Från mitt fönster

Från mitt fönster

5 söndagen i påskdagen

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Sun, May 18, 2014 20:55:53

Predikan

5 i påsktiden, årg. 3

Psalmer: 162:1-2, 641:7, 656, 86, 728, 89.

Jag mötte en gång en man som ville vara med i en studiecirkel kring kristen tro. Det fanns dock ett villkor; att hans barnatro inte påverkades. Jag kunde naturligtvis inte lova detta.

Hans villkorställande tyckte jag ändå var intressant. Varför vill man lära sig mer om trons liv om man inte vill förändras? Det är för mig som att säga till en barndomsvän: - Jag umgås gärna med dig – men jag vill se dig med samma ögon som jag såg dig som femåring. Det hade ju blivit en väldigt underlig relation.

Ändå tror jag att mannens utgångspunkt inte är så ovanlig som man kanske hoppas – inte ens bland kristna som levt länge med församlingen. Tron är reducerad till en känsla som inte får rubbas…

Det som ofta skrämmer mig när det handlar om tro och religion i största allmänhet är att man ibland använder tron och religionen som ett gömställe för världen. Man låter tron och religionen bli en egen verklighet som inte har så mycket med resten av livet att göra. Man gör trons liv till en snuttefilt som ingen får röra eftersom man då inte har någon tröst kvar. Därför kan man ibland höra kristna och andra religiösa företrädare argumentera för saker och ting på de mest horribla sätt. Det är tyvärr inte ovanligt att man gömmer sina obekväma åsikter bakom Gud – skyller på honom när man själv inte vill ta ansvar för livet och sina handlingar. Ta tillexempel terroristgruppen Boko Haram i Nigeria. De legitimerar sina vidrigheter genom sin tro – och samma tankesätt finns, visserligen i betydligt mildare former, även hos oss - förhållningssättet drabbar oss alla ibland; ”Gud har sagt” – och därefter tar jag inget ansvar för vad jag anser eller gör…

När Jesus säger att vi inte tillhör världen tror jag inte att han uppmanar till världsfrånvändhet. Vår kallelse är att leva i världen med öppna ögon för allt som sker. Vår uppgift är inte att dra oss undan utan att vara ett hoppets tecken för dem som inte känner något hopp. Det är därför han låter oss vara kvar i världen i väntan på hans återkomst; för att väcka hopp och tro i all vilsenhet.

För att kunna väcka hopp och tro i all vilsenhet behöver vi bli mer och mer mogna i vår tro. Därför måste vi våga utmana vår egen tro – därför måste vi umgås med Gud, inte som femåringar utan som de vuxna individer vi är.

Jag har märkt att det finns två huvudsakliga övningar som man behöver gå in i för att en god relation skall utveckals – den ena övningen är ”utmaning”. Med det menar jag att man behöver kunna ställa den andra inför de frågor som verkligen bekymrar en. Upplever man sig sviken behöver man utmana den andre till att svara mot den upplevelsen: ”-Varför känner jag så här?” Utmaningen gör att den andra responderar och relationen har en mjölighet att växa.

Ibland får jag för mig att vi glömt bort det perspektivet när det handlar om relationen med Gud. Det är som om vi tror att han går sönder om vi utmanar honom – eller ännu värre; blir arg och straffar oss. Men den evige Fadern går inte under för att vi ställer ärliga frågor till honom – eller för att vi delar våra erfarenheter av leda och besvikelse med honom – och han straffar inte sina barn för att de är ärliga! Psaltarens psalmer är så nyttiga för oss att läsa; psalmisten utmanar verkligen Gud och anklagar honom för allt som psalmisten upplever som orättvist. Likaså med Job. Job tyckte med rätta att Gud handlade orättvist och lade fram det med all tydlighet inför honom – och Gud gick inte under – inte heller Jobs tro. Tvärt om!

Livet bär med sig så mycket besvikelse, sorg, rädsla, ensamhet och ilska. Till vem skall vi rikta allt detta om inte till Gud? Det är ju han som skapat oss! Han har väl ett rimligt ansvar för allt det som smärtar! Ofta har kristna istället lagt allt detta på sig själva, bundit besvikelsen inom sig och låtit den hårdna till bitterhet. Därför finns det så många hårda kristna som inte förmår älska så som Gud vill.

