Från mitt fönster

Från mitt fönster

Passionsandakt

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Tue, April 15, 2014 07:20:07

Passionsandakt Lukas v 1-2

Pär-Magnus Möller

______________________________________________________________

I kväll möter vi två svikare och ett gäng högmodiga lärjungar. Vi kan känna igen oss i dem alla.

Först möter vi Judas. Han var en av lärjungarna, kallad av Jesus själv. Han verkar inte ha utmärkt sig särskilt mycket under vandringen med Jesus – och det nämns bara i förbifarten att han hade hand om lärjungarnas pengar – och de tyckte han var sniken. De gånger han nämns handlar det alltid om pengar. Om det var så eller om det är lärjungarna som efteråt försökt förklara hans handlande vet vi inte. Kärleken till pengar är roten till allt ont står det – och nog är det så att djävulen har en hållhake på oss när det gäller våra pengar. Det finns ju en orsak till att vi efterföljare i dag inte tar orden om att ha allting gemensamt på så stort allvar. Det är ju lite obekvämt. Dessvärre är det kanske inte så stor skillnad på Judas snikenhet och vår. Men nu skall vi inte tänka på oss utan på Judas – det är mycket enklare.

Varför förrådet Judas Jesus? Vi vet inte. Satan for in i Judas står det – det betyder att den onde på något sätt förvridit hans tankar så att de inte gick Guds vägar utan den ondes. Jag tänker att varje människa alltid försöker handla så rationellt han eller hon kan – en människa försöker alltid handla logiskt utifrån den verklighetsuppfattning han eller hon har – och eftersom våra verklighetsuppfattningar är så olika bråkar vi och krigar och tycker den andre är dum i huvudet. Vilken var då Judas verklighetsuppfattning? Kanske trodde han att Jesus skulle vara den som ledde upproret mot romarna och han ville påskynda processen eftersom han tyckte att Jesus var lite långsam av sig. Kanske hade Judas tröttnat på de andra lärjungarna och Jesus och ville få slut på historien. Kanske Judas trodde att Jesus var Messias och ville få världen att se att när man gjorde ont mot Jesus skulle legioner av änglar komma och strida för hans sak.

Vi vet inte… vi får var och en spegla oss i Judas och se vilka våra motiv skulle varit – när blir jag en Judas? – vilka är mina motiv till att följa eller förråda Jesus.

Namnet judas var ett fint namn. Det var ju Gudsfolkets namn. Kanske finns det en djupare betydelse bakom Judas handlande. Han är ställföreträdande förrädare för hela folket. Den onde hade förvrängt folkets blick och ville förråda den Gud de sade sig älska. Är de så står vi plötsligt inför en ställföreträdande förrädare i Judas och en ställföreträdande försonare i Jesus – och vi ser hur de kosmiska makterna gör sig redo för den yttersta striden.

Det är i nattvardssalen striden har sin kulmen. Jesus bryter brödet och delar kalken med dem alla, vänner som förrädare: Detta är min kropp, detta är mitt blod. Mitt bland vänner och fiender ger Jesus ut sig själv. Det är hans svar på all snikenhet; Överflödande nåd. När Judas nås av denna kärlek ser han sig själv och vad han gjort i sitt förräderi. Han skulle kunnat stanna kvar och ta emot förlåtelsen – och den hade räckt till honom och blivit över. Men vi vet att Judas inte ville detta. Han gick därifrån och tog sitt liv. Kärlekens nåd var för mycket för Judas. Han kunde ha stannat kvar – men han ville inte. Vi får ändå tro att Gud har förbarmande över hans själ.

Mitt i denna kosmiska strid finner vi en bunt högmodiga lärjungar. De var inte intresserade av det som skedde, de hade fokus på sig själva. Vem av dem var störst? Håller vi inte på likadant fortfarande? Vi talar illa om varandra, vi är avundsjuka, vi spelar ut den ene mot den andre. Så håller vi på som småbarn och försöker positionera oss. Men Guds rike är inte uppbyggt så. Guds rike är uppbyggt på en tjänarstruktur där vi skall bära varandra – vi är ju en kropp, ett tempel, ett träd. Den ene är inte viktigare än den andre. Detta är oerhört svårt för oss att förstå. Vi har olika uppgifter, men den ena uppgiften är inte bättre än den andre – det är det gemensamma arbetet som är det som räknas. Men så håller vi på och bråkar om gränser och makt och rättvisa. Jesus vill få oss att ändra perspektiv på allt. Han vill se hur vi kompletterar varandra, hur vi älskar varandra, hur vi tjänar varandra. För att vi skall klara detta behövs ett nedbrutet högmod. Det gör ont att bryta ner ett högmod. Därför låter vi gärna bli. Därför låter vi gärna den andre räknas som dum och konstig, vi föredrar att se oss som förmer än andra. Det är en trevligare utgångspunkt för egot – tycker vi… nu pratar vi om något annat – vi pratar lite om den andre svikaren – om Petrus…

Petrus var ju också högmodig. Han trodde att han av egen kraft skulle kunna försvara Jesus, han trodde att han av egen kraft och trosvisshet skulle bestå vad som än hände. Så blev det ju inte. Redan under den kommande natten skulle han tre gånger förneka Jesus. Mer om det senare i passionshistorien – poängen är nu jämförelsen mellan Judas och Petrus. Båda svek – men skillnaden var att Petrus förmådde stanna kvar hos Jesus. Visserligen men stukat självförtroende och ett raserat högmod – men han stannade kvar och fick erfara det nya livet, den nya sortens upprättelse – den där han blev upprättad av kärlek och inte p.g.a. vad han gjort eller förmått. Han förmådde stå kvar trots att allt han tidigare lutat sig på raserades runt om honom – och kvar stod han naken och utan någon stolthet att skyla sig bakom – ”Petrus älskar du mig mer än de andra gör” – ”Herre du vet att jag har dig kär”… Så börjar uppståndelsens liv i svikarens mörker…

Så till sist passusen om penningpungen och svärden. Det är ett litet svårbegripligt ställe som i mycket verkar gå emot Jesus tämligt passivistiska inställning till strid och vapen. Kanske skall vi förstå den utifrån den kosmiska striden. Den som just tagit sin början. Det gäller att rusta sin för den striden och se till att man har det man behöver – för i stridens hetta krävs det mycket av oss. Lärjungarna skulle få erfara det dagen efter då alla flydde från Jesus, från tryggheten och livet, för att gömma sig i mörkret. Ibland upplever vi det likadant – vi förmår inte stå kvar – vi flyr undan. Det är en del av striden vi är inbegripna i. Var redo för den – och stå kvar – mörkret kommer inte att vinna. Snart gryr morgonljuset igen – och Jesus står där på stranden och frågar om vi fortfarande älskar honom.





  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post55