Från mitt fönster

Från mitt fönster

predikan 21 e trefaldighet 2018

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Mon, October 22, 2018 09:14:34
Predikan

21 e tref 2018, årg. 1

Psalmer: 285, 287, 292 B, 288 Pär-Magnus Möller

En kristen människa lever med två fötter på jorden och en fot i himmelen, är det sagt. Det är en bra bild även om anatomikunskaperna hos den som skapade bilden är något undermåliga. Två fötter på jorden och en i himmelen! Man kan uttyda bilden som så att vi skall leva och verka här på jorden men veta var vi hör hemma och är på väg.

Bilden är också bra för att påminna oss om de två diken vi som kristna lätt faller i. Det ena diket innebär att vi glömmer den fot som är på väg till himmelen. Den kristna tron blir då endast en inomvärldslig rörelse där vi bara funderar kring sociala mönster och mänskliga rättigheter utan att se att vårt rike också är av annat slag, man glömmer evighetsperspektivet. Det andra diket innebär att vi glömmer att stå med båda fötterna på jorden, då riskerar vi att bara bli en andlig rörelse utan kopplingar till vårt sätt att leva eller det samhälle vi skall verka i. Den levande kristna tron balanserar mitt emellan dessa båda diken – två fötter på jorden och en fot i himmelen!

Idag ställs vi inför en text som genom historien tyvärr har missbrukats av många själviska makthavare av olika kategorier. Fariséerna försökte sätta dit Jesus med en fråga som skulle få honom att tappa ansiktet; Skall man betala skatt till kejsaren? Om Jesus hade svarat att man inte skall betala skatt till kejsaren skulle han ha anklagats för att vara revoltör och samhällsfientlig, en som utsatte folket för fara genom att reta den romerska ockupationsmakten. Skulle Jesus däremot sagt att man skall betala skatt till kejsaren skulle han anklagats för att stödja den romerska makten som ockuperat landet och gå emot folkets och Guds vilja. Jesus stod inför ett omöjligt val. Men eftersom Jesus är Gud och är visare än någon av oss klarade han sig ur situationen med glans – naturligtvis; ge kejsaren det som tillhör honom, men ge också Gud det som tillhör honom.

Då denna text missbrukats har det skett genom att människor i maktposition menat att Gud vill ge dem rätt till tillgångar även då deras girighet utarmat fattigt folk. Ja, helt enkelt att de haft någon slags gudomlig rätt att roffa åt sig på andras bekostnad. Så menade naturligtvis aldrig Jesus. Han menade tvärt om. Den som vill följa Guds vilja skall inte sätta sitt begär till pengar eller till maktens symboler – makthavarna och de som äger stora ekonomiska tillgångar kommer att få svara för deras förvaltning – och den redovisningen kommer att bli hård. Ge därför dem vad de skall ha och besmittas inte av ägandebehov och samlande av skatter på jorden; Låt dig inte bli bunden av dem – du är mer värdefull än så – Du tillhör Gud, glöm därför inte att ge honom det han äger i ditt liv.

Detta betyder kortfattat att en kristen skall göra rätt för sig och stödja denna världens system så länge systemet inte inkräktar på de domäner av livet som enkom tillhör Gud. När dagens evangelietext missbrukats har man menat att makthavarna alltid har gudomlig rätt här på jorden och vi skall följa deras anvisningar hur de än lyder – men det är inte särskilt bibliskt att tänka så. När Daniel i gamla testamentet fick order om att inte tillbe någon annan Gud än kungen gick har rakt upp på sitt rum, vände sig mot Jerusalem och bad till Gud i alla fall – detta trots att han var kungens ödmjuke tjänare och en högt uppsatt tjänsteman. Det kostade Daniel närapå livet – men bibelstället visar att vi skall tjäna samhället och makthavarna så länge det inte inkräktar på relationen med Gud. Men när samhället tar bitar som enkom tillhör Gud – då är det vår skyldighet att reagera och gå i opposition – även om det kostar på.

