Från mitt fönster

Från mitt fönster

Predikan Minnesgudstjänst 2018

PredikningarPosted by Pär-Magnus Möller Sun, December 02, 2018 09:17:10

Predikan Minnesgudstjänst 2018

Text:

Var inte rädd, Säljs inte två sparvar för en kopparslant? Men ingen av dem faller till marken utan att er fader vet om det. Och på er är till och med hårstråna räknade. Var alltså inte rädda: ni är mer värda än aldrig så många sparvar.

Predikan:

Året som gått har inneburit stora förändringar för många av oss. Människor som vi älskade finns inte längre band oss.

Även om döden i vissa fall kommit som en slags befriare från lidande och smärta lämnar den alltid efter sig ett tomrum som ingen eller inget i världen kan ersätta. Så stor är varje människa. Hon är inte ersättningsbar – hon är unik.

Tomheten bär med sig sorg. Sorgen kan se så olika ut – den följer inga mönster – precis som kärleken – den ser så olika ut – den styrs inte av lagar och regler – den styrs av livet. Sorgen och kärleken är tätt sammankopplade. Sorgen är ett uttryck för all den kärlek som inte längre har någon mottagare – den kärlek som studsar ut i tomheten.

På ett sätt står vi alla famlande inför döden – vi kan inte greppa den. Vi kan inte förstå att det liv som var så värdefullt bara rycks från oss – döden är onaturlig för oss.

Jo, jag vet att vi brukar säga att döden är det naturligaste som finns och att vi alla skall dö. Ändå protesterar hela vår varelse åt ett sådant uttalande. Så stort är livet att något så ynkligt som döden inte skall kunna ha någon makt över det. Och det är alldeles sant. Den ynkliga döden har ingen makt över livet.

Det är faktiskt det som hela den kristna tron handlar om. Den ynkliga döden har ingen makt över livet – för livet tillhör Gud – och Gud är inte besegrad.

Vi lever i en tid som på alla sätt försöker övertyga oss om att Gud inte finns – eller inte har någon makt – eller gått i pension och blivit så ”up to date” att han inte längre har någon plats i ett modernt samhälle. Istället vill man övertyga oss om att vi lever i en tid då vi har koll på allt, äger all kunskap, har all makt, omfamnar allt som vi behöver för att vara trygga. Vi behöver inte Gud, säger man – mi alla fall inte mer än som en fin dekoration vid livets högtider.

Men så kommer döden i vår väg. På något sätt möter vi där gränsen för vår förmåga. För vår makt – för vår kunskap.

Döden är bara slutet, säger man då. En icketillvaro bortanför allt. Människan är som gräset – hon vissnar och blommorna faller av…

Men vi vet allesammans samtidigt att det inte är sant. Livet är större än döden.

För längesedan tänkte man om det svarta himlavalvet att det var en duk som spändes över jorden – som ett tak. Nu vet man att det där svarta inte alls är ett tak utan en evighet som vi lever i – ett universum utan slut.

Jag tänker att det är på samma sätt med livet. Det kan se ut som en biologisk mekanism, lite hud, ben och blod som forsar fram i miltals långa ådror – inget mer – fascinerande förvisso – men ändå inte mer än just det.

Samtidigt erfar vi att varje liv är en öppen himmel in mot evigheten.

I kristne tro formulerar man den erfarenheten så här: vi är skapade till Guds avbild – övermåttan underbara – nästan som gudaväsen.

När vi står inför döden blir detta evighetens universum som varje liv rymmer ofta tydligt för oss. Den ynkliga döden är inte större än livet. Livet tillhör Gud och döden har inte besegrat Gud. Det är det hela påskens evangelium handlar om. Döden har inte besegrat Gud – därför behöver vi inte vara rädda för döden. Döden har ingen makt över dem som tillhör Gud.

Vill vi vara trygga i våra liv med Gud låter vi oss bli döpta. I dopet följer vi Jesus ned i graven och upp därifrån igen, ned i dopgraven och upp till det nya livet. Så har vi dött bort från dödens makt över oss – vi har blivit uppståndna med Jesus. Det är dopets djupa symbolik och verklighet.

I dopet har vi fått ett nytt liv med Gud – ett liv där vi inte behöver vara rädda för döden – ett liv där vi vågar leva fullt ut och fullt ut bli dem vi är. I dopet manifesterar vi den djupa insikt jag tror alla människor har – at livet är större än döden. Kyrkan står där mitt i staden eller byn som ett tecken på att döden inte har någon makt över oss – att vi är större än döden.

Ofta står kyrkobyggnaden mitt på kyrkogården – och nu i allhelgonatid tänder vi ljusen på gravarna – ett tecken på att vi tror – ja, vi vet – att livet är större, att gud är större – att vi segrat över allt som vill bryta ner.

Och i samma stund sörjer v idem som lämnat oss. Vissheten om livets seger över döden förminskar ju inte sorgen. Vi sörjer fortfarande den tomhet som den älskade lämnar efter sig. När en älskad dör så dör också en del av mig själv. Vi sörjer smärtan, ensamheten, längtan. Sådant är livet i denna värld där döden ännu har någon makt över vår tillvaro.

Näst intill kärleken är dock sorgen det vackraste som finns. Och det svåraste. När vi har det som allra svårast i vår sorg kan vi känna oss helt övergiva. Vännerna orkar inte dela sorgen, släktingarnas tröst blir tom, och ingen verkar förstå. Kanske vill man inte heller bli förstådd.

Men sorgen läker på ett eller annat sätt. Det tar tid, det kostar på. Men livet är starkare än döden, starkare än sorgen. Tomrummet finns kvar – men tiden gör att tomrummet efter den älskade inte bara är svart. Sakta men säkert tänds livets ljus på nytt där inne. Och man ser efterhand det vackra i sorgens rum. Livet är starkare än sorgen, Gud är starkare än sorgen – för han är där, mitt i sorgens ensamhet och delar.

Det är ett mysterium som man genom livet upptäcker gång på gång. Mitt i mörkret finns ljuset. Det tar ibland tid att upptäcka det, men det finns där, märkligt tröstande, märkligt värmande, märkligt… men ändå där. Mörkret är besegrat – men det tar ibland tid för oss att se det, vänja blicken, våga tro. Gud är där med livets seger… alltid!

Berättelse:

En natt hade en man en dröm. Han drömde att han gick längs en strand tillsammans med Gud. På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans, det andra var Guds.

När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under sin levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår. Han märkte också att detta inträffade under hans mest ensamma och svåra perioder av sitt liv.

Detta bekymrade honom verkligen och han frågade Gud om detta. "Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag behövde Dig mest.

HERREN svarade: "Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår - då bar jag dig.

Bön:

Ge oss mod att sörja, Herre, så att vi inte fastnar i bitterhet och skuld. För oss till läkedom och liv, du som förlåter och förnyar allt. Ibland är det svårt att se vad som kunde varit annorlunda eller vad som är omöjligt att ändra på. Men vi vill växa och mogna i din kärlek tills den dag kommer då allt som var dunkelt och gåtfullt här ska stå förklarat i ditt ansiktes ljus. Herre, ta hand om oss. I Jesu namn.



  • Comments(0)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.