Från mitt fönster

Från mitt fönster

Tal på nationaldagen 2018 i Fryele

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Wed, June 06, 2018 14:14:18

Tal på nationaldagen 2018 i Fryele

Sedan 1983 firar vi nationaldag. Vi har haft lite svårt att bestämma oss för vad det är vi firar eller hur vi skall fira. Jag kollade på nätet och såg att vi firar nationaldagen genom att grilla och ha picknic. Det är ju trevligt. Det stod också att en bidragande orsak till att vi ersatte svenska flaggans dag med nationaldag var att många invandrare tyckte det var underligt att vi inte satte mer fokus på nationen än vi gjorde. Det är lite gulligt tycker jag... orsaken till att vi firar nationaldagen är att de som flyttat hit från andra länder tycker att vi behöver det. De vill att vi skall vara stolta över vårt gemensamma land.

Jag googlade också på nationaldagstal ... och tal på nationaldagen... jag tänkte att jag kanske kunde kopiera något... men det kändes inte rätt att sno statsministerns eller kungens tal så jag mailade Lars-Olof Öberg som hade bett mig hålla det här talet. Vad är det som förväntas av mig, skrev jag.
Han svarade:

Ett tal på ca 15-20 min, underhållande för den här publiken: “gamla fryelebor”, ca 75-100 pers, vädret påverkar naturligtvis.
Du väljer själv form och ämne på ditt tal, det skall jag inte styra.

Tack för den hjälpen!

15-20 minuter är ett ganska långt tal, men som präst kan jag, om jag vill, orera ganska länge… så den biten kan jag nog klara.

Underhållande....oj oj...hur skall jag lösa det? Min värsta mardröm är att vakna upp en morgon och inse att jag är strand-up-comidian och skall ha föreställning på kvällen. Publiken är där för att jag skall vara rolig... men så skrattar de inte... Hur skall man veta vad människor tycker är underhållande? Det är lättare att vara präst för då förväntar ingen att det skall vara roligt. För många år sedan när jag jobbade i en annan församling var det fest i staden. Där var öltält och underhållning. Vi var ”kyrka på sta´n” och jag satte mig vid ett av borden för att vila tillsammans med min kollega. Vid bordet bredvid satt ett glatt följe. De skrattade och roade sig – svingade ölbägarna av plast och hade det bra. Jag kände igen några av dem från en begravning jag haft tidigare i veckan så jag hälsade. Med ens tystnade skratten, de tittade besvärat runt sig och försvann från tältet. Det var som om döden kom och hälsade på dem mitt i deras festande. Så det där att vara underhållande… tja, det är inte så lätt alltid...

Gamla Fryelebor... vad betyder det? ... ålderstigna Fryelebor… är det skillnad på ålderstigna Fryelebor och ålderstigna Värnamo bor? Innan jag för 9 år sedan flyttade till Värnamo bodd jag i en liten by som hette Kyrkhult i Blekinge. Det var något större än Fryele – men inte mycket. Där tyckte man att man var lite annorlunda än de som bodde i den stora orten Olofström. Dessförinnan bodde jag i Bromölla – där var man också lite annorlunda än de som bodde i Kristianstad. Dessförinnan bodde jag i Lund – där var man mycket annorlunda än de som bodde i Uppsala… och dessförinnan bodde jag i Malmö… där var sloganen: ”Har du sett Malmö har du sett världen!”… Överallt tycker man att man är lite annorlunda… och man är ofta stolt över sitt annorlundaskap. Tyvärr har vi det gemensamt att vi alla är annorlunda – så det är inget unikt i det. Så att tala till gamla Fryelebor är som att tala till vem som… ni är som alla andra: fantastiska, fruktansvärda och alldeles unika!


Så det är väl bara att sätta igång så får vi se vart vi hamnar.

Jag tror att en av orsakerna till att vi har lite svårt med nationaldagsfirandet är den s.k. jantelagen. Ju mer jag umgåtts med människor från andra länder och kulturer desto mer har jag förstått att den är en verklighet. Att framhäva sig själv eller sitt land eller något annat som står en nära räknas i Sverige inte som fint. Medan man i många andra länder är stolt över det man har, sin mat, sin natur, sin kultur så tillåter vi oss inte vara det. Det är väl därför som nationaldagen blivit påtvingad oss av människor från andra kulturer och inget som vuxit fram naturligt.

