Från mitt fönster

Från mitt fönster

Hemma hos tomten i februari

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Sun, February 10, 2013 17:45:02

Det luktar fortfarande svagt av glögg från de urdruckna falskorna med juliga etiketter. Brasan i den öppna spisen har för längesedan brunnit ut och de förkolnade vedresterna påminner om varför rummet känns kallt och fuktigt. Den gamle mannen vid det slitna köksbordet vilar sitt stora huvud i händerna. Han ser trött ut, ja närmast utarbetad.

Jag sätter mig mitt emot honom, studerar han uttråkade anlete en bra stund och frågar: - Var det värt allt slit?

Han drar sin ådrade hand över det vita skägget och låter små smulor av intorkad Ris a´la Malta snöa över bordsskivan.

– Det var det nog. Omsättningen ökade med 1,5 procent. 960 miljoner mer än i fjor – och det trots den ekonomiska krisen. 66 miljarder har jag håvat in. Så nog är jag lycklig alltid!

Huvudet sjönk tillbaka i händerna med en stor suck som avslöjade mannens dåliga munhygien efter många års maniskt knäckätande. Den unkna vinden fick Ria a´la Malta flingorna att bilda små drivor på den fläckiga bordsskivan.

Jag dristar mig fråga:

- Men är 66 miljarder samma sak som lycka?

- Tindrande barnaögon kostar – och terrorbalansen inom familjerna kostar! Efter mitt lilla inhopp på julaftonen sitter många och kalkylerar om man gått med vinst eller inte – du skulle bara veta! Dåligt samvete och terrorbalans är min närings viktigaste drivkrafter.

- Det låter cyniskt! Och det är inget svar på min fråga.

Ett kort uppgivet leende skymtade genom det rufsiga skägget.

- Jag drömmer mig ofta tillbaka till min föregångare – Nicolaus. Han såg den där fattiga familjen som var tvungna att sälja sina döttrar till prostitution. Av medkänsla kastade han in en inlindad guldklimp genom fönstret för att rädda dem från förnedring och fattigdom. Sådan skulle jag också vilja vara. Göra verklig skillnad. Den lycka jag sprider känns inte längre som lycka – snarare en slags plikt att upprätthålla en tradition för traditionens skull – att varje år öka omsättningen. Och i år gick det bra – så visst måste jag vara lycklig!

Jag måst medge att det känns skönt när jag äntligen lämnar den mörka och fuktiga stugan och får andas frisk luft igen. Jag funderar på om det går att rädda den gamle mannen eller om han fastnat i sin tomma cynism. Omedvetet vrider jag om nyckeln på utsidan när jag lämnar stugan…

  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post18