelsen men samtidigt annorlunda. Han var klädd i härlighet. Innan uppståndelsen hade han varit helt begränsad av den jordiska kroppen. Han kände smärta som vi, blev trött som vi, blev ledsen och arg – och han levde i den begränsning som det mänskliga livet innebär.

Efter uppståndelsen var det annorlunda. Han var samma människa – men villkoren för hans mänskliga liv var nu desamma som vi en gång kommer att uppleva. Denna världs begränsningar är borta – bara det viktiga är kvar: relationen, kärleken, omsorgen. Den ondes makt och begränsande krokar in i livet var borta – Jesus var helt fri – såsom vi en gång kommer att bli fria.

Den Jesus lärjungarna mötte under de fyrtio dagarna efter uppståndelsen var den evige inkarnerade Jesus. När Jesus nu återvänder till den tron han lämnade innan han föddes som människa återvänder han som den i härlighet inkarnerade Kristus. Det vill säga han är den han varit från evighet, men han är också människa – men han är människa på det sätt vi en gång skall bli.

När han tas bort från lärjungarnas ögon är det inte så att hans kropp liksom lyfts upp i luften och försvinner in i ett moln – utan han träder helt enkelt in i den dimension av tillvaron vi inte kan se. Han ser oss – men vi ser inte honom.

Alltid när det handlar om himmelska ting så saknar vi ord för det som sker. Därför behöver vi förstå det som beskrivs på ett djupare plan än det rent fysiska. Det vi beskriver av händelsen är dess betydelse – själva skeendet kan vi aldrig förstå eller greppa med våra begränsade ord. Det är viktigt att komma ihåg det när vi talar om himmelska ting.

När lärjungarna berättar om händelsen har de en gammaltestamentlig förebild som styr deras tankar och förståelse av Kristi himmelsfärd, nämligen profeten Elia.

I 2 kungaboken 2 möter vi Elia med hans lärjunge Elisha. Det berättas följande:

Elia sade: ”Stanna här, Elisha. Jag har fått Herrens befallning att gå till Jeriko.” Men Elisha svarade: ”Så sant Herren lever och så sant du själv lever: jag lämnar dig inte.” Och så fortsatte de till Jeriko. Där kom profetskaran i staden ut och mötte Elisha och frågade honom: ”Vet du om att Herren i dag skall ta din mästare ifrån dig och lyfta honom upp?” – ”Det vet jag”, svarade Elisha, ”men håll tyst om det!”

Elia sade till Elisha: ”Stanna här. Jag har fått Herrens befallning att gå till Jordan.” Men Elisha svarade: ”Så sant Herren lever och så sant du själv lever: jag lämnar dig inte.” Och så gick de båda två. Femtio man ur profetskaran följde med och stannade på avstånd, medan de två ställde sig vid Jordan. Elia tog sin mantel och vek ihop den och slog med den på vattnet. Då delade sig vattnet, och de kunde gå över torrskodda. När de var på väg över sade Elia till Elisha: ”Säg vad du vill att jag skall göra för dig innan jag tas bort från dig.” Elisha sade: ”Låt mig få dubbla arvslotten av din ande.” – ”Det är ingen lätt sak du ber om”, sade Elia. ”Om du ser mig när jag tas bort från dig skall du få vad du begär, annars inte.” Medan de gick där och talade med varandra kom plötsligt en vagn av eld med hästar av eld och skilde dem åt. Och i en stormvind for Elia upp till himlen.

Elisha såg det, och han ropade: ”Min fader, min fader, du Israels vagnar och ryttare!” När han inte såg Elia längre grep han tag i sina kläder och rev itu dem. Han tog upp Elias mantel, som hade fallit av honom, och gick tillbaka och ställde sig på stranden av Jordan. Där tog han manteln som hade fallit av Elia och slog med den på vattnet och sade: ”Var är Herren, Elias Gud?” När Elisha slog på vattnet delade det sig, och han kunde gå över. Profeterna från Jeriko hade stått på avstånd och sett Elisha. ”Nu finns Elias ande hos Elisha”, sade de, och så gick de honom till mötes och kastade sig till marken inför honom. 

Denna berättelse var den berättelse i GT genom vilken lärjungarna förstod det som de var med om vid Kristi himmelsfärd.

Profeten Elia hade Guds Ande – därför kunde han gå över vattnet och därför kunde han tala ord från Gud. Om Elisha såg Elia bli upptagen skulle han få Anden. När Elia var upptagen till himmeln tog Elisha manteln och fick Elias ande.

På samma sätt får lärjungarna se Jesus bli upptagen till himmelen och de fick löftet om hans ande.

Löftet kring Elia var dessutom att han skulle komma tillbaka innan Guds rike gick i uppfyllelse, därför sa man om Johannes döparen att han var Elia – han föregick Jesu födelse.

Löftet kring Jesu upptagande till himmelen föregicks av samma löfte om återvändande som kring Elia – Jesus skall komma tillbaka med Guds rike.

Lärjungarna förstod att såsom det gick för Elia, så skall det också gå för Jesus, trons fullbordare. Elia blev tolkningsnycklen till den djupare förståelsen av vem Jesus var och på vilket sätt han var insatt i den gammaltestamentliga berättelsen och judiska traditionen.

Så fick ni denna torsdagsförmiddag lite teologi, och bibelkunskap.

Men vad betyder denna dag för oss som kallar oss kristna i dag?

Det är ju bra att känna personer på olika maktpositioner. Mer makt än Jesus har är ju svårt att föreställa sig. Och det är ju inte vem som helst som vi känner på den upphöjda positionen, det är vår egen bror Jesus. Denne Jesus älskar oss var och en in i döden – han kommer inte vika en enda tum på att han skall ha in oss var och en in i himmelen tillsammans med honom. Han vill att vi skall vara där han är. Därför kan vi inför Gud Fader leva i total trygghet. Med sina sår visar han att han betalt med råge för alla våra synder, allt vad ont vi gjort eller tyvärr kommer att göra är försonat. Det enda vi behöver göra är att låta Jesus tala för oss och inte vi själva. Vi talar ju bara i egen sak – han talar ur sitt blödande brodershjärta. Det är en annan sak.

Denna dag firar vi att Jesus i härlighet beträder den tron som varit hans från tidens början. Det finns en människa i himmelen – en som berett väg för oss. En dag får vi också vara där. Detta är den dag då människan för första gången sedan paradisets portat stängdes får se Gud fader ansikte mot ansikte – snart får vi det också…

Låt oss be med Paulus ord ur Efesierbrevet:

Jag ber att vår herre Jesu Kristi Gud, härlighetens fader, skall ge er en vishetens och uppenbarelsens ande som låter er få kunskap om honom. Må han ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket hopp han har kallat oss till, vilket rikt och härligt arv han ger oss bland de heliga, hur väldig hans styrka är för oss som tror – samma oerhörda kraft som han med sin makt lät verka i Kristus när han uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i himlen, högt över alla härskare och makter och krafter och herravälden, över alla namn som finns att nämna, såväl i denna tiden som i den kommande. Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gjorde han till huvud för kyrkan, som är hans kropp, fullheten av honom som helt uppfyller allt.

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen.



Bönsöndagen 2019Predikningar

Posted by Pär-Magnus Möller Mon, May 27, 2019 09:12:10

Predikan

Bönsöndagen 2019, årg. 2

Psalmer: 238 B, 10, 210, 292 B, 303 Pär-Magnus Möller

Jag tror att alla människor ber. Även ateisten ber – kanske riktar ateisten inte sin bön till ett gudomligt väsen, men drivkraften till den där inre dialogen finns hos alla. Den är djupt mänsklig, kanske är bönen just det som utmärker oss som människor mest av allt.

Vi är skapade till dialog med Gud och med varandra. I paradiset, berättar skapelseberättelsens författare, talade människan med Gud ansikte mot ansikte. Det var först efter att de blivit utslängda från paradiset som dialogen fick föras från hjärta till hjärta. Det är en vacker bild. Det är som om Gud var tvingad att stänga paradisets portar men att hans kärlek till oss ändå tvingade honom att behålla samtalsvägen öppen. Bönens möjlighet är liksom en reminiscens från paradiset.

Mänskligheten har alltid vetat om denna bönens väg och fascinerats av den. Man har liksom hört ropet från andra sidan och man har försökt lista ut vem det är som ropar - och man har försökt att svara. Mänskligheten har gjort sig massvis med olika föreställningar av vem det är som kallar på oss och vem som så innerligt vill att vi skall svara – man har byggt upp religion efter religion, trossystem efter trossystem för att liksom komma till ro i sin djupa längtan efter svar.

Heliga platser och liturgi, d.v.s. gudstjänst, har sedan urminnes tider varit ett sätt att försöka fånga bönens essens. Gamla testamentets patriarker gjorde likadant. De byggde altare, tabernakel, tempel – de ritualiserade gudstjänsten för att liksom återskapa det förlorade paradiset och ge en konkret plats för den dialog med Gud som man längtade efter.

Så gör vi ännu i dag. Vi bygger våra kyrkorum, använder oss av den gudstjänst vi ärvt från de som gick före oss i tron – och genom detta återskapar vi varje gång vi firar gudstjänst en liten del av de förlorade paradiset. Här möter vi Gud på ett speciellt sätt, i bönen, brödet, gemenskapen och ordet. Han möter oss och vi får möte honom.

Men om nu alla människor ber och en del vänder sin bön till blå indiska elefanter, andra till trädandar, några till en sträng dömande beduingud – hur skall man veta att den Gud vi kristna ber till är den Gud som egentligen ropar efter oss… alla religioner menar väl att de ber till rätt Gud!

Jag tror att Gud hör alla människors böner oavsett vem de tror att de riktar bönen till. Han vet att vi alla längtar efter honom på ett eller annat sätt och han vet att vi inte han se honom och höra honom såsom Adam och Eva i skapelseberättelsen gjorde. Han vet att vi ofta söker i blindo. Jag tror dessutom att han svarar på alla människors böner – han gör inte skillnad på folk.

I Gamla testamentets tid hade varje folk en egen gud – och man tänkte att den guden gillar vårt folk bäst. Men efter Jesu uppståndelse är det annorlunda – genom Jesus är vägen till Gud öppen för alla oavsett vilken folkgrupp du tillhör. Han tycker heller inte bättre om kristna än andra och lyssnar inte hellre till våra böner än andras – han älskar ju alla. Saken är bara den att vi kristna fått den oerhörda nåden att lära känna honom på ett alldeles speciellt sätt, genom Jesus.

Genom Jesus har vi sett och förstått det som andra ännu inte upptäckt. Vi har upptäckt att Gud, som ropar efter oss, är den Gud Jesus förkunnar och gestaltar. När vi lyssnat till Jesus och levt med honom förstår vi att den röst, som genom bönen ropar efter oss och som vi längtar efter att få besvara, är den Gudens röst som är så angelägen om att vi skall ta emot tröstens ord från honom att han till och med går i döden för oss, besegrar alla hinder och upprättar en ny evig relation med oss.

Det handlar därför för oss inte främst om vem som har rätt och vem som har fel i frågan om vem Gud är. Vår utgångspunkt skall vara annorlunda. Vi behöver inte döma andra utan bara leva ut den tro vi fått, d.v.s. älska med den kärlek vi älskas med, försona med den försoning som vi själva blivit en del av – och veta att genom att vi lever ut det frihetens andefyllda liv vi fått, så kommer andra människor också att kunna se vem bönens manande röst kommer ifrån – omvändas och komma till tro.

Vår bön kan därför vara annorlunda än alla andra människors böner… vi känner ju Fadern, vi vet att han vill oss gott. Han stiger upp om natten för att lyssna till oss hur bekvämt han än hade det i sängen – därför kan vi vara frimodiga i vår bön. Han ger oss inte ormar när vi ber om bröd, därför kan vi be utan rädsla… vi vet att han inte är beroende av våra ritualer eller offer – för offret har han en gång för alla tagit emot genom Jesus och vi vet att han alltid lyssnar till oss även då vi syndat och gjort ont.

Varje gång vi tar emot nattvardens bröd och vin vet vi att Gud Fader genom Jesus vill vara så nära oss att han vill bo i våra kroppar – så att han här i denna värld ändå kan komma oss så nära som han var Adam och Eva innan syndafallet.

Vi behöver inte bevisa något för någon enda – bara leva det liv vi är kallade att gestalta; gestalta Guds rike.

Lär oss att be, ber lärjungarna Jesus. Vad menar de med det – de hade ju bett hela sina liv – varje jude kunde massvis med böner utantill. Vad menar lärjungarna?

Dels tror jag det kan handla om att lärjungarna vill ha en bön de kan samlas kring – något som håller ihop dem. Johannes hade tydligen sådana böner för de som följde honom. Men sedan tror jag det också handlar om att lärjungarna vill veta vilket fokus de skall ha på bönen. Det finns ju så mycket att be om och det är lätt att bönen blir självisk och inte bygger upp Guds rike utan bara liksom gynnar mig själv.

Då ger Jesus oss Herrens bön. Herrens bön är de kristnas gemensamma bön och därför formulerad i vi form.

Vi ber om att Gud skall låta sitt namn bli känt och helgat av alla så att ingen behöver vara rädd.

Vi ber oss Gud rike skall bli uppenbart för alla genom oss och att hans vilja skall ske överallt – så att Guds rike blir allt i alla.

Vi ber om bröd för alla så att hunger och svält försvinner – men också bröd för vår inre människa; att nattvardens bröd skall kunna delas med alla i hela världen.

Vi ber om att vi skall våga bära fram våra synder och förstå att vi bli förlåtna, och vi ber att vi skall kunna förlåta varandra och alla människor – så att Guds rike blir synligt.

Vi ber att vi inte skall komma på fall, att vi inte skall lyssna på alla de röster som försöker dra oss bort från Gud, påstå att rösten vi följer kommer från någon annan.

Vi ber att vi inte skall bli frestade eller prövade utöver vår förmåga.

Varje gång vi ber Herrens bön förenas vi som Guds folk i hans vilja. Därför är den bönen så kär för kyrkan och vi brukar den varje dag. Den är inte heligare än andra böner – men den förenar oss och blir nästan till en slags trosbekännelse: så här vill jag leva, hjälp med leva så.

Att be är att svara på den röst som ropar efter oss i vårt inre. Alla människor känner på ett eller annat sätt av den bönen. Och vi svarar utifrån vår förståelse av tillvaron – vår kultur och historia.

