Från mitt fönster

Från mitt fönster

Kalla händer och varma hjärtan

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Fri, February 22, 2019 10:02:21

Tal på Mansfrukost i Missionskyrkan 2019 02 22

I januari 2016 fick jag den stora äran att tala i detta nobla sammanhang förra gången. Det handlade om flyktingar den gången också. Från att inte alls ha arbetat med flyktingfrågor tidigare har det sedan hösten 2015 blivit en stor del av min vardag. Jag har lärt mig väldigt mycket, både om vårt komplicerade samhälle, om hur grymt livet kan vara och hur orättvist. Jag har lärt mig mycket om hur det är att leva i långvarig stress och inte veta något om sitt liv, om att ha tappat alla framtidsdrömmar, om att längta efter sin mamma, sin pappa, sina syskon, sin hustru sin man… Jag har lärt mig mycket om kalla myndighetshänder och varma hjärtan hos alla de som vågat dela något av sitt liv med de som mist så mycket.

Då 2016 avslutade jag mitt tal så här:

Tror vi att den här världen bara blir bättre och bättre, tror vi inte att delat lidande är vägen för en bättre framtid – vi är ju kallade att bära varandras bördor i solidaritet med varandra. Naturligtvis blir det svårigheter – men nu får vi i gengäld möjligheten att visa barmhärtighet. Våra fina ord får äntligen bli konkreta vittnesbörd om en barmhärtig Gud, om en barmhärtig mänsklighet.

Det är mycket som hänt sedan 2015. Då hade samhället en stolthet över att vi tog emot den stora grupp av 165 000 flyktingar som sökte skydd i vårt land. Det var nästintill en ideologisk kamp om godhet och människovärde som stod i centrum. Sedan fick man panik och stängde gränserna. Därefter har politiken i mycket handlat om att tona ner den ideologiska kampen så mycket man kunnat och förvandlat samtalet till politisk pragmatism. Man letar efter gränsen där man kan vara så restriktiv som möjligt utan att hamna i den fålla där främlingsfientligheten frodas allt för friskt.

Ca 65 miljoner människor lever i flykt i dag – 2/3 av dessa i internflykt i det egna landet. 44 400 människor per dag tvingas lämna sina hem för att gå in i livet som flykting (I Värnamo kommun bor det ca 34 000 personer). Siffrorna är skrämmande och ogreppbara. Den instinktiva känslan för många är: vi måste bygga en mur runt landet så att alla de där inte kommer hit. Hur skulle det se ut om alla kom hit, vi måste hjälpa dem där borta istället så att vi slipper problemen på vår egen gata.

När vi tog emot 165 000 flyktingar 2015/16 tog vi emot knappt fyra dagars flyktingar. Ett normalt år tar vi emot ca en halv dags flyktingar i vårt land.

Lösningen är förstås inte att ta hit alla – jag förstår det. Vårt lilla land kan inte hjälpa alla ens i humanitärt bistånd. Jag förstår det. Men det jag inte förstår är hur vi i västvärlden kan tro att vi inte är en del av den värld som tvingas på flykt. Att vi kan tro att allting skall vara som vanligt fastän stora delar av världen brinner. Hur kan vi tro att den tanken är hållbar – och hur kan vi tro att den är ens moraliskt försvarbar?

Vi lever i en del av världen som länge utnyttjat den orättvisa fördelningen av världens resurser, som nyttjat spänningarna i andra länder för att få egen vinning av den i billiga produkter och politiska favörer. Vi i vårt sätt att leva är ofta orsaken till många av de flyktingöden som världen producerar. Och fler lär det bli när klimatkrisens konsekvenser tvingar än fler på flykt. Det är vår kultur som orsakat mycket av världens lidande men vi vill inte ta konsekvensen av den.

I denna ohållbara situation behövs det en dröm, en vision. Det behövs en dröm om en värld där alla människor har samma värde. En värld där vi inte ser på varandra som greker eller judar, män eller kvinnor. En värld där den starke vågar lägga sig på knä vid den slagne och med egna händer hjälpa till med att förbinda såren och betala för omvårdnaden man inte själv klarar av. En typ av solidarisk värld där vi alla hjälper till med att bekämpa lidandet i alla de former där det framträder. En värld där den ene inte får för mycket och den andre inte för litet. Vi skulle behöva hitta en sådan vision, en sådan dröm. Jag tror det är världens enda räddning.

Jag har kallats naiv för den drömmen många gånger. Men jag vet att jag har rätt.

För att nå den goda världen behöver vi i debatten byta perspektiv. När det handlar om människor och människors liv kan det aldrig få handla om principer. Principer har man på ett principiellt plan – men när verklighetens människa står framför en behöver man humanitet och medkänsla för livets komplexitet. Inget gör mig så arg som när man i debatten lämnar det medmänskliga perspektivet och säger: ”Tänk om alla skulle få sådan hjälp, hur skulle det gå då, tänkt om alla …” ja, ni vet hur det fortsätter. Jag tänker då på scenen i filmen ”Den enfaldige mördaren”, där godsherren tvingar av den fattige bonden sina absolut sista pengar för att betala arrendet, och i bondens åsyn kastar in dem i elden. ”Det är principen, förstår du väl, det är inte pengarna det handlar om…Det är principen förstår du väl!

