Från mitt fönster

Från mitt fönster

Predikan 24 e trefaldighet

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Sun, November 10, 2013 23:23:12

Predikan

24 e tref 2013, årg. 2

Psalmer: 287, 10, 661, 371, 321, 323.

Lärjungarna och Jesus fick förbi det väldiga templet – landets och folkets stora stolthet – bilden för den trygga Gudsnärvaron i landet – symbolen för Guds löfte. Lärjungarna hade pekat på templet, imponerats och viskat till varandra om dess skönhet. Jesus ser och hör och säger plötsligt: ”-Se på allt detta, här kommer inte att lämnas sten på sten, allt skall brytas ner.”

Jag kan tänka mig att lärjungarna tystnade, tittat förvirrat på varandra och när skaran efter en liten stund kom fram till Olivberget och satte sig ner tog det ytterligare en stund innan de insett att Jesu påstående behövde en uppföljande fråga – det var något annat som Jesus ville visa på var viktigare än templet, än landets stolthet, än det som man satte sin trygghet till som Guds folk. Skulle det skulle komma en annan tid? – tiden då allt skulle fullbordas…

Fyrtio år senare skövlar romerska soldater tempelplatsen totalt. Rikedomarna bars bort och byggnaderna bokstavligt jämnades med marken. Denna händelse ändrade allt för Israels folk. Offren upphörde, flera av de judiska stammarna försvann, folket skingrades – och det judiska samhället återhämtade sig aldrig. En ny judisk kultur växte fram, ett nytt sätt att se sig som Guds folk; ett folk i förskingringen. Man identifierade sig än mer med folkets erfarenheter i Egypten och i Babylonien.

Sedan templet raserats och folket skingrats avslutas varje Judisk påskmåltid med att husfadern säger: Nästa år i Jerusalem! … Som en bön och förvissning och längtan. Och alla bordsgästerna svarar: - Nästa år i Jerusalem!

Vi som lever utanför det Judiska sammanhanget behöver förstå att det som hände år sjuttio, då templet skövlades, var en förebild för det som ligger framför oss. Israels historia är enligt kristen tro ett profetiskt tecken på det större skeendet i världen.

Varje år fascineras vi över de väldiga framgångar mänskligheten kan skörda – vi bygger högre och högre lär oss mer och mer, förflyttar oss längre och längre ut i rymden, världssamhället är onekligen på frammarsch. Aldrig har så många haft det så bra som de har det i dag – aldrig har vi trott så mycket på mänskligheten och vad vi förmår som i dag. Utvecklingen går så snabbt att vissa framtidsforskare säger att det mesta av utveckling som skett i mänsklighetens historia har skett de senaste fem åren. Imponerande – onekligen!

Israels folk, även då templet stod där i all sin prakt, bar på en sorg som grumlade deras identitet och stolthet – de var ju ett ockuperat folk, som bodde i ett ockuperat land. Guds folk hade inte den egentliga makten över sina liv – det hade den romerska staten med alla dess hedniska gudar. Så om allt såg prydligt och vällovligt ut på ytan så fanns det en ruttenhet djupt bakom allt som syntes; Ofriheten – maktlösheten – och förvirringen.

Så är det väl också i den värld vi ser växa fram – den är imponerande, god i mycket – men också rutten på ett sätt som gör att glädjen aldrig blir fullkomlig. Vi lever i en ockuperad värld. Det är någon annan som har makten och som har en annan agenda än den som vi tror Gud vill. Vi lever i en av fienden ockuperad värld.

I dag säger Jesus rakt in i vår imponerande värld: Se på allt detta, här kommer inte att lämnas sten på sten, allt skall brytas ner.

Och vi tystnar medan världen snurrar på snabbare och snabbare – och lyckopiller i form av en aldrig sinnande ström av underhållningen och fritidsintressen och meningslösheter sköljer över oss. För många i den västerländska kulturen framställs livet mer och mer som ett vansinnigt tivoli.

I det sammanhanget får vi tillsammans med lärjungarna ställa frågan: ”Säg oss när det skall hända. Och vad blir tecknet för din återkomst?”

Jesus ger som svar två varningar och tre konstateranden:

Varning 1; Se upp så att ingen bedrar er…

Jesus första varning handlar om att inte, i religiös nit och ovishet, tro på allt som vittnar om slutet. Det finns i många kristna sammanhang en förkärlek att tolka allt som tecken på den yttersta tiden. Alla förändringar tolkas till det värsta och alla som inte tycker som jag blir tecken på antikrists ankomst i världen. Många kristna älskar att leka profeter och njuter av att leka med makten över att skrämma andra. Detta har inget med Jesu återkomst att göra – det handlar bara om omognad hos många kristna. Tecknen på återkomsten skall inte främst stå att finna i tidningsrubrikerna – utan snarare i ditt eget hjärta. Hur är det med kärleken – håller den på att kallna – eller brinner du av kärlek till Kristus och din nästa? – Det är tecknet. Om kärleken kallnar i ditt inre är det fara å färde. En jordbävning hit eller dit har i sig inget med återkomsten att göra. Men kärleken har det…

Varning 2; Se till så att ni inte låter skämma er…

Det som föregår Jesu återkomst och tidens slut är svårigheter för många – särskilt för de kristna. Många skall komma på fall och ange varandra och hata varandra – bedra varandra och utge sig för att vara profeter.

