Från mitt fönster

Från mitt fönster

Verklig solidaritet

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Sat, April 13, 2013 09:28:56

Bakom rubrikerna 2013 04 13

Han satt i den pösiga tv-soffan, spikrak i ryggen, och berättade sin historia. Orden var prövade många gånger och vittnade om en självdistans som med all säkerhet var nyckeln till hans överlevnad. Orden berättande om en djävulsk känslolöshet, intränad, påtvingad och nödvändig. De berättade om hur familjerelationen förvrängts till känslokall egoism där var och en tvingats klara sig själv i den desperata kampen efter mat. Mannen i soffan hade angivit sin mamma och bror för vakterna då han hört att de planerat flykt från lägret och pojken hade själv fått se när de avrättades. Ordens surrealism virvlade vidare till den gång då han torterades genom att hängas upp över en öppen eld - ett straff för något obegripligt brott. Under hela intervjun rör han sig inte, kanske kan han inte…

Hur? ... frågar reportern…

Begreppet ”mamma” var helt tömt på innehåll, allt handlade om överlevnad… men han gladdes över att såren efter tortyren sakta började blekna på hans kropp – och att han börjat känna skuld, att han börjat få känslor. I hans påtvingade självdistans var han också fascinerad över att han överlevt.

– Och nu? Han önskade att kan kunde tillåta sig att bli älskad av en annan människa…

Berättelsen berör. Den känns djupt under huden. Och vi vet allt för väl att detta bara är en berättelse bland otaliga. Han påminde själv om Hitlers sex miljoner offer, om Kambodjas 2 miljoner… och dessa siffror handlar bara om de som dött – och det är inte över, långt därifrån…

Jag tänker på det oerhörda mörker som mänskligheten tvingas bära, den outhärdliga smärta och ensamhet som hon tvingas härbärgera i sin varelse. Och jag tänker på den smärta vi åsamkar varandra. Naturkatastrofer och olyckor är på ett sätt en sak, de är begripliga, fattningsbara. Men den medvetna ondskan, utövad av en medmänniska, kan vi inte greppa – får vi inte greppa – för den stund vi accepterar den medvetna ondskan flyr hoppet.

Ögonen vandrar vidare i tidningarnas textmassor och läser om vansinnet i Syrien, Iran, om flödet av omänsklighet och intolerans – och frågan står fram över texten: Finns det något hopp, någon framtid för mänskligheten – någon som orkar tro?

Ibland känns det som om jag sitter i en isolerad del av världen där jag av någon obegriplig anledning tillåts, och ibland till och med uppmuntras, irritera mig på att 4G masten stör min TV-mottagning, att Facebook tar betalt för vissa tjänster, att Nordea gjort ett misstag och skickat felaktiga uppgifter till Skatteverket, att SJs tåg är försenade... Det är först i en sådan isolerad del av verkligheten jag anser mig ha rätt att börja räkna flyktingar i volym och på myndighetsvis ifrågasätta om kristna verkligen förföljs i sina hemländer – här är ju allt så lugnt…

Den nordkoreanske mannen i TV-soffan var uppväxt i ett samhälle där begreppet ”mamma” var tömt på innehåll. Det skapade hans förhållningssätt till världen och medmänniskan. Vad är det för världsuppfattning vårt samhälle odlar? Vad för innehåll i livet ger vårt samhälles ord oss?

Oavsett vad Billström egentligen tycker är detta viktigt att reflektera över. Det var nämligen först då Nazisterna benämnde judarna som ett problem som de blev ett ”ärende” att hantera. När människor flyr från helvetetshärdarna på jorden och söker den frihet och frid som varje människa har rätt till, och som vi tar för självklar, då är de bara människor som alla andra. Det är först när vi börjar benämna dem som invandrare och flyktingar – och en ohanterlig ”volym”, som de blir ett problem att hantera.

Svensken är fortfarande ett ”Solidariskt” folk, har forskarna fastslagit. Det är gott. Men solidaritetens ansikte har förändrats. Från att ha varit en aktiv solidaritet där man fysiskt demonstrerat, bjudit hem varandra, delat bröd – så hade den blivit passiv. Man skänker numera pengar genom autogiro, fyller i internetblanketter för att påverka opinionen i rätt riktning, skriver en blogg…

Jag tänker att detta är ett problem. Om inte världens nöd får kännas in på kroppen, också hos oss vällevnadsmänniksor i Sverige, genom möte ansikte mot ansikte, om inte kampen mot ondskan sker axel mot axel, så kommer begreppet ”medmänniska” sakta men säkert tömmas på innehåll – och snart kommer vi då sluta reagera på absurditeten i att media tillåts jämställa femtio döda i en syrisk räd med hästköttslasangekatastrofen och diverse nakenchocker… och då är hoppet ute.

Pär-Magnus Möller

  • Comments(0)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.