Från mitt fönster

Från mitt fönster

Kristihimmelfärds dag

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Fri, May 15, 2015 08:44:46

Predikan

Kristi himmelfärds dag 2015, årg. 1

Psalmer: 2, 641:7, 158b, 15, 17.
Pär-Magnus Möller

Det är en underlig och lite svårförståelig högtidsdag som vi firar i dag. Den handlar om så mycket, samtidigt som själva händelsen som står i centrum för vårt firande, Kristi himmelsfärd, är en liten kort passus i evangeliet.

Jesus ger lärjungarna uppdraget att berätta om vad som hänt, han försvinner på något sätt inför lärjungarnas åsyn… han sätter sig på Guds högra sida… och han är, trots allt, med lärjungarna i vad de gör och berättar.

Ibland verkar Jesus ta till övertydliga handlingar och bilder för att vi skall förstå. I dag kan vi tycka att själva det tydliga upptagandet till himmelen är lite väl tydligt. Vi har alla sett bilder från rymden och vet att det inte finns en himmel där ovan molnen. Jag vet inte riktigt vad man tänkte på Jesu tid, men man verkade ha en mer fysisk förståelse för det vi kallar Guds himmel än vi kan ha i dag. Men det tar ändå inte bort poängen.

För att förstå Kristi himmelfärdsdag behöver vi en liten resumé på vad som har hänt; Jesus har vandrat här på jorden lite över trettio år. De två sista åren har han utfört sin messianska uppgift genom att i ord och handling visa på Guds rike. I slutet av hans liv möter vi honom mitt i det mest svårbegripliga i den judiska och även i hedniska kulten; offret.

För den som bott i Jerusalem eller i de omgivande hedniska kulturerna under tiden före Jesus tid har offren en sådan reell närvaro och en sådan tydlig symbol så att den kunde inte missförstås. För oss är det lite svårare.

Betydelsen av offren slog mig när jag för några år sedan var i Palmyra och besökte ett tempel där från år 33 e.Kr. Templet och tempelplatsen var nästan identisk med templet i Jerusalem, som man så många gånger sett avbildat i böcker och på planscher. Skillnaden var egentligen bara en, att det inne i templet stod en figur, guden Bel, där man i Jerusalem tempel placerat Arken. Det mesta av tempelorådet bestod av praktiska anordningar för att kunna ta emot alla djuroffren och bränna dem på det stora offeraltaret. Lukten, både i Jerusalem och i Palmyra, måste ha varit vedervärdig. Varmt blod, bränt kött, avföring… det måste ha varit långt ifrån de idylliska bilder av Jerusalems vackra tempel som vi föreställer oss idag.

Folket tänkte att alla dessa offer var nödvändiga eftersom de på olika sätt gestaltade människans stora synd och Gudsbortvändhet. För att få lov att komma nära Gud var allt detta fruktansvärda, meningslösa dödande nödvändigt. Jag tror vi generellt har svårt att förstå hur centralt offret var i människors vardagliga liv – vi behöver därför leva oss in i det för att kunna förstå den enorma betydelsen av Jesu offer på Golgota.

Det finns en svårbegriplig text i 1 Mosebok där Gud befaller Abraham att offra sin förstfödde Son Isak. Förutom att det för alla är en fruktansvärd text där alla normalt funtande människor fylls av vrede och avsmak när Abraham lyfter kniven för att utföra den underlige Gudens befallning och blir stoppad i sista stund, så slutar denna händelse i en slags tystnad. Visst får Abraham offra en bagge istället… men det saknades ändå något i berättelsen som de Judiske vise funderat mycket på. Vi kristna vet att detta var en profetia om vad som skulle komma. Det uteblivna offret, det fullkomliga offret, det mest fruktansvärda offret skulle inte bli Isak, inte något djur – utan den fullkomliga människan, Guds själv. ”Gud utser nog åt sig offret”, sade Abraham till sin son Isak på väg upp till offerplatsen. Och offret var Jesus.

Vi kan tycka att Gud känns väldigt blodtörstig som kräver ett sådant offer. Men saken är den att Gud inte kräver det, det skall istället förstås som en konsekvens av världen synd. Det är så man förstod offren. Offren var till för att skapa jämnvikt i ett havererat samhälle, i en havererad gudsrelation… offren gjorde saker och ting hela. De skapade Shalom – frid och fred och gott liv.

