Från mitt fönster

Från mitt fönster

Apostladagen 2014

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Sun, July 20, 2014 19:17:18

Predikan

Apostladagen 2014, årg. 3

Psalmer: 51, 10, 656, 369, 100, 59.


De flesta som var där förstod nog inte vad som hände. Hur skulle de kunna det? De hade burit sina sjukdomar och lidanden kanske många år. De hade gått till läkare och kloka män och kvinnor och försökt få råd – och kostbara råd hade de säkert fått, men ingenting hade hjälpt. Ja, världen är fylld av lidande. Nog är det så att varje människa bär sitt eget lidande och var och ens lidande är inte jämförbart med någon annan.

På den tiden, likasom nu, längtade man efter befrielsen från detta livets lidande – man längtade efter befrielsen från den där smärtan som ibland var tydlig i kroppar som misshandlats av livet – men lika ofta var osynlig; en klump i magen, ångest, sömnlöshet, sorg.

Så hörde man talas om mannen som gick omkring och botade. Kanske hade de tänkt att detta ytterligare var en charlatan bland många – men eftersom fler och fler berättade om att de blivit hjälpta begav sig fler och fler på jakt efter mannen.

Jag tror inte att de som sökte Jesus medvetet sökte Gud, de förstod inte att det var Guds rike som var i görningen – de bara längtade efter befrielsen – de tog chansen till ett helare liv.

Var det fel av dem att söka Jesus av den anledningen? Nej, det tror jag inte – det är ju så vi ofta söker honom – vi utgår från våra behov, vår längtan vår nöd. Och Jesus är inte ointresserad av våra behov, vår längtan eller vår nöd – den är ju hans ärende.

Jesus vill att vi skall ha goda liv. Det är faktiskt viktigt att påminna varandra om det; det Jesus vill är att vi skall ha goda liv, upprättade liv, friska liv. Det är viktigt att påminna om detta eftersom vi i kyrkan ibland förvandlar Jesu ärende till något andligt i bemärkelsen något som är långt borta från vårt timliga liv. Det är ibland som om vi förvandlar Jesus från att vara den som enligt löftet ger det vi behöver till någon som tröstar oss på ett andligt sätt – nästan som ett andligt bedövningspiller – ett andligt antidepressivt jesuspiller. I vissa kyrkliga traditioner glömmer man lätt att det är till denna världen Jesus kom för att upprätta den – han kom inte bara för att ge oss tröst och berätta att det blir bättre sedan när detta jordiska liv tas ifrån oss – det är detta livet som är hans ärende.

Men varför blir då inte alla som kommer till Jesus friska? – Han ville ju att alla människor skulle ha det bra!

Vi känner ju alla många som kommit till Jesus med sitt lidande av olika slag men inte alltid fått det som de behövt. Visst finns det många berättelser och erfarenheter om att man fått vad man bett om – men ibland kan man tycka att de andra berättelserna är fler.

Jag tror nog inte att alla de sjuka som trängde sig fram till Jesus den här dagen inte blev botade. På vissa ställen där Jesus verkade blev alla botade, står det, men rimligtvis kan så inte varit fallet vid dagens berättelse. Vi vet också att lärjungarna kämpade med denna fråga; – De bad och bad – men inget hände … och på frågan ”varför?”, ger Jesus det ganska kryptiska svaret att den sorten går bara att bota med bön. Vi kan helt enkelt sammanfatta svaret på frågeställningen med att det alltid varit så – vi kommer med vår nöd till Jesus – och vi går inte osedda förbi – men friska eller befriade blir vi inte alltid…

… men ändå är det ibland som om det inte gör något. Det är förunderligt.

Många av oss har säkert mött människor som mitt i sitt lidande verkar förtröstanfulla trots att de inte fått vad de bett om. Det är som om de i sin bön ändå fått en följeslagare mitt i lidandet som gör att sjukdomen eller lidandet är uthärdligt – och att denna märkliga följeslagare till och med är viktigare för personen än friskheten eller befrielsen från bördan. Detta är ett annan slags botande som man nog bara kan förstå om man på något sätt varit med om det själv. Det är en erfarenhet man kan dela med Job i gamla testamentet: Job hade det svårt på alla sätt – Gud hade låtit honom bli prövad till sin yttersta gräns och hans vänner försökte fåfängt trösta honom - men mitt i sitt lidande kunde Job ändå utbrista: ”Jag vet att min befriare lever och till sist skall träda fram på jorden. Här, med min kropp, vill jag skåda Gud, ja, honom vill jag skåda, jag vill se honom med egna ögon, inte som en främling. Jag förtärs av längtan.”

