Från mitt fönster

Från mitt fönster

Kristi förklarings dag 2015

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Sun, July 19, 2015 14:58:29

Predikan

Kristi förklarings dag 2015, årg. 1

Psalmer: 165, 10, 688,572, 359, 17.

Pär-Magnus Möller

Vi kan förstå av episteltexten att Petrus tyckte att det som de tre lärjungarna hade varit med om uppe på berget var något väldigt centralt och viktigt. Han förstod att folk skulle tveka när han berättade vad de varit med om, därför talar han med emfas om att det inte var några sagor han berättade – det var något de hade varit med om på riktigt, något som var viktigt – oerhört viktigt.

Det finns en parallell i Gamla testamentet till evangelietexten. Det var när Mose var uppe på berget för att hämta budorden. Berget hade plötsligt täckts av moln – och molnet låg kvar över berget i sex dagar. Gud gestaltade ofta sin närvaro genom moln. Molnet vittnade om att något viktigt var i skeende.

Alla, som någon gång tittat i sin bibel, förstår att de sex dagarna handlar om de sex skapelsedagarna då Gud gjorde himmel och jord. På sex dagar skapade Gud liv ur det som innan bara var dött. Så skapar han också liv på nytt nu när Mose väntar på att få ta emot buden.

För juden var bunden inte bara regler för livet, lag och ordning. För Juden var buden själva livet. Buden visade ju på livets väg. I motsats till alla andra folk fick Israels folk veta Guds vilja med dem, de var inte vilsna, utlämnade åt sina egna påhittade regler – vi hade en väg att följa. Lagen var vägen, sanningen och livet. Så skapas liksom Guds folk på nytt när de får ta emot tavlorna. Överlämnandet av buden var som början på en ny skapelse – nu skulle Guds löften till folket genom Abraham fullbordas.

När den sjunde dagen kom såg folket Guds härlighet i form av en förtärande eld – elden som bränner bort synden och döden och ger nytt liv. Nu var det slutfört. Mose fick gå in i molnet och ta emot den undervisning som sedan blev signumet för Israels folk; Toran, Lagen.

Jag tror att Petrus, ca ett tusen två hundra år senare, i sin reflektion över vad lärjungarna var med om, kopplar till den händelse som vi läste om i gamla testamentet.

Precis som Gud uppenbarade sin vilja, sitt innersta väsen, sig själv, uppe på berget när han gav Mose tavlorna – så uppenbarade han sig nu igen för lärjungarna: Röken, molnet, härligheten – allt är där. Men Guds lag är nu inte längre skriven på stentavlor – den är istället en person; Jesus. Jesus är ju lagens fullbordan. Lagen, d.v.s. Guds närvaro gestaltas inte längre av stentavlor förvarade i en kista i templet – utan i Jesus – i ett hjärta av kött – ett ansikte som ser oss. Ordet har blivit kött. Därför säger Jesus om sig själv: Jag är Vägen, Sanningen och Livet. Han är början och slutet, brödet från himmelen, Messias, den efterlängtade – Guds lags fullbordan.

Men händelsen på berget berättade så mycket mer – sådant lärjungarna först fler år senare kunde får mening i; … visst var det Mose och Elia som lärjungarna hade mött där i allt kaoset uppe på berget? Och Jesus var där – fast annorlunda – klädd i Guds härlighet. Molnet hade sänkt sig över dem – och allt hade varit mycket förvirrat. Vad betydde allt detta? Hade mötet uppe på berget varit ett möte i evigheten där tiderna liksom blev till ett enda NU? Betydde denna händelse att Mose redan hade mött Jesus uppe på berget då han tog emot tavlorna ett tusen två hundra år tidigare – att det var samma tidpunkt, samma berg, samma möte – i evigheten, bortom tid och rum? Var det på grund av detta möte med Jesus som Mose ansikte lyste, såsom Jesu ansikte hade lyst, när Mose gick ner för berget – var det ljuset från Jesus man hade sett i Mose ansikte och han behövde dölja det eftersom tiden ännu inte var inne? Var det på grund av denna händelse som profeterna anade att lagen inte var allt, att det skulle komma mer… att Guds löften var ännu större än bara till Israels folk?

Hur det än var med den saken förstår vi att mötet uppe på berget, som Petrus var med om, fördjupade förståelsen av vem Jesus var. Ändå kan vi underligt nog samtidigt konstatera att upplevelsen på berget inte hjälpte Petrus den tunga dagen då han förnekade sin Herre på skärtorsdagens kväll. Petrus hade inte berättat för någon om mötet uppe på berget förrän efter uppståndelsen – kanske för att han inte fullt ut förstod den förrän efteråt. Kanske trodde Petrus själv att det var hallucinationer han varit med om – han såg kanske inte klart på djupet i händelsen på berget förrän efter mötet med den uppståndne Herren där på stranden vid Tiberiassjön?

Kristi förklaring och uppståndelsen hänger samman. Den ena kan inte förstås utan den andra. De ger båda en bakgrund till vem Jesus är; att han är den som profetiorna talar om, att han är Guds son, att han är Gud själv. Petrus hade ännu inte fått alla nycklarna till vem Jesus var.

Petrus såg och trodde – han lade efterhand ihop de erfarenheter och kunskaper han fick – och för honom blev mönstret klarare och klarare. Gud besökte verkligen denna av synden ockuperade planet. Men han insåg det inte fullt ut förrän efter uppståndelsen. Innan dess hade Petrus tvingats till sitt livs största förnedring och misstag – förnekelsen av sin Herre och Gud på översteprästens gård. Petrus förstod inte förrän efteråt att också detta var nödvändigt för att Petrus skulle förstå djupen av Jesu kärlek och nåd.

