Från mitt fönster

Från mitt fönster

Bönsöndagen 2014

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Sun, May 25, 2014 15:20:15

Predikan

Bönsöndagen 2014, årg. 3

Psalmer: 238, 641:7, 669, 525, 528, 211.


När lärde du dig att be?

Jag tror att ingen av oss egentligen vet. Naturligtvis kan det finnas tillfällen i livet då vi upptäcker delar av bönens liv som vi innan inte tänkt på – men själva bönen i sig tror jag är inlagd i varje människa i och med födseln.

När lärjungarna ber Jesus att lära dem be så menar de inte själva bönen i sig – de hade med hundra procents säkerhet varit med och bett hela livet. Det lärjungarna önskar av Jesus är att be samstämmigt med Guds Ande; ”hur vill Gud att vi skall be?”

Jag tänker att förmågan till bön är djupt mänsklig. Den är inget som lagts till genom tron eller helgelsen – den finns där sedan födseln – den tillhör det djupast mänskliga – den är en reminiscens av tiden före syndafallet. Jag tänker att bönen är det som är kvar av det paradisiska liv som gestaltas genom berättelsen om Adam och Eva, då när de nakna kunde vandra i paradiset och se Gud ansikte mot ansikte. Av nåd lät Gud denna livlina finnas kvar när vi raserat allt annat.

Det är Gud som vill bönen. Han är som den orolige föräldern som ger barnet en mobiltelefon att ha med sig i lekparken – inte främst för att barnet skall ringa utan för att föräldern skall kunna nå barnet och få reda på vart det är eller hur det mår. Ibland glömmer vi det och tänker att bönen är krav och förväntan från Guds sida. Genom vår ständiga bön – den som hela tiden sker i vårt inre – genom våra bönesuckar eller glädjetankar vet han hur vi har det. Därför är det viktigt att komma ihåg att bönen inte är någon läxa som skall utföras för att göra fröken glad (– vilket de flesta läxor i världen nog är till för), den är istället Guds längtan efter gemenskap med oss.

Vi människor behöver bönen. Den är en säkerhetsventil även för dem som inte lever i en närmare medveten gemenskap med Gud. När vi inte räcker till eller orkar så behöver vi vända oss utanför oss själva. I mörkret letar vi efter den hand vi på något sätt vet måste finnas därute, det djupa minnet efter skaparen finns kvar hos alla människor som en djup, djup längtan, ett sökande bortom, en aning som ger det där hoppet som förmår människan leva en dag till… Man vet inte alltid vem denne dolde lyssnare är; ibland gestaltas han som en blå elefant, ibland som en mystisk kraft, ibland som förfäder eller som trädandar – men oavsett vilket lyssnar skaparen på alla sina ropande barn…

Det var några tankar om den allmänna bönen. Därefter verkar det finnas ytterligare dimensioner i bönens liv.

När Anden föll över församlingen den första pingsten efter Jesu uppståndelse öppnades ytterligare ett perspektiv i bönen - för dem som tog emot Andens liv.

Elden föll över de samlade lärjungarna och de började tala andra tungomål, de förkunnade så att alla kunde höra, de bad för sjuka och de blev friska – och genom bönens kraft gestaltades Guds rike. Guds rike tog fart och kyrkan spreds över hela den då kända världen på bara ett århundrade. En revolution grep tag i världen – en revolution av brinnande bedjande hjärtan.

Tidigare hade Anden fallit över vissa gudsmän och gudskvinnor – de hade genom sina gärningar och böner visat på Guds rike eftersom Gud handlat genom dem på ett särskilt sätt. Nu, efter att Anden fallit över församlingen, verkar hela folket, ung och gammal, jude eller grek, man eller kvinna, verka som gudsrikets representanter. I de hjärtan där Guds Ande tagit sin boning spelade inte yttre saker som kön, ålder eller kulturtillhörighet någon roll – alla var ju evighetsvarelser – Guds upprättade barn – Gudsrikets arvingar. Vad var det som hade hänt?

