Från mitt fönster

Från mitt fönster

Predikan "Älska Värnamo"

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Sun, January 19, 2014 18:29:32

Predikan


Pingstkyrkan Arken - predikantutbyte i ekumeniska veckan

2014-01-18

Pär-Magnus Möller

”Älska Värnamo”

Kol 3:12-15

Som Guds utvalda, heliga och älskade skall ni alltså klä er i innerlig medkänsla, vänlighet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. Ha fördrag med varandra och var överseende om ni har något att förebrå någon. Liksom Herren har förlåtit er skall också ni förlåta. Men över allt detta skall ni ha kärleken, det band som ger fullkomlighet. Låt Kristi frid råda i era hjärtan, den som ni kallades till som lemmar i en och samma kropp.

Vi har precis avslutat julfirandet – firandet av den underlighet att Gud lät sig födas som människa – som en bror till oss.

Den här händelsen har mänskligheten alltid längtat efter – därför kan vi i alla de gamla hedniska religionernas berättelser läsa om hur de gudar de trodde på steg ner på jorden i olika gestalter och beblandade sig med folket. Ofta kom guden till dem med makt och styrka – det var eld och krig och mycket handlade om rädsla och vikten av att slå ner fienden. Guden visade sin styrka genom att aldrig visa sin svaghet.

Det är nog mänsklighetens djupaste längtan att få möta Gud ansikte mot ansikte och hon har därför försökt att tänka hur det skulle gå till – kommer han till oss genom att födas av en sköldpadda, kommer han till oss genom ett himmelskt fenomen, kommer han till oss genom en jungfru? – Förslagen har genom tiderna varit många!

Och nu har vi firat just detta – då Gud gjorde verklighet av vår och hela mänsklighetens djupaste längtan. Gud kom till oss – som ett barn fött av en jungfru. Han kom dessutom som den minste och allas tjänare – det hade vi kanske inte väntat, men så blev det. Och det blev gott. Gud har blivit ett svar på vår längtan… och svaret var annorlunda…

Det har ju på något vis blivit vår Guds signum att hela tiden vara annorlunda, att hela tiden bryta våra föreställningar om honom mot verkligheten – att hela tiden hjälpa oss att se djupare, att se ”bortom”. Det är som om Gud hela tiden vill driva oss bort från gängse synsätt – tvinga oss till ett ständigt ifrågasättande av vår föreställning om honom och oss själva. Så fort vi i tanken tror att vi har fångat Gud och greppat oss själva, försvinner han liksom bort och står plötsligt på andra sidan vägen och ropar på oss. Gud verkar inte tillåta att vi äger honom. Han är inte till att äga.

De bibliska exemplen är mångtaliga:

”Förinta mina fiender, du som är trofast,

förgör dem som står efter mitt liv...” Ps 143:12

Så ropar psalmisten i sin vrede och sin längtan efter att vara den rättfärdige Gudens tjänare – och Jesus svarar några hundra år senare:

Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant? Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant? Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig. Matt 5:43–48

När vi diskuterar vem som är störst bland oss plockar Jesus fram ett barn och gör det till föredöme. När vi talar om ett rättfärdighet liv och hur vi skall leva för att ära Gud plockar Jesus fram skattesmitare, prostituerade, lögnare och sexmissbrukare som förebilder. Han tillåter oss inte att slå oss till ro … han vill något med oss som vi kanske inte alltid är beredda på … han vill hela oss…

Det är helt enkelt inte lätt att leva med Jesus om man inte vill växa i sin tro. Jag säger det igen; Det är inte lätt att leva med Jesus om man inte vill växa i sin tro!

Det är förvånansvärt många kristna som inte verkar vilja växa i sin tro. Det är ett stort bekymmer. Jag har märkt att en del kristna tänkt att den kristna tron är en lära – och när man lärt sig den läran så är allting klart. Man har flitigt pluggat in sina bibelord, övat på sina rättfärdiga fraser, lärt sig församlingens kulturella uttryck och gjort dem till sina egna, klurat ut argumenten på de vanligaste stridsfrågorna – och så står man där i all sin religiösa glans och tror sig vara redo mot ondskans andemakter i himlarymderna.

Det är inte ovanligt att dessa människor går ut i striden och slår vilt omkring sig i tron om att de kämpar Guds goda kamp – men det enda som sker är ofta att de massakrerar de människor som längtar efter Gud – man bränner marken i ovis nit – och hindrar människor att nå fram till källan med det levande vattnet.

Ett skräckexempel på ett sådant sätt att tänka hörde jag för några år sedan av en from man (som inte finns i Värnamo). Uppfylld av sina religiösa känslor yttrade han efter en samling: ”Jag bryr mig inte om människor, jag bryr mig bara om Jesus” … ”Jag bryr mig inte om människor, jag bryr mig bara om Jesus”.

