Från mitt fönster

Från mitt fönster

19 e trefaldighet

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Mon, October 23, 2017 08:00:24

Predikan

19 e tref 2017, årg. 3

Psalmer: 40, 10, 53, 399, 713. Pär-Magnus Möller

Det finns en religiös sjuka som jag inte kan sätta namn på eftersom den är så generellt förekommande i alla kyrkliga och religiösa traditioner, men vars symptom är att man vill äga och styra Gud. När man pratar om syndafallet tror jag att det är djupast detta fenomen man försöker fånga; vi vill äga Gud så att han gör vad vi vill.

Det finns många sätt att försöka äga Gud, många sätt att vilja sitta på Guds tron – därför försöker vi ibland manipulera Gud genom bönen, genom att visa oss duktiga, genom att likt president Trump förneka att vi på något sätt skulle kunna göra något som är fel eller olämpligt. Allt är konsekvenser av en och samma skada.

I dag möter vi några skriftlärda som ger ett exempel på att försöka äga Gud. De sitter lite bredvid i ett hörn och studerar ett skeende som de är lite skeptiska till – kan ni se dem? Det hade samlats en stor mängd människor till och med utan för huset där Jesus bodde. Det var trångt: bara detta faktum irriterade dem säkert; vad hade Jesus egentligen för religiösa maktanspråk som hotade de skriftlärda? – man kan förstå deras oro. Tydligen kunde de skriftlärda inte höra att Jesus på något sätt undervisa fel – det var ju säkert också irriterande. Kanske var han utmanande och var lite besvärande, men de hittade inget att anklaga honom för.

Så händer det att de fyra männen bär fram en lam person. De lyckas inte ta sig fram genom folkhopen, men de lyckas ta sig upp på taket och där börjar de gräva sig igenom tills det blev en öppning stor nog att fira ner den lame genom.

Jag kan tänka att Jesus stått en stund och sett vad som skedde – om någon här hade börjat bryta upp takteglet och ta bort plankorna i kyrktaket hade vi nog alla haft blickarna riktade mot den händelsen och inte mot mig som talar. Alla undrade nog vad som var på gång. Jesus måste ha förundrats över de fyra männens iver och tro. De fyra männen hade onekligen förstått allt det han försökte få lyssnarna att begripa.

När den lame personen ligger där framför Jesus vill Jesus liksom sammanfatta all sin undervisning genom en mycket mäktig formulering: Mitt barn, dina synder är dig förlåtna!

Nu blev det plötsligt fart på de skriftlärda. Nu hade Jesus, enligt de skriftlärda, gått för långt – nu hade de äntligen något att anklaga honom för – äntligen! De ställer därför en mycket klurig fråga till Jesus: Vem kan förlåta synder utom Gud?

Om Jesus svarar: Ingen. på den frågan, vilket är det rätta svaret – så skulle de kunna se till att Jesus dödades för hädelse, för att utge sig för att vara Gud. Om han inte svarar Gud skulle de kunna hävda samma sak. Nu hade de Jesus i sitt nät!

Värt att konstatera är att den lame ännu inte visat tecken på förbättrande – just nu handlade allt istället om vem som skulle bestämma hur Gud skulle handla eller inte. De skriftlärda hade ägnat otaliga timmar och år att studera det vi kallar det gamla testamentet, de hade diskuterat teologi och kunde med precision utmanövrera varje amatör på den teologiska arenan. De var säkert mycket kunniga och denna kunskap gjorde att de trodde de ägde Gud och kunde styra hans vilja…

… och det är här det bli så intressant. vi kanske inte ser det först – men det Jesus gör är att han anger en helt ny ingång i hur man skall tolka Guds vilja eller inte. Han säger i de kommande handlingarna ungefär som så: Er kunskap är säkert god och nyttig, jag förstår att ni älskar skriften och har för avsikt att söka Gud – men den väg ni valt i ert sökande har gjort er blinda. Ni ser inte att den skriften talar om är Messias – och Messias rike gestaltas i upprättade människor, helade människor, människor med älskande hjärtan. Ni ser inte att bokstaven har lett er fel, den har inte öppnat era ögon utan slutit dem. Rakt framför era ögon sker Guds rike – men ni ser det inte eftersom det är ett rike som verkar långt utanför er maktsfär. Det är ett rike som omfattar alla människor, alla människor som söker Gud och kommer till mig. Det är era hjärtan som är slutna och kalla, så kalla att ni inte vill veta av Guds rike ens om det uppenbaras rakt framför era ögon.

