Från mitt fönster

Från mitt fönster

8 e trefaldighet

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Sun, August 10, 2014 20:16:54

Predikan

8 e tref 2014, årg. 3

Psalmer: 220:1-2, 10, 657, 266b, 565, 583a.

Jesus talar i dag om den trånga porten och den smala vägen. Det är han själv som är den trånga porten och den smala vägen. Det är inte så att det är svårt att tränga igenom porten och att den utestänger människor – men den är trång på det sättet att ingenting annat än du själv och ditt hjärta kan komma igenom. Ryggsäcken måste ställas av vid porten, resväskan måste lämnas utanför.

Vägen är inte smal på det sättet att du lätt faller av den – men den är inte alltid bekväm – vägen kallas också via Dolorosa, smärtornas väg. När vi går den vägen går vi i fotspåren efter honom som vi kallar världens frälsare, vår Herre, Jesus Kristus. Han gick smärtans väg för vår skull, han gick före oss, därför vet vi att vägen leder rakt in i Guds hjärta, Guds blödande hjärta, den går mot korset, via graven till uppståndelsen och evighetens himmel.

Det är bara den som i tro ser detta som förmår gå vägen. Det är bara den människa som förstått att den som först söker Gud och hans rättfärdiget, också skall få allt annat han eller hon behöver, och därför förmår lämna ryggsäcken och resväskan utanför och så naken gå in genom porten.

Jesus talar i bilder. Han gör gärna det eftersom han inte alltid bara talar till vårt intellekt utan också till vårt hjärta, till vår längtan. Jesus talar till den kärlek som bor i vårt inre och som behöver lockas ut.

Resväskans inre känner vi, ryggsäckens börda vet vi vad den består av.

I ryggsäcken ligger livets bördor. Där ligger oförsonligheten, all orättvisa vi skapat eller blivit utsatta för. Där har vi också gömt all besvikelse, alla krossade drömmar, all otillfredsställd längtan – och dess baksida; bitterheten. Vi bär ryggsäcken genom livet eftersom vi är rädda att lämna den ifrån oss. Den är som ett vapen – som ett skuldebrev vi kan ta fram och kräva rättvisa efter, den är som en kniv vi kan sticka i alla dem vi hatar. Det finns många människor som älskar att bära sin bitterhets ryggsäck. Jo, den tynger ner och gör livsvandringen svår – men tanken på att få lov att drämma den i huvudet på dem eller det som gjort ens liv illa uppväger bördan. Man gläds åt hatet, åt hämnden, åt den andres fall.

Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt”, ropar Jesus. Men den som närs av hatet och hämnden förstår inte vad Jesus menar. Den människan vet inte vad liv utan bitterhet är och förstår inte sitt eget bästa. Så går han eller hon livets väg, tyngd av sin olycka, fylld av sin egen eter – och struntar att gå in genom den trånga porten.

Resväskan är fylld av vår rikedom, av allt det vi av stolthet samlat på oss under livet. Där ligger guldklimparna, värdepappren, studiebetygen, diplomen, de goda gärningarna, statusen, människors beröm och den påse med högmod som fyller själen med egots kittlande njutning.

Jesus säger vid ingången till den trånga porten: Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.

Den enda skatt som kommer in genom trånga porten är den skatt som ryms i ditt hjärta. Guds rike är inom er, säger Jesus. Inget annat räknas.

Jesus säger att det är få som går in genom den trånga porten och få som vandrar vägen till livet. Betyder det att det bara är några få som blir räddade till det eviga livet? Kommer den största delen av mänskligheten gå förlorade och tvingas leva i evigheten borta från Gud – i det eviga mörkret? Det låter inte bra!

Kristen tro vittnar om den s.k. dubbla utgången, d.v.s. livet slutar i himmelen eller i det som vi kallar helvetet. Våra gärningar avgör hur utgången för varje människa blir. Det är för våra gärningar vi skall bli dömda. Men problemet är att våra gärningar allt som oftast vittnar emot oss; alla har syndat och därmed gått miste om härligheten hos Gud. Därför sände Gud Jesus, bland annat för att ta på sig straffet för alla våra synder – eller bättre sagt, allt som våra synder förstört i relationen med Gud. Konsekvensen av våra synder finns kvar här i världen. Har du stulit något från någon har du skapat ett oläkbart sår i denna världen, har du dödat någon så kommer den människan inte till liv i denna världen, har du förtalat någon, ljugit – eller vad du nu pysslat med får du leva med de konsekvenserna så länge ditt liv pågår i denna världen.

Den som låter Jesus försoningsgärning stå i centrum av sitt liv, och ber om förlåtelse och lever i sitt dop, kommer på yttersta dagen ändå dömas för sina synder, men Jesus träder snart emellan och säger; du har kastat din synd på mig – gå in till härligheten hos min fader.

