Från mitt fönster

Från mitt fönster

Kristi förklarings dag 2014

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Sun, August 03, 2014 20:07:19

Psalmer: 716, 10, 668, 165, 15, 38b. Pär-Magnus Möller

Jag tycker den evangelietext vi fått ta del av i dag är så fascinerande. Jag anar att Lukas lyssnat till Petrus och försökt skriva ned vad han hört honom säga. Det är en underlig berättelse och Lukas lyckas inte riktigt fånga storheten i det som händer. Det är lite knaggligt och stakande; Jesus tog med sig tre lärjungar upp på ett berg för att be. När han bad förvandlades hans ansikte, kläderna blev vita – och plötsligt uppenbaras två män som samtalar med honom. Det visar sig att dessa två är Mose och Elia. Plötsligt somnar lärjungarna, men vaknar av ljuset eller ljudet – och i sömndrucken förvirring vill Petrus bygga hyddor till dem – och sedan kommer molnet och täcker dem och rösten hörs som säger att Jesus är Guds son – och därefter är bara Jesus kvar. Inte underligt att det tog lite tid innan Petrus och de två andra vågade berätta vad de varit med om – kanske visste de helt enkelt inte själv – hur skall man kunna förstå något sådant?

Några dagar tidigare hade Jesus frågat lärjungarna vem de trodde han var. Petrus hade trosvisst förkunnat att Jesus var Guds Messias. Nu hade han ju fått det bekräftat genom sin upplevelse. Varför berättade de inte detta stora för de andra?

Kanske berodde det på att de hört vad Mose, Elia och Jesus talat om uppe på berget; om händelserna som skulle ske de sista dagarna i Jesu jordeliv, om lidandet och döden. Hur skulle den ljusgestalt, omstålad av helighet och makt som de just sett kunna lida och dö p.g.a. människors ondska – det var förvirrande och svårt. Kanske förstod de, men förstod ordlöst, så som vi ofta gör när Gud på ett eller annat sätt visar sig för oss; vi ser, men orden räcker inte till, går inte att formulera. Om vi ändå försöker blir det knaggligt och torrt; ett ljussken, något vitt, ett moln, sedan var allt tyst. De som lyssnar tänker; medicin, konstiga svampar, mentalsjukhus och fantasier. Ibland är det bäst att hålla tyst tills tiden är inne.

Det är inte förrän tiden är inne som Petrus berättar, inte förrän allt det som de tre männen talat om kring Jesu sista dagar uppfyllts – och först då kanske vi djupare kan förstå vad denna underliga berättelse vill förmedla om Jesu person. Det är just det som det handlar om denna dag: Vem är Jesus?

En av ledtrådarna kring vem Jesus är knyts till molnet. Molnet var i Gamla testamentet bilden för Guds närvaro. Mose tar emot tavlorna i molnet uppe på berget, Gud ledde folket genom öknen genom att låta molnet gå före dem. Molnet fyllde templet i Jerusalem för att visa att Gud tagit sin boning där. Molnet skyddade folket från att se Gud. Att se Gud innebar nämligen undergång för alla syndare. Ingen kan se Gud och leva, d.v.s. ingen som är syndare. Synden förtärs i Guds närhet och den som bär på synden förtärs tillsammans med den. Så tänkte man. Därför blev lärjungarna rädda när molnet täckte dem eftersom de var rädda för att dö.

Man kan förstå deras förvåning när de senare såg upp och upptäckte att de levde – och att bara Jesus var kvar.

Efter händelserna i Jerusalem, då de sett Jesus dö och uppstå, då förstod de vad de varit med om. Guds helighet hade omslutit dem och när dimmorna lättat såg de kontentan av vem Gud var, sammanfattningen av hela deras historia; lagen och Mose, profeterna och Elia – allt sammanfattades i Jesus. Och Jesus var barmhärtighet.

Det skrämmande molnet som de fruktade skulle förtära deras liv innehöll inte straff och död för lärjungarna – det straffet och den döden hade Jesus tagit på sig – nu såg de bara Guds barmhärtighet i Jesus. När helighetens vrede lagt sig och konsekvensen av djävulens lek med människan var besegrad genom Jesu verk på korset – fanns bara barmhärtigheten kvar.

Och är det inte det som just är trons kärna: Upptäckten av Guds barmhärtighet, att mitt i världen finns Gud närvarande med sin barmhärtighet. Var det inte den upptäckten som fick profeterna att både varna och bringa hopp till det folk de tjänade – var det inte just Guds barmhärtighet som fick Mose ansikte att lysa då han tog emot tavlorna inne i molnet, upp på berget. Både profeterna och Mose hade på något sätt mött Jesus, sett Guds barmhärtighet – och därför förmådde de handla i tro.

