Från mitt fönster

Från mitt fönster

Fastlagssöndagen 2017

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Tue, February 28, 2017 10:08:43

Predikan

Fastlagssöndagen 2017, årg. 3

Psalmer: 135, 143, 358, 700:1, 137, 38 B Pär-Magnus Möller

Den text ur evangelierna som vi lyssnat till i dag är en fullständigt revolutionär text. Den är så radikal att vi inte förmår lyssna på den fullt ut eftersom den utmanar oss rakt igenom.

Den är också lösningen på den här tidens stora problem.

Den berättar om Gud på ett nytt sätt. Den berättar om en Gud som väljer att avsäga sig all makt för kärlekens skull. Denne Gud blir så självutgivande i sin kärlek att han går i döden för den han älskar.

Var någon annanstans i den här världen ser vi en sådan ledare?

Vem är det då han älskar?

Jo, han älskar dem som befaller dödsdomen över honom, han älskar dem som håller i skaftet till piskan vilken genomtränger hans hud, han älskar dem som tvingar honom att bära sitt avrättningsredskap ut till avrättningsplatsen, han älskar dem som kör spikarna genom hans händer och fötter – han älskar dem som spottar på honom, hånar honom. Han älskar också dem som står honom närmast – de som inte ens orkar lyssna då att han berättar om den smärtornas väg han nu skall börja gå utan bara funderar på sitt eget; hur skall det går för mig, får jag sitta på tronen sidan om dig i himmelen?

Lärjungarna hade inte lyssnat – de var så fyllda av sig själva – så upptagna av sina egna frågor och bekymmer att vi lätt kan identifiera oss med dem… ja, därför berättas det till och med om att han älskar oss… till och med dig… till och med mig – vi som inte orkar ta in, vi som inte förmår älska som han – vi som så ofta bara har vårt eget för ögonen. Till och med oss älskar han! Till och med oss vill han ge tillbaka det liv, den glädje, den frihet som vi en gång var skapade till!

Vi som varit kristna ett antal år lever dock i risken att vi inte längre ser det makalösa i det som nu i fastan berättas för oss – och vi riskerar också att tro att detta radikala liv inte gäller oss – att det bara är en fin berättelse och inte en uppmaning från levande Gud att i våra liv följa honom. Ja, det är den där sista biten – att följa honom – som vi inte gärna lyssnar till fullt ut… den gör hans uppmaning allt för radikal för oss.

Men faktum är att vår Gud går före så att vi kan gå efter – han visar hur vi skall göra så att vi förstår och vågar – så att vi förstår vägen till förvandling både för oss och för denna värld.

Varför ställer lärjungarna sin fråga om de får sitta i himmelen sidan om Jesus trots att han berättat om det lidande han behöver gå in i för världens skull? Hur kan de svara ”ja” på frågan om de kan dricka den kalk han är kallad att dricka och döpas med det dop han skall döpas med? Jo, de förstod helt enkelt inte. De förstod inte djupet i den smärtans kalk han var tvungen att svepa och mörkret i den död han var tvungen att döpas med. Den skulle med tiden bli deras egen erfarenhet – men just nu anade de inte.

De tänkte liksom vi ofta tänker; nämligen att vara en lärjunge och följa Jesus bara innebar härlighet och glädje… eller i alla falla att man får vara i fred med det liv man har. De förstod inte djupet av den kamp och strid vi alla Kristi lärjungar är kallade in i.

Jesus lovar ingen särskild plats i himmelen för dem eller för oss – han bejakar faktiskt bara deras kallelse till lidande och självutgivande.

Det är onekligen något i Jesus perspektiv som svider när det bryts mot våra tankar och ideal. Tänk; vad innebär det för oss om vår Herre inte kommer för att bli betjänad utan att tjäna – vad är då vår roll i den här världen när vi lever i hans efterföljd? Är det någon som tror att ett utlevt kristet liv i den här världen inte kostar något av smärta, utanförskap, lidande och mörker? Är det ens rimligt att tänka att så skulle vara fallet?

Jag säger inte detta för att vi skall vara rädda och ta på oss självpåtaget lidande – jag säger detta för att vi lever i ett land och i en tid då vi ibland har förvandlat kristen tro till ett terapeutiskt självhjälpsprogram med introverta samtal om identitet och livscoachning – eller till en förening för teologiska frågeställningar och debatter. Jag säger inte att vi inte skall pyssla med sådant och jag menar det inte på något vist sarkastiskt – men jag är rädd att tiden går oss förbi om vi inte också övar radikaliteten i vår kallelse – i den konkreta efterföljelsen. Kallelsen att älska denna värld som Gud älskar… älska in i lidandet och döden.