Sådan är kristen tro. Skulle Jesus med sin liknelse mena att det bara är få som kommer in i den himmelska festen? Det finns kristna traditioner som nästan gottar sig åt tanken av att de är en utvald liten skara som klarar sig undan Guds straff. De är som profeten Jona som sitter och gottar sig under sin ricinbuske i väntan på att få se Gud kasta ner eld och svavel över Nineve, den stora syndiga staden. Det finns sådana kristna. Men sådana bör vi inte vara.

För det första måste vi kostatera att vi inte vet vilka som Gud tar med in i den himmelska festsalen och vilka som får stanna utanför – det är inte för oss att veta. ”vad rör det er” säger Jesus till lärjungarna när de frågar hur det skall gå med de andra. Ja, vad rör det oss? Var och en behöver bara se till att man inte själv vandrar vilse – inte för att vi inte skall bry oss om de andra – utan för att vi måste våga lita på att Gud har större omsorg om varje människa än vi överhuvudtaget kan ha. Vi är ju hans älskade mänsklighet. Jorden är ju inte bara en myrstack med myllrande liv som vi beskådar i skogen – det är inte så Gud ser på oss – Gud känner varje myra.

Jag tänker, och jag måste tänka, att om jag vågar tro att jag få följa med in i den himmelska festsalen så måste jag våga tro att alla andra också får det. Det måste ju vara den rimliga utgångspunkten. Jag kan aldrig lova någon en plats i himmelen, men hur slutet och hårt vore inte mitt hjärta om jag inte trodde att Guds hjärta var större och vidare än mitt.

Och jag måste le åt Jona när han i sin bitterhet insåg att Gud inte skulle förgöra Nineve som han hotat med: "Herre, var det inte det jag trodde redan där hemma? Det var därför jag ville fly till Tarshish förra gången. Jag visste ju att du är en nådig och barmhärtig Gud, sen till vrede och rik på kärlek, beredd att ångra det onda du hotat med. Så ta mitt liv, Herre, det är bättre för mig att dö än att leva." Så talar bitterheten och otron på Guds stora barmhärtighet.

Vad menar Jesus med sin liknelse om den trånga porten och en smala stigen? Hans ord är i Matteusevangeliet satta i ett sammanhang där Jesus talar om hur vi skall leva våra liv: Vi skall inte göra oss bekymmer – se på liljorna… Vi skall inte döma för då kanske vi inte ser bjälken i vårt eget öga, vi skall be om allt som vi behöver - för om vi som är onda ger våra barn goda gåvor, skall då inte Gud ge det som är gott åt dem som ber honom, allt vad ni vill att människor skall göra för er, det skall ni göra för dem, det är vad lagen och profeterna säger… Därefter kommer orden; gå in genom den trånga porten…

Efter texten varnas det för de falska profeterna och att man skall bedöma trädet på frukten … inte alla som säger Herre, Herre skall komma in i himmelriket, bara dem som gör min himmelska Faders vilja, säger Jesus.

Det verkar som om liknelsen handlar om det här livet – om det liv som Jesus erbjuder oss att leva här i världen. Att leva som Gud vill är som att gå genom den trånga porten och på den smala vägen. Övningen är att inte förlita sig på något annat än Gud, hans kärlek och hans nåd. Att vandra med Jesus är att släppa ryggsäcken och ställa resväskan utanför – för det är inte där vi skall ha vår glädje, vår trygghet. Vi behöver inte bära bitterhetens börda eller högmodets stenar. Du är älskad för Guds egen skull. Våra liv skall här i tiden vara vittnesbörd om denna frihet – och det är inte lätt – vi vill ju vara som alla andra – vi vill ju passa in – vi vill inte bli befriade från våra bördor, vår bitterhet, vårt hat, vårt beroende av den här världen. Så är det. Därför säger Jesus om porten och vägen att det är få som finner den… han säger det i sorg för han vet hur tungt det är att vara människa i den här världen. Det är ju därför han har berett en väg för oss som vi får vandra – den kallas den smala vägen och den går genom den trånga porten men behöver förstås genom Jesu hjärtas milda slag; ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt."

Som ett sandkorn i en öken,
som en droppe i ett hav,
som en myra i en myrstack
är i vimlet jag.

Här i världen finns miljarder
människor av alla slag.
Hur du hittar mig i vimlet,
Gud, det undrar jag.

Hur du orkar bry dig om mig,
det kan inte jag förstå,
men du gör det, och nog är det
skönt att tänka på.

När jag känner mig förlorad,
ensam, liten, utanför,
viskar något inne i mig:
"Be till Gud, han hör!"

Britt G Hallkvist






  • Comments(0)//blogg.prastsidan.se/#post70