Från mitt fönster

Från mitt fönster

Palmsöndagen 2017

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Sun, April 09, 2017 22:04:54

Predikan

Palmsöndagen 2017, Markusserien

Psalmer: 135, 673, 137, 143, 700:1, 443, 738

***

Vad håller människor på med? … frågan ställdes efter att vi återigen läst i tidningen om bombningar, gasattacker, terrorattacker. Vad håller människor på med! Varför kan vi inte leva i fred med varandra, varför kan vi inte leva i försoning. Vi vet att vi är ofullkomliga och gör fel… så är det ju för oss alla, varför kan vi inte acceptera det och i alla fall inte försöka göra det sämre, inte hämnas? Hämnd är ju det dummaste som finns – det gör inget annat än trappat upp hatet och gör det än svårare att försonas. Och varför kan vi inte be varandra om förlåtelse, varför har vi inte en sådan försonande miljö där förlåtelsen faktiskt kan få plats; förlåt jag missförstod dig, förlåt jag handlade inte som jag borde, förlåt jag gjorde fel.

Problemet finns på alla nivåer i världen – från två individer som älskar varandra men är så fyllda av prestige att de inte förmår förlåta, till länder som bombar hatar och talar illa om varandra. Ja, religionens värld är inte undantagen… visst har vi IS och Boko Haram, IRA och suspekta religiösa rörelser som ser sig som mer troende än andra, som inte vill ha med andra att göra för att de räknar sig som renare, bättre mer utvalda – bärande på en större kunskap… de tror sig tjäna Gud genom att avskärma sig från andra. Allt detta finns överallt i alla dess olika former. Det drabbar också oss… också mig.

Det är in i denna värld som Jesus på ett tydligt sätt rider in denna palmsöndag. Det är in i hämndens och hatets söndertrasade hjärtan Jesus rider in i denna dag – han kommer till denna värld, till detta land, till denna församling, till mitt orena hjärta.

Vad vill han där?

Jesus vill shalom. Han vill fred, frid, hopp, liv – Guds rike. På ett sätt är denna värld, som är söndertrasad av hat, redan förlorad. Men det finns i denna trasiga värld ett hopp, en räddning, en väg att gå mot förvandling. Det är den vägen Jesus nu går och han ber oss följa efter.

Genom dopet och tron får vi följa honom med upp på korset och dö bort från denna trasiga värld, vi får följa honom in i gravens mörker där vi får ge upp allt. Därefter får vi följa honom in i mysteriet vi kallar uppståndelsen. På ett förunderligt sätt – bortom alla ord – öppnas graven och vi får träda ut i livet igen. Det är ett liv här i världen – men ändå annorlunda. Vi som försöker leva i våra dop vet att vi kan leva våra liv under andra förutsättningar än andra människor. Vi är inte bättre, vi är inte fullkomliga, vi är inte i allt underbara – men vi har genom tron sett något som världen inte har sett – vi har sett älskade Gud.

Vi har genom Jesu kors sett hur den verkliga segern ser ut. Segern över livet vinns inte genom hämnd, vapen och straff, den vinns inte genom att vi avskärmar oss från världen, inte genom att vi strider med det vi tror är rätten som vapen. Den vinns bara genom att vi utgjuter våra liv för varandra, liksom Gud utgöt sitt liv för oss. Livet vinns bara genom att vi lever ut den försoning och kärlek som Jesus gav oss på korset.

Vad är då teckenet på att man låter Jesus få plats i ens liv?

När Jesus red in i Jerusalem på fredens djur, hälsades han först välkommen av folket. Så är det också för oss. De första religiösa känslorna blossar upp i oss och vi tycker att det är underbart att vi mött Jesus – tänk vad stor Gud är, att han älskar oss så att han vill komma till oss. Vi lägger våra mantlar på vägen och vi sjunger undrabara religiösa sånger. Jesus ser på oss med kärlek – men han vet att vi har en väg att gå.

Så här är det både för församlingar och för individer: I början är allt lätt.

