Från mitt fönster

Från mitt fönster

13 e trefaldighet 2015

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Mon, August 31, 2015 07:20:09

Predikan

13 e tref 2015, årg. 1

Kyrkhults kyrkas 150-års jubileum
Pär-Magnus Möller

***

Den kyrkobyggnad som vi befinner oss i har stått här i 150 år – inte för att tjäna Gud, utan för att tjäna människor. Det är också människan som är Guds ärende – man skulle också kunna säga att människan är Guds mål. Syftet med att Gud lät sig födas som människa var inte för att visa upp sig och göra under, inte ens för att komma och korrigera oss och skälla ut oss eftersom vi varit olydiga och dumma – nej, målet med allt hans verk är att vi skall bli fullbordade människor.

Det finns inget finare än att vara människa i Guds ögon – det mänskliga är så nära Gud man kan komma i denna värld, han skapade oss nästan till gudaväsen när han skapade oss till sin avbild.

Det är viktigt att ständigt påminnas om detta eftersom vi ibland får för oss att Gud ser på oss som små otäcka syndaklumpar som kanske gör så gott vi kan, men aldrig kan glädja honom, eftersom vi aldrig förmår leva upp till hans förväntningar. En kristen människa ses därför ofta som en människa som går i ständig sorg eftersom hon aldrig räcker till i hennes himmelske faders blick.

Saken är dock den att det inte är det mänskliga i oss som ställer till det i världen, som bryter ner oss, som fyller oss med oro och ångest, som skiljer oss från Gud – det är avsaknaden av det mänskliga i oss som ställer till det, det omänskliga i oss – det ofullbordade.

Vad är då det omänskliga i oss? Ofta har man tänkt att det är det som vi skäms för i våra liv; våra drifter och mänskliga behov. Som om Gud skulle förvänta sig av oss att vi skulle sluta vara mänskliga, som om han förväntade sig av oss att vi skulle sluta ha drifter och behov! Men drifterna och behoven är en del av vara människa – det kan inte vara ont.

Ibland har vi fått för oss att det omänskliga i oss är vår avsaknad av moral. Men moral är ofta ett mänskligt påfund och den skiftar väldigt från vilken kultur du lever i. I vissa tider har t.ex. dans och teater och det som gläder människans hjärta varit omoraliskt – bara för att man inte förstått att Gud är glädjens Herre.

Jesus gör det enkelt för oss. Det finns bara en sak som gör oss omänskliga – och det är kärlekslösheten – avsaknande av kärlek. När kärlekslösheten tar sin boning i vårt hjärta då byggs murar mellan människor, då utsläcks liv och livslust, då skapas hierarkier och ett ”vi” mot ett ”dom”.

Jesus är extremt tydlig med detta i alla sina liknelser och berättelser – ja i allt han gjorde. Liknelsen som vi lyssnade till i dag är ju ett bra exempel: vem är min nästa? Jo, han, som av dem alla som gick förbi, visade den slagne barmhärtighet och kärlek. Han var mannens nästa som hade ett mjukt hjärta, han var mannens nästa som förstod vem det var som låg där på marken; Guds avbild, en människa så älskad av Gud att Gud själv gav sitt liv just för den människans skull. Detta såg inte de som gick förbi. De hade hjärtan av sten, så religiösa de nu än var.

Det Jesus gör i liknelsen är att han dessutom låter denna barmhärtige man vara en av ”dom andra”, en av dem som folket han talade till inte tyckte om. Han var samarier. Samariern tillhörde ett annat folk – och det vet vi ju hur andra folk är; de är inte så civiliserade som vi är, de är annorlunda, de är konstiga – de är helt enkelt olika oss och vi kan inte förvänta något gott av dem. Är det inte så vi i våra förträngda hjärtan ofta tänker!

Men Jesus vet att kärleken inte tål några gränser gentemot andra människor. Skall du älska som en fullbordad människa måste du älska alla människor – såsom Jesus gjorde.

