Från mitt fönster

Från mitt fönster

Domssöndagen 2013

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Sun, November 24, 2013 19:03:28

Psalmer: 317, 10, 746, 641, 490
Se gudstjänsten på YouTube>>

Man hade just avslutat middagen hos farbror Älskansvärd. Föräldrarna reste sig, tackade artigt och gick mot dörren, tätt följda av de två små barnen. Middagen hade avlöp väl och man hade utbytt mångtaliga förtjusande artighetsfraser och föräldrarna hade visat upp sig från sin allra mest charmerande sida. Även farbror Älskansvärd hade lett och skämtat … men barnen hade känt någon slags iskyla då han hade tittat på dem och lett mot dem med sitt breda förtjusande leende.

Barnen hade egentligen aldrig tyckt om farbror Älskansvärd, även om de hade försökt. ”Farbror Älskansvärd är så god och snäll att ingenting ont finns hos honom”, brukade föräldrarna säga. ”Vi måste besöka farbror Älskansvärd ofta, för vi har mycket att lära av honom, också blir han så glad varje gång vi kommer.” Det var just eftersom farbror Älskansvärd var så underbar som familjen besökte honom varje vecka – och barnen vågade inte protestera, för varje gång då de skulle gå därifrån upprepade sig samma ritual:

Innan ni går”, sade farbror Älskansvärd, ”så måste jag visa barnen något jag tror att de tycker om”. Föräldrarna log och farbror Älskansvärd öppnade källardörren och förde ner barnen för den branta trappan.

Väl nere i källaren gick de genom en lång korridor med en enorm kopparport i bortre änden. Det hördes fruktansvärda ljud bakom kopparporten och ju närmare de kom, desto varmare blev det. Barnen höll varandra krampaktigt i händerna, de visste vad som väntade dem. När de stod framme vid dörren, kunde de se att den nästan glödde av värmen. Med en stor eldgaffel öppnade farbror Älskansvärd den gigantiska, glödgade kopparporten. En våg av värme och svavelrök forsade över barnens ansikten.

Innanför dörren stod djävulens alla demoner och änglar och torterade plågade människokroppar. Människorna skrek och vred sig i lågorna. Med lugn röst sade farbror Älskansvärd: ”Så här kommer det att gå för er också, om ni inte älskar mig.” Farbror Älskansvärd stängde porten, ledde barnen genom korridoren, upp för trappan och in i hallen där de väntande föräldrarna log milt. Föräldrarna och barnen tog i hand, lämnade huset och satte sig i bilen på väg hem. Den ömma modern vände sig till barnen i baksätet och sade: ”Tycker ni inte att farbror Älskansvärd verkligen är älskansvärd och förtjusande, gläds ni inte varje vecka då ni skall besöka honom?” Efter en stunds tystnad sade båda barnen i mun på varandra: ”Jo, mamma, det gör vi verkligen, vi älskar verkligen farbror Älskansvärd.

… vilken fruktansvärd berättelse! Men upplevelsen är mindre ovanlig är vi tror – särskilt hos den äldre generationen kristna. Flera gånger, och nu senast för några dagar sedan, fick jag höra en barndomsberättelse kring upplevelsen av domen och skräcken för helvetet. Välvilliga äldre kristna hade med barnet talat om den kärleksfulle herden med fåren på axlarna som samtidigt krävde sådan lydnad att om något fel begicks kunde han nyckfullt kasta lammen i den evigt brinnande elden där de skilda från fåramodern tvingades leva i svavelosande hetta i evighet.

På något sätt verkar det som om man i all välvilja missat poängen med den yttersta tiden och Jesu återkomst. Poängen är inte att Gud vill få som många han kan in i helvetet – utan att vägen till himmelen är öppen för alla som vill. Jesus står här med öppen famn och säger till var och en av oss – Jag är Vägen, Sanningen och Livet – följ mig!

Jag tror absolut att helvetet finns – och att det är fruktansvärt. Men jag är inte säker på att helvetet är en plats, så som den ofta målas upp i medeltida målningar; ett rykande inferno med högaffelstickande smådjävlar som djävlas med dess nakna lidande invånare. Jag tror däremot att de flesta av oss redan här i tiden har erfarenhet av helvetet; vi har alla smakat ensamheten, rädslan, skräcken, meningslösheten, lidandet, hopplösheten – stunder då vi inget annat önskat än att inte existera. Helvetet är nog inte en plats utan sammanhang då relationen med dem vi älskar eller med Gud är bruten – stunder då jag bara har mig själv.

Fångar som suttit i isolering och inte haft någon annan kontakt än med sig själva vittnar om vilket helvete det är, hur det bryter ner oss och gör oss omänskliga. Helvetet är avsaknaden av relation med Gud. Helvetet är avsaknad av relation med livet. På det sättet är helvetet ett val vi gör. Du kan välja helvetet likasom du kan välja eller välja bort en relation. Helvetet är därför inget straff i den bemärkelse vi ofta tänker oss straff, som något plågsamt som skall försona något ont du gjort – helvetet är snarare en konservens av ett val du gjort – ett val bort från Guds mänsklighet och ett val bort från Gud. Helvetet är valet att inte välja Jesu öppna famn – att inte välja relationen med Jesus.