Istället för att gå i fällan och låta sig bli dömd av de skriftlärdas illvilja gör Jesus något väldigt mäktigt: I en enda handling låter han oss, och alla som var på plats förstå att detta med att förlåta synder inte handlade om att fixa till en eller två feltighet jag begått genom att be om förlåtelse och offra en duva – nej, förlåtelsen är insatt i ett större sammanhang – i hela skapelsens helande.

Förlåtelsen som Gud ger är ytterst inte något som handlar om att tillfredsställa en vredgad Gud, eller en Gud som känner sig illa behandlad, eller ens återställandet av en bruten osynlig rättsordning i skapelsen. Nej att Gud vill ge oss förlåtelse handlar om att han vill att vi skall bli helade. Syndernas förlåtelse handlar om att bryta den ondes makt över våra liv. Därför säger Jesus, för att förtydliga vad syndernas förlåtelse är: Stig upp, ta din bädd och gå hem.”

Och inför allas åsyn reste sig mannen. Alla kunde plötsligt se att det som egentligen sker när vi får förlåtelse är att vi helas – det handlar inte om tillfixandet av moraliska felsteg – det handlar om helande.

Av det kan vi lära oss att när vi börjar vår gudstjänst med att bekänna våra synder så gör vi det inte för att Gud är arg på oss, eller för att vi bör ha dåligt samvete eftersom vi inte levt klanderfritt – det handlar inte om att fixa till moraliska felsteg – det handlar om att vi längtar efter att bli helade i en trasig värld.

Ni kanske inte tänker på det, men efter syndabekännelsen och förlåtelseorden brukar vi sjunga: Herre förbarma dig över oss. Kyrie Eleison. Jag tycker det är så vackert eftersom det är de ord som många lama, lytta, sjuka och socialt utstötta människor i bildberättelserna ropade efter Jesus – och han såg dem och helade dem. På samma sätt sitter vi i våra kyrkbänkar och ropar efter Jesus – och vi vet att han hör och ser oss – han talar till oss genom sitt ord och han ger sitt liv till oss i nattvardens bröd och vin. Han säger till var och en av oss – ta din sjukbädd, res dig upp och går hem i frid! Alltså handlar evangeliet om oss i dag – om alla oss som är här och ropar: Kyrie eleison, Herre förbarma dig över oss.

Men varför kunde de skriftlära inte glädja sig över allt detta – det är ju något underbart som sker?

Det handlar än en gång om deras hjärtan, Jesus säger ju det: Hur kan ni tänka så i era hjärtan?

Svaret är att deras hjärtan inte var fyllda av längtan att finna Gud utan längtan efter att äga Gud. Det är en stor skillnad. Den som äger Gud vill gärna berätta för andra hur de skall leva så att Gud blir glad. De som vill äga Gud gläds inte åt andra människors befrielse och upprättelse eftersom upprättelsen gör människor självständiga och fria… och de som vill äga Gud och utöva hans makt kan inte längre styra över befriade människor.

Att tro sig äga Gud är en frestelse för alla oss som tycker om att läsa skriften och lära oss om teologins labyrinter, oss som tycker om att undervisa om trons liv… det är lätt att tro att man äger Guds vilja och på så vis tro att man fritt kan tala å Guds vägnar. Det gäller oss präster – men också ni som är kristna sedan många år tillbaka. Den stund då vi tror att vi vet allt vi behöver veta om Gud, den stund då vi tar oss friheten att lägga vår dom över andras erfarenhet av Gud – i den stunden börjar våra hjärtan att kallna – och sakta men obehagligt säkert fyllas av vårt högmod – oss själva – vårt behov av att äga Gud.

Den frihet Jesus kallar oss till är större än vad det religiösa tänkandet ofta medger. Det är därför Jesus gång på gång upprepar: Var inte rädda, var inte rädda.

Det är en underbar berättelse vi får i dag. vi kan hitta oss själva i den – vi finns i de skriftlärdas högmod, i folkmassans nyfikenhet, i de fyra männens trosiver, i den lames ofrivilliga sjukdom och lamhet. Och Jesus möter oss alla just där vi är: ett varningens ord till oss skriftlärda, ett utmanande tecken för oss längtande, en uppmuntran till oss trosvissa – och ett nytt liv till oss som inte har något annat att förtrösta på än människors välvilja och Guds trofasthet och kärlek.



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post186