Från mitt fönster

Från mitt fönster

Långfredagspredikan

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Fri, April 18, 2014 19:16:01

Långfredagen 2014, Lukasserien

Pär-Magnus Möller

______________________________________________________________

Så står vi än en gång inför Jesu kors. Ni som varit i gravkyrkan i Jerusalem vet att det inte är långt mellan korset och graven – bara några tiotals meter – och här är världens nya centrum. Vi kan inte förstå korset utan att se det i ljuset av det hopp som strålar från den tomma graven och vice versa. Korset utan graven är bara slutet på ett excentriskt liv, en liten religiös rörelse band många andra som dött ut med sin grundare. Den tomma graven utan korset blir obegriplig och inte ett tecken på den seger som det verkligen var. Korset och den tomma graven hör samman. Därför är vår vaka vid korset dubbel – vi är inte här för att sörja. Vi behöver inte förtvivla som lärjungarna gjorde – vi behöver inte gömma oss i rädsla över det upplevda misslyckandet. Vi är här för att glädja oss över Guds oändliga kärlek, vi är här för att fascineras, vi är här för att tillbe. Vi vet att korset inte innebär slutet – vi mediterar inte inför ett tortyrredskap utan inför ett segertecken, ett banér som vittnar om seger.

Jag tänker att vi skall stanna upp inför fyra perspektiv av korset och det som skedde där. Jag tänkte tala om Den minstes vän, Medlidandets Herre, kärlekens offer och försonaren, Guds lamm.

Den minste vän

Korset lär oss vem Gud är. När Gud blev människa blev han den minstes vän. Det låter fint i våra öron, men är en större provokation mot oss än vi ibland tror. Vi kan ibland fascineras över den upprördhet det innebar att Jesus åt mat med prostituerade och tullindrivare och den tidens syndare. Klart Jesus gjorde sådant, tänker vi, han var ju en god människa. Men vad vi då glömmer är den provokation det innebar för alla dem som han faktiskt tackade nej till. Eftersom Jesus var lite småkändis där han drog fram och intresserade många med sitt budskap kan man tänka att många medelsvenssons och allmänt hyggliga figurer bjudit in honom på en liten middag. Men Jesus måste ha tackat nej – och istället låtit sig inbjudas till dem som folk talade bakom ryggen på. Det skulle ju betyda att han hade tacka nej till att äta middag med de flesta av oss för att istället dela måltid med dem vi själva aldrig frivilligt skulle äta med. Hur hade det känts? Det hade inte varit roligt. Och vad säger det om mitt hjärta? Vi tänker så lätt att Jesus riktar sin kritik till dem som är ”lite över oss”, men så är det nog inte alltid.

När Jesus blir korsfäst så korsfästs han tillsammans med två rövare. Två av samhällets lägsta. Två av dem som Guds folk nog tyckte var rätt att de straffades, de hade ju gjort ont. Till en av dem säger Jesus att han redan denna dag skulle vara med i Paradiset. ”Glöm inte mig”, säger rövaren och Jesus svarar utan förbehåll ”Jag glömmer dig inte”.

När vi tillber inför korset måste vi förstå att Jesus var de minstes vän – och det måste också vi vara om vi vill leva i hans efterföljd. Vilka är då de minsta. Svaret är egentligen enkelt – det är alla dem som du inte vill sitta till bords med, höga eller låga. Alla dem som du på ett eller annat sätt föraktar – alla dem. Alla dem som du inte tror har en plats i himmelen – alla dem. Jesus dog för dem alla, ville att alla skulle få vara med i paradiset. Vi får heller inte utestänga någon enda om vi vill kallas hans efterföljare.

Medlidandets Herre

Korset lär oss vem Gud är. När Gud blev människa blev han medlidandets Herre. Jesaja profeterade om honom:

Han var föraktad och övergiven av alla,

en plågad man, van vid sjukdom, en som man vänder sig bort ifrån.

Han var föraktad, utan värde i våra ögon.

Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led,

när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad.

”Det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led…” Vid korsets fot påminns vi om hur Guds rike vänder upp och ner på allt. Vi har fortfarande ofta bilden i oss som säger att Gud kommer från det höga, han kommer som maktens Herre och vi skall alla böja oss för hans ankomst. Det är sant att vi måste böja oss för hans ankomst, men inte för att visa vår underdånighet utan för att kunna se honom ansikte mot ansikte. Han är ett med den lidande mänskligheten, ett med de sjuka, ett med de hungrande, ett med de slagna, ett med de förföljda, ett med de förnedrade. När Jesus naglades fast på korsets trä, naglades han troligtvis inte fast högst uppe på ett vackert träkors, såsom vi gärna föreställer oss det hela, utan så att var och en som gick förbi kunde se rakt in i hans ögon. Därför kunde man höra vad ha sa, därför kunde man spotta på honom, därför kunde man se in i alla lidandes ansikte.

När Jesus går in i lidandet på korset gör han det för att trösta alla som lider, för att påminna var och en av oss om att hur helvetiskt livet än kan vara så är han där – har han inte glömt någon enda – han har känt vår smärta i sin egen kropp. Sådan är Gud. Han kommer inte som maktens Herre för att tala oss tillrätta och göra oss till moralsikt fina människor – han kommer som en av världens minsta för att dela våra lidanden, vår ångest, vår rädsla.

