Från mitt fönster

Från mitt fönster

13 e trefaldighet 2018

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Tue, August 28, 2018 15:53:53

Predikan

13 e tref 2018, årg 1 r

Psalmer: 94, 399, 86 Pär-Magnus Möller

Den som visar barmhärtighet är min nästa nästa. Den som visar barmhärtighet följer Guds bud. Det är därför vi kristna alltid är så barmhärtiga mot varandra och mot andra. Det är därför vi alltid älskar varandra och tjänar varandra - för vi vill vara lika Jesus - han som är barmhärtigheten förkroppsligad. Det står ju skrivet: Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader, barmhärtighetens fader och all trösts Gud. 2 Kor 1:3 . Tröst, barmhärtighet, nåd, kärlek - det är dessa begrepp som är Guds lags centrum. Det är dessa begrepp som är prejudicerande när Guds lag skall tolkas. Det är ju Jesus själv som är det prejudikatet.

Ibland har vi kristna fått för oss att Guds lag och Jesu nåd är två poler av Guds vilja och väsen; Lagen dömer oss och berättar hur dåliga vi är - att vi är syndare och misslyckade - Lagen berättar om hur vi borde vara om vi vore perfekta, den får oss att känna det där stynget av misslyckande som tvingar oss till nåden. Men det är verkligen inte hela sanningen om Lagen. Kommer ni ihåg mannen som kom fram till Jesus och frågade vad han skulle göra för att följa Jesus och Jesus svarade att han skulle leva enligt buden. Det visade sig att mannen verkligen levde så som buden befallde - Jesus ju bejakar hans påstående men leder honom vidare genom att säga att han också skulle sälja allt han ägde och ge till de fattiga - för först då skulle mannens kärlek fullkomnas. Men till det tvekade mannen eftersom han ägde mycket - och vem anklagar honom för det - inte jag i alla fall. Alltså är lagen inte bara ett domsredskap för att få oss att förstå hur beroende av Guds nåd vi är - den är ett sätt att leva nära Gud.

Jesus och Jesu nåd - tolkar vi kristna ibland som motpolen till Lagen - Jesus är då bara kärlek, frid, och ett stort mottagande. Jesus kräver inget - han är ju gratis - vi behöver bara fyllas som tomma kärl av hans närvaro så blir våra liv fullkomliga. Men det är inte hela sanningen om Jesus eller nåden. I Johannesevangeliet säger Jesus några för oss ibland underliga ord: Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner, om ni gör vad jag befaller er. Joh 15:13-14. Jesus villkorar vänskapen med honom till dem som gör hans vilja. I Jesu bön Fader vår ser vi samma sak: Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro. För att få Jesu förlåtelse måste vi ge förlåtelse, för att vara Jesus vänner måste vi lyda honom. Och för att kunna leva i Jesu kärlek måste vi också älska: Om någon säger: "Jag älskar Gud" men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett. Och detta är det bud som han har gett oss: att den som älskar Gud också skall älska sin broder. 1 Joh 4:20-21.

Lagen och Jesus är inte två motpoler - de är ett enda. Jesus säger ju: Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att uppfylla. Sannerligen, innan himlen och jorden förgår, skall inte en enda bokstav, inte minsta prick i lagen förgå; inte förrän allt har skett. Den som upphäver ett enda av buden, om så det allra minsta, och undervisar människorna så, han skall räknas som den minste i himmelriket. Men den som handlar och undervisar efter dem skall räknas som stor i himmelriket. Jag säger er att om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariseernas, så kommer ni inte in i himmelriket. Matt 5:17-20

Vad har då detta med dagens ämne, medmänniskan, att göra - och med texten om den barmhärtige samariern? En hel del faktiskt!

Jag hade förmånen att för några år sedan hälsa på i vår en församling i Handeni i Tanzania. Det var mitt första besök i Afrika och det var faktiskt ganska omskakande och lärorikt. Det lutherska stiftet där församling finns hade de senaste fem åren växt från 95 000 medlemmar till idag ca 150 000. Det är en 63% ökning. Det motsvarar att en liten församling med 25 gudstjänstfirare för fem år sedan idag skulle vara 40 stycken - det är inte illa jobbat. Det skulle betyda att om församlingen fortsatte att växa i samma omfattning skulle den om tio år ha ca 110 gudstjänstfirare varje söndag. Visst låter det rimligt och underbart. Hur hade då detta skett?

Jo, dem jag talade med var överens om att orsaken till stiftets och församlingarnas växt var att man såg hela människan. Man arbetade med många sociala projekt, man byggde skolor, till och med universitet, man lärde människor ekonomi och hushållning, man byggde upp ett nät av social trygghet. Av stiftets fyra huvudarbetsuppgifter var bara en inriktad på teologi och det vi kallar mission - de andra handlade om ekonomi och trygghet. Först reagerade jag med att tycka att det ju ändå borde vara teologin som stod i centrum, kunskapen om Gud och Guds ord. Skulle kyrkan verkligen arbeta med allt det där andra? Var inte det samhällets uppgift? Utarmades inte kyrkan av att bli allt för socialt inriktad.