Jag hamnade i en diskussion om mat och vilket land som hade den bästa maten. Det var jag, en kille från Portugal och en kille från Iran. Jag har ätit mat lagad av både perser och portugiser, och det är gott, jag säger inget annat, men stekt fläsk med löksås och rårörda lingon är inte så dumt det heller, eller ärtsoppa, eller köttbullar, eller stek med brunsås… men i debatten märkte jag snart att jag var utesluten... inte för att det egentligen var fel på den s.k. svenska maten utan för att jag inte passionerat stod upp för den. Passionen saknas oss... den brinnande stoltheten. Vi är mer som det gamla strävsamma paret där frun efter många års äktenskap frågar: Älskar du mig? Varpå mannen svarar: Det sa jag ju när vi gifte oss. Om det ändrar sig säger jag till.

Trots det komiska i det hela är det något fint i det. Svensken tar stoltheten för given. Kanske skulle man kunna säga att vi är så trygga i vår hemhörighet i vårt land och vår kultur att vi inte anser oss behöva hävda den. Vi behöver inte prata om den.

Vi är faktiskt så trygga i vår ”svenskhet” att vi är ett av de länder i världen som bäst klarar av att husera människor från andra kulturer - och faktiskt också integrera dem i vårt samhälle bättre än de flesta andra länder. Jo, jag vet att man i vissa kretsar hävdar annat... men undersökningarna är tydliga. Vi är ett av världens bästa länder på integration. Och jag tror det beror på att vi trots allt är trygga i hur vi vill att vårt land skall fungera och vilken kultur som skall råda. Jag tror det är värt att vi övar oss att se på oss som land också utifrån de faktauppgifterna. Det är så många andra som vill splittra oss och bryta ner det goda vi har... ofta i den destruktiva nationalismens namn. Den typen av nationalism är inget som ryms i den svenska kultur vi är stolta över!

En annan sak som jag under de senaste åren upptäckt vara mycket svenskt är snällheten.

De senaste tre åren har jag haft förmånen att få arbete mycket med de som kom hit som flyktingar hösten 2015. Det har varit mycket upplyftande och mycket tungt. En underbar sak jag upptäckt i detta arbete är alla snälla människor som finns i vårt land. Med snäll menar jag inte dumsnällhet utan genuin snällhet, godhet. Ni kanske inte anar det engagemang som finns runt de människor som ofta tvingats lämna allt de har för att söka sig en ny framtid i ett för dem helt okänt land. Det engagemanget och den snällheten har gjort mig stolt som svensk.

Samtidigt som media rapporterar om tilltagande främlingsfientlighet, framträder den riktiga svenskheten fram i genuint medkännande, vänlighet och godhet. Dessa underbara svenskar finns överallt. De finns i församlingarna, i frivilligorganisationerna, på myndigheterna... också där man inte tror sig kunna finna dem.

Genom det ofta goda och trygga liv vi kunnat leva i vårt land finns det en ödmjukhet inför alla de livsberättelser om hur livet också kan vara om man råkar vara född någon annanstans där livsvillkoren är genuint annorlunda. De svenskar jag är stolt över lyssnar, försöker förstå – och visar kärlek, ödmjukhet för livet. Det ligger på något sätt i den svenska kulturen att vara snäll....lite blyg, ja... men där bakom blygheten finns ett gott hjärta. Det gör mig oerhört stolt att vara svensk när jag ser allt detta fantastiska engagemang och all denna underbara medmänsklighet.

Vi har ett fantastiskt land på många sätt. Vi lever i ett av de tryggaste länderna på jorden. Jo, det mördas folk här också, och inbrott och annat finns... men i jämförelse. Det är viktigt att vi förstår det. Ibland glömmer vi att vi lever i en värd där ondskan faktiskt har mycket makt. Ibland när man hör svenska gnälla är det som om vi skulle ha rätten att förvänta oss och kunna kräva att utgångspunkten i tillvaron är att vi lever i paradiset och allt som inte stämmer överens om vår bild av paradiset är ett misslyckande från samhällets sida. Vi behöver komma ihåg att världen är en svår plats att leva i – fred och rättvisa är inte ett naturlig tillstånd utan något vi arbetat fram eller haft turen att få uppleva ... vi fick broschyren ”Om katastrofen eller kriget kommer”... för några dagar sedan. Det är nyttigt för oss att se att allt det vi tar för självklart snabbt kan ryckas ifrån oss och att alla dagar av fred och mat på bordet är någon slags nåd som vi bör vara tacksamma över.