Samarierna hade enligt det judiska folket en annan religion. De tillbad Gud på ett annat berg. Det Jesus hjälper oss att förstå är att inte ens gränsen mot en annan religion får stå i vägen för kärlekens och barmhärtighetens skull. Att bli människa är större än nationstillhörighet och religionstillhörighet. Det är det Jesus säger. Det är det som är Jesu mål: att vi skall bli mänskliga!

Jag brukar försöka vara tydlig med att kristen tro inte är en religion utan en relation. Det som ofta utmärker religioner är att de är slutna tankesystem som svara på alla frågor vi kan komma på. Religionen har också en massa regler som man skall följa och religionen skapar ett utanför och ett innanför. Målet med religionen är att få de andra att bli som vi. Om man inte passar in i mallen är det inte mallen det är fel på utan människan. Hon skall därför tuktas tills hon ser ut som vi andra eller så skall hon uteslutas. Religion är mycket enkel och primitiv. Kommer man fram till nya insikter i världen har man inom religionen en inbyggd reflex som förnekar alla nya fakta tills man på något sätt fått in dem i sitt religiösa system och allt blir lugnt igen. Religion kan därför vara farlig och djupt människofientlig.

Kristendomen kan ibland, tyvärr ganska ofta, få tendenser till att bli religiös. Men det är inte det som är syftet. Det är något vi måste arbeta bort. Kristen tro är relation med Gud, med Jesus. Han kallar oss att följa honom, inte för att vi skall bli religiösa, inte för att vi skall passa in i olika gruppers föreställningar om vad en god kristen är – utan för att vi skall bli människor - mänskliga.

Jesus bjuder in oss att vandra med honom för att i den vandringen låta oss växa, hjälpa oss att gå över felaktiga gränser, hjälpa oss att älska andra utöver vår rädsla och xenofobi, vår främlingsfientlighet – i det stora och i det lilla.

När Moses vandrade med folket i öknen gjorde folket vad som var ont i Guds ögon och det kom en massa ormar in i lägret. Ormarna bet folket så att många blev sjuka. Då gav Gud uppdraget att folket skulle ta en påle och i toppen på den hänga en orm av koppar – så att alla som såg på den kopparormen skulle bli friska.

Jag tror att vi alla blivit bitna av ormen i paradiset, vi har alla förgiftats av omänsklighet och kärlekslöshet – av blindhet för nästan. Gud har gett oss befallningen att i vår kärlekslöshet och omänsklighet se upp mot honom som frivilligt lät sig upplyftas på korset, se på honom; den fullkomliga människan som förmådde älska så att han frivilligt gav sitt liv till oss. När vi ser på honom blir vi friska, när vi tror på honom blir vi helade, när vi följer honom blir vi fullbordade människor. ”Detta är kärleken”, skriver aposteln, ” inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som ett försoningsoffer för våra synder.”

Korset är ett tecken för världen. Den som ser upp mot korset, ser upp mot honom vi vill bli lika. Den som i sitt liv följer Jesus och själv tar sitt kors och upphöjer sitt liv i kärlek till världen, den som i Kristi efterföljd utgjuter sitt liv som ett kärleksoffer för mänskligheten, likt den barmhärtige samariern i liknelsen, den personen skall inte gå under utan ha evigt liv.

Jag har kommit för att ni skall ha liv, säger Jesus, liv i överflöd.