Både Mose och Elia hade liksom i det tidlösa mötet på berget redan sett det som skulle ske i Jerusalem – det var därför de talade om det – Jesu död och uppståndelse skulle sammanfatta allt de gjort, sammanfatta lagen och profeterna, sammanfatta hela Guds folk historia, sammanfatta Guds väsen, sammanfatta meningen med allt: Barmhärtighet, kärlek, nåd, frid, försoning, hopp …

– och Jesus stod där ensam och såg på lärjungarna… Bara barmhärtigheten fanns kvar… Den var sammanfattningen av allt Guds verk…

Jag tänker att alla vi som försöker leva i Jesu efterföljd gör just det eftersom vi liksom sett samma sak som lärjungarna såg på berget. Det är långt ifrån alltid vi har ord för det – men visst har vi på något vis sett det som de såg. När Gud kallade oss var det inte längtan efter att leva rättfärdigt och rätt som drog oss – inte heller var det av praktiska skäl eller ens kunskapsskäl – nej bortom allt det möttes vi av en barmhärtighetens blick som ingen av oss kom undan. Någonstans skymtade den till och sedan dess har vi hela tiden försökt leva under den blicken. Ibland kan vi tycka att den är borta, ibland tvivlar vi på vad vi anade – men längtan finns kvar – och den är trons drivkraft: Den Helige Ande.

Världen behöver barmhärtighet. Likaså vi. Det finns inget som gör så ont i denna värld som hårda hjärtan – både om de sitter hos oss själva eller hos andra. Vi ser världskonflikterna och familjebråken, vänskaper som bryts och relationer som går i kras. Människor dödar varandra, till och med i tron på att de gör något rättfärdigt. Till och med i religionens namn, ja, till och med i Kristi namn handlar människor obarmhärtigt.


Psalm 717

Så kom du då till sist, du var en främling,
en mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder
men det var bortom bilderna du kom.

Vi trodde du var användbar, till salu,
vi skrev ditt namn på våra stridsbanér.
Vi byggde katedraler högt mot himlen
men du gick hela tiden länge ner.

Du är ett barn som ligger på ett jordgolv
du fryser om vi inte griper in.
Du rör vid kroppar, hatar orättvisor
du bjuder älskande på moget vin.

Du stiger ut ur alla tomma gravar,
Du är en vind som säger; det blir vår.
Du kommer som en flykting över bergen
Du följer oss dit ingen annan når.

Du är den sång om livet som jag glömde
den sanning jag förrådde dag för dag.
Jag svek mig själv; den spegel som jag gömde
bär dina bråddjup, dina anletsdrag.

Kom närmare, bli kvar hos mig. Det mörknar
och kanske ljusnar det på nytt igen.
Ditt liv ska bära mig; jag hör en koltrast
som sjunger timmen innan gryningen.

Vad gör vi av Jesu barmhärtighet? Jag vet att den är svårhanterlig eftersom den stiger över alla våra gränser och allt vad vi av rädsla försöker hålla för oss själva?

Jag blir rädd ibland när jag ser att vi försöker göra den kristna tron till en uppsättning dogmer och ideal – en lära som man skall efterfölja – en princip. Men om vi gör så - vad skiljer då kristen tro från alla andra religioner eller ideologier? Ingenting – och det enda som legitimerar kristen tro i det fallet är att hävda att den kristna ideologin är bättre än andra ideologier – och så kan man börja kriga mot de andra ideologierna och genom den segern visa att kristen tro är bättre … dessvärre har ju just detta också hänt mer än en gång – men hur absurt är det inte!

Kristen tro är något annat – något som världen tidigare inte sett. Kristen tro är en relation med honom som är barmhärtighet. På något vis vet Gud att det bara är genom den personliga relationen som han kan förvandla våra stenhjärtan till hjärtan av kött – hjärtan som slår av barmhärtighet.

På något sätt kan vi inte lära oss barmhärtighet – det är ingen sak man gör – det är något man blir. Man kan inte befalla någon annan människa att bli barmhärtig man kan bara vädja. Likaså med en själv – man kan se sin egen obarmhärtighet – och enda sättet att bli av med den är att gråta bort den.

Petrus tårar kom den dag då han såg sin egen obarmhärtighet i ögonen den stund då han förnekade Jesus på översteprästens gård – då gick han bort och grät bittert. Några dagar senare fick han möta Jesus uppstånden igen – och Jesus frågar: Älskar du mig? Tre gånger får Petrus säga att han älskar Jesus – Petrus accepterar att stiga upp ur den grav han hamnat i, ur det mörker som omslutit honom – han greppar Jesu hand och låter sig förvandlas av Jesu barmhärtighet.

Nu kallar Jesus oss till samma möte – samma möte som på förklaringsberget – och samma möte som Petrus fick uppleva på stranden vid Genesarets sjö där Jesus torkade Petrus tårar med sin tröst och upprättelse. Mötet sker vid nattvardsbordet. I ett ordlöst möte ser vi vem Jesus är; han är barmhärtighet konkretiserad i ett litet bröd och lite vin som ÄR hans kropp och blod. Han ger sig till oss för han älskar oss. När vi kommer med våra tårar, men vårt självförakt, med vår synd, står han där som Fadern i liknelsen om den förlorade sonen och bjuder, bortom allt förstånd, bortom all logik, bortom all rimlighet, ändå till fest – Våra synder kan inte förstöra hans glädje över att se oss hemma igen.

Sådan är barmhärtigheten – orimlig, ordlös – men den segrar och övervinner allt. Därför; Var barmhärtiga såsom er fader i himmelen är barmhärtig.



Se på YouTube>>







  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post69