Från mitt fönster

Från mitt fönster

Höjden av cynism

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Sun, September 30, 2012 15:21:47

Värnamo Nyhter - bakom rubrikerna 2012 09 29

Jag märkte det första gången för något år sedan då jag besökte min födelsestad Malmö. Jag hade som barn alltid upplevt att de som arbetade i butik var lite korta i tonen och gärna såg kunden som något nödvändigt men inte alltid önskvärt. Som kund anpassade man sig och tänkte inte så mycket på det. Det var lite öststatsfeeling över det hela.

Men så vid besöket för något år sedan slog det mig plötsligt att expediterna blivit överväldigande trevliga. De slängde ut några små trevliga meningar, log med sitt trevliga leende och gnistrade trevligt med ögonen. Och i alla affärerna vad det likadant. Vad hade hänt?

När jag suttit i flygplanskabinen har jag ofta fascinerats över de gnistrande leendena hos flygvärdinnor och värdar trots ett, i mina ögon, ganska tråkigt arbete. Det är som om de var hämtade ur en saga. Fler gånger har jag undrat om de finns i verkligheten.

Facebook är ett annat ställe där solen ständig skiner; Vi bakar, dricker härliga drinkar på stranden, leker med barnen eller umgås med fantastiska vänner. Jag kan fascineras över vad människor jag knappt känner hinner med. Och så lyckliga de verkar. Finns de verkligen i verkligheten?

För någon vecka sedan öppnade jag mitt facebookkonto och fick se verklighetens fula tryne fördunkla den klarblå facebookhimlen. En gammal klasskamrat hade lagt ut ett foto på sin döende mamma.”Stackars mamma” skrev han. Jag kommer ihåg att jag nästan förfärades över den råa verklighet som strömmande genom skärmen. De lyckliga sagomänniskorna verkade trots allt finnas till i detta livet där döden, sorgen och förtvivlan existerar. Men livet verkade inte få tränga igenom förrän desperationen blivit så stark att maskerna krackelerat och verklighetens sorgtyngda ansikte inte längre gick att dölja.

Så läste jag en artikel om ”leendet som är till salu”. Den handlade om våra krav på att personal inom servicebranschen inte skall möta oss som människor utan just som leende servicepersonal. De som inte kunde le tillräckligt kunde i vissa branscher mista sina arbeten. Expediten var en del av varan jag köpte och därför hade jag som kund rätt till ett leende – jag har ju betalt för det, menade man. Kan man alltså kommersialisera ett känslouttryck? Är inte det höjden av cynism? Visst är det trevligt med vänlig personal i butikerna och visst är jag glad att flygvärdinnan inte häller kaffe på mig för att hon tycker att jag är besvärlig – men var tar verkligheten vägen om jag inte kan acceptera att min medmänniska är en människa och inte ett känslouttryck som jag köper?

Hänger de påklistrade leendena samman med människors alltmer desperata sökande efter vem de egentligen är? När facebookvärldens glättiga cocktailparty pågår för fullt och man sitter i sin påtvingade ensamhet kommer förstås tankarna; vad är det för fel på mig som inte orkar ordna fantastiska temaparty för vännerna och inte förmår ta mig tid att baka färska bullar till lördagsfrukosten, inte orkar le dagarna igenom? Varför är jag så annorlunda?

Jag minns en kort scen från ett flygplan. Värdinnan går in bakom gardinen till personalens lilla bås. Genom glipan i draperiet ser jag plötsligt hur hennes glittrande leende försvinner – och en vanlig människa uppenbarar sig. Det kändes tryggt. Jag tänkte: jag dör hellre i en flygolycka med en vanlig liten rädd människa i flygvärdinneuniform än med en som in i det sista, med ett glittrande leende försöker övertyga mig om att allt kommer att ordna sig – fast jag vet hur det egentligen är.

  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post12