Från mitt fönster

Från mitt fönster

Predikan Septuagesima 2014

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Thu, February 20, 2014 22:17:23

Predikan

Septuagesima 2014, årg. 3

Psalmer: 180, 10, 656, 96, 73, 58.

_______________________________________________________________

Vad får vi för lön för våra ansträngningar?

”Ser här, Jesus, så duktiga vi varit – vi har ju lämnat allt och följt dig – vi har gjort jättemånga fina saker, vi har ställt upp för våra medmänniskor, vi har gått på otaliga bibelstudier, suttit timvis på bönesamlingar, vi har kokat litervis med kaffe och gjort allt som församlingen, medmänniskorna och mitt eget dåliga samvete tvingat mig till – vad blir min lön?”

Frågan ställs av unga fiskarmän i Palestina så väl som av vårlängtande nordbor i alla samhällsklasser; – Vad blir lönen för vår tro, våra anstängningar, våra uppoffringar?

Men det är något fel i själva frågeställningen; ”Detta har vi gjort, Gud, vad ger du oss nu för det?” Frågeställningen har en nära förbindelse med tanken om att jag är kristen för att komma till himmelen… eller: -Jag gör goda saker som Gud gillar så att han inte förskjuter mig på den yttersta dagen! Det är något djup fel i detta sätt att tänka. Grunden i denna frågeställning är ju rädslan – det är ungefär som för barnet i den dysfunktionella familjen som gör som föräldrarna vill bara för att barnet skall slippa stryk. Men sådan är ju inte den Gud vi lärt känna genom Jesus – han styr inte med rädsla. Han säger ju istället:

”Om nu redan ni, som är onda, förstår att ge era barn goda gåvor, skall då inte fadern i himlen ge helig ande åt dem som ber honom?" Luk 11:13

och på ett annat ställe heter det:

”Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet.

1 Joh 4:18

Målet med hela Jesu livsverk är på ett sätt inte himmelen i bemärkelsen ett bättre liv bortom detta. Målet med Jesu liv är att vi skall leva i Kärlekens fullhet. Han vill att vi skall förstå vad Guds kärlek är.

Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er. Ef 3:16-19

Vi behöver verkligen förstå vad Guds kärlek är. Vi tror ofta att vi vet – ordet kärlek är ju så fint, är ju så ofta använt, är ju så självklart – och samtidigt inte! För det första behöver vi förstå att vi inte behöver älska Gud för att få del av hans kärlek – det handlar inte om någon slags jämställd kärleksrelation. Det är tur att det är så eftersom vi inte kan älska Gud såsom han älskar oss. Vi kan ana detta genom ett ord i Romarbrevet:

”Medan vi ännu var svaga dog Kristus för alla gudlösa, när tiden var inne. Knappast vill någon dö för en rättfärdig - kanske går någon i döden för en som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.” Rom 5:6-8

Gud älskade oss med sitt liv innan vi ens visse hur mycket han älskade oss – ja, innan en del av oss ens kände honom. De futtiga uttryck av kärlek vi kan åstadkomma gentemot Gud är förvisso efterlängtade av honom – men är inte ett krav för hans kärlek. Han älskar oss inte mindre för att vi inte tycker om honom. Detta är så oerhört viktigt att förstå!

Du älskar allt som finns till och avskyr ingenting av det du har skapat, ty du skulle aldrig ha gett gestalt åt något du hatade…” står det i GT-texten från Salomos vishet.

Vi kan ju se Guds kärlek i dopet. Dopet är nåd och bara nåd. När vi bärs fram till dopet – ja det är faktiskt det vi gör hur gamla vi än var när vi döptes – vi bärs fram av Guds Ande, människors förböner och av kyrkans tro. I ortodoxa kyrkan gestaltas det ibland av att prästen lyfter dopkandidaten över kyrkans tröskel – man går inte fram till dopet, man bärs fram till det. När prästen gjort sitt tar faddern över och leder fram till dopstället. Jag såg det själv en gång i en kyrka Sofia – en liten rund präst skulle lyfta upp en lång tonåring över tröskeln – det var minnesvärt för alla inblandade.

Alltså; När vi bärs fram till dopet bärs vi fram till Guds nåd. Guds kärlek är en gåva, i dopet inkorporeras den kärleken i våra liv och vi blir ett med Kristus – och genom tron öppnar Guds Ande våra ögon för den verklighet vi lever i – och vi kan liksom i tro se Kristus. Men allt är nåd – inget vi kan sträva efter att förtjäna. Tron är ingen belöning för ett sunt leverne, himmelen är ingen lön för att vi gjort ett gott verk i Guds rike, Guds kärlek är inte ett svar på vår kärlek. Detta är alltid det första; Gud handlar först.

Och sedan kommer det andra: Vårt behov av att älska, att tjäna, att ge vidare av den glädje vi själva tagit emot. Det kallas ibland frukten av vår tro. Därav kommer vår längtan efter att lära oss mer, att betjäna medmänniskan, att stå upp för det rättfärdiga, att vilja leva ett heligt liv, att vilja bekänna tron, att vilja tjäna församlingen, att vilja fira sin gudstjänst, be sina böner, stämma in i den eviga lovsången. Allt detta är inget annat än ett svar, ett frivilligt svar, på Guds kärlek.