Vi kristna har den extrema förmånen att genom Jesus känna honom som ropar efter oss. Han är den gode fadern, den gode herden, han som älskar oss in i döden. Vilken frimodighet ger det oss inte i bönen? Vi får fritt be om allt, vi får fritt be för alla inför Guds Fader själv – och vi vet genom Jesus att han hör vår bön. Vi får lyssna i bönen, i sakramenten, i liturgin och veta att det vi hör är rösten av honom som älskar oss över allt. Han säger: Var inte rädda, gå i frid, älska varandra, tjäna varandra såsom jag älskar och tjänar er.

Och vi får tillsammans gestalta våra liv så att Guds rike genom oss blir synligt för alla – så att ingen behöver känna sig glömd av Gud. En dag skall Jesus på nytt träda fram i härlighet och bli synlig för alla – då skall vi se honom ansikte mot ansikte såsom Adam och Eva gjorde i paradiset – fram till den dagen är det vi som genom bön och arbete gestaltar det förlorade paradiset – vi är världen hopp, dess salt och ljus – dess röst i världen.

Be så skall ni få, sök så skall ni finna, bulta så skall paradisets port öppnas! Var inte rädda!



5 i påsk 2019Predikningar

Posted by Pär-Magnus Möller Sun, May 19, 2019 10:10:38

Predikan

5 i påsk 2019, årg. 2

Psalmer: 517, 10, 559, 729, 721 Pär-Magnus Möller

Det finns bara ett sätt att växa i tro – och det är att gå in i den svåraste av alla övningar: att låta sig bli älskad och att älska.

Dessa båda övningar hänger samman. Om du inte låter dig bli älskad så förmår du inte heller älska.

Kärleken är som vatten – så länge de flödar, så länge det rör på sig så är det friskt och ger liv. Men om vattnet blir stillastående, inneslutet, då blir det ett sjukt vatten som ruttna och bryter ner.

Därför kan man inte äga kärleken, inte låsa fast den – den är ingen sak – den är ett sätt att ta emot liv och ge vidare liv, att bli uppbyggd och bygga upp andra, att bli betjänad och att tjäna andra, att låta sig bli sedd och att se andra, att bli omhändertagen och att omhänderta, att bli besökt och att besöka.

Kärleken är den livshållning som Jesus uppmanar oss att leva i – ja mer än det – han befaller oss att leva så; att älska.

För att förstå det stora i att Jesus på detta sätt talar om kärlek behöver vi titta lite tillbaka, i tiden före Jesu födelse. Vi behöver förstå Jesu befallning i ett historiskt sammanhang. Vi går därför tillbaka till Abrahams tid, ca 1700 f.Kr.

De flesta hade på den tiden en familjegud – eller ett gäng familjegudar. Abraham kom från det kaldeiska Ur en stad där var man var berömda för att tillverka små husgudar i keramik och i andra material. Dessa gudar hade en strykande åtgång och fick ett eget altare i varje hem – man tillbad dem där i hemmet. Om det gick en väl fick guden mycket tacksamhet, men om det inte gick väl kunde man helt sonika byta ut guden mot en som kanske fungerade bättre. Husguden hade en praktisk funktion och om den inte fungerade fick man helt enkelt testa en ny.

Abraham fick i detta sammanhang en unik kallelse, att lämna Ur och dess gudatillverkning för att följa den ende sanne Gud, den levande guden. Den levande guden satt inte fast i någon lerfigur utan han var den som skapade himmel och jord. Han utvalde nu Abraham till att bli stamfar för ett nytt förbund – ett nytt sätt att förstå Gud. Detta innebar att Abraham fick bryta med allt; inkomster, världsbild, sociala sammanhang.

Förhållningssättet mot varandra på den tiden innebar i mycket att var och en skötte sitt – eller rättare sagt varje folkgrupp skötte sitt. Om man blev bestulen hade man rätt att straffa den skyldige, gärna med ett extra mått av straff. Man hämnades oförrätten och ville dessutom ha betalt för den heder som blivit trampad i gruset.

Så levde folk och stammar i en ständigt upptrappande våldsspiral. Man fick ärkefiender – sådana som man hatade bara för att man i generation efter generation hade så mycket att hata dem för – även om man glömt vad det var som så från början hänt så hämnades man mer än gärna så fort tillfälle gavs. Gudarna stred mot varandra, folk stred mot varandra – och var och en fick stå sig själv närmast.

Ca 1200 f.Kr. kommer Moses. Han får buden av Gud. Det var något revolutionerande. Israels folk och de som ville tillhöra Israels Gud hade plötsligt en ny lagstiftning som skulle reglera den evigt stegrande hämndspiralen som fanns mellan familjer och folk. Nu reglerades hämnden: öga för öga och tand för tand, hette det. Inte mer. Det som för oss låter rått och hårt var en väldig befrielse för individen. Gjorde jag rätt så drabbade mig inget ont. Det var en trygghet.

Israels folk skulle genom lagen stå för rätt och rättvisa – rättfärdighet som det kallas på religiöst språk. Relationen med Gud skulle vara rättfärdig och relationen mellan människor skulle vara rättfärdig. Det betyder att varje människa faktiskt fick samma värde. Inför Gud blev alla lika, inför rätten blev alla lika. Det var ju gott – rättvisa är ju bra, men inte okomplicerad. Tand för tand och liv för liv kan ju fungera människor emellan. Men hur fungerar det rättssystemet gentemot Gud?

Hur gör man när man upptäcker att skulden som mänskligheten samlade på sig blev så stor att alla människor i rättvisans namn måste plikta med sina liv. Hur gör man om alla syndat och gått miste om rättfärdighetens liv? Hur förhåller man sig då till begreppet rättvisa? Är rättvisa att utplåna alla? Ja… tyvärr…

I vår tid är det lätt att förstå vad det handlar om. Vi är alla del av jordens pågående undergång, vi är alla delaktiga i massutrotningarna av olika djurarter, förgiftningen av haven, koldioxidrekorden i atmosfären. Alla har syndat och gått miste om det rättfärdiga livets möjligheter. Alla svältande i världen, alla flyktingar, alla som lider av världens orättfärdighet har oss, som njuter av orättvisans frukter, att kräva rättfärdig hämnd utav. Allt ont vi gjort mot vår nästa, om vi vetat om det eller inte – det har vi i slutändan gjort mot Gud själv. Det betyder att både medmänniskan och gud kan ställa oss till svars för våra liv.

Rättvisa är nog god i sig, men oerhört komplicerad att bygga gudsrelation på – eller relation människa till människa med. Det går inte eftersom vi alla är syndare. Lagen hjälper oss inte att leva rättfärdigt – den leder oss bara till insikten att vi alla måste hoppas på någon som räddar oss från skulden.

När Jesus säger: Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod som blivit utgjutet för många till syndernas förlåtelse… är det något helt nytt. En ny tid, ett nytt förbund.

Det vi kristna upptäckt är att Gud gett oss ett hopp, ett nytt sätt att se på livet med. Genom att Jesus betalt vår skuld en gång för alla får vi leva i frihet. Vi behöver inte döma andra, vi kan förlåta. Vi behöver inte döma oss själva, vi är älskade. Vi behöver inte vara rädda för Gud… för hur skall man kunna vara rädd för någon som ger en sitt eget liv – bara för att han vill älska.

Guds rike är nära. Guds rike är här. Här i församlingen, här bland våra bröder och systrar. Vi är Guds rike.

Vår uppgift som kristna i den här världen är att leva ut Guds rike. Den gamla världen lever fortfarande på samma sätt som folket kring Abraham gjorde – Man skaffar sina egna gudar och sätter sin trygghet till dem, men när de inte passar längre kastar man ut dem och ersätter dem med nyare modeller som ger bättre status och tillfredställelse. Man sätter sig själv först. Andra får vara med om de gynnar mig. Man lever också i hämnden och hatet. Gamla släktfejder mullrar fortfarande och när man upplever att man utsatts för en oförrätt tar man genat i med den stora slängan – anklagar alla andra och förmår inte härbärgera något i sig själv. All rasism och allt främlingsfientligt tal bygger på detta sätt att tänka. Man hatar politiker, grannar, de som man menar gjort fel – och man tycker att straffen alltid är för milda. Sådana är den här världens människor fortfarande. Det är bara att läsa vilken dagstidning som helst – eller insändarsida – eller dagens ris… den gamla tidens sätt att leva frodas i största välmåga.

Med som vill följa Jesus oss är det med nödvändighet annorlunda…

Vi kristna är kallade att leva annorlunda. Vi skall älska varandra liksom Jesus älskade oss – dvs vi skall inte hämnas det onda som sker oss, vi skall tjäna varandra med våra liv, vi skall inte sätta oss själva främst i alla sammanhang, vi skall öva oss att se vad som är rättfärdigt och vad som inte är det, vi skall utöva barmhärtighet istället för hämnd, vi skall förlåta allt. Vi skall helt enkelt älska varandra.

Att älska låter så banalt eftersom kärleken som begrepp blivit utslätat till allmän romantisk kladdighet. Men kärlek är så mycket mer. Kärlek kostar på – kärleken kostade Guds själv livet.

För att kunna älska och för att kunna gå in i kärlekens livslånga övning behöver vi först bli älskade. Vi behöver bryta ner skalet av rädsla och självförakt som ofta hindrar oss från att lyssna in vad Gud faktiskt säger till oss genom Jesus.

Självföraktet frodar i vårt samhälle. Ingen av oss duger, skriker reklamen ut, ingen av oss är värld att älska – kanske har du en chans om ni köper våra produkter … ja, ni känner till tänkandet.

Men den som förmår se och höra bortom tidens skrän och förnedring ser genom Jesus att det finns en annan grund att stå på än mitt eget sköra ego. Han som är tillvarons grund, han som ÄR… han kom för att tjäna dig, för att ge dig det liv som du saknar, den självkänsla som så många försökt bryta ner, han befriar dig från självföraktets förbannelse och denna tidens omättliga krav. Han dör bort med allt det gamla som förstör ditt liv och räcker dig ett nytt, ett liv där förlåtelsen är självklar, där du är älskad för din egen skull, där du förmår förlåta andra och befria dem, där du får lov att hoppas på evigheten, där du är fri.

Det är detta nya liv vi firar varje söndag. Då lyfter vi brödet och bägaren med vin – och vi förstår att det Jesus säger är sant och gäller var och en av oss: Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod som blir utgjuten för många till syndernas förlåtelse – drick av den alla – drick av kärlekens dryck så att ni förmår älska – och världen bli upprättad.

Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner – Jesus sa: Ni är mina vänner!



Predikan 1 i fastan 2019, årg 2Predikningar

Posted by Pär-Magnus Möller Sun, March 10, 2019 20:28:55

Predikan

1 i fastan 2019, årg. 2

Psalmer: 48, 45, 143, 700:1, 567, 572 Pär-Magnus Möller

Ett av fastans syfte är att få oss att förstå att Gud är annorlunda. Han är inte som vi ofta först tänker om honom. Hans vägar är inte våra vägar.

Petrus, som under fastan verkligen får framträda med all sin svaghet och okunskap, sina misslyckanden och tillkortakommanden, gör nu på första söndagen i fastan sin entré.

Vi har säkert olika bilder av Petrus och det blir lätt så – Petrus är liksom allting: svag och stark, dum och klok, fylld av tro och otro. Jag skulle säga att han är en av de mest levande personerna i bibelns stora porträttgalleri. En av dem vi mest kan identifiera oss med. Han är liksom ganska vanlig… och ovanlig – precis som du och jag.

Petrus hade fortfarande den gammaltestamentliga bilden av Gud när han konfronterades med Jesu ord om att han skulle lida och dö. Den bilden av Gud var och är ganska allmänmänsklig. Man tänker om Gud att han står över allt mänskligt, han står för det ”Höga” i tillvaron, det ”rena”, det ”sköna”. Att Gud frivilligt skulle gå i döden eller utsättas för lidande är i en sådan förståelse av Gud bara ett tecken på svaghet - och svag ville man ju inte att gud skulle vara.

Så är det fortfarande när vi tänker om honom; Gud är som en större och bättre avbild av oss själva - som vi skulle vara om vi var perfekta… och lite till.

Den bilden får Petrus krossad i grund denna dag. ”Håll dig på din plats Satan… dina tankar är inte Guds utan människors”.

Den onde gillar bilden som Petrus och vi ofta har av Gud. Den onde vill att vi skall tänka att Gud är en upphöjd bild av oss själva som vi men alla krafter skall sträva efter att uppfylla och därmed ständigt misslyckas med. Den onde vill att vi skall tänka att Gud är bortom våra liv så att vi kan känna oss ensamma och övergivna, den onde vill att vi skall tänka om Gud att han ser på sig själv som den upphöjde despoten, inte villig att dela våra liv, vår smärta, vår kamp. Så länge den onde kan uppehålla den förvrängda bilden av Gud i våra hjärtan och hjärnor har han ett starkt övertag över oss. Då är vi nämligen lämnade åt vår egen kamp, vår egen förmåga – vi är verkligt ensamma i vår livskamp, ensamma och utlämnade åt oss själva. Den onde gillar att skapa den känslan hos oss eftersom den får oss att bli hårda, ta avstånd från Gud och bli rädda.

”Håll dig på din plats, Satan – nu är det en ny ordning på väg in i världen – ett nytt sätt att se Gud!”

Ibland förstår vi inte hur fantastiskt och annorlunda det är för mänskligheten att förstå Gud genom Jesus. De flesta gudabilderna i världen framställs med makt och kraft: Tor med sin hammare, Allah som är så helig och bortanför allt mänskligt att han inte ens får gestaltas. Ofta handlar Gudabilderna om makt och potens, hämnd och överlägsenhet. Men vi kristna har som främsta bild av Gud en man som frivilligt lät sig gå i döden av kärlek till oss och som nu hänger död på ett kors. Vi glömmer ofta hur mycket detta kors förändrar bilden av Gud för oss. Han blir liksom någon helt annan än vi först trodde!

Vi förhärligar inte svagheten, men vi förstår att vår svaghet inte längre är något som skiljer våra liv från Gud – vi förstår att han förenar sig med oss genom vår svaghet.

Petrus hade ännu inte förstått detta stora – det var ännu dolt för honom. Det som senare skulle ske vid korsfästelsen var bortom det mänskliga förståndet att förstå – gick inte att förstå, om det inte upplystes av den nya skapelsens Ande – den helige Ande. Vid det tillfälle evangeliet berättar om i dag hade det ännu inte skett – Petrus var fast i den gamla bilden av Gud och själv var han ännu inte förvandlad.