Det är obehagligt att se hur dem man litade på och de sammanhang man satte sin lit till raseras. Ensamheten är nog det största lidandet. Ensamheten och utsattheten är skrämmande eftersom vi kristna är kallade att vara en enda kropp – en gemenskap i honom. Håller kroppen på att splittras – vem i hela världen skall jag då lita på? Det är därför vi så ofta tjatar om vikten att leva med församlingen – vi skall inte fira gudstjänst för att det ser bra ut i statistiken utan för att vi behöver bindas tillsammans – vi behöver varandra och kommer att behöva varandra än mer när tiden närmar sig.

Konstaterande 1; Den som håller ut till slutet skall bli räddad…

Det gäller att hålla huvudet kallt. När lidandena och svårigheterna kommer skall man förstå dem på rätt sätt. En som inte känner Kristus tänker att allt detta är tecken på att världen, samhället, gemenskapen och en själv håller på att förgås. Den kristne uppmanas att se det på ett annat sätt – se på allt lidandet som födslovärkar. Det som sker är värkarna innan den nya världen föds. Också i det allra djupaste lidandet eller i den djupaste ensamheten uppmanas den kristne att förstå det som sker som början på något nytt. Mörkret bär inte på hopplöshet utan ljus. Själva mörkret är ljus, skriver psalmisten – detta kan ”världen” inte förstå – men den som erfarit relationen med Jesus anar ändå vad psalmisten talar om.

För att hålla ut behöver vi hela tiden hålla fast vi de löften Gud gett – han lovar inte guld och gröna skogar här i världen, han lovar lidande och förföljelse – men han ger lidandet och förföljelsen mening och han låter oss förstå det ogreppbara skeende vi är inne i; han håller på att göra allting nytt; – ser ni inte, något nytt håller på att födas! Det är vår uppgift som församling att ständigt hjälpa oss att hålla blicken på detta så att vi inte förgås av missmod och inre konflikter. Vi är bara svaga människor – men tillsammans kan vi lyfta oss över detta och se att Guds löften är större och starkare än all vår svaghet tillsammans.

Konstaterande 2; Budskapet om riket skall förkunnas i hela världen…

Under tiden som tiden går kommer det att bli uppenbart för alla vad som sker. Man kan i början tro att födslovärkarna bara är lite magknip, eller en magåkomma som man skall fixa – men efterhand blir det uppenbart att fokus inte skall ligga på det gamla utan på det nya som kommer. Det är ingen sjukdom världen har – det är en graviditet. Budskapet om det nya riket skall förkunnas för hela världen och bli till ett vittnesbörd för alla folk. Vad det betyder konkret vet vi inte – men alla skall få förstå vad som sker – kanske får de då möjlighet att omvända sig, d.v.s. sätta sin lit till Jesu som Vägen genom lidandet – men Jesu ord talar om att många inte vill se det som de ser, inte vill omvända sig fastän de förstår. Den saken får vi överlåta i Jesu barmhärtiga händer.

Konstaterande 3; Sedan skall slutet komma…

Slutet är inget slut utan snarare en början – det är så vi skall se det. De som satte sitt hopp till tempelbyggnaden eller mänskligheten stora framgångar kommer att kalla det slutet – allt som de satte sin lit till kommer ju att raseras – rikedomarna mista sitt värde och verket jämnas med marken. Med för alla de som genom tron kunnat se bortom det yttre skeendet är det som sker början på det man längtat efter; efter löftenas egentliga fullbordan – målet och meningen med allt; början på det nya; Nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor; det nya Jerusalem – det som Johannes skriver om i Uppenbarelseboken:

Något tempel såg jag inte i staden, ty Herren Gud, allhärskaren, är dess tempel, han och Lammet. Och staden behövde varken sol eller måne för att få ljus, ty Guds härlighet lyser över den, och Lammet är dess lampa, och folken skall leva i detta ljus. Jordens kungar kommer med all sin härlighet till den staden, och dess portar skall aldrig stängas om dagen - natt blir det inte där.” Upp 21:22-25

Johannes ord är en bild för vår längtan och tro – den som skall bevara oss vad vi än behöver gå igenom. Därför får också vi frimodighet och längtan, oavsett hur svår den sista tiden blir, säga med det Judiska folket: Nästa år i Jerusalem!

– Nästa år i Jerusalem!



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post39