Idag är det av denna anledning komplicerat att vara kristen. Var går egentligen den där gränsen där vi inte längre kan vara lojala mot det samhälle vi lever i? Var inkräktar vårt samhälles åsikter och tankar på Guds okränkbara områden i livet? Jag önskar jag hade några enkla svar, men det har jag inte – tyvärr!

Men jag kan lyfta fram några komplicerade områden där vi bör vara vaksamma och där vi bör reflektera mer än vi gör och kanske skaffa oss en välgrundad uppfattning: Kan man som kristen i denna värld gå med på att spara pengar i aktier och fonder och så stödja hela det spekulationssystem som världsekonomin utgörs av? Kan vi acceptera att samhället lägger sig i mer och mer av människors religiösa uppfattningar och sätter regler för dem – det gäller ju inte bara islamska kvinnor i burka utan också oss? Kan vi acceptera att samhällets primära uppgift bara är att skapa högre och högre tillväxt? Kan vi acceptera att man från samhället sida uppmuntrar spel och dobbel på det sätt som man gör? Kan man acceptera denna masshysteriska underhållningsindustri som tar mer och mer av vår tid och tillvaro? Kan man acceptera de främlingsfientliga makter som verkar bli mer och mer norm i Europa och i världen? Ja, så kan vi fortsätta och ställa frågor som tangerar gränserna kring vad som tillhör Gud och vad som tillhör kejsaren.

Som kristna har vi en profetisk kallelse i det samhälle vi lever i. Det betyder att vi i våra liv skall peka på Guds vilja med oss och därmed ofta leva annorlunda än alla andra. Ibland tycks vi kristna glömma denna kallelse. Istället för att göra Guds vilja tydlig i våra liv gör vi allt för att passa in och foga oss. Det är farligt för en kristen att allt för bra passa in i det världsliga samhället – risken är stor att vi slukas av det samhälle vi lever i och tappar vår specifika identitet. Vi skall ju leva i samhället, men vi skall inte leva av det. Paulus skriver: Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja. Rom 12:2

Vår identitet är att vi tillhör Gud genom dopet och tron på Jesus. Liksom myntet som fariséerna visade Jesus bar kejsarens bild, bär vi Jesu bild inristad i vårt inre. Vi tillhör Gud. Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud. Som kristna måste vi vara noggranna med vår identitet och med vår profetiska kallelse. Samhället vill att vi skall smälta in så att vi kan smälta bort i mängden. De vill att våra åsikter skall vara samstämmiga med samhället så att de inte irriterar och komplicerar. Men om vi på så vis skänker bort vår identitet skänker vi också bort det som enkom tillhör Gud åt kejsaren.

Vad är då vår kallelse i vårt samhälle? Kanske kan man utröna tre olika uppdrag som vi har, tre uppdrag som både stärker vår identitet och som bygger upp vårt samhälle:

1. Vi skall söka den stads bästa dit Gud kallat oss Vi har ett samhällsbyggande uppdrag. Vi skall inte dra oss undan samhället utan vi skall istället bygga upp det. Det är gott att engagera sig politiskt och att skaffa plattformar i samhället varifrån man kan påverka. Men en sak är väldigt viktig: Vår drivkraft och vårt mål i detta arbete skall inte vara eget välbefinnande eller karriären i sig utan längtan att skapa ett barmhärtigt samhälle där Guds goda gåvor skall komma så många till del som möjligt. Drivkraften skall vara ett samhälle där människans värde bevaras och där inte en grupp gynnas på bekostnad av någon annan. Målet får inte bara vara tillväxt utan barmhärtighet och kärlek till människorna och individen. Så förvaltar vi vårt profetiska uppdrag i politiken och på arbetsmarknaden.

2. Vi skall älska våra medmänniskor. Här har vi det svårare uppdraget. Enkelt kan man säga att vi skall försöka se på varje människa som kommer i vår väg med de ögon Gud ser på denna människa. Vår profetiska kallelse är i detta sammanhang att tjäna varandra utan baktanke. Vi får inte förtala någon enda människa och heller inte sladdra om henne eftersom vi vill visa henne orubblig respekt. Vi får inte fara med osanning gentemot någon utan vi skall hellre hålla tyst när vi är det minsta osäkra. Vi skall förlåta våra medmänniskor såsom Gud förlåter oss. Vi skall se det bästa hos var och en och behandla var och en som om det var Kristus själv. Här har vi lite att bita i. Att leva så här är att leva i den profetiska kallelse Gud gett dig. Världen saknar kärlek och inget är större än att få bära ut kärleken till en kärlekstörstande värld.