– Det är ju lätt att säga när man är Gud, han visste ju hur det skulle gå – han behövde ju bara stå ut med smärtan några timmar, sedan visste han ju att allt skulle ordna sig … så kan den lidande med rätta anklaga Gud. Men samtidigt är det nog inte riktigt sant. Jesus var människa till hundra procent. Men det innebar också att han inte kunde tro på annat sätt än vi kan tro, han kunde inte härbergera större hopp än vi kan göra. Jo, han trodde på uppståndelsen, men på samma sätt som vi kan göra det. Han hade inte mer att hålla sig fast vid än vi har. Det är viktigt att komma ihåg detta. När vi vill leva i hans efterföljd behöver vi hämta kraft från detta faktum att han är med oss i våra lidanden – och det ställer också kravet på oss att vi skall känna igen Jesu ansikte i alla lidandes ansikte.

Kärlekens offer

Korset lär oss vem Gud är. När Gud blev människa gjorde han det för att vi skulle förstå hans kärlek. Den Gud som Jesus uppenbarar för oss är nästan desperat i sin vilja att älska oss. Och vi har så svårt att ta emot just det. Vi letar efter förbehåll från hans sida – men det finns inga förbehåll – hur skulle det kunna finnas några förbehåll i den kärlek som offrar sig själv innan kärlekens subjekt ens hunnit svara på inbjudan till en relation? Den ondes makt över världen och våra liv har gjort oss trångsynta och misstänksamma. Den onde har gjort våra hjärtan hårda för varandra. Även i den mest självutgivande mänskliga kärleksrelationen finns ändå misstänksamheten och oron över inte att räcka till med. Därför har vi så svårt att förstå Jesu kärleksoffer. Men kanske är det för att kärleken djupast sett inte är till för att förstå utan till för att ta emot och öppna sig för. Vid korsets fot får vi sitta och öva oss i mottagandets förhållningssätt. Vi får se Jesus som klippan i öknen, den som Mose slog på med sin stav så att den gav ifrån sig vatten, vatten som folket kunde släcka sin törst med. Johannes berättar att när soldaten stack svärdet vid Jesu sida kom det ut blod och vattnen – kyrkan har alltid sett det stället som dopet och nattvardens nåd. Nådeställena där vi får livet att dricka. Från korset utgår liv, kärlekens och nådens liv. Vem kan förstå det – ingen – men vi får leva av den kärlek som forsar från korset – att ständigt dricka ur livets källa som är Kristus själv är vårt svar på hans kärlek.

Försonaren, Guds lamm

Den sista bilden jag vill att vi skall stanna upp inför är den mest klassiska – den handlar om försonaren.

Jag tror det är svårt för oss att egentligen förstå vad försoningen innebär. Försoning är en slags juridisk term som vill förklara att två parter kommit överrens och nu kan gå vidare utan att det som hänt längre står i vägen för deras relation eller arbete. Termen är främst gammaltestamentlig och har sin utgångspunkt i att Guds folk brutit förbundet med Gud – det som Gud slöt med Abraham. Alla offren i templet skedde för att hålla detta förbund i stånd och laga och lappa på det varje gång man brutit mot det. Därför rann blodet dagligen från templet och offrens svarta rök steg som en evig rökpelare från brännofferaltaret. Till sist gav Gud sig själv som det ultimata offret – det fullkomliga offret – han blev Guds offerlamm då han dog på Golgata kors. Därmed fullkomnades förbundet med Abraham för gott. Abrahams folk blev det folk vari alla andra folk skulle bli välsignade.

Det är detta offer vi ständigt får hänvisa till i våra liv. Det är det som är grunden i vår förståelse av vem Gud är. Vår relation med honom bygger inte på vår egen prestation eller moraliska ståndaktighet – utan endast på grund av att Gud gratis inbjuder oss till att vara hans barn genom dopet. Det är en ytterst ojämlik relation vi bjuds in till. Vi får vara som den yngste sonen i liknelsen om den förlorade sonen, vi får gå bort från fadern på det allra mest nesliga sätt och ändå, när vi misslyckats med allt, få återvända utan förebråelser eller villkor. Det är underligt och underbart. En önskan finns dock – att vi skall förhålla oss likadant till varandra. Oj, vad det är svårt. Det är en övning vi får gå in under och som går ut på att vi bit för bit låter våra högmod brytas ner och ersättas av kärlek. Vårt mål är ju att vi skall bli lika Jesus – lika älskande, lika självutgivande, lika förlåtande. Vi har en del att arbeta på. Han vill att vi skall bli lika honom eftersom världen behöver hans kärlek strömmande genom oss. Världen behöver den villkorslösa försoningen med allt och alla. Den villkorslösa försoningen är den enda vägen för att möta människor som vandrar fastspända i den ondes bojor. Den onde kommer alltid att hävda att vi inte räcker till, att Gud inte kan älska oss, att Gud inte bryr sig om oss. Och vi tror på honom. Gång på gång försöker vi vara duktiga så att Gud kan älska oss – men bara med det resultatet att vi inte förmår leva upp ens till våra egna krav. Därför gav Gud oss allt gratis – det som är gratis och av nåd kan en onde inte komma åt. Genom nåden och kärleken kan Gud nå oss i vår fångenskap och ge oss tro och glädje under vår vandring. Han har inte lämnat oss – han är hos oss som den minstes vän, som medlidandets Herre, som den villkorslösa kärleken – allt bekräftat i korsets försoningsoffer. Vi kan inte förstå – vi kan bara ta emot – tillbe och förundras…

Lyssna på YouTube>>





  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post56