Vi behöver nämligen förstå att stunden då Gud låter sig bli korsfäst på golgata kring år 33 är vändpunkten på allt. Allting börjar om i och med hans död och uppståndelse. Efter uppståndelsen växer en ny skapelse som träder fram mitt i den gamla. För att den nya skapelsen skall få ljus och bli synlig för oss som lever i den gamla skapelsen behöver Guds ande på nytt sväva över den och oss och säga; ”varde ljus” – och när Guds Ande uttalar orden och vi förstår – då öppnar sig Guds rike för det otroende hjärtat. Då ser vi med trons ögon att Guds rike är här, mitt ibland oss.

Den stunden hade Petrus ännu inte varit med om… hans tankar var fortfarande människors och inte Guds… Han såg inte det vi genom tron kan se i dag…

Det finns ett helt annat perspektiv på den här berättelsen också – och det är Jesu perspektiv.

Jesus älskade Petrus. Petrus var hans närmsta vän – det var med honom han kämpade mest av alla. Jesus behövde Petrus stöd – eftersom Jesus var människa behövde han andra människors stöd, sina vänners stöd. Jesus hade också ett uppdrag, en väg att gå som kostade allt. Jesus visste detta och han fasade för den lidandesväg som låg framför honom. Hela tiden kämpade han mellan att fullfölja vägen eller ta en helt annan väg – en skönare och bekvämare väg. Han skulle kunna smälta in i mängden och bli en vanlig arbetare, skaffa familj och hus och leva som alla andra. Kampen var för Jesus verklig. Han var ju människa.

Så kommer Jesu närmaste och älskade vän Petrus och Jesus anförtror sig år honom. Han berättar om den väg han är tvungen att gå, och han berättar det med vånda. Men Petrus förstår inte, delar inte den djupa kallelsen – försöker trösta genom att slå bort alltihopa; Det ordnar sig nog, bekymra dig inte, något svårt skall inte drabba dig.

Jag tror att många av oss delar Jesu erfarenhet. Det man anförtror kan inte tas emot, blandas bort, intiggörs. Plötsligt står vi där i förvirrad ensamhet medan vännen pladdrar på om annat. Vännen är välvillig men förmår inte förstå, förmår inte dela.

Jag förutsätter att detta var en gigantisk kamp för Jesus. Kanske, tänkte Jesus att hade Petrus rätt – kanske hade det varit bäst att bara glömma kallelsen och göra något annat istället. Kanske var den där djupa erfarenheten att följa Gud bara en känsla, en tillfälligheternas nyck. Kanske var jag galen och trodde mig ha en kallelse som jag inte hade… jag tror alla de frågorna och hela den kampen utspelade sig i Jesu inre. Hade han valt rätt?

Vad var det då som gjorde att Jesus utstod alla de prövningar han genomgick. Vad var det som fick honom att till och med våga se att vännen Petrus tankar inte var Guds utan den ondes. Vad var det som gjorde att Jesus förmådde att frivilligt spikas upp på korset. Vad var det som han fann mer värdefullt än allt han ägde och hade, mer värdefullt än livet, makten, friheten – allt?

Det är just det som är så fantastiskt. Det som gjorde att Jesus klarade prövningarna, stod ut i lidandet och konkret gick genom dödsskuggans dal… det var du!

I alla Jesus prövningar hade han dig inför sina ögon – och så länge han såg dig så stod han ut – så länge han såg dig orkade han med sin kallelse – så länge han såg dig var hans uppdrag värt allt.

Det var kärleken till dig som gjorde att Jesus klarade kampen, stod ut i plågorna och frivilligt gick genom dödens mörker. Hans djupa och enda hopp var att på andra sidan möta dig igen. Ansikte mot ansikte. Ej som man möter en främling på gatan, nej så som man ser på en vän – en vän man har drömt om i nätter och dagar och äntligen finner igen.

Herre, tack för din kärlek. Tack för att du inte någonsin ger upp om oss. Tack för att du älskar oss in i döden. Lär oss att älska som du.

Lyssna>>

Fastlagssöndagen 2019Predikningar

Posted by Pär-Magnus Möller Tue, March 05, 2019 10:24:56

Predikan

Fastlagssöndagen 2019, årg. 2

Psalmer: 135, 137, 38 B, 738 Pär-Magnus Möller

Vi går nu in i den kyrkoårstid där vi får lära känna Gud på ett sätt världen tidigare aldrig lärt känna honom.

Alla regioner strävar efter att lära känna gud på olika vis – ofta handlar det om att försöka få honom att bli glad och tycka om oss. I många traditioner ger man därför guden en massa offer – allt ifrån djur till egna uppoffringar av olika slag. Så ser man hur det går. Om det går väl för folket tänker man att gud blev nöjd – om det inte går bra för folket förstår man att han inte är nöjd utan behöver mer offer, med uppoffringar… Så blir gud till ett slags hungrigt vilddjur i himmelen som man måste mata för att inte själv bli uppäten.

Vi känner ju till alla berättelserna om den lilla staden som måste offra sina jungfrur till draken så att draken inte förgör hela byn. Man lever i ständig skräck för draken och man måste hela tiden offra det käraste man har – man kan inte se att denna blodspillan någonsin tar slut. Någonstans inser man också att när alla jungfrurna är uppätna finns det inget hopp för staden längre – då drabbas de av drakens slutgiltiga vrede… hur man än gör blir det illa… livet är fruktansvärt.

Jag har märkt i själavård och i andra samtal att det inte är speciellt ovanligt att vi kristna tänker just så om Jesu fader och vår fader. Man lever i ständig oro och rädsla för att inte räcka till i den stränge gudens ögon – vilka offer vi än ger så är han aldrig riktigt nöjd. Alltid är det något han vill straffa för.

Det är just därför fastetiden är så viktig för oss – för den hjälper oss att vända på perspektiven så till den grad att vi varje år måste tänka om och inser att det Jesus gör för oss ändrar allt – ändrar vår bild av gud och ändrar vår bild av oss själva. Det är en underbar tid vi är på väg in i – fastetiden och påsken – en förändringens tid!

I gamla testamentet kan vi ofta uppleva att Gud är just som draken. Han kräver offer för både det ena och det andra – och reglerna är stränga och folkets liv begränsat. Det är dock viktigt att komma ihåg att orsaken till Guds hårda lagar för Israels folk berodde på att de var skyddade av Gud – de hade ett speciellt ärende till världen. Gud satte stänga regler för folket, inte för att han var vred på dem utan för att han visste att om de inte höll sig inom gränserna så skulle de snart gå under, utplånas, tappa sin identitet och sin uppgift. De skulle snart bli offer för den verkliga draken; den onde som gjorde allt för att folkets stora uppgift; att bli till välsignelse för hela världen genom att bära fram frälsaren, skulle gå om intet.

Gud i GT är som föräldern som ser att barnen går för nära kanten till ravinen – föräldern förmanar barnet och förbjuder det att gå närmare än två meter till stupet – annars!!!

Barnet upplever kanske att föräldern begränsar barnet och barnet kanske blir arg på föräldern eftersom barnet inte ser att det är för barnets bästa som reglerna sätts upp – och för allas bästa.

Alla de miljontals offer som skedde i templet utfördes inte för att möta Guds vrede – gud har aldrig ”behövt” offer – de var snarare en blodig påminnelse om att folket behövde vara vaksamma mot synden och det onda för att inte gå under. På den tiden var djuroffer och andra offer människans sätt att upprätthålla ett förbund – de var tecken på att man stod för vad man lovat. Gud tog emot offren och människan gav dem – då blev det harmoni.

Profetiorna lovade dock att en dag skulle allt bli annorlunda – en dag skulle offren upphöra eftersom vi skulle leva på ett helt nytt sätt med Gud, få en helt ny relation till Gud, en ny blick för verkligheten. Det skulle komma en ny tid! En helt annorlunda tid än offrens tid; Frihetens tid!

Den stackars byn som vaktades av den vrede draken hade bara ett hopp – att någon en dag skulle kunna gå in i striden mot draken och besegra honom, döda honom eller i alla fall binda honom så att han inte förgjorde allt.

Det är just den kämpen och den striden som vi i fastan går in för att minnas och fira. Gud själv går in i striden mot draken så att staden kan bli fri, fri från offer och fri från rädsla - befriade till ett helt nytt liv!

Jesus talar om striden i form av bilder. Han talar om kornet som måste dö för att ge liv, han talar om lidandet som måste bejakas för att de nya skall få rum i tillvaron, han talar om domen som till sist skall döma den onda världen och befria den upprättade.

Vi i vår tid är inte så familjära med blodsoffer. Vi tycker det är primitivt och barbariskt. Och det är det. Men för människorna före Jesu tid och för människor som fortfarande lever i offerkulturer är offren uttryck för längtan efter harmoni, balans i tillvaron. Man tänker att en trygg tillvaron bygger på kosmos. Kosmos betyder just ordning. Om man syndar eller gör guden vred blir det obalans i kosmos – då blir det kaos – kaos betyder just oordning. Offrets uppgift är att återställa balansen så att det blir kosmos igen, jämvikt. I Judisk terminologi säger man istället rättfärdig och orättfärdig. Är man rättfärdig så lever man i balans med Gud och tillvaron. Orättfärdigheten kunde i människors förståelse av det hela återställas med olika offer beroende på hur man skadat rättfärdigheten.

I Jesu undervisning och i apostlarnas undervisning lägger man stor vikt vid att detta sätt att tänka, genom Jesus, spelat ut sin roll. Man konstaterar att alla är orättfärdiga, alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, alla är förlorade – det finns inga rättfärdiga och offren gör inte folket rättfärdigt.

Även om vi tror att vi med offer ställer ordningen tillrätta igen är det bara en chimär. Gud behöver inga offer – han går inte att påverka med offer – han vill istället ha omvända hjärtan, han vill ha helade människor, upprättade människor. Offrens pedagogiska uppgift var genom Jesus överspelad.

För att bevisa detta lät Jesus sig dömas utifrån den tolkning av lagen som de som uppehöll offersystemet hade bestämt. Jesus, som var rättfärdig, ja, Gud själv, han dömdes till döden efter den lag som skulle se till att folket levde rättfärdigt, i harmoni med Gud. Genom den domen och genom att Jesus blev dödad föll hela offertänkandet – det blev förlöjligat – gud själv visade på dess orimlighet. Det gamla hade verkligen spelat ut sin roll. Nu inträdde en ny tid.

Det gamla sättet att tänka måste dö – för att ett nytt sätt att förstå Gud på skall kunna växa fram.

Det är för denna stund jag kommit, säger Jesus. Människosonen skall förhärligas. När jag blir upphöjd från den här världen skall jag dra med mig alla till den nya. Och nu är vi här i den nya tiden.

Jesu offerdöd, som vi fördjupar oss i nu under fastan, har många perspektiv – detta är ett. Jag tänker det är viktigt att förstå att Gud inte är en blodtörstig typ uppe i himmelen som kräver offer för att han skall bli glad. Sådan har han aldrig varit ens i den gammaltestamentliga tiden. Blodsoffren var ett kulturellt uttryck som samtidens människor förstod men som nutidens människor har svårt att greppa. Vi behöver därför förstå det rätt.

Genom att Gud låter sig bli ett det yttersta offret förstod alla som trodde att Jesus var Gud vad som hände där på korset. Gud fullgjorde allt. Han avslutade alla människans försök att blidka honom genom att själv bli offrad. Det var ett tecken de kunde förstå.

De som var bibellärda förstod att koppla ihop detta ensidiga gudsoffer med det offer varigenom Gud slöt förbund med Abraham – sisådär 1500 f.Kr. Det var nämligen lite speciellt.

Normala förbund ingicks med ett offer av t.ex. en oxe. Man delade oxen i två delar och de båda som skulle gå in i förbundet gick igenom delarna för att liksom säga att om någondera bundsförvant bröt förbundet skulle det gå med bundsförvanten som det gått för det stackars offerdjuret. Men när Gud slöt förbund med Abraham om att han skulle bli ett stort folk varigenom alla folk skulle bli välsignade så var det bara gud själv som gick igenom offerstyckena. Abraham stod passiv bredvid. Så blev det en förebild till det fullkomliga förbundet som Jesus slöt med oss och som Abrahams förbund bara var en förebild till.

När det fullkomliga och slutgiltiga offert utfördes stod Maria och Johannes, kyrkan och Guds älskade, vid sidan av korset och såg hur det gamla gick under, imploderade, dog – Efter tre heliga dagar av väntan skulle det se det nya förbundet stiga med gigantiskt kraft ur dödens mörker, myllan, dödsriket för att växa upp till något nytt, något världen aldrig tidigare skådat: Den uppståndne Kristus… och oss – det befriade folket – Guds eget befriade folk.

Under fastan får vi glädjas över detta, vila och befrias. Vi tror ibland fortfarande att Gud vill ha offer av oss för att bli glad. Det är inte sant. Bort det. Han vill att du i glädje skall leva i den befrielse han ger. Fastan är de befriades heliga tid. Gud kräver inga offer av oss för att bli nöjd – men vi får av fri vilja, i kärlek till gud och världen – göra oss till levande offer i Kristus – så att vi blir till befrielse för den värld som ännu lever under den gamla tidens ok och bördor. Det är en helt annan sak.

En välsignad och glädjefylld fastetid önskar jag er alla!

Lyssna>>

Sexagesima - reformationssöndagen 2019Predikningar

Posted by Pär-Magnus Möller Sun, February 24, 2019 14:48:17

Predikan

Sexagesima 2019, årg. 2

Psalmer: 8, 641:7, 65, 67, 31B Pär-Magnus Möller

I dag handlar texterna om Guds ord – och Bibelns ord. Det är ett väldigt stort ämne – och ibland ett hett ämne – och verkligen inget lätt ämne.

Vi kan ju se i evangelietexten i dag att det alltid varit ett ämne som vållat debatt och strid. Oavsett på hur man förhållit sig till Bibelns alla texter så har man alltid fått motståndare som tycker precis tvärt om. Gärna har man kallat åsiktsmotståndarna för otroende eller annat sådant som inte underlättar debatten – det gjorde man redan på Jesu tid kan vi förstå.

Samtidigt är frågan oerhört viktig. Hur förhåller man sig till denna väldiga textmassa vi kallar Bibeln – och på vilket sätt är den Guds ord?

Vi vet att judarna håller själva de gammaltestamentliga texterna väldigt högt – så högt att man behandlar textrullarna som om de vore levande. Man rör inte vid dem med händerna – när man läser ur dem har man en pinne för att man inte skall smutsa ner ordet. Man läser aldrig ordet tyst eftersom man vet att det är ett levande ord och då skall det höras. När textrullarna blir gamla begraver man dem under stor vördnad.

