Från mitt fönster

Från mitt fönster

Räkna sig själv...

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Mon, October 28, 2013 21:25:15

Ledare i Värnamo pastorats tidning

Det var mitt första teaterbesök. Lågstadieklassen hade åkt buss genom staden och kommit fram till den provisoriska teatern i en hotellfoajé. Förväntansfullt hade vi bänkat oss på de svartmålade trälådorna runt den lilla scenen. Ljuset släcktes och tändes på nytt - och en ny värld öppnade sig framför oss. Pjäsen handlade om hästar. Det var dramatiskt och känslomässigt. Spelet engagerade så starkt att jag inte såg de torftiga kulisserna eller det löjeväckande med vuxna människor i trikå som sprang omkring med symboliska hästsvansar av dammvippor. Jag hörde inte ens kamraternas suckar då de tyckte att pjäsen var konstig och alldeles för lång. Jag var verkligen närvarande i händelserna på scenen; Jag kände vad hästarna kände. Luktade vad de luktade och drömde vad de drömde. När en av hästarna tragiskt dog och låg där på marken med vidöppna tomma ögon (Detta var på den tiden då barnteater skulle lära barnen livets realitet och hårda verklighet), stod livet och döden på spel – och hela min varelse var uppfylld av indignation över att livet kunde vara så orättvist.

När vi efter pjäsen åter kom ut i dagsljuset beklagade min lärarinna sig över att pjäsen var så dålig och tillsammans med klassen uttryckte de ljudligt sitt missnöje över valet att offra en förmiddag till detta spektakel. Jag förstod ingenting. Hade jag missförstått – eller hade de inte sett … vem hade rätt?

När jag, i kören av missnöje, uttryckte att jag tyckte pjäsen var fin möttes jag av lärarinnans likgiltiga: Jaha…

Orsaken till att jag tror att jag minns denna händelse så tydligt är att det var första gången jag medvetet tog ett beslut om att inte ge upp min egen åsikt. Jag insåg förvisso att jag inte skulle vinna någon omrösting i klassen om huruvida pjäsen var objektivt bra eller dålig – men jag beslöt att räkna min åsikt som värdefull, att den var betydelsefull, något att räkna med. Min upplevelse var min, den kunde ingen ta ifrån mig. Även om andra räknade bort mig räknade jag inte bort mig själv. På något sätt var det första gången jag verkligen ville stå upp för den jag var.

Du skall älska din nästa som dig själv, lyder den gyllene regeln. Det svåra med den regeln är nog att älska sig själv, att räkna med sig själv som värdefull. Jag tänker att bara den kan älska sig själv som först blivit älskad. Bara den som är medräknad är att räkna med… Det är därför Gud räknar med dig…

Pär-Magnus Möller



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post37