I och med Andens utgjutande över den kristna församlingen fick bönen ytterligare en dimension. Det sammanfattas så bra i dagens episteltext:

Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill. Rom 8:26-27

Anden har tagit sin boning i våra kroppar genom dopet och tron. Det betyder att vi blivit en del av den stora bönegemenskap som dag och natt står inför Guds tron och lyfter fram världens alla böner inför honom. Vi har fått en uppgift i bönen – inte bara att bära fram vår egen längtan och förtvivlan – utan att bära hela världen i bön inför honom. Genom den Helige Ande så står Guds Ande i vårt inre i ständig kontakt med Gud själv – och Anden vädjar för oss med rop utan ord. Anden i vårt inre utforskar allt hos oss, vårta hjärtans innersta uppsåt – Vi är genom Anden redan inför Gud.

På något vis har den relation som förstördes när Adam och Eva svek Gud i paradiset blivit återupprättad igen. Vi kan tala med Gud på samma frimodiga sätt som Adam och Eva gjorde. Vi står igen helt nakna inför Gud och har inget att dölja för honom – eller rättare sagt, vi kan inte dölja något för honom. Ändå använder han oss – han kallar oss tempel av levande stenar, världens ljus och salt, de heliga, sina barn.

Den kristna bönen är därför intim relation med vår himmelske far. Vi behöver inte be för att informera Gud om hur vi har det, vi behöver inte peka på vad han behöver hjälpa till med, vi behöver inte ens ropa efter honom för sakens skull – han är genom sin Ande redan i oss och vädjar för oss. På så vis blir hela ditt liv en bön för honom – allt du gör, allt du tänker, allt du ser är en bön. Ditt liv är en bön!

Därför kan vi, när vi ber i Jesu namn eller i den Helige Ande, inte be ”fel”. Vad som redan finns i våra hjärtan är ju redan en bön för honom. Det finns ingenting i ditt liv som han inte intresserar sig för. Vår fader vet redan vad vi behöver innan vi har bett honom om det.

Det var några tankar om den kristna bönens utgångspunkt. Nu några tankar om vårt uppdrag som kristna bedjare.

Vi ber inte för syns skull. Vår bön skall naturligtvis inte vara en uppvisning i fromhet – därför kritiserar Jesus dem som försöker få människors uppmärksamhet genom sitt högljudda fromhetsliv. Vi ber helt enkelt för att hela världen, för att vara en del i den läkeprocess som Jesus initierade genom sin försoningsdöd på korset. När vi ber i Jesu namn, vilket vi kristna gör i och med att vi ber med dopets Ande, utgjuter vi bönens läkande olja över hela världen. Eller vi kan ta en bild från templet och profeten Hesekiel; när vi, som är Guds heliga tempel av levande stenar, ber så flyter det livgivande vattnet som ger världen liv ut över jorden, över alla dem vi ber för. Vi blir en del av det livgivande flödet som strömmar från Guds tempel, från Guds älskande hjärta.

Därför är bönen aldrig meningslös. Allt vi ber om sker inte, eftersom denna värld är ockuperad av ondska – men genom bönen utgjuter vi Jesu namn över denna ockuperade jord. Vi låter Guds namn bli ärat – vi bereder plats för honom, vi vakar över Guds rätt till hans skapelse … och på våra lovsånger tronar Gud.

Genom dopet och tron är vi inneslutna i Gud. Vi behöver inte oroa oss över att tider kommer i våra liv då vi inte orkar be, inte känner kraft i bönen, inte längtar efter den. När vi ber tidebönen här i kyrkan varje middag och kväll tänker jag att den är en så god påminnelse om kyrkans böneuppdrag. Även när jag inte själv kan komma dit vet jag att andra ber. När vi reser oss från tidebönen så tar den vid hos andra – jorden runt, dag och natt. När jag sitter där i Mariakapellet och ber och känner mig uttråkad, ledsen eller trött, ber de andra för mig – när jag orkar be ber jag för andra. Så är det att vara en bönegemenskap – och jag är så glad att vi kan gestalta det för vår stad genom våra ständiga tideböner.

Vi behöver inte ha kramp i bönen – den är ingen personlig prestation – den är ett liv du är kallad in i. Gud vet allt vad vi vill be om – och poängen är inte att påminna honom om allt detta – poängen är att vara inför Gud, stämma in i den eviga lovsången och bönen inför Guds tron, att bära varandra och hela världen inför honom, och att veta att Guds Ande redan bor i mig – han ber i mig, han ger mig det jag behöver, han lär mig be när jag lyssnar till honom.

Bön är en relation Gud bjudit in oss till. Ibland är det viktigaste i en relation inte vad som sägs – utan medvetenheten om att man är vid varandras sida – och ibland behöver man utbyta ett ord eller två…



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post63