Från mitt fönster

Från mitt fönster

Predikan Midfastosöndagen 2014

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Sun, March 30, 2014 16:00:58

Predikan

Midfastosöndagen 2014, årg. 3

Psalmer: 298, 667, 278, 143, 398, 76.

Pär-Magnus Möller


De flesta av oss människor tycker att det är skönt att ha Gud på lite distans. Hur mycket vi än säger att vi tycker om honom vill vi ändå inte ha honom allt för nära oss. När han kommer för nära slår vi ofta honom ifrån oss – även om vi egentligen inte har det för avsikt. Vi kan uppleva det som om Gud hotar vår integritet, han vill nämligen bli vän med oss – och vi vet att vi borde vilja bli vän med honom – men kan man vara vän med Gud?

De flesta religioner i världen består av ett s.k. suprahumant väsen, d.v.s. en gudomlig gestalt som påminner om en människa, men ändå är lite mer. Detta suprahumana väsen har på något vis delgivit mänskligheten en berättelse eller en text av något slag. Texten omfattar lite historia kring guden samt diverse levandsregler. Det finns ofta någon slags förteckning över vad man får göra och inte göra samt en straffskala om man bryter mot denna. Ofta är det inbegripet offer i levandsreglerna. Offren är till för att släcka Gudens vrede eller locka honom att utföra det som offergivaren önskar – som en slags godismaskin.

Men, så tänker någon – är inte detta just var den kristna tron är?

Jo, ibland har vi gjort vår tro just till detta; En Gud som skänkt levandsregler och kräver offer – och den som håller sig inom boxen får kallas sig kristen, de andra är omvändelseobjekt. En konsekvens av detta sätt att tänka är att det skapar också en oro kring den egna tron; duger jag som kristen eftersom jag inte lever upp till levandsreglerna, är mitt offer tillräckligt? Det är djup mänskligt att tänka så här – i alla fall mänskligt i den betydelse mänskligt fått efter syndafallet – d.v.s. trasigt.

Efter syndafallet gillar vi därför att ha Gud på distans – ha honom i en liten låda så att vi kan ta fram honom när vi är på religiöst humör – och gömma honom när vi inte vill att han skall se. Vi gillar att förvandla honom till en uppsättning regler och domsord som vi kan använda mot oss själva eller andra. Det är praktiskt att förvandla Gud till en text – en text kan vara en spännande utgångspunkt för en diskussion eller en debatt, något man kan vara för eller emot. Det är därför lätt att förhålla sig till en Gud som gömmer sig i en text.

Men den Gud som Jesus kallar sin och vår Fader låter sig inte begränsas på detta sätt.

Några av de judiska grupper som Jesus kom på konfrontation med verkade uppleva Gud just som en levandsprincip – en lag, som om man följde den, garanterade ett gott liv och uppskattning av Gud. En del personer i dessa traditioner hade lättare än andra att leva efter reglerna och de blev lätt högmodiga och tyckte de gick Guds vägar även då de gjorde ont mot sina medmänniskor som inte hade det lika lätt med att följa pålagorna. Man såg i sitt högmod inte på medmänniskan med hjärtat utan utifrån en princip, en regel – ett ideal. Detta är tyvärr långt ifrån ovanligt att detta sker också i kristna sammanhang – det sker nämligen varje gång man flyttar fokus från relationen med Gud till principen Gud.

Man kan lätt förstå folkets reaktioner på Jesu tal om att äta hans kött och dricka hans blod. Även vi, som varje söndag firar nattvarden och ser hur brödet och kalken lyfts med orden detta är min kropp, detta är mitt blod, även vi reagerar på Jesu tydlighet. Det låter onekligen som kannibalism – och det är ju inte en traditionell kristen aktivitet - vad jag vet!

Tre saker reagerade man på. För det första att Jesus säger att han kommer från himmelen. Vi tar ju det för självklart, eftersom vi tror han är Guds son, men de som lyssnade till honom hade knappast den förförståelsen av honom. Det var en enorm provokation att påstå något sådant. Jesus var ju en enkel man – folket visste ju vilka hans föräldrar var – och gick inte ryktet om att den där Jesus egentligen var en oäkting? De hade hela livet sett Jesus arbeta som grovarbetare – och nu påstår han att han är från himmelen – någon måtta måste det ju ändå finnas! Skulle Gud den högste vilja bo bland oss och arbeta som grovarbetare med valkar i händerna, och med det sociala stigmata som det innebar att vara oäkting? – Som sagt någon måtta måste det ju finnas! Den Gud folket kände tronade högt över himlarna. Han kunde man möjligtvis jämföras med en kung eller en härförare – men aldrig med en grovararbetare från en fattig by – det var ju nästan hädelse.