Ibland får jag för mig att vi tror att kristet liv står mellan två poler: den ena säger att tro är intellektuella samtal och finstämda frågeställningar om livet. Den andra säger att det handlar om att ställa upp och göra fina saker för varandra och hålla igång församlingsverksamheten. Ingetdera är fel – men jag tror samtidigt inte det är i något av dessa diken församlingens kallelse egentligen ligger. Kallelsen är djupare än så – den handlar om att följa honom in i förvandlingen bort från den typ av lärjunge som bara ser till sitt eget till en som älskar som Jesus själv.

Jesus gick lidandets väg för världen skull – för att den skulle räddas. Och vi som är räddade är kallade till samma uppdrag. Vi skall dela lidandet för att så dela härligheten.

Vägen vi är kallade att gå är i mycket självuppgivelsens väg. Jo, det låter omodernt – inte alls mjukt, skönt och terapeutiskt. Vägen handlar om att bli allas tjänare liksom Jesus blev allas tjänare. Det handlar om att se denna värld från ett nytt perspektiv, Jesus perspektiv – ett perspektiv där det förlorade fåret är värt allt, där svikaren ständigt skall få en ny chans, där förlåtelsens och inte hämnden skall råda.

I efterföljelsen radikalitet måste man ibland gå dårens väg och betjäna även dem som vi vet gång på gång skall svika oss – ja så mycket som 77 gånger som Jesus säger. Vi får inte vara kallsinnigt kloka utan vi skall ta emot människor som Jesus tog emot dem, vi skall älska som han älskar, vi skall leva sådana liv som andra säger är oförnuftiga, blåögda och dumdristiga – för det var det människor sa om den väg Jesus valt.

Jag tror denna kallelse blir viktigare och viktigare i en tid av politisk kallsinnig egoism, stängda gränser och hjärtlös klokhet. Vi är kallade att vara salt och stå emot all samhällelig förruttnelse – för när människors tankar börjar stinka och ruttna är det bara radikal kärlek och självutgivelse som kan rädda dem.

Paulus skriver så här i dagens epistel ur 2 kor:

”Kristi kärlek lämnar mig inget val, ty jag har förstått att om en har dött för alla, då har alla dött. Och han har dött för alla, för att de som lever inte mer skall leva för sin egen skull utan för honom som dog och uppväcktes för dem… Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit.”

Vi är i Kristus något nytt – han har gett oss ett nytt liv som vittnar om hans rike. Vi har inget att förlora i den här världen eftersom vi vunnit den eviga, vi har ingen egen stolthet att försvara eftersom vi har vår stolthet i vad han gjort mot oss, vi tillhör Guds rike – segerns och hoppets rike. Det är därför vi är kallade att leva detta nya liv där gamla gränser inte sätter stopp för kärlek, för förlåtelse, för tillhörighet…

Under den fasta som börjar på onsdag skulle jag vilja att vi alla reflekterade över hur denna radikalitet syns i våra liv – så att världen förstår att vi tillhör Jesus.

Jag tror fastan i denna tid är viktig, men den handlar inte om att ge lite pengar till insamlingar, inte om att avstå mat, inte om att låta bli Facebook eller Tv, inte att allt mer gå in i sig själv – det handlar snarare om att gå ut ur sig själv – bort från oss själva så att vi kan möta världen med evangelium. Jag hoppas att ni förstå mig rätt – jag vill inte polarisera, men vidga perspektivet.

Vi lever i en individualiserad kultur som lever av sin introvertism – vi uppmanas leva i våra små bubblor och inte engagera oss i den värld vi lever i. Det är den introvertismen som är ett fantastiskt hjälpmedel för den här tidens destruktiva ledare.

Vi behöver ta en fasta bort från denna introvertism – och öva kollektivism – öva att leva som Kristi kropp. Fråga allt mer vad vi kan odla tillsammans – hur vi tillsammans bäst gestaltar Kristi kropp i liv och kärlek mot omvärlden.

Hur bär vi varandra och hur bär vi den värld som vi tillhör – hur blir vi Kristi lärjungar på ett synligt sätt – hur går vi kärlekens väg med de lidandets smärta och den uppståndelsens glädje som Jesus erfor – hur blir vi Kristi lärjungar på ett allt mer tydligt sätt? Det är fastans stora frågeställningar.

Vi lever med en Gud som gett oss allt – låt oss öva oss i den kärlek som han visat… han sa: ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sin vänner, ni är mina vänner… och han sa… älska varandra så som jag älskar er…




  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post168