Från mitt fönster

Från mitt fönster

Predikan 4 advent 2013, årg 3

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Sun, December 22, 2013 14:33:16

Predikan

4 advent 2013, årg. 3

Psalmer: 423, 641:7, 112, 400, 115

____

Det som vi får vara med om i evangelietexten då Elisabet mötte Maria är ett möte mellan två världar, två världsordningar – det är en sådan punkt i historien där världen tar en ny vändning – en historisk brytpunkt.

Elisabet var gift med Sakarias – en präst som tjänstgjorde i Jerusalems tempel. Han var from och frambar offer åt Gud. Sakarias hade fått en uppenbarelse av en ängel som sa att han skulle få bli far till ett barn – en stark böneuppfyllelse för det barnlösa paret. Barnet skulle bereda ett folk för Herren – och han skulle vara som Elia, han som enligt löftet skulle förebåda Messias ankomst. Detta barn bär nu Elisabet i sin mage då hon får se Maria komma henne till mötes. Barnets namn kommer att vara Johannes – och han kommer att bli känd som Johannes döparen.

I Marias mage väntar ett annat löftes barn – Guds son. Det var nu bara några dagar efter ängelns besök i Nasaret och Maria var säkert uppfylld både av både glädje, förvirring och rädsla.

Så sker mötet – och det sker både här på jorden och i andevärlden. Det är som om hela skapelsen skälver till när barnet Johannes sparkar till i sin mor Elisabets inre. Helig Ande kommer över Elisabet och hon hälsar sin släkting med en profetisk hälsing: ”Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända att min Herres mor kommer till mig?”

”Min Herres mor” … Herrens moder … Johannes mor blir den förste människan att ge Maria hennes plats i skapelsen. Maria är Herrens mor – Guds moder.

Här sker mötet mellan den gamla skapelsen och den nya. I den gamla skapelsen skapade Gud Adam och därefter Eva. De skulle ära Gud och förvalta skapelsen - men deras högmod och egoism tog överhanden och de lät den skapelse som de skulle förvalta brytas ner av synd och olydnad. Adam och Eva släppte in döden i världen, och mörkret, och lidandet och allt vi kallar ont.

För att rädda mänskligheten hade Gud tvingats utvälja ett folk och till det folket sänt profeter för att leda dem rätt. Johannes döparen kommer att vara den siste av det gamla förbundets profeter – den som slutgiltigt skulle bereda väg för Messias. Maria får i sin egen kropp nu bära på honom som världen väntar på, hon blir på det sättet den förste i den nya skapelsen, det nya förbundets bärare.

Genom Maria börjar Gud om på nytt. Maria blir den ”andra Eva”, den nya skapelsens första kvinna – det är därför hon är mer välsignad än andra kvinnor. Den nya skapelsen börjar inte med en man utan med en kvinna och den nye Adam är barnet som hon själv bär i sitt inre – han som skall göra om intet den förste Adams stora svek.

Sveket som Adam och Eva utförde har drabbat alla människor. I tankar, ord och gärningar sviker människan Guds intention med livet och bygger sakta men säkert sitt berg av skuld och skam. Det är ett trasigt människosläkte som i sin vilsenhet söker Gud.

I denna vilsenhet gav Gud folket lagen för att de skulle följa hans vilja, för att de skulle kunna hänga upp sina liv på något, för att de skulle bli till ett tecken för ett rättfärdigt liv. Men lagens krav uppenbarade bara syndens seger över mänskans liv och dömde därmed människan hårdare och hårdare. På många håll missbrukade man dessutom lagen till att peka ut vissa grupper som syndigare än andra bara för att själv liksom gå fri - och på så sätt fördjupade sig vilsenheten och mörkret i världen än mer.

Som en sista utväg gav Gud folket ett tecken; offret i templet. När deras skuld blev för tung att bära fick de lägga sina händer på det oskyldiga djuret, bära fram det inför prästen, bekänna sin synd, se det bli slaktat och lagt på elden och förtäras – tillsammans med synden. De som bodde i Jerusalem kunde se den otaliga rad av djur som leddes in i templet, de kunde se blodet rinna från templets kloaker och dygnet runt känna doften av bränt offerkött. Så såg det gamla förbundet ut – så försökte folket upprätthålla livet med Gud. Och i slutet av detta förbund sänder Gud Johannes som ropar i öknen: Bered väg för Herren – hans ankomst är nära – omvänd er och tro evangelium.

Och in i världen träder Jesus – Gud själv. Och han gör allting nytt. Allting ställs på ända. Han är den nya lagen, frihetens lag. Han tar offerdjurets plats och fullbordar och avslutar allt det meningslösa dödandet och lidandet. Försoningen med Gud sker inte genom våra gärningar utan genom Guds sons egen gärning. Allting blir nytt.

Mötet mellan Elisabet och Maria sker på gränsen mellan det gamla förbundet och det nya. Mellan tempeloffret och Jesu offer. mellan den dömande lagen och den frikännande lagen, mellan döden och livet.

