Från mitt fönster

Från mitt fönster

Den helige Mikaels dag 2013, årg. 2

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Mon, September 30, 2013 09:24:11

Predikan

Den helige Mikaels dag 2013, årg. 2

Psalmer: 1:1-3, 10, 668, 167, 393, 333.
Pär-Magnus Möller


Se gudstjänsten på Youtube>>


Det är onekligen mäktiga texter som vi möter denna, den helige Mikaels dag. Alla texterna handlar om striden. I Daniels bok blir vi påminda om de syner som Daniel fick se om hur Israels fiender en dag skulle förlora makten över det ockuperade landet och Guds folk återupprättas. I episteltexten får vi, med apokalyptiska bilder, se hur ärkeängeln Mikael strider mot draken och övermannar honom, draken störtas ut ur himlen och faller ner på jorden – det är Lammets blod som besegrar den onde.

Evangelietexten låter kampen bli väldigt närgången. Nu handlar det om fötter och ögon som skall huggas av eller rivas ut för att segern inte skall gå förlorad. Det blir obehagligt närgånget.

Speciellt evangelietexten har jag haft svårt att förhålla mig till. Jag menar, skulle man hugga av eller plocka bort allt det i ens liv som på olika sätt lockar en bort från Gud så skulle det inte bli mycket kvar. Och det gäller inte bara mig – det gäller er också. Nu ser de flesta av oss trots allt ganska intakta ut, vilket är väldigt skönt att konstatera, men betyder det att vi inte tar ordet på allvar?

Nu tror vi väl förvisso att Jesus menade dessa ord på ett bildligt sätt – men än viktigare är det ändå att konstatera att det faktiskt inte är händerna och ögonen som står i fokus i det Jesus säger, det är inte ens vår synd eller vad som förleder oss som står i centrum; … Det är Jesu brinnande kärlek till oss som står i centrum. För saken är den att orden om avhuggna händer och utpetade ögon inte är riktade till oss som vill leva med honom utan till dem som vill dra oss bort från honom.

Jag ser framför mig föräldern som älskar sitt barn innerligt – men samtidigt får se hur människor med ond vilja drar barnet bort från föräldern, skadar barnet genom att övertyga det om att förälderns kärlek inget är värld – till och med att föräldern inte älskar barnet. De onda människorna vill stjäla barnet och föra det in i lögnens värld bort från det goda hemmet. Med all den ilska föräldern kan känna i denna stund ropar Jesus ut orden: ”Ve dig värld, med dina förförelser… ve den människa genom vilka de kommer… om din hand eller fot förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller ofärdig än att kastas i den eviga elden med händer och fötter i behåll”… Hör ni också hans brinnande kärlek till oss?!

I gamla testamentet kallas denna kärlek för Guds nitälskan… vilket inte betyder att Gud älskar nitar … ordet betyder i sin hebreiska form: ”Svartsjuk”. Guds kärlek till oss är svartsjuk, blind för den med onda avsikter – i allt inriktad på oss, blinda för allt annat än för oss… Tänk om vi för en sekund kunde förstå och känna oss genomborrade av denna kärlek…

Nu är det inte så att stridens utgång är oklar. Striden är ju redan vunnen en gång för alla på Golgata kors och vid Jesu tomma grav. Den ondes tid är begränsad och han väntar bara på att bli bortförd och inlåst Men intill den yttersta domen kommer vi ha kvar vår fria vilja. Det är med vår fria vilja som vi kan välja att ha vår blick riktat mot Jesus – eller bort från honom.

Själva tron kan vi inte göra något åt, den är en gåva – genom dopet är du inlemmad i Jesus och det är inte mycket du kan göra för att bli ”utlämmad” igen. Du är genom dopet Guds barn. Lika lite som du kan förändra det faktum att dina föräldrar är dina föräldrar, lika lite kan du förändra det faktum att du genom dopet tillhör Gud.

Men du kan med din fria vilja välja att inte träffa föräldrarna, du kan döda själva relationen, du kan vägra ta emot deras omsorg och kärlek. Du kan förneka dig det goda de vill ge (förutsatt att det är goda föräldrar). Så är det med relationen med Gud också. Du kan leva som om hans kärlek inte gällde dig, du kan förneka dig att leva i den frihet han vill ge dig. Du kan öva dig i att tänka att hans död på korset gällde alla andra utom mig. Du kan välja att hålla din blick så stadigt fäst på dina synder att du inte ser hur han en gång för alla dött för dem och nu räcker dig befrielse och liv bortanför din bortvändhet.

Det är här den onde spelar ut sina kort; ”Inte kan väl Gud förlåta alla synder”, ”inte kan väl Gud älska någon som du”, om Gud visste allt om dig skulle han förskjuta dig till helvetet”, ”seså, hugg nu av dina, händer, fötter, ben, armar, könsorgan, hjärta, huvud – Guds kärlek kan aldrig räcka till för dig, det förstår du väl själv – Gud är fejk”.

Visst kan vi förstå att det är lätt att lyssna till sådana ord – och vi har nog alla hört dem på ett eller annat sätt. Och ibland har vi trott på dem, särskilt om vi är nere, svaga, sjuka, trötta, ledsna. Alla människor som blivit mobbade någon gång i sitt liv har hört dem – och vi vet vilken skada dessa ord kan göra. Så nog kan vi förstå Jesu ilska över den värld som vill föra oss bort från honom, bort från allt gott han vill ge.