Direkt efter sveket insåg Petrus vad han gjort – det största av alla förräderier – förnekelsen av Gud när han uppenbarade sig för honom, han hade förnekat sin Herre och sin Gud. Han hade insett att han agerat som de fördömda städerna Sodom och Gomorra. De hade också hade fått besök av Gud, men de inte ville ha med honom att göra, de ville förgöra honom, besegra honom. Precis som Petrus nu hade gjort. Han förstod att han skulle gå under av Guds vrede liksom städerna hade gjort.

Men så blev det inte. I mötet på Tiberias strand skulle Petrus i sin ånger få upprättelse igen. Han fick efter uppståndelsen se ytterligare en sida av Jesu helighet och härlighet. Jesus var inte bara den som kom i härlighet och makt, han var inte bara den som uppenbarade sig i dimman, i rök och eld och krävde rättfärdighet. Han var också den som såg in i Petrus själ, såg honom i ögonen och frågade: älskar du mig? Och det räckte… Nu först fullbordades Guds löften i Petrus liv. Först nu blev det fullbordat.

Petrus erfarenhet av vem Jesus var blev efter uppståndelsen mycket bred. Jesus är den fattige, den rike - den som dömer och den som friar - den som är utan synd och den som bär all världen synder - den man sviker och den som förlåter. Han är A och O. början och slutet, vägen, sanningen och livet.

Och allt sammanfattas i frågan: älskar du mig? Det var det Gud ville, att v si skulle älska honom, så att han fritt kan få älska oss tillbaka. Sådan är kärleken; den kan bara ta emot det som den själv vill ge…

Samma fråga som han ställer till oss… Vill du ha med mig att göra, vill du följa mig, älskar du mig?

Genom våra svek, våra svagheter, våra rädslor är det lätt för oss att i förtvivlan falla ner på marken i skräck över Guds helighet – liksom lärjungarna gjorde uppe på förklaringsberget. När Gud visar sig blir vi väldigt små. Men vi får också dela erfarenhet med Petrus. När allt är över, rädslan, sveket, ångern… finns bara Jesus kvar… han ser oss sådana vi är och frågar; älskar du mig?

Det kan vara svårt att älska Gud eftersom han har rätt att kräva så mycket av oss. Han är onekligen stor och mäktig. Universum rymmer honom inte och vi kan inte greppa hans väldighet. Ändå är det ett krav; vi skall älska Herren vår Gud av hela vårt hjärta, av hela vår själv och med allt vad vi äger och har. Det går inte. Vi misslyckas ständigt. Gud i sin väldighet är svår att älska. Men Jesus är lättare att älska. Han är för oss ett ansikte och ett par ögon. Han är någon vi kan följa och som vi vet förstår oss. Han är Gud, men han är också människa. Och det är där vi kan börja om med Gud – i mötet med Jesus. Han som är vår bror och vän. Älskar du mig, frågar han? Och Petrus kunde i all sin svaghet bejaka vad Jesus fråga – ja, han älskade Jesus. Och Jesus sänder honom att i sitt liv förkunna vad han varit med… så att det kunde bli fullbordat också i våra liv…


*** Bonustankar***

Hur kan man veta att allt detta är sant. Frågan är rimlig och viktig att ställa. Det kan ju varit så att Petrus ätit någon lustig svamp och spårat ut. Sedan har han skrivit ihop hela sagan fastän han förnekar det.

Saken är den att vi inte kan veta för vi var inte där. Det finns inga bevis på händelsen mer än den text vi läst i dag. Det gäller inte bara den här händelsen kring Jesus utan de flesta andra också. Vi kan inte veta i den betydelsen att vi kan bevisa.

Samtidigt är vår tro inte gissning – då vore vår tro ju inget värd. Hur skall man då tänka?

I trosbekännelsen står det att vi tror på en helig allmännelig kyrka, de heligas samfund. Det är inte så ofta vi reflekterar över det – men denna trossats är väldigt viktig. Det är inte så att vi tror på Bibeln, fastän vi ofta slarvigt uttrycker det så. Bibeln är en svår bok som kan användas till både det ena och det andra – det har vi sett genom historien. Däremot tror vi på kyrkan. Det är kyrkans tro vi bekänner, d.v.s. kyrkans tolkning av skriften och historien. I kyrkans heliga gemenskap – och då tänker jag på den samlade kyrkan genom alla tider – finns ledning av den Helige Ande att tolka och förstå skriften och de händelser som den talar om. Genom kyrkans historia har man gång på gång bekräftat och på nytt erfarit det som apostlarna var med om. Kyrkan har genom den ständiga kampen med ordet, Anden och omvärlden sakta men säkert förstått mer och mer av vem Gud är. Så har man efterhand formulerat dogmer och lärosatser som man kunnat vara överens om och känt igen Jesus genom. Det är ju inte så att Jesus kom och sedan lämnade oss i sticket. Han är ju här fortfarande och leder oss. Därför är kyrkan helig och vi får lita på att Jesus leder henne. Vi kan alltså inte bevisa att Petrus var med om det han berättar om – men vi vet att kyrkan gång på gång i historien känt igen händelserna och så bekräftat dem. Vi får tro på kyrkan – för hon är Kristi kropp i världen och vi tror att hon leds av Guds Ande.

Jesus sade ju till Petrus; gå och föd mina får… och det gör han ännu genom sitt vittnesbörd om vem Jesus var, genom alla våra bröder och systrar genom historien – och nu genom dig till dem du möter...

Därför är Jesu fråga till oss så viktig: Älskar du mig…


You Tube>>



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post116