Enligt Judisk tradition tänker man om Gud att han kan allt och vill allt gott. När Gud i människans ögon misslyckas med att göra det vi upplever som det goda skäller man på Gud och visar på vad han tidigare gjort och vad han lovat. Tron är i det sammanhanget inte att i stoiskt lugnt blint acceptera det som sker utan att förvänta sig att Gud kan bättre: – Du kan bättre Gud – det har du lovat – se nu till att uppfylla dina löften – vi tror på dig!

Jag tror det är en del av växten att våga lägga ansvaret på rätt nivå: Vi tar ansvar för våra åsikter, tankar och handlingar efter vårt samvete – och Gud får se till att uppfylla sina löften. Han får skälla på oss – och vi på honom.

Det var övningen om utmaning – den andra övningen för att få en relation att växa är ödmjukhet.

Ödmjukhet är ett farligt ord eftersom det ofta används som ett vapen mot dem som tycker annorlunda – de är sällan tillräckligt ödmjuka, tycker vi. Ödmjukhet är ingen man kan lägga på någon annan – det är en hållning man får öva sig i och den öppnar upp för förståelsen av den andre. Ödmjukhet är att försöka gå i den andre skor, som det heter. Jesus gjorde ju verkligen just det; han blev människa för att dela allt i våra liv; glädjen och festen likaväl som utstöttheten, ensamheten, lidandet och döden. ”Det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led…”

Ödmjukhet tänker jag i det här sammanhanget är att acceptera att man inte förstår allt, men ändå, kanske pga. kärlek, stannar kvar och delar liv. Så kan det vara i vänskap – och så kan det också vara i relationen med Gud. Vi förstår inte Guds hela sammanhang – men vi får genom erfarenheten av honom lita på att han vill oss gott.

Utmaning och ödmjukhet kan låta som två motsatser – är det kanske på ett vis också – men samtidigt är det två sidor av samma mynt. Som att tala och att lyssna är två sidor av samma konversation.

En vuxen tro lever ständigt i spänningsfältet mellan dessa båda; utmaning och ödmjukhet – det är en förutsättning för trons växt.

För att hjälpa oss att leva i detta spänningsfält och växa i tro har Gud gett oss den Helige Ande. Genom den Helige Ande kan vi umgås med Gud på ett personligt sätt. Genom den helige Ande kan vi i tro förstå Jesu hjärta – att han vill oss allt gott – att han ständigt ber för oss. Jesus har inget oengagerat förhållningssätt till vår relation – han ber ständigt. Han engagerar sig i oss. Det är ingen död Gud vi umgås med – han är i högsta grad levande. Vi vet genom den Helige Ande att Jesus delar allt med oss, han vet om våra glädjeämnen och våra svårigheter.

För att växa i tron har Gud gett oss sitt ord. Guds ord är inte bara bibeln utan också kyrkan och hennes lära, hennes erfarenhet av livet med Gud genom tusentals år. Ibland glömmer vi det och tänker att Guds tilltal till oss bara är bibelns böcker – som om bibeln svävade fritt utan sammanhang – men böckerna går inte att förstå utan deras sammanhang som är kyrkans tro och liv. Det är därför Gud är så mån om kyrkan som gemenskap. Hon är bärare av Guds ord till världen. ”Jag har gett dem ditt ord”, säger Jesus långt innan NT ens var formulerat – Ordet är det som ger liv – liksom det gjorde i begynnelsen: Varde ljus, och det vart ljus. Guds ord är i slutändan Jesus själv:

Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. Joh 1:14

Guds ord gestaltas inte främst som lära utan som liv – som våra liv. Har vi förstått att våra liv är Guds ord till världen? Det vi skall bära fram till världen är inte en lära utan våra liv, försonade och helgade genom Jesu offer och blod. Vi är ju Kristi kropp, vi är de heliga, vi är Guds ärende till världen.

Växten i tro är därför nödvändig för att trons liv skall bli synligt i oss. Därför är vi kallade in i kampen om oss själva. Genom studium, själavård, samtal, konfliktlösning, lidande och upprättelse växer vi som människor och därmed som kristna. Du har ett ansvar för din tros växt – du får inte ha en femårings tro om du är äldre än så – du behöver gå in med ärlighet och uppriktighet i relationen med Gud; ifrågasätta, anklaga, säga emot, bli besviken eller glad, upprymd eller nedstämd – allt tål Gud och förväntar i en levande relation. Han vet att det är så vi växer närmare honom och oss själva. Han vet att när vi får plats med alla våra frågor och tvivel – då ryms också ödmjukheten i våra hjärtan - och först då förmår vi lyssna, ta emot och så, omslutna av Guds Ande, växa i tro.


Se gudstjänsten på YouTube>>








  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post62