3. Vi skall manifestera Guds rike i våra liv. Här kommer vi till det att vi skall leva annorlunda. Vi skall i våra liv visa att vi inte hämtar vår kraft från samma ställe som världen i övrigt hämtar sin kraft. Vi skall visa att vi lever här i världen men att vi har vårt medborgarskap i ett större rike. Vi lever under kungar, presidenter och statsministrar här i världen, men vi lyder bara under en enda, nämligen Jesus. Jesus säger: "Mitt rike hör inte till denna världen…. mitt rike(är)av annat slag." Joh 18:36 Att leva i Guds rike med Jesus som kung är att prioritera annorlunda än många andra och att inte låta sig bli köpt av alla de tillfälliga åsiktsvindar som blåser över samhället.

En del av vår profetiska kallelse är församlingen. Ingen överlever i denna värld som kristen utan församlingen. I församlingen övar vi oss i att älska varandra såsom Jesu lärjungar; vi betjänar varandra, vi tala alltid väl om varandra och uppmuntrar varandra. Ingen i församlingen far med osant tal gentemot någon annan. Inte en enda i församlingen sladdrar. Vi försöker se det bästa hos var och en och har fördrag med varandras svagheter. Vi förlåter varandra när vi trots allt ändå går över gränsen och gör fel. Därför är församlingen en förebild för det samhälle vi lever i. Orsaken till att vi orkar leva så här föredömligt som vi gör - beror på att Jesus är mitt ibland oss. Vi ser på honom som vårt föredöme. Han älskar den värld han verkar i. Han älskar varje människa så mycket att han går i döden för henne. Jesus ser det bästa hos var och en och han förlåter allt. Eftersom han ger allt detta till var och en av oss i ordet, nattvarden, bönen och gemenskapen, förvandlas vi av denna kärlek som kommer från Jesus. Därför kan vi också älska varandra i församlingen.

Detta vårt profetiska uppdrag väcker huvudsakligen två olika slags känslor hos människor. Den ena känslan är hat. När Guds kärlek och Guds rike på det här sättet blir påträngande och vill komma nära och förändra människors sinne och tillvaro, reagerar många med misstänksamhet. Eftersom människor är vana vid att mötas av falsk vänlighet som alltid är beräknande, tror de inte att de kan bli älskade utan orsak. Eftersom människor är vana vid att kasta bort sina liv på meningslösheter, blir de oroliga då man börjar tala om verkligt viktiga saker som skuld och evighet. Eftersom människor är vana att bli trampade på blir många irriterade då de tas på allvar. Man slår Guds rike ifrån sig – det är för bra för att vara sant – alltså måste allt i hopa vara lögn, tänker de.

Den andra reaktionen är nyfikenhet och glädje. Många människor i vår församling, vet jag, har upptäckt denna glädje – att äntligen ha funnit något som håller, en trygghet som bär, en kärlek som tillåter en att växa och fördjupas som människa och bli alltmer äkta. Många har i vår gemenskap fått en erfarenhet av vad det är att bli förvandlade i Jesu närhet. Denna erfarenhet har väckt en längtan till att sprida evangeliet vidare.

Så får vi här i vår gemenskap se att då vi ger Gud det han skall ha och kejsaren resten, då formas allt till det bästa. Då får vi bli de profeter Gud kallat oss till, de profeter som kritiserar ytlighet och förtrampande av människans okuvliga värde. När vi utför vårt profetiska uppdrag får vi också se Guds rike växa och förvandla människor till Jesu likhet. Genom att ge Kejsaren det han har rätt till och Gud det han har rätt till står vi med två fötter på jorden och en fot i himmelen, dit vi är på väg. Amen.



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post215