Från mitt fönster

Från mitt fönster

Annandag pingst 2018

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Fri, May 25, 2018 15:00:58

Predikan

Annandag pingst 2018, årg. 1

Psalmer: 161, 641:7, 160, 362, 368 Pär-Magnus Möller

På gamla testamentets tid utmärktes Guds Ande av att vissa personer bland Israels folk fick särskilda gåvor som gjorde att man förstod att Gud på ett särskilt sätt var med dem. Det handlade om profeterna, kungarna, vissa konstnärer, vissa ledare. Det som utmärkte dem var att det som de gjorde återspeglade Guds rike. Människor blev helade, de svaga blev starka, arméer som borde gått under i sin litenhet besegrade jätteriken.

Samtidigt levde man under löftet om att en dag skall det bli annorlunda, en dag skall Anden vila över hela Guds folk. Den dagen skall man inte behöva undervisa varandra om Guds väg för man skall veta Guds vilja i hjärtat. Den dagen skall alla som vill bli av med sina hårda stenhjärtan och istället få hjärtan av kött.

Stenhjärtat är intressant. Stenhjärtat uppenbaras i en människa då den dömer andra, då förlåtelsen och barmhärtigheten inte finns. Vi kan alla känna av det hjärtat i vårt inre emellanåt. Stenhjärtat behöver ingen förlåtelse, ingen tröst... stenhjärtat klarar sig själv. Därför är stenhjärtat dött.

Löftet var att en dag skulle detta hjärta bytas ut mot ett hjärta av kött... det betyder ett hjärta som lever, som är barmhärtighet, ett hjärta som förstår och inte dömer, ett hjärta som längtar efter gemenskap med Gud.

På den judiska pingsten, den högtidsdag dag då man firade att Gud gett Mose lagen, hände det. Andens utgöts över de troende och den nya skapelsen tog sin början. Ibland talar man om Pingsten som kyrkans födelsedag... så kan man säga... men då måste man förstå att kyrkan är den nya skapelsen...

Precis som Guds Ande svävade över vattnet den första skapelsedagen svävar Anden över den nya skapelsen... den nya skapelsen som inte kan gå under av något syndafall, den nya skapelsen där ormen inte längre har någon makt, den nya skapelsen där paradisets portar på nytt öppnas och vi kan dela måltid med Gud, där vi kan be till honom i faderlig förtrolighet, den nya skapelsen, då allt missmod utplånas och hopp och kärlek är de makter som driver skapelsen framåt. Den nya skapelsen där döden inte har någon makt.

Vi tillhör den skapelsen genom dopet. I dopet dog vi bort från den gamla skapelsen och föddes in i den nya. Är inte det ett underbart perspektiv på livet. Vi har dött bort från den döende skapelsen till den gryende skapelsen.

I den gamla skapelsen och i det gamla förbundet ingick bara israels folk. Man hade ett eget heligt språk, hebreiskan. Där fanns ord som var så heliga att man inte ens tordes uttala dem, ord som Guds namn. Än i dag vet vi inte hur det skall uttalas men det innehåller bokstäverna JHVH... judarna sa Adonaj, Herren, var gång de såg det ordet. Det var deras hemlighet. En gång om året gick översteprästen in i templet och viskade det högheliga gudsnamnet. Så dold var Gud, så hemlig, så förknippad bara med Israels folk att ingen annan fick veta något om honom, var han.

När Anden föll över den första församlingen på pingstdagen hände det underliga att Guds ord inte bara förstods av judarna. Det var folk från hela den då kända världen som plötsligt förstod att israels Gud hade ett ärende till dem, sökte dem. Gud kallade på människor från alla länder och kulturer. Nu var etisk tillhörighet, religiös tillhörighet, kulturell tillhörighet inte längre något som behövde skilja människorna åt... för nu var det något nytt som trädde in i världen. Gud hade ett ärende till alla:

Glöm allt annat, glöm alla gamla gränser... omvänd er och tro evangelium... Gud söker dig för han älskar dig. Han söker dig vart du än befinner dig i livet, vilken social status du än har, vilken ålder du än har, han söker dig...

En av parallellberättelserna i gamla testamentet till den kristna pingstdagen är berättelsen om Babels torn. Där skedde det att människorna gaddade sig samman mot Gud och ville klättra upp och ta hans tron. Gud insåg att det inte hade slutat väl, därför spridde han folken över hela världen och gav dem olika språk så att de inte skulle kunna gadda sig samma mot honom.