Orden fastnade hos mig och gjorde mig faktiskt rädd – och jag tänkte: Så fel det kan gå i vår religiösa iver om vi inte låter oss utmanas av Jesus, tillåter oss att hela tiden gå djupare och djupare ner i inkarnationens mysterium – mysteriet att Gud faktiskt blev människa eftersom han älskar människorna. Alla människor!

Du skall älska din fiende…

Om du inte kan älska din broder som du sett kan du inte älska Gud som du inte har sett…

Det ni har gjort för någon av dessa mina minsta, det har ni gjort för mig …

Det är människans upprättade liv som är Jesu ärende, det är det som är Guds rike – både här i tiden och därefter i evigheten… Upprättat liv…

Det finns vissa bibeltexter man älskar mer än andra eftersom de är så tydliga om vem Gud är. En av de texter jag älskar mest är från Joh 8: I religiös iver och dumhet släpar man fram en kvinna som ertappats med äktenskapsbrott inför Jesus. Man vill visa att man står på Guds sida i kampen mot synden. Jesus säger:

"Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne." Och han böjde sig ner igen och ritade på marken. När de hörde hans svar gick de därifrån en efter en, de äldste först, och han blev ensam kvar med kvinnan framför sig. Jesus såg upp och sade till henne: "Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?" Hon svarade: "Nej, herre." Jesus sade: "Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer." Sedan talade Jesus till dem och sade: "Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus." Joh 8:7–12.

Livets ljus – han är vårt ärende – livets ljus lös nu i kvinnans liv.

Under julen har vi läst: Jes 9:2-6

Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus,

över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.

Du låter jublet stiga, du gör glädjen stor.

De gläds inför dig som man gläds vid skörden,

som man jublar när bytet fördelas.

Oket som tyngde dem, stången på deras axlar,

förtryckarens piska bryter du sönder,

som den dag då Midjan besegrades.

Stöveln som bars i striden och manteln som fläckats av blod,

allt detta skall brännas, förtäras av eld.

Ty ett barn har fötts, en son är oss given.

Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn:

Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste.

Denna profetia slog in i kvinnans liv. Denna profetia har nu slagit in för hela mänskligheten – ljuset lyser i världen och mörkret har ingen makt över det. Kristus är det ljuset – och vi är i honom det ljuset… och ljuset är vårt ärende…

Vi är kallade att vara ljus på den plats där vi lever.

Jag upplever att vi faktiskt lever i ett väldigt religiöst land. Andlighet är, mot vad vi ofta säger, väldigt viktigt för människor.

Julen, som vi just firat, är kanske en av de viktigaste religiösa högtiderna i vårt land – kanske inte som kristen högtid, men som religiös. Man offrar tusentals kronor varje jul för att den här högtiden skall bli så perfekt som möjligt, man övar godhetsgärningar genom att ge bort presenter, man följer strikta ritualer så att högtiden skall gå så smärtfritt som möjligt, man äter en rituell måltid bestående av kokt gris och risgrynsgröt – en måltid som ser likadan ut varje år - och man hyllar och ärar det där goda idealet som egentligen saknar namn, men kallas ”familjen”, ”gemenskapen”, ”godheten”, ”julandan” – eller vad man nu vill. Alla känner till den här guden, men ingen vet dess namn.

Andra sådana religiösa högtider är midsommar, studenten, allhelgonatiden och inte minst begravningar där var och en tilldelas helgonstatus och plats i himmelen.

Det andliga är också viktigt för svensken i vardagen; vi möblerar våra hem så att de skall återspegla den andlighet heminredningstidningarna fridfulla bilder förmedlar till oss – vi klär oss så att vår inre personlighet skall spegla vår yttre, vi köper bilar som berättar vem vi är, vi läser gemensamt böcker som lyfter fram ideal som är accepterade i samtiden osv, osv, osv.

Vi lever som kristna i Sverige bland ett mycket religiöst folk med en stark andlig identitet.

Det finns mycket gott i denna andliga identitet som det svenska folket generellt har – den präglas i vårt land av en stark vilja till att göra gott och vara goda, vidsynta människor. Det är bra och något vi som lever i kristna kulturer faktiskt behöver ta till oss då och då.