Det var då jag insåg det som jag innan talade om; När Gud kallade samman sitt folk gav han det först det vi kallar lagen. Han gav dem helt enkelt en ordning för livet - det goda och rätta livet. Gud undervisade genom lagen om rättvisa och övade folket att leva rättvist. Han undervisade om hur vi skulle leva tillsammans med våra föräldrar, barn och vänner - ja till och med ovänner. Han undervisade om sexualitet, pengaförvaltning, hur man skulle behandla utlänningar. När vi läser i gamla testamentet kan vi ibland bli lite förfärade eller förundrade över vilka små petitesser som Gud verkade bry sig om för att samlevnaden skulle fungera bland hans folk. Gud ger oss onekligen många tröttande uppräkningar av både det ena och det andra. Men hans nitiskhet vittnar om en enda sak: Gud engagerar sig i hela människans liv - alla delar av livet är Guds och för alla delar har han en plan. Det var detta som den lutherska kyrkan i Tanzania hade upptäckt. När de skulle predika ordet kunde det inte sväva fritt från det konkreta livet: Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Inte kan väl tron rädda honom? Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: "Gå i frid, håll er varma och ät er mätta", men inte ger dem vad kroppen behöver? Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död. Nu kanske någon frågar: "Har du tro?" – Ja, och jag har gärningar. Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro. Jak 2:14-18

När vi läser evangelierna och studerar Jesu undervisning kan vi ganska snart se att Jesus är lika engagerad i alla livets delar som lagen är. Jesus är engagerad i hur vi förvaltar våra pengar, hur vi lever tillsammans, hur vi bygger rättfärdiga samhällen, hur vi ser på våra medmänniskor. Allt som engagerar människan engagerar sig också Gud uti. "På er är till och med hårstråna räknade" säger Jesus - så engagerade i våra liv är han.

Jesus är också hård mot dem som skiljer relationen med Gud från relationen med medmänniskan. De som inte förstår att Gud är i medmänniskan har inte förstått någonting. I liknelsen Jesus ger oss idag är detta mycket tydligt.

Prästen och leviten var på väg till Jerusalem - de skulle troligtvis tjäna i templet och hade renat sig för att möta Gud som fanns i det allra heligaste. Att röra vid en blodig medmänniska var det samma som att orena sig och då skulle de inte kunna tjänstgöra i templet så som de önskade - dessutom hade de inte tid - "Gud var ju viktigare än allt" tänkte de och skyndade vidare. Saken var bara den att han som tronade i det allra heligaste inne i Jerusalems tempel just nu befann sig liggande vid vägen mellan Jerusalem och Jeriko. Några rövare hade slagit ned honom och förnedrat honom. Men det såg inte prästen och leviten. De kände inte igen Gud den Högste i den blodige mannen - de var förblindade - därför gick de förbi utan att hjälpa. Den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan nämligen inte älska Gud, som han inte har sett.

Jag tror att kyrkan i vårt land och vi som lever i dess församlingar ofta är drabbade av samma blindhet som prästen och leviten. Vi har ibland i våra kristna sammanhang skapat en slags pseudovärld där vi liksom håller Gud fången. Våra liv med Gud har liksom stängts inne i intellektuella resonemang och felaktig lagiskhet. Jag har märkt att vi ofta byggt upp en värld där vi bara släpper in dem som är våra likar, dom tycker som vi, lever som vi, har ungefär samma sociala status som vi. Det känns tryggt. Samtidigt låter vi vår tro på Gud den högste begränsas till rätta formuleringar och begrepp - och tro mig - jag menar att rätta formuleringar och begrepp är oerhört viktiga inom teologin, men läran om Gud är död om den inte får konkreta konsekvenser i hur vi lever gentemot medmänniskan. Utan att egentligen mena det har vårt sätt att tänka kristen tro gjort oss smått gnostiska i vårt förhållningssätt till Gud. Gnosticismens grundtankar är att man skiljer mellan det andliga och det kroppsliga. Det andliga är fint och rätt och sant medan det kroppsliga egentligen inget är värt. Vi menar inte så och vi tror inte så - men vi lever ofta så - och det är inte kristen tro att leva så.

I den Lutherska kyrkan i Tanzania hade man förstått detta. Man kunde inte möta folket med tomma ord - hur sanna de än var - man måste med handling och kraft visa Guds barmhärtighet och omsorg till och med om våra hårstrån.

Inför Gud är vi inte uppdelade i andliga människor och kroppsliga – vi är hans barn – och så måste vi också se på vårt uppdrag – Vårt uppdrag är att älska och tjäna medmänniskan såsom Gud älskar henne – och vi skall komma ihåg att också vi är medmänniskor som måste få kärlek och omsorg. Ibland kan vi hjälpa – ibland behöver vi hjälp – tillsammans är vi Kristi kropp.



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post212