I det nya förbundet har allting blivit nytt – Gud har börjat om sin skapelse – eller kanske rättare sagt låtit den nya helade skapelsen växa fram mitt i denna sargade skapelse som vi kallar världen. En dag skall den sargade världen försvinna och bara Guds rike bestå – det är den kristnes hopp. I den gamla skadade skapelsen gällde en ordning – i den nya en annan. I den gamla skapelsen gjorde man skillnad på folk och fiende – i den nya skall vi älska fienden, i den gamla gjordes skillnad mellan man och kvinna, i den nya är vi alla ett i Jesus, i den gamla skapelsen gällde Guds lag som den enda räddningen, i den nya är det Jesu kärlek som försonar allt, i den gamla skapelsen gällde det att ständigt släcka Guds vrede med blodiga offer, i det nya gäller bara Jesu offer som vi får del av i den måltid som vi kallar mässan och som förebådar himmelens eviga fest. I det gamla förbundet gällde räddningen endast Israels folk – i det nya förbundet är också vi hednafolk inbegripna.

I mötet mellan Elisabet och Maria blir allt detta tydligt. Det gamla och det nya möts – och samtidigt hänger de samman och är oåtskiljbara. Det är det gamla förbundets kvinna som erkänner det nya förbundet. Det är Elisabets som erkänner Maria som Guds moder – hon som bär på alla löftens barn. Och Maria själv tillhör Guds folk och är släkt med kung David – han som främst av alla Israels kungar blev förebilden till den fullkomlige kungen – Messias.

I dag har vi fokus på Maria. Hon vållar ibland debatt. I vår tid är vi ofta intresserade av hennes sexliv. Har hon legat med en man eller inte? Är hon ”semper virgo” – evig jungfru eller inte. Även om jag nu tror att det är så är det inte viktigt i sig. Maria jungfrudom handlar inte om hennes sexliv utan om vem Jesus är. Barnet hon bär i sin mage är Guds själv. Gud kan inte vara skapad, ty då är han ingen Gud – inte mer än alla de träpålar som de omkringliggande folken tillbad, inte mer än den konsumtionskraft som vi i dag sätter vår förtröstan till.

Samlaget och konceptionen räknas till en skapelseakt – d.v.s. barnet blir till i det ögonblick som sperman möter ägget – då skapas livet. Innan fanns det inte. Men Jesus har alltid funnits, han är ju Gud, han var med då allting kom till. Ikonen vi har här i Värnamo kyrka vittnar om det. Där ser vi Maria med ett fullt påklätt Jesusbarn i sitt inre – han är av evighet och hon får bära evigheten in i denna värld. Men hur gick det då till när Jesus kom in där i Marias mage – och hur kan han bli människa med bara en uppsättning gener, och tusen frågor till… Jag vet inte – ingen vet, inte ens Maria. Det är nämligen inte till att veta i den bemärkelsen att kunna förklara helt och fullt – det är ett under… eller rättare sagt, han som skapat jorden och universum och dig och mig han har fixat så att det blivit som det blivit – och det får vi fascineras över likasom vi får fascineras över universums obegripliga oändlighet. Allting är inte till att veta – en del är till att bara fascineras över och skåda – eller tro, om man så vill. Den som hävdar att Jesus har blivit till genom ett vanligt samlag har inte förstått vem Jesus är – och att Gud inte är bunden till de lagar som vi vanligtvis är bundna till. Därutöver är egentligen inte mycket att säga.

En annan fråga som ibland bekymrar oss i vår lutherska tradition är hur vi får förhålla oss till Jesu mamma. Får man be till henne, får man tillbe henne – eller?

Det vi vet är att Maria alltid ber för oss, hon ber för kyrkan och för alla. Du är dagligen innesluten i hennes förbön – det är väl gott att veta. Hon är Messias främsta efterföljerska.

Det är bara Gud som är värd vår tillbedjan, d.v.s. vår totala överlåtelse och djupaste tillit. Men att tala väl om Maria är inte tillbedjan, inte heller att äga en bild av henne eller att tala med henne. Likaväl som du kan be mig om förbön så kan du be Maria om förbön. Inför Gud finns inga döda, inför honom är ju alla levande. Däremot är det ju inte så att min förbön eller Marias förbön är bättre eller har något annat företräde till Gud än din egen bön – det får du inte tro. Varje döpt människa har ju direktkontakt med himmelens och jordens skapare och får kalla sig för Guds barn. Men ibland är det gott att veta att någon annan vet om ens bekymmer och ber för en – och Maria ber gärna för oss, så om vi vill får vi be om hennes förbön.

I det nya förbundet, som Maria bär till oss, behöver vi inte vara så förfärligt rädda. Var inte rädda, säger ju Jesus jämt – så sluta då att vara så rädd och orolig. Du tillhör ju genom dopet och tron Guds familj – i den finns alla möjliga och omöjliga figurer. Där finns allas vår moder Maria, där finns tvivlaren Tomas, svikaren Petrus, den innerlige Johannes, den fege Moses, äktenskapsbrytaren kung David, den prostituerade kvinnan utan namn, tullindrivaren Sackeus, Maria Magdalena, rövaren på korset – och alla vi andra. Vi har alla blivit upprättade av Jesus – befriade av honom – vi har fått nåtts av frihetens evangelium – vi är Guds fria folk som i frimodighet får kasta oss in i livet. När saker och ting blir fel skyndar vi till korset och lägger av oss allt där – och skuttar vidare – in i himmelens glädje… det är detta stora frihetens evangelium som gör att Johannes sprattlar till i Elisabets mage och hela skapelsen skälver av välbehag. Och snart skall vi fira den stund då Maria får föda det barn hon bär - och in i denna sargade värld träder Messias – löftets son - Gud själv – och profetian går i uppfyllelse:

Härligt är att höra budbärarens steg när han kommer över bergen, han som bär bud om seger, som ropar ut goda nyheter, bär bud om räddning och säger till Sion:"Din Gud är konung!"Jes 52:7-10







  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post44