När Jesus dog gjorde han det som det fullkomliga offret. Men om Jesu gärning hade slutat där på korset hade det betytt att efter det offret fanns inget liv kvar. Den onde hade vunnit över den fullkomliga människan – den onde hade fått vad han krävde och Gud hade erkänt sig besegrad. I offret dog synden tillsammans med den som fick bära synden, d.v.s. offerdjuret. Därför är Jesu offer utan uppståndelsen bara halv. Genom uppståndelsen gjorde Jesus alla offers betydelse om intet. Gud tog på sig det ultimata offret men gick ändå segrande ur det – det fanns alltså något som var starkare och mäktigare än alla offer: Guds kärlek till oss. För den som levde i den tidens offerkulturer var detta något enormt, gigantiskt och totalt omvälvande…

… Gud lät allt bli nytt, han lät skapelsen börja om. Offrens tid var slut, Jesus avslutade hela den delen av mänsklighetens gudssökande historia. Vi skall efter Jesu död och uppståndelse inte se på oss själva som människor som behöver leva livet med utgångspunkt i vår brustenhet – vi får istället leva den med utgångspunkt i Guds stora kärlek – och det gör en stor skillnad. Det gör hela skillnaden. Vi är därför genom dopet och tron en ny mänsklighet med en helt ny gudsrelation… ja, ett helt nytt liv!

Denna dag firar vi att Gud blev människa, visade oss Guds väg, utförde inför allas åsyn det slutgiltiga offret, besegrade ondskan och gav oss en helt ny väg att gå. Efter att han mött flera hundra lärjungar efter uppståndelsen var det dags att låta lärjungarna börja leva det nya liv som nu tagit sin början. Det nya livet börjar med att Jesus återvänder till den plats han lämnade – Guds högra sida, d.v.s. den sida som var den främsta äresidan. Därifrån har han fått all makt i himmelen och på jorden. Den helige Ande skänks oss så att vi inte behöver vandra ensamma utan får bära Guds rike i våra hjärtan och därifrån låta det riket strömma ut i världen genom våra kärleksgärningar och genom upprättandet av människor.

Utgångspunkten för vår tro är alltså att vi i himmelen har en bror och vän som styr över allt, han är Gud och sitter på Gud Faders högra sida. Han säger att till honom får vi komma med allt. Han har gett oss otaliga liknelser om hur han vill möta oss med barmhärtighet och kärlek. Han säger gång på gång att vi inte skall vara rädda. Han har en uppgift för oss; att vara världens ljus och salt. Och han har skänkt oss sin helige Ande, hjälparen, för att vi skall på hans befallning gestalta det Guds rike som genom Anden bor i våra hjärtan och i vår gemenskap – och låta det riket bli synligt för världen.

Det är ett enormt perspektiv på livet som vi får genom denna lilla händelse på Kristi himmelfärds dag.

Vad gör jag då med denna kunskap?

Du går ut i världen med frimodighet. Vi vet alla att du liksom vi andra är en syndare, på många olika sätt. Vi vet att du, liksom vi andra, är ofullkomliga, bristfulla… och ibland kan vi uppleva oss totalt värdelösa. Men det är inga bekymmer i Guds rike. Drivkraften i vår Gudsrelation skall inte vara att försöka laga alla skador vi åsamkat – utan att i frimodighet veta att sådant har Gud fixat – din kallelse är att låta Guds kärlek strömma ur dig. Den onde han kämpar fortfarande på och säger hur värdelös du är, hur lite Gud kan tycka om dig. Han håller en förvrängd spegel framför dig som förstorar alla dina missprydnader och säger att du bör gör om dig så att Gud kan acceptera dig. Men när vi ofta kommer inför Guds ansikte och speglar oss i hans ögon vet vi att sanningen är annorlunda. Han som nu är kung och Herre över allt, han som har getts all makt i himmelen och på jorden – han är din bror som gav sitt liv för din skull - och han skulle göra det igen om det hade varit nödvändigt.

Det är i hans namn du sänds ut – och i ditt hjärta har han planterar Hjälparen, den helige Ande – och han är med oss alla dagar intill tidens slut.

Herren sänder oss att i våra liv förkunna Guds rike på alla möjligt olika vis – och vi skall göra det i frimodighet eftersom vi vet att i honom förmår vi allt!








  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post111