Ibland, när vi tänker om vårt uppdrag att förmedla livets ljus till vår omvärld, gör vi dock samma misstag som man gjorde då de europeiska missionärerna åkte till Afrika. Man bar då med sig en bild av vad kristen tro var – vilket ofta innebar att man klädde sig i kakifärgade kläder, talade ett europeiskt språk och tog över europeisk kultur. Man hade helt enkelt inte förmågan att skilja den kristna kulturen från den europeiska. Därför hamnade man också ofta i en kulturkrock som skymde honom som är världens ljus. I sin iver att förkunna Kristus dolde man honom eftersom man inte förstod att skilja på kultur och relation med Kristus. De förstod inte det sammanhang de mötte eftersom de var fulla av fördomar – de förstod inte det goda som redan fanns i den rådande kulturen – de tog inte det folk de var sända till på allvar.

Missionärerna tänkte nog att de måste bli som vi för att Jesus skall älska dem.

När man tänker så tror jag att man missförstått inkarnationens allra djupaste hemlighet. Man har glömt vad det innebär att Gud blivit människa. Man har gjort om inkarnationens mysterium till en lära, något som skall förmedlas i kunskapens och kulturen form till oskrivna blad som innan levt helt främmande för Gud och Guds vilja. Men det är inte det sätt som apostlarna förkunnade evangeliet till de som ännu inte kände Kristus:

På Areopagen i Aten visade Paulus på altaret åt den okände Guden – han visade på den Gud som de redan kände men ändå inte – han som redan var mitt ibland dem och som de redan sjöng om i sina sånger och schlagers: ”Det är i honom vi lever rör oss och är till” - men denna ”honom” saknade ett namn…och ett ansikte.

Det är också så vi skall förstå de sammanhang vi möter i Sverige i dag; Kristus är där före oss. Han har älskat varje människa innan vi ens kände till den människan. Han har haft omsorg om henne, omslutit henne med sin kärlek, haft planer för henne. Och hon har ofta känt det – hon har försökt leva upp till den längtan han sänt i hennes inre, hon har med samvetets hjälp försökt hålla sig till det goda och rätta, hon har kämpat trons kamp. Det är bara det att hon kanske ännu inte har förstått varifrån allt detta kommer – hon har ännu inte sett in i hans ögon som älskar, hon har ännu inte berörts av den kärlek som öppnar livets källor och låter livets ljus uppenbara verklighetens storhet. Hon har ännu inte tillåtit sig bli sedd av Honom…

Ibland tänker jag: Vår uppgift är inte att älska människor för att föra dem till Kristus utan vi skall älska dem för att Kristus redan är hos dem. Kärleken får inte vara en metod – den skall vara en konsekvens av vad vi ser!

Jag tänker om kvinnan i Johannes 8 – äktenskapsbryterskan, som vi kallar henne – att hon var en god kvinna. Hon försökte leva ett gott liv, som vi alla. Hon var vänlig mot dem hon mötte, hon bad till Gud, gick till synagogan, gav allmosor – allt som alla de andra i folket gjorde. Nu hade hon tydligen blivit förälskad eller i alla fall förförd – och det ena ledde till det andra, som det ofta gör – och de två förälskade hamnade i famn hos varandra och handlingen hade blivit offentlig. Kanske hade de fromma ivrarna till och med väntat ut tillfället, vem vet, religiösa människor kan hitta på både det ena och det andra. I alla fall är de män som släpar kvinnan till Jesus lyckliga; nu skulle de få visa hur rättfärdiga de var, hur mycket de hatade synden, och hur trogna Guds ord de var. Vi kan ibland känna igen beteendet i dag i våra kristna tidningars insändarspalter – eller på våra kyrkkaffen… Har ni hört … är det inte fruktansvärt att någon kan säga… ja, vi kan alla visan och vi har nog tyvärr alla sjungit med i den ibland!

Så ställs kvinnan inför Jesus, inför Guds ansikte. I sitt bagage bär hon erfarenheten av den kultur hon levde i. Genom århundradena hade man bit för bit tolkat Guds ord åt ett håll som blivit mer och mer obarmhärtigt – ungefär som den svenska kulturen, som ju byggt på kristen grund, men som tappat relationen med levande Gud och blivit mer och mer till en moralreligion. Och kvinnan visste att hon inte levde upp till kulturens krav. Hon visste att alla de andra dömde henne – och hon dömde säkert sig själv hårdare än någon annan. Jag tolkar hennes tystnad så, och nu väntar hon på sitt ”rättmätiga” straff.

Så står de där, ansikte mot ansikte. Jesus viftar snart bort alla de ylande hyenorna som väntar på att sätta tänderna i villebrådet med att säga att den som är utan synd skall kasta första stenen. Sedan är bara kvinnan och Jesus kvar. Jag tror kvinnan såg ner i marken, hatande sig själv, förbannande det liv hon misslyckats med.

