Från mitt fönster

Från mitt fönster

Fastlagssöndagen 2014, årg 3

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Sun, March 02, 2014 19:42:17

Predikan

Fastlagssöndagen 2014, årg. 3

Psalmer: 135, 45, 143, 700:1, 453, 38b

________________________________________________________________

Så får vi i vår inre människa också detta år börja vandringen tillsammans med lärjungarna och Jesus upp till den heliga staden.

Inom stadens murar fanns templet – världens mittpunkt och Guds fotapall. Inför den Gud som blivit uppenbarad för Israel frambar folket alla sina böner, alla sina offer, all sin tacksägelse. Dagligen offrades stora mängder djur inne på tempelområdet, djur som människors lagt sina händer på när de bekänt sina synder. När offerröken efter slakten av djuret steg från offeraltaret visste syndaren att Gud tagit emot hans bön om förlåtelse och människan kunde fri fortsätta sin livsvandring. Templet i Jerusalem var onekligen folkets hjärta och centrum.

Staden bar också på ett löfte – löftet om att det var här som allting skulle ta sin början. Från Jerusalem skulle Guds ord spridas över hela världen, från Jerusalem skulle välsignelsen som Abraham blivit lovad utgå, från Jerusalems tempel skulle det vatten, som ger liv till hela världen och som gör alla döda hav levande, strömma, enligt profeten Hesekiel.

Till denna stad var nu Jesus på väg tillsammans med sina lärjungar. Jesus undervisade dem om vad som skulle hända; hur löftena skulle gå i uppfyllelse genom hans utlämnande, lidande, död och uppståndelse. Men lärjungarna förstod förstås ingenting. Det Jesus berättade för dem var alldeles för underligt förunderligt.

Nog hade de förstått att de som lärjungar skulle få någon favör av vandringen tillsammans med Jesus, de hade förstått att Jesus skulle vara ledare i någon slags religiös/politisk revolution. De tänkte, som de flesta av oss tänker; vad skall jag få ut av det hela? Deras blickar var riktade på dem själva. Därför började lärjungarna snart fundera på framtiden – hur skulle det gå för dem? Hur skulle de bo? Vilken makt skulle de få? Deras sinnen var så inställda på sig själva att de inte ens inser det penibla i frågan till Jesus: ”Vi vill be dig om en sak, låt oss få sitta bredvid dig i din härlighet, den ene till höger och den andra till vänster”.

Visst kan vi förstå de giriga lärjungarna. Särskilt vi som vandrat några år med honom och blivit så vana vid hans berättelser och liknelser och exempel. Man är ofta nära Jesus eftersom man litar på honom, man försöker göra som han säger, man har gjort det till en vana att följa honom – och det är gott. Men så ibland är det som om vi slutar lyssna. Vi har hört vad han sagt så många gånger förut så vi nickar instämmande men låter våra tankar gå på annat håll – våra blickar och öron ser ut att vara vända mot Jesus men har ofta hela sitt fokus inriktat på oss själva. Det blir så ibland. Vi orkar inte hålla oss vakna och vaka med honom, vi orkar inte hålla våra löften levande inför honom – och glömmer ibland bort dem - fram till det att tuppen gal. Jesus vet att det är så här, det är därför han kommit; för att ge oss en väg till räddning trots att vi egentligen är räddningslöst förlorade.

”Ni vet inte vad ni ber om”, svarar han de båda lärjungarna. Och de har verkligen ingen aning. Lärjungarna skulle tids nog få dricka lidandets kalk med Jesus och de skulle få dö för hans skull – men inte för att få sina särskilda platser vid Jesu sida, utan bara för att det var deras kallelse och räddning. Men det var lärjungarna ännu inte redo att förstå.

De övriga tio lärjungarna gav sig också in i debatten – de vill också få sin del av det goda och de blev irriterade över att Sebedaios söner försökte tränga sig före i kön. Man måste på något sätt beundra Jesus oändliga tålamod med dem – med oss. Han kallar till sig lärjungarna och försöker än en gång förklara att det rike som de tillhör och som de skall vara ambassadörer för inte fungerar som denna världens riken. De skall tjäna i Guds rike och i det riket skall de som vill vara stora leva som om de är små – i Guds rike är allt ställt på ända; där är kungen allas tjänare och tjänaren allas kung.

