Från mitt fönster

Från mitt fönster

Högtidstal till Missionskyrkans 150 års jubileum 2013

Diverse texterPosted by Pär-Magnus Möller Sat, September 28, 2013 21:31:20

Det finns inget större än att vara människa. Gud skapade ju änglar för att beskydda oss, han skapade en jord, vackrare än någonting för att vi skulle ha någonstans att leva. Gud skapade solsystemet för att vi skulle få solljus om dagen och månljus om natten. Han skapade universums oändlighet för att vårt förstånd aldrig skulle fatta djupet och bredden och höjden i Guds gränslösa kärlek till oss.

Det finns inget större än att vara människa. Gud visade det då han själv klädde sig i samma skepnad som vi; för att bli oss lika; för att möta oss ansikte mot ansikte; för att han skulle se oss och vi honom. Vi hade nämligen glömt hur det var att vila i Guds blick, vi hade vänt vår blick bort från honom - och i vår skam vände vi bort blicken varje gång han kallade oss att se honom.

Denna smärta var större för Gud än korsets helvete. Därför blev han vår broder, därför klädde han sig i nederlag och blod och blev till en som vi kunde känna igen oss i. Det är så vi nu känner igen honom – en som hela tiden gör sig mindre än vi, för att möta vår nedslagna blick underifrån.

Det är så alla vi kristna blivit mötta – underifrån – sedda av honom som är större än allt men gjort sig till den minste för vår skull.

Och han samlade ett folk – en erbarmlig skara av svikare, lögnare, äktenskapsbrytare, fifflare och förbrytare. En slagen skara av utfrysta, misshandlade, missförstådda, sjuka, rädda och kränkta människor. När världen såg detta folk ryggade många tillbaka och förfasade sig – men Herren älskade sitt folk, för de var hans barn. De var hans barn – inte för sina sjukdomars skull, inte för sin styrkas skull - utan för att de sökte hans blick.

Och han sa om dem: Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, var inte rädda, kom till mig alla ni som är tyngda av bördor, mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.

Och människor, tyngda av världens pålagor och dömande individers attityder, smakade det friska vattnet som porlade upp ur Mästarens fotspår. Och de drack sig otörstiga. Och på något sätt var detta allt … på något sätt ÄR detta allt!

Ibland tycker vi inte att det räcker. Så är det alltid med Herrens verk, det är för enkelt. Vi tål inte enkelheten, vi tål inte den gränslösa kärleken, vi tål inte den blick som ser oss som vi är – för vi är aldrig nöjda förrän vår egen blick berömmer oss; vår egen spegelbild.

Så var det för Marta. Men Herren sade till henne: Marta, Marta, du bekymrar dig för så mycket fastän bara ett är nödvändigt. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.

Varför tror vi så ofta att det är något annat än det Maria fann vid Herrens fötter som människor söker – varför tror vi inte det hon fann räcker?... Varför tror vi inte att det vi har funnit räcker?

I en törstande värld känner vi källan, vi dricker ur den, svalkar oss i den. Den rymmer liv. Till denna källa kallar Jesus alla törstande människor då han ropar: Är någon törstig, så kom till mig och drick…

… och vi som så ofta fått dricka oss otörstiga, får leda alla uttorkade och trötta till honom som är all sannings källa, livets källa, ja livet självt; blicken i vilken vi blir till…

Det finns inget större än att vara människa…

Människans värdighet och upprättelse är vårt ärende…

Guds välsignelse över de år vi har kvar innan Herren kommer åter, önskar jag er alla.

  • Comments(1)

Fill in only if you are not real





The following XHTML tags are allowed: <b>, <br/>, <em>, <i>, <strong>, <u>. CSS styles and Javascript are not permitted.
Posted by Ulrika Z Thu, October 10, 2013 18:27:20

Tack för att du påminner om hur enkelt det är - egentligen. Jag bara springer omkring och glömmer detta hela tiden :)