Så sker mötet – det hemlighetsfulla och obeskrivbara. För en sekund möts deras blickar och kvinnan möter den Gud hon längtat efter men inte funnit – den Gud som befriar henne till det liv hon drömt om, befriar till det sammanhang där hon får bli den hon är; Guds dotter. Och kvinnan blev fri – fri från alla kulturella bindningar, fri från alla fördomar, fri från behovet att döma andra – upprättad, villkorslöst upprättad.

Det är detta möte som är utgångspunkten för allt kristet liv.

Jag kan i våra kristna kulturer ibland få känslan att vi inte tillåter oss den frihet Kristus kallat oss till. Vi har fullt upp med att sätta gränser för Guds rike och bevaka dessa gränser. Men Kristus låter sig inte bli inhägnad. Hans ärende är inte vår församlingsverksamhet, våra styrelser eller våra byggnader. Hans ärende är människan. Också dig! Han är inte intresserad av dig som församlingsmedlem utan som människa. Han vill ta bort stenhjärtat från dig; stenhjärtat som dömer dig och vägrar ta emot förlåtelse och barmhärtighet; Stenhjärtat som låser in dig i en dömande attityd till dina medmänniskor och som hindrar dig från att bli till det ljus han vill att du skall få vara; Stenhjärtat, som inte älskar dem som du träffar eftersom det inte tror att kärleken också räcker till för dig – allt detta vill han befria dig från.

Det är detta som är inkarnationens, Guds människoblivandes, stora hemlighet – och den är stor…

Vi är, som Guds folk på denna ort, kallade till att älska – älska med den kärlek vi själva blivit älskade med.

Kan du se dig som älskad? Jag har märkt att vi slentrianmässigt svarar ja på den frågan eftersom vi ju vet att Gud älskar oss – men tillåter du den kärleken tränga in i dig och skapa den frimodighet och frid som en älskad människa kan bära? Det är inte lätt att bli älskad. Det kräver en slags kapitulation som vi inte alltid vågar. Äktenskapsbryterskan tvingades att ta emot kärleken på ett ganska brutalt sätt – hon hade förlorat allt annat och kunde inget annat än att ta emot – men för de flesta andra av oss är det mer komplicerat. Vi bär våra masker, våra chargånger, vår fromma kultur som skyddar oss från att bli äkta.

Jag tänker att våra församlingars uppgift är att hjälpa oss vara äkta – tillåta mångfalden, tillåta individens växt, tillåta misslyckandet, upprättandet, glädjen i Kristus. Vårt uppdrag är att bli äkta människor… såsom Jesus var äkta människa. Han tålde sanningen, han älskade utan förbehåll, han stod för rättfärdigheten var han än mötte orättfärdighet – han avskydde spel och religiöst hyckleri. Han verkade inte intresserad av det religiösa – han såg bara människan och människorna – och han ville dem allt gott.

Vi smakar igen på den text jag läste som inledning på predikan – nu i ljuset av vad som sagts:

Kol 3:12-15

Som Guds utvalda, heliga och älskade skall ni alltså klä er i innerlig medkänsla, vänlighet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. Ha fördrag med varandra och var överseende om ni har något att förebrå någon. Liksom Herren har förlåtit er skall också ni förlåta. Men över allt detta skall ni ha kärleken, det band som ger fullkomlighet. Låt Kristi frid råda i era hjärtan, den som ni kallades till som lemmar i en och samma kropp.

Vi är kallade samman till gemenskaper i Kristi kropp för att tillsammans gestalta profetians löfte: Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.

Vi lever i det ljuset som är Kristus själv. Vi är inte kallade till att bli religiösa giganter som med omänsklig ståndaktighet strider kampen i himlarymderna – vi är kallade att vara människor, helade genom Kristi kärlek. Vi är kallade att älska varandras olikheter och fascineras över mångfalden i Kristi kropp. Vi är kallade att tjäna varandra och att bygga ett gott samhälle på de platser där vi lever. Vi är världens ljus eftersom vi lever i honom som är världens ljus. Vi behöver inte vara rädda – varken för världen eller för varandra – i alla fall borde det vara så. Rädsla finns inte i kärleken – och om någon inte vågar vara den som Gud skapat honom eller henne att vara – så har vi ett problem med gemenskapen. Då får vi återvända till övningen att klä oss i Kristus, i medmänsklighet, kärlek barmhärtighet och tålamod. När vi lever så växer vi i tro – hopp och kärlek. Då blir vi till ett tecken om Gud rike – om den Gud som älskar världen så mycket att han gav den sin ende son.

Genom att leva så älskar vi Gud, oss själva, varandra … och hela Värnamo!







  • Comments(1)//blogg.prastsidan.se/#post46