Vi som vet hur det gick efter Jesu intåg i Jerusalem, vi tar det för självklart på ett sätt – vi vet ju att han som är allas kung går i döden för alla syndares skull, att han som har all makt i himmelen och på jorden avstår den makten i kärlek till oss alla – och för oss är korset en segerbild – ett kärlekens tecken – och vi lever sedan många år inför den öppna graven där den döde mästaren besegrat all död och sorg – men lärjungarna förstod ännu inte något av detta. Men det skulle de snart göra – in på bara skinnet.

Lärjungarna skulle snart få gå in i en process där de inte bara skulle få se sin mästare lida och dö för att sedan uppstå - de skulle själva få gå in i lidandet och se hur all deras stolthet, allt deras högmod, all deras trosvisshet skulle dö bit för bit – tills också de stod helt utblottade och nakna inför sig själva – med ingeting att skyla sig bakom, ingen stolthet att skryta med, inget högmod att döda fienderna med. Helt försvarslösa skulle de bli. Så skulle lärjungarna få gå igenom det dop som Jesus skulle genomgå och dricka den kalk han fick dricka.

Men de skulle också få smaka uppståndelsen – alla utom en skulle få bli upprättade av Jesus igen då de mötte honom uppstånden, de skulle alla fyllas av hans glädje och hans Ande - och de skulle få en outplånlig erfarenhet av Guds rikes makt och härlighet inpräntat i deras liv. Men om detta visste de ännu inget.

I vår inre människa får vi nu också detta år börja vandring upp mot Jerusalem för att på nytt skåda, erfara och smaka den kärlek som världen inte kan greppa med sitt förstånd – men som är svaret på människans djupaste nöd och förtvivlan. Vi får under de kommande fasteveckorna kläs av i vår nakenhet tillsammans med lärjungarna då vi med dem får erfara vår svaghet, vår egoism, vår längtan bort från Gud. Vi får i vår inre människa se oss som avklädda och gjorda små i den här världens ögon. Vi får öka vår uppmärksamhet i vårt andliga liv, göra vårt böneliv lite mer regelbundet, prioritera våra gudstjänster och nyttja denna heliga tid till att djupare lära känna oss själva och Jesu kärlek. Vi får gå till personlig bikt och bekänna våra synder och genom den övningen också få erfara vår nakenhet och litenhet. Den som så nyttjar denna fastetid gör det till en helig tid – den människa får också möjligheten att i anden erfara mötet med den uppståndne, får erfara i sin egen kropp en aning av den upprättelse som Jesu förlåtelse vill ge – får se in i himmelrikets glädje.

Vi behöver vår fastetid. Vi tror oftast inte det eftersom vi, tillsammans med lärjungarna, vandrar med blicken fäst på oss själva, vår egen bekvämlighet, våra egna bekymmer, vår egen oro. Vi är så fyllda av oss själva att vi inte förmår lyssna in Guds vilja i våra liv. Våra liv och bekymmer är inte oviktiga – men vi finner inte svaret på vår längtan i oss själva – vi finner det bara i honom som är livet källa, livets ursprung och mål. Vi behöver onekligen denna fastetid.

Vi får inte glömma att vi genom dopet är kallade in i ett liv i förvandling. Genom Guds Andes liv i ditt inre vill han förvandla dig till en hel människa – en upprättad människa – en fullkomlig människa. Det är ju ofta en bit kvar av det arbetet. Jag tror att Gud gett oss kyrkoåret för att Guds Ande skall ha tid att arbeta med oss på olika sätt under olika tider av året. I växthuset behövs tid för vintervila, för vårsådd, för sommarväxt och för höstskörd. Så är det i våra liv också – varje tid har sin mening för växtens skull. Ta emot denna fastetid som nu börjar på askonsdagen som gåva från honom som älskar dig och vill ditt väl – som vill hjälpa dig bort från egoismens kramp, den som inte litar på någon annan än sig själv – till honom vars kärlek är stark som döden, obeveklig som graven. Mäktiga vatten kan inte släcka hans kärlek till dig, floder kan inte svepa bort den. Den är värd allt – värd allt du kan behöva offra…

Låt oss följa vår mästare upp till Jerusalem i heliga fastetider…




  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post48