Det Jesus förkunnar är inte botande i största allmänhet – det är istället Guds rike – och Guds rike är förvisso helande, men helande på djupet – helande i mänsklighetens fundament; relationen med Guds själv, med livet självt.

I dagens evangelium kan vi förstå att andemakterna, i form av de orena andarna, förstod vem Jesus var men att han förbjöd dem berätta eftersom folket ännu inte var mogna att förstå. Folket såg ännu bara botandet som ett botande i största allmänhet – de var ännu inte reda att se att det Jesus erbjöd var en annan slags friskhet än vad de först trodde var möjlig. Men tiden var ännu inte mogen för sanningen.

In i denna värld som ropar efter helande och upprättelse grundar Jesus sin kyrka. Hon är onekligen, som påven Fransiskus säger; ett fältsjukhus. Världen ropar på kroppsligt och psykiskt och andligt helande. Behoven verkar omättliga. Den onde far hårt fram med mänskligheten på olika sätt – och i denna kamp är kyrkans uppdrag att visa barmhärtighetens väg för alla. Kyrkan är till för att vara ett hoppets tecken och en plats där vi får gråta ut, hämta kraft, bygga relationer och få inspiration, bli fyllda av Ande för att göra det som är gott. Det är ju det som är Guds rike – allt som är gott.

Jag tror det är viktigt att vi tänker om vårt uppdrag som kyrka att det främst inte är att få människor in i himmelen genom att övertyga dem om den rätta vägen – utan snarare att gestalta Guds rike – låta Guds rike blomma ut där vi går fram. Det var ju till denna värld som Jesus föddes – det är denna värld som Gud älskar. Det är denna värld han vill upprätta – det är denna värld vi är kallade att leva som kyrka.

För att organisera och bygga kyrka utvalde han tolv personer som han rustade med de gåvor som de behövde. Det var väldigt olika personligheter han valde ut, några starka, andra svaga – en av dem skulle till och med förråda honom. Dessa tolv representerade hela Guds folks tolv stammar. Allt vi vet om Jesus vet vi genom dessa tolv och genom de som arbetade runt omkring de tolv. Det är dessa människors erfarenheter som vi kallar Nya testamentet. Vår tro är att Guds helige Ande ledde dem till det verk de utförde – därför kallar vi oss en apostolisk kyrka och vi försöker bevara de ordningar som de lärt oss.

Vi är kallade att vara medarbetare i samma kyrka – medarbetare till de tolv. Vi är också olika – väldigt olika ibland. Vissa har stor och stark tro – andra känner sig mer osäkra. Vissa har stora och tydliga gåvor – andra har ännu inte funnit sina. Vissa av oss är sjuka – andra av oss är friska, några är gamla, några är ännu barn … hur som helst är du kallad in i arbetet i Kristi kyrka att göra gott. Vår uppgift är att leta upp lidandet, sorgen, utanförskapet, rädslan – och hjälpa människor in i den store läkarens vård – precis som apostlarna gjorde. De organiserade, pysslade, fixade, predikade, hjälpte till med bönen och botandet – allt för att visa på att Gud inte glömt sitt folk eller sin älskade mänsklighet.

I år har vi haft som tema i Tilltro-arbetet ”Att göra lärjungar” – i september och under församlingslägret börjar vi fundera kring temat ”att göra skillnad i världen” – dessa två teman hänger samman på ett tydligt sätt. Jag tänker att vi mer och mer måste fundera på hur vi i vårt gemensamma liv och i vår organisation kan gestaltas som det fältsjukhus vi har en kallelse att vara. Vi behöver som församling mer och mer bli konkret i vårt uppdrag. Det är så lätt i vårt samhälle att vi blir en introvert skådande gemenskap som funderar på andliga ting – men andligt liv utan förankring i konkreta barmhärighetshandlingar och vittnesbörd om Guds rike blir väldigt lätt unket.

Jakob skriver i sitt brev: Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men inte har gärningar? Inte kan väl tron rädda honom? Om en broder eller syster är utan kläder och saknar mat för dagen, vad hjälper det då om någon av er säger: "Gå i frid, håll er varma och ät er mätta", men inte ger dem vad kroppen behöver? Så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död. Nu kanske någon frågar: "Har du tro?" – Ja, och jag har gärningar. Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro.

Apostolisk tro förenar kunskapen om Guds rike, om Jesu person och Andens verk, med den konkreta efterföljelsen i barmhärtighet.

Hur kan vi bli tydligare i detta? Vad är det för nöd vi ser? Vilken är människors längtan? Hur gör vi skillnad i den värld Gud älskar så att hans rike blir tydligt och människor får möta honom – den store läkaren?

Pär-Magnus Möller



  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post67