Kommer det att finnas en kristen kyrka om 150 år – kommer det finnas en församling i Kyrkhult om 150 år. Det beror på! För det första måste man komma ihåg att en församling inte med automatik är en administrativ enhet inom organisationen Svenska kyrkan. En församling är människor som upptäckt vem Jesus är, samlas för att ge varandra stöd, uppmuntran, vägledning - en gemenskap som gått in i kontraktet att de vill öva sig att älska varandra? Kommer det att finnas en sådan gemenskap som strävar efter att bli fullbordade människor i Kyrkhult om 150 år? Ingen vet. Det beror på er…

Gud har kallat er samman som församling för att ni skall öva er att älska varandra. Kärleken behöver övning. Kärlekens motsats är inte hat utan rädsla. Rädsla finns inte i kärleken, säger skriften. Rädslan behöver därför arbetas bort, förvandlas till mod för att kärleken skall få fri tillgång till era hjärtan.

Jesus ger oss exempel på hur man skall göra; man skall umgås med alla dem som andra ser ner på, det är att öva mod. Man skall ta hand om den fallne, bryta felaktiga sociala normer, man skall tolka allt till det bästa, man skall ge mer än andra ber om, man skall öva sig i att överträffa varandra i kärleksgärningar. Så enkelt är det.

Det händer något med oss när vi vågar gå emot vår rädsla, när vi vågar gå ut ur våra stängda rum. De första lärjungarna hade efter uppståndelsen i rädsla gömt sig i ett hus – då kom Jesus till dem genom den stängda dörren och kallade dem ut därifrån för att följa honom. Så gör han med oss också. Han kallar oss bort från rädslan att göra fel, att säga fel saker, att göra bort oss – för sådant spelar i slutändan ingen roll. När skall vi fatta det!

Lärjungarna förstod detta och därför gestaltas de också som tämligen taffliga och bortgjorda. Vågar ni ge varandra den friheten som kärlekens övning kräver, vågar ni hjälpa varandra att arbeta bort rädslan, fördomarna, inlåstheten? Om ni inte vågar denna ständiga övning tror jag inte det finns en församling här om 150 år. Vi har inte längre någon självklar kristen tradition att bygga på i vårt land, vi kan inte hävda att så här har man alltid gjort – ty ingen vet och ingen bryr sig. Nu handlar det för er/oss om verkligheten – det gäller att vi i våra liv nu i denna tid är så orädda och genomskinliga för Guds kärlek i våra hjärtan att andra kan se det. I annat fall lockar vi ingen att bli Kristi efterföljare. Tufft sagt, jag vet - men dessvärre sant!

Till denna övning har Jesus han gett er varandra. Därför är det viktigt att ni umgås, att ni firar er gudstjänst tillsammans regelbundet. Undervisningen är viktig men också mässan. I nattvardens mysterium får vi vecka efter vecka ta emot det stora undret som skedde på korset: Guds son som frivilligt, av kärlek till oss, lät sig upphöjas på korset som ett tecken på vad kärlekens yttersta konsekvens är i denna värld. Han gav sitt liv i kärlek till oss. När vi inte tar emot gåvan i nattvarden är det som om vi säger: - Jag behöver inte den kärleken. Men det gör du! Du behöver införlivas i Jesu liv gång på gång – du behöver genomdränkas i hans kärlek. Du kan inte fira mässan för ofta – bara för sällan. Den som tar emot brödet och vinet som är Kristi kropp och blod tar emot den kärlek som besegrar världen, den kärlek som besegrar oginhet och rädsla, som besegrar högmod och omänsklighet så att du kan bli mänsklig – såsom Jesus var människa.

Nattvarden är en kärleksmåltid där allting ställs på sin spets. Ett förälskat par som äter tillsammans på en romantisk restaurang sitter inte där och tittar varandra i ögonen eftersom de huvudsakligen inmundigar sitt födointag. De sitter där eftersom de blir till i varandras ögon. Det är gott att vara där eftersom de blir fullkomliga i att vara i den andres blick. Så är det för den kristne vid nattvardsbordet också – det är inte födointag – det är att vara så nära Jesus att man blir till i hans blick, att man ger upp sitt eget och blir lik honom – blir fullkomlig människa – blir den du är avsedd att vara!

– Må Herren välsigna er i denna er kallelse!




  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post120