Ett tecken på att man lever bättre än huvuddelen av mänskligheten är att man kan gnälla om vädret eller andra saker vi inte kan göra så mycket åt. Jag tänker ibland när man hör gnäll om allt möjligt att det är ett tecken på att man har det riktigt, riktigt bra i jämförelse med det stora flertalet. Vi har liksom råd att ta saker för givna som alls inte är det.

Nu är det snart val. Jag är stolt över vårt politiska system och över alla de människor som vill ställa upp på det. Vi har i princip inga korrumperade politiker och även om vi, som inte är partipolitisk aktiva, anser oss ha rätt att gnälla på dem som lägger ner sitt engagemang i politiken, så bör vi vara stolta över dem. Jag delar verkligen inte alla partiernas värderingar men jag tror ändå att vi genom vårt system har en av världens bäst fungerande demokratier. Det måste vi fortsätta arbeta på så att inte några populistiska extremgrupper tar över ... det är alla goda människors ansvar att ställa upp för demokratin.

Vi lever i ett sekulärt land. I vetenskapliga undersökningar där man jämför världens länder räknas vi som världen mest extrema land då det gäller sekulärt tankesätt samt individuellt självförverkligande. Vi går i täten när det gällen den typen av kultur. Det betyder också att vi lever i ett land som går en väg i världshistorien som aldrig tidigare är beträdd. Problemet är bara att vi tror att vi är normala och alla andra länder är konstiga – men där är vi nog allt lite konstiga ändå. Som folk har vi valt bort tanken om Gud som något utanför individen och vi går bort från tanken att vi ens är ett folk utan bara en massa individer. Det är därför vi blir indignerade över att folk vill låta sin religiösa tillhörighet bli synlig i det offentliga – vilket är helt naturligt i de flesta andra länder. Det är visserligen fortfarande någorlunda ok att vara kristen, i alla fall i dessa bygder – med det gäller att utöva en modest form av kristendom som inte syns utåt.

Här har vi ett problem. Jag tror att om ett land inte förmår härbärgera ett av de mest grundläggande mänskliga behoven: att få gestalta sin Gudstro – så blir vi ett allt mer vilset land. Jag tror också att om vi odlar individualismen för hårt går vi vilse som individer. Vi är skapade som sökande människor, som människor som söker det vi kallar Gud. Vi är också skapade att höra samman – att tillsammans skapa en kultur vari vi kan känna igen oss och uppleva trygghet – en kultur som skapar ett VI. Som det extremland vi är behöver vi i vår självsäkerhet skydda de värden i tillvaron som hjälper oss att förstå oss som människor – som kulturella varelser – som sökande varelser. Jag tror att kyrkan i alla dess former har ett gigantiskt uppdrag att hjälpa människor i vårt land att hitta till de andliga rötter som ger livet mer värde är den tillfälliga egoistiska njutningen. Hjälpa människor att växa just som människor – och hjälpa vårt samhälle att se att sökandet efter Gud i alla dess former inte är något farligt utan något som gör oss mänskligare.

Så tack Gud för det land vi kallar vårt, tack för alla goda människor, för goda strukturer och samhällsordningar, tack för en fungerade demokrati, tack för fred, tack för alla människor som vi kan ge ett skydd i vårt land, tack för mat på bordet, tack för trygghet mitt i en otrygg värld, tack för livet som vi får leva här, tack för att vi får hjälpa varandra när det är svårt, tack för att vi får tro på det sätt vi vill…

Gud, välsigna Sverige… din värld och din mänsklighet. Amen.

Så blev det ett nationaldagstal ändå – trots allt. Låt mig nu få avsluta det med att vi utbringar ett fyrfaldigt leve för vårt land, ett fyrfaldigt leve för Sverige… det leve…

/ Pär-Magnus Möller



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post206