Från mitt fönster

Från mitt fönster

Ynkedomens ansikte

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Thu, June 06, 2013 11:44:16

Publicerat i Värnamo nyheter 2013-06-08 ”Bakom rubrikerna”

I de flesta dagstidningar finns det en rubrik som jag verkligen avskyr. Jag blir ledsen var gång jag ser den eftersom den uppenbara något lågt inom människan som jag bara tycker är tragiskt. Dagens ris. Om jag, av någon obegriplig anledning, hade blivit redaktör för en dagstidning hade det varit den avdelning i tidningen som först av allt hade tagits bort. Bakom anonymitetens mörka täckelse spyr man ut sin bitterhet och sitt hat. Någonstans hoppas skribenten att orden skall ha sin verkan, att mobben hämtar sina högafflar och facklor eller att den drabbade i alla fall sover dåligt och får en tung dag. Ynkedom som ingen tidning bör befatta sig med, tycker jag. Det finns andra forum för samma ynkedom. Ryktesspridning och förutfattade meningar som kommuniceras ”i förtroende”. Vi har alla varit med och både lyssnat, velat lyssna ännu mer – och spridit det vidare. Det handlar ytterst om makt. Makt över den andre. Bakom rubriken Dagens ris antar man den misskrediterades position och den makt som följer med den identiteten och menar sig äga rätt att slå uppåt – vilket underligt nog alltid verkar legitimt. Vid ryktesspridningen tar man makt över den förtalade genom att undergräva dess förtroende och värdighet. Ynkedom, ynkedom och åter ynkedom.

Förra veckan läste vi om en marknad de flesta förhoppningsvis inte visste så mycket om. En man hade beställt en våldtäkt genom internet. I det avlägsna landet hade man hämtat in en flicka och våldfört sig på henne genom att ta emot instruktioner från den betalande svensken. Han satt i sitt trygga hem och såg allt på en skärm. Även om vi alla vet vad som rör sig inom människan så reagerar nog de flesta med en viss förvåning. Hur kan man avskärma sina känslor så till den grad att man bara kan få för sig att göra något sådant? Men marknaden var redan öppen och han var inte den enda som beställt. Hur tänker man?

Vi har alla hört talas om slavhandlen för något hundra tal år sedan och med rätta förfastats. I dag är den handeln större än den någonsin tidigare varit. I världen i dag finns fler slavar än som fanns på 1600-talet och de säljs till ett betydligt lägre pris. På 16-1700 talet hade en slav ett högt marknadsvärde, nu säljs de för ingeting både till sexhandel och till fabriker. Men det är som om vi inte låssas om det. Vill vi inte se?

I Bangladesh dog flera hundra i en textilfabrik som rasade. Förfärligt. Hur kan man tillåta människor arbeta under sådana förhållanden? Moralpaniken blossade upp en veckas tid – men nu handlar vi fortfarande kläder till underpriser och fascineras över hur billigt det kan vara på Ullared eller IKEA eller var vi nu gör våra fynd.

Hur tänker vi?

Jag tror att allt handlar om blindhet – och rädsla över att komma verkligheten för nära. Vi har byggt upp en värld där vi lever i våra egna sagor, i våra egna små verkligheter där jaget står i centrum. På frågan om man under två år tvingades avstå från vänner eller mobiltelefon hade en fjärdedel av 16-29 åringarna svarat att de hellre avstod från vänner. Den äldre generationen stämmer nu in i ett samfällt ”Förfärligt”, men det är inte desto mindre den värld man skapat åt dem. Vi har alla blivit lärda att leva i vår egen bubbla. Inifrån den bubblan skriver jag mitt dagens ris utan att behöva möta den andre, jag sprider mitt sladder utan att se den det berör i ögonen och fråga hur det egentligen är, jag beställer en våldtäkt på internet utan att riktigt förstå att det är en människa som plågas och inte bara en figur på en skärm, jag shoppar loss lite billiga varor från underbetalda arbetare, eftersom varorna alls inte ser billiga eller fattiga ut – dessutom kompenserar jag ju genom att skänka pengar till lite bistånd. Jag förfasar mig över kravallerna i Husby. Är det inte bara bortskämda ungdomar som inte kan ta hänsyn till andras egendom? De har ju fått mobiltelefoner, internet, snabbmatskedjor, de kan köpa billiga kläder och elektronik i det oändliga!

Vaddå arbete? Vaddå en plats i samhället? De kan väl åka till Bangladesh och sy kläder…

/Pär-Magnus Möller

  • Comments(1)//blogg.prastsidan.se/#post30