Till detta jämför Jesus sig med brödet som Gud gav folket i öknen. Folket talade ofta om det stora under det var att hela folket överlede vandringen genom öknen i så många år. Varje dag under den fyrtioåriga vandringen hade de fått mat att äta och vatten att dricka. Guds omsorg hade varit stor. Visserligen hade ingen av dem som startade vandingen från Egypten överlevt resan – men deras barn eller barnbarn fick i alla fall se det utlovade landet. Att individen dog var på ett sätt en sak, tyckte man, löftena var ju givna till folket och folket hade överlevt. Det var så man såg på sig själv – en del av något större. Om man själv dog var ju det tragiskt – men det viktigaste var folkets överlevnad. I detta sammanhang kan man kanske förstå det uppseendeväckande i Jesu liknelse om heden och de hundra fåren. Ett får går bort och herden lämnar de nittionio för att leta efter det förlorade. Det var på ett sätt en orimlig tanke. Skulle Gud bry sig om individen mer än folket! Var det inte bättre att en man dog än att hela folket skulle gå under?

Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv – säger Jesus. Det han säger är underligt i folkets öron. De som började vandringen genom öknen dog fastän de åt av det bröd Gud gav dem – men den som äter det bröd Jesus ger och som är hans kött skall få evigt liv. Jesu löften kring ätandet och drickandet är större än de som Israels folk fick vid uttåget ur Egypten – inte undra på att folket blev upprört.

Men vad var det djupast sätt som triggade folket att bli så upprört? Förutom att de säkert tyckte att Jesus verkade underlig som hade dessa enorma anspråk på sin roll i historien – så tror jag att det svåra var insikten att om Gud var så som Jesus förkunnande, så skulle han plötsligt inte gå att stänga in i en liten låda, eller i en text, eller i en lag, eller i en princip.

Att folket dog under ökenvandringen hade ju sin rimliga förklaring i och med att de syndat där ute – men nu säger Jesus att det enda som krävs är att äta brödet som är hans kropp och dricka vinet som är hans blod för att få evigt liv. Han säger inget om ett moraliskt klanderfritt liv. Orsaken till att man får tillträde till Gud verkar inte vara varken löften som man skall hålla eller lag som skall efterföljas. Det verkar räcka med relationen. En relation som har sin grund i en måltid. En måltid där vi får så innerlig gemenskap med Gud att han blir ett med våra kroppar – vi får tugga honom… smaka och se att Herren är god … visst låter det absurt – och ändå kan vi på något sätt i hjärtat och genom vår längtan förstå vad som åsyftas. Men vågar vi låta Gud komma så nära?

En måltid delar man oftast med någon man vill ha gemenskap med. I den bibliska begreppsvärlden är måltiden en plats för fred och frihet, vänskap och försoning. Värden ger av sitt eget för att hedra gästen – och gästen tar emot av tacksamhet och av respekt för värden.

Nu bjuder Gud in till denna måltid – och han ger av sitt – han ger sig själv – sitt liv – helt utgivande för gästen. Bilden är överväldigande och ogreppbar för hjärnan. Men visst kan vi trots det förstå; den människa som till sist får sin älskade till bordet vill ju verkligen ge allt – ge sig själv till den älskade för att han eller hon skall förstå hur mycket han eller hon är älskad. Det är en glädje för den människan att få ge sig själv.

En sådan kärlekens måltid kan vi egentligen inte värja oss från – antingen kapitulerar vi eller så fly vi. En Gud som handlar så är så långt ifrån det suprahumana väsen som dikterar lag och offer för att vi skall han gemenskap med honom, som man kan komma. Vi kan inte värja oss när vi väl satt oss till Herrens bord – en sådan självutgivande kärlek som vi möter i Jesus kan vi inte komma undan, då vi förstår vad den handlar om.

Därför ger oss Jesus ingen lag, inga bud vi skall följa utom de som är självklara för allt mänskligt liv. Han ger oss egentligen ingen skrift heller – det är ju inte ens säkert att Jesus kunde läsa eller skriva. Han ger oss sin kyrka – en gemenskap. Denna kyrka har att förvalta ordet och dela ut sakramenten och att utföra Guds gärningar av barmhärtighet och kärlek till världen. Kristen tro är därför relation med Jesus och med hans kyrka, d.v.s. med varandra som bröder och systrar i Guds familj. Som tecken på detta ger han oss en måltid där han av kärlek ger sig helt åt oss – och kallar oss att leva i samma självutgivande efterföljd, där vi i hans kärlek tjänar varandra och världen. Tjänar i kärlek. Detta är något nytt och ogreppbart för världen – detta är något världen aldrig tidigare skådat – något hon inte kan värja sig ifrån - detta är en revolution mot ondskans krafter som försöker förstöra och bryta ner, förakta och förminska människan.

Guds rike går inte att stänga in i en låda, i en text, i en princip – den är liv som utgår från honom som gav sitt eget liv för oss – i en livets revolution.

Tecknet är måltiden – Herrens måltid; Detta är min kropp, detta är mitt blod – och ökenvandringen fortsätter till löfteslandet – och ingen skall gå under på vägen.

Saliga de som är bjudna till lammets måltid – Herren säger: Kom, nu är allt tillrett!




  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post52