När Anden nu föll var det annorlunda, Gud hade kommit ner i världen för att möta oss ansikte mot ansikte. Man kunde inte längre klättra upp till Gud för han hade kommit ner till oss. Man behövde inte vara rädd för hans namn eftersom han gett oss ett ansikte i Jesus, det fanns inte längre något heligt språk för alla språk var heliga och genom alla språk kunde Gud göra sig förstådd, det fanns inte längre ett heligt folkslag för Gud kallade alla folk, alla människor att tillhöra honom.

Lagen som innan bara var given åt det judiska folket och var skrivet på tavlor av sten var inte det viktigare, ingen kunde fullt leva upp till de buden. Nu placerade Gud den yttre lagen i varje troende människas hjärta. Vissheten var efter Andens utgivande inget som kom utifrån utan inifrån. Guds vilja kom inte utifrån utan från källan i det inre. Relationen med Gud styrdes nu inte längre från Templet i Jerusalem för nu var varje troende ett tempel åt den Helige Ande.

Det är därför Jesus säger på ett annat ställer: Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten... och han säger: Ni är levande stenar i Guds tempel.

Vi lever alltså i Andens tid, i den nya skapelsen. Vi är den nya skapelsen.

Samtidigt lever vi den gamla världen. Det gör att vi ganska ofta blir lite förvirrade. Även om den onde inte har makt över den nya skapelsen eller himmelriket, dit vi är på väg, är han ändå en slags maktfaktor i den här världen. Vi fylls genom hans närvaro av missmod, tvivel, otillräcklighet, hat och massa annat dumt ... fast vi kanske inte vill det. Det goda jag vill det gör jag inte, men det onda jag inte vill, det gör jag, skriver Paulus. Den erfarenheten har vi alla.

Det är därför Gud kallat oss samman som kyrka. Mitt i denna kaotiska värld vill han ge oss en gemenskap där vi kan stötta varandra och hjälpa varandra att hämta kraft på rätt sätt, hjälpa varandra se saker som Guds Ande vill att vi skall se dem så att vi kan trösta, älska och beskydda varandra.

Kyrkan är en gemenskap som skiljer sig från alla andra. Vi är här för vi vill öva oss att älska varandra även om vi inte kommer från samma land, samma familj, samma sociala status. Här är ingen kvinna eller man, slav eller fri... vi är alla ett i Kristus. Är man med i församlingen är det just detta man vill öva sig i. Därför övar vi oss i att förlåta varandra... denna svåra övning. Därför försöker vi alltid tolka allt till det bästa... därför förtalar vi inte varandra... därför vill vi varandra alltid det som är bäst… i alla fall är det just det vi vill öva oss i.

När vi misslyckas leder den helige Ande oss till den källa som renar oss från all synd, från allt ont... om våra synder så är blodröda blir de efter denna tvätt vitare än snö. Han bjuder oss till den himmelska måltid som påminner oss om vart vi hör hemma. Han bjuder oss till nattvardsbordet där vi får tröstas vid Jesu hjärta.

Det stora i vår gemenskap är att vi övar oss att leva fullkomligt liksom Gud är fullkomlig, och samtidigt ödmjuka i vetskap om att vi inte kan leva det fullkomliga liv vi är kallade till. Grunden är istället glädjen över att allt ständigt är försonat i Jesus. Vi låter Anden ständigt driva oss till Jesus, till hans kors, till hans kärleksgärning och försoning, till hans tomma grav, till mötet med den uppståndne där vi likt Petrus får möta Jesu förlåtelse och sändning i ett personligt möte med frälsaren.

Sådant är livet i den nya skapelsen så länge vi fortfarande lever i den gamla fallna världen.

Jesus förlåtelser oss alltid var gång vi kommer till honom ... och han sänder oss ut i vår vardag som vittnen om en gemenskap som inte liknar något annat, om en tillhörighet till den nya skapelsen som befriar oss till en aldrig tidigare skådad frimodighet, till en gudsrelation som är så trygg att vi kan be Abba, fader och inte ett uns behöver vara rädda för någon av den här världen makter. Den helige Ande sänder oss som evangelium ut en värld som längtar efter allt vad han har uppenbarat för oss.

Det är den helige Ande som kallar, befriar och sänder. Du är kallad att vittna om din befrielse. Världen behöver ditt vittnesbörd. Gå i frid och med Andens frimodighet, omsluten av församlingens förbön och kärlek.

Helige Ande, tack för att du är här med din kraft, frimodighet och kärlek. Hjälp oss som församling att leva som du vill... led oss, fyll oss, sänd oss. I Jesu namn. Amen.



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post205