Den kristna kyrkan förhåller sig inte på riktigt samma sätt till texterna. Man har vördat dem och man håller dem högt – men något hände men förhållningssättet efter det att Jesus kom.

När Jesus föddes, säger evangelisten Johannes, blev ordet kött och bodde ibland oss. Detta är väldigt viktigt.

För Judarna umgicks man med Gud på ett särskilt sätt genom ordet – man var verkligen bokens folk – det var gamla testamentet som utmärkte folket bland alla andra folk. I skriften kunde man läsa lagen och profeterna, där fanns den heliga historien och i skriften mötte man Gud.

För de kristna ändrades det perspektivet. Ordet blev kött och vi kunde umgås med honom. Ordet fick i Jesus ögon och mun. Det var Jesus som blev själva nyckeln till Bibeln – till alla Guds löften. Jesu auktoritet blev vägen in i förståelsen av vad Guds ord egentligen betydde. Det är just det vi kan läsa om i dagens evangelietext. För de kristna så förstod man plötslig sin historia, lagen och profeterna på ett nytt sätt. Detta skapade förvirring bland de judiskt lärda. Vi måste komma ihåg att den tolkning av gamla testamentet som vi idag som kristna tar för given var långt ifrån självklar för det judiska folket och är det inte ännu denna dag. Det som vi tycker är klara profetior om Jesus i gamla testamentet tolkar man i det judiska samhället på ett helt annat sätt än vi gör. Där vi tycker att vi tydligt kan se profetiorna om Jesus ser man från judiskt håll dessa texter från ett helt annat perspektiv. Även vår syn på Messias är helt annorlunda. De ser inte det vi ser.

Jesus kom verkligen att dela både det judiska samhället och världen i två delar. Antingen såg man att Jesus var Messias eller så såg man det inte.

När Nya testamentets texter kom till så skrevs de inte för att vara en helig text. Evangelierna var förkunnelse och det fanns många fler evangelier än de vi idag satt samman i Nya testamentet. Breven är också ett urval av ett stort antal skrifter som cirkulerade i de kristna församlingarna första århundradet. Det var inte förrän kyrkan behövde bli mer organiserad som man samlade ihop skrifterna och bestämde sig för vilka som skulle vara det vi kallar kanon, d.v.s. rättesnöre när det gäller förkunnandet om Jesus. Vilka texter som borde vara med i nya testamentet diskuterades ändå in på 1500-talet. Luther värderade texterna väldigt olika beroende på hur han uppfattade att de drev Kristus. En del texter, t.ex. Jakobs brev och uppenbarelseboken ville han utesluta ur nya testamentet.

Hur kunde han ha en så vårdslös inställning till texterna? Jo, för att de var just texter. I det kristna sammanhanget vördar vi inte texten, vi är på ett sätt inte boken folk. När ordet blev kött ändrades allt. Texten är enligt Luther helig så länge den är bärare av Kristus. När den inte är det så är det bara text. Det är det Luther menar när han säger att Kristus är Bibels kärna och stjärna. När ordet hjälper oss att förstå Kristus är det oändligt mycket värt. Annars är det bara text.

När ordet blev kött handlar livet med Gud om en relation mer än om ett läsande. Bibeln blir till ett kärleksbrev från någon vi älskar. Nattvarden blir en kärleksmåltid som vi delar, relationen är den Helige Ande som bor i våra hjärtan. Vi blir en del av denna relation så djup att våra händer blir Kristi händer, våra ögon hans ögon, vår närvaro i världen hans närvaro i världen.

Det är liksom så att Gamla testamentets löften om Messias förverkligas genom våra liv. Genom Jesus och därigenom också genom oss.

Det är så ordet har blivit levande. Kristus är det levande ordet och genom honom är vi det levande ordet för den värld som ännu inte känner honom.

Men hur skall vi då veta hur vi skall läsa Bibeln – den är ju ändå ett av de bästa sätten att lära känna Jesus?

Kyrkan har alltid sagt att man skall läsa Bibeln i kyrkans gemenskap och i den Helige Ande.

Det betyder två saker:

I kyrkans gemenskap betyder att du skall läsa Bibeln med kyrkans erfarenhet av Jesus, med kyrkans tolkningstradition. Bibeln står liksom inte ensam – den är en del av kyrkan och behöver läsas tillsammans med resten av kyrkan, de som lever nu och de som gått före oss. Hela detta tolkningssystem finns i kyrkans dogmatik och tradition. Det är detta som är prästens uppgift att hjälp församlingen med; att förstå vad kyrkan lärt om Jesus och läsningen om honom.

Om man inte läser i kyrkans gemenskap kan man hitta allt möjligt i Bibeln – man kan blanda stort och smått och få till det hur konstigt som helst – det har skett många gånger i kyrkans historia – och det har aldrig blivit bra. Bibeln är kyrkans bok och måste läsas i gemenskap med henne.

Att du skall läsa i den Helige Ande betyder att du skall läsa med det hjärta som Jesus gett dig. Du skall läsa med hans kärlek som ledstjärna, med hans omsorg som vägvisare. Jesus skall vara stjärnan och kärnan i din läsning. Tanken med läsningen är inte bara att skaffa kunskap i största allmänhet utan att låta ditt hjärta förädlas, bli heligt, bli likt Jesus hjärta - helgas. Det är det som är poängen med att umgås med Jesus i skriften.

Bibeln är helig för oss i den bemärkelsen att den bär Kristus till oss. Som det stod i episteltexten i dag: Så bygger tron på förkunnelsen och förkunnelsen på Kristi ord.

Vad vill jag då ha sagt med detta?

Vi har ingen helig bok i vår tro – såsom judarna eller muslimerna. Detta eftersom ordet inte är bokstav utan liv – ordet blev kött. Det innebär att Gud är inget vi läser om utan umgås med genom relationen med Jesus.

Bibeln är däremot väldigt viktig eftersom den är en del av livet med Jesus. I den lär vi känna Jesus på djupet - d.v.s. om vi läser den i kyrkans gemenskap och i den Helige Ande.

Att det inte alltid är lätt att tolka Bibelordet ser vi redan i dagens evangelietext. Alla hade läst skriften men alla såg inte Kristus i den. Så är det än i dag. Vi kan sällan övertala människor till tro genom att citera Bibeln – men vi kan det om vi för dem är likt Kristus var för oss: Det levande ordet, gestaltat i barmhärtighet, kärlek och ödmjukhet.

Luther sa om Bibeln: Bibeln är den vagga vari Jesusbarnet ligger. Låt oss inte studera vaggan så mycket att vi glömmer tillbe barnet.

Johannes skriver: Och ordet blev människa, (blev kött) och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet…”



Kalla händer och varma hjärtanDiverse texter

Posted by Pär-Magnus Möller Fri, February 22, 2019 10:02:21

Tal på Mansfrukost i Missionskyrkan 2019 02 22

I januari 2016 fick jag den stora äran att tala i detta nobla sammanhang förra gången. Det handlade om flyktingar den gången också. Från att inte alls ha arbetat med flyktingfrågor tidigare har det sedan hösten 2015 blivit en stor del av min vardag. Jag har lärt mig väldigt mycket, både om vårt komplicerade samhälle, om hur grymt livet kan vara och hur orättvist. Jag har lärt mig mycket om hur det är att leva i långvarig stress och inte veta något om sitt liv, om att ha tappat alla framtidsdrömmar, om att längta efter sin mamma, sin pappa, sina syskon, sin hustru sin man… Jag har lärt mig mycket om kalla myndighetshänder och varma hjärtan hos alla de som vågat dela något av sitt liv med de som mist så mycket.

Då 2016 avslutade jag mitt tal så här:

Tror vi att den här världen bara blir bättre och bättre, tror vi inte att delat lidande är vägen för en bättre framtid – vi är ju kallade att bära varandras bördor i solidaritet med varandra. Naturligtvis blir det svårigheter – men nu får vi i gengäld möjligheten att visa barmhärtighet. Våra fina ord får äntligen bli konkreta vittnesbörd om en barmhärtig Gud, om en barmhärtig mänsklighet.

Det är mycket som hänt sedan 2015. Då hade samhället en stolthet över att vi tog emot den stora grupp av 165 000 flyktingar som sökte skydd i vårt land. Det var nästintill en ideologisk kamp om godhet och människovärde som stod i centrum. Sedan fick man panik och stängde gränserna. Därefter har politiken i mycket handlat om att tona ner den ideologiska kampen så mycket man kunnat och förvandlat samtalet till politisk pragmatism. Man letar efter gränsen där man kan vara så restriktiv som möjligt utan att hamna i den fålla där främlingsfientligheten frodas allt för friskt.

Ca 65 miljoner människor lever i flykt i dag – 2/3 av dessa i internflykt i det egna landet. 44 400 människor per dag tvingas lämna sina hem för att gå in i livet som flykting (I Värnamo kommun bor det ca 34 000 personer). Siffrorna är skrämmande och ogreppbara. Den instinktiva känslan för många är: vi måste bygga en mur runt landet så att alla de där inte kommer hit. Hur skulle det se ut om alla kom hit, vi måste hjälpa dem där borta istället så att vi slipper problemen på vår egen gata.

När vi tog emot 165 000 flyktingar 2015/16 tog vi emot knappt fyra dagars flyktingar. Ett normalt år tar vi emot ca en halv dags flyktingar i vårt land.

Lösningen är förstås inte att ta hit alla – jag förstår det. Vårt lilla land kan inte hjälpa alla ens i humanitärt bistånd. Jag förstår det. Men det jag inte förstår är hur vi i västvärlden kan tro att vi inte är en del av den värld som tvingas på flykt. Att vi kan tro att allting skall vara som vanligt fastän stora delar av världen brinner. Hur kan vi tro att den tanken är hållbar – och hur kan vi tro att den är ens moraliskt försvarbar?

Vi lever i en del av världen som länge utnyttjat den orättvisa fördelningen av världens resurser, som nyttjat spänningarna i andra länder för att få egen vinning av den i billiga produkter och politiska favörer. Vi i vårt sätt att leva är ofta orsaken till många av de flyktingöden som världen producerar. Och fler lär det bli när klimatkrisens konsekvenser tvingar än fler på flykt. Det är vår kultur som orsakat mycket av världens lidande men vi vill inte ta konsekvensen av den.

I denna ohållbara situation behövs det en dröm, en vision. Det behövs en dröm om en värld där alla människor har samma värde. En värld där vi inte ser på varandra som greker eller judar, män eller kvinnor. En värld där den starke vågar lägga sig på knä vid den slagne och med egna händer hjälpa till med att förbinda såren och betala för omvårdnaden man inte själv klarar av. En typ av solidarisk värld där vi alla hjälper till med att bekämpa lidandet i alla de former där det framträder. En värld där den ene inte får för mycket och den andre inte för litet. Vi skulle behöva hitta en sådan vision, en sådan dröm. Jag tror det är världens enda räddning.

Jag har kallats naiv för den drömmen många gånger. Men jag vet att jag har rätt.

För att nå den goda världen behöver vi i debatten byta perspektiv. När det handlar om människor och människors liv kan det aldrig få handla om principer. Principer har man på ett principiellt plan – men när verklighetens människa står framför en behöver man humanitet och medkänsla för livets komplexitet. Inget gör mig så arg som när man i debatten lämnar det medmänskliga perspektivet och säger: ”Tänk om alla skulle få sådan hjälp, hur skulle det gå då, tänkt om alla …” ja, ni vet hur det fortsätter. Jag tänker då på scenen i filmen ”Den enfaldige mördaren”, där godsherren tvingar av den fattige bonden sina absolut sista pengar för att betala arrendet, och i bondens åsyn kastar in dem i elden. ”Det är principen, förstår du väl, det är inte pengarna det handlar om…Det är principen förstår du väl!

De sista årens flyktingmottagande i vårt land har handlar väldigt mycket om principen och väldigt lite om människorna. Detta har präglat också tjänstemännen i våra myndigheter. Jag förstår att man måste ha principer, lagar och förordningar – jag är inte hur naiv som helst – men det som har hänt är att man på många plan har ändrat sitt förhållningssätt till principerna. Otaliga gånger har jag sett hur man från tjänstemännens sida, t.ex. på migrationsverket, hela tiden valt den hårdare tolkningen av principen än den mjukare. Man skulle kunna tolka den på ett humanare sätt men samhällsdebatten och instruktionerna från politikerna har gjort att man inte vågat. Detta är en farlig utveckling som gör vårt samhälle mer hjärtlöst. Ett tydligt exempel på detta är att man i princip inte längre ger uppehållstillstånd på grund av särskilt ömmande skäl – ett skäl som var ganska vanligt tidigare eftersom det gav möjlighet till att ge uppehållstillstånd just för de komplicerade livssituationer som människor kan hamna i. ”Särskilt ömmande skäl” var den väg ut ur de hårda principerna man måste ha för att lagstiftningen skall uppfylla sitt syfte; att göra gott. Istället låter vårt land numer människor tappa sin möjlighet till rimliga livsomständigheter på grund av just ”principerna”.

Jag tycker att utvisandet av alla de ensamkommande ungdomarna är ett exempel på detta. Vi har ofta investerat stora pengar i deras utbildning, boende och omsorg. Hela tiden har vi alla vetat att många av dessa inte haft tillräckliga skäl utifrån den hårda tolkningen av lagen att få uppehållstillstånd. De må vara flyktingar från sina områden, säger lagstiftaren, men eftersom internflyktingalternativet finns kvar i svensk tolkning av situationen i Afghanistan (så tänker man inte i Tyskland eller Frankrike) så skickar vi dem till ett för dem helt okänt område i Afghanistan i stället. Vi har alla vetat att de kommer att utvisas efter flera års väntan och grumliga förhoppningar. Vi har vetat det hela tiden. Det är grymt!

I normala fall hade många av dessa fått stanna av ”särskilt ömmande skäl” – t.ex. för att de inte har något att återvända till, för att de har blivit utsatta för tragiska händelser eller övergrepp i sitt hemland. I dag hänvisar man bara till internflyktingalternativet.