Men Jesus vet att det kommer att bli annorlunda. När egots makt möter Jesus sker något både i församlingar och i individer. Vi blir hotade. Det är så att Jesu vägar ofta är lite annorlunda än vi tänkt oss. Att ha släppt in Jesus i livet innebär snart att alla de sköna religiösa känslorna sätts på prov. Jesu har ju inget intresse av att skapa religiösa människor – han vill ju förvandla oss till levande människor, vittnen om honom, älskande människor. Och bara den kan älska som på något sätt gett upp sitt ego. Jag återvänder ofta till ett litet roligt exempel: Jag talade med en from broder om synden. Han ondgjorde sig över den och hävdade i stor ödmjukhet att han var en stor syndare och Jesus nåd var så oändligt stor över honom. Jag bejakade hans påstående och sa att det stämde att han minsann var en stor syndare, varpå han flammade upp och med hög röst sa: ja, men jag är inte sämre än någon annan!

Det religiösa hyckleriet drabbar oss alla!

Vägen till korset är en smärtsam väg också för oss. Vi vill naturligt inte gå den vägen och oppositionen och hatet, protesen och egot gör allt för att kämpa emot.

Folket i staden ändrade snart sitt Hosiannarop till det iskalla ropet: korsfäst, korsfäst, korsfäst…

Vi kan inte anklaga dem – det sker hos oss hela tiden – det sker hos mig hela tiden. När jag möter någon som inte vill det jag vill väljer jag att tolka allt till det sämsta, lyckas ofta förtala på ett sofistikerat sätt, gör allt för att mitt ego, min vilja, min väg skall segra. Jag ropar till alla mina antagonister: korsfäst, korsfäst, korsfäst.

Vi kommer nog alltid ropa; korsfäst, korsfäst mot varandra – även i församlingen. Men vi behöver vara medvetna om varför det är så svårt att leva tillsammans i den frid Gud vill ge oss. När vi inte förmår möta varandra i ödmjukhet, nyfikenhet och kärlek beror det på att vi ännu inte fullt ut dött och uppstått med Jesus. Det betyder att vi fortfarande är rädda – att vi ännu inte fullt ut tagit emot Guds kärlek till oss. Så enkelt är det.

Det Jesus gett oss är ju ett helt nytt liv med helt nya förutsättningar. Vi kan VÄLJA att leva efter det liv han ger oss eller låta bli. Jesus har förlåtit oss allt, han har gett oss all sin kärlek, han har öppnat himmelns väg för oss så att vi kan få nya perspektiv på livet. Han har kallat oss samman till en älskande gemenskap som världen kan erfara hans kärlek genom.

Världen är förlorad – den kommer alltid att hämnas, stäva efter makt och av rädsla tolka allt till det sämsta – för världen har inget hopp. Men med oss är det annorlunda. Vi är en ny skapelse, vi har fått ett nytt liv, vi har tillgång till nådens alla skatter av förlåtelse och försoning – och vi är kallade att gå försoningens väg.

Broder Roger i Taizé och de bröder som lever i den gemenskapen har dedikerat sina liv till försoning – de vill hjälpa världens ungdomar att leva i försoning med varandra, försoning mellan länder och folk, kulturer och gränser. Vi bör också dedikera våra liv till försoning. När vi känner igen förtalets, egots, rädslans eller hämndens känslor i våra liv eller i vår församling bör vi vara på vår vakt. Saken är den att om inte vi kan älska varandra, har världens människor inget hopp. Vårt uppdrag som troende kristna är att i allt gestalta Guds rike – Guds rike är shalom, liv. Där livet bryts ner finns inte Guds rike. Där livet byggs upp är shalom.

Det är gott att så här i fastans mest intensiva dagar reflektera konkret på det här sättet om sig själv och vår församling. Vårt uppdra är ju underbart och Herren är ju med och hjälper. Vad gör vi för att stärka vår kärlek till varandra, vad gör vi för att inte tala illa om varandra eller gå med sladder, vad gör vi för att tolka allt till det bästa – vad gör vi för att låta Guds rike bli synligt i vår mitt… svaret är på ett sätt enkelt: lär känna Herren, lev av hans kärlek och låt dig förvandlas. Det är en konkret övning som gör ont. Den tar inte slut så länge vi lever – men övningen skänker en himmelsk glädje. Låt oss under de sista dagarna i denna fasteperiod och under påskens uppståndelsedagar leva den övningen. Då skall vi mer och mer få se att Herren är här, uppstånden
och levande – och han säger till oss: Frid – jag har kommit för att ni skall ha liv och liv i överflöd. Var inte rädda!









  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post169