Vi kan ana samma andemening i andra bibliska domstexter, (t.ex. Matt 25) där Jesus frågar varför man inte besökt honom i fängelset, vid sjukbädden, gett honom mat eller kläder eller släckt hans törst. Och de tillfrågade förstår inte vad han talar om – När har vi missat att ge dig det du behövde? frågar de – och Jesus gör kopplingen mellan medmänniskan och honom själv: Det ni i osjälviskhet gjort mot någon av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig.

Det finns en underförståelse i den texten som talar om att de förvånade människorna säkert hade gett både kläder och vatten om de förstått att det gynnat deras evighet – d.v.s. de hade gärna gett av själviska syften – men nu hade de stängt av sina hjärtan för nästankärleken, och därmed till Gud. Den som inte älskar sin broder som han kan se, kan inte älska Gud, som han inte kan se, står det skrivet.

Vi skall absolut inte ta lätt på helvetet, men vi måste också våga tro att Gud inte vill att någon enda människa skall hamna där – och vi måste förstå att han inte kallblodigt sänder någon in i denna ensamhet – helvetet är istället en konsekvens av ett val människan gjort – en konsekvens av den fria viljan. Ingen sörjer det sorgliga valet mer än Jesus själv.

I vår prestationshysteriska tid behöver vi också påminna oss om att det inte handlar om att springa omkring och göra så många goda gärningar som möjligt för att få en bra plats i himmelen – det handlar istället om ditt hjärta – och det handlar om hur du vårdar ditt hjärta – vem du vill bli lik. Kristenlivet handlar om att öva sig att leva det liv Gud skänkt oss.

Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet.

Det är i denna värld som ditt livsval görs. Det är här som Jesus öppnar sin famn och bjuder in i den relation som är Livet med stort L. Jesus vill ge oss en grund att stå på som håller att bygga våra liv på. Mitt i denna värld, som vi så ofta förtvivlas inför när vi ser dess tillsynes gränslösa ondska och det lidande människor utsätts för, har Jesus sträckt ut sin hand, öppnat sin famn och erbjuder oss att, när vågorna slår höga, hålla blicken fäst på honom. Det är han som vet vem vi är - det är han som vill upprätta oss och lära oss att älska. Det är han som vill ta stenhjärtat ur våra kroppar och ersätta det med ett hjärta av kött – ett riktigt hjärta som gråter med dem som gråter, gläder sig med dem som är glada, som äskar för kärlekens skull, som är barmhärtiga mitt i obarmhärtigheten, som vill tro på det godas seger i en värld av mörker, som vill vara ljus i en värd av hopplöshet. Han vill att vi skall få möjligheten att bli något mer av dem vi är skapade att vara i denna värld så att fler får möjlighet till upprättelse och frid.

För att bevara vårta hjärtan levande han har skänkt oss dopets liv – varigenom vi ständigt får leva i relation med Gud; nattvardens måltid där vi ständigt blir påminda om hans utgivande kärlek och den evighetsglädje Gud vill ge oss; biktens nåd där vi får förlåtelse varje gång vi blivit förledda; bönens kraft där Gud kan trösta oss i vår vilsenhet – och inte minst har han gett oss varandra. I församlingen är vi gåvor till varandra. Vi har i uppgift att ständigt uppmuntra varandra, stödja varandra, älska varandra, förlåta varandra – skratta tillsammans, ge livshopp och mod – och trösta varandra. Det är därför Jesus kallar oss staden på berget, världens ljus, Kristi kropp.

Vi är redan här och nu en del av Guds himmel. Vi har redan mött den uppståndne. Vi är de frikända. Om vi känner Jesus här i tiden och kämpar med honom, i tro och tvivel här i detta ändliga liv – är det inget som ändras i den relationen när Jesus kommer åter i synlig gestalt. Det skall ge oss trygghet och frimodighet. Det finns ett ord som fastnat i mitt hjärta den sista tiden; Jesus säger: Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte er fader i himlen ge det som är gott åt dem som ber honom? Matt 7:11

Vår ständiga uppgift är att inför Gud och inför världen påminna om Guds godhet. Vi har inga löften om att alla människor kommer till himmelen – men vi måste tro det. Vi måste förvänta oss att alla kommer att vara där. För om vi, det allra minsta, känner av den kärlek som Gud älskar oss med – hur kan vi då för ett ögonblick tro att den kärleken inte skall drabba alla andra. Det är så vi måste se på andra och på oss själva – vi måste vänta allt gott av Honom.

Därför får vi också tro att domssöndagen är historiens ljusaste dag – ljusare än den dag så solen för första gången lös över jordens yta. Johannes beskriver det som nya himlar och en ny jord – med ett ljus som överglänser allt vad vi kan förstå – ett sammanhang där Gud bor synligt mitt ibland oss. Alla murar är borta, nattens skämmande mörker är släckt – och Gud säger: Se jag gör allting nytt… Se jag gör allting nytt…

Och alla vi människor, Guds älskade mänslighet, får stå där i ljuset – och alla våra sår är läkta, all ensamhet försvunnen, all rädsla bortblåst, all hunger mättad, all törst släckt, all oförsolighet försonad – och allt är omfamnat av den kärlek som övergår allt förstånd…

Maranata – kom Herre Jesus snart!

  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post40