Samtidigt kan jag inte sluta fascineras över Guds underliga kärlek till oss; Hela Israels folks blodiga historia sker för vår räddnings skull, striden i himlarymderna med alla änglar, ärkeänglar och Guds himlaväsen sker för vår skull. Och till dem som vill dra oss bort från Guds kärlek påminner Jesus om att våra änglar i himmelen alltid står inför Gud Faders ansikte i himmelen. Vi har personliga änglar i himmelen! Gud måste gilla oss ganska mycket!

Bilden Jesus målar upp inför oss är mäktig; Den himmelska tronsalen är långt ifrån tom: Gud fader på sin tron, Jesus vid hans högra sida, och alla dessa tusen myriaders myriader som står och tillber inför honom dag och natt. Men längst fram står en stor bunt med änglar – de står närmast tronen och är därmed de allra viktigaste, viktigare än alla de som ständigt lovsjunger Gud. Dessa är de änglar som Gud satt att vaka över oss. Ständigt håller de koll på oss och ser till att den onde inte får makten över oss – hela tiden rapporterar de inför Gud om hur det är med oss. Och han lyssnar oavbrutet…

Det är alltså vi, Guds folk och barn, som är i centrum för allt. Det är otroligt. Vi är skapade till Guds avbild! … Men vi vet också att denna värdighet hade ett pris: Den onde lockade oss genom lögnen bort från Gud – Adam och Eva åt av den förbjudna frukten – men genom Jesu kors återställdes allt – och genom kyrkan samlas Guds folk på jorden i väntan på den stora återföreningen i himmelen. Det är onekligen fantastiskt vad Guds kärlek uthärdar. Och Gud vet hur svaga vi fortfarande är. Därför har han satt in alla sina resurser för att den onde inte än en gång skall förleda oss. Man kan förstå Guds oro.

Men vad är det då att bli förledd. Vad är det som kan få oss att tro att Guds kärlek inte räcker för mig?

Ibland tänker vi att det är våra synder som får oss att komma bort från Gud. Men saken är ju den att synden inte längre skiljer oss från Gud. Detta har vi så svårt att förstå. Det finns inga synder som Gud inte förlåtit genom sin försoningsgärning på korset. Inga!

”Vänta nu”, säger vän av ordning, ”Synd mot helig Ande går ju inte att förlåta, det står ju i skriften” … Just det … men vad är synd mot helig Ande då? Det är att förneka Gud verk, att säga att allt det goda Gud gjort genom Jesus är djävulens verk. Synd mot Helig Ande handlar inte ens om otro; den rykande veken skall han ju inte släcka: Det handlar inte ens om s.k. moralisk synd; det knäckta strået skall han inte bryta av. Synd mot Helig Ande handlar istället om att ge djävulen ära för det goda som Gud vill ge oss.

Det berättas om den fromma damen som oroade sig för att ha begått synd mot den helige Ande. Prästen lugnade henne; ”Det behöver tant inte oroa sig för, det är hon alldeles för dum för”. Låt oss tro att det gäller för oss också!

Visst kan man säkert synda mot den Helige Ande – men förledelsen handlar nog snarare om att vi inte vågar lita på Guds kärlek till oss, att vi söker trösten och livet någon annanstans – att vi går vilse.

Den förledda människan orsakar ingen vrede hos Gud – men en sorg som är tyngre än korsets helvete. Den goda föräldern hatar ju inte sitt barn för att det inte vill eller förmår ta emot den kärlek föräldern vill ge – men föräldern sörjer – och sörjer djupt.

Den onde har två steg i sin plan att få oss bort från Gud: Steg ett är att få oss att sluta tro på Jesu kärlek. Steg två är att få oss att tillbe honom i stället. d.v.s. synd mot helig Ande. Steg ett lyckas han ibland med – om inte annat så kan vi alla känna hur vi tvivlar på Guds kärlek ibland. Men steg två kan han inte få oss till. Dopet skyddar oss. Genom dopet är stridens seger vår. Med vår fria vilja kan vi visserligen vackla både fram och tillbaka eftersom vi lätt blir förledda genom våra förvirrade tankar. Men trösta dig då med denna veckas fascinerande texter: De handlar om Guds strid för din skull – hur han engagerat hela historien, alla Guds andeväsen och änglar för din skull – för att du skall leva i trygghet och kunna ta emot Guds kärlek. Hoppa och jubla av glädje. Dina synder är dig förlåtna, himmelen är ditt arv, du får älska dig själv för den du är, du är älskansvärd… varför skulle Gud annars engagera hela himmelens härskara för din skull? Fundera på det du - medan vi stämmer in i trosbekännelsen!

Två bibelord får vi bära med oss…

Rom 6:3–11

Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i hans död? Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty har vi blivit ett med honom genom att dö som han skall vi också bli förenade med honom genom att uppstå som han. Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med honom för att den syndiga kroppen skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden … När vi nu har dött med Kristus är vår tro att vi också skall leva med honom ... Döden är inte längre herre över honom. När han dog, dog han bort från synden, en gång för alla. När han nu lever, lever han för Gud. Så skall också ni se på er själva: i Kristus Jesus är ni döda för synden men lever för Gud.

Rom 8:31–39

Vad innebär nu detta? Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud frikänner, vem kan då fälla? Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss. Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? … Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.

  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post32