Problemet är att vi ofta blandar det första och det andra och tror att Guds löften är beroende av mitt handlade – att min svaghet skulle göra att Guds kärlek inte skulle kunna gälla mig. Av denna anledning hamnar många kristna i panik och mår ständigt dåligt i sin tro. Man känner ständigt att man inte räcker till. Man har inte förstått vad det innebär när Jesus säger att han fullgjort allt – att han försonat allt – och att vi genom dopets nåd fått ta emot allt detta. Om vi låter det andra gå före det första blir våra kristenliv inget annat än människoverk och resultatet av vår duktighet – och då skiljer våra liv sig inte alls från andras liv – vad skulle då Jesus dö och uppstå för – vad skall vi då med dopet och nåden till?

Det är i ljuset av allt detta som vi också kan förstå Jesu Svar på Petrus fråga om hur det blir för dem som lämnat allt och följt honom…

Jesus målar för lärjungarna upp en bild som är otrolig. Lärjungarna hade lämnat sina arbeten, sina nät – och visst hade de gjort uppoffringar – de var ofta borta från sina sociala sammanhang, de fick utstå lite glåpord och umbäranden – men i stort kan man säga att lärjungarna så här långt hade det ganska bra. Såsom många andra följde de sin läromästare, lyssnade på hans undervisning, tjänade honom och varandra – så här långt hade deras lärjungaskap inte kostat särskilt mycket (det skulle bli betydligt värre sedan – men de visste de inget om nu). Trots det säger Jesus att den som lämnat något för mitt namns skull – d.v.s. på något sätt tagit konsekvensen av att leva efterföljelsens liv; om det så än är att ha lämnat en åker – så skall den få hundrafalt igen. D.v.s. offret står på inget sätt i proportion till lönen. Det är ens löjeväckande att jämföra. Och Jesus vräker på än mer: Dessa olärda fiskarungdomar skall få sitta på troner och styra över Guds folk Israel – det är absurt. Hur kan lärjungarna ifrågasätta värdet av deras lilla insats, sitt minimala offer, när Guds löften är så gigantiska att proportionerna är ogreppbara. Hur kan man ens fråga hur det blir för oss… har de inte förstått Guds nåd och kärlek?! Hans överflödande nåd och kärlek…

Gud behöver inte våra offer – våra uppoffringar… när vi tror det säger han till oss:

”Jag avskyr era fester, jag hatar dem, jag står inte ut med era högtider.

När ni offrar till mig och kommer med era gåvor vill jag inte veta av dem,

jag vill inte se åt era offer av gödboskap.

Låt mig slippa dina psalmer, jag vill inte höra ditt strängaspel!

Men låt rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten

som en outsinlig ström! ”

Am 5:21-24

Gud behöver inte våra offer – men våra medmänniskor behöver dem – världen behöver dem. Påven Fransiskus vill att vi skall se kyrkan som ett fältsjukhus. Jag tycker det är en god bild. Vi skall vara det sjukhus som överflödar av nåd och barmhärtighet. Nåd och barmhärtighet - det enda som kan läka de sår som livets strider åsamkar oss. Nåd och barmhärtighet föder nåd och barmhärtighet – och öppnar för Guds rike in i denna sargade värld. Vi är kallade att tillsammans ge vidare av det vi fått ta emot – inte för att Gud behöver det – utan för att vi behöver ge vidare och världen behöver få ta emot. Han har gett oss alla redskap vi behöver; vår kunskap, vår intelligens, vår tro, vår bön, vår kärlek, vår gemenskap, våra tillgångar, - allt har han gett oss för att vi skall få ge vidare och fördjupas i vår efterföljelse. Gud behöver inte vår kärlek – men våra medmänniskor behöver den – mycket. Vi vet ju att Jesus identifierar sig så med den behövande – d.v.s. var och en av oss – att han säger i liknelsen:

”… vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.” Matt 25:40

Vi försöker förstå Guds rike med bilder från denna världen. Det går inte. Vi kan bara ana. Guds kärleks storhet kan vi bara ana, djupet av Guds nåd kan vi bara ana, Guds vishet kan vi bara ana;

”Ty eftersom världen, omgiven av Guds vishet, inte lärde känna Gud genom visheten, beslöt Gud att genom dårskapen i förkunnelsen rädda dem som tror”.

1 Kor 1:21

Genom dopet och tron får vi leva i Guds rike – och genom tjänsten i detta underbara rike öppnas våra ögon mer och mer för verkligheten; Gud. Och allting är oftast annorlunda än vi kan föreställa oss. Vår tjänst i denna världen har ingen koppling till Guds nåd – men Guds nåd har koppling till vår tjänst. Det är stor skillnad. Guds kärlek är inte en konservens av vår kärlek – men vår kärlek är en konservens av hans kärlek. Vi får glädja oss över att vi har så mycket mer att upptäcka – så mycket mer nåd, kärlek och barmhärtighet att leva i, att det räcker hela livet.

I Guds rike, som vi lever i här och nu och som en gång skall uppenbaras för alla, skall många som är sist i denna världen bli först och många som är först i denna världen bli sist. Vår plats och vår tjänst här i tiden säger inget om vår tjänst och vårt liv den dag då människosonen sätter sig på härlighetens tron – och Guds rike bli verkligt synligt för var och en.

Gläd dig att du redan nu genom dopet och tron kan ana det som komma skall... så att vi fylls av samma frimodighet som Paulus och med honom kan säga:

”… allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust. Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. ”

Fil 3:7-9




  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post47