De sista årens flyktingmottagande i vårt land har handlar väldigt mycket om principen och väldigt lite om människorna. Detta har präglat också tjänstemännen i våra myndigheter. Jag förstår att man måste ha principer, lagar och förordningar – jag är inte hur naiv som helst – men det som har hänt är att man på många plan har ändrat sitt förhållningssätt till principerna. Otaliga gånger har jag sett hur man från tjänstemännens sida, t.ex. på migrationsverket, hela tiden valt den hårdare tolkningen av principen än den mjukare. Man skulle kunna tolka den på ett humanare sätt men samhällsdebatten och instruktionerna från politikerna har gjort att man inte vågat. Detta är en farlig utveckling som gör vårt samhälle mer hjärtlöst. Ett tydligt exempel på detta är att man i princip inte längre ger uppehållstillstånd på grund av särskilt ömmande skäl – ett skäl som var ganska vanligt tidigare eftersom det gav möjlighet till att ge uppehållstillstånd just för de komplicerade livssituationer som människor kan hamna i. ”Särskilt ömmande skäl” var den väg ut ur de hårda principerna man måste ha för att lagstiftningen skall uppfylla sitt syfte; att göra gott. Istället låter vårt land numer människor tappa sin möjlighet till rimliga livsomständigheter på grund av just ”principerna”.

Jag tycker att utvisandet av alla de ensamkommande ungdomarna är ett exempel på detta. Vi har ofta investerat stora pengar i deras utbildning, boende och omsorg. Hela tiden har vi alla vetat att många av dessa inte haft tillräckliga skäl utifrån den hårda tolkningen av lagen att få uppehållstillstånd. De må vara flyktingar från sina områden, säger lagstiftaren, men eftersom internflyktingalternativet finns kvar i svensk tolkning av situationen i Afghanistan (så tänker man inte i Tyskland eller Frankrike) så skickar vi dem till ett för dem helt okänt område i Afghanistan i stället. Vi har alla vetat att de kommer att utvisas efter flera års väntan och grumliga förhoppningar. Vi har vetat det hela tiden. Det är grymt!

I normala fall hade många av dessa fått stanna av ”särskilt ömmande skäl” – t.ex. för att de inte har något att återvända till, för att de har blivit utsatta för tragiska händelser eller övergrepp i sitt hemland. I dag hänvisar man bara till internflyktingalternativet.

Visserligen säger samma lagstiftare att man inte bör åka dit som turist eftersom det är generellt farligt att visats i landet. Men en Afghansk kille, som med sin familj i tidiga barnaåren flytt till Iran och vuxit upp där som tredjeklassens medborgare för att som tonåring, av olika skäl, tvingas utomlands och hamnar i Sverige – att en sådan kille, som egentligen aldrig levt i det Afghanska samhället, tvingas dit som 18-åring, det tycker man inte är några som helst problem. Att man vid återvändandet inte har något socialt sammanhang, vilket är nödvändigt för att få ett fungerande liv i Afghanistan, och att de som återvändare ses som suspekta (de kanske blivit kristna eller påverkats av den skadliga västerländska kulturen) anser lagstiftaren inte vara några som helst problem.

Alla förstår att detta är absurt! Efter tre och ett halvt år av den viktiga tonårsuppväxten – överger vi dem i alla sina förhoppningar – det förstår ni väl, det handlar inte om att vi inte har råd, möjlighet, plats – det är ju principen – det förstår ni väl… i helvetetsugnen brinner så det sista hoppet om ett mänskligare liv upp … Det är ju principen det handlar om…

Jag skall ärligt säga att jag mött goda människor i alla instanser i samhället – människor som velat gott – gjort allt de kunnat för att medmänskligheten skall segra. Det jag kritiserar är en farlig tendens som vårt samhälle och som debatten om invandringen hamnat i. Det enda jag önskar är att nästa gång ni talar om ämnet är att ni inte pratar principer utan människor – för det är faktiskt det som det handlar om.

Jag vet förresten en annan kille som hade samma vision som jag… när andra människor dömde utifrån principerna och ville döda den som de ansåg gjort fel – sa han: Den som dömer efter principerna skall själva dömas efter dem.

Jag är personligen väldigt glad över att jag tillsammans med alla som engagerat sig kring flyktingfrågan i Värnamo fått vara med om den här resan. Den har gjort mig till en mer mogen människa och en mer tacksam människa. Jag är oerhört glad för att fått se den fantastiska uppslutning av goda krafter som vår stad kunnat generera, allt från privatpersoner, förtagare, tjänstemän och politiker. I gruppen ensamkommande pojkar, som vi i mycket tagit över av kommunen efter att de åldersuppskrivits, har vi nu 13 killar i familjeboende och 13 killar i annat av oss ordnat boende. Kostnaden är täckt av gåvor från församlingar och frivilliga – och till sist också av kommunen. Tyvärr blev kommunens beslut överklagat av en som inte gillar invandring och ligger nu och väntar på beslut från förvaltningsrätten… men jag hoppas att vi får tag i de pengarna innan året är slut.

Jag avslutade mitt föredrag förra gången för tre år sedan så här:

Det är en fruktansvärd tid vi lever i – men det är också en möjligheternas tid – nu får vi möjlighet att visa barmhärtighet. Vi kan det – vi har resurserna, det är löjeväckande att påstå annat. Den stora frågan är bara: Vill vi det?

En pojke gick längs stranden och såg tusentals maneter ligga hjälplöst uppspolade på sanden. Han fylldes av medlidande. Han sprang så fort han kunde fram och tillbaka längst med vattenbrynet och kastade i manet efter manet. Efter en stund kom han pappa förbi. Sluta med det där, sa han – ser du inte att de är alldeles för många, du kan inte rädda dem alla – det är meningslöst det du gör- det spelar ingen roll!

Pojken stannade upp. Såg sin pappa i ögonen och sa. För den manet som kommer tillbaka till vattnet spelar det all roll i världen.



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post224