Visserligen säger samma lagstiftare att man inte bör åka dit som turist eftersom det är generellt farligt att visats i landet. Men en Afghansk kille, som med sin familj i tidiga barnaåren flytt till Iran och vuxit upp där som tredjeklassens medborgare för att som tonåring, av olika skäl, tvingas utomlands och hamnar i Sverige – att en sådan kille, som egentligen aldrig levt i det Afghanska samhället, tvingas dit som 18-åring, det tycker man inte är några som helst problem. Att man vid återvändandet inte har något socialt sammanhang, vilket är nödvändigt för att få ett fungerande liv i Afghanistan, och att de som återvändare ses som suspekta (de kanske blivit kristna eller påverkats av den skadliga västerländska kulturen) anser lagstiftaren inte vara några som helst problem.

Alla förstår att detta är absurt! Efter tre och ett halvt år av den viktiga tonårsuppväxten – överger vi dem i alla sina förhoppningar – det förstår ni väl, det handlar inte om att vi inte har råd, möjlighet, plats – det är ju principen – det förstår ni väl… i helvetetsugnen brinner så det sista hoppet om ett mänskligare liv upp … Det är ju principen det handlar om…

Jag skall ärligt säga att jag mött goda människor i alla instanser i samhället – människor som velat gott – gjort allt de kunnat för att medmänskligheten skall segra. Det jag kritiserar är en farlig tendens som vårt samhälle och som debatten om invandringen hamnat i. Det enda jag önskar är att nästa gång ni talar om ämnet är att ni inte pratar principer utan människor – för det är faktiskt det som det handlar om.

Jag vet förresten en annan kille som hade samma vision som jag… när andra människor dömde utifrån principerna och ville döda den som de ansåg gjort fel – sa han: Den som dömer efter principerna skall själva dömas efter dem.

Jag är personligen väldigt glad över att jag tillsammans med alla som engagerat sig kring flyktingfrågan i Värnamo fått vara med om den här resan. Den har gjort mig till en mer mogen människa och en mer tacksam människa. Jag är oerhört glad för att fått se den fantastiska uppslutning av goda krafter som vår stad kunnat generera, allt från privatpersoner, förtagare, tjänstemän och politiker. I gruppen ensamkommande pojkar, som vi i mycket tagit över av kommunen efter att de åldersuppskrivits, har vi nu 13 killar i familjeboende och 13 killar i annat av oss ordnat boende. Kostnaden är täckt av gåvor från församlingar och frivilliga – och till sist också av kommunen. Tyvärr blev kommunens beslut överklagat av en som inte gillar invandring och ligger nu och väntar på beslut från förvaltningsrätten… men jag hoppas att vi får tag i de pengarna innan året är slut.

Jag avslutade mitt föredrag förra gången för tre år sedan så här:

Det är en fruktansvärd tid vi lever i – men det är också en möjligheternas tid – nu får vi möjlighet att visa barmhärtighet. Vi kan det – vi har resurserna, det är löjeväckande att påstå annat. Den stora frågan är bara: Vill vi det?

En pojke gick längs stranden och såg tusentals maneter ligga hjälplöst uppspolade på sanden. Han fylldes av medlidande. Han sprang så fort han kunde fram och tillbaka längst med vattenbrynet och kastade i manet efter manet. Efter en stund kom han pappa förbi. Sluta med det där, sa han – ser du inte att de är alldeles för många, du kan inte rädda dem alla – det är meningslöst det du gör- det spelar ingen roll!

Pojken stannade upp. Såg sin pappa i ögonen och sa. För den manet som kommer tillbaka till vattnet spelar det all roll i världen.



5 e trett 2019Predikningar

Posted by Pär-Magnus Möller Mon, February 11, 2019 15:36:40

Predikan

5 e trettondagen 2019, årg. 2

Psalmer: 183, 641:7, 656, 66, 58, 89 Pär-Magnus Möller

Vi kan inte äga Jesus. Han är fri. Vi kan inte stoppa in honom i en dogmatisk bok eller låsa fast honom i en kyrklig organisationsskiss. Jesus är fri. När människorna i byn ville döda honom gick han rakt igenom hopen. När Petrus ville bygga hyddor på förklaringsberget för att bevara den himmelska bilden av Jesus försvann allt och bara Jesus var kvar. När Mariorna mötte den uppstånden utanför graven föll de till marken och höll om hans fötter så att han inte skulle försvinna – då sa han ”släpp mig”… När de lärjungarna som vandrade mot Emmaus efter uppståndelsen gått en hel dag med Jesus utan att upptäcka honom – och på kvällen bjöd honom på mat – då, när han tog brödet och bröt det och de äntligen kände igen honom togs han bort ur deras åsyn. När vi tror att vi äger Jesus slinker han snabbt ur vårt grepp och visar sig på ett annat ställe.

Så har det varit för mig också. Särskilt som ung teolog ville jag greppa allt om Jesus, jag ville fånga honom, förstå honom fullt ut, kunna berätta om honom och säga ”så här är det”. Den längtan har väl inte helt försvunnit – men min erfarenhet av jakten på att hålla fast Jesus är att det inte går. När jag försökt definiera hans kärlek blir den bara begränsad, när jag försöker beskriva hans nåd kan mina ord inte omfamna bredden och djupet på ett rättvisande sätt.

Johannes i evangeliet i dag verkar göra samma erfarenhet. Han tyckte också att han ägde Jesus – han var ju lärjunge, apostel… han hade vandrat med Jesus och fått den där särskilda undervisningen som inte alla hade fått – ingen kunde ju förstå mer än han och hans apostlakompisar. När Johannes då fick se, en för dem okänd, man som också förkunnade om Jesus och nyttjade himmelrikets kraft och potential utanför deras lilla organisation, blev han misstänksam. De försökte stoppa honom men lyckades inte. Johannes sprang och sladdrade för Jesus.

Jesus verkade inte så förvånad som Johannes trodde. Det verkade inte ens som om Jesus brydde sig om deras bekymmer. Det är som om han säger: Vad är problemet, han gör ju gott, han arbetar för Guds rike. Tror ni inte att han skall få sin lön för det goda arbetet han utför? Hur kan ni säga att han är emot oss när han arbetar för oss…

Jag har mer och mer i min kamp med Jesus upptäckt att han inte är religiös. Detta är en för mig viktig upptäckt.

Många av oss kristna gillar det religiösa. Det ger en slags trygghet och förståelse av tillvaron. Det religiösa gestaltas ofta i fasta strukturer, gränser mellan vad man läromässigt säger är sant och inte sant, ett ständigt definierande av med och mot, inne och utanför. Gärna målar man upp sig själv som företrädare för den goda kampen, medan de som tycker något annorlunda står för dem som vill bryta ner och förstöra. Det religiösa inne håller former och ordningar, symboler och tecken som håller ihop den inre gemenskapen, skapar trygghet och identitet – och det kan vara gott, så länge den inte blir exkluderande.

Den religiösa världsbilden har dock en farlig tendens till att bli svart och vit. Ofta utgörs den av en väldigt låst världsbild som ständigt får kämpa mot nya rön och insikter. Det var jobbigt för de religiösa när jorden plötsligt skulle bli rund och inte vara universums centrum, det var jobbigt när man upptäckte att världen inte skapats på sex dagar utan var obegripligt gammal och komplex. Det var jobbigt när män och kvinnor skulle bli jämlika och att gamla samhällsordningar inte visade sig vara gudomliga utan mänskliga påfund.

Genom nästan alla nya upptäckter mänskligheten gjort har världen blivit en lite bättre plats att leva på. Vi har bättre sociala strukturer, bättre förståelse av vad en människa är, bättre medicinska kunskaper… ja, nästan allting är bättre. Stressigare kanske vi tycker – men jag tror det var stressigt att upptäcka att torkan och den tidiga frosten slagit ut hela matförrådet till vintern så man riskerade att svälta ihjäl också. Man må ha haft hur mysigt som helst i talglampans sken. Men den rädsla de måste känt vet vi inte ens av i vårt land.

Den religiösa världsbilden tål sällan förändring eftersom man tror att man slänger ut Gud från tillvaron när den förändras. Amish-folket i USA är ju ett talande exempel på det. De tror ju att 1800-talet var den gudomliga tid de skulle frysa tillvaron i för att kunna behålla Gud.

Dagen text påminner oss om att så inte är fallet. Jesus förkunnar inte ett religiöst rike, inte ett statiskt samhälle utan utveckling eller fördjupning. Han förkunnar ett rike där barmhärtigheten, hoppet och upprättelsen står i centrum. Hans ärende är inte att organisera en kyrka – kyrkan uppstår istället när upprättade människor kommer samman, när människor som berörts av Guds rike kommer samman. Det är därför Jesus säger att där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.

Upprättade, helade människor upprättar och helar också andra. Det är så Guds rike sprids. Upprättade människor upprättar andra – det är missionens djupaste kärna. Kyrkans diakonala liv är inte en befallning och en pålaga utan en konsekvens av det liv vi själva berörts av. Därför kan man säga att en församling med ett levande diakonalt arbete, organiserat eller spontant, är ett tecken på att där finns en samling upprättade människor som mött Guds rike.

Ibland får kyrkan kritik för att hon arbetar för mycket med ”Socialt arbete” – att hon skall inrikta sig mer på det inre livet också. Det är sant att kyrkan inte bara skall vara en social institution, men samtidigt kan hon inte vara ”för” kärleksfull – för kärlek är ju hennes väsen. Det viktiga är att vi kristna hämtar vår kraft och vår kärlek från källan med evigt liv – Kristus själv. Han som men gång upprättat oss vill hjälpa oss att leva i den upprättelsen så att vi djupare och djupare kan älska den värld som han älskar.

Det är viktigt att komma ihåg att man inte är kristen för att man gör goda saker – kristen är man eftersom man tillhör Kristus genom dopet. Men när man som kristen möter lidande på olika sätt är det nästan en längtan i oss efter att få lindra nöden. Det är samma längtan som Jesus ger uttryck för i sitt liv. Där han hör ett rop stannar han, helar, tröstar, upprättar. Han liksom måste. Sedan drar han emellanåt sig undan för bön, gudstjänst, gemenskap med bröderna och systrarna. Det hänger samman. I gudstjänsten gestaltar vi vår gemenskap med varandra och med Jesus, vi lyssnar till hans ord, vi bär fram våra böner och vi delar det innersta livet genom nattvardens gåvor. Det hänger samman. Den kyrka som bara håller på med det inre livet kommer gå under eftersom den inte få ge uttryck för sin kärlek. Den kyrka som inte firat gudstjänst kommer att förtorka och förtära sig själv tills den utplånat sig själv. Det handlar om att så och skörda i sitt liv. Om du inte sår kan du inte skörda kärlekens frukt.

Vi kan inte äga Jesus, vi kan bara följa honom. Hans ärende är en upprättad mänsklighet här i tiden och i evigheten. Han kallar oss på tusen olika sätt, han kallar alla. Han välsignar allt gott, all god strävan. Han låter sitt rike växa genom sin kyrka – men också genom allt annat gott arbete som sker i världen. Hans ärende är inte att skapa en religiös elit som skall rädda världen – hans ärende är mänskligheten. Han är inte särskilt religiös – men han vet att man i den här världen måste hämta sin kraft från Gud för att orka, för att få rätt perspektiv på livet – och han vet att man måste älska för att Guds rike skall växa. Hans ärende är viktigare än kyrkan – viktigare än det religiösa. Om vi inte gör det vi skall låter han stenarna göra det. Drick ur källan och gå stärkt därifrån och öva dig att älska den mänsklighet som Jesus älskar. Då sker under, då öppnar sig himmelen och allt det som är sått i ditt inre får bära frukt, Gud till ära, dig till glädje och människor till hjälp.



Lyssna på gudstjänsten>>

3 e trettondedagen 2019Predikningar

Posted by Pär-Magnus Möller Sun, January 27, 2019 17:16:02

Predikan

3 e trettondedagen 2019, årg. 2

Psalmer: 2, 641:7, 659 B, 217, 253, 44 Pär-Magnus Möller

I dag lyssnar vi till del två av evangeliet om kvinnan vid Sykars brunn. Det är en tät, innehållsrik text, fylld med symbolik och djup undervisning. Det är lätt att tro att denna lilla berättelse skall återspegla ett vardagligt samtal mellan Jesus och en kvinna utan namn – men när man studerat texten lite djupare förstår man att evangelisten Johannes har använt denna scen för att fylla den med hans djupa erfarenhet av vem Jesus är. Mötet mellan den samariska kvinnan vid brunnen och Jesus kanske har skett men Johannes vill att vi skall läsa den här berättelsen som ett teologiskt samtal kring gränser, kring judisk och icke judiskt, kring vad Guds rike egentligen är.

Jesus hade kommit till Samarien och Sykar, han var utanför det judiska området och han bad en kvinna om vatten. Samtalet börjar på ett djupare plan handla om var man kan finna livet källa. Kvinnan byggde sin tro på profeterna och patriarkerna. Hon hämtade vatten ur Jakobs brunn – men Jesus hävdade att det fanns en annan brunn som hade vatten som man inte blev törstig av. Det vattnet längtade kvinnan också efter och hon undrade om hur man fick tag i det vattnet, hur skulle man tillbe Gud för att finna denna källa – skulle man söka den på det berg som hennes tradition hävdade eller det berg den judiska traditionen hävdade?

Det visade sig lite längre fram i samtalet att kvinnan haft flera män – sex män hade hon testat på, men ingen av dem verkade duga. Traditionellt har man tolkat dessa män som olika gudar. Jesus frågar alltså henne: Vem tillhör du, vem litar du på, vem är din trygghet i livet – vem är din Gud? Kvinnan – som står som symbol för oss hedningar – hade prövat massa olika gudar men inte funnit det liv man längtade efter någonstans. Jesus säger: Jag vet att ingen av dem räcker till för dig – din längtan är djupare, sannare. Tiden har kommit då källan med det livgivande vattnet är öppnad för alla som vill dricka. Jag är den källan…

Så kommer lärjungarna tillbaka efter att ha handlat mat till hela gänget. De ser att Jesus talar med en kvinna. Lärjungarna står här som symboler för judarna – de rättrogna. De uppskattar inte att Jesus talar med en kvinna eftersom det inte var något judiska rabbiner skulle göra – det var under deras värdighet. Men lärjungarna försökte vara överseende. De levde fortfarande kvar i bilden av att de som judar var något speciellt – de stod över alla andra.

När Jesus då säger att han har mat som de inte känner till blev de än mer förvirrade. De kände ju den judiska traditionen och tron – var hade Jesus hämtat den här andra andliga maten de inte kände till? De blev osäkra. Vem var nu de om de inte hade förstått allt!

Jesus svarar: ni säger att Guds rike kommer i framtiden – och ni tänker att det är då det är dags att skörda. Men jag säger er: ser ni inte, tiden är inne, jag är Messias, den utlovade. Ni som förstår vem jag är, ni är de utvalda, ni får skörda det profeterna och alla troende tidigare sått. Det är en ny tid som brutit in – här är ingen jude eller samarier, man eller kvinna – alla som dricker ut livets källa blir nya skapelser i ett nytt rike.

Samtidigt hade kvinnan rusat in i staden. Hon hade lämnat sin kruka står det. Det betyder att hon övergivit sitt gamla sätt att hämta vattnen – hon såg på tillvaron med nya ögon.

Kvinnan hade berättat för alla och en var att hon mött en person som sagt henne allt hon gjort – d.v.s. en som kände henne rakt igenom, en som såg henne för den hon var, en som känt igen hennes djupaste törst. All hennes rädsla verkade som bortblåst och hon var fylld av en frimodighet som gjorde att hon vågade tala med alla.

Eftersom hon hade druckit av det nya vattnet, var hon fylld av nytt liv som smittade. Andra började bejaka samma längtan som hon hade haft och de kom till tro. När Jesus väl själv kommer till dem blir kvinnans vittnesbörd inte längre så viktigt – människorna behöver inte länge någon förmedlare mellan individen och Gud som det gjort innan – det behövs inga profeter i gammaltestamentlig stil, det behövs inga offerpräster, det behövs inget medium mellan Gud och individen – för han är mitt ibland dem – han är mitt ibland oss – och han vill hela oss, göra oss fria, frälsa oss. Guds ord är inte längre något man läser – det är något man lever i Kristus – det är han som är källan – inte traditionen, inte boken, inte templet – bara Jesus – han är A och O, början och slutet. Guds ords fullbordan.

Det är en oerhörd text vi fått ta emot de här två söndagarna.

Den påminner oss om, att när vi dricker av källan, när vi lever nära Jesus och tar emot det han ger oss, då förvandlas vi till källor för andra.

Evangeliet i dag utmanar oss, om vi förstår det rätt.

Det utmanar oss i vårt sätt att tänka gränser.

Vi är alla beroende av gränser för att förstå verkligheten. Är jag dansk eller svenska beror på o vilken sida av Öresund jag föddes efter 1658. Man eller kvinna beror på vilken kromosomuppsättning jag råkar få… för Gud är dessa gränser inte viktiga – det är saker som vi hittat på för att kunna sortera i en annars rörig tillvaro. Problemet är bara att vi har oerhört svårt att förstå tillvaron bortanför gränserna. För säkerhets skulle sätter vi istället upp nya gränser - också inom kyrkan.

Vi som tillhör den svenkyrkliga traditionen är kristna, västerländska, en avknoppning av katolska kyrkan, lutherska till bekännelsen men lutherska på det sätt svenska sätt som bestämdes i Uppsala möte 1593 – därtill reglerade av övriga bekännelsedokument och kyrkomötesbeslut.

Vi fortsätter alltså fortfarande att förstå oss själva genom gränssättning. Detta trots att Jesus kallar oss till att förstå honom utanför de mänskliga gränserna. Vi skall inte tillbe honom inom våra självuppsatta gränser, säger Johannes, vi skall tillbe honom i Ande och sanning. Där Guds Ande är, där är frihet.

Evangeliet i dag utmanar oss också vad gäller vårt personliga ansvarstagande. I nästan alla religioner finns någon slags förmedlare mellan gudomen och människan. Det kan vara shamaner, imamer, profeter, präster av olika slag. Det är viktigt att komma ihåg att prästen i kristen tradition inte är en förmedlare mellan människa och Gud. Prästen har i uppgift att kunna kyrkans teologi, leda gudstjänst och ha omsorg om församlingen – men prästen har ingen annan auktoritet gentemot Gud.

Det som är så stort i kristen tro och som skiljer oss från alla andra religioner är bland annat att varje troende är likställd med andra troende. Visst har vi olika erfarenheter och kunskaper – men inför Gud är vi på dopets grund alla lika. Det betyder att vi alla har samma ansvar inför Gud och samma uppdrag; att i våra liv gestalta hans närvaro, hans kärlek, hans förlåtelse och försoning. Ibland får vi, likt kvinnan i evangeliet, vara dem som vittnar om Gud och de får andra människor att tro genom oss – men så fort tron mognat något så får var och en upptäcka att Jesus är mitt ibland oss. Var och en få en egen relation med livets källa, livets Herre – Jesus själv.

Till sist påminner evangeliet oss om att Guds rike är här. Det är därför vi alla kan leva i en levande relation med Jesus utan förmedlare eller gränser. Det betyder frihet för oss alla – men också arbete. Vi är kallade att skörda, att hjälpa Gud samla in skörden. Du är kallad att göra det med dina gåvor och förmågor – du är kallad att befria människor till det liv Gud kallar dem till och så föra dem till honom som är den stora läkaren. Det är inget märkvärdigt och svårt – men det krävs mod.

Vi lär oss två saker av kvinnan och hennes sätt att utföra sitt uppdrag. Ett, låt krukan stå. Det kan betyda att vi ofta behöver lämna gamla synsätt och gamla sätt att tänka att kristen tro skall vara. Det behövs ju inga krukor för att hämta den vatten som Kristus ger oss. Gå sedan och, på ditt sätt, berätta om honom som du mött. Öva dig att göra det i frimodighet. Folk kommer snart att se varifrån du får ditt vatten – och de kommer att söka efter det liv du funnit. När tiden är inne ser också de att Jesus är mitt ibland oss.

Så en sammanfattning av dessa två söndagars evangelium kan vara: Låt din kruka stå och gå i frimodighet och berätta om honom som sagt dig allt!


Lyssna på gudstjänsten på Soundcloude>>



Söndagen efter jul 2018Predikningar

Posted by Pär-Magnus Möller Sun, December 30, 2018 16:57:34

Predikan

Söndagen efter jul 2018, årg 2

Psalmer: 123, 641:7, 427:2-3, 112, 432. Pär-Magnus Möller

Herodes var en grym man. Han var rentav kallblodig och fylld av det värsta gift en människa kan fyllas av – hat. Han var fruktad av alla – troligtvis därför att han själv fruktade alla. Barmhärtighet fanns inte i honom – det visste han inte vad det var.

Herodes hade dödat sin egen hustru Mariamne. Han hade dödat sin hustrus mor. Han hade dödat två av sina egna söner. Då Herodes låg för döden och han borde fruktat för evigheten, lät han bränna två skriftlärda, gudfruktiga män och i samma veva 40 av dessa skriftlärdas lärjungar.

Denne man fruktade ett naket, nyfött barn, född utanför all pamp och ståt. Fruktade så till den milda grad att han lät döda alla gossebarn som var födda i Betlehem och i dess omnejd och som var två år eller därunder.

Dessa barn mins vi i dag på menlösa/oskyldiga barns dag (egentligen i fredags). Det är inga traditionella martyrer som vi minns idag – det gjorde vi på annandagen. I dag minns vi alla dem som själv inte nåtts av evangeliet, men ändå tvingats till döden för att evangeliet skulle kunna nå oss andra. I kyrkohistorien har dessa haft en alldeles speciell plats. De dog inte p.g.a. sin egen tro utan p.g.a. kyrkans tro – och på något sätt har kyrkan alltid trott att detta skulle tillräknas dem på den sista dagen. Så grym kan världen vara ibland att den till och med slår ut och dödar sina egna av rädsla att mista sin makt här i världen.

Det var ju också det Herodes fruktade mer än allt – att mista sin makt.

Det är så fascinerande att Gud, genom att avsäga sig all makt, genom att bli den minste, genom att utlämna sig både som barn och som vuxen åt den grymma onda världen, ändå skrämde den här världens makthavare så till den milda grad att den totalt förlorade slaget.

Så här i efterhand kan man ju undra vad som egentligen hände – vad gjorde Gud i sin del av kampen om våra själar? Där var inga vapen, ingen strid, inga arméer… bara Gud själv i sin nakenhet. Gud står liksom där på slagfältet alldeles ensam, naken, med blottad bringa, omringad av blodtörstiga vilddjur och arméer… och alla inser att de förlorat… och han vunnit…alla inser att de måste döda honom för att behålla sin värdighet i den här världen… men de vet att de ändå kommer att förlora. Att döda en oskyldig, att mörda en som står med blottad bringa är ingen seger, innebär ingen ära – bara ynkedom. Ändå vet de att de måste göra det!

Vem kan vinna över en Gud som är villig att offra allt för sina barns skull. Till och med ondskans andemakter inser att om de dödar Gud kommer de utplåna sig själva – för inget, inte ens ondskan, kan existera utan Gud.

Varför sker då ändå denna kamp – om nu alla vet att den är omöjlig att vinna? Jo, för att det är så hatet fungerar, det vill göda sig själv med blod och hämnd och lidande. När hatet och bitterheten satt sig i hjärtat på en människa slåss den mot Gud och världen tills den inte förmår fortsätta kampen. Det är därför hatet och bitterheten är så svår att utrota – den sitter så djup i en människas hjärta att den driver den människan in i fördärvet.

När Gud utlämnar sig i kärlek till sina barn utmanar det allt som hatet och bitterheten står för – hatet och bitterheten i världen vill stå som segrare, vill vinna kampen – men om det inte blir någon kamp, utan bara ett kärleksoffer från Guds sida – vad är det för seger att triumfera med? Guds kärleksoffer utmanar hatet och bitterheten till den grad att den gör hatets seger meningslös.

Genom att älska sina barn besegrar Gud världen… så enkelt…

Vi, som är Guds barn, är också kallade att kämpa våra livs kamper med samma metod som Gud själv valt. Vi är kallade att vara barn i den här världen, vi är kallade att utmana den här världens krafter med kärlekens rike, vi är kallade att vara svaga- älskande – ödmjuka – förlåtenade - självutgivande. Vi skall hindra hatet från att infektera våra hjärtan, vi skall stoppa bitterheten att äta sig in i våra själar – vi är ljus och salt i den här världen. Så är det att leva i Jesu efterföljd.

Det här uppdraget vi har från Gud är tufft. Den utmanar hela vårt liv. kampen börjar i vårt inre:

Det är svårt att våga vara svag i den här världen, det är svårt att våga vara utsatt, sårbar, liten – det är svårt att vara ett barn i den här världen. Våra ideal är ju ofta istället att vara stora och starka, självständiga, mogna och ansvarstagande – och det är väl bra egenskaper i sig – men om de inte kombineras med modet att vara just liten svag och sårbar kommer de bara att driva oss in i en kamp som vi inte kan vinna.

Styrkemakt som möter styrkemakt driver alltid personerna in i en strid där båda förlorar – som i alla krig. Det finns inga krig som har vinnare – bara förlorare.

I vårt inre behöver Guds helige Ande därför hjälpa oss till modet att vara Guds barn, vara sårbara, vara svaga, vara behövande. Det är på ett sätt det tron övar oss till: att vara beroende.

Tecknet på Guds rikes vardande är ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba, hörde vi för några dagar sedan i julevangeliet. Det gäller också i ditt liv. Guds rike i ditt inre är inte dina förmågor, inte dina gåvor, inte dina egendomar, inte din sociala status – inget sådant – bara din svaghet – för i svagheten är Guds styrka störst – i din svaghet hittar Gud de sprickor i din fasad och stolthet som han kan verka genom och nå andra genom.

Kyrkan har ofta i historien misslyckats med denna kamp – och vi som enskilda kristna har gjort det minst lika ofta. Vi har ofta använt makten och styrkan och hoten och hatet som maktmedel. Men det har aldrig varit Guds väg. Alla krig som skett i den kristne gudens namn har varit fel, alla övergrepp i Jesu namn har varit fel, alla maktanspråk i Jesu namn har varit fel.

Vår väg är en annan: Kärlekens väg – självutgivandets väg – barnets väg.

Det är därför vi börjar varje gudstjänst med att bekänna våra synder – vi bekänner alla gånger vi skadat våra medmänniskor, varje gång vi varit högmodiga, varje gång vi använt vår makt för att trampa på någon annan eller då vi gjort oss till något annat än de Guds barn vi är. Det är en god övning för att hålla oss på den väg vi är kallade att gå.

Men syndabekännelsen hör samman med förlåtelsen.

Vi bekänner våra felsteg, vårt högmod och vår felaktiga maktanvändning eftersom vi vet att vi får lov att börja om från början igen. Guds barn lever alltid under Guds förlåtelse. Det ger oss frimodighet att fortsätta gå på den svåra väg vi är kallade att gå. Det ger oss mod att försöka och att misslyckas, gång på gång – också så våga erfara att svagheten inte egentligen är svaghet, att utsattheten inte egentligen är farlig, att barnaskapets väg leder rätt: ”Den som inte tar emot guds rike som ett barn kommer aldrig dit in”.

Genom tron vet vi att den här världens styrka i längden inte har någon makt – makten ligger hos den som älskar – genom Gud - genom oss. Värden kommer att skratta åt oss medan de rullar fram sina blanka vapen och stridsvagnar. Men vi vet att segern ligger i ett annat rike – kärleken segrar alltid!

Och tecknet är ett barn!



Juldagen 2018Predikningar

Posted by Pär-Magnus Möller Tue, December 25, 2018 13:49:05

Predikan

Juldagen 2018, årg. 2

Psalmer: 113, 641, 127, 120, 122 Pär-Magnus Möller

Vem är egentligen den där Jesus? Hur skall vi förstå honom? Det är det hela julens evangelium handlar om: Vem är Jesus?

Julevangeliet börjar med kejsar Augustus. Hans makt var gigantiskt, han regerade över hela romarriket varav Israel var en del. Han visar i berättelsen sin makt genom att befalla en skattskrivning, han ville veta hur mycket folk han hade under sig och hur stora hans rikedomar var. Det var en gigantisk befallning han gav och evangeliets författare vill få oss att förstå att han inte brydde sig så mycket om sitt folk, bara sin rikedom.

I andra änden av julevangeliet har vi den fattiga familjen som måste bege sig långt bort under stora umbäranden. I den änden av berättelsen fanns en helt annan sorts kung. Han tvingades av den här världens makter att födas långt från hemmet trygghet, i ett stall utanför en liten by eftersom kejsarens befallning gjort att hotellen redan var fulla.

Ser ni skillnaden mellan de olika rikena. Det ena riket hade världens största armé, regerade över stora delar av den då kända världen, kunde med en enkel underskrift utfärda ett dekret om att hela världen skulle skattskrivas. I den andre änden ett utsatt fattigt barn.

Snart dyker det upp andra figurer i berättelsen. Nu är det några herdar. Herden var symbol för det judiska folket – herden var helt enkelt en nationalsymbol: kung David hade t.ex. varit herde. Herden var också en symbol för trohet och omsorg. I evangeliet blir herdarna en symbol för de av det judiska folket som var trogna sin kallelse och hade omsorg om Guds ord.

Dessa herdar får plötsligt besök av Herrens ängel. Det fanns en del änglaberättelser i gamla testamentet – men under de senaste 3–400 åren före Jesu födelse hade det liksom varit tyst från himmelen, inga profetior, inga uppenbarelser, inga änglar. Men kring Jesu födelse hade det börjar hända saker. Änglar hade uppenbarat sig både för Maria och Josef - och profetior hade börjat uttalas. Det var som om det himmelska hovet börjar formera sig och agera.

I ena änden kejsar Augustus – i den andra det himmelska hovet som beredde sin konungs ankomst i världen. Det skulle bli en batalj mellan dessa båda riken.

En intressant sak i berättelsen är också det faktum att kejsar Augustus, tillsammans med många andra historiska personer som uträttade olika sorters stordåd hade titeln Jungfrufödd. Det innebar inte att man trodde att kejsarens föräldrar avstått från sex och den lille kejsarpojken kommit till i alla fall – det var istället en slags äretitel som innebar att omgivningen tyckte att han var extraordinär – att han hade kraft från gudarna – han var nästintill gudomlig. Så i ena änden har vi en kejsare som har rykte om sig att vara av gudomligt ursprung, som krävde vördnad och respekt utifrån det värdsliga hovets protokoll - och på andra änden den riktige gudasonen.

Den riktige Gudasonen hade inget hov i världslig mening – men till hans krubba sökte sig de som tillhörde hans folk, Guds folk. De var ledda dit, inte av rädsla och makt utan av den längtan och den tro som Gud själv lagt i deras hjärtan. Och änglarna prisade Gud och sjöng: ”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt!”

Jesu födelse markerar en ny tidsålder – en ny tid i historien. Det är därför vi kristna säger före och efter Kristus – för det som hände där var så avgörande att till och med tideräkningen nollställdes. Tidigare räknade man år i antal regeringsår för den ene eller den andre kungen – man fick ständigt börjar om – men vår kung regerar från hans födelse till tidens slut.

Tecknet för att det här nya riket tagit sin början är underligt: Ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.

Det nya riket börjar i den utsatthet ett fattigt barn har. Där tar vårt rike sin början. Gud som har all makt avsäger sig den i kärlek till oss för att vi skall förstå att han är i den minste, i den fattige, i barnet. I ena änden kejsar Augustus rike med arméer och ståt och pompa – och i andra änden vårt rike som börjar med ett fattigt barn i en krubba.

Och det är fortfarande i kampen mellan de här två rikena vi lever våra liv.

Tillhör du den här världen rike – eller tillhör du Guds rike? Jesus hjälper oss då han säger: Ge kejsaren det kejsaren tillhör, men ge Gud det som tillhör honom. Det betyder: ge kejsaren de egendom han menar sig ha rätt till – men ge Gud ditt hjärta, ditt liv, din själ.

Guds rike och den här världen rike drar åt olika håll. Därför måste du som kristen släppa stävan efter att i allt för hög grad hålla fast vid den här världens makt och egendomar. Det betyder i slutändan ändå inget.

I Guds rike måste du lära dig att se allting annorlunda än i den här världens salonger. Det är det som är så svårt. I Guds rike är den första den siste och den störste den minste. Guds rike manifesterar sig inte i makt utan i barmhärtighet, inte i lagens rättvisa utan i nåd, inte principer utan i kärlek.

Det är utmanande.

Det innebär att du skall försöka leta efter Gud i det svaga, utsatta, rädda, utlämnade, ensamma… det är där Guds rike manifesterar sig. Jesus påminner ju i det om talet om den yttersta tiden då han säger att när ni besökte fattiga, sjuka, fängslade människor då besökte ni mig. Det är därför kyrkan alltid arbetat med människors utsatthet, sjukdom, rädsla, fattigdom – det är där kyrkan finner sin Herre. Det är när hon tjänar med barmhärtighetsgärningar som hon älskar sin Herre.

Det är utmanande för mig som individ också. Det innebär att jag inte är mest genomskinlig för Guds rike i mina förmågor, i min styrka, i min glans. Det är i stället i sprickorna i mitt liv som Guds rike syns – det är när jag lever i nåden, i andra människors kärlek och omsorg, i behovet av deras hjälp – just där syns Guds rike mest i mig.

Det är svårt att vara den minste – vi vill ju alla vara stora och starka och klara oss själva – vi vill ju alla vara hjälparen men inte den som behöver hjälp. Men det är just det som är så underbart i Guds rike: vi behöver alla hjälp och det är ok – vi behöver alla kärlek och det är ok, vi behöver alla förlåtelse och de är ok – vi behöver alla ibland vara älskade i vår utsatthet och det är ok.

Kom ihåg att Gud själv satte sig i den situationen för att vi skulle förstå att det är så ett kristet liv ser ut: ett liv i utsatthetens skörhet.

När vi vågar leva i den utsatthet som Jesus föddes in i öppnas våra hjärtan för andra utsatta, för andras svaghet för andras behov av kärlek och förlåtelse. Då sker en revolution i världen – en kärlekens revolution.

Tecknet på denna revolution är det nyfödda barnet som ligger lindat i en krubba.

Två makter börjar sin strid mot varandra i dag. Världens rike mobilisera genom att räkna sina rikedomar så det vet vilka arméer det kan rusta. Guds rike mobiliserar genom att kasta sig in i utsattheten. Guds rike kan inte rusta sig med annat än med kärlekens makt och vapen. Du är kallad att strida vid Guds sida – I den striden vet och tveka aldrig: Kärleken segrar alltid!


Lyssna>>

Predikan 3 advent 2018Predikningar

Posted by Pär-Magnus Möller Wed, December 19, 2018 14:17:32

Predikan

3 advent 2018, årg. 2

Psalmer: 107, 697:6, 426 B, 423, 106 Pär-Magnus Möller

Djupt i människosläktet ligger en längtan efter den dag så allt skall bli helt. Den längtan tänker jag att Gud lagt i våra hjärtan för att vi alltid skall sök honom, längta efter honom. Jag tänker att den längtan är Guds ständiga knackning på vårt hjärtas dörr. Han står där och vill in till oss, vill trösta oss, vi ge oss hopp, vill hjälpa oss att stå ut.

Den dag då allt blir helt, fullkomnat, kallar vi himmelriket. Då blir allt som det skall vara – allting träder fram i förklarat ljus. Det onda förpassas bort från det goda och alla människor får avkläda sig förnedringens dräkt och klä sig i de festkläder som Gud har låtit sy upp till oss genom dopet och tron.

Himmelriket kommer en dag att framstå i all sin glans – men vi som kristna vet att det liksom redan nu tränger fram i världen. Det har det gjort sedan Johannes döparens dagar. Vi ser att något liksom är på gång – Guds rike är i görningen.

När Jesus föddes var det mycket tydligt. I det nyfödda barnet, som också var Gud, såg vi att himmelriket var här. Det var så Gud ville att vi skulle se honom; i utsatthet och fattigdom – så att han inte skulle tvinga sig på någon enda – så att vi inte skulle bli rädda för honom – så att vi kunde välja om vi ville ta emot honom som vår ledare – eller fortsätta gå i egen kraft.

Det vi lärde oss vid Jesu födelse om himmelriket är att det är väldigt annorlunda gentemot vad vi ofta föreställer oss. Himmelrikets kraft är inte järn och krut, inte styrka och muskler, inte position och ställning – utan ödmjukhetens tjänande, fattigdomen, utanförskapet… därför säger Jesus senare: Saliga de som är fattiga, sörjer, är ödmjuka, de hugnande och törstande, de barmhärtiga, de renhjärtade, de som håller fred, de som förföljs för rättfärdighetens skull – saliga de!

Vi människor har svårt att förstå att det är så här himmelriket ser ut – manifesterat i fattigdom och svaghet. Vi tänker så lätt i andra mänskliga bilder. Otaliga krig har brutit ut på grund av att man tänkt olika om vad himmelriket är. Katoliker och protestanter har stridit om formuleringar som resulterat i att otaliga människor mist livet… var och en menade sig har rätt bild av himmelen -bara som ett exempel. Det finns nämligen dem, säger Jesus, som försöker rycka till sig himmelriket med våld. Men de har inte förstått. Himmelriket är något annat – något vi inte alltid kan se med ögonen, men som vi kan ana med trons blick.

Trons blick är de öppnade ögon för den andliga verkligheten vi får genom den helige Ande. Det är inte så att man ser saker på ett annat sätt – men man ser sammanhangen, linjerna, andemeningen. Det är med trons blick vi plötsligt kan få våra ögon öppnade för ett ord i bibeln, ett ord som vi kanske läst tusen gånger men just denna gång insåg vad det betydde – att det var ett ord rakt in i mitt liv, just nu. Det är med tron blick som man kan se mening i det lidande man genomgått eller tvingas genomgå – att Gud är där i lidandet också. Sådant ser vi med trons blick.

Det är också med trons blick vi kan se vad som är rättfärdigt och orättfärdigt och så våga handla efter våra hjärtan och inte efter det som andra säger är rätt. Trons blick gör att vi har rätt fokus på våra liv och blir mindre rädda.

Profeterna, såsom Johannes, hade en sådan blick. Han var också mindre rädd. Han sa så som han såg att det var – och det väckte både ilska och glädje. Det kostade honom livet – så gratis var det inte – men han befriade många till insikt om vem de var och vem Gud var och han varnade andra.

Profetens uppgift är inte att sia om framtiden utan just att berätta om vad de ser att Gud gör och vill just nu. Problemet som profeten möter är ofta just oviljan att möta verkligheten som den är. Profetens uppgift är mycket svår: Hur hjälper man människor att se verkligheten utan att de blir så arga att de helt stänger av.

Jesus reflekterar över det problemet i dagens evangelietext: Ni är som barn som sitter på torget, besvikna på att de andra inte vill göra som ni vill. Ni har inte blivit vuxna nog att inse att man måste se på tillvaron från olika håll. Och ni har inte sett profeternas perspektiv än – ni är inte mogna till det.

Så ger han exemplet: Johannes kom och han lever ett asketiskt liv, då ser ni bara hans karghet och klagar på den – men är samtidigt blinda för vad han gör och säger. Då kommer människosonen – han lever som alla andra, men då är inte heller han vad ni väntar er och ni bara ser att han umgås med dem som ni inte tycker passar att han umgås med, men ni ser inte att det är Gud som är mitt ibland er – ingenting duger för er, det är fel på alla andra, det är bara ni som är perfekta - Väx upp!

För att lyssna in himmelriket på jorden behövs en finkänslighet som bara trons blick kan ge – som bara den helige Ande kan ge. Det är därför Jesus är så angelägen om att vi inte skall döma – för vi ser ofta inte helheten – vi ser inte vad som är himmelrike och vad som är den här förgängliga världen. Vi är så ofta förblindade.

Så var det på Jesu tid – och så är det än i dag. Vi har fortfarande svårt att se himmelriket. Vi har ofta föreställningar om det som förblindar oss för hur det verkligen är.

Är man t.ex. en konservativ typ så tänker man ofta att det gamla och traditionella är ett tecken på Guds rike – på 1300-talet sa man… därför är det riktigt... Är man en mer radikal typ säger man att det är allt det förändrade som är ett tecken på Guds Andes friskhets vind över världen.

Men om man är konservativ eller radikal som kristna spelar ingen som helst roll – sanningen ligger inte i det konservativa eller i det radikala – den ligger i kärleken, i ödmjukheten, i friheten, i självutgivandet, i överlåtelsen. Därför kan profetens ord svida lika mycket hos den konservative som hos den radikale kristne – och båda kan bli lika arga och ta lika mycket avstånd. För när himmelriket uppenbaras, tränger fram, i den här värden utmanar det oss alla, utan undantag. Det utmanar oss inte som kristna utan som människor.

Det är lätt att vi fastnar i olika kyrkliga traditioner och tänker att det är just så här som det kristna livet skall gestalta sig. Det är inte så längesedan man i vissa kyrkliga traditioner inte skulle äta mat på vissa dagar, inte gå på bio, inte dansa, inte gör det ena efter det andra. Bara några år senare tycker vi det verkar konstigt att man överhuvudtaget kunde tänka så. Men saken är ju den att kristen tro i slutändan inte är olika moraliska ställningstaganden eller olika kulturella yttringar – kristen tro handlar om att vi skall bli fullt ut hela människor – och då blir vi också lika Gud som själv blivit människa för vår skull. Den kallelsen utmanar oss alla oberoende på vilken kyrklig tradition bi tillhör.

Barnen på torget ropar: vi har ju sagt att ni skall göra si eller så för att kalla er kristna, ni är dåliga kristna om ni inte gör precis som vi säger. De vuxna har istället insett att kristen tro är något så mycket djupare och mer radikalt än kulturella yttringar, och att det enda sättet man kan möta en annan broder eller syster på är med ödmjukhet. Där i ödmjukheten kommer man att se att himmelriket finns hos var och en som lever i gemenskap med Jesus – och att var och en som lever med Jesus är ett vittnesbörd om riket som kommer – var och en bereder väg för herren på sitt sätt. Det gäller bara att lyssna efter den profetiska rösten, både då den tröstar och då den smärtar – och framför allt då den kommer från en människa som ser världen från ett helt annat perspektiv än ditt.

Vishetens gärningar har gett visheten rätt, säger Jesus. Vi skall se på frukten… bereder personen väg för Herren in andra människors liv eller inte… bereder mitt liv väg för Herren in i andra människors liv – eller inte. Det är en utmanade fråga!


Lyssna>>

Predikan 1 advent 2018Predikningar

Posted by Pär-Magnus Möller Sun, December 02, 2018 16:56:31

Predikan

1 advent 2018, årg. 2

Psalmer: 103:1-3, 105, 104: 1-3, 104:4-7, 111, 108 Pär-Magnus Möller

Se jag står vid dörren och bultar, säger Jesus i dagens text ur Uppenbarelseboken. Om någon hör min röst och öppnar, skall jag gå in till honom…

De flesta religioner går ut på att söka efter gud på ett eller annat sätt. Det kan vara genom fromma övningar, goda gärningar eller olika ritualer som man skall utföra för att den gud man söker skall bli glad och ta emot en i sina gudomliga boningar. Ofta får man leva i ovisshet om de goda gärningarna eller ritualerna räcker till. När det blir kris bland folket ökar man mängden ritualer eller gärningar för att blidka gudens vrede. Ibland kanske man slår sig själv för att visa att man är värdig gudens kärlek – det är som om guden man söker vill illa, vill hämnas, vi se lidande så att gudens blodtörst blir mättad. Visst kan man tala om att guden är nådefull och snäll – men det är inte nåd som är gratis, den kostar offer – och är därmed inte nåd mer än till ordet. Snäll kan man inte kalla någon som äger allt men inte ger det goda han har – men man hävdar ändå att guden är snäll för att inte drabbas av mer vrede. Så är många av den här världens religioner uppbyggda. De bygger på rädsla.

I dag möter vi den Gud vi lärt känna genom Jesus. Hurudan är då han i jämförelse?

Han står vid dörren och bultar.

Ser ni bilden! Gud står vid vårt hjärtas dörr och bultar. Dörren är stängd och han står utanför ber om att få komma in… Dörren är stängd för Gud och han står där utanför och ber och vädjar om att bli insläppt…

Den Gud som uppenbarar sig genom Jesus är något nytt i den religiösa världen. Vi har en gud som inte kräver att bli tillbedd och ärad, inte vill ha offer och ritualer, inte kräver något… men ber om att få dela våra liv.

Gud ber oss om lov att få dela våra liv!

Vi säger det igen: Den Gud som skapat universum och alla planeter och solar, stjärnor och månar, han som skapat all tid och dig och mig. Han ödmjukar sig så i kärlek till oss att han står som en tiggare utanför vårt hjärtas dörr och ber om att få ge oss bröd.

Ingen skall komma och säga att den kristna Guden är som alla andra gudar.

Vi ser samma sak i evangelietexten – konungarnas konung, härskarnas härskare, universums Gud och Herre väljer att rida in i den stad som är helgat åt hans namn, som en enkel, vanlig arbetande man, ridandes på en åsna. Denna världens härskare hälsade inte honom välkommen, men det vanliga folket gjorde det – den vanliga människan, utan makt och jordisk härlighet, hälsade honom välkommen. Han kom som en bror, en vän, en tjänare.

Varför kommer han i sådan ödmjukhet?

Jo, för han har ett enda ärende – att vinna våra hjärtan. Det är nämligen så att han som är så mäktig att han råder över universum har avsagt sig makten över en enda sak – en enda: Våra hjärtan. Han kan bestämma allt utom över våra hjärtan.

Varför? Jo, för att vi är honom så kära att han vill ha oss som sina vänner. En vän kan du inte tvinga till vänskap, inte tvinga till en levande relation. Han jämställer oss med honom – han vill att vi skall ha en jämbördig relation. Världen har aldrig hört talas om något liknande tidigare.

Gud har avsagt sig makten över våra hjärtan så att vi frivillig kan ge dem till honom – om vi vill.

Den kärleken är alla kärlekars kärlek – och vi kan inte greppa den med våra hjärnor.

Den som öppnar sitt hjärtas dörr för honom som står och bultar får sitt liv förändrat. Det är nämligen så att kärleken förändrar. Den som vågar bli älskad vågar efter en tid också älska med samma kärlek hen fått ta emot.

Så enkel är Guds plan för att rädda världen: Han ger sitt liv i kärlek så att vi vågar ge våra liv i kärlek – så att resten av världen, i sin tur, vågar omvända sig och bli hel, räddad, fri, helad – frälst.

Gud står vid min dörr och bultar.

Vad har jag för skäl att inte släppa in honom?

Alla skäl i världen faktiskt – Gud kommer nämligen att ställa till det där inne i hjärtat om du släpper in honom – och livet blir inte lättare! Så skäl finns det!

Att bli älskad villkorslöst låter underbart med är jättesvårt. Skall jag ta emot en sådan kärlek måste jag nämligen gå in i processen att våga acceptera och respektera mig själv för den jag är – jag måste börja älska mig själv. Det betyder att jag måste förstå att jag är helt ok som jag är, att jag är älskansvärd. MEN jag är inte älskansvärd för min status, mina ägodelar, för mitt utseende, för min kunskap, jag är inte älskad för att jag har många vänner och vet hur jag skall göra succé i den här världen… inget sådant spelar någon roll. I Jesu ögon är jag älskad eftersom jag är den jag är – precis som Gud är den han är. Jag är den jag är, säger Gud när Mose möter honom i den brinnande busken… jag är… säger Jesus gång på gång i evangelierna… och han vill att också jag skall bli den jag är… så att hans kärlek kan förvandla mig fullt ut.

Men den processen gör ont, den är fylld av smärta. Den förvandlingsprocessen innebär nämligen att jag behöver dö bort från det skydd av status, prylar och kunskap jag byggt upp som en mur kring mitt osäkra Jag – och istället börja i min djupaste längtan och rädsla: Att tillåta mig bli accepterad också i min fula nakenhet, genomskådad i alla mina fel och brister, i all min skam och synd.

Att fullt ut våga se sig sådan man är och ändå våga bevara sin heder och självkänsla är en svår övning – en smärtsam övning. Den stund du öppnar dörren för honom som bultar, börjar den processen. När han ser dig ser han allt – men älskar dig ändå. Han ger sig inte förrän du förstått det.

Men det är inte nog med det. När du släpp in honom ställer han till det än mer för dig.

I takt med att du börjar älska dig själv börjar du också älska andra… och det är också en smärtsam upplevelse.

När man älskar utifrån den kärlek Jesus älskar oss med kostar det på. När det kostar på gör det ont. Det finns en formulering i en av nattvardsbönerna jag tycker om där vi ber: Gör oss till ett levande offer i Kristus!

Att älska med den kärlek Jesus skänker oss är att göra sig till ett levande offer i Jesus. Den som älskar är på ett sätt försvarslös. Hen är försvarslös mot den andres glädje, för det blir ens egen glädje, men man blir också försvarslös mot den andres smärta och lidande – och den smärtan är ibland tung, för man börjar älska på riktigt – älska självutgivande såsom Jesus älskade självutgivande. Den kärleken är nödvändigt för att världen skall bli hel – och det är vår kallelse att öva oss att älska så att världen runt om oss blir hel – men det är lättare att, så som många gör, avskärma sig från medmänniskorna, tycka att de får sköta sig själva. Det är lättare att sprida lögner och sladder om medmänniskorna som gör att man legitimerar att man tar avstånd från dem. Det är lättare att göra människor till ideologiska frågor som man kan behandla som problem snarare än som människor – det är mycket lättare. Men det är inte din kallelse som kristen. Vill du ha ett lätt liv skall du låta han som älskar dig stå kvar där utanför ditt hjärtas dörr och bulta. Han kommer aldrig att bryta sig in – men till ditt sista andetag kommer han stå där – tills du vänder om i dina tankar – omvänder dig. Det är lättare att låta dörren vara stängd – men det är inte din kallelse!

Nu börjar advent – tiden då vi förbereder oss för den store kungens ankomst. Han valde att äntra denna värld som ett naket utsatt barn. Vi hade kunnat döda honom – och de fanns de som försökte. Han kommer, av respekt för dig, din integritet, ditt hjärta, inte som härskaren utan som den ödmjuke tjänaren, som den fattige, som flyktingen, som den utanförsatte, som den som behöver hjälp, som barnet… han ber om att få dela ditt liv… han ber om att få älska dig rakt igenom och förvandla ditt liv till kärlek…en sådan Gud har världen aldrig tidigare sett… De rädda säger att den guden är svag är svag. Men vi vet genom Jesus att den verkliga styrkan inte sitter i vapen och muskler – utan i den kärlek som ger sig själv åt den andre…

Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek är jag bara en ekande brons, en skrällande cymbal. Om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit… nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken…(1 Kor 13)


Inspelning>>



Predikan Minnesgudstjänst 2018Predikningar

Posted by Pär-Magnus Möller Sun, December 02, 2018 09:17:10

Predikan Minnesgudstjänst 2018

Text:

Var inte rädd, Säljs inte två sparvar för en kopparslant? Men ingen av dem faller till marken utan att er fader vet om det. Och på er är till och med hårstråna räknade. Var alltså inte rädda: ni är mer värda än aldrig så många sparvar.

Predikan:

Året som gått har inneburit stora förändringar för många av oss. Människor som vi älskade finns inte längre band oss.

Även om döden i vissa fall kommit som en slags befriare från lidande och smärta lämnar den alltid efter sig ett tomrum som ingen eller inget i världen kan ersätta. Så stor är varje människa. Hon är inte ersättningsbar – hon är unik.

Tomheten bär med sig sorg. Sorgen kan se så olika ut – den följer inga mönster – precis som kärleken – den ser så olika ut – den styrs inte av lagar och regler – den styrs av livet. Sorgen och kärleken är tätt sammankopplade. Sorgen är ett uttryck för all den kärlek som inte längre har någon mottagare – den kärlek som studsar ut i tomheten.

På ett sätt står vi alla famlande inför döden – vi kan inte greppa den. Vi kan inte förstå att det liv som var så värdefullt bara rycks från oss – döden är onaturlig för oss.

Jo, jag vet att vi brukar säga att döden är det naturligaste som finns och att vi alla skall dö. Ändå protesterar hela vår varelse åt ett sådant uttalande. Så stort är livet att något så ynkligt som döden inte skall kunna ha någon makt över det. Och det är alldeles sant. Den ynkliga döden har ingen makt över livet.

Det är faktiskt det som hela den kristna tron handlar om. Den ynkliga döden har ingen makt över livet – för livet tillhör Gud – och Gud är inte besegrad.

Vi lever i en tid som på alla sätt försöker övertyga oss om att Gud inte finns – eller inte har någon makt – eller gått i pension och blivit så ”up to date” att han inte längre har någon plats i ett modernt samhälle. Istället vill man övertyga oss om att vi lever i en tid då vi har koll på allt, äger all kunskap, har all makt, omfamnar allt som vi behöver för att vara trygga. Vi behöver inte Gud, säger man – mi alla fall inte mer än som en fin dekoration vid livets högtider.

Men så kommer döden i vår väg. På något sätt möter vi där gränsen för vår förmåga. För vår makt – för vår kunskap.

Döden är bara slutet, säger man då. En icketillvaro bortanför allt. Människan är som gräset – hon vissnar och blommorna faller av…

Men vi vet allesammans samtidigt att det inte är sant. Livet är större än döden.

För längesedan tänkte man om det svarta himlavalvet att det var en duk som spändes över jorden – som ett tak. Nu vet man att det där svarta inte alls är ett tak utan en evighet som vi lever i – ett universum utan slut.

Jag tänker att det är på samma sätt med livet. Det kan se ut som en biologisk mekanism, lite hud, ben och blod som forsar fram i miltals långa ådror – inget mer – fascinerande förvisso – men ändå inte mer än just det.

Samtidigt erfar vi att varje liv är en öppen himmel in mot evigheten.

I kristne tro formulerar man den erfarenheten så här: vi är skapade till Guds avbild – övermåttan underbara – nästan som gudaväsen.

När vi står inför döden blir detta evighetens universum som varje liv rymmer ofta tydligt för oss. Den ynkliga döden är inte större än livet. Livet tillhör Gud och döden har inte besegrat Gud. Det är det hela påskens evangelium handlar om. Döden har inte besegrat Gud – därför behöver vi inte vara rädda för döden. Döden har ingen makt över dem som tillhör Gud.

Vill vi vara trygga i våra liv med Gud låter vi oss bli döpta. I dopet följer vi Jesus ned i graven och upp därifrån igen, ned i dopgraven och upp till det nya livet. Så har vi dött bort från dödens makt över oss – vi har blivit uppståndna med Jesus. Det är dopets djupa symbolik och verklighet.

I dopet har vi fått ett nytt liv med Gud – ett liv där vi inte behöver vara rädda för döden – ett liv där vi vågar leva fullt ut och fullt ut bli dem vi är. I dopet manifesterar vi den djupa insikt jag tror alla människor har – at livet är större än döden. Kyrkan står där mitt i staden eller byn som ett tecken på att döden inte har någon makt över oss – att vi är större än döden.

Ofta står kyrkobyggnaden mitt på kyrkogården – och nu i allhelgonatid tänder vi ljusen på gravarna – ett tecken på att vi tror – ja, vi vet – att livet är större, att gud är större – att vi segrat över allt som vill bryta ner.

Och i samma stund sörjer v idem som lämnat oss. Vissheten om livets seger över döden förminskar ju inte sorgen. Vi sörjer fortfarande den tomhet som den älskade lämnar efter sig. När en älskad dör så dör också en del av mig själv. Vi sörjer smärtan, ensamheten, längtan. Sådant är livet i denna värld där döden ännu har någon makt över vår tillvaro.

Näst intill kärleken är dock sorgen det vackraste som finns. Och det svåraste. När vi har det som allra svårast i vår sorg kan vi känna oss helt övergiva. Vännerna orkar inte dela sorgen, släktingarnas tröst blir tom, och ingen verkar förstå. Kanske vill man inte heller bli förstådd.

Men sorgen läker på ett eller annat sätt. Det tar tid, det kostar på. Men livet är starkare än döden, starkare än sorgen. Tomrummet finns kvar – men tiden gör att tomrummet efter den älskade inte bara är svart. Sakta men säkert tänds livets ljus på nytt där inne. Och man ser efterhand det vackra i sorgens rum. Livet är starkare än sorgen, Gud är starkare än sorgen – för han är där, mitt i sorgens ensamhet och delar.

Det är ett mysterium som man genom livet upptäcker gång på gång. Mitt i mörkret finns ljuset. Det tar ibland tid att upptäcka det, men det finns där, märkligt tröstande, märkligt värmande, märkligt… men ändå där. Mörkret är besegrat – men det tar ibland tid för oss att se det, vänja blicken, våga tro. Gud är där med livets seger… alltid!

Berättelse:

En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans, det andra var Guds.

När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.

Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta. "Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest.

HERREN svarade: "Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår - då bar jag dig.

Bön:

Ge oss mod att sörja, Herre, så att vi inte fastnar i bitterhet och skuld. För oss till läkedom och liv, du som förlåter och förnyar allt. Ibland är det svårt att se vad som kunde varit annorlunda eller vad som är omöjligt att ändra på. Men vi vill växa och mogna i din kärlek tills den dag kommer då allt som var dunkelt och gåtfullt här ska stå förklarat i ditt ansiktes ljus